Regnbågens dal/Kapitel 04
| ← Barnen på Ingleside |
|
Mary Vance kommer → |
IV.
Barnen i prästgården.
Tant Martha var visserligen en skral husmor och pastor John Knox Meredith en mycket tankspridd och föga observerande man. Dock kunde det inte förnekas, att det var någonting ganska hemtrevligt med Glen S:t Marys prästgård, trots bristen på ordning. Det kände till och med de kritiska husmödrarna nerifrån byn, och därför blevo de omedvetet mildare i sina omdömen. Det behag, som vilade över den gamla prästgården, berodde nog mest på tillfälliga omständigheter — det frodiga vildvinet, som klängde uppåt de grå, brädfodrade väggarna, de vänliga akasiorna och balsampopplarna, som spredo sin aromatiska doft och sände upp sina rotskott så ogenerat som gamla vänner, vilka veta, att de alltid äro välkomna. Och så hade man ju från fönstren den hänförande utsikten över hamnen och sanddynerna.
Men både träden och utsikten hade ju funnits under den nuvarande pastorns företrädare, då prästgården varit det ordentligaste, mest fejade och putsade och — tråkigaste huset i socknen. Så stor roll spelade de nuvarande invånarnas personligheter. Nu låg över hela tomten en atmosfär av munterhet, skämtlynne och gott kamratskap, dörrarna stodo alltid på vid gavel, den inre och den yttre världen togo varandra i hand. Aldrig hörde man de olika familjemedlemmarna växla ett snäsigt eller ovänligt ord.
Församlingsborna påstodo, att pastor Meredith skämde bort sina barn. Det är nog troligt, att han det gjorde. Säkert är, att han aldrig hade hjärta att banna dem. — De ha ingen mor, brukade han säga för sig själv med en suck, då han med eller mot sin vilja fått kännedom om något ovanligt fräckt fuffens. Men han fick aldrig reda på hälften av deras upptåg och påhitt. Han tillhörde drömmarnas sekt. Fönstren till hans studérkammare vette ut emot den gamla förfallna kyrkogården, och när han vandrade upp och ned i rummet, begrundande själens odödlighet, lade han alls inte märke till att Jerry och Carl under glada tjut hoppade bock mellan de mosslupna hällarna, under vilka döda metodister funnit sitt sista vilorum, eller att bollarna veno fram i vida bågar under trädens grönskande valv.
Pastorn fick ibland på förekommen anledning ett mycket bestämt intryck av att barnen inte erhöllo vare sig den fysiska eller moraliska eftersyn, som de haft, medan hans hustru levde, och likaså hade han för sig, att hushållet sköttes och maten lagades på ett helt annat sätt under tant Marthas regim än fallet varit, så länge hans egen Cecilia stod för det hela. För resten levde han i en värld av böcker och lärda meditationer. Och därför, fastän hans kläder sällan borstades och fruarna nere i byn av hans skarptskurna drags blekhet och de avtärda händerna drogo den slutsatsen, att han aldrig fick äta sig mätt, förde pastorn visst ingen olycklig tillvaro.
Om någonsin en kyrkogård kan kallas för ett trevligt ställe, så var det den gamla metodistkyrkogården i Glen S:t Mary. Den nya kyrkogården, som låg ett gott stycke längre bort, var putsad och välhållen och en mycket lämplig tillflyktsort för den, som ville sitta ensam med sorgsna tankar, men den gamla gravplatsen hade så länge varit överlämnad åt naturens vänliga och givmilda omvårdnad, att den fått en alldeles särskild charm över sig.
Den omgavs på tre sidor av en vall av grästorvor och sten, och överst på vallen löpte ett grått staket, vari många ribbor fattades. Från dem, som funnos kvar, nedhängde »gubbaskägg» i långa testar. Utanför vallen växte en rad höga furor med yviga, kåddoftande grenar. Vallen, som uppförts av de första nybyggarna, The Glens grundläggare, var nu så gammal, att den blivit vacker, med lavar och grönt, som spirade fram ur dess rämnor. Violerna lyste purpurröda vid dess fot redan tidigt på våren, och vilda astrar och gullris gladde ögat med sin höstliga prakt långt efter det andra blommor börjat sloka och vissna. Små ormbunkar tittade fram mellan de vittrande stenarna, och här och där spirade en stensöta upp som en yvig plym.
