Quentin Durward/Kapitel 05

←  Frukosten

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Krigaren

Ziguenarne  →

FEMTE KAPITLET.
Krigaren.

Full af svordom, lurfvig som en björn.
Uppsöker bubblan ära midt i gapet
Uppå kanonerna.

Shakespeare.

fficern, som väntade på Quentin Durward i det rum, der denne frukosterat, var en af dem, om hvilka Ludvig XI längsedan sagt, att de höllo Frankrikes öden i sina händer, emedan den omedelbara bevakningen öfver konungens person var dem anförtrodd.

Denna berömda trupp, som kallades för skotska lifvaktens bågskyttar, hade först blifvit upprättad af Carl VI, och det af giltigare skäl än som vanligen kunna andragas för att omgifva tronen med en vakt af utländska legoknektar. De söndringar, som undanryckt honom mer än halfva Frankrike, samt den vacklande och opålitliga troheten hos den del af adeln, som ännu hyllade hans sak, gjorde det både opolitiskt och farligt, att åt den anförtro omsorgen om hans personliga säkerhet. Skottarne voro engelsmännens arffiender och Frankrikes gamla, och, som det tycktes, naturliga bundsförvandter. De voro fattiga, modiga och trogna, och man kunde vara förvissad om, att luckorna i deras leder alltid skulle fyllas af deras eget lands öfverbefolkning, ett land, som utsände flere och tapprare äfventyrare, än något annat i Europa. Deras höga bördsanpråk gåfvo dem dessutom rättighet att nalkas en monarks person närmare än andra trupper, medan deras jemförelsevis obetydliga antal betog dem möjligheten af att göra uppror och blifva herrar, der de borde vara tjenare.

Å andra sidan låg det i de franska monarkernas politik, att tillvinna sig denna valda legotrupps tillgifvenhet genom att bevilja den ärofulla privilegier och riklig sold, hvilken senare de fleste af dem med militäriskt slöseri använde att uppbära sin förmenta rang. Hvar och en af dem hade adelsmans rang och värdighet, och deras närmare beröring med konungens person förlänade dem såväl känslan af eget värde som betydenhet i den franska nationens ögon. De voro dyrbart beväpnade och beridna, samt berättigade till underhåll för en väpnare, en stallknekt, en page och två tjenare, af hvilka den ene kallades coutelier, derför att han bar en stor knif för att affärda dem, som hans herre i stridshvimlet kastat till marken. Med detta åtfölje och en deremot svarande utrustning var en bågskytt vid skotska gardet en person af anseende och betydenhet, och då alla ledigheter vanligen fyldes med sådana, som redan såsom väpnare eller pager blifvit vanda vid tjensten, skickades de yngre sönerne af de bästa skotska familjer ofta att i dessa egenskaper tjena under någon vän eller slägting, tills någon lägenhet till befordran yppade sig.

Couteliern och hans kamrat, som ej voro af adelig börd, och derför ej heller kunde eftersträfva en dylik befordran, rekryterades bland personer af ringare stånd; men då de voro väl besoldade och underhållna, var det för deras herrar en lätt sak att ibland sina kringirrande landsmän utvälja de starkaste och modigaste att hos sig uppfylla denna befattning.

Ludvig Lesly eller, som vi oftare komma att kalla honom, Le Balafré, under hvilket namn han var allmänt känd i Frankrike, var inemot sex fot lång, stark och groflemmad, med af naturen sträfva anletsdrag, hvilkas stränghet blifvit ytterligare ökad genom ett stort, ohyggligt ärr, som gick från pannan, tätt utmed högra ögat, der det blottat kindknotan, derifrån sträckande sig nästan ända till örtippen, bildande en djup fåra, som, ibland skarlakansröd, ibland purpurfärgad, ibland blå och ibland äfven stötande i svart, likväl alltid företedde en faslig anblick, genom den kontrast den bildade med ansigtsfärgen, antingen denna lågade af passionens glöd, eller var i sitt vanliga väderbitna och solbrända tillstånd.

