Prästen från Wakefield/Kapitel 28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel XXVII
Prästen från Wakefield
av Oliver Goldsmith
Översättare: Göte Bjurman

Kapitel XXVIII
Kapitel XXIX  →


[ 123 ]

KAP. XXVIII.

Jag hade nu suttit i fängelse mera än ett par veckor, men hade ej, sedan jag kommit dit, haft besök av min kära Olivia, och jag längtade mycket efter att få se henne. Då min hustru hade hört mig uttrycka denna önskan, kom den stackars flickan nästa morgon in i min cell, stödd på sin systers arm. Den förändring, som jag märkte i hennes utseende, slog mig. Det obeskrivliga behag, som förut hade präglat det, var nu försvunnet, och dödens hand tycktes till min oro ha rört vid varje drag. Hon var insjunken vid tinningarna, pannan hade fått djupa rynkor och en ödesbådande blekhet låg över hennes kinder.

»Det är en stor glädje för mig att se dig, käraste», sade jag, »men varför är du så nedslagen, Livy? Jag hoppas, kära barn, att du håller så mycket av mig, att du ej låter motgången undergräva ditt liv, som jag skattar så högt som mitt eget. Var vid gott mod mitt barn; ännu kunna lyckliga tider komma för oss.»

»Du har alltid varit så kärleksfull emot mig pappa», sade hon, »och det gör min sorg ännu större, att jag aldrig skall få tillfälle att dela den lycka med dig, vilken du hoppas på. Jag fruktar, att det finns ingen lycka mera för mig här nere, och jag längtar att lämna det liv, som endast har skänkt mig sorg. Jag önskar innerligt, att du ville ingå någon slags förlikning med mr Thornhill, så skulle han kanske ha medlidande med dig, och det skulle vara mig en tröst i döden?»

»Aldrig, mitt barn», svarade jag, »aldrig skall någon få mig att erkänna min dotter för en fallen varelse; ty om än världen ser med förakt på din förseelse, skall jag alltid betrakta den som en följd av godtrogenhet, icke lättsinne. Mitt barn, jag känner mig inte alls illa till mods på detta ställe, hur eländigt här än ser ut, och var viss om att så länge jag har den glädjen att få behålla dig i livet, skall han aldrig få mitt medgivande till att vålla dig ännu större sorg och skam genom att gifta sig med en annan.»

Då min dotter hade lämnat mig, förebrådde mig min medfånge, som hade varit närvarande under vårt samtal, mig, att jag så egensinnigt nekade att underkasta mig, varigenom jag kunde återfå friheten. Han anmärkte mycket förnuftigt, att den övriga familjen dock inte borde lida för det ena bar[ 124 ]nets skull, isynnerhet som hon hade varit det enda, som hade varit mig ohörsamt, »Dessutom», tillade han, »vet jag inte riktigt om det är rätt, som ni nu gör, att hindra föreningen mellan dessa två genom att neka ert samtycke till ett äktenskap, som ni dock i längden inte kan hindra, men som ni därigenom kan göra olyckiigt.»

»Ni känner ej den person, som har förorättat oss», sade jag. »Jag är säker om, att ingen undfallenhet från min sida kan skaffa mig friheten ens för en timme. Jag har hört, att det ej är längre än se'n i fjor, som en av hans gäldenärer dog av svält i den här cellen. Men till och med om min underkastelse och mitt samtycke skulle förflytta mig härifrån till det vackraste rum, han äger, skulle jag dock ej skänka honom varken den ena eller det andra, eftersom mitt samvete säger mig, att jag då skulle erkänna en falsk handling. Så länge min dotter lever, skall aldrig något äktenskap från hans sida med en annan vara giltigt inför lagen, i mina ögon. Toges hon ifrån. oss, då skulle jag vara en dålig människa, om jag av personligt hat skulle skilja dem åt, vilka önska att bli förenade. Så usel som han är, skulle jag då önska att se honom gift för att söka hindra honom från att förföra flera. Men nu skulle jag vara den grymmaste av alla fäder, om jag, blott för att själv slippa ut ur fängelset, skulle ge mitt samtycke till något, som skulle giva mitt barn dödsstöten.»

