Quentin Durward/Kapitel 18

←  Den utspionerade spionen

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Spådomen

Staden  →

ADERTONDE KAPITLET.
Spådomen.

Fast usel, önskade vi vägen lång,
Ty munter saga följde oss och sång.
Till samma punkt jemt återfördes vi
På denna usla väg, der allt var trolleri.

Samuel Johnson.

gryningen lemnade Quentin Durward sin lilla cell, väckte de sömniga stalldrängarne och tillsåg med mer än vanlig omsorg att allt var redo för deras färd. Sadelgjordar, tyglar och hästfötter undersöktes omsorgsfullt med hans egna ögon, så att det måtte finnas så litet spelrum som möjligt för någon af dessa tillfälligheter, hvilka, huru obetydliga de än i och för sig kunna synas, ofta uppehålla en resa. Hästarne fodrades äfven sorgfälligt under hans egen uppsigt, på det de skulle kunna uthärda en lång dagsresa, eller, om detta blefve nödvändigt, en hastig flykt.

Quentin begaf sig derefter till sin egen kammare, beväpnade sig med ovanlig omsorg och knäppte på sig sitt svärd med känslan af en man, som anar en förestående fara och fattat det fasta beslutet att våga det yttersta.

Dessa högsinta känslor gåfvo honom en värdighet i gång och skick, som damerna de Croye ej förut märkt hos honom, ehuru de med nöje och intresse sett behaget och naiveteten i hans uppförande och samtal och den blandning af en slughet, som var honom medfödd, med en enfald, som härflöt från hans ensidige klosteruppfostran och hans fäderneslands aflägsenhet. Han lät dem förstå, att det vore nödigt att denna morgon anträda resan tidigare än vanligt, hvarför de också strax efter frukosten lemnade klostret, efter att hafva bevisat sin erkänsla för den åtnjuta gästfriheten genom en skänk åt dess altare, som mer passade deras verkliga än deras antagna rang. Detta väckte likväl ingen misstanke, då de gingo för engelskor, hvilka öbor äfven då åtnjöto samma anseende för rikedom som i våra dagar.

Priorn gaf dem sim välsignelse, då de stogo till häst, och lyckönskade Quentin till hans hedniska vägvisares frånvaro, »ty», sade den vördnadsvärde mannen, »bättre är att stapla på vägen, än att stödas af en tjufs eller röfvares arm».

Quentin var ej fullt af hans tanke; ty huru farlig han än visste ziguenaren vara, trodde han sig likväl nu, sedan han tydligen såg, hvaråt han syftade, kunna begagna hans tjenster och med detsamma tillintetgöra hans förrädiska afsigt. Hans farhoga, att ziguenaren kunde hafva försvunnit, var snart undanröjd; ty knappast hade den lilla ryttartruppen klostret och byn hundrafemtio alnar bakom sig, förrän Maugrabin stötte till dem, ridande som vanligt på sin lilla, lifliga klippare. Deras väg låg längs sidan af samma bäck, der Quentin hade åhört föregående aftonens hemlighetsfulla samtal, och kort efter sedan Hayraddin träffat dem, passerade de under samma pilträd, som tjenat Durward till gömställe, då han var en oförmodad åhörare af samtalet mellan den trolöse vägvisaren och lansknekten.

De hogkomster, detta ställe väckte hos Quentin, drefvo honom att helt tvärt inlåta sig i samtal med Hayraddin, som han dittills knappast tilltalat.

»Hvar har du funnit nattqvarter, din gudlöse skälm?» sade skotten.

»Ers välvishet kan väl se det på min kappa», svarade ziguenaren, i det han pekade på sin drägt, som var full med hö-smolk.

»En god hövålm är ett passande nattläger för en stjerntydare», sade Quentin, »och mycket för god för en sådan hedning som du, hvilken bespottar vår heliga religion och dess tjenare.»

»Den passade likväl min klippare mycket bättre än mig», sade Hayraddin, klappande sin häst på halsen, »ty han hade mat och husrum på en gång. De gamle flintskalliga narrarne körde ut honom. liksom om de fruktat att en klok mans häst med sitt förstånd skulle kunna smitta ett helt kloster fullt med åsnor. Lyckligtvis känner Klepper min hvissling och följer mig så troget som en hund; ty eljest hade vi aldrig råkats mer, och då hade ni också fått se er om efter vägvisare.»