På den östra sidan fanns varken vall eller staket. Där övergick kyrkogården till en dunge av unga furor och granar; barrträden tycktes med varje år alltmer närma sig gravarna, och österut tätnade stammarna och bildade en tjock skog. Luften var alltid full av havets dovt klingande orgeltoner och de grånande gamla trädens brus, och om vårmorgnarna sjöngo fåglarnas körer i almarna omkring de båda kyrkorna om livet, ej om döden. Barnen Meredith älskade den gamla kyrkogården.
Blåögd murgröna, araucaria, med tjocka grenar, som påminde om armljusstakar, och rikblommig mynta tävlade om att kläda och skugga de sjunkna, nötta gravhällarna. Blåbärsriset växte i frodiga stånd i vrån med sandmark straxt intill barrskogen. Här kunde man studera de växlande moderna för gravvårdar under tre generationer, från de gamla nybyggarnas platta, avlånga hällar av röd sandsten, över perioden av tårpilar och två händer, som höllo varandra omslutna, och fram till de allra nyaste smaklösheterna i form av anspråksfulla monument och draperade urnor. En av de senare, den största och fulaste på kyrkogården, var »helgad åt minnet» av en viss Alec Davis, som varit född metodist, men hämtat sin maka från den presbyterianska släkten Douglas. Hon hade omvänt honom till sin egen lära. Men när han dog, vågade hon inte döma honom till en enslig grav på den presbyterianska kyrkogården på andra sidan viken. Hela hans släkt låg på metodistkyrkogården, så därför fick Alec Davis i döden återvända till de sina, och hans änka tröstade sig med att resa ett monument, så dyrt, att det skulle då ingen metodist haft råd att bestå.
Barnen Meredith avskydde det utan att precis kunna säga varför, men de tyckte om de stora flata stenarna runt omkring det, som man kunde sitta på och mellan vilka gräset spirade frodigt och högt. Just nu sutto de alla på en dylik trevlig sten. Jerry, som tröttnat på att hoppa bock, musicerade på ett munspel. Karl satt intresserat försjunken över en märkvärdig skalbagge, som han hittat. Una höll på med att sy en dockklänning, och Faith, som låg tillbakalutad och stödde sig mot sina smala bruna handleder, svängde sina nakna fötter i takt med den sprittande musiken från munspelet.
Jerry hade sin fars svarta hår och stora svarta ögon, men hans ögon voro ej drömmande utan flammande och blixtrande av liv. Faith, som kom näst efter honom, bar upp sin skönhet lika omedvetet som en nyutsprucken ros. Hon hade guldbruna ögon, guldbruna lockar och rosiga kinder. Hon skrattade mer än församlingsborna gillade och hade en gång förskräckligt chockerat gamla fru Taylor, den otröstliga änkan efter flera hänsovna män, genom att näbbigt förklara — till på köpet just i själva kyrkporten:
— Världen är visst ingen tåredal, fru Taylor. Man ska skratta i den och inte gråta.
Den lilla tankfulla Una var just inte fallen för skratt. Det raka svarta hårets glanslösa flätor släppte inte fram några små okynniga slingor, och de mandelformiga, mörkblå ögonen buro ett uttryck av sorgsenhet och svårmod. Ett blygt, drömmande leende trädde stundom fram i hennes smala ansikte, och då skymtade de små vita tänderna. Hon var mycket mer känslig för den allmänna meningen än Faith, och hon hade en vag uppfattning av att det var någonting på tok med familjens vanor och sätt att inrätta sig. Hon ville så gärna rätta på dem, men hon visste inte hur det skulle gå till. Då och då dammade hon möblerna, men det var så sällan hon kunde finna dammtrasan, för den låg aldrig två gånger å rad på samma ställe. Och när klädesborsten låg framme, försökte hon på lördagarna borsta pappas bästa svarta kläder, så han skulle vara fin till söndagen, och en gång sydde hon i en lossnad knapp med en grov vit trådända. När pastorn klivit upp på predikstolen dagen därpå, slog vartenda kvinnligt öga ned på den knappen, och det taltes i veckor om den i syföreningen.
Karl hade sin döda mors klara, mörkblå ögon, som stadiga och orädda mötte en annan blick, samt hennes bruna hår med glimtar av guld. Han kände alla skalbaggars hemligheter och hade ett slags frimureri med bin och myror. Una tyckte inte om att sitta bredvid honom, för man kunde aldrig veta vad han gick och bar på sig för något litet vidrigt kräk i sin ficka. Jerry vägrade att ligga i samma säng som han, för Karl hade en gång tagit in en snok från trädgården och lagt honom mellan sina lakan. Därför fick Karl ligga i sin gamla spjälsäng, som numera blivit så kort för honom, att han inte kunde sträcka ut sig ordentligt, men i den kunde han också ha vilka sängkamrater han ville. Det kanske var rätt så bra, att tant Martha var svagsynt och skumögd, när hon bäddade om hans säng. Det var på det hela taget en liten rar och trevlig barnskara, och deras mor måste ha sörjt bittert, när hon förstod, att hennes tid på jorden var ute och att hon måste lämna dem.