Hans vapen och drägt voro praktfulla. Han bar sin national-mössa, prydd med en fjäderbuske och en agraft i form af en jungfru-Mariæ-bild af fint silfver, hvilken senare prydnad konungen skänkt sin skotska lifvakt, derför att han i ett af sina anfall af religionssvärmeri invigt deras svärd åt den heliga jungfruns tjenst, och, efter hvad somliga påstå, till och med gått så långt, att han utfärdat fullmakt för Vår Fru^[1] att vara deras general-kapten. Bågskyttens halskrage, armskenor och handskar var af det finaste stål, konstrikt inlagdt med silfver, och hans kyrass eller pansarskjorta glänste och skimrade liksom rimfrosten en klar vintermorgon på ormbunken och nyponbusken. Han bar en vid öfverrock eller lifrock af dyrbar blå sammet, öppen vid sidorna lik en härolds, med ett stort Andreas-kors, broderadt i silfver, både fram och bak; hans knän och ben voro skyddade med pansar-byxor och stålskor, och en stor, bred dolk, kallad Misericorde, hängde vid hans högra sida. Öfver den venstra axeln låg hans rikt broderade gehäng, men för beqvämlighets skull bar han nu i handen sitt stora, oviga, tvåhändta svärd, hvilket hans tjenste-reglemente förbjöd honom att någonsin bortlägga.

Ehuru Quentin Durward, i likhet med den tidens skotska ungdom, tidigt vant sig vid anblicken af vapen och krig, tyckte han sig likväl aldrig sett en mera krigisk och bättre beväpnad man, än den som nu helsade honom i hans morbrors, den så kallade Ludvigs med Ärret, eller Le Balafrés, person; men han kunde likväl ej afhålla sig från att litet skygga tillbaka för det bistra uttrycket i onkelns ansigte, då denne med sina styfva mustascher borstade sin systersons båda kinder, bad honom vara välkommen till Frankrike och i samma andetag frågade efter nyheter från Skottland.

»Föga hugnesamma tidningar, kära morbror», svarade Durward; » men det fägnar mig att ni så snart kände igen mig.»

»Jag skulle ha känt igen dig, pojke, om jag också mött dig på hedarne vid Bordeaux, gående lik en trana, uppspetad på ett par styltor. Men sitt ner — sitt ner — om det är något sorgligt, du har att berätta, så skola vi ha vin att hjelpa oss att bära det. Hör hit, min hedersvärd, din stops-njuggare, skaffa oss något af det bästa, och det genast.»

Det välkända ljudet af den skotska franskan var lika vanligt på värdshusen i närheten af Plessis, som schweizerfranskan är det på de moderna parisiska traktörsställena, och den åtlyddes med all den skyndsamhet, fruktan kan åstadkomma. En flaska champagne stod framför dem, hvaraf morbrodern tog sig en duktig klunk, medan hans systerson endast smuttade helt litet, för att besvara sin onkels artighet, anförande såsom ursäkt, att han redan druckit vin på förmiddagen.

»Det hade varit en förträfflig ursäkt i din systers mun, min kära systerson», sade Le Balafré; »men om du vill ha skägg på hakan och anses för soldat, så får du ej vara så rädd för vinkruset. Men se så — kom nu och öppna din skotska postväska — hvad nytt från Glen-houlakin? Huru mår min syster?»

»Hon är död, kära morbror», svarade Quentin sorgset.

»Död!» upprepade onkeln, med en ton som snarare uttryckte förundran än bedröfvelse. »Men hon var ju fem år yngre än jag, och jag har aldrig i mitt lif mått bättre än nu. Död! Det är omöjligt. Jag har i all min tid aldrig haft så mycket som en hufvudvärk, utom då jag någon gång på en två, tre dagars permission rustat om litet med några glada bröder — och min stackars syster som är död! — Och din far, systerson, har han gift om sig?»

Innan ynglingen hann att svara, läste han svaret i den förvåning, som denna fråga förorsakade honom, och fortfor: »huru? Inte? — Jag skulle velat svärja på att Allan Durward ej var karl att kunna lefva utan hustru. Han tyckte om att hafva sitt hus i skick — tyckte också om att se på en vacker qvinna, och var derjemte litet sträng i sin moral; — men allt det der fick han genom äktenskapet. Hvad mig beträffar, så är jag ej så noga karl och kan se på en vacker qvinna, utan att tänka på äktenskapets sakrament — jag är rädd för, att jag är för litet helig dertill.»

