Quentin Durward/Kapitel 30

←  Anklagelsen

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Ovisshet

Mötet  →

TRETTIONDE KAPITLET.
Ovisshet.

Liksom en båt på vreda böljors rygg,
Än höjd, än sänkt, så vackla våra rådslag.

Gammalt skådespel.

m den natt, Ludvig tillbragt, varit full af oro och ängslan, så hade den varit det än mer för hertigen af Burgund, som på långt när ej egde samma herravälde öfver sina passioner som Ludvig, utan tvärtom var van att låta dem oinskränkt bestämma sina handlingar.

Efter tidens sed delade två af hans förnämsta och förtrognaste rådgifvare, d'Hymbercourt och des Comines, hans sängkammare, der man tillagat bäddar för dem nära furstens säng, och aldrig hade deras närvaro varit nödvändigare än denna natt, då hertigens själ, söndersliten af sorg, vrede och hämdlystnad, men på samma gång af en hederskänsla, som förbjöd honom att missbruka sin kungliga gästs ställning, liknade en i utbrott stadd vulkan, hvilken utkastar hela bergets innehåll, sammansmält till en enda glödande massa.

Han vägrade att afkläda sig och tillbragte natten under oupphörliga utbrott af de våldsammaste sinnesrörelser. Under några af dessa anfall talade han så oredigt och snabt till sin uppvaktning, att de allvarsamt började frukta för hans förstånd. Han talade om den mördade biskopens af Lüttich förtjenster och godhjertenhet, samt erinrade sig alla de bevis på vänskap och förtroende, som blifvit vexlade dem emellan, tills han arbetat sig in i en så våldsam smärta, att han kastade sig framstupa i sängen och tycktes färdig att qväfvas af de suckar och och tårar, hvilka han sökte hämma. Derpå sprang han ur sängen, öfverlemnade sig åt ett ännu vildsintare lynne, gick häftigt fram och tillbaka i rummet, utfor i osammanhängande hotelser och ännu mer osammanhängande hämde-eder, stampade som vanligt med foten, och åkallade St. Georg, St. Andreas eller något annat favorit-helgon såsom vittnen, att han skulle taga en blodig hämd på de la Marck, på folket i Lüttich, samt på honom, som var upphofvet till alltsammans! Denna sista hotelse, som yttrades otydligare än de andra, syftade uppenbart på konungens person, och ett ögonblick förklarade hertigen sig hafva beslutat eftersända konungens bror, hertigen af Normandie, med hvilken Ludvig stod i det allra sämsta förhållande, för att förmå den fångne monarken att antingen afstå sjelfva kronan, eller åtminstone några af dess värdefullaste rättigheter och inkomster.

Ännu en dag och en natt förflöto under samma stormiga öfverläggningar, eller snarare samma snabba öfvergångar från en lidelse till en annan; ty hertigen åt och drack nästan alls ingenting, ömsade icke kläder och betedde sig öfver hufvud som en menniska, hvars raseri hotar att öfvergå till fullkomlig galenskap. Efterhand blef han likväl mera sansad och började hålla rådplägningar med sina ministrar, hvarvid många förslag gjordes, men intet beslut fattades. Comines försäkrar oss, att vid ett tillfälle en kurir stigit till häst för att tillkalla hertigen af Normandie, och i den händelsen hade den franske monarkens fängelse sannolikt blifvit en kort väg till hans graf.

Andra ögonblick, då Carl uttömt sitt raseri, satt han och stirrade framför sig med ett dystert, stelt och orörligt uttryck i sitt ansigte, liksom en, hvilken grubblar på någon förtviflad gerning, hvartill han ännu ej kunnat besluta sig, och det skulle otvifvelaktigt behöfts föga mer än en försåtlig vink från någon af de rådsherrar, som omgåfvo hans person, för att hafva drifvit honom till något mycket förtvifladt dåd, men af aktning så väl för den helgade karakter, hvilken var förknippad med Ludvigs person, både såsom konung och länsherre, som äfven för deras hertigs heder, hvilken blifvit förpantad, då Ludvig lemnat sig i hans våld, voro de burgundiska herrarne nästan enhälligt böjda att tillstyrka hofsamma mått och steg, och de skäl d'Hymbercourt och des Comines tid efter annan sökt göra gällande under nattens lopp, blefvo under den påföljande morgonens mera sansade timmar framdragna och påyrkade af Crèvecœur och andra. Måhända var deras ifver för konungens bästa ej alldeles oegennyttig; ty, såsom vi förut nämnt, hade många redan erhållit bevis på konungens frikostighet, andra åter hade antingen besittningar eller anspråk i Frankrike, som i någon mån gjorde dem beroende af honom, och hvad som är säkert är, att den skatt, hvilken konungen på fyra mulåsnor fört till Peronne, lättades betydligt under dessa underhandlingar.

Under loppet af tredje dagen medförde Campo-Basso till rådsbordet sin italienska bakslughet, och det var lyckligt för Ludvig, att han ej anlände, medan hertigen var i sitt första raseri. Strax efter hans ankomst beramades en ordentlig konselj, för att öfverlägga om de mått och steg, som borde vidtagas vid detta utomordentliga fall.