Han måste erkänna, att jag hade rätt; men han kunde ej underlåta att göra den anmärkningen, att han fruktade för, att min dotters hälsa redan var så bruten, att jag inte behövde stanna länge i fängelset, »Men», fortsatte han, »om ni nekar att vädja till brorsonen, så hoppas jag, att ni ingenting har emot att lägga fram er sak inför farbrodern, ty det finnes ingen i hela landet, vilken som han tar sig an de godas och förorättades sak! Jag skulle vilja råda er att sända honom ett brev med posten och meddela honom, huru illa hans brorson har behandlat er, och jag kan sätta mitt liv i pant på, att ni får svar från honom, innan tre dagar gått till ända,»

Jag tackade honom för hans råd och skulle strax ha följt det, men jag hade intet papper, och olyckligtvis hade jag givit ut alla mina pengar på morgonen till matvaror; emellertid lämnade han mig, vad jag behövde.

Under de tre följande dagarna gick jag i stor spänning och undrade, vilket mottagande mitt brev skulle få, och under denna tid bad min hustru mig upprepade gånger, att jag hellre skulle finna mig vid vilka villkor som helst, än att [ 125 ]stanna här, och varje timma fick jag nya underrättelser om min dotters tilltagande sjukdom. Tre dagar gingo och fyra, men jag fick intet svar på mitt brev, och det var ju inte heller att vänta, att det skulle tagas hänsyn till en vilt främmande persons klagomål över en gunstling och brorson, därför var detta hopp fåfängt liksom alla andra. Jag var likväl fortfarande vid gott mod, fastän inspärrningen och den dåliga luften började att taga hårt på mig, liksom också min skadade arm blev värre.

Medan jag låg på min halmbädd, sutto barnen hela tiden hos mig, turade om att läsa för mig samt lyssnade till och gräto över mina förmaningar. Men med min dotters hälsa gick det mera tillbaka än med min, och varje ny underrättelse om henne gjorde min ängslan och sorg allt större. Den femte morgonen, efter att jag hade skrivit brevet till sir William Thornhill, blev jag uppskrämd av meddelandet om, att hon hade blivit mållös. Nu först led jag riktigt allvarsamt av min inspärrning, ty min själ längtade från sitt fängsel till mitt barns läger för att trösta och styrka henne, mottaga hennes sista önskningar och visa hennes själ vägen till himmelen. En ny underrättelse kom. Hon höll på att utandas sin sista suck och jag var förment den ringa trösten att gråta vid hennes dödsbädd.

Strax därefter kom min medfånge med den sista underrättelsen. Han bad mig vara tålig — hon var död!

Nästa morgon kom han in till mig; mina två smågossar, nu mitt enda sällskap, sutto hos mig och gjorde alla möjliga oskyldiga försök att trösta mig. De bådo att få läsa för mig och ville ej, att jag skulle gråta, ty därtill var jag nu för gammal. »Har inte min syster blivit en ängel, pappa», sade den äldste, »varför är du då så ledsen? Jag skulle önska, att jag också vore en ängel och finge komma bort från detta fula ställe, och att du vore med mig, pappa.»

»Ja», sade den yngste, »himlen, där min syster är, är ett mycket vackrare ställe än det kär, och där finns inte annat än snälla människor, men här äro de mycket elaka.»

Mr Jenkinson avbröt deras barnsliga prat och sade, att då nu min äldsta dotter ej längre fanns till, skulle jag allvarligt tänka på min övriga familj och söka att rädda mitt eget liv, som hotade att duka under av brist på tillräcklig frisk luft. Han tillade, att det nu var min plikt att offra min stolthet och min vrede för deras välfärd, som uteslutande berodde av mig, och att nu både förnuft och rättvisa måste tvinga mig till att söka försoning med godsägaren.