»Ack, kära morbror, min mor blef ju enka för ett år sedan, då Ogilvierna togo Glen-houlakin. Min far och mina två farbröder, och mina två äldre bröder och sju af mina slägtingar, och harpspelaren och fogden, och sex andra af vårt follk blefvo dödade vid försvaret af slottet; det brinner ingen härd på hela Glen-houlakin och der finnes ej mera sten på sten.»

»Vid S:t Andreas’ kors, det kallar jag för nederlag!» sade La Balafré. »Ja, de der Ogilvierna voro alltid ledsamma grannar för Glen-houlakin — det var ett svårt missöde — men krigslyckan — krigslyckan. — När skedde den der olyckan, systerson?» Dervid tog han sig en dugtig klunk vin och skakade högtidligt på hufvudet, då hans systerson svarade, att det var sistlidne S:t Judæ-dag som hans familj blifvit utrotad.

»Se der ha vi det», sade soldaten; »är det inte som jag säger, att allt är en slump? — Precis samma dag intogo jag och tjugu af mina kamrater med storm slottet Roche-Noir, tillhörande Amaury Bras-de-fer, en anförare för frilansar, hvilken du säkert hört omtalas. Jag dödade honom på hans egen tröskel och vann så mycket guld, att jag deraf lät göra den här vackra kedjan, hvilken en gång var dubbelt så lång som nu — och detta erinrar mig om, att jag bör använda en del deraf till ett heligt ändamål. Hollah! Andrew! — Andrew!»

Andrew, hans tjenare, inträdde genast, i allmänhet lika rustad som sin herre, utom att han ej hade någon betäckning för armar och ben, samt att den öfriga rustningen var af gröfre arbete, äfvensom hans mössa saknade plym och hans öfverrock var gjord af groft kläde i stället för sammet. Efter att hafva tagit guldkedjan af halsen, vred Balafré med sina starka tänder ungefär fyra tum af densamma och sade till sin tjenare: »hör, Andrew, bär detta till min goda vän, fader Bonifacius, den glada munken i S:t Martin, och helsa honom hjertligt ifrån mig, med detta tecken, att han ej kunde säga Gud bevare er, då vi senast skildes åt vid midnatten. — Säg honom, att min bror och min syster samt åtskilliga andra af min familj äro gångna till en annan verld, och att jag ber honom läsa messor för deras själar, så långt värdet af dessa länkar förslår, och på kredit göra, hvad som eljest fordras att befria dem från skärselden. Och hör du, som de voro folk, som alltid fört en ostrafflig vandel och voro fria från allt slags kätteri, så torde det kunna hända, att de redan äro nära nog ur skärselden, så att en bagatell kan befria dem från fjettrarna, och i så fall, ser du, skall du säga, att jag önskar få valuta för öfverskottet i förbannelser öfver en slägt kallad Ogilvierna i Angus-shire, och det på hvad sätt som helst, kyrkan tror sig bäst kunna komma åt dem. Du förstår mig väl, Andrew?»

Couteliern nickade bifall.

»Men vakta dig noga, att ingen af länkarne letar sig väg till krogen, innan munken emottagit dem, ty om så sker, skall du få smaka sadelgjorden och stigbygelsremmarne, tills du blifver lika hudflängd som S:t Bartolomeus. — Men håll! Jag ser du kastar trånande blickar på vinkruset här, och du skall ej få gå utan en styrkdryck.»

Med dessa ord slog han i åt honom en bräddfull bägare, hvilken couteliern drack ur, innan han gick att uträtta sitt ärende.

»Och nu, min kära systerson, låt oss höra, hur det gick för dig vid denna olyckliga affär.»

»Jag höll ut kampen med dem som voro äldre och starkare än jag, tills vi alla dukat under och jag fått ett farligt sår.»

»Ej värre skråma vill jag tro, än den jag sjelf fick för tio år sedan», sade Le Balafré. »Se på det här ärret. Aldrig har en Ogilvies svärd plöjt en så djup fåra.»

