Quentin Durward/Kapitel 19

←  Spådomen

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Staden

Biljetten  →

NITTONDE KAPITLET.
Staden.

Ack, goda, kära vänner, låt mig ej
Uppreta er till sådant stormigt uppror!

Shakespeare.

kild från grefvinnan Isabella, hvars blickar så länge varit hans ledstjerna, kände Quentin en sällsam tomhet och beklämning, som han ännu ej erfarit vid någon af de skiften hans lif varit underkastadt. Visserligen var upphörandet af den sammanvaro och den förtrolighet dem emellan, som omständigheterna oundvikligen framkallat, en nödvändig följd deraf, att grefvinnan ändtligen erhållit en fast bostad; ty om äfven något så opassande kunnat falla henne in, under hvad förevändning skulle hon väl ständigt kunnat behålla hos sig en ung vapendragare, sådan som Quentin? Men skilsmessans smärta var ej mera välkommen derför, att den tycktes oundviklig, och Quentins stolta hjerta svälde vid tanken på, att man afskedat honom som en vanlig postiljon, eller som en ledsagare, hvilken fullgjort sin skyldighet, medan hans ögon i hemlighet fälde en tår eller två öfver ruinerna af alla de luftslott, han uppbygt under deras blott alltför ljufva färd. Han gjorde ett manligt, ehuru i början fåfängt försök att öfvervinna sin nedslagenhet, och gifvande vika för känslor, som han ej förmådde qväfva, satte han sig i fördjupningen till ett af de fönster, som upplyste den stora salen på Schonwaldt, och grubblade der på sitt hårda öde, som förnekat honom tillräcklig rang och rikedom att fullfölja sina djerfva önskningar.

Quentin sökte skingra den sorgbundenhet som tyngde på honom, genom att afsända Charlet, en af de tjenare som åtföljt honom, till Ludvigs hof med bref, som underrättade om de båda grefvinnornas ankomst till Lüttich. Slutligen återvände hans naturliga själsspänstighet, högeligen lifvad af titeln på en gammal då nyligen i Strassburg tryckt romans, som låg bredvid honom i fönstret och som hade till titel:

»Hur Ungerns kungadotter månd'
Älska väpnarn af ringa stånd.

Medan han genomögnade dessa rader, som voro så öfverensstämmande med hans egen ställning, afbröts Quentin derigenom, att någon sakta lade sin hand på hans axel, och då han blickade upp, varseblef han, att ziguenaren stod bredvid honom.

Hayraddin, som aldrig varit någon välkommen syn för honom, hade blifvit honom förhatlig efter sitt senaste förräderi, och Quentin frågade honom strängt, huru han kunde understå sig att vidröra en kristen och en adelsman.

»Helt enkelt derför», svarade ziguenaren, »att jag önskade veta, om den kristna adelsmannen hade förlorat känseln, lika väl som hörseln och synen. Jag har här stått och talat till er i hela fem minuterna, och ni har stirrat på den der gula pappersremsan, liksom den vore en trollformel, som kunnat förvandla er till en bildstod och redan till hälften åstadkommit sin verkan.»

»Nå, hvad är det du begär? Säg fort och gå din väg!»

»Jag begär hvad alla menniskor begära, ehuru få äro belåtna dermed», sade Hayraddin. »Jag begär hvad mig tillkommer — mina tio guldkronor, derför att jag ledsagat fruntimren hit.»

»Hur kan du ha nog fräck panna att begära något annat slags vedergällning än att jag skall skona ditt usla lif?» sade Durward häftigt. »Du vet, att du hade för afsigt att förråda dem under vägen.»

»Men jag förrådde dem ej», sade Hayraddin. »Om jag gjort det, skulle jag hvarken bedt er eller dem om någon betalning, utan honom, hvilken deras resa till höger om floden skulle hafva gagnat. De jag tjenat, de måste också betala mig.»

»Må din betalning då förgås med dig, förrädare!» sade Quentin, räknande upp penningarne åt honom. »Packa dig af till Ardennernas Vildgalt eller till afgrunden; men håll dig blott framdeles ur sigte på mig, ty eljest torde jag skicka dig dit i förtid.»