Vid detta tillfälle afgaf Campo-Basso sitt utlåtande genom fabeln om den resande, huggormen och räfven, och erinrade hertigen om det råd, som räfven gaf mannen, att krossa sin dödsfiende, då slumpen lemnat honom i hans våld. Comines, som såg hertigens ögon gnistra vid ett förslag, som hans egen våldsamma karakter redan flere gånger ingifvit honom, skyndade att invända, att det ju kunde vara möjligt, att Ludvig ej egentligen haft någon omedelbar andel i det grymma dåd, som blifvit begånget på Schonwaldt; att han kanske vore i stånd att rentvå sig från denna beskyllning och benägen att lemna upprättelse för de oroligheter, som hans intriger förorsakat inom hertigens och hans bundsförvandts länder; att hvarje mot konungen utöfvadt våld säkert skulle ådraga både Burgund och Frankrike en följd af olyckor, bland hvilka den ej vore den minsta, att engelsmännen skulle begagna sig af de inre skakningar, som komme att blifva en nödvändig följd häraf, för att ånyo sätta sig i besittning af Normandie och Guyenne och förnya dessa förhärjande krig, hvilka endast med svårighet kunnat slutas genom Frankrikes och Burgunds förenade krafter. Slutligen förklarade han, att hans mening ej vore att påyrka Ludvigs ovilkorliga frigifvande, utan att hertigen blott skulle begagna konungens nuvarande belägenhet för att afsluta ett rättvist och ärofullt fördrag mellan de båda länderna, med sådana garantier å Ludvigs sida, som skulle göra det svårt för honom att framdeles bryta sitt löfte, eller framdeles störa Burgunds inre lugn. D'Hymbercourt, Crèvecœur, med flere uttryckte sitt ogillande öfver de af Campo-Basso föreslagna våldsåtgärderna jemte sin åsigt, att varaktigare och ärofullare fördelar kunde för Burgund erhållas medelst ett fördrag, än genom en handling, som skulle brännmärka det med smäleken att hafva brutit tro och lofven.

Hertigen åhörde dessa skäl med sänkta blickar och så rynkad panna, att hans buskiga ögonbryn tycktes alldeles hopvuxna; men då Crèvecœur tillade, att han ej trodde, att Ludvig afvetat eller medverkat till den skändliga våldsbragd, som blifvit begången på Schonwaldt, upplyfte Carl sitt hufvud och utropade, i det han slungade en förgrymmad blick på sin rådgifvare: »har äfven ni, Crèvecœur, hört klangen af franskt guld? Mig tyckes det ljuder lika lustigt i mitt råd, som någonsin klockorna i St. Denis. Fins det någon, som vågar påstå, att Ludvig ej är upphofvet till dessa oroligheter i Flandern?

»Nådig herre», sade Crèvecœur, »min hand har alltid varit mera van att handtera stål än guld, och jag så långt ifrån att tro, att Ludvig är fri från beskyllningen att hafva förorsakat oroligheterna i Flandern, att det ej är länge sedan jag inför hela hans hof förebrådde honom denna trolöshet och i ert namn tillkastade honom utmaningshandsken. Men fastän hans intriger otvifvelaktigt hafva varit den ursprungliga orsaken till dessa skakningar, så vill jag likväl ej tro, att han anbefalt erkebiskopens mord, då jag hört, att en af hans utskickade offentligen protesterat deremot, och jag skulle kunna framvisa denne man, om det skulle vara eders nåds önskan se honom.»

»Det är vår önskan», sade hertigen; »St. George! Kan ni betvifla, att vi önska handla rättvist? Äfven i vår vredes häftigaste uppblossande äro vi kända för att vara en opartisk och rättvis domare. Vi vilja sjelfve tala vid Ludvig af Valois — vi vilja sjelfve förehålla honom hans mot oss begångna oförrätter och sjelfve framställa för honom den upprättelse, vi vänta och fordra. Om han befinnes oskyldig till detta mord, så kan godtgörelsen för andra förbrytelser blifva lätt nog — men om han är skyldig, hvem kan väl då säga, att ett lif, tillbragt under botöfningar i något aflägset kloster, ej vore en lika välförtjent som nådig dom? — Hvem», tillade han, uppblossande, »hvem skulle våga klandra en ännu eftertryckligare och snabbare hämd? Tillkalla ert vittne. En timme före middagen begifva vi oss till slottet. Vi skola uppsätta några punkter, hvilka han måste underskrifva, eller ve öfver hans hufvud! Det öfriga kommer att bero af undersökningen. Konseljen är slutad och I kunnen gå. Jag skall blott byta om kläder, då detta väl näppeligen är en passande utstyrsel för att uppvakta min allra-nådigaste länsherre.»

Hertigen lade en djup och bitter tonvigt på de sista orden, steg upp och lemnade rummet.

»Ludvigs säkerhet, och, hvad som är värre, Burgunds ära, bero på ett tärningskast», sade d'Hymbercourt till Crèvecœur och des Comines. »Skynda till slottet, Comines; du har en smidigare tunga än både jag och Crèvecœur. Underrätta Ludvig om den storm som nalkas — han lär sedan sjelf nog bäst veta, huru han skall lotsa sig fram. Jag hoppas skotten ej säger något, som kan förvärra saken; ty hvem vet, hvilket hemligt uppdrag han kan hafva haft?»

»Den unge mannen», svarade Crèvecœur, »synes väl dristig, men klok och varsam vida öfver sina år. I allt hvad han sagt till mig, yttrade han sig skonsamt om konungens karakter, i enlighet med sin pligt mot den furste han tjenar. Jag hoppas han skall bete sig på samma sätt äfven inför hertigen. Jag måste råka honom samt den unga grefvinnan de Croye.»

»Grefvinnan! — Ni sade ju att ni lemnat henne i St. Brigittas nunnekloster?»