»De plöjde djupt nog», svarade Quentin dystert; »men de tröttnade till slut, och då jag ännu befans hafva en gnista lif, förskaffade min mors förböner mig nåd; men ehuru en lärd munk ifrån Aberbrothick, som händelsevis var vår gäst vid det olyckliga tillfället och som med knapp nöd undslapp att blifva dödad i handgemänget, tilläts att förbinda mina sår och föra mig till en säker plats, så var det endast på både hans och min moders gifna löfte att jag skulle bli munk.»

»Munk!» utropade morbrodern; »Helige sankt Andreas! Nå det kunde väl aldrig hafva fallit mig in. Allt ifrån min spädaste barndom har väl aldrig någon ens så mycket om drömt om att göra mig till munk — och likväl undrar jag derpå, när jag rätt tänker på saken; ty om jag undantar läsa och skrifva, som jag aldrig kunnat lära, och psalmsjungandet, som jag aldrig kunnat fördraga, och drägten, som blott passar för en galen tiggare, — vår Fru förlåte mig!» härvid gjorde han korstecknet — »och deras fastor, som alls ej passa för min aptit, så kan jag ej inse, hvarför jag ej skulle kunnat vara en fullt ut lika god munk, som min lilla vän i S:t Martin der borta. Men jag vet ej hur det kom sig, att ingen nå'nsin har föreslagit mig detta kall. Och således, systerson, skulle du bli en munk — men hvarför det, om jag får fråga?»

»På det min faders hus skulle dö ut, antingen i klostret eller i grafven», svarade Quentin med djup känsla.

»Åhå!» sade morbrodern, »jag förstår då. Sådana inpiskade skälmar! De kunde likväl ha lurat sig; ty ser du, systerson, jag sjelf kommer grant ihåg kaniken Robersart, som tagit munk-kåpan, men derefter rymde ur klostret och blef kapten för ett af fri-kompanierna. Han hade en älskarinna, — en den vackraste tös jag nån'sin sett, och tre lika söta barn. — Således får man inte för mycket lita på munkarne, systerson — de äro inte att tro — ty bäst som man inte vet ord af, så kunna de bli soldater och fäder — men fortsätt din berättelse.»

»Jag har föga mer att berätta, utom att jag för min stackars mors skull, som på sätt och vis var en borgen för mig, förmåddes att anlägga novisdrägten och underkasta mig kloster-reglerna, samt att jag till och med lärde att läsa och skrifva.»

»Att läsa och skrifva!» utropade Le Balafré, som var af det slags folk, som anser all kunskap, som öfverstiger deras egen, för mirakulös. — »Att skrifva, säger du, och att läsa! Det är ej möjligt — ingen Durward har, så vidt jag hört, nå'nsin kunnat skrifva sitt namn, och ingen Lesly heller. För en af dem kan jag åtminstone ansvara — ty jag kan inte mer skrifva än jag kan flyga. Men i den helige Ludvigs namn, huru buro de sig åt för att lära dig det?»

»Först föll det sig väl litet svårt», sade Durward, »men genom vanan blef det efterhand lättare, och som jag var matt af mina sår och af blodförlust, och gerna ville göra min riddare, fader Peter, till viljes, så föll det sig lätt nog för mig att hålla på dermed. Men då min goda älskade mor efter några månaders aftynande dog, och min helsa vid samma tid var fullkomligt återstäld, så meddelade jag min välgörare, hvilken tillika var underprior i klostret, min motvilja för klosterlöftet, och så blef det afgjordt oss emellan, att jag, eftersom jag icke kände någon kallelse för klosterlifvet, skulle skickas ut i verlden att söka min lycka, och att min afresa skulle hafva utseende af flykt, för att rädda underpriorn från Ogilviernas vrede, och för att göra detta mycket sannolikare, medtog jag abbotens falk; men att jag blef vederbörligen entledigad, kan synas af abbotens egen handskrift och insegel.»

»Detta är allt godt och väl», sade onkeln. »Vår kung bryr sig litet om, hvad slags tjufnad du begått, men han har en panisk fasa för allt som liknar sig till rymning ur kloster. — Och jag är säker på, att du ej har någon särdeles stor skatt att bekosta dina utgifter med?»