»Har jag inte mer än en gång sagt dig», sade Durward strängt, »att hålla inne med dina anstötligheter, då du råkar komma i hederligt folks sällskap, hvilket jag gissar sällan lär händt dig förr i ditt lif; och det säger jag dig, att om jag hölle dig för en lika trolös vägvisare, som jag anser dig för en gudsförnekande skälm, skulle min skotska dolk och ditt hedniska hjerta redan gjort en närmare bekantskap, ehuru en sådan gerning vore lika vanhederlig, som att sticka ett svin.»

»En vildgalt är nära slägt med ett svin», sade ziguenaren, utan att nedslå ögonen för den skarpa blick, hvarmed Quentin betraktade honom, eller i ringaste mån ändra den spotska likgiltighet, han låtsade i sitt tal; »och mången», tillade han, »finner både nöje och fördel i att sticka dem».

Förvånad öfver mannens orubbliga sjelfförtroende, samt osäker, huruvida han ej visste mera om hans egen historia och känslor, än som var angenämt för honom att höra, afbröt Quentin ett samtal, hvari han ej vunnit någon fördel öfver Maugrabin, och återvände till sin vanliga plats bredvid damerna.

Vi hafva redan nämnt, att en hög grad af förtrolighet börjat uppstå emellan dem. Sedan den äldre grefvinnan en gång väl blifvit försäkrad om hans adliga härkomst, behandlade hon honom som en gynnad jemnlike, och ehuru hennes brorsdotter mindre öppet än hon ådagalade sitt deltagande för deras beskyddare, tyckte sig Quentin likväl trots all hennes blyghet och förlägenhet märka, att hans sällskap och samtal ingalunda voro henne likgiltiga.

Intet lifvar ungdomlig glädtighet så mycket som medvetandet af bifall, hvarför Quentin också under den föregående delen af deras resa roat sin vackra skydsling med sina lifliga samtal och sitt lands sånger och sägner, af hvilka han sjöng de första på sitt modersmål, medan hans bemödanden att återgifva de senare på den brutna franska, han talade, gåfvo anledning till hundratals små missförstånd och språkfel, hvilka voro lika lustiga som berättelserna sjelfva. Men denna bekymmersamma morgon red han bredvid damerna de Croye utan några af sina valiga bemödanden att roa dem, och de kunde ej låta bli att betrakta hans tystnad såsom någonting ovanligt.

»Vår unga följesven har sett en varg», sade grefvinnan Hameline, syftande på en gammal folktro, »och har derför förlorat målet.»

»Om ni sade, att jag spårat en räf, så hade ni kommit sanningen närmare», tänkte Quentin, utan att likväl kläda sitt svar i ord.

»Mår ni inte bra, herr Quentin?» sade grefvinnan Isabella i en ton af deltagande, hvaröfver hon sjelf rodnade, emedan hon kände att det öfverskred den gräns, ståndsskilnaden uppdrog mellan dem.

»Han har suttit uppe och rumlat med de lustiga munkarne», sade grefvinnan Hameline. »Skottarne likna tyskarne, hvilka bortslösa all sin munterhet öfver vinkruset och sedan komma till dansen med vacklande steg om aftonen, och om morgonen till frustugan med värkande hufvud.»

»Nej, mina ädla damer», sade Quentin, »jag förtjenar ej era förebråelser. De goda munkarne voro nästan hela natten sysselsatta med andaktsöfningar, och hvad mig beträffar, så var min dryck blott en bägare af deras tunnaste och sämsta vin.»

»Det är visst den tarfliga kosten som har bragt honom ur lynne», sade grefvinnan Isabella. »Krya upp er, herr Quentin, och skulle vi någonsin komma att tillsammans besöka mitt gamla slott Bracquemont, så skall ni, om jag också sjelf skall vara er munskänk, få tömma en bägare ädelt vin, hvars make ännu aldrig vuxit i Hochheims eller Johannisbergs vingårdar.»

»Ett glas vatten, ädla dam, från er hand —» längre kom ej Quentin, ty rösten svek honom, och Isabella fortfor, liksom om hon ej märkt den ömma tonvigten på det personliga pronominet.

»Vinet nedlades i Bracquemonts djupa källarhvalf af min farfars far, rhengrefven Gottfrid», sade hon.

»Som vann hennes mormors mors hand», tillade grefvinnan Hameline, afbrytande sin brorsdotter, »genom att bevisa sig vara ridderskapets blomma vid den stora torneringen i Strasburg, der tio riddare dödades inom skrankorna. Men dessa dagar äro nu förbi, och ingen fins numera, som tänker på att möta faran för ärans skull, eller för att bispringa den nödstälda skönheten.»