[ 126 ]»Himlen vare lovad», sade jag, »jag har inte längre någon stolthet. Jag skulle förakta mitt eget hjärta, om jag upptäckte att stolthet och oförsonlighet lurade på bottnen av det. Tvärtom, då min förtryckare är en av mina sockenbor, så hoppas jag att en dag kunna ställa honom fram med en obesmittad själ för den evige domaren. Nej, jag hyser nu intet hat, och fastän han har berövat mig det, som var mig kärare än alla skatter, och fastän han har krossat mitt hjärta — ty jag är sjuk — mycket sjuk, käre vän — skall han dock aldrig väcka någon hämndkänsla hos mig. Jag vill nu gärna tillåta hans giftermål, och om det kan göra honom någon glädje, så låt honom veta, att det skulle göra mig ont, om jag gjort honom någon orätt.»

Mr Jenkinson tog genast bläck och penna och skrev ned min underkastelse ungefär så, som jag hade uttalat den, varefter jag undertecknade den med mitt namn. Min son sändes därpå i väg med brevet till mr Thornhill, som upphöll sig på sitt gods. Ungefär sex timmar därefter kom han tillbakd med ett muntligt svar. Det hade varit mycket svårt, sade han, att få tala med godsägaren, ty hans tjänare hade varit både oförskämda och misstänksamma; men han träffade tillfälligtvis mr Thornhill, då han skulle åka ut för att ordna något för brölloppet, som skulle äga rum om tre dagar. När mr Thornhill hade läst brevet, sade han, att denna underkastelse nu kom för sent och var till ingen nytta. Han hade hört, att jag vänt mig till hans farbror, men att denne mottagit underrättelsen med allt det förakt, som den förtjänade, och att för övrigt alla hänvändelser skulle göras till hans sakförare, icke till honom. Till slut anmärkte han, att som han hade en mycket god tanke om de båda unga damernas diskretion, så skulle det ha varit mera angeläget, om jag hade valt dem till mäklare.

»Här ser ni», sade jag till min medfånge, »hurudan karaktär den man har, som förtrycker mig. Han kan på en gång vara grym och hånfull; men låt honom göra med mig, vad han vill, jag skall snart vara fri, trots alla järn, varmed han håller mig instängd. Jag är nu på väg till en boning, som strålar i skönare glans, ju närmare jag kommer den; mitt hopp till den förskingrar all min sorg, och fast jag lämnar efter mig en oförsörjd familj, så skola de dock icke vara övergivna. Kanske skall någon vän hjälpa dem för deras stackars fars skull eller av barmhärtighet bistå dem för deras himmelske faders skull.»

Medan jag talade, kom min hustru, som den dagen ej varit hos mig förut, in i min cell. Den största förskräc[ 127 ]kelse stod att läsa i hennes ansikte, och hon ville tala, men kunde ej.

— »Varför, käraste», utbrast jag, »vill du på detta sätt göra min sorg större genom din egen. Fastän ingen underkastelse kan förändra vår stränga herre, fast han har dömt mig att dö på detta eländiga ställe och fastän vi ha förlorat ett älskat barn, så skall du dock ännu finna tröst hos dina återstående, när jag inte längre är till.»

»Ja, vi ha i sanning förlorat ett älskat barn», svarade hon. »Min Sofia, mitt mest älskade barn är försvunnen — rövad ifrån oss!»

»Vad säger ni, min fru», sade min medfånge. »Bortförd av rövare! Det är omöjligt!»

Hennes enda svar var en förtvivlad blick och en ström av tårar. Men en av fångarnas hustrur, som kommit in med henne, gav oss en närmare förklaring. Hon berättade, att medan hon, min hustru och min dotter gingo tillsammans på stora landsvägen ett stycke utanför staden, upphunnos de av en postvagn, som strax stannade, när de kommo fram till dem. En välklädd man, som dock icke var mr Thornhill, hade sgrungit ut ur vagnen, fattat min dotter om livet och med våld släpat in henne i vagnen. Kusken hade piskat på hästarna och efter ett ögonblick var vagnen ur synhåll.