»Blott några få silfvermynt», sade ynglingen; »ty för er, kära morbror, måste jag aflägga en uppriktig bekännelse.»

»Det är bra ledsamt», svarade Le Balafré; »ty fastän jag aldrig är någon smulgråt med min sold, emedan det i dessa farliga tider vore mindre välbetänkt att bära mycket penningar på sig, har jag likväl alltid, och skulle råda dig att följa mitt exempel, några gamla guldkedjor eller armband, eller halssmycken, som tjena till prydnad för min person och hvaraf jag i nödfall, för att fylla ett ögonblicks behof, kan sälja en eller ett par länkar, eller måhända en öfverflödig sten. Men du frågar väl, käre systerson, huru du skall få sådant der krimskrams», tillade Le Balafré, i det han, med en sjelfbelåten min skakade sin kedja; — »ja, ja, inte hänga de på hvar buske, och inte heller växa de på marken, liksom påskliljor, med hvilkas stjelkar barnen göra riddarkragar; men du kan få dem, der jag fått denna, i den gode konungens af Frankrike tjenst, der man alltid kan finna rikedom, om man blott har mod att söka den med fara för en liten smula lif eller så.»

»Jag har tyckt mig höra», sade Quentin, som ville undvika att fatta något afgörande beslut, innan han närmare fått höra sig före, »att hertigen af Burgund för större stat än kungen i Frankrike, och att man under hans fanor kan förvärfva en större ära — att skarpa hugg utdelas der och lysande vapenbragder utföras, medan hans allrakristligasto majestät påstås vinna sina segrar genom sina ambassadörers tungor.»

»Du talar som en dåraktig pojke, min kära systerson, och likväl tror jag att jag var nästan lika enfaldig, då jag kom hit. Jag kunde aldrig tänka mig en kung, utan att föreställa mig honom antingen sittande under en hög tronhimmel, kalasande med sina stor-vasaller och paladiner, ätande blanc-manger med en stor guldkrona på hufvudet, eller också, lik Carl den Store i romanerna, eller lik Robert Bruce och William Wallace i våra egna sannfärdiga häfder, till exempel de som författats af Barbour och Minstreln^[2], anfallande en fiende i spetsen för sina trupper. Men tro du mig, min gosse, det är alltsammans idel månsken i vattnet. Politik — politik, det är summan af visheten. Men hvad är politik, torde du vilja fråga. Det är en konst, som vår kung här i Frankrike utfunderat, att fäkta med andras svärd och betala sina soldater ur andras pungar. Ack! han är den visaste furste som nån'sin burit purpur på sin rygg — och likväl bär han inte mycket sådan heller; ty jag ser honom ofta gå simplare klädd, än jag skulle tycka det anstode mig att göra.»

»Men ni svarar mig ej på min invändning, kära morbror», svarade Durward; »ty efter jag nu en gång måste tjena i främmande land, så ville jag gerna att det blefve någonstan's, der en lysande bragd, om det förunnades mig att utföra den, kunde förskaffa mig ett namn.»

»Jag förstår dig, kära systerson», sade Le Balafré; jag förstår dig temligen väl, men i sådana der'ena saker är du ännu bara barnet. Hertigen af Burgund är en hetlefrad, pundhufvad våghals med ett hjerta af stål, som anfaller i spetsen för sina ädlingar och infödda riddare, sina läntagare i Artois och Hainault. Tror du då, att om du, eller jag sjelf vore der, vi kunde komma mycket längre fram än hertigen och alla hans tappra ädlingar? Höllo vi icke lika steg med dem, så kunde vi för vår senfärdighet lätt öfverantvardas åt general-profossen; vore vi åter i jembredd med dem, nå, då vore allt godt och väl, och vi ansåges hafva förtjent vår sold; och antaget att vi voro en spjutlängd eller så framom dem, hvilket är både svårt och farligt i ett dylikt handgemäng, der alla göra sitt bästa; nå väl, då skulle min nådig hertig säga på sin flamländska, som han alltid plägar, då han får se en god stöt: »ha! gut getroffen! en god lans — en tapper skotte — gif honom en florin att dricka vår skål; men i en sådan tjenst förvärfvar främlingen hvarken rang eller land, eller skatter — allt tillfaller landets barn.»