— Var skulle du helst vilja ligga, om du skulle bli begraven på den här kyrkogården? frågade Faith i helt gemytlig ton.
— Ja vet du vad, det är inte gott att säga. Det är inte mycket att välja på, sade Jerry. — Här är ju så fullt i alla vinklar och vrår. Jag tror jag skulle vilja ligga i den där lilla sänkan nära vägen. Då kunde jag höra skjutsarna rulla förbi och folket prata.
— Jag skulle tycka om att ligga under hängbjörken, sade Una. — I den björkens krona samlas alltid så mycket fåglar, och de kvittrar och sjunger allt vad de orkar.
— Jag ville helst ligga borta hos Porters, som hade så många barn, som dog i skarlakansfeber. Jag tycker om mycket sällskap, sade Faith. — Karl, var vill du helst ligga begraven?
— Jag vill helst inte begravas alls, sade Karl, men ska det äntligen så ske, så skulle jag helst vilja ligga i en myrstack. Myror är hemskt intressanta.
— Så rysligt snälla alla de människorna måste ha varit, som ligger begravna här, sade Una, som gått omkring och läst de berömmande inskrifterna på de gamla gravstenarna. — Här måtte inte ligga en enda stygging på hela kyrkogården.
— De stygga kanske inte få ligga här alls, sade Karl.
— Ni pratar som ni har förstånd till, sade Faith. — Människorna, som ligger begravna här, har visst inte varit bättre än andra, Una. Men när nå’n är död, får man bara tala bra om honom, för annars kommer han tillbaka och spökar. Det har tant Martha sagt. Jag frågade pappa, om det var sanning, och han tittade tvärs igenom mig och muttrade: »Sanning? Sanning? Vad är sanning? O, du gamle skämtare Pilatus!» Så därför tror jag nog, att det måste vara sant.
— Jag undrar, om herr Davis skulle gå igen och spöka för mig, ifall jag kastade en sten på urnan, som han har ovanpå sin grav, sade Jerry.
— Frun skulle åtminstone komma, fnittrade Faith. — I kyrkan sitter hon alltid och plirar på oss som en gammal katta. I söndags gjorde jag en gubbe mot hennes systerson, och han gjorde en ändå fulare tillbaka mot mej, och ni skulle ha sett så hon blängde! Han fick nog sina fiskar varma, när de kom hem. Fru Elliott har sagt, att vi får inte vara ohövliga mot henne på några villkor, annars skulle jag ha gjort en gubbe mot henne med.
— Jag har hört, att en gång så räckte Jem Blythe ut tungan åt henne, och se’n dess har hon aldrig velat skicka bud på hans pappa, när nå’n blivit sjuk, inte ens när hennes man låg och höll på att dö, sade Jerry. — Jag kan just undra hur barnen Blythe är beskaffade.
— Jag tyckte de såg trevliga ut, sade Faith. Prästgårdsbarnen hade varit nere vid stationen samma kväll som ungherrskapet Blythe kom tillbaka hem. — Alldeles särskilt fattade jag tycke för Jem.
— Di säjer i skolan, att Walter är en så’n där konstig kurre, som alltid går för sig själv och som man aldrig kan ha någe’ kul med, sade Jerry.
— Det tror jag visst inte, sade Una, som hade tyckt, att Walter såg mycket bra ut.
— Jaha, men vers skriver han i alla fall. Skolfröken satte ut ett pris i fjor för den, som kunde skriva den finaste dikten, och det vann han. Det har Bertie Drew berättat för mig. Berties mamma tyckte, att han borde ha priset, för han är döpt till Bertie Shakespeare Drew, men Bertie har sagt, att han skulle inte kunna få ur sig några vers, om det så gällde hans liv, och det hjälper inte, att han heter det namnet.
— Vi blir väl bekanta med dem, så fort de börjar skolan, sade Faith. — Jag hoppas flickorna måtte vara trevliga. Jag tycker just inte om några flickor här på trakten. Di ä’ nog snälla, men di är så sjåpiga och rätt tråkiga därjämte. Men tvillingarna Blythe såg skojiga ut. Jag trodde, att tvillingar alltid var på pricken lika, men det var inte de här båda. Jag tror jag tyckte bäst om den rödhåriga.