»Nu», ropade jag, »är måttet rågat på min olycka, och intet på jorden kan nu göra mig större smärta. Ack, inte en av dem kvar! Att inte låta mig behålla en! Ett sådant vidunder! Det barn, som stod mitt hjärta närmast! Hon hade en ängels skönhet och nästan också en ängels vishet. Men stöd min stackars hustru, låt henne ej falla. — Att inte låta mig behålla en!»

»Ack, käre man», sade min hustru, »du behöver visst ännu mera tröst än jag. Vår sorg är stor! Men jag kunde dock bära både detta och mera, om jag blott såg, att du vore lugn. De få gärna taga mina barn och allt annat ifrån mig, om de blott låta mig få behålla dig.»

Min son, vilken också var närvarande, försökte att mildra vår sorg. Han bad oss vara vid gott mod, ty han hoppades, att vi ännu skulle få skäl att vara tacksamma.

»Mitt barn», utbrast jag, »se dig omkring och säg mig sedan, om det ännu finnes någon lycka för mig. Är inte nu varje stråle av hopp utesluten, och ha vi nu några andra ljusa utsikter än de, som ligga bortom graven?»

»Kära pappa», svarade han, »jag hoppas dock, att det ännu finns något, som kan skänka dig en glad stund, ty jag har här ett brev från bror Georg.»

[ 128 ]»Vad är det med honom, barn?» avbröt jag honom;» vet han något om allt vårt elände? Jag hoppas, att min gosse ej skall få någon del av vår olycka?»

»Ja, pappa», svarade han, »han är så glad, munter och lycklig. Hans brev är idel goda underrättelser; han är sin överstes favorit, och denne har lovat att befordra honom till löjtnant vid första lämpliga tillfälle.»

»Är du alldeles säker på detta?» frågade min hustru; »är du säker på, att det inte har hänt min gosse något?»

»Nej, ingenting alls, mamma,» sade min son, »här skall du få se hans brev, det skall glädja dig mycket, och om det är något, som kan trösta dig, så är jag säker på, att det skall vara detta.»

»Men då är du också säker på, att han själv har skrivit brevet, och att han verkligen har det så bra?» frågade hon åter.

»Ja, mamma, det är alldeles säkert han, som skrivit det, och han skall säkert en dag bli familjens heder och beskyddare!»

»Oh! då tackar jag försynen, att mitt sista brev till honom har gått fel. — Ja, kära man», fortsatte hon och vände sig till mig, »jag måste nu bekänna, att fastän himlens hand har fallit tungt på oss i alla andra avseenden, så har den i detta varit oss gynnsam. Det var med stor bitterhet och harm, jag sist skrev till min son, och jag fordrade av honom, om han ville ha min välsignelse och om han hade mannamod, att han skulle draga försorg om, att rättvisa vederfores hans far och syster och hämnas vår orätt. Men tackad vare Han, som styr allting — brevet har gått fel, och nu är jag lugn.»

»Hustru», sade jag, »du har handlat mycket illa, och under andra förhållanden skulle mina förebråelser ha blivit mycket strängare. On, vilken förskräcklig avgrund har du ej undsluppit, den skulle ha dragit både honom och dig i otänkbart fördärv! Här har försynen i sanning varit mildare mot oss, än vad vi varit mot oss själva, Den har bevarat denne min son, så att han kan bli mina andra barns beskyddare, när jag inte längre finns. Vad jag hade orätt, då jag klagade över att vara berövad varje tröst, när jag nu hör, att han dock är lycklig och intet vet om våra sorger, att han är bevarad för att kunna stödja sin mor, när hon blir änka, och beskydda sina bröder och systrar. Dock, vad säger jag: systrar? Han har ju inga systrar nu! De äro bägge borta — tagna ifrån mig — och med mig är det snart ute!»

