Regnbågens dal/Kapitel 03
| ← En trevlig skvallerstund |
|
Barnen i prästgården → |
III.
Barnen på Ingleside.
Mitt på dagen lekte barnen Blythe gärna i det höga, mjuka gräset i skuggan av den lummiga lönndungen mellan deras egen gård och Glen S:t Marys lilla sjö. Men när det började kvällas och skymningen föll, kunde ingen lekplats jämföras med den lilla dalen bakom lönnplanteringen. Den kunde just höra hemma i en saga, tyckte de, här var älvornas rike. En gång hade de suttit i Inglesides vindsfönster och blickat ut i det fina regndis med då och då frambrytande solglimtar, som avlöst det våldsamma åskvädret, och då hade de sett hur en praktfull regnbåge stod som en bro just över deras älskade plats. Och dess ena ända tycktes utgå från den punkt, där en liten vik av sjön sträckte sig inåt dalens mynning.
— Låt oss kalla den Regnbågens dal, sade Walter helt förtjust, och Regnbågens dal fick den också heta efter den dagen.
Utanför Regnbågens dal kunde det hända, att blåsten ven fram i häftiga ilar. Men in i dalen hittade bara milda fläktar. Små slingrande älvstigar löpte kors och tvärs mellan de med grön, sammetslen mossa klädda granrötterna. Vilda körsbärsträd, vilkas kronor under blomningstiden skimrade liksom i ett vitt ljusflor, växte över hela dalen, omväxlande med de mörka granarna. En liten porlande bäck med klargula blänk av bärnsten rann fram genom dalsänkan. Byns hus lågo just lagom långt bort för att inte störa idyllen; bara vid dalens övre ända låg en liten övergiven, nära nog fallfärdig stuga, som kallades »det gamla Baileyhuset». Där hade ingen bott på många år, men en vall av torv och sten, där gräset växte frodigt och högt, löpte runt omkring stugan, och innanför vallen utbredde sig en gammal trädgård, där barnen från Ingleside kunde hitta violer och tusenskönor och liljekonvaljer, som blommade långt efter det deras små systrar på de mera solbelysta markerna vissnat. För resten var trädgården nästan övervuxen av höga vitblommiga kumminstånd, som gungade och svallade likt ett skumkrönt hav under sommarens månskensnätter.
Söderut låg den lilla insjön, och på andra sidan begränsades utsikten av de purpurbruna skogarna i fjärran. Blott här och där, på någon hög kulle, sågs en enslig grå stuga blicka ned på byn och hamnen. Fastän Regnbågens dal på det hela taget låg så nära bebodda trakter, vilade det i alla fall över den en stämning av vildmark och skogsensamhet, som mycket tilltalade barnen på Ingleside.
Dalen var full av små trevliga sänkor i marken, och den största av dem var det tillhåll, som de allra bäst tyckte om. Nere i den sänkan växte en liten dunge av unga granar, och mellan deras stammar utbredde sig en liten ängsmatta, som sakta sluttade ned mot bäckens rand. Invid bäcken stod en silverbjörk, ett vackert träd med stolt och rak stam, som Walter givit namnet »Vita frun». Denna lilla sänka hyste också »Det älskande paret» — som Walter kallade en gran och en lönn, vilka växte så tätt intill varandra, att deras grenar på ett oupplösligt sätt flätat sig samman. Jem hade hängt upp en gammal rem med slädbjällror, som han fått av smeden i byn, på Det älskande paret, och så fort en liten vindkåre drog genom lövverket, klingade de små klockorna, alldeles som om en älvas hand satt dem i rörelse.
— Vad det känns trevligt att vara hemma igen! sade Nan. — Det är i alla fall så, att ingenstans i Avonlea finns det något ställe så vackert som Regnbågens dal.