— Jag tyckte deras mamma såg snäll ut, sade Una med en liten suck.
Una avundades alla barn, som hade mödrar. Hon hade bara varit sex år gammal, när hennes egen mor dog, men hon förvarade en del mycket dyrbara minnen, som lågo på djupet av hennes själ likt juvelsmycken i en skattkammare — minnen av morgonlek och skymningsprat, kärleksfulla ögon, en mild röst och ett muntert klingande skratt.
— Di säjer, att hon ska inte vara lik vanligt folk, upplyste Jerry.
— Fru Elliott säjer, att det är därför att hon aldrig blivit riktigt fullvuxen, sade Faith.
— Äh, visst inte — hon är ju längre än fru Elliott.
— Ja, men det ska liksom sitta i själen … Fru Elliott har sagt, att doktorns fru är som en liten flicka invärtes.
— Vad är det här luktar? avbröt Karl och vädrade i luften.
Alla kände nu den lukten. En verkligt delikat lukt kom svävande i den stilla aftonluften från det håll, där prästgårdsägorna sluttade ned mot en liten av lövdungar uppfylld dalsänka.
— Jag blir riktigt hungrig, när jag känner det, sade Jerry. — Det kommer från nå’nting, som steks.
— Vi hade bara bröd och sirap till kvällsvard och kall evighetsstek till middag, sade Una klagande.
Tant Martha hade för vana att koka ett stort stycke fårbringa i början av veckan och sen sätta fram den, flottig och kall, så länge den varade. Denna ej särdeles omtyckta rätt hade Faith en gång i ett inspirerat ögonblick givit namnet »evighetsstek», och så kallades den alltid i prästgården.
— Låt oss gå och se efter varifrån lukten kommer, föreslog Jerry.
De hoppade alla upp, skuttade över ängen som livade hundvalpar, svängde sig över en gärdesgård och störtade utför den mossiga sluttningen, vägledda av den aptitliga lukten, som med varje minut blev starkare. Efter en liten stund anlände de flåsande och andfådda till Regnbågens dal, den helgedom, där barnen Blythe just skulle till att läsa till bords och äta sina stekta foreller.
Prästgårdsbarnen hejdade sig hastigt i sitt vilda lopp och sågo något förlägna ut. Una önskade inom sig, att de inte haft fullt så bråttom. Men Diana Blythe förmådde behärska både denna och än svårare situationer. Hon gick emot de främmande barnen och smålog mot dem som en god kamrat.
— Jag vet bestämt vilka ni är, sade hon. — Ni hör hemma i prästgården, gör ni inte det?
Faith nickade med alla skrattgroparna i sitt runda ansikte framme.
— Vi tyckte det luktade mat så fasligt gott, och så undrade vi vad det kunde vara.
— Vi har fångat och stekt foreller åt oss, sade Di. — Nu ska ni sitta ner och hjälpa oss att äta dem.
— Ni har kanske inte mer än vad ni själva vill ha, sade Jerry och såg med lystna blickar på det fat, som tillverkats av den utbultade konservburken.
— Åh, vi har många, tre till var och en, sade Jem. — Sitt ner.
Det var ingen, som krusade. Alla slogo sig ned på de mossiga stenarna. Festen blev både glad och långvarig. Nan och hennes syster Di skulle väl ha dött av fasa och skräck, om de vetat vad som Faith och Una mycket väl hade reda på — att Karl gick med två levande möss i kavajfickan. Men nu visste de det inte, så följaktligen hade de rakt ingen olägenhet. Var blir man bättre bekant med varandra än vid ett matbord? När den sista knapriga forellen försvunnit, voro barnen från prästgården och barnen från Ingleside vänner för livet. De hade alltid känt varandra och skulle aldrig, aldrig uppsäga bekantskapen. Själsfränder dragas på något outgrundligt sätt till varandra, och de hitta varandra alltid.
Det blev nu ömsesidiga redogörelser för vad man upplevat. Prästgårdsbarnen fingo höra om Avonlea och Grönkulla, om Regnbågens dal och hur den fått sitt namn, och om den lilla stugan vid havsviken, där äldste bror Jem var född. Och barnen från Ingleside fingo höra beskrivningar på Maywater, där familjen Meredith bott, innan de flyttade till The Glen, och på Unas älskade docka, vars ena öga trillat ut, och Faiths tama tupp, som kom, när man lockade på honom och var bättre och säkrare än någon väckarklocka.