»Pappa», avbröt mig min son, »får jag nu läsa upp bre[ 129 ]vet för dig; jag vet, att det skall glädja dig.» Och då jag hade givit min tillåtelse, läste han följande:

 »Kära pappa!

jag har för en liten stund tagit tankarna ifrån den kära värld, som här omger mig, för att fästa dem vid något annat ännu mera kärt: den egna vänliga härden där hemma. Och i tankarna ser jag då den lilla oskyldiga grupp, som i frid och glädje lyssnar till dessa rader. Med glädje ser jag framför mig de ansikten, som aldrig ha känt fåfängans eller bekymrens vanställande hand. Men hur stor den lycka än är, som i njuten i hemmet, så är jag dock viss om, att den skall bli ännu större, när I hören, huru belåten jag är med min ställning, och hur lycklig jag känner mig här.

Vårt regimente har fått kontraorder och skall ej lämna England. Min överste, som kallar mig sin vän, tar mig med överallt, dit han är bjuden, och efter det första besöket blir jag för det mesta mottagen med ökad aktning vid de följande. I går var jag på bal och dansade med lady G — ; och kunde jag glömma — I veten nog vem — så kunde jag kanske göra min lycka. här. Men det är nu mitt öde att minnas andra, medan jag själv blir glömd av de flesta av mina frånvarande vänner, och till dem måste jag dessvärre räkna dig, pappa, ty jag har länge förgäves väntat på ett glädjande brev från hemmet. Även Olivia och Sofia lovade att skriva till mig, men de tyckas också ha glömt mig. Säg dem, att de äro ett par små vanartiga flickebarn, och att jag för ögonblicket är mycket ond på dem. Men ändå — jag vet inte, huru det kommer sig — fastän jag borde gräla litet, så är dock mitt hjärta endast uppfyllt av ömma känslor. Säg dem därför, kära pappa, att jag trots allt älskar dem som förr, och var viss om, att jag alltid fortfarande skall vara

din hängivne son.»


I allt vårt elände», utbrast jag, »måste vi dock vara tacksamma, att åtminstone en av vår familj är fri från våra bekymmer! Herren beskydde honom och låt honom fortfarande få njuta lyckan, så att han kan bli sin moders stöd och en far för dessa omyndiga små; det är hela det fädernearv, som jag nu kan giva honom. Oh, måtte han värna om deras oskuld för fattigdomens frestelser och bliva deras ledare på dygdens och ärans väg!

[ 130 ]Knappt hade jag sagt dessa ord, förrän ett buller, liknande ett tumult hördes från det undre fängelset; det dog snart bort; men nu hördes rasslet av kedjor i gången, som förde till min cell. Fångvaktaren trädde in och höll fast en man, som var sårad och blodig, samt belagd med järnbojor.

Med stort medlidande såg jag på denne stackare, då han närmade sig; men medlidandet byttes i förskräckelse, då jag såg, att det var — min son!

»Min Georg! Min Georg! är det så, som jag skall återse dig? - Sårad! — fängslad? Är detta din lycka? Är det på det sättet, som du återkommer till mig! Ack, om denna syn kunde komma mitt hjärta att brista strax och låta mig dö!» utbrast jag.

»Var är din sinnesstyrka, pappa», svarade min son med darrande stämma. »Jag får lida, mitt liv är förfelat; men må de taga det!»