Barnen voro i alla fall mycket förtjusta i Avonlea och dess många trevliga gårdar. Ett besök på Grönkulla var bland det roligaste de visste. Tant Marilla, mamma Annes fostermor, var mycket snäll mot dem; likaså fru Rachel Lynde, som nu på sin ålderdom fördrev tiden med att sticka stjärnor till vita täcken, vilka ju komme väl till pass, när Annes flickor skulle få sin hemgift och behövde »rustas ut». Där funnos också livade lekkamrater, morbror Davys barn och tant Dianas barn. De kände till alla de ställen deras mamma hållit så mycket av, då hon växte upp i det nära grannskapet till Grönkulla — den långa De Älskandes stig, som om våren gick fram längs en grönskande häck, full med skära vildrosor, den alltid prydliga gårdsplanen med sina almar, pilar och popplar. Skogsnymfens källa, som kvällde fram lika frisk och klar som förr i tiden. Mörka, speglande vågen, och Pil, pil susa! Tvillingflickorna brukade alltid få bo i det gamla gavelrummet en trappa upp, där deras mor residerat en gång för länge sedan, och tant Marilla kom ibland in mitt i natten, när hon trodde att de sovo för att helt förnöjd stå vid sängkanten och titta på dem. Men de visste alla, att hon var mest fäst vid Jem.
Jem var just nu ivrigt sysselsatt med att steka några små foreller, som han nyss fångat i sjön. Hans spis bestod av en del röda stenar, som han lagt i en ring, och inne i ringen hade han gjort upp eld. De redskap han förfogade över vid sin matlagning voro en gammal konservburk, som han bultat ut med en stor sten, så att den blivit flat och kunde göra tjänst som stekpanna, samt en gaffel med bara en enda klo. Men riktigt läckra måltider hade förut anrättats med de enkla hjälpmedlen.
Jem var född i Drömslottet. Alla hans syskon hade kommit till världen på Ingleside. Han hade vågigt rött hår som sin mamma och trohjärtade, ljusbruna ögon som sin pappa; han hade sin mors fina näsa och sin fars fasta mun med det humoristiska draget. Och han var den ende i familjen, som hade så pass välskapade öron, att de gillades av Susan. Men han hade ständigt en gås oplockad med Susan, eftersom hon inte ville höra upp med att kalla honom »lille» Jem. Det var ju direkt förolämpande, när man var tretton år gammal … Då hade mamma bättre förstånd.
— Nu är jag inte liten längre, mamma, hade han harmset utbrustit den dag han fyllde åtta år. — Jag är förfärligt stor.
Mamma hade suckat och skrattat och suckat igen. Men aldrig mer kallade hon honom »lille» Jem — åtminstone inte så att han hörde det.
Han var och hade alltid varit en duktig och pålitlig liten pojke. Aldrig bröt han ett givet löfte. Men han hade just inte lätt för att tala och uttrycka sig. Hans lärare tyckte inte, att han var någon lysande begåvning, men han var flitig och skötte sig bra. Han trodde aldrig på någonting, därför att en annan, om också fullt vederhäftig människa sagt det, han ville själv övertyga sig. En gång hade Susan sagt honom, att om han en frostdag med tungan slickade på låsvredet, som var av metall, skulle hans tunga fastna. Jem gjorde det genast — »för att se om det var sant». Han fann, att det var »sant», och sin vetgirighet fick han umgälla med flådd tunga flera dagar efteråt. Men Jem knotade ej över något lidande, som hans vetenskapliga forskningsiver beredde honom.
Genom trägna iakttagelser och ett ständigt experimenterande tog han reda på en hel del, och hans syskon beundrade den grundliga kännedom han ägde om deras egen lilla värld. Jem visste alltid var de vilda bären mognade först, var de första bleka violerna vaknade upp på sitt mossiga läger ur vintersömnen och hur många ljusblå ägg, som lågo i det eller det rödhakeboet inne i lönndungen. Han kunde spå med tusenskönans vita kronblad och suga honung ur rödklöver och grävde upp alla slags ätliga rötter ur jorden invid sjöstranden. Susan gick i daglig fruktan för att de skulle äta sig dödssjuka. Han visste var den finaste grankådan stod att finna, där den satt i klargula bollar på den mosslupna barken, han visste var nötklasarna sutto som tätast i nöthäckarna borta vid Harbour Head och var forellen bäst gick till i forsarna uppåt skogsåsarna. Han kunde härma varje vildfågels lockrop, varje fyrfotadjurs läte inne i skogsdjupets gömslen, och han kände till den bästa växtplatsen för varje vildblomma från våren till hösten.