På detta tal, som yttrades i samma ton, hvarmed en modern skönhet, hvars behag äro i aftagande, plägar fördöma den nuvarande tidens råhet, svarade Quentin, »att det ingalunda var någon brist på den ridderlighet, hvilken grefvinnan Hameline tycktes anse som försvunnen, och att den, om den äfven slocknat öfver allt eljest, likväl lågade i hvarje skotsk ädlings hjerta.»

»Hör på honom!» sade grefvinnan Hameline; »han vill få oss att tro, att den ädla eld, som slocknat i Frankrike och Tyskland, ännu glöder i hans kalla och ödsliga hembygd! Den stackars ynglingen är lik en schweizisk bergsbo, som är ursinnigt partisk för sitt fosterland. Härnäst få vi höra talas om Skottlands vinberg och olivskogar.»

»Nej, min fru», sade Durward, »om vinet och oljan på våra berg vet jag föga mer att förtälja, än att våra svärd kunna tillkämpa oss dessa dyrbara alster såsom en tribut från våra rikare grannar. Men hvad Skottlands oförvitliga redlighet och ära vidkommer, så nödgas jag nu sätta ert förtroende till dem på prof, ehuru den obetydliga person, som affordrar er det, ej har någon annan pant att erbjuda till er säkerhet.»

»Ni talar hemlighetsfullt — ni vet af någon hotande, någon nära förestående fara?» sade grefvinnan Hameline.

»Jag har läst det i hans ögon hela denna sista timme» utropade Isabella, hopknäppande händerna. »Ack, heliga jungfru! Hur skall det komma att gå oss?»

»Icke annorlunda, hoppas jag, än ni sjelf önskar?», svarade Durward. »Och nu nödgas jag fråga, ädla damer, kan ni hafva förtroende till mig?»

»Till er?» svarade grefvinnan Hameline. »Ja visst; men hvarför denna fråga? Eller huru vida begär ni vårt förtroende?»

»Jag för min del», sade Isabella, »förlitar mig på er oinskränkt och utan förbehåll. Om ni kan bedra oss, Quentin, vill jag ej mer tro på redlighet utom i himmeln.»

»Ädla fröken», svarade Dufweard innerligt tillfredstäld, »ni gör mig ej mer än rättvisa. Jag har för afsigt att ändra vår marschruta genom att resa rakt på Lüttich, utefter venstra Maas-stranden, i stället för att gå öfver floden vid Namur. Detta afviker från konung Ludvigs befallning och den anvisning vår vägvisare fått; men i klostret talades om röfvare på högra Maas-stranden och om burgundiska trupper, som voro i antåg för att kufva dem. Båda dessa omständigheter göra mig orolig för er säkerhet. Har jag ert bifall till denna förändring?»

»Mitt fulla och oinskränkta bifall», svarade Isabella.

»Jag tror som ni, min brorsdotter, att ynglingen menar väl med oss», sade grefvinnan Hameline; »men betänk, att vi öfverskrida de föreskrifter, konung Ludvig upprepade gånger ålagt oss att följa.»

»Och hvarför skulle vi fästa afseende på hans föreskrifter?» sade Isabella. »Jag är, himmeln vare tack, icke hans undersåte och då jag sökte hjelp, har han missbrukat det förtroende han förledt mig att sätta till honom. Jag vill ej skymfa denna unga herre genom att ens för ett ögonblick väga hans ord emot denne baksluge och sjelfviske despots föreskrifter.»

»Må Gud välsigna er för dessa ord, min fröken», sade Quentin hänryckt; »och om jag ej motsvarar det förtroende, ni värdigas skänka mig, så vore att slitas mellan vilda hästar i detta lifvet och eviga qval i ett tillkommande ett allt för ringa straff för mitt brott.»

Med dessa ord sporrade han sin häst och red fram till ziguenaren, hvilken hedersman tycktes af ett ovanligt fördragsamt, ja, till och med försonligt lynne. Skymford och hotelser fäste sig ej, eller tycktes åtminstone ej fästa sig i hans hogkomst, och han inlät sig nu i samspråk med Durward, som om aldrig något ondt ord under loppet af morgonen vexlats mellan dem.