Jag sökte att återhålla min våldsamma sinnesrörelse och förblev tyst under några minuter; men jag trodde, att jag skulle dö av denna ansträngning. »Ack, min gosse», utbrast jag, »hur mitt hjärta våndas att se dig så. Och jag kan inte — inte hjälpa dig. Ack, att jag i samma ögonblick, som jag trodde dig lycklig och bad, att du alltjämt skulle få förbliva det, skulle få återse dig så, fängslad och sårad. Och dock, de som dö unga äro lyckliga. Men jag är en gammal, mycket gammal man och måste uppleva denna dag att se mig berövad mina barn, den ena efter den andra, medan jag fortfarande måste leva i denna olycka. Måtte alla förbannelser som någonsin drabbat en själ, falla tungt på mina barns mördare! Må han leva, liksom jag, för att se…»

»Håll upp, min far», sade min son, »eller jag måste blygas över dig. Hur kan du så glömma din ålder och ditt heliga kall, nedkalla himlens hämnd och utslunga dina förbannelser, som snart måste falla tillbaka på ditt eget grå huvud. Nej, pappa, låt det nu bli din omsorg att bereda mig till den ärelösa död, som jag snart måste lida, att väpna mig med hopp och fattning och ingjuta mod hos mig att tömma den bittra kalk, som snart skall räckas mig.»

»Min son, du får inte dö! Jag är säker om, att du ej har kunnat begå något, för vilket du förtjänar så stort straff. Min Georg har ej kunnat göra sig skyldig till en förbrytelse, varöver hans förfäder skulle blygas.»

»Jag är rädd för, pappa», svarade han, »att min förseelse ej kan bli benådad. Så snart jag fick min mors sista brev, lämnade jag London, fast besluten att straffa den, som hade skändat vår ära. Jag skickade honom en utmaning och den [ 131 ]besvarade han ej med att möta mig, men skickade fyra av sina tjänare för att gripa mig. Jag sårade den förste, som angrep mig, och jag fruktar, att såret är dödligt; men de andra tre togo mig till fånga, Den fege stackaren har beslutit att använda lagens fulla stränghet på mig. Bevisen äro fällande; jag har skickat honom en utmaning och då nyligen dödsstraff blivit satt för detta, så har jag intet hopp om benådning. Men du har ofta hänfört mig med ditt tal om sinnesstyrka — föregå mig nu med ett gott exempel.»

»Ja, min son, det skall jag. Jag känner mig nu höjd över denna värld och all den glädje, som den kan giva. Från detta ögonblick frigör jag mitt hjärta från alla de band, vilka hålla det fast vid jorden, och jag vill bereda oss bägge för evigheten. Ja, min son, jag. skall visa dig vägen, och min själ skall följa din mot det höga; vi vilja göra vår flykt tillsammans. Jag inser, att du ej kan vänta någon nåd här nere och jag kan endast uppmuntra dig att söka den vid den Högstes domstol, inför vilken vi bägge snart skola ställas. Men låtom oss ej vara njugga med de tröstande orden, må alla våra medfångar få del av dem. Min gode fångvaktare, låt dem få komma hit, medan jag försöker att tala med dem.»

Jag gjorde ett försök att resa mig från halmbädden, men mina krafter räckte inte till, utan jag måste stödja mig mot väggen.

Fångarna samlades, såsom jag hade föreslagit, ty de ville gärna höra mig; min son och hans moder stödde mig en på varje sida. Jag kastade en blick omkring mig och såg, att ingen saknades, och vände mig därpå till dem med följande ord:

»Mina vänner, mina barn och olyckskamrater! När jag tänker på fördelningen av gott och ont här på jorden, så finner jag, att det givits människorna mycken glädje, men ännu mera sorg. Till och med, om vi sökte genom hela världen, skulle vi inte finna någon så lycklig, att han inte hade något att önska sig. Däremot se vi dagligen tusenden, som genom självmord visa oss, att de inte längre hade något att hoppas. I detta liv finnes således ingen fullkomlig glädje, men däremot fullkomligt elände.

»Varför människor skola lida, varför eländet skall vara nödvändigt mitt i den allmänna lyckan, varför vi skola finna denna ofullkomlighet mitt i världsordningens fullkomlighet — det är frågor, som aldrig kunna besvaras här. Här har försynen ansett det för riktigt att låta vår nyfikenhet förbliva otillfredsställd och nöjd med att lämna oss tröstegrunder.