»Ja, men jag nödgades på hertigens befallning genast skicka efter henne, och hon har blifvit hitburen i bår, emedan hon ej stod ut att resa på annat sätt. Hon var i den djupaste bedröfvelse öfver den ovisshet, hvari hon sväfvar om sin slägtinges, grefvinnan Hamelines öde, samt öfver hvad som förestår henne sjelf, för det hon undandragit sig sin länsherres beskydd; ty hertig Carl är ej den, som med likgiltighet betraktar ett intrång i sina öfverherrliga rättigheter.»

Underrättelsen att den unga grefvinnan befann sig i Carls händer, gaf en ny bitterhet åt Ludvigs betraktelser. Han insåg fullkomligt, att hon, genom att yppa de intriger, han användt för att förmå henne och hennes tant att begifva sig till Frankrike, kunde framskaffa de bevis, han trodde sig hafva undanröjt genom Zamet Maugrabins afdagatagande och hvilka han ganska väl visste skulle kunna skaffa hertigen af Burgund förevändning att ända till det yttersta draga fördel af hans närvarande läge.

Ludvig samtalade, högeligen bekymrad, om dessa saker med herr des Comines, hvars skarpsinnighet och politiska talanger mera lämpade sig för Ludvigs lynne, än Crèvecœur rättframma, krigiska karakter, eller d'Hymbercourts feodala högdragenhet.

»Dessa jernbehandskade soldater, min kära Comines, sade han till sin blifvande historieskrifvare, »borde aldrig få inträda i en konungs kabinett, utan stanna i förmaket tillsammans med hillebarder och bardisaner. Deras händer äro visserligen skapta till vårt gagn, men den monark, som vill använda deras hufvud till något bättre, än att tjena till städ för hans fienders svärd och stridsklubbor, liknar narren, som skänkte sin älskarinna ett hundkoppel till halsband. Det är med sådana som du, Philip, hvilkas ögon äro begåfvade med denna snabba och skarpa blick, som genomtränger tingens yta, som furstar borde dela sitt rådsbord, sitt kabinett — hvad säger jag? — sin själs hemligaste gömslen.»

Des Comines, sjelf begåfvad med ett genomträngande förstånd, var naturligtvis smickrad öfver den skarpsinnigaste furstes i Europa bifall, och han kunde ej så fullkomligt dölja sin inre tillfredsställelse, att ju Ludvig ej varseblef, att han gjort något intryck på honom.

»Jag skulle önska», fortfor han, »att jag egde en sådan tjenare, eller, rättare sagdt, att jag vore värdig att ega en sådan. Jag hade då ej varit i denna olyckliga belägenhet, hvilken jag det oaktadt knapt skulle ångra om jag blott kunde upptäcka något medel att tillförsäkra mig en så utmärkt statsmans tjenster.»

Des Comines svarade, att sådan den var, stod hela hans förmåga till hans allra-kristligaste majestäts tjenst, likväl alltid med förbehåll af den trohet, han var skyldig sin rättmätige herre, hertig Carl af Burgund.

»Och är jag den, som skulle kunna vilja förleda er att förråda denna trohet?» sade Ludvig patetiskt. »Ack, är jag nu ej sjelf i fara, derför att jag hyst för stort förtroende till min vasall? Och kan väl den feodala trohetens sak vara heligare för någon än för mig, hvars räddning beror på ett vädjande till densamma? — Nej, Philip des Comines, fortfar att tjena Carl af Burgund, och ni tjenar honom bäst genom att bringa åstad en billig förlikning mellan honom och Ludvig af Frankrike. I det ni så gör, tjenar ni oss båda, och en åtminstone skall bli tacksam. Jag har hört att er aflöning här vid hofvet knapt uppgår mot öfver-falkenerarens, och sålunda skulle en af de visaste statsmäns i Europa tjenster ställas i jembredd med, eller snarare skattas lägre än en mans, som föder och sköter roffoglar! Frankrike har vidsträckta länderier — dess konung saknar ej guld. Tillåt mig, min vän, att rätta detta skamliga missförhållande. Medlen äro ej långt borta — unna mig blott att använda dem.»

Vid dessa ord framtog konungen en tung penningpåse; men des Comines, mera grannlaga än de fleste af den tidens hofmän, afslog tillbudet, i det han förklarade sig fullkomligt nöjd med sin furstes frikostighet och försäkrade Ludvig, att hans önskan att tjena honom ej kunde ökas genom mottagandet af någon sådan skänk, som den han erbjudit honom.

»Sällsynte man!» utropade konungen; »tillåt mig omfamna sin tids ende hofman, hvilken på en gång är skicklig och obesticklig. Visdom är önskvärdare än det finaste guld, och tro mig, Philip, jag hyser mera förtroende till din välvilja i denna knipa, än till det köpta biståndet af så många andra, hvilka mottagit mina gåfvor. Jag vet, att ni ej kommer att råda er herre till att missbruka ett sådant tillfälle, som ödet, eller för att tala fullt uppriktigt, min egen dårskap, förskaffat honom.»

»Att missbruka det! Nej! Men väl att bruka det», svarade häfdatecknaren.

»Huru och till hvad grad?» sade Ludvig. »Jag är ej nog stor åsna, att vänta att slippa undan utan lösen; men låt den vara förnuftig. Förnuftet är jag alltid färdig att lyssna till, lika väl i Peronne, som i Paris och Plessis.»

»Men med ers majestäts tillåtelse, så plägade förnuftet i Paris och Plessis alltid tala med så låg och mild ton, att det ej alltid kunde vinna gehör hos ers majestät; då deremot i Peronne, der det lånar nödvändighetens språkrör, dess stämma blifver myndig och befallande.»

»Ni talar i bilder», sade Ludvig, ur stånd att återhålla ett litet utbrott af misslynthet. »Jag är en rättfram man, herr des Comines, och ber er derför låta era liknelser fara och gå rakt på saken. Hvad väntar er hertig sig af mig?»

