Quentin Durward/Kapitel 29
← Ovissheten |
|
Ovisshet → |
TJUGONIONDE KAPITLET.
Anklagelsen.
Din tid ej ute är — den djefvul du tjenar
Dig än ej öfvergifvit; han sin hjelp
Ger gerna dem, som träla i hans tjenst
Lik förarn, som på jemn och ojemn stig
Den blinde halp — tills de en afgrund nått,
Der ned han honom störtade i djupet.
Gammalt skådespel.
å Le Glorieux, efterkommande Ludvigs befallning eller rättare anhållan — ty så monark han än var, befann Ludvig sig i en sådan ställning, att han endast kunde anhålla — begaf sig åstad för att uppsöka Martius Galeotti, hade han ej svårt att uträtta sitt ärende. Han gick genast till det bästa värdshuset i Peronne, der han sjelf var en tämligen trägen kund, såsom en stor beundrare af det slags fluidum, som bragte andra menniskors hjernor i jemnbredd med hans egen.
Han fann astrologen sittande i ett hörn af källarstugan och stadd i ett ifrigt samtal med en qvinna i en besynnerlig, till hälften morisk eller asiatisk drägt. Då hon såg Le Glorieux närma sig Martius, steg hon upp för att gå sin väg.
»Dessa nyheter kan ni fullkomligt lita på», sade qvinnan, i det hon försvann ibland hopen af gästerna, hvilka sutto i grupper omkring de särskildta borden i rummet.
»Kusin filosof», sade narren, presenterande sig, »himmeln har ej väl hunnit aflösa en skiltvakt, förrän den utsänder en annan att intaga hans plats. Sedan en toka gått, kommer här en annan tok för att föra er till Ludvigs af Frankrike rum.»
»Och är du budbäraren?» sade Martins, kastande på honom en genomträngande blick och genast upptäckande, att han hade en hofnarr för sig, ehuru, såsom vi redan förut antydt, dennes yttre ingalunda, såsom eljest plägar vara vara fallet, så tydligt angaf honom såsom en sådan.
»Ja, med ers lärdoms tillåtelse», svarade Le Glorieux; »när makten sänder Dårskapen för att anhålla om Visdomens närvaro, så kan man deraf med säkerhet sluta till, på hvad fot patienten haltar.»
»Men om jag skulle vägra att komma, då jag tillkallas så sent och af en sådan budbärare?» sade Galeotti.
»I detta fall skola vi se er beqvämlighet till godo och bära er», sade Le Glorieux. »Jag har här utanför dörren ett halft tjog handfasta burgundare, hvarmed Crèvecœur till den ändan försett mig. Ty ni skall veta, att min vän Carl af Burgund och jag ännu ej fråntagit vår frände Ludvig den krona, han varit nog stor åsna att lemna i vårt våld, utan endast filat och kringskurit den en smula; så att den, ehuru vi bragt den till tjockleken af ett löfblad, ännu är af rena guldet. Kort och godt, han är ännu herre öfver sitt folk, er inberäknad, och allrakristligaste konung öfver den gamla matsalen på slottet i Peronne, der ni, såsom hans underdånige undersåte, genast är skyldig att infinna er.»
»Jag står till er tjenst, herre», sade Galeotti, följande med Le Glorieux, då han förmodligen insåg, att han ej kunde slippa för bättre köp.
»Det gör ni rätt i», sade narren under vägen till slottet; »ty vi behandla vår frände, som man behandlar ett gammalt uthungradt lejon i bur, och kasta då och då åt honom en kalf att mumsa på, för att hålla hans gamla käkar i öfning.»
»Menar ni, att kungen har något ondt i sinnet emot mig?» sade Martius.
»Hå, det bör ni kunna veta bättre än jag», svarade narren; »ty ehuru aftonen är mulen, är jag säker på, ni kan se stjernorna igenom dimman. Jag vet ingenting om saken, sannerligen jag det gör; men mor min plägade alltid säga, att jag skulle akta mig att gå för nära en gammal råtta i fällan, emedan hon då vore som mest fallen för att bitas.»
Astrologen gjorde inga vidare frågor, och narren fortfor enligt vanan hos folk af hans klass att uppduka sitt kram af tokeri och bitande infall, tills han öfverlemnat filosofen åt vakten vid Peronnes slottsport, hvarifrån denne fördes från post till post och slutligen insläptes i Herberts torn.