Faith brukade ofta få göra den förtretliga erfarenheten, att folk skrattade åt henne, därför att hon hade en tam tupp till sitt favoritdjur. Barnen Blythe tyckte hon om, för de uttalade alls ingen förundran.
— En stilig tupp som Adam är precis lika trevlig att ha som en hund eller en katt, tycker jag, sade hon. — Om han vore en kanariefågel, skulle ingen förundra sig. Jag har fostrat upp honom från det han var en liten den allra näpnaste gula kyckling. Jag fick honom av fru Johnson i Maywater. En vessla hade ätit upp alla hans syskon. Jag kallade upp honom efter hennes man. Jag har aldrig brytt mig om dockor eller kattor. Kattor ä’ lömska, och dockor — vad ä’ di annat än porslin och sågspån? Eller vax, om det ska vara fint.
— Vem bor i huset däruppe på backen? frågade Jerry.
— Där bor fröknarna West — Rosemary och Ellen, svarade Nan. — Min syster och jag ska ta musiklektioner av fröken Rosemary nu i sommar.
Una såg på de lyckliga tvillingarna med ögon, vilkas längtan visst inte gjorde sig förtjänt av namnet avund. O, om hon bara kunde få lära sig spela! Det var en av hennes lilla dolda själslivs drömmar. Men vem skulle väl ha kommit på en sådan idé?
— Fröken Rosemary är så rar, och alltid klär hon sig så vackert, sade Di. — Hennes hår har precis samma färg som nykokt knäck, tillade hon med ett vemodigt uttryck.
Ty Di var lika litet som sin mamma i ungdomen fullt belåten med sina egna, i rött skiftande flätor.
— Jag tycker också om fröken Ellen, sade Nan. — Hon brukar alltid bjuda mig på polkagrisar, när hon kommer in i vår kyrkbänk. Men Di är rädd för henne.
— Hennes ögonbryn är så svarta, och så har hon en så’n stark och djup röst, sade Di. — O, vad Kenneth Ford var rädd för henne, när han var liten! Mamma har berättat, att första söndagen fru Ford hade honom med sig i kyrkan, så råkade fröken Ellen sitta rätt bakom dem. Och så fort Kenneth fick syn på henne, så gav han hals och började skrika så förskräckligt. Och till sist måste hans mamma bära ut honom.
— Vem är fru Ford? frågade Una.
— Ack, de bor inte här. De kommer hit bara över sommaren. Men i sommar kommer de inte alls. De bor i den lilla stugan långt, långt bort inne i viken, där pappa och mamma bodde förr i tiden. Jag önskar du kunde se Persis Ford. Hon är precis som en tavla.
— Jag har hört talas om fru Ford, inföll Faith. — Bertie Drew har berättat för mig om henne. Hon var gift i fjorton år med en döding, och se’n kvicknade han till och kom till liv igen.
— Asch så du pratar, sade Nan. — Så var det inte alls. Bertie Drew får allting om bakfoten. Jag känner till hela historien, och jag ska nog berätta den för dig nå’n gång, men inte nu, för den alltför lång, och nu är det tid för oss att gå hem. Vår mamma tycker inte om att vi är ute sent om kvällarna, nu när det börjar bli fuktigt.
Det fanns ingen, som brydde sig om huruvida prästgårdsbarnen voro ute se’n dimmorna börjat stiga upp eller ej. Tant Martha låg redan i sin säng, och pastorn grubblade alltför ivrigt på problemet själens odödlighet för att något vidare fästa sig vid kroppens dödlighet. Men även de gingo hem, betagna av glada förkänslor av stundande trevligheter.
— Jag tycker, att Regnbågens dal är nästan ändå vackrare än vår kyrkogård, sade Una. — Och jag är så förtjust i barnen Blythe. Det är så roligt, när man kan hålla av folk, för ibland så är det stört omöjligt. Pappa sa i sin predikan i söndags, att vi skola älska alla människor? Hur är det möjligt? Hur skulle vi kunna älska fru Davis?
— Åh, det där sa pappa bara därför att han stod i predikstolen, sade Faith obesvärat. — Så pass förståndig är han då, att han inte säger det, när han går hemma på golvet.
Barnen Blythe gingo upp till Ingleside, alla utom Jem, som smög sig bort på en liten stund i ett enskilt ärende, vilket förde honom till en undangömd vrå av Regnbågens dal. Där växte blommande hagtorn, och Jem glömde aldrig att bryta några vackra grenar och ta dem hem åt sin mamma, så länge blomningstiden varade.