Prolog till Tragedien Väinemöinen
| ← Runan Naud |
|
Dödsbetraktelse → |
Ack! hur besynnerligt är skaldens kall!
Och derpå har jag hittills alldrig tänkt.
Man är en riktig magus och skrifkonsten
Kan svartkonst kallas, tills man lägger af
Att skrifva med svart bläck. Emedlertid,
Om man ock nyttjar bläck af annan färg,
Blir skalden dock i evighet en magus.
Men om jag lefde uti medeltiden,
Förteg jag det helt visst; så klok är jag
Att ej jag känner någon lust att brännas,
När som det ej behöfs. Visst medeltiden
Var mycket bra, som hvarje annan tid,
Så snart man nemligen förstår sig på den,
Som sällan händer förrn den är förbi.
Men att man brände folk, det var ej bra,
Och kanske minst ändå för den, som brändes.
Ja! skalden är en magus, hvilken kallar
Opp andar i det mödosamma lifvet,
Som i sig sjelf är temligt andefattigt,
Och anden springer, att han måtte stupa,
Som om han hade bromsar uti änd’,
Och bugar sig och frågar; hvad vill Herrn?
Men det är felet att Herrn sjelf, som oftast,
Det icke vet. Dock kallar skalden flera,
Men slutligt ångrar han, hvad han har gjort,
Och ropar derför: Slån ihjäl hvarandra,
Och så är tragedien genast färdig.
Hur lätt är skaldens kall! han endast sätter
Sig till sitt skrifbord ned, som jag nu gör.
Och ej så många anstalter behöfvas,
Som fordom när Zevs sjelf det infall fick
Att föda barn på egen hand, och sände
Mercurius till den himmelska jordgubben
Vulcanus, hvilken kom och med sin hammar
Slog Zevs i hufvudet, så att han tänkte
Han skulle dö, fastän han var odödlig,
På samma sätt som när en tjur man slagtar,
Och, som man känner, var han sjelf en tjur;
I hvilken egenskap han gick och sprätte
I Asien och blef kär i Europa.
Han tog derpå Europa uppå hornen
Och bar sitt byte öfver sjön till Kreta.
Härvid, förskräckta allmänhet! väl märk,
Det var vår verldsdel ej han tog i Asien;
Det var fastmer en guldlockig prinsessa:
Ty menskor heta underligt ibland,
Och hvarför jag en gång ej sjelf är fri.
Visst är det sant, att, skulle någon Pallas
Ur våra hufvu’n komma, i full rustning,
Så tålde de att hamras länge nog.
Derur framkomma endast små, små barn,
Som se i allmänhet förskräckta ut
Och äro blyga för Herr Recensenten,
Som deremot för dem ej är så blyg,
Men, som en sträng Stjuffader, ger dem ris,
Att de rätt ofta genast dö deraf.
Men dock förut de fälla många tårar;
Ty ej de äro utaf Spartas barn,
Som sågo döden lika lugnt i synen,
Som den dem piskade, såg ”der ni vet.”
Kropp ha de sällan, men det skyles öfver
Utaf de granna frasers purpurslöja.
På själ är mycken brist i våra tider,
Ty vi i allmänhet ej hafva mer,
Än som vi sjelfva stå ut med att bära,
Och som vi sjelfva kunna lätt använda,
Att räkna pengar med. Hvarför jag tänker,
Att icke stort anstränga mina krafter,
Då jag författar denna tragedi:
Det kunde skada lätt min svaga helsa.
Jag vill dessutom ej en Saul vara,
Som var ett hufvud högre än allt folket.
Det vore oanständigt gjordt af mig,
Som är så ung, så länge äldre finnas.
Ty anciennitet går framför allt,
I synnerhet uti de vittra saker.
Men, förrn jag längre går, jag måste se,
Om re’n personerne sig ha infunnit,
Som ödet eller prädestination
Bestämt att leka i min tragedi.
Åskådare bryr jag mig ej stort om;
Ty sjelf är jag en mycket liknöjd man,
Och de personer, som jag vill framställa,
Än mera och de lätt sig låta nöja,
Allenast de utaf hvarann åskådas —
Välan Geni! du ock ett upprop hålle!
Väinämöinen? adsum.
Apollo? adsum.
Papageno? adsum.
Fåren? adsum.
Författaren.
Fi donc! ha’n J ej läst grammatican?
Och veten J ej, att J ären flera?
Och hvar som tvenne eller trenne samlas,
Utaf hvad skäl, som helst, är straxt pluralis.
Fåren.
Det bryr! oss ej; vi säga som de andra.
Författaren.
Och nu jag borde kanske också fråga
Dig, mitt geni! om också du är här.