Gycklarens vinkar hade ej gått förlorade för Galeotti, och han varseblef någonting, som tycktes bekräfta dem, i Tristans blickar samt i den dystra, tvungna och olycksbådande uppsyn, hvarmed han ledsagade honom till konungens sängkammare. En lika så uppmärksam betraktare af hvad som tilldrog sig på jorden som bland himlakropparne, varseblef astrologen genast blocket och repet, och som det senare ännu befann sig i ett svängningstillstånd, så slöt han deraf, att någon varit sysselsatt med dess anordnande, men blifvit af bruten genom hans plötsliga ankomst. Allt detta varseblef han, och frambesvor all sin fyndighet för att undgå den hotande faran, fast besluten, att, om han ej lyckades deri, försvara sig till det yttersta mot hvilken som helst som skulle angripa honom.
Med detta beslut och med en deremot svarande gång och blick instälde sig Galeotti hos konungen, utan att visa ringaste förlägenhet öfver sina förutsägelsers felslående, eller någon fruktan för monarkens vrede och dess sannolika följder.
»Hvarje god planet vare ers majestät huld!» sade Galeotti med en nästan österländsk bugning; »hvarje ond konstellation afvände sitt inflytande från min kunglige herre!»
»Det tyckes mig», svarade konungen, »att, om ni blickar omkring er i detta rum och betänker, hvar det är beläget, så borde det ej kunna undgå ers Vishet, att mina gynnsamma stjernor bevisat sig trolösa och att hvarje konstellation redan gjort sitt värsta. Blygs du ej, Martius Galeotti, att se mig här en fånge, då du påminner dig, genom hvilken försäkringar jag blifvit hitskickad?»
»Och blygs du ej, min kunglige herre», svarade filosofen; »du, som inträngt så djupt i vetenskapen, hvars fattningsgåfva var så snabb, hvars ihärdighet var så outtröttlig — blygs du ej att låta nedslå dig af första olycka, lik en poltron, som skrämmes af första vapengny? Har du ämnat bli delaktig af dessa mysterier, som höja män öfver lifvets lidelser, missöden och sorger, — ett tillstånd som endast kan ernås genom att täfla med de gamle stoikerna i ståndaktighet, — och ryggar tillbaka för första motgång, förverkande det ärofulla pris, hvartill du uppträdt såsom en medtäflare, lik en skygg kapplöpningshäst, skrämd ur kosan af skenbara och inbillade olyckor.»
»Skenbara och inbillade — oförskämde!» utrooade konungen; »är då detta fängelse skenbart? Äro min afsvurne fiendes, Burgunds skiltvakters vapen, hvilka ni kan höra skramla utanför denna dörr, inbillning? Hvad kallar du då verkliga olyckor, förrädare, om fångenskap, afsättning och lifsfara ej äro det?»
»Okunnighet, min broder», svarade den vise trygt, »okunnighet och fördom äro de enda verkliga olyckor. Tro mig, att konungar i fullheten af deras makt, försänkta i okunnighet och fördomar, äro mindre fria, än den vise i ett fängelse, belastad med verkliga bojor. Det tillhör mig att ledsaga er till denna verkliga sällhet; er tillkommer det att lyssna till min undervisning.»
»Var det en sådan filosofisk frihet, era lärdomar skulle skänka mig?» sade konungen bittert. »Om ni ändå på Plessis sagt mig, att det välde, som så frikostigt lofvade mig, var herraväldet öfver mina egna lidelser; att den framgång, mig tillförsäkrades, hade afseende på mina framsteg i filosofien, och att jag skulle blifva lika vis och lärd, som en kringstrykande italiensk charlatan, så skulle jag säkert kunnat vinna denna förstånds-öfverlägsenhet för ett billigare pris än förverkandet af den vackraste krona i kristenheten och utsigten att bli lifstidsfånge på Peronne! Gå, och hoppas ej att undslippa ert välförtjänta straff. — Det gifs en himmel uppöfver oss!»
»Jag lemnar er ej åt ert öde, sire, förrän jag äfven i era förblindade ögon rättfärdigat detta anseende, som är en klarare ädelsten, än den klaraste i er krona, och hvaröfver verlden skall falla i häpnad århundraden efter sedan Capetingernas ätt, hemfallen åt glömskan, förmultnat i St. Denis’ grafhvalf.»
»Tala på», sade Ludvig; »din oförskämdhet kan ej ändra mitt beslut eller mina åsigter. Men som detta kanske är den sista dom, jag kommer att fälla såsom konung, så vill jag ej döma dig ohörd. Tala derför — ehuru det bästa du kunde göra, vore att tala sanningen. Tillstå, att jag är den bedragne, du bedragaren, att din föregifna vetenskap är en dröm och att de planeter, som stråla ofvanom oss, hafva lika litet inflytande på vårt öde, som deras i floden återspeglade strålar förmå ändra dess lopp.»