»Ardennernas Vildgalt!» upprepade ziguenarn med ett starkare utbrott af öfverraskning än hans anletsdrag vanligen uttryckte; »det var således ej någon obestämd gissning, ingen dunkel misstanke, som gjorde att ni yrkade på att ändra väg? Kan det verkligen i andra länder finnas någon säkrare spådomskonst än bland våra vandrande stammar? Pilträdet, under hvilket vi talte, kunde ej sqvalra. Men, nej — nej — nej! En sådan åsna jag är! Nu vet jag det! Pilträdet vid bäcken, strax nedanför klostret der borta — jag såg er betrakta det, då ni red förbi, ungefär en half mil från den der drönarkupan — visserligen kunde det ej tala, men det kunde dölja en som kunde höra! Hädanefter skall jag hålla mina rådplägningar i fria luften; ej en knippa tistlar, i hvilken en skotte kan gömma sig, skall få finnas i min närhet! — Ha, ha! skotten har slagit ziguenaren med hans egna fina vapen. Men vet, Quentin Durward, du har derigenom också förspilt din egen lycka. — Ja, den lycka, jag spådde dig af linierna i din hand, skulle i fullt mått förverkligats, om din egen halsstarrighet ej kommit i vägen.»

»Vid St. Andreas», sade Quentin, »din oförskämdhet kommer mig mot min vilja att skratta. Huru, eller hvarutinnan skulle ditt skurkstreck, om det lyckats, kunnat gagna mig? Nog hörde jag du betingade dig, att mitt lif skulle skonas, hvilket vilkor dina värda bundsförvandter snart skulle förgätit, hade det blott en gång kommit till ett nappatag. — Men hvari ditt förräderi emot dessa damer skulle gagnat mig, utom att blottställa mig för död eller fångenskap, det är en sak som öfvergår allt menskligt förstånd.»

»Då är det inte värdt att vidare tänka på den saken», sade Hayraddin; »ty jag ärnar ändå förvåna er med min tacksamhet. Hade ni förhållit mig min lön, skulle jag ansett oss vara qvitt och lemmnat er till er egen galna ledning; men som sakerna nu stå, så är jag ännu er gäldenär för den der affären vid Cherstranden.

»Jag tycker jag redan tagit ut min betalning i att skymfa och förbanna dig», sade Quentin.

»Hårda eller vänliga ord äro blott väder», sade ziguenaren, »som ej tynga något i vågskåln. Hade ni slagit mig, i stället för att hota, då — —»

»Det vore inte omöjligt, att det ännu kunde falla mig in att göra mig betald på det sättet, om du retar mig längre.»

»Det vill jag inte råda er till», sade ziguenaren; »en sådan betalning, gjord med en rask hand, kunde öfverstiga skulden och möjligtvis lemna en öfvervigt på er sida, hvilken jag ej är man att glömma eller förlåta. Farväl nu, ehuru blott för en tid. Jag skall gå och taga afsked af grefvinnorna de Croye.»

»Du?» sade Quentin förvånad — »du få tillträde till damerna, här, der de på sätt och vis äro nunnor, under en ädel stiftsfrus, biskopens systers beskydd? — Det är omöjligt.»

»Marthon väntar mig likväl för att föra mig till dem», sade ziguenaren med ett hånfullt leende, »och jag måste bedja er ursäkta, om jag lemnar er litet tvärt.»

Han vände sig om, liksom för att aflägsna sig, men kom genast tillbaka och sade med ett djupt, allvarligt eftertryck: »jag känner edra förhoppningar — de äro djerfva, men likväl ej fåfänga, om jag understöder dem. Jag känner era farhogor — de böra lära er klokhet, ej försagdhet. Hvarje qvinna kan vinnas. Grefve är blott ett öknamn, hvilket lika väl kan passa för Quentin, som öknamnet hertig för Carl, och konung för Ludvig.»

Innan Durward hann svara, hade ziguenaren lemnat salen. Quentin följde honom genast; men Hayraddin, som var bättre hemmastadd med lokalen, bibehöll det försprång han vunnit, och förföljaren förlorade honom ur sigte, då han sprang utför en liten baktrappa. Durward fortfor likväl att följa efter honom, ehuru utan att sjelf egentligen veta, hvarför han gjorde det. Trappan slutade med en dörr, som ledde till en trädgård, hvari han åter varseblef ziguenaren, som skyndade utför en slingrande gång.