Ty hur det är, du kommer slutligen
Ej från att spela hufvudroln i pjesen.
Du tiger, men jag hört att den som tiger
Samtycker; derför är du väl tillstädes.
Apollo.
Men säg, hvi ur din hjerna du oss kallat,
I hvilken från din födelse vi sofvit?
Författaren.
Om J ej haden gjort så mycket buller,
Så haden J; kanske fått längre sofva.
Men slogs du icke sjelf med Väinämöinen,
Med kindpust och med hugg i nattens timma;
Att jag ej sjelf för er fick någon nattro?
Fåren.
Men hvarför hafva vi då blifvit drifne
Utur det lugn, som vi ofödde ägde?
Vi äro exemplariska och fromma.
Författaren.
J ären fromma. Det är allmänheten
Också, bland hvilken jag i vall er släpper.
J skolen mycket visst sympathisera.
Så länge J uti min hjerna legat,
Det kunde ju ej någon menska finnas,
Som kände edra lysande talenter
Att äta gräs, när som J haden något,
Och springa, när som vargen er förföljde.
Ty värr! går alltid det så med oss, menskor,
Att vi ej vinna ära, förrn vi födas.
Sjelf är jag ej idyllman; kan således
Ej göra er all rättvisa jag önskar.
Ty voren J af kött och ull så visst,
Som J till jordens får urbilder ären,
Så skulle knuten af vår tragedi
Upplösas af sig sjelf; jag uppsteg straxt
Uppå den höga tragiska kothurnen
Och sloge er ihjäl och kokte köttet,
I fall jag kunde mig en gryta skaffa,
Att koka köttet i, och åt se’n opp det
Och klippte af den varma ulln och sände
Den till min fästmö Barbara, att hon
Mig deraf ett par strumpor måtte sticka.
Apollo.
Ja! vore dessa djuren verkligt får,
Och icke gyckelbilder utaf moln,
Som ingen rätt vet huru han skall äta,
Jag mot dem vore tolerant, ty nyttigt
Det är att hafva får, och nyttan är
Den sköna konstens allrahögsta mål,
Liksom det är den enskiltes att äta.
Dock skall då fåret vara riktigt får,
Och icke någon vålnad utaf får,
Som går igen uti inbillningen,
Se’n man allre’n en gång har ätit opp det,
Att jag och alla andra Christna själar
Straxt hölja täcket öfver hufvudet
Och töras ej se upp, förrn tuppen gal.
Författaren.
J fantasiens söner! då jag kallat
Er fram utur min hjernas dunkla kamrar,
Och det min afsigt är att er begagna
Personligen uti en liten dikt,
Så vill jag veta i hvad skaldeslag
J tron er om att lyckligast brillera.
Väinämöinen.
Jag för min del, jag röstar för ett sångspel
Att föras upp på kantele af fiskben,
Att föras upp på klangspel af fiskrefben.
Apollo.
Jag är en Gud för hela Skaldekonsten;
Dock blänker jag som värst i operan.
Fåren.
Vi dö af sorg, om du oss ej bönhörer,
Om du ej låter oss inaccorderas
Uppå idyllens gröna betesmark.
Der äta finns, der är vårt fosterland,
Så vida, nemligen, der ock finns dricka.
Författaren.
Min egen tanke är att vi uppföra
En tragedi. Väl får omkring mig finnas
Tillräckliga för en idyll, och funnos
De ej, jag kunde lätt ju recrytera
Bland allmänheten, men här finns ej herde.
Vi äro sjelfva får förutan herde.
Och kanske, om vi spelte en idyll,
Så gingo fåren sjelfva vall med oss.
Ty mer de äro hemma uti skogen
Än som vi stadsbor.
Apollo.
Väl en gång jag varit
Vallpojke, men det var ock blott för nöd skull,
Ty jag blef kastad ned ifrån Olympen
Och hvirflade i luftens rymder, tills
Fotfäste först jag uppå jorden fick.
Der var det annat lif, än dricka nektar.
Ty allmänheten då, som nu för tiden,
Gaf djefvulen min sång och strängaspel.
Och stod hon någonsin ock upp att leka,
Hvartill likväl hon sällan hade tid,
Hon roade sig merendels med dans,
Att dansa, nemligen, kring gyllne kalfven,
Som Judar gjort för henne. På det jag
Nu ej förhungra skulle uppå jorden,
Jag måste lära något nyttigt handtverk.
Jag ansåg herdalifvet då som lugnast
Och som oskyldigast; ty lätt man undgår
Att bli förargad, när man lefver ensam
Och går och larfvar för sig sjelf i skogen,
Och har blott sina får att göra med.