»Hvad vet du om de hemliga krafter, som utstråla från dessa saliga ljus?» sade astrologen djerft. »Huru kan du tala om deras vanmakt att inverka på vattnen, då du likväl vet, att äfven det svagaste, månen — svagast derför, att han är närmast denna vår usla jord — beherskar, ej sådana ömkliga bäckar som denna Somme, utan sjelfva oceanens väldiga böljor, hvilka höja och sänka sig, allt efter som hans skifva växer och aftager, och lyda hans inflytande, såsom slafven lyder en sultans minsta vink? Och du, Ludvig af Valois, svara i din ordning på min liknelse. Tillstå, att du liknar en fåvitsk resande, som vredgas, för det styrmannen ej kan föra skeppet i hamn utan att emellanåt erfara vindars och strömmars fiendtliga krafter. Jag kunde visserligen utpeka för dig den sannolika utgången af ditt företag såsom lyckosam, men det stod endast i himlens makt att föra dig till målet; och om vägen var ojemn och farlig, stod det i min förmåga att göra den jemn och trygg? Hvart har då din gårdags-vishet tagit vägen, som så sant lärde dig urskilja, att ödets vägar ofta leda till vår fördel, ehuru i strid med våra önskningar?»
»Detta erinrar mig om en öppendaglig lögn», sade konungen hastigt. »Du förutsade; att den der skotten skulle utföra sitt uppdrag på ett för min fördel och ära lyckosamt sätt, och du vet, att det slagit så ut, att ingenting kunnat tillfoga mig en kännbarare skada än just det intryck, som utgången af denna affär sannolikt kommer att göra på den galna burgundiska tjurens upphetsade hjerna. Detta är en tydlig lögn — der kan du inte komma fram med några undanflykter — kan ej hänvisa till någon aflägsen gynnsam förändring i strömmen, som jag med lugn skulle afbida, liksom en fåne, som tåligt sitter vid stranden och väntar, tills floden runnit bort. Här har din slughet bedragit dig. Du har varit dum nog att göra en bestämd förutsägelse, hvilken visat sig vara i botten falsk.»
»Som just skall visa sig sann och tillförlitlig», svarade astrologen djerft; »jag kan ej önska mig en större triumf åt vetenskapen öfver okunnigheten, än denna förutsägelse och dess fullbordan kommer att skänka. Jag sade dig, att han skulle bli trogen i hvarje hedrande värf — har han ej varit det? Jag sade dig, att han skulle draga i betänkande att låna sin hand åt något ondt uppsåt — har det ej verkligen varit förhållandet? Om ni betviflar det, så fråga ziguenaren Hayraddin Maugrabbin.»
Konungen rodnade djupt af blygsel och vrede.
»Jag sade dig», fortfor astrologen, »att den konjunktion, hvarunder han begaf sig åstad, bebådade fara för personen — och har ej hans stråt varit omgifven af faror? — Jag sade dig, att den bebådade framgång för afsändaren — och deraf skall du snart skörda frukten.»
»Snart skörda frukten!» utropade konungen. »Erfar jag då ej redan följderna i nesa och fångenskap?»
»Nej», svarade astrologen, ännu ha vi ej sett slutet — din egen mun skall inom kort förkunna den fördel du haft af det sätt, hvarpå ditt sändebud fullgjort sitt uppdrag.»
»Detta är — är för oförskämdt», sade konungen, »att på en gång bedraga och håna! Bort härifrån, och tro ej, att de oförrätter, du begått mot mig, skola bli ohämnade. — Det gifs en himmel uppöfver oss!»
Galeotti vände sig om för att gå. »Håll ett ögonblick!» sade Ludvig; »du spelar din roll käckt ända till slutet. Svara mig ännu på en fråga, och betänk dig noga, innan du talar. Kan din förmenta kunskap säga dig din egen dödsstund?»
»Endast i sammanhang med en annans öde», sade Galeotti.
»Jag förstår ej din mening», sade konungen.
»Så vet då, o konung!» sade Martius, »att allt hvad jag med visshet kan säga om min egen död, är att den skall ega rum jemt tjugofyra timmar före ers majestäts’».
»Ha, säger du det?» sade Ludvig, skiftande färg. »Håll — håll — gå ej — stanna ett ögonblick. Sade du, att min död skulle följa så nära efter din?»