Trädgården var på två sidor omgifven af slottet, en ofantlig gammal stenmassa, till hälften befästad borg, till hälften kloster; de andra två sidorna voro inneslutna af en hög krenelerad mur. Under det han skred fram tvärs öfver trädgårdsgångarne till en annan del af byggnaden, der en liten bakport syntes bakom en med murgrön öfvervuxen, tjock sträfpelare, vände Hayraddin sig om, och viftade med handen ett triumferande farväl till sin förföljare, som såg, att bakporten verkligen öppnades af Marthon och att den nedrige ziguenaren insläpptes i det inre af de gemak, hvilka, såsom han förutsatte, beboddes af grefvinnorna de Croye. Quentin bet sig harmset i läppen och gjorde sig bittra förebråelser derför, att han ej yppat hela Hayraddins nedrighet för damerna och underrättat dem om hans stämplingar. Den fräckhet, hvarmed ziguenaren lofvat att understödja hans frieri, ökade hans harm och afsky, och det föreföll honom, som om äfven grefvinnan Isabellas hand skulle blifva vanhelgad, om den vunnes genom ett sådant beskydd. »Men det är alltsammans idel bedrägeri», sade han; »en fint af hans lumpna taskspelarkonst. Säkert har han skaffat sig tillträde till damerna under någon falsk förevändning och i någon nedrig afsigt. Det är emellertid bra, att jag fått veta hvar de bo. Jag vill passa på Marthon och bedja om ett samtal med dem, vore det också endast för att uppmana dem att vara på sin vakt. Det är hårdt, att jag skall nödgas gå smygvägar och nöja mig med att vänta, då sådana som han hafva fritt tillträde. De skola likväl erfara, att, ehuru jag är förvist från deras åsyn, Isabellas säkerhet dock alltid förblifver det förnämsta föremålet för min vaksamhet.»

Medan den unge älskaren var försänkt i dessa betraktelser, kom en gammal herre vid biskopens hofstat till honom från samma dörr, genom hvilken han sjelf ingått i trädgården, och gjorde honom med den största möjliga artighet uppmärksam på, att trädgården vore ensamt förbehållen biskopen och gäster af högsta rang.

Quentin hörde honom två gånger upprepa denna tillsägelse, innan har riktigt fattade hvad han menade; derpå spratt han upp, liksom ur en dröm, bugade sig och skyndade ut ur trädgården, under hela vägen åtföljd af den biskopliga tjenstemannen, som öfverhopade honom med ursäkter, för det han nödgats fullgöra sin pligt, och var så enträgen i sina bemödanden att betaga Quentin hvarje anledning att känna sig stött, att han erbjöd honom sitt eget sällskap för att roa honom. Quentin, som inom sig förbannade hans kruserliga narraktighet, visste slutligen intet annat medel att komma ifrån honom, än att han föregaf sig önska bese den närbelägna staden, dit han skyndade med så snabba steg, att han betog den välvillige mannen all lust att följa honom längre än till vindbryggan. Inom några minuter befann Quentin sig inom Lüttichs murar, hvilken stad då för tiden var en af de rikaste i Flandern och följaktligen äfven i hela verlden.

Svårmod, äfven kärleks-svårmod, är ej så djupt rotadt, åtminstone ej hos själar af en manlig och elastisk karakter, som de veka svärmare, hvilka lida deraf, vanligen äro benägna att tro. Det ger vika för häftiga och oförmodade intryck på våra yttre sinnen, för ombyte af vistelseort, för sådana uppträden, som framalstra nya idéförbindelser, och äfven för inflytelsen af det rörliga, sorlande menniskovimlet. Inom få minuter var Quentins uppmärksamhet så lifligt upptagen af mångfalden af de föremål, hvilka i snabb vexling framstälde sig på Lüttichs lifliga gator, som om någon grefvinna Isabella och någon ziguenare aldrig funnits till i verlden.