Den hunden, tänkte skotten, morrar inte nu, derför att han tänker göra upp räkning med mig en gång för alla, när han kan hugga mig i strupen; men vi skola väl för en gång försöka, om vi ej kunna slå en förrädare med hans egna vapen. »Ärlige Hayraddin», sade han, »du har nu rest med oss hela tio dagarne, utan att ännu hafva visat oss några prof på din spådomskonst, hvilken du likväl är så road af att utöfva, att du nödvändigt måste utveckla din talang i hvarje kloster, der vi stanna, äfven med fara att blifva belönad med nattqvarter i en hövålm.»

»Ni har aldrig begärt att få något prof på min förmåga», sade ziguenaren. »Ni, liksom hela den öfriga verlden, är nöjd med att förlöjliga de mysterier ni ej begriper.»

»Gif mig då nu ett prof på din skicklighet», sade Quentin, i det han aftog ena handsken och räckte ziguenaren handen.

Hayraddin betraktade uppmärksamt de linier, som korsade hvarandra i skottens flata hand, och gaf lika noga akt på de små upphöjningarna vid finger-rötterna, hvilka då ansågos stå i lika nära samband med personens själsanlag, vanor och öden, som man i våra dagar påstår om hjernans organ.

»Detta är en hand», sade Hayraddin, »som talar om utståndna vedermödor och faror. Jag läser i den en tidig bekantskap med svärdfästet och äfven någon med messboks-spännena.»

»Detta är något ur min framfarna lefnad, som du kan hafva uppsnappat annanstädes», sade Quentin. »Säg mig någonting om det tillkommande.»

»Denna linie från Venus-berget», sade ziguenaren, »som icke plötsligt afbrytes, utan åtföljer och beledsagar lifslinien, tyder på en säker och stor lycka genom giftermål, och att en med framgång krönt kärlek ska upphöja er bland verldens store och mäktige.»

»Sådana löften ger du alla som rådfråga dig», sade Quentin; »de tillhöra ditt yrke.»

»Hvad jag säger er är lika säkert, som att ni snart kommer att hotas af en stor fara», sade Hayraddin; »hvilket jag sluter af denna blodröda linie, som tvärt genomskär lifslinien och antyder svärdshugg eller någon annan våldsamhet, hvarifrån ni endast skall räddas genom en trogen väns tillgifvenhet.»

»Genom din, är det ej så?» sade Quentin, förargad öfver att kiromanten sålunda skulle missbruka hans lättrogenhet och försöka skaffa sig anseende genom att förutsäga följderna af sitt eget förräderi.

»Min konst lär mig intet som rör mig sjelf», svarade zignuenaren.

»I det hänseendet öfverträffas då dina beprisade kunskaper af dem som mitt fäderneslands siare ega»; sade Quentin; »ty deras konst lär dem att förutse de faror hvaraf de sjelfva hotas. Jag har ej lemnat mina berg, utan att hafva fått del af den dubbelsyn, hvarmed dess invånare äro begåfvade, och jag vill gifva dig ett bevis derpå i utbyte emot ditt prof i spådomskonsten. Hayraddin, den fara som hotar mig ligger på högra flodstranden — jag vill undvika den genom att resa till Lüttich på den venstra.»

Vägvisaren åhörde honom med en likgiltighet, som var rent af obegriplig för Quentin, då han kände de omständigheter, hvari Maugrabin befann sig. »Om ni utför er föresats», var ziguenarens svar, »så öfvergår faran från er till mig.»

»Jag tyckte du nyss sade, att du ej kunde förutsäga ditt eget öde.»

»Ej på samma sätt, jag nyss spått er ert», svarade Hayraddin; »men man behöfver ej känna Ludvig af Valois mycket för att förutsäga, att han skall låta hänga vägvisaren derför, att det föll er in att afvika från den väg han anbefalt.»

»Blott vi anlända lyckligt och säkert till målet för vår resa, kan man ej förebrå oss en obetydlig afvikelse från den utstakade vägen», sade Quentin.

»Ja», svarade ziguenaren, »om ni är säker på, att konungen afsåg samma slut på vallfärden, som han angaf för er.»

»Och hvilket annat slut skulle han väl möjligen kunnat afse? Eller hvarför förmodar du att han i sina tanhur haft någon annan afsigt än han gaf tillkänna i sina förhållnings-order?» frågade Quentin.

»Helt enkelt derför», svarade ziguenaren, »att hvar och en, som aldrig så litet känner till den allra-kristligaste konungen, vet, att den afsigt, som ligger honom mest om hjertat, alltid är den, som han minst talar om. Om vår nådige Ludvig afsänder tolf beskickningar, så må min hals hemfalla åt galgen ett år tidigare än som eljest komme att ske, om det ej hos elfva af dem fins något mer i bottnen på bläckhornet, än som pennan skrifvit i kreditivet.»