»Men kära onkel, hvem i Herrans namn skulle det väl eljest tillfalla?» frågade unga Durward.

»Den som beskyddar landets barn», sade Balafré, rätande ut sig till hela sin gigantiska längd. »Kung Ludvig, han säger så här: ’min goda franska bonde, min hederlige Jacques Bomhomme, sköt du din harf och din plog, din trädgårdsknif och din hacka; här har jag min tappra skotte, som vill fäkta för dig, och du skall endast hafva bekymret att betala honom. — Och ni, min durchlauchtigste hertig, min högvälborne grefve och min högmögende markis, var så god och tygla ert eldiga mod, tills det behöfs, ty det är blott alltför mycket benäget att skena öfver skaklarne och skada sin herre; här äro mina ordonans-kompanier, här äro mina franska garder, här äro framförallt mina skotska bågskyttar och min hederlige Ludvig med Ärret, som skall slåss lika bra eller ännu bättre än ni, med all er odisciplinerade tapperhet, som i era fäders tid kom oss att förlora bataljerna vid Crécy och Azincour’. Nå, inser du icke nu, i hvilken af dessa stater en vandrande riddare innehar den högsta rangen och kan uppnå den högsta äran?»

»Jag tror jag förstår er, morbror», svarade systersonen; »men efter mitt begrepp om saken kan ingen ära skördas, der ingen fara finnes. Ni förlåter mig, men det är ett alltför beqvämt och lätjefullt lif, att hålla vakt omkring en till åren kommen man, hvilken ingen menniska tänker på att tillfoga något ondt, och att tillbringa sommardag och vinternatt i de der bastionerna, under hela tiden instängd i jernburar, af fruktan för att man skall övergifva sin post — morbror, morbror, det är alldeles detsamma som falken på sin stång, hvilken aldrig släppes ut i det fria!»

»Nå, vid den helige Martin af Tours har inte pojken ruter i sig! Han är en verklig Lesly, snarlik mig ehuru bara litet galnare. Hör på, min gosse —— länge lefve kungen i Frankrike! — det går knapt en dag förbi, utan att det fins någonting att bestyra, hvarpå några af hans anhängare kunna vinna både penningar och anseende. Tro ej, att de tappraste och farligaste dåd ske vid dagsljuset. Jag kunde berätta dig ett och annat, om slotts bestormande, fångars tagande, och dylikt mera, hvarvid en som skall bli onämnd har lupit större fara och vunnit större utmärkelser, än någon af de våghalsar, som följa den våghalsige hertigen af Burgund. Och om det behagar hans majestät att hålla sig i bakgrunden, medan dylika värf utföras, så får han derigenom så mycket mera ledighet att beundra och så mycket bättre tillfälle att med större frikostighet belöna de äfventyrare, hvilkas faror och bragder han kanske bättre kan bedöma än om han personligen deltagit i dem. Åh, det är en klok och i högsta grad politisk monark!»

Hans systerson teg för ett ögonblick, men sade derefter i en låg, men uttrycksfull ton: »den gode fader Pierre plägade ofta lära mig, att det kunde finnas mycken fara vid företag, vid hvilka föga ära vore att inlägga, och jag behöfver väl ej för er, kära morbror, nämna, att jag naturligtvis förutsätter, att dessa hemliga uppdrag äro hederliga.»

»För hvem eller hvad tar du mig, systerson?» sade Balafré något bistert; »visserligen har jag ej blifvit uppfostrad i kloster eller fått lära läsa och skrifva; men jag är din mors bror och en rättskaffens Lesly. Tror du jag skulle kunna rekommendera dig någonting vanhederligt? Sjelfva Du Gueselin, Frankrikes bästa riddare, skulle, om han ännu lefde, kunna vara stolt öfver att få räkna mina bragder till sina.»