De höga husen; de ståtliga, ehuru trånga och dystra gatorna; prakten af de dyrbara varor och lysande rustningar, som rundt omkring i magasiner och bodar voro framlagda till åskådande; promenadplatserna, uppfylda af alla slags idoga borgare, som med vigtigt allvarliga eller beställsamma miner ilade fram och tillbaka; de ofantliga vagnarne, som till och från forslade de olika ut- och införsels-artiklarne, de förra bestående i kläden och sidentyger, vapen af alla slag, spik och jernarbeten, de senare innefattande hvarje nödvändighets- eller lyxartikel, som är afsedd till förbrukning i en rik stad, eller, mottagen i byteshandel, är bestämd att öfverföras till andra orter — alla dessa föremål förenade sig att bilda en fängslande tafla af rikedom, lif och prakt, som dittills varit obekant för Quentin. Han beundrade äfven de olika strömmar och kanaler, som, ledda från och mynnande i Maas och genomskärande staden i olika riktningar, erbjödo hvarje qvarter en beqväm, handeln underlättande vatten-kommunikation, och han underlät ej att afhöra en messa i St. Lamberts gamla, vördnadsvärda kyrka, hvilken påstås hafva blifvit uppbygd i det åttonde århundradet.

Då Quentin lemnade detta Guds hus, märkte han, att han, som dittills betraktat allt omkring sig med en ohejdad nyfikenhet, nu sjelf blifvit ett föremål för uppmärksamhet hos flere grupper af välmående borgare, hvilka tycktes enkom församlade för att betrakta honom, då han utkom ur kyrkan, och bland hvilka uppstod ett sorl och ett hviskande, som spred sig från den ena gruppen till den andra, medan åskådarnes antal oupphörligt ökades och hvarje nykomlings ögon riktades på honom med ett uttryck af deltagande nyfikenhet, blandadt med en viss grad af högaktning.

Slutligen utgjorde han medelpunkten för en ansenlig folkhop, som dock vek undan för honom, allt efter som han skred framåt, under det de som följde efter eller höllo jemna steg med honom, sorgfälligt undveko att tränga sig inpå honom eller hindra hans rörelser. Denna belägenhet var likväl alltför besvärande för att länge kunna uthärdas, utan att göra något försök att befria sig derutur eller åtminstone erhålla någon förklaring.

Quentin såg sig derför omkring, och vändande sig till en godlynt, välfödd, respektabel personlighet, hvilken han — slutande dertill af hans sammetsmantel och guldkedja — ansåg för någon af de mer betydande borgarne eller kanske en magistratsperson, frågade han honom, »om han såg någonting så ovanligt i hans yttre, att det kunde i en sådan grad ådraga honom den allmänna uppmärksamheten, eller om det var sed och bruk hos folket i Lüttich, att så der skocka sig omkring en främling, som råkade besöka deras stad?»

»Nej, visst inte, min goda herre», svarade borgaren; »hvarken äro Lüttichs invånare nog nyfikna att hafva en sådan plägsed, ej heller är det något i er drägt eller ert utseende, som ej är på det högsta välkommet för denna stad och som vi stadsbor ej äro lika förtjusta af att få se, som angelägna att visa vår aktning.»

»Detta låter mycket artigt, min värde herre», sade Quentin; »men vid St. Andreas kors, jag kan inte ens gissa till hvad ni menar.»

»Så väl er ed som ert uttal, öfvertygar mig, att vi haft rätt i vår förmodan», sade borgaren.

»Vid St. Quentin, min skyddspatron, jag förstår mindre än någonsin, hvad ni egentligen menar», sade Durward.

»Var ni inte framme nu igen», sade lütticharn, med en, ehuru ytterst artig, retsamt knipslug och betydelsefull min. »Det tillkommer för visso inte oss att se det, som ni, värde herre, anser tillbörligt att dölja; men hvarför svärja vid St. Quentin, om ni ej vill att jag skall lägga någon vigt vid edra ord? Vi veta, att den gode grefven af Saint-Pol, som nu vistas der, gynnar vår sak.»

»Vid mitt lif!» sade Quentin, »ni är stadd i någon villfarelse. Jag känner ej till någon Saint-Pol.»

»Åh kors, vi anställa ju intet förhör med er», sade borgaren, »ehuru — ett ord i förtroende — mitt namn är Pavillon.»

»Och hvad har jag att göra med det, herr Pavillon?»

»Ingenting, visst ingenting — jag tycker bara, att detta bör öfvertyga er om, att ni kan anförtro er till mig — och här är min embetsbroder Rouslaer.»