»Jag är ej öfverbringare af några förslag, sire», svarade des Comines, »och hertigen sjelf skall förklara er sin vilja; men jag anar några, på hvilka det vore så godt att ers majestät hölle sig beredd, såsom till exempel det slutliga afträdandet af de här städerna vid Somme.»

»Det väntade jag mig.»

»Att ni skall förneka lütticharne och Wilhelm de la Marck.»

»Lika gerna som jag förnekar helvetet och satan.»

»Vidare kommer medelst gisslan, fästningars besättande eller på annat sätt, full säkerhet att affordras på, att Frankrike i framtiden afhåller sig från att stifta uppror bland flandrarne.»

»Det är någonting nytt», svarade konungen, »att en vasall fordrar underpanter af sin suverän; men får gå för det också.»

»En tillbörlig och oberoende förläning för er höge broder, min herres vän och bundsförvandt — Normandie eller Champagne. Hertigen älskar er faders hus, sire.»

»Ja, så mycket, att, Mort-dieu, han är färdig att göra dem alla till kungar! — Är inte ert förråd af vinkar snart tömdt?»

»Ej alldeles. Säkert kommer man att fordra, att ers majestät ej vidare skall oroa hertigen af Bretagne, såsom ni på senare tider gjort, och att ni ej längre skall bestrida honom och de andra stor-vasallerna rättigheten att slå mynt samt att kalla sig hertigar och furstar med Guds nåde» —

»Med ett ord, att göra mina vasaller till kungar. Herr Philip, vill ni göra mig till en brodermördare? — Ni erinrar er min bror Carl — han hade ej förr blifvit hertig af Guyenne, än han dog. Och hvad kommer väl då att blifva öfrigt för Carl den Stores ättling, sedan han bortgifvit dessa rika provinser, utom att smörjas med oljan i Rheims och äta sin middag under en tronhimmel?»

»Vi skola minska ers majestäts bekymmer i det hänseendet genom att gifva er en kamrat i denna ensliga upphöjelse», sade Comines. »Ehuru hertigen af Burgund ej för det närvarande gör anspråk på titeln af oberoende konung, så önskar han det oaktadt att i framtiden blifva befriad ifrån de förnedrande undergifvenhets-betygelser, som nu affordras honom af kronan Frankrike; — han har för afsigt att tillsluta sin hertigliga krona med en kejserlig båge och kröna den med en jordglob, såsom ett tecken att hans länder äro oberoende.»

»Och huru vågar hertigen af Burgund», utropade Ludvig, rusande upp och visande en ovanlig sinnesrörelse, »hur vågar han, Frankrikes edsvurne vasall, föreslå sin monark sådana vilkor, som enligt hvarje europeisk lag skulle medföra förverkandet af hans län?»

»Förverknings-domen skulle i detta fall blifva litet svår att verkställa», svarade Comines lugnt. »Ers majestät kan ej vara okunnig om, att feodal-lagarnes ordagranna tolkning börjat falla ur bruk till och med i det heliga Tyska riket, samt att länsherren och vasallen söka att efter tid och lägenhet förbättra sin inbördes ställning. Ers majestäts förbindelser med hertigens vasaller i Flandern skola lända till ursäkt för min herres förhållande, i fall han, som troligt är, yrkar på, att Frankrike, genom utvidgande af hans oberoende, måtte beröfvas hvarje förevändning att framdeles handla på samma sätt.»

»Comines, Comines!» sade Ludvig i det han åter uppsteg och tankfullt gick några steg fram och tillbaka i rummet; »detta är en förfärlig uttydning af texten: væ victis! Men det kan väl ej vara ert allvar, att hertigen skulle yrka på uppfyllandet af alla dessa hårda villkor?»

»Åtminstone skulle jag råda ers majestät att göra sig beredd på att afhandla dem alla.»

»Men hofsamhet, Comines, hofsamhet i medgången är, som ni sjelf bäst vet, nödvändig för att försäkra sig om dess fördelar.»

»Med ers majestäts tillåtelse, jag tror mig hafva gjort den iakttagelsen, att det alltid är den förlorande parten som är mest benägen att framhålla hofsamhetens förtjenst, hvaremot den vinnande mera värderar klokheten, som uppmanar honom att ej lemna något tillfälle obegagnadt.»

»Nånå, vi få väl fundera på saken», sade konungen; »men nu är det väl slut på er hertigs orimliga fordringar? Det kan omöjligt återstå någonting — eller om det skulle göra det, ty din panna antyder något dylikt — hvad är det — hvad kan det väl vara — så vida det ej är min krona, hvilken de föregående fordringarna, om jag bifaller dem, komma att beröfva all dess glans?»

»Nådig herre, hvad som återstår att nämna, är en sak, som till en del, ja, till största delen, står i hertigens egen makt, ehuru han ärnar anhålla om ers majestäts samtycke dertill; ty den rör er verkligen ganska nära.»

»Pasques-dieu!» utropade konungen otåligt, »hvad kan det vara? Säg ut, herr Philip — skall jag lemna honom min dotter till frilla, eller hvad för annan vanära är det han ämnar föreslå mig?»

»Ingen vanära, sire. men som ers majestäts kusin, hans höghet, hertigen af Orleans» —

»Ha!» utropade konungen; men Comines fortfor, utan att bry sig om afbrottet.

»— har fattat tycke för den unga grefvinnan bella de Croye, så hoppas hertigen, att ers majestät å sin sida, liksom han å sin, gifver sitt bifall till giftermålet och förenar er med honom i att skänka det ädla paret en sådan förläning, att den, jemte grefvinnans länderier, kan utgöra en anständig utkomst för en Frankrikes son.»