Då blef jag vallpojke hos Kung Admetus;
Förtjenade mig något ock dessutom;
Ty jag den bästa spelman var i trakten.
Dock vill jag ej å nyo herde bli;
Ty än jag minns att jag slet ondt i skogen.
Dessutom ha’ Herrns får så långa horn
Att jag är nästan rädd för dem. Jag röstar
Också för sorgespelet.
Författaren.
Papageno!
Du är ju min imitatör! du reser
På min bekostnad uti diktens verld.
Så öfvergif mig ej i vådans timma!
Papageno.
Säg! pläga väl Herrns fötter gå åt Öster,
När viljan deciderat sig för Vester ?
Väinämöinen.
Väl ville jag utaf nyfikenhet
Se hur det tillgår uti tragedien;
Men jag är rädd att man skall slå ihjäl mig,
Ty Tragici ska vara grymma mennskor,
Ty Tragici ska vara elakt folk.
Författaren.
Nej! om allenast du beskedligt uppför
Dig uti tragedien, så segrar du
Så väl i den, som hvarje stackare
I menskolifvet, hvaraf tragedien
Blott är ett litet mattadt återsken.
Väinämöinen.
Men jag vet icke alls, hvad jag skall säga?
Men jag begriper ej, hur jag skall tala?
Författaren.
J Fantasiens söner! som min hjerna
Till vagga i er späda ålder nyttjat,
Jag har ej hjerta att i vida verlden
Er släppa ut, förutan råd och stöd.
Att på kothurnen gå, är gå på styltor:
Är man ej van, så faller man omkull.
Derför vill jag er hålla under armen,
Då fram J vandren uppå törnebanan,
Och jag vill vara eder käpp och staf.
Men framför oss en liten Kärrsjö ligger;
På stranden bor en karl, som heter Tiden,
Han rår om kärrsjön. Gå nu Papageno
Till Tiden in och helsa ifrån mig,
Och säg att jag har lust en liten stund
Att låna kärrsjön till att ro uppå.
Papageno.
Ja, jag vill springa som en jagad hind.
Författaren.
Emedlertid J hulda varelser,
Min fantasis förstfödde! fromma får,
Som menen väl, för det J intet menen;
Mig lyster att från edra rosenläppar
Få höra mitt beröm. Förträffligt är
Att bli berömd utaf berömda män;
Och J, o får! J ären vidtberömde.
Er har Theocritos och Gessner prisat,
Ja ock Virgilius på sätt och vis,
Ty han skref af den förre. Nu välan!
Uppstämmen till er fosterfaders ära
En liten sång och väljen sjelfva versslag.
Men Väinämöinen stå du straxt bredvid
Och spela ljufligt på ditt strängaspel
Och låt harmoniskt uti toner strömma
Mitt lof utur din kantele af fiskben,
Mitt lof utur ditt klangspel af fiskrefben.
Fårens Sång.
Flyg, snille! högt upp till Solens bloss,
Och helsa himmelens får från oss,
Så vida får i himmelen finnas
Och sina bröder på jorden minnas.
Åtminstone, enligt rycktet, skall
En vädur i Zodiaken gå vall.
Vi äro helt naturliga får.
Vi bära ull: Vi den nyttja som hår.
Vill en skälla under vår hals man bringa,
Så låter det vackert, när vi springa.
Vi menskorna vida öfvergå;
Vi ha fyra fötter; de hafva blott två.
Blott ett ha vi mot dig, du stora geni,
Att du vill ej menskorna låta bli.
Ty tänk om spaderknekt nu inträdde
Med spjut och med svärd, det visst litet dig glädde;
I synnerhet, om han slog dig ihjäl,
Hvartill han väl också kunde ha skäl.
Dock framför DonQuichote prisa vi dig,
Emedan du ej emot oss för krig.
Din häst heter Pegasus, hans Rosinante,
Och bägge äro de interessante;
Ty de äta klöfver och annat gräs
Allt uppå denna verldenes näs.
Författaren.
Jag är förtjust, och om jag hade pengar,
Så ville jag er visst drickspengar gifva,
Men nu jag inga har. Vår Herre gaf
Mig inga, ty han visste väl att jag
Ej nånsin skulle kunna lära räkna;
Ty en poët, tron mig, har annat göra
Än att studera på intresseräkning.
Der nere dock bor källarmästarn, floden,
Jag menar fårens källarmästare,
Till den en gratulation jag skrifvit.
Om J till honom gån och hälsen från mig,
Så fån J dricka ur den djupa bålen
Af kreaturens vin. Ett kraftigt vin!
Men skynden, skynden som en blixt tillbaka,
Att läsarn ej må alltför länge vänta
Uppå vårt stora sorgspel Väinämöinen.