Rouslaer steg fram. Han var en välfödd dignitär, hvars trinda mage lik en murbräcka bröt honom väg genom folkträngseln, och som, i det han tillhviskade Pavillon en varning att vara försigtig, i en förebrående ton sade till honom: »ni glömmer, min värde embetsbroder, att platsen är för öppen — herrn behagar kanske stiga in i ert hus eller mitt och dricka ett glas rhenskt med socker, och då skola vi få höra mer från vår goda vän och bundsförvandt, hvilken vi älska af hela vårt redliga flandriska hjerta.»

»Jag har inga nyheter för någon af er», sade Quentin otåligt; »jag vill inte dricka något rhenskt vin, och jag anhåller endast, att ni, såsom aktade och ansedde män, ville skingra denna sysslolösa hop och förunna en främling att lemna er stad lika lugnt som han kommit in i den.»

»Nej ä' det så, herre», sade Rouslaer, »att ni är så noga om ert inkognito, och det till på köpet mot oss, som äro män, hvilka väl kunna vara värda ett förtroende, så tillåt mig rent ut fråga er, hvarför bär ni er corps kännemärke, om ni vill vara okänd i Lüttich?»

»Om hvilket kännemärke och hvilken corps talar ni?» sade Quentin. »Ni se ut som aktningsvärda män och allvarliga borgare, men, vid min själ, antingen ären I sjelfva galna, eller viljen I göra mig galen.»

»Sapperment!» utropade Pavillon; »denne yngling skulle kunna få sjelfva St. Lambert att svärja! Hvad är det då för ena, som bära mössor med St. Andreas-korset och liljorna, om icke de skotska bågskyttarne vid kung Ludvigs lifvakt?»

»Nå, om jag också vore en af bågskyttarne vid skotska lifgardet, hvarför skulle ni väl undra på, att jag bär min corps’ kännetecken?» sade Quentin otåligt.

»Han har tillstått det, han har tillstått det!» utropade Rouslaer och Pavillon, vändande sig till de församlade borgarne i en lyckönskande ställning, med svängda armar, utsträckta händer och de breda, trinda ansigtena strålande af glädje. »Han har tillstått sig vara en bågskytt vid kung Ludvigs garde — en af lifvakterna hos Ludvig, beskyddaren af Lüttichs frihet!»

Bland folkhopen uppstod ett allmänt larm och oväsen, hvari man kunde urskilja ropen: »lefve Ludvig af Frankrike! Lefve skotska gardet! Lefve den tappre bågskytten! Våra friheter, våra privilegier eller döden! Inga pålagor! Lefve Ardennernas tappre Vildgalt! Ned med Carl af Burgund och förderf öfver Bourbon och hans biskopsdöme!»

Halft döfvad af larmet, som ej väl slutade på ett håll, förrän det började på ett annat, höjande och sänkande sig liksom hafsvågorna och ökadt af tusentals röster, hvilka skreko i korus från aflägsna torg och gator, hade Quentin likväl ännu tillfälle att gissa sig till meningen med detta tumult och uppgöra en plan för sitt eget förhållande.

Han hade glömt, att en af hans kamrater, efter hans skärmytsling med Orleans och Dunois, på lord Crawfords befallning ersatt den af Dunois’ svärd klufna stormhufvan med en af de stålfordrade mössor, som utgjorde en del af skotska gardets egendomliga och välkända beklädnad Att en man af denna trupp, som alltid hölls nära intill Ludvigs person, visade sig på gatorna i en stad, hvars missnöje blifvit underblåst af Ludvigs agenter, uttyddes naturligt nog af Lüttichs borgare såsom ett beslut å Ludvigs sida att öppet antaga sig deras sak, och uppträdandet af en enda bågskytt förstorades till en underpant på omedelbart och kraftigt bistånd från Ludvig — ja, till en visshet, att hans hjelptrupper redan intågade i staden genom den ena eller den andra af stadsportarne, ehuru ingen bestämdt kunde säga genom hvilken.

Quentin insåg genast, att det var omöjligt att bekämpa en så allmänt antagen villfarelse, ja, att hvarje försök att öppna ögonen på menniskor, som så envist fasthängde vid sin tro, vore förknippadt med personlig risk — något som han i närvarande fall såg föga gagn i att blottställa sig för. Han beslöt derför hastigt att dagtinga och söka komma ifrån saken så godt han kunde. Detta beslut fattade han, medan de stodo i begrepp att föra honom till stadshuset, der stadens mest framstående borgare redan samlades för att höra de nyheter, hvilka han förmodades hafva medfört, samt för att undfägna honom med en lysande bankett.