»Jag bryr mig ej om dina nedriga misstankar», svarade Quentin; »min pligt är klar och tydlig — att föra dessa damer i säkerhet till Lüttich, och jag tar på mitt ansvar, om jag bäst anser mig uppfylla detta åliggande genom att ändra vår föreskrifna väg och följa venstra Maas-stranden. Detta är äfven rakaste vägen till Lüttich; om vi sätta öfver floden, förlora vi bara tid och underkasta oss gagnlösa mödor — och hvarför skulle vi göra det?»

»Endast derför, att de pilgrimer — såsom de kalla sig — hvilka ärna sig till Köln, vanligen ej följa Maas så långt ned som till Lüttich, och att damernas väg derigenom råkar i strid med deras föregifna bestämmelse.»

»Om någon skulle affordra oss räkenskap derför», sade Quentin, »så vilja vi säga att oroande rykten om att den gudlöse hertigen af Geldern, eller Wilhelm de la Marck, eller flåbusarne^[1], eller lansknektarne gjorde högra stranden osäker, föranlåtit oss att hålla oss till venster, i stället för att följa den utstakade vägen.»

»Som ni vill, kära herre», svarade ziguenaren. »Jag för min del är lika beredvillig att föra er till venster som till höger om Maas, och det blir er ensak att rättfärdiga er för er herre.»

Ehuru Quentin var något förvånad öfver, att Hayraddin med sådan beredvillighet, eller åtminstone utan motsträfvighet, ingick på hans förändrade res-plan, fägnade det honom likväl, emedan han behöfde hans bistånd och befarat, att omintetgörandet af hans tillärnade förräderi skulle drifva honom till någon ytterlighet. Att skiljas från ziguenaren skulle dessutom just varit rätta sättet att skaffa sig Wilhelm de la Marck på halsen, hvaremot, om Hayraddin qvarblef hos dem, Quentin trodde sig kunna laga så, att ziguenaren ej komme i tillfälle att utan hans vetskap meddela sig med någon främmande.

Den lilla truppen följde derför den väg, som ledde utmed venstra stranden af den breda floden, och det så skyndsamt och lyckligt, att de i god tid följande dagen nådde målet för sin resa. De funno, att biskopen af Lüttich, som det föregafs, för sin helsas skull, men kanske snarare för att undgå att blifva öfverrumplad af stadens talrika och upproriska befolkning, hade tagit sitt residens i sitt vackra, slott Schonwaldt, ungefär en mil utanför Lüttich.

Just som de nalkades slottet, sågo de prelaten i en lång procession återvända från den närbelägna staden, der han förrättat högmessan. Han gick i spetsen för en lysande svit af andliga, civila tjenstemän och krigare, eller som den gamle balladförfattaren säger:

Korsbärare framför oss
Och bakom många spjut.

Processionen erbjöd en stolt anblick, der den framtågade längs den breda Maas-flodens grönskande strand och slutligen förlorade sig i det biskopliga residensets ofantliga götiska portal.

Men då de resande kommo närmare, varseblefvo de, att slottets yttre tydde på en känsla af osäkerhet, som starkt stack af emot den prakt och härlighet de nyss bevittnat. Starka posteringar af biskopliga soldater voro försigtigt utstälda kring slottet och dess närmaste omgifning, och öfvervigten af sådana företeelser i ett presterligt residens tycktes antyda en känsla af fara hos den vördnadsvärde prelaten, som fann nödigt att vidtaga alla möjliga krigiska åtgärder till sitt försvar.

Då Quentin anmälde grefvinnorna de Croye, infördes de vördnadsfullt i den stora salen, der de på det hjertligaste mottogos af biskopen, åtföljd af sin lilla hofstat. Han ville ej tillåta dem att kyssa hans hand, utan välkomnade dem med en helsning, som hade något af en furstes artighet mot ett vackert fruntimmer och äfven något af en andlig herdes heliga tillgifvenhet för systrarna i hans hjord.

Den regerande biskopen af Lüttich, Ludvig af Bourbon, var verkligen en ädelmodig och godhjertad furste, hvars lif ej alltid med fullkomlig stränghet blifvit hållet inom gränserna af hans andliga värdighet, men som det oaktadt likväl alltid bibehållit den ädla och frimodiga karakter, som utmärkte huset Bourbon, från hvilket han härstammade.