»Inom tjugofyra timmar», upprepade Galeotti bestämdt; »såvida det fins en enda gnista sann profetisk konst hos dessa hemlighetsfulla, strålande andeväsen, hvilka tala ett för vanliga dödliga ohörbart språk. Jag önskar ers majestät god natt.»
»Håll — håll — gå inte», sade konungen, fattande honom vid armen och ledande honom från dörren. »Martius Galeotti, jag har varit en god herre emot dig — gjort dig rik — gjort dig till min vän, mitt sällskap, till ledare i mina studier. Var uppriktig med mig, jag ber dig! Är det något verkligt i din konst? Skall denna skottens sändning verkligen blifva lyckosam för mig? Och äro våra lifs-längder så mycket — mycket nära förknippade? Tillstå, min goda Martins, att det blott är något af ditt yrkes vanliga konstgrepp — tillstå det, jag ber dig, och intet ondt skall vederfaras dig af min hand. Jag är till åren — en fånge — sannolikt nära att förlora ett konungarike — för en i min belägenhet är sanningen värd konungariken, och det är af dig, käraste Martius, som jag väntar mig denna oskattbara juvel.»
»Och jag har lagt den inför ers majestät, med fara att se er i ett anfall af blindt raseri vända er mot mig och sönderslita mig.»
»Hvem? Jag, Galeotti?» svarade Ludvig mildt. »Ack, du misskänner mig! Är jag ej en fånge, och skulle jag ej vara tålig, i synnerhet som min vrede endast kan visa min vanmakt? Svara mig derför uppriktigt, har du narrat mig? Eller är din vetenskap sanning, och tolkar du ärligt dess språk?»
»Ers majestät får förlåta mig, om jag svarar, att endast tiden — tiden och utgången, kunna öfvertyga klentrogenheten. Det skulle illa anstå en sådan som jag, hvilken beklädt en förtroende-post vid den ryktbara eröfrarens, Mathias Corvini af Ungern rådsbord, ja, i sjelfva kejsarens rådkammare, att upprepa försäkringar om hvad jag en gång sagt vara sant. Om ni ej vill tro mig, så kan jag endast hänvisa er till händelsernas lopp. En eller två dagars tålamod skall bekräfta eller vederlägga hvad jag påstått rörande den unga skotten, och jag vill dö på steglet och låta mig sönderslitas lem för lem, om ej ers majestät skördar en högst väsentlig fördel af denne Quentin Durwards oförfärade handlingssätt. Men om jag skulle dö under sådana qval, så är det bäst ers majestät söker en biktfar; ty från och med det ögonblick jag dragit min sista suck, så återstå er endast tjugufyra timmar till bikt och omvändelse.»
Ludvig fortfor att hålla fast i Galeottis rock, medan han ledde honom till dörren, och sade med hög röst, i det han öppnade den: »i morgon skola vi vidare talas vid härom. Gå i frid, min lärde fader — Gå i frid! Gå i frid!»
Han upprepade dessa ord tre gånger, och rädd för att general-profossen det oaktadt skulle missförstå hans mening, ledde han astrologen in i salen, fasthållande hans rock, liksom han befarat att han skulle slitas ifrån honom och dödas midt för hans ögon; och han släpte ej sitt tag, förrän han ytterligare ett par gångar upprepat de benådande orden »gå i frid», samt dessutom gifvit Tristan ett oförmärkt tecken att inställa alla åtgärder emot astrologens person.
Sålunda räddade någon hemlig underrättelse jemte själsnärvaro och oförskräckhet Galeotti undan den mest hotande lifsfara, och Ludvig, den skarpsinnigaste så väl som den hämdgirigaste bland sitt tidehvarfs furstar, bedrogs på sin hämd genom vidskepelsens välde öfver en sjelfvisk karakter och en själ, för hvilken medvetandet af så många begångna brott gjorde fruktan för döden synnerligen förfärlig.
Han var likväl djupt förbittrad öfver att nödgas afstå från sin tillärnade hämd, och denna misslynthet tycktes äfven delas af hans satelliter, hvilka hade sig uppdragen verkställigheten deraf. Balafré ensam var alldeles likgiltig för saken och lemnade, så snart återkallelsesignalen blifvit gifven, dörren, der han stått på post, hvarefter han inom några minuter insomnade.
Sedan konungen dragit sig tillbaka till sin sängkammare, och gruppen lagt sig till hvila i salen, fortfor general-profossen att betrakta astrologens ståtliga figur, alldeles såsom en bandhund sneglar på ett köttstycke, hvilket kocken undanryckt hans käftar, medan hans drabanter half högt meddelade hvarandra sina karakteristiska känslor.