Trots all hans motsträfvighet, hvilken tyddes såsom blysamhet, omgafs han på hvarje sida af de herrar, som tillvunnit honom folkgunsten, och den vedervärdiga hopen strömmade som en flod omkring honom. Hans båda vänner, borgmästarne, hvilka voro stadens schöppen eller syndici, hade bemäktigat sig hans båda armar. Framför honom gick Michel Block, hufvudmannen för slagtar-skrået, hastigt bortkallad från sina göromål i slagtarhuset, svängande sin med blod och hjerna nedsölade yxa med ett behag och ett mod, som endast brännvin kunde ingifva. Bakom honom kom åldermannen för smedernas skrå, den långe, magre, gänglige, mycket druckne och mycket patriotiske Claus Hammerstein, åtföljd af minst tusen otvättade arbetare af hans klass. Väfvare, spiksmeder, repslagare och handtverkare af alla möjliga slags yrken kommo framströmmande ur hvarje mörk och trång gata, för att sälla sig till processionen; att försöka undkomma tycktes derför vara ett lika farligt som omöjligt företag.

I denna brydsamma belägenhet vände sig Quentin till Rouslaer, som höll honom under ena armen, och till Pavillon, som hakat sig fast vid den andra, och som förde honom framåt i spetsen för det triumftåg, hvars hufvudperson han så oförmodadt blifvit. I största hast underrättade han dem, »att han oeftertänksamt påtagit sig det skotska gardets mössa, emedan den hjelm, som han ämnat begagna under sin resa, af en händelse blifvit skadad, och att han beklagade, att till följd af denna omständighet samt den skarpsinnighet, hvarmed lütticharne gissat till hans verkliga karakter och ändamålet med hans sändning, dessa förhållanden öppet blifvit ådagalagda; han lät dem vidare förstå, att om man förde honom till stadshuset, såge han sig olyckligtvis nödsakad, att för de derstädes församlade högmögende yppa vissa saker, hvilka han af konungen blifvit anbefald att endast anförtro åt hans förträfflige vänners, mynheers Rouslaers och Pavillons i Lüttich enskildta öron.»

Denna sista vink hade en magisk verkan på de båda stadsborne, hvilka voro de upproriske borgarnes förnämsta ledare och, såsom alla folkuppviglare af deras slag, angelägna att, så vidt möjligt, behålla allt under sin egen ledning. De blefvo derför hastigt ense om, att Quentin för tillfället skulle lemna staden och vid nattens inbrott återkomma till Lüttich, för att enskildt samråda med dem uti Rouslaers hus, hvilket låg nära den stadsport som förde till Schonwaldt. Quentin drog ej i betänkande att underrätta dem om, att han för det närvarande bodde i biskopens palats, under föregifvande att han medförde skrifvelser från franska hofvet, ehuru hans verkliga sändning, som de riktigt gissat, afsåg Lüttichs borgare; och som både detta inbundna sätt att leda en underhandling och den persons rang och karakter, åt hvilken den förmodades vara anförtrodd, voro öfverenstämmande med Ludvigs karakter, uppväckte detta hvarken förundran eller tvifvel.

Nästan genast efter det denna upplysning blifvit lemnad, förde folkmassans påträngande dem midt framför porten till Pavillons hus, som låg vid en af de förnämsta gatorna och sträckte sig ända ned till Maas, med hvilken det från baksidan stod i förbindelse medelst en trädgård och vidsträckta garfveribygnader; ty den patriotiske borgaren var till sitt yrke en logarfvare.