»Aldrig, aldrig!» utbrast konungen med en häftighet, som han emot slutet haft svårt att betvinga, i det han gick omkring med en förvirrad bråska, som bildade den skarpaste motsats till den sjelfbeherskning han vanligen ådagalade. »Aldrig, aldrig! Låt dem taga saxar och klippa mitt hår, som vore jag verkligen det dårhushjon, såsom hvilket jag betett mig — låt dem befalla cellen eller grafven öppna sig för mig — låt dem taga glödgadt jern och utstinga mina ögon — bilan eller giftbägarn — hvilkendera de vilja — men så länge hon lefver, skall Orleans aldrig bryta sin till min dotter gifna tro, eller gifta sig med någon annan!»

»Ers majestät», sade des Comines, »innan ni så strängt motsätter er detta förslag, så torde ni besinna, huruvida det står i er makt att hindra det. Hvarje klok man, som ser en klippa lossna, afhåller sig från det fruktlösa försöket att vilja hejda dess fall.»

»Men en behjertad man kan åtminstone finna sin graf under den», sade Ludvig. »Des Comines, besinna den stora förlust, den fullkomliga ruin, ett sådant giftermål skulle ådraga mitt rike. Kom ihog, att jag blott har en enda sjuklig son, och att denne Orleans är min närmaste arfving — besinna, att kyrkan samtyckt till hans förening med Johanna, hvarigenom de båda familje-grenarnes intressen så lyckligt förenas — betänk allt detta, och betänk tillika, att denna förening varit mitt hela lifs favorit-plan att jag för den grubblat, stridt, vakat, bedt och syndat. Philip des Comines, jag vill ej afstå derifrån! Tänk efter, man! Tänk efter! Haf förbarmande med mig i denna min nöd; din uppfinningsrika hjerna kan snart utfinna något att sitta i stället för detta offer; någon vädur att uppoffra i stället för detta förslag, hvilket är mig lika kärt, som patriarkens enda son var för honom. Philip, haf medlidande med mig! Ni åtminstone borde veta, att för män med omdöme och förutseende tillintetgörandet af en plan, hvarpå de länge rufvat och hvarför de länge sträfvat, är outsägligen mera bitter än den öfvergående sorgen hos vanliga menniskor, hvilkas syftemål endast är tillfredsställandet af någon flyktig passion — ni, som bör förstå att sympatisera med den bedragna klokhetens, den gäckade skarpsinnighetens djupare olyckor, har ni intet deltagande för mig?»

»Nådigaste konung!» svarade des Comines, »jag deltager i er olycka, för så vidt min pligt mot min herre» — —

»Nämn ej honom!» utropade Ludvig, gifvande vika, eller åtminstone låtsande gifva vika, för en oemotståndlig ingifvelse, som kom honom att glömma den varsamhet, han vanligen iakttog i sitt språk; »Carl af Burgund är ovärdig er tillgifvenhet. Han, som kan skymfa och slå sina rådgifvare — han, som kan utmärka den visaste och trognaste bland dem med det skymfliga namnet Stöfvelknekt!» —

Philip des Comines’ vishet hindrade honom ej ifrån att hafva en hög tanke om sin egen personlighet, och han blef så bestört öfver de ord, hvilka konungen, som det tycktes, yttrade i utbrottet af en häftighet, som kom honom att glömma höflighetens fordringar, att han endast kunde svara genom upprepandet af ordet Stöfvelknekt. »Det är ej möjligt att min herre hertigen kan så hafva benämnt en tjenare, som varit vid hans sida alltsedan han lärt sitta till häst — och det för en främmande monark till på köpet! Det är omöjligt!»

Ludvig såg genast det intryck han gjort, och undvikande både den beklagande tonen, hvilken kunnat anses förolämpande, och den deltagande, som kunnat synas tillgjord, sade han på en gång okonstladt och med värdighet: »mina missöden göra, att jag glömmer min belefvenhet, eljest skulle jag väl ej kunnat säga er, hvad som alltid måste vara obehagligt för er att höra. Men ni har beskylt mig för att hafva yttrat omöjligheter, och det rör min heder. Emellertid måste jag underkasta mig denna beskyllning, såvida jag ej berättar er de omständigheter, hvilka hertigen, skrattande så att tårarne kommo honom i ögonen, angaf såsom ursprunget till detta skymfliga öknamn, med hvars upprepande jag ej vidare vill såra era öron. Det hände sig så, att ni, des Comines, var på ett jagtparti med hertigen af Burgund, och då han efter slutad jagt stigit af hästen, bad han er hjelpa sig afdraga stöflarne. Möjligen läsande i era blickar en öfver en så förödmjukande behandling ganska naturlig förtrytelse, befalde han er att i er ordning sätta er och gjorde er samma tjenst, som ni nyss gjort honom. Men förargad öfver, att ni tagit honom på orden, hade han ej väl afdragit den ena stöfveln, förrän han slog er i hufvudet dermed, tills ni blödde, i det han utfor mot oförskämdheten hos en undersåte, som var nog förmäten att mottaga en sådan tjenst af sin suveräns hand, och ifrån den stunden brukar han, eller ock hans privilegierade narr, Le Glorieux, utmärka er med det dumma och löjliga öknamnet Stöfvelknekten, hvilket utgör ett af hertigens stående skämt.»^[1]