Under dessa förhållanden påkallade människan filosofiens [ 132 ]vänliga bistånd, men då himlen såg, att den ej förmådde att trösta, så gavs henne religionens hjälp. Filosofiens trösteunder äro ofta mycket glädjande, men ofta äro de bedrägliga. Den säger oss, att livet är fullt av glädje, om vi blott vilja njuta den; men den säger också, att vi aldrig här i livet kunna undgå olyckor, att livet är kort och att de snart skola vara överståndna, På detta sätt upplösa tröstegrunderna varandra, ty om livet är fullt av glädje, så är dess kortvarighet en olycka, och om det är långt så bliva ju våra olyckor flera. Filosofien är sålunda svag; men religionens tröst siktar högre. Människan är här, säger den oss, för att förbättras och bereda sig till en annan tillvaro. När den goda människan lämnar sin kropp och bliver helt och hållet en förhärligad själ, skall hon finna, att hon härnere har skapat sig en himmel av salighet, medan den onda, som har blivit besviken och besmittad av sina laster, med fasa ryser för sin kropp, emedan hon känner, att hon har gjort sig förtjänt av himlens hämnd. Religionen kan alltså giva oss den sanna trösten under alla livets förhållanden; ty om vi redan äro lyckliga, så är det en glädje att tänka på, att vi kunna göra denna lycka evig, och äro vi olyckliga, så är det tröstefullt att tänka, att det finnes en fridens boning. Religionen lovar alltså åt den lycklige en fortsättning av hans glädje och åt den olycklige ett slut på hans elände.

»Men fastän religionen är lika god mot alla, så är det dock särskilt de olyckliga, som den vänder sig till. De sjuka, de nakna, de hemlösa, de sorgtyngda och fångarna få de flesta löftena i den helga skrift. Vår religions stiftare förkunnar för alla tider, att han är de förtrycktas vän, och olik de falska vännerna i denna värld giver han de förtappade all sin kärlek. De tanklösa hava kallat detta för partiskhet, de hava sagt, att några hava blivit föredragna utan att ha förtjänat det. De tänka icke på, att det icke ens står i himlens makt att göra tillbudet om evig lycka till en lika stor gåva för de lyckliga som för de olyckliga. För de första är evigheten endast en enkel glädje, eftersom den, så att säga, blott är ett tillägg till, vad de redan äga, men för de sistnämnda är den en dubbel gåva, ty den giver dem tröst i deras lidanden här och en evig ycksalighet sedan.

»Men också i ett annat avseende är försynen vänligare emot de fattiga än emot de rika, ty på samma gång som den gör livet efter döden mera eftersträvansvärt, så mildrar den döden för dem. De eländiga ha gjort bekantskap med alla slags fasor. Sorgernas man lägger sig lugnt att dö, ty han har intet förlorat att begråta och få saker, som hålla ho[ 133 ]nom kvar. Han känner endast naturens smärta vid den slutliga skilsmässan, och den är ingalunda större än den, han så ofta förr har utstått; ty efter en viss grad av smärta mildrar naturen den sista dödskampen genom medvetslöshet.

»Försynen har sålunda givit den olycklige tvenne fördelar framför den lycklige i detta liv — större tillfredsställelse med döden och i himlen det större mått av glädje, som framkommer genom kontrasten med det förra eländet. Detta är ingen ringa fördel, mina vänner, och synes vara en av den fattige mannens fröjder i liknelsen; ty fastän han redan var i himlen och njöt all den salighet, som denna kunde ge, nämnes det dock som ett tillägg till hans lycka, att han hade känt, vad det var att vara olycklig, men nu kände, vad det var att vara lycklig.