Att Pavillon hemma hos sig skulle vilja undfägna Ludvigs förmenta sändebud, var någonting helt naturligt, och ett uppehåll framför hans hus väckte derför ej någon förvåning hos mängden, hvilken tvärtom helsade mynheer Pavillon med ett skallande vivat, då han hos sig införde sin utmärkte gäst. Quentin utbytte genast sin ökända mössa mot en af filt och kastade en kappa öfver sin öfriga drägt. Pavillon gaf honom derpå ett pass, på det han skulle kunna lova genom stadsportarna vid hvad tid som helst, och anförtrodde honom derpå åt sin dotter, en täck, gladlynt flandrisk tös, med föreskrifter, huru han obemärkt skulle föras utur Lüttich, medan han sjelf skyndade till sin embetsbroder, för att gemensamt med honom afspisa sina vänner på stadshuset med de bästa ursäkter de i hastigheten kunde hitta på för det franska sändebudets försvinnande. Vi kunna ej, som betjenten säger i pjesen, bestämdt erinra oss den lögn som baggen sade till fårahjorden; men intet är lättare än att lura en menighet, hvars lidelsefulla fördomar redan gjort saken till hälften, innan bedragaren ännu yttrat ett ord.

Den värde borgaren hade ej väl gått, förrän hans dotter Gertrud, en ung tärna med fylliga kroppsformer, rodnade och med ett skälmskt småleende, som på ett förtjusande sätt klädde hennes körsbärsröda läppar, blåa, glädjestrålande ögon och skära, genomskinliga hy, förde den vackra främlingen genom de slingrande gångarne i mynheer Pavillons trädgård ned till flodsidan och der såg till, att han lyckligt och väl kom ombord på en båt, hvilken två handfasta flandrare i vidbyxor, pelsmössor och knapprika jackor hade lagat i ordning med all den skyndsamhet, som deras nederländska natur medgaf.

Som skön Trudehen ej talade annat än tyska, så kunde Quentin, utan att derför hans trogna kärlek till Isabella de Croye led något afbräck, endast uttrycka sin tacksamhet genom en kyss på hennes körsbärsläppar, hvilken gafs med mycken artighet och emottogs med blyg tacksamhet; ty kavaljerer med ett ansigte och en växt som vår skotske bågskytts förekommo ej alla dagar bland Lüttichs borgerskap.

Medan båten roddes uppför Maasflodens tröga vatten och passerade förbi stadens försvarsverk, hade Quentin tillräcklig tid att besinna sig på, huru han vid sin återkomst till det biskopliga palatset skulle redogöra för sitt äfventyr i Lüttich, och som han lika litet ville förråda någon, som, om äfven af missförstånd, förtrott sig till honom, som för den gästfrie prelaten dölja hans hufvudstads upproriska tillstånd, beslöt han att i sin berättelse inskränka sig till sådana allmänna ordalag, som kunde sätta biskopen i stånd att vara på sin vakt, utan att utpeka någon särskild person åt hans hämd.

Han landsattes ungefär en half mil^[1] från slottet, och gaf roddarne en gulden, hvarmed de voro mycket belåtna. Huru kort nu än det afstånd var, som skilde honom från Schonwaldt, hade slottsklockan likväl redan ringt till middag, innan han framkom, och han fann dessutom, att han närmat sig slottet på en annan sida än der hufvudingången låg, och att, om han ginge rundt omkring, hans framkomst derigenom ansenligt skulle fördröjas. Han skred derför rakt fram till den sidan, som låg honom närmast, emedan han der såg en befästad mur, — sannolikt densamma han redan varseblifvit i trädgården — med en bakport, som låg åt vallgrafven, och en dervid fastbunden båt, hvilken han trodde skulle föra honom öfver på hans tillrop. Då han närmade sig denna punkt, i förhoppning att slippa in den vägen, öppnades den lilla porten och en man utkom, hoppade ned i båten, for öfver till andra sidan grafven och stötte medelst en lång stång farkosten tillbaka dit, der han gått ombord. Då han kom närmare, fann Quentin att det var ziguenaren, hvilken, undvikande honom, såsom han utan svårighet kunde, tog en annan väg till Lüttich, på hvilken han snart försvann.

Detta gaf honom ny anledning till funderingar. Hade denna kringstrykande hedning hela tiden varit hos grefvinnnorna de Croye, och hvilka bevekelsegrunder kunde de väl hafva haft att hedra honom med ett så långt företräde? Pinad af denna tanke, styrktes Durward ytterligare i sitt beslut att söka ett samtal med dem, för att på samma gång yppa Hayraddins förräderi och underrätta dem om den farliga belägenhet, hvari deras beskyddare, biskopen, genom den upproriska sinnesstämningen i hans stad Lüttich var försatt.