»Jag vill ej betvifla era försäkringar, kära morbror», sade ynglingen, »och ni är den ende rådgifvare som ödet lemnat mig öfrig. Men är det sant, hvad ryktet säger, att den här kungen håller ett magert hof här på sitt slott Plessis? Ingen samling af ädlingar och hofherrar, inga uppvaktande stor-vasaller, inga af kronans högsta embetsmän i sin omgifning; endast nästan ödsliga lustpartier, hvari blott den lägre hofpersonalen deltager; hemliga rådplägningar, till hvilka endast låga och vanbördiga personer inbjudas; rang och börd undertryckta och män af det lägsta stånd upphöjda till den kungliga ynnesten — allt detta tyckes stridande mot vanlig ordning och liknar på intet vis hans fars, den ädle Carls, beteende, hvilken undanryckte det engelska lejonets klor sitt redan mer än till hälften eröfrade konungarike.»

»Du talar som ett tanklöst barn», sade Le Balafré. »och som ett barn knäpper du äfven samma toner på en ny sträng. Hör på! Om kungen använder sin barberare Oliver Dain till att göra hvad Oliver förstår bättre än trots någon pär, har icke riket fördel deraf? Om han befaller sin handfaste general-profoss, Tristan, att häkta den eller den uppstudsige borgaren, eller att rödja den eller den bångstyrige ädlingen ur vägen, så verkställes befallningen och dermed slut; i stället för att, om han gåfve en hertig eller pär af Frankrike detta uppdrag, det möjligen kunde falla denne in att sända kungen en utmaning i utbyte. Om det åter behagar kungen, att åt Ludvig Balafré anförtro ett uppdrag, som han önskar verkstäldt, i stället för att dertill använda stor-konnetabeln, som kanske skulle förråda det, vittnar icke det om visdom? Och är detta inte just en sådan monark, som bäst passar för lycksökare, de der måste gå dit, der deras tjenster äro mest värderade och mest eftersökta? Jo, jo, barn, var du säker på, att Ludvig förstår att välja sina förtrogna och hvad han bör anförtro dem, afpassande, som man säger, bördan efter hvars och ens skuldror. Han är ej lik kungen af Castilien, som höll på att förgås af törst, derföre att öfverstemunskänken ej var till hands för att räcka honom bägaren. Men tyst! Slår inte klockan i St. Martins? Jag måste skynda mig till slottet. — Farväl — fördrif nu tiden, så godt du kan, och infinn dig i morgon bittida vid vindbryggan och fråga skiltvakten efter mig. Se dig bara noga för, att du, då du närmar dig porten, ej afviker från raka vägen, ty det kunde komma att kosta dig en lem, som du bittert skulle sakna. Du skall få se kungen och sjelf bedöma honom — farväl.»

Med dessa ord skyndade Balafré derifrån, glömmande i brådskan att betala för det reqvirerade vinet, en minnesslöhet, som ej är ovanlig hos personer af hans slag, och hvilken hans värd ej ansåg sig tillständigt att rätta, förmodligen af aktning för hans svajande fjäderbuske och tunga, tvåhändta svärd.

Det borde kunnat förmodas, att Durward, sedan han blifvit ensam, åter skulle begifva sig till sin tornkammare, för att invänta en förnyelse af dessa tjusande toner, som lifvat hans morgon-fantasier; men detta var ett romantiskt kapitel, och samtalet med morbrodern hade för honom öppnat en sida i lifvets verkliga historia, som var allting utom angenäm, och de betraktelser och hogkomster, hvilka den väckte, voro af beskaffenhet att öfverväldiga andra tankar och isynnerhet dem, som voro af en öm och leende natur.

Quentin föredrog derför en promenad längs den strida Chers strand, sedan han först hos sin värd gjort sig underrättad om, hvilken väg han kunde gå utan fara för snaror och fotanglar. Här sökte han nu att samla sina kringirrande och oroliga tankar och öfverlägga om, hvad han borde besluta för framtiden, ett ämne, hvaröfver hans möte med onkeln gjort honom till en viss grad tveksam.

1. En i katolska länder vanlig benämning på jungfru Maria.
2. John Barbour var en skotsk skald, som skrifvit en episk dikt med titeln Bruce. Med Minstreln menas Henry the Ministrel, äfven kallad blinda Harry, hvilken liksom Barbour lefde i femtonde århundradet och hvars epos »Wallace» var ännu mera omtyckt än Bruce.