Medan Ludvig berättade detta, hade han det dubbla nöjet, först att på det lifligaste såra den person han tilltalade — en tillfredsställelse, hvaraf det låg i hans natur att njuta, äfven då han ej, såsom i närvarande fall, hade den ursäkten, att han blott utöfvade vedergällnings-rätten — och sedan, att slutligen hafva hittat på en svag punkt i des Comines’ karakter, hvarigenom denne efterhand kunde ledas ifrån det burgundiska till det franska intresset. Men ehuru det djupa agg, den förolämpade hofmannen hyste emot sin herre, föranlät honom att framdeles utbyta Carls tjenst mot Ludvigs, så åtnöjde han sig likväl för det närvarande med att framkasta några allmänna häntydningar om sina vänskapliga tänkesätt mot Frankrike, hvilka han nog visste att konungen skulle förstå att tyda. Det skulle äfven vara högeligen orättvist att brännmärka den förträfflige historieskrifvarens minne med beskyllningen, att han vid detta tillfälle afföll från sin herre, ehuru han visserligen nu hyste långt mera gynnande tänkesätt mot Ludvig, än då han först inträdde i rummet.

»Jag trodde ej», sade han, i det han bemödade sig att skratta åt den anekdot, Ludvig berättat, »att ett så obetydligt skämt kunnat så djupt fästa sig i hertigens minne, att han skulle anse det värdt att omnämnas. Någonting sådant der som en stöfvelafdragning eller något ditåt har visserligen förefallit, ty som ers majestät väl af gammalt vet, så är hertigen ej just synnerligen fin i sitt skämt; men saken har i alla fall blifvit mycket öfverdrifven i hans berättelse. Låt oss emellertid ej vidare tala derom.»

»Ja, det är en riktig skam, att det uppehållit oss en minut», sade Ludvig. »Men jag hoppas, herr Philip, att ni nu är nog franskt sinnad att gifva mig ert bästa råd i denna brydsamma affär. Jag vet ganska väl, att ni har ledtråden i denna labyrint, om ni blott ville meddela mig den.»

»Ers majestät eger att befalla öfver mitt råd och mina tjenster, alltid med förbehåll af hvad jag är min herre skyldig», svarade Comines.

Detta var ungefär hvad hofmannen redan förut sagt, men han upprepade det nu i en så olika ton, att Ludvig, som af hans första förklaring slutat att den förbehållna pligten emot Burgund vore hvad som först komme i öfvervägande, nu tydligt förstod, att talaren lade större vigt på löftet om sitt råd och sina tjenster än på förbehållet, hvilket blott tycktes tillkommet för skenets bevarande. Konungen återtog sin plats och nödgade Comines att sätta sig bredvid honom, samt åhörde honom med en uppmärksamhet, som om orakel-språk flutit från hans läppar. Comines talade i denna låga och uttrycksfulla ton, som på en gång antyder stor uppriktighet jemte en viss varsamhet, samt derjemte så långsamt, som han velat att konungen skulle noga öfverväga hvarje ord, liksom det haft en egen och särskild betydelse. »De förslag», sade han, »som jag framlagt till ers majestäts öfvervägande, äro, så hårdt de än må klinga i era öron, blott satta i stället för andra ännu strängare, hvilka i hertigens råd gjordes af dem, som äro mera fiendtligt sinnade emot ers majestät, och jag behöfver vil ej erinra er, att de våldsammaste förslagen äro de, som lättast vinna insteg hos min herre, som föredrar korta och farliga åtgärder framför dem som äro säkra, men tillika omständliga.»

»Jag kommer ihog», sade konungen, »att jag sett honom simma öfver en ström med fara att drunkna, ehuru det fans en brygga trehundra alnar derifrån.»

»Ja, sire; och den som ej bryr sig om sitt lif, då det gäller att tillfredställa en ögonblicklig lidelse, lär ej heller, då sinnet rinner på honom, fråga efter förstoringen af sin verkliga makt, blott han kan få sin vilja fram.»

»Mycket sant», svarade konungen; »dåren griper alltid hellre efter maktens sken än dess verklighet, och jag vet, att Carl af Burgund har en sådan karakter. Men, min bästa Comines, hvilka slutsatser drar ni af dessa premisser?»

»Blott den, sire, att, liksom ers majestät sett en skicklig fiskare medelst en fin tagelref betvinga och slutligen draga i land en stor fisk, som skulle afslitit ett tio gånger tjockare snöre, om fiskaren genast dragit refven åt sig, i stället för att gifva honom tillräckligt spelrum för alla hans våldsamma kastningar, så torde ers majestät äfven, genom att gifva efter för hertigen med afseende på de enskildheter, hvari han af hederskänsla och hämdlystnad föresatt sig att genomdrifva sin vilja, kunna undgå många af de obehagliga förslag jag påpekat. Jag tillstår öppet för ers majestät, att några af dem på det kännbaraste skulle försvaga Frankrike, men på ofvannämnda sätt skola de så småningom falla honom ur minnet, hans uppmärksamhet på dem skall försvagas, och hänskjutna till framtida underhandlingar, skola de kanske helt och hållet kunna kringgås.»

»Jag förstår er, min bästa Comines; men med hvilka af dessa vackra förslag är er hertig så införlifvad, att motsägelse skulle göra honom oregerlig?»

»Med hvilket som helst af dem, hvari ers majestät skulle råka motsäga honom. Detta är just hvad ers majestät måste söka undvika och, för att återgå till min föregående liknelse, ni måste städse vara på er vakt, färdig att släppa efter refven tillräckligt, så ofta hertigen rusar framåt i vredesmod. Hans redan betydligt försvagade raseri skall utmatta sig, om han ej finner något motstånd, och ni skall snart få se honom blifva mera foglig och eftergifven.»