Hans bror Walter satt under Vita Frun, med en diktbok liggande bredvid sig, men han läste ej. Han tittade än på de i grönt och luddigt vitt skiftande pilarna vid sjöstranden, än på en flock molntappar, vilka som små ulliga lamm vallades av vinden, som drev dem fram över Regnbågens dal. Hans stora, vackra ögon strålade av lycka. Walters ögon voro någonting för sig. Många längesedan svunna släktleds glädje och sorg, trofasthet, trängtan och ärelystnad talade ur deras mörkgrå djup.
Walter bråddes inte på sin släkt vad utseendet beträffar. Han liknade inte någon enda känd anhörig. Men han var det vackraste av barnen på Ingleside, med rakt svart hår och fint modellerade drag. Han hade ärvt sin mors livliga fantasi och lidelsefulla kärlek till allt skönt. Vinterns rimfrost, de första vårtecknen, sommarprakten, höstens yppighet — allt detta betydde mycket för Walter.
I skolan, där Jem intog en ledande ställning i sin klass, hade Walter inte något vidare anseende. Kamraterna tyckte, att han var en »morsgris» och bäst passade i flicksällskap, därför att han aldrig slogs och sällan deltog i den sport, som idkades på skolgården. Han föredrog att uppsöka någon fredad vrå och sätta sig där med en bok — allra helst en av kamraterna föraktad »poesibok». Walter tyckte om de stora diktarna och började ögna i deras böcker så fort han lärt sig läsa. Deras toner kommo strängarna djupt nere i hans egen själ att vibrera. En sådan musik kunde aldrig dö.
Walter närde vissa ärelystna planer på att en vacker dag själv bli skald. Det kunde gott och väl gå för sig. En viss farbror Paul — släkt var han inte, men gammal god vän — som nu bodde i det mystiska rike, som kallades »Staterna», var Walters förebild. Farbror Paul hade en gång varit en liten skolgosse i Avonlea, och nu läste man hans dikter överallt. Men skolpojkarna i The Glen visste inte av Walters drömmar och tysta förhoppningar, och inte skulle de ha blivit imponerade, om de gjort det. Men även om Walter aldrig utmärkte sig på fotbollsplanen, så hade han förskaffat sig en viss motvillig beundran på grund av sin förmåga att »lägga sina ord». Ingen i Glen S:t Marys skola kunde tala så ledigt och flytande som han — ja, »som den värste präst», utlät sig en gång en pojke. Därför fick han i regeln vara i fred, och kamraterna retades inte med honom eller gjorde narr av honom som de gjorde med de andra gossar, vilka ej voro roade av slagsmål och helst ville gå sin väg för sig.
De tio år gamla tvillingflickorna på Ingleside jävade alla vedertagna begrepp om tvillingars inbördes likhet. De voro inte det minsta lika varandra. Anne, som alltid kallades Nan, var mycket söt, med ögon som mörkbrun sammet och hår som mörkbrunt silke. Hon var en finlemmad och spenslig liten varelse — för resten munter och gladlynt till sitt väsen. Hon hade alls inga fräknar, vilket beredde hennes mamma en stor tillfredsställelse.
— Jag är så glad, att jag har åtminstone en dotter, som kan gå klädd i skärt, brukade Anne säga helt belåtet.