»I sen således, mina vänner, att religionen gör, vad filosofien aldrig kan: den visar himlens rättfärdighet mot lyckliga och olyckliga och låter alla människors längtan nå ungefär samma mål. Den ger rika och fattiga samma lycka efter döden och samma hopp om att äga den; men när de rika ha den fördelen att också här i livet ha glädje, så ha de fattiga den oändliga tillfredsställelsen, när de njuta den eviga saligheten att de veta, vad det vill säga att ha varit olycklig, och om man än vill kalla detta för en ringa fördel, så kan den dock, då den är evig, genom att vara för alltid, väga upp vad de lyckligas glädje här nere har övergått den i styrka.

»Detta är därför den tröst, som de olyckliga ha för sig själva, och i vilken de stå framför den övriga mänskligheten, i andra hänseenden stå de tillbaka för den. De, som vilja lära känna de fattigas olyckor, måste själva leva och utstå deras liv. Människor, som ha tillräckligt att leva av, äro icke fattiga; men de, som lida av brist, äro det. Ja, mina vänner, vi äro det. Ingen har så stor inbillningsförmåga, att han därmed kan uppväga, vad han här måste sakna, han kan inte med tillhjälp av den göra fängelsets kvava luft ren och behaglig eller mildra ett förkrossat hjärtas kval. Låt filosofen från sin mjuka vilobädd säga oss, att vi kunna motstå detta! Ack, den ansträngning, vl skulle utstå, för att fördraga det, är ju själv en stor smärta! Döden är lätt, och varje människa kan gå igenom den, men kval äro förskräckliga; och dem kan ingen bära.

»För oss, mina vänner, måste löftena om salighet i himlen därför vara synnerligen trösterika; ty skulle vi endast få belöning här i livet, då vore vi sannerligen de mest beklagansvärda av alla människor. När jag ser på dessa dystra murar, gjorda till att visa oss ställets fasa, dessa kedjor, som [ 134 ]förtrycket pålagt oss eller som förbrytelserna ha gjort nödvändiga; när jag ser dessa tärda ansikten och hör dessa suckar — ack, mina vänner, vilken härlig förändring, tänker jag då, skulle ej himlen vara för dessa! Att flyga genom regioner, fri som luften, att bada i den eviga välsignelsens solsken, att sjunga med i de oändliga lovsångerna, att icke hava någon herre, som hotar och pinar oss, men ständigt hava själva gudomens gestalt för våra ögon! — när jag tänker på detta, då blir själva döden en budbärare med glada tidender, när jag tänker på detta, då blir dess skarpaste pil en stödjande stav för mig, när jag tänker på detta, vad är då att trakta efter i detta liv; vad är det då, som jag icke ville kasta ifrån mig? Konungar i sina palats sucka efter en sådan härlighet, men vi, fattiga som vi äro, skulle vi ej längta efter den? Ty detta skall säkerligen tillfalla oss, om vi blott sträva därefter, och det kan vara oss en stor tröst, att vi äro uteslutna från många frestelser, som kunde förhindra vår strävan. Låtom oss blott sträva därefter, och vi få säkerligen del därav, och vad som också är synnerligen trösterikt, vi få det snart; ty om vi se tillbaka på den gångna delen av vårt liv, så förekommer den oss mycket kort, och huru än återstoden av vårt liv bliver, så skall det dock bli av kortare varaktighet. Allt eftersom vi bliva äldre, tyckas våra dagar också att bli kortare, och vår kännedom om tiden låter den förekomma oss kortare. Låtom oss fatta denna tröst, ty vi skola snart vara vid resans slut; snart skola vi lägga av oss den tunga börda, som himlen har pålagt oss, och fastän döden, den fattiges enda vän, för en liten tid kan narra den trötta vandraren, och liksom horisonten ständigt vika tillbaka för honom, så skall dock den tid säkert och snart komma, då vår möda skall ändas, då denna världens store, som leva i överflöd, icke mera skola trampa oss under fötterna, då vi med glädje skola se tillbaka på våra lidanden härnere, då vi skola vara omgivna av alla våra kära och av dem, som förtjäna vår vänskap, då vår välsignelse skall bli outsäglig och — för att sätta kronan på det hela — oändlig.»