Sedan Quentin fattat detta beslut, inträdde han genom slottets stora port och ingick i den stora salen, der han fann det lägre biskopliga presterskapet, den högre betjäningen, samt sådana främlingar, som i rang stodo under den förnämsta adeln, redan församlade vid middagsbordet. Man hade likväl vid bordets öfre ända hållit en plats ledig åt honom bredvid biskopens hus-kaplan, som välkomnade främlingen med det gamla studentskämtet: sero venientibus ossa, medan han med detsamma sörjde för hans tallrik rågades med läckerbitar, för att betaga det allt utseende af denna syftning till verklighet, hvilken i Quentins hembygd säges göra ett skämt till alls intet skämt, eller åtminstone till ett osmakligt.

På det man likväl ej skulle beskylla honom för bristande lefnadsvett, derför att han kommit för sent, beskref Quentin i korthet det tumult, som uppstått i staden, då man upptäckt att han tillhörde Ludvigs skotska lifvakt, och sökte gifva berättelsen en löjlig vändning genom att nämna, att han med svårighet blifvit dragen ur klämman af en fet borgare och hans vackra dotter.

Men sällskapet var för djupt intresseradt i händelsen för att fatta skämtet. Alla förrättningar vid bordet instäldes, medan Quentin berättade sin historia, och då han slutat, uppstod en högtidlig tystnad, som först bröts af hofmarskalken, hvilken med låg, klagande röst sade: »gifvo Gud, att vi snart finge sigte på de hundra burgundiska lansarne!»

»Hvarför lägger ni detta så djupt på sinnet?» sade Quentin. »Ni har här en hel mängd soldater, och era motståndare äro blott en hoprafsad pöbel, som griper till flykten för den första fladdrande fana, under hvilken öfvade krigare marschera.»

»Då känner ni ej lütticharne», sade kaplanen, »om hvilka man kan säga, att de, sjelfva Gent-borne icke undantagna, äro de vildaste och obändigaste män i hela Europa. Två gånger har hertigen af Burgund straffat dem för deras förnyade uppresningar mot deras biskop, och två gånger har han kufvat dem med mycken stränghet, inskränkt deras privilegier, tagit bort deras fanor, och tillvällat sig sjelf rättigheter och anspråk, som förut ej egde någon giltighet i en fri riksstad. Ja, sista gången tillfogade han dem till och med ett blodigt nederlag vid Saint-Tron, der de förlorade sex tusen man, som dels föllo för svärdet, dels drunknade under flykten, och för att dädanefter sätta dem ur stånd till vidare myteri, vägrade hertig Carl att intåga genom någon af de portar, de uppgifvit till honom, utan lät nedrifva fyratio famnar af deras stadsmur och intågade i Lüttich genom den sålunda gjorda breschen såsom en eröfrare, i spetsen för sitt ridderskap, med slutet visir och sträckt lans. Ja, Lüttichs invånare visste ganska väl den gången, att om det ej varit för det hans far, hertig Philip den Gode, lagt sig ut för dem, så hade denne Carl, då grefve af Charolais, prisgifvit deras stad till plundring. Och likväl, med alla dessa missöden i färskt minne, fast brescherna på deras mur ännu ej äro reparerade och tyghusen knapt fylda, behöfs det ej mer än åsynen af en bågskytts mössa för att åter reta dem till uppror. Må Gud styra allt till det bästa, men jag fruktar, att det kommer att gå blodigt till mellan ett så hetlefradt folk och en så hetlefrad herskare; och jag skulle önska, att min förträfflige och gode herre hade ett mindre ärofullt, men tryggare biskopssäte, ty hans mitra är fodrad med törnen i stället för hermeliner. Jag säger er detta, herr främling, för att göra er uppmärksam på, att om era angelägenheter ej qvarhålla er på Schonwaldt, det är ett ställe, som hvarje förståndig man bör lemna så fort som möjligt. Jag fruktar era damer äro af samma tanke, ty en af de drängar, som åtföljde dem på resan, har blifvit skickad tillbaka till franska hofvet med bref, hvilka utan tvifvel blifvit afsända för att tillkännagifva, att de ämna se sig om efter en säkrare tillflyktsort.»

1. Öfverallt der mil förekomma i detta arbete menas engelska, hvaraf mellan 6 och 7 gå på 1 svensk.