Diana Blythe, vars namn förkortades till Di, var mycket lik sin mor, med grågröna ögon, som alltid lyste med en särskild glans i skymningen — då tomtar och troll började röra på sig! — och rött hår. Det var kanske därför hon var sin fars speciella favorit. Hon och Walter voro mycket goda vänner. Di var den enda, för vilken han någonsin läste upp de verser han själv skrev; den enda, som visste, att han i all hemlighet höll på med författandet av en väldig hjältedikt i många sånger och med rim så gott som överallt. Hon bevarade alla de hemligheter han anförtrott henne och skvallrade inte ens för Nan. Och hon berättade alla sina egna hemligheter för honom.
— Har du inte snart fisken färdig, Jem? sade Nan och snusade i luften med sin lilla näpna näsa. — Jag blir så hungrig, när jag känner den goda lukten.
— Di ä’ nästan färdiga, sade Jem och vände skickligt på en av de i flottet fräsande forellerna. — Sätt fram brödet och tallrikarna, flickor. Walter, vakna upp!
— Så luften lyser i kväll, sade Walter med ett drömmande uttryck. Inte som om han föraktade nystekta foreller, nej för all del, men för Walter intog själens föda alltid första rummet. — I dag har blomsterängeln vandrat över jorden och kallat på blommorna. Jag kan ännu skymta hans blå vingar i skogsbrynet uppe på kullen.
— Jag trodde inte änglar hade kulörta vingar, sade Nan.
— De, som jag har sett, har alltid haft vita.
— Blomsterängeln har en fin skiftning. De är blekblå, alldeles som de lätta dimslöjorna i dalen. O, den som ändå kunde flyga! Det måste vara härligt.
— Man flyger ibland i drömmen, sade Di.
— Jag drömmer aldrig, att jag flyger så där på vanligt sätt, sade Walter. — Jag tycker, att jag liksom höjer mig upp från marken och svävar över gärdesgårdarna och träden. Det är gränslöst roligt, och jag tänker alltid: det här kan då omöjligen vara en dröm, det måste vara verklighet.
— Men så vaknar jag, rätt som det är, och det är rysligt sorgligt.
— Raska på nu, Nan, befallde Jem. — Duka!
Nan hade dragit fram gästabudsbordet — en ohyvlad planka — från vilket mången festmåltid, kryddad som inga andra rätter, hur kräsliga de än voro, avätits nere i Regnbågens dal. Plankan blev ett bord på så sätt, att man lade den över två stora, mossiga stenar. En bit urblekt, rödrutig vaxduk breddes ut, och några kantstötta tallrikar och öronlösa koppar, kasserade av Susan, sattes fram. Ur en bleckburk, dold inne vid en grans rötter, hämtade Nan fram bröd och salt. Bäcken lämnade en kristallklar dryck. För övrigt serverades det hela med en viss sås, bestående av frisk luft och ungdomlig aptit, som satte en utomordentlig piff på anrättningen. Att sitta i Regnbågens dal, som nu låg i halvt gyllene, halvt dimblå skymning, med luften full av granens och de andra trädens vårliga, balsamiska dofter, med marken strödd av smultronblommans vita stjärnor, med vindens sus, de små bjällrornas silverklara klang uppifrån de sakta vajande trädkronorna — att sitta i denna bedårande omgivning och därtill äta stekt forell och torrt bröd, det var en njutning, som denna världens store gott och väl kunde ha avundats dem, som nu fröjdade sig däråt.
— Var så goda och slå er ned, bjöd Nan, när Jem satte den fräsande »pannan» med forellerna mitt på »bordet». — Det är din tur att läsa till bords, Jem.
— Jag har väl jobbat tillräckligt med att fånga och steka fisken, sade Jem, som inte tyckte om att läsa till bords. — Låt Walter göra det. Han tycker det är roligt. Men gör det inte alltför vidlyftigt, Walter. Jag är hungrig som en varg.
Men Walter läste alls ingen bordsbön, vare sig lång eller kort. Det blev ett avbrott.
— Vad är det för några, som kommer gående där i prästgårdsbacken? sade Diana.