På senare tider, vid en mer framskriden ålder, hade prelaten likväl antagit ett lefnadssätt, som bättre anstod en hierarkiens medlem, och var afhållen af grannländernas furstar såsom en utmärkt kyrkans man, hvilken var frikostig och praktälskande i sitt vanliga lefnadssätt, ehuru han ej iakttog någon särdeles asketisk karakters-stränghet och regerade med en sorglös likgiltighet, som snarare uppmuntrade än dämpade hans rika och rebelliska undersåtars upproriska planer.

Biskopen var en så oskiljaktig bundsförvandt till hertigen af Burgund, att denne senare nästan gjorde anspråk på ett gemensamt herravälde i hans biskopsdöme och återgäldade den godsinta medgörlighet, hvarmed prelaten medgaf anspråk, hvilka han lätt kunnat bestrida, genom att vid alla tillfällen taga hans parti med den häftiga och våldsamma ifver, som utgjorde ett utmärkande drag i hans karakter. Han plägade säga, att han betraktade Lüttich som sin egendom, biskopen som sin bror — hertigen hade i sitt första äktenskap varit gift med biskopens syster — och att den som oförrättade Ludvig af Bourbon skulle få att göra med Carl af Burgund, en hotelse, som i anseende till hertigens makt och karakter skulle afskräckt hvarje annan, utom den rika och missnöjda staden Lüttich, hvilken för mycken rikedom gjort hufvudyr.

Som vi redan nämnt, försäkrade prelaten damerna de Croye, att han till deras förmån skulle göra allt hvad hans inflytande vid det burgundiska hofvet mäktade åstadkomma, och att han hade så mycket säkrare förhoppning att lyckas deruti, som Campo-Basso, till följd af några nyligen skedda upptäckter, ej längre stod så högt i sin herres ynnest som förr. Han lofvade dem äfven allt det beskydd som stode i hans förmåga; men den suck, hvarmed han afgaf detta löfte, tycktes antyda, att hans makt vore vanskligare än han ansåg tillständigt att medgifva.

»I hvad fall som helst, mina älskade döttrar», sade biskopen med en min, hvari, liksom i hans föregående helsning, en blandning af andlig salvelse och huset Bourbons medfödda galanteri afspeglade sig, »så förbjude himmeln, att jag skulle öfverlemna lammet åt den grymma vargen elller ädla damer i förtryckande våldsverkares händer. Jag är en fridens man, ehuru min boning nu genljudar af vapenbrak; men varen förvissade, att jag skall sörja för er säkerhet såsom för min egen, och skulle sakerna här få ett ännu värre utseende, hvilket jag med vår Frus nåd hoppas ej skall blifva fallet, vilja vi ombestyra, att ni under säker betäckning skall komma till Tyskland; ty ej en gång vår broders och beskyddares, Carls af Burgund vilja skall förmå oss, att i något hänseende förfara med er emot er önskan. Vi kunna ej bifalla er begäran att skicka er till ett kloster, ty tyvärr är Belials barns inflytande så stort ibland Lüttichs invånare, att vi utom vårt slotts gränser och våra soldaters beskydd, ej veta någon tillflyktsort dit vår myndighet sträcker sig. Men här ären I hjertligen välkomna, och ert följe skall få all hederlig undfägnad, särdeles denne yngling, som ni så synnerligen anbefaller i vårt beskydd och hvilken vi meddela vår synnerliga välsignelse.»

Quentin knäböjde pligtskyldigast för att mottaga den biskopliga välsignelsen.

»Hvad er sjelfva beträffar», fortfor den goda prelaten, »skolen I bo här hos min syster Isabella, en stiftsdam från Trier, hos hvilken ni kan vistas i all tukt och ära, till och med under samma tak som en så glad ungkarl som biskopen af Lättich.»

Sedan han slutat denna välkomsthelsning, förde han damerna artigt till sin systers våning, och hans hofmarskalk, hvilken var medlem af ett domkapitel och derför hade en till hälften verldslig och till hälften andlig karakter, fick uppdrag att mot Quentin uppfylla gästfrihetens pligter. Den öfriga eskorten anförtroddes åt den lägre betjeningens omsorger.

Quentin kunde härvid ej afhålla sig från att anmärka, att ziguenarens närvaro, som i klostren på landet väckt så mycken förargelse, vid denna rike och, vi kunna kanke säga det, verldslige prelats hof, ej gaf anledning till någon anmärkning eller invändning.

1. les Écorcheurs, benämning på ett af den tidens beryktade röfvarband.