»Likväl», sade konungen eftersinnande, »måste det bland alla dessa fordringar vara några, som ligga min kusin närmare om hjertat än de öfriga, och om jag blott hade reda på dem, herr Philip» — —

»Genom att motsätta er den, kan ers majestät göra den obetydligaste af hans fordringar till den vigtigaste», sade Comines; »men så mycket kan jag säga, att det är förbi med hvarje utsigt till en förlikning, om ers majestät ej afsäger sig Wilhelm de la Marck och lütticharne.»

»Jag har ju redan sagt, att jag ger dem på båten, och det hafva de uslingarne väl förtjent, som började sitt uppror i ett ögonblick, då det kunde hafva kostat mig lifvet.»

»Den som lägger eld vid ett krut-magasin, måste hvarje ögonblick vänta att det skall flyga i luften; men hertigen väntar mer af ers majestät, än blott och bart ett uppgifvande af deras sak; han kommer äfven att fordra, att ers majestät skall hjelpa honom dämpa upproret och genom er kungliga närvaro bevittna den bestraffning han tillärnar rebellerna.»

»Det lär väl svårligen låta förena sig med vår ära, Comines», sade konungen.

»Att vägra det, lär svårligen låta förena sig med ers majestäts säkerhet», genmälde Comines. »Carl har beslutat visa flandrarne, att hvarken hopp eller löfte om hjelp från Frankrike vid deras uppror kan skydda dem för Burgunds vrede.»

»Låt oss tala öppet, herr Philip. Skulle ej dessa lüttichska skälmar kunna hålla stånd mot hertig Carl, om vi kunde draga ut på tiden med saken? De kanaljerna äro talrika och styfsinta. — Skulle de ej kunna försvara sin stad mot honom?»

»Med tillhjelp af de tusen franska bågskyttar, ers majestät lofvat dem, torde de väl kunna uträtta något; men» — —

»Som jag lofvat dem!» sade konungen. »Ack, min gode herr Philip, ni gör mig mycket orätt, som säger så.»

»— men utan dem», fortfor des Comines, utan att bry sig om afbrottet — »ty ers majestät lär sannolikt numera ej finna sig föranlåten att skicka dem — hvad utsigter kunna väl borgarne hafva att försvara sin stad, i hvars murar de stora brescher, Carl gjorde efter slaget vid St. Tron, ännu icke äro igenfylda, så att Hennegaus, Brabants och Burgunds lansar kunna rycka an till anfall tjugu man i bredd?»

»Sådana tanklösa dumhufvud!» sade konungen. »Om de så vårdslösat sin egen säkerhet, förtjena de ej mitt beskydd. — Låt oss fortfara — jag tänker icke inlåta mig i någon tvist för deras skull.»

»Nästa punkt, fruktar jag, kommer att ligga ers majestät närmare om hjertat», sade des Comines.

»Ah!» utropade konungen; »ni menar det infernaliska giftermålet! Jag samtycker aldrig till brytandet af förbindelsen mellan min dotter Johanna och min kusin af Orleans — det vore att vrida Frankrikes spira ur mina och mina efterkommandes händer; ty den sjukliga gossen Dauphin är en förvissnad blomma, som kommer att falla af utan att bära någon frukt. Detta giftermål mellan Johanna och Orleans har varit min tanke om dagen, min dröm om natten — jag kan ej afstå derifrån, Comines! — Dessutom är det omenskligt att begära, att jag med min egen hand skall förstöra på en gång min egen politiska plan och ett ungt, för hvarandra uppfostradt pars sällhet.»

»Äro de då så starkt fästa vid hvarandra?» sade des Comines.

»En af dem åtminstone är det, och just den, för hvilken jag mest är förpligtad att hysa deltagande. Men ni ler, herr Philip — ni tror ej på kärlekens allmakt.»

»Tvärtom, sire, är jag med er tillåtelse så föga klentrogen i den vägen, att jag just ärnade fråga, huruvida det i någon mån skulle försona er med att bifalla till det föreslagna giftermålet emellan hertigen af Orleans och Isabella de Croye, om jag kunde förvissa er om, att grefvinnan har en så afgjord böjelse för en annan, att detta giftermål sannolikt aldrig kommer till stånd?»

»Ack, min bästa vän», sade konungen suckande, »ur hvilken graf har ni hemtat denna tröst för en död man? Hennes böjelse, ja! Men för att tala uppriktigt, låt oss antaga, att Orleans afskyr min dotter Johanna, och att han likväl måst gifta sig med henne, om ej denna hoptrasslade härfva af olyckliga tillfälligheter varit, så kan ni väl förstå, huru föga utsigt det är för, att denna unga dam under en dylik påtryckning kan afslå honom, som dessutom är en Frankrikes son. Ah, nej, Philip! Man behöfver föga befara, att hon blir döf för en sådan friare. Varium et mutabile, Philip.»

»Ers majestät torde i närvarande fall underskatta den unga damens halsstarrighet. Hon härstammar från en styfsint slägt, och jag har letat ur Crèvecœur att hon fattat en romanesk böjelse för en ung väpnare, hvilken lär ha gjort henne stora tjenster under resan.»

»Ha!» sade konungen; »en bågskytt vid min lifvakt vid namn Quentin Durward?»

»Just densamme, tror jag; han blef tagen på samma gång som grefvinnan, då de reste tillsammans nästan ensamma.»

»Nå, vår Herre och vår Fru, och St. Martin och St. Julianus vare alla prisade!» sade konungen; »och lof och ära åt den lärde Galeotti, som läste i stjernorna, att denne ynglings öde var förknippadt med mitt! Om flickan är så fäst vid honom, att hon kommer att bli gensträfvig mot Burgunds befallning, så har denne Quentin verklligen varit mig till stort gagn.»