»Den stackars förblindade hexmästarn», hviskade Trois-Eschelles, med en min af medömkan och andelig salvelse till sin kamrat, »har gått miste om det vackraste tillfälle att försona några af sina skändliga hexerier genom att dö medelst den välsignande St. Francisci rep, och jag hade verkligen tänkt lemna den beqväma snaran om halsen på honom, på det den onde ej skulle få makt med hans olyckliga lekamen.»
»Och jag», sade Petit-André »har gått miste om det, bästa tillfälle att utröna, huru mycket ett tresnodt rep ger töjd för en adertonpunds-vigt. Det skulle ha varit ett ypperligt experiment i vår väg, och den glada gamla heders-pojken skulle ha dött så ledigt!»
Under denna dialog sneglade Galeotti, från den plats han intagit midt emot den stora spiseln, misstroget på den omkring densamma församlade gruppen, och stack handden innanför vesten för att förvissa sig om, att fästet till en skarp tve-eggad dolk, som han alltid bar på sig, var till hands; ty såsom vi redan nämnt, var han, ehuru numera något ovig, en kraftfull, athletisk man, som väl förstod att sköta sitt vapen. Förvissad att hafva denna trogna försvarare hos sig, framtog han derefter från sin barm en pergaments-rulle, fullskrifven med grekiska bokstäfver och kabbalistiska tecken, samt makade tillsammans bränderna på eldstaden, hvilka uppflammade, så att han kunde urskilja anletsdragen och ställningarna hos alla, som sutto eller lågo omkring honom — den skotska krigaren i sin djupa sömn, med drag, lika orörliga som hade de varit gjutna i brons — Olivier, som, blek och orolig, än låtsade sofva, än öppnade ögonen och än plötsligt upplyfte hufvudet, som om han blifvit stungen af någon inre ångest, eller väckt af något aflägset buller — profossen, som med sin missnöjda, vilda blodhund-fysionomi, såg ut
»— — — som om på långt när han
Ej än fått nog och än af mordlust brann.»
medan bakgrunden upptogs af Trois-Eschelles hemskt hycklande figur, med hans, liksom till en stilla bön mot höjden riktade blickar, samt af den groteske Petit-André, som, innan han somnade, roade sig med att härma sin kamrats åtbörder och grimaser.
Midt bland dessa gemena och råa fysionomier framstod astrologens resliga gestalt, vackra utseende och vördnadsbjudande drag till deras fulla fördel, och man skulle kunnat taga honom för en af de gamla Magerna, som blifvit fängslad i en röfvarkula och höll på att frammana en ande till sin befrielse. Och i sanning, om han äfven endast varit utmärkt genom skönheten af sitt skägg, hvilket i mjuka vågor nedföll öfver den hemlighetsfulla rullen han höll i handen, skulle man varit ursäktad, om man beklagat, att en så ädel prydnad förlänats en man, som missbrukade talanger, lärdom, vältalighet och ett majestätiskt yttre till befordrandet af en skälms och bedragares usla syften.
Sålunda förgick natten i grefve Herberts torn på slottet i Peronne. Då dagens första stråle inträngde i det gamla götiska rummet, inkallade konungen Olivier, hvilken fann monarken sittande i sin nattrock och häpnade öfver den förändring, som en enda natts dödsångest åstadkommit i hans utseende. Han ville uttrycka sin oro deröfver, men konungen tystade honom genom att ingå i en skildring af de olika sätt, hvarpå han på förhand sökt att skaffa sig vänner vid burgundiska hofvet, ett bemödande, som Olivier erhöll uppdrag att fullfölja, så snart han finge tillåtelse att gå ut; och aldrig hade denne illistige tjenaren varit mera förvånad öfver konungens ljusa blick och den noggranna kunskap han hade om alla de drif-fjedrar, hvilka bestämma menniskors handlingar, än under denna minnesvärda rådplägning.
Två timmar derefter erhöll Olivier tillåtelse af grefve Crèvecœur att gå ut och uträtta de uppdrag, hans herre anförtrott honom, hvarpå Ludvig skickade efter astrologen, hvilken han tycktes hafva återskänkt sitt förtroende, och höll med honom likaledes en lång rådplägning, hvars resultat tycktes skänka honom mera mod
och förtröstan än han i början visat, så att han klädde sig och mottog Crèvecœurs morgon-uppvaktning med ett lugn, som förvånade denne, isynnerhet som redan hört, att hertigen tillbragt flere timmar i ett själs-tillstånd, som för konungens säkerhet icke tycktes båda något godt.