Efter hvad Crèvecœur nämnde, sire, så tror jag det är anledning att förmoda, att hon kommer att bli tillräckligt hårdnackad; dessutom lär väl den ädle hertigen sjelf, oaktadt hvad ers majestät suppositionsvis behagade antyda, sannolikt ej gerna afsäga sig sin sköna kusin, med hvilken han så länge varit förlofvad.»

»Hm!» sade konungen; »men ni har aldrig sett min dotter Johanna — en uggla, min vän, en riktig nattuggla, som jag kan skämmas ögonen ur mig för! Men låt honom bara vara förståndig och gifta sig med henne, och jag ger honom gerna lof att förälska sig i det vackraste fruntimmer i Frankrike. — Men har ni nu för mig yppat allt, som er herre gömmer i sitt sinne?»

»Jag har meddelat er, sire, alla de punkter, hvilka han nu är mest böjd för att påyrka: men ers majestät vet väl, att hertigens lynne är likt en strid ström, som endast framflyter stilla så länge den ej möter något motstånd, och det är omöjligt att förutse, hvad som kan bringa honom i raseri. Skulle likväl bestämdare bevis på ers majestäts intriger — förlåt uttrycket, men tiden skyndar och tillåter icke att välja ord — med lütticharne och Wilhelm de la Marck oförmodadt komma i dagen, så kunde utgången blifva förskräcklig. Underliga rykten äro gängse derifrån — det sägs att de la Marck gift sig med grefvinnan Hameline.»

»Den gamla fjollan var så galen i att gifta sig, att hon skulle emottagit sjelfva satans hand», sade konungen; »men det förvånar mig mer, att de la Marck, så djur han är, velat ha henne.»

»Det säges äfven», fortfor des Comines, »att ett sändebud eller en härold å de la Marcks vägnar är på väg till Peronne, hvilket är tillräckligt för att göra hertigen utom sig af raseri, och jag hoppas han ej har några bref eller dylikt att uppvisa från ers majestät.»

»Bref till en Vildgalt!» svarade konungen. — »Nej, nej, herr Philip, jag är inte så dum att kasta perlor för svin. All beröring jag haft med den besten, var genom budskickningar, hvartill jag alltid använde så låga slafvar och landsstrykare, att deras vittnesmål ej ens skulle gälla i en ransakning om plundringen af ett hönshus.»

»Det återstår mig således blott», sade Comines, i det han steg upp för att taga afsked, »att ännu en gång uppmana ers majestät, att vara på sin vakt och handla efter omständigheterna, men framför allt att undvika att mot hertigen föra ett språk, som bättre torde öfverensstämma med er värdighet än med er nuvarande belägenhet.»

»Om min värdighet», sade konungen, »skulle blifva mig besvärlig, hvilket den sällan gör, så länge jag har vigtigare intressen att tänka på, så har jag ett osvikligt medel mot det uppsvällande högmodet; jag behöfver blott titta in i ett visst förfallet kabinett, herr Philip, och tänka på Carl den Enfaldiges död, och det botar mig lika radikalt, som ett kallt bad afkyler en feber. — Och nu, min vän och varnare, måste du redan gå? Den tid måste komma, då du tröttnar att hålla föreläsningar i statskonst för den burgundiska tjuren, som är ur stånd att fatta dina enklaste förnuftsskäl — om Ludvig af Valois då lefver, så har du en vän vid franska hofvet. Sannerligen, min Philip, blefve det ej en välsignelse för mitt rike, om jag någonsin kunde tillegna mig dig, som med djup insigt i statssaker förenar ett samvete, som vet att skilja mellan rätt och orätt; ty så sant mig Gud, den heliga jungfrun och St. Martin hjelpe, Balue och Olivier ha hiertan af sten, och mitt lif förbittras af samvetsagg och botöfningar för de brott, de komma mig att begå. Du Philip, som är i besittning af närvarande och förflutna tiders vishet, kan lära mig, huru man skall blifva stor utan att upphöra att vara dygdig.»

»En svår uppgift, som få hafva löst», sade historieskrifvaren; »men som likväl står i de furstars förmåga, som vilja sträfva derefter. Gör er emellertid beredd, sire; ty det dröjer ej länge, innan hertigen är här.»

Ludvig blickade länge efter Philip, sedan han lemnat rummet, och utbrast derefter i ett bittert skratt. »Han talade om att fiska — jag har skickat honom hem som en forell, som vederbörligen sväljt kroken. Och han tror sig vara dygdig, derför att han ej tog några mutor, utan åtnöjde sig med smicker och löften samt nöjet att få hämnas sin sårade fåfänga! Han är blott så mycket fattigare, derför att han vägrade mottaga mina penningar — ej en smula ärligare. Han måste bli min likväl, ty han har det slugaste hufvudet bland dem alla. Men nu till en ädlare fångst! Jag måste nu modigt gå emot den leviathan, Carl, som kommer simmande hit och vräker upp djupet framför sig. Jag måste liksom en bäfvande skeppare kasta ett fat öfver bord för att sysselsätta honom; men det blir väl också en gång min tid, då jag kan komma i tillfälle att slunga min harpun i hans inelfvor!»

1. Enligt samtida franska memoirer skall Comines hafva anmodat hertigen om att afdraga honom stöfveln, utan att genom någon föregående dylik fordran af honom hafva blifvit retad till ett så opassande beteende. Författaren har tillåtit sig en liten afvikelse, emedan anekdoten i sitt ursprumgliga skick föga öfverensstämmer med den klokhet och sunda omdömesförmåga, som utmärkte den frejdade historieskrifvaren.