Regnbågens dal/Kapitel 12

←  En fasansfull upptäckt

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Faiths förklaring

Stugan på kullen  →

XII.
Faiths förklaring.

Pastor Cooper predikade i Glen S:t Mary kvällen därpå, och kyrkan var full med folk från när och fjärran. Pastorn ansågs vara en vältalare, och ihågkommande det gamla ordet, att en själasörjare skall ta med sig sina bästa kläder till staden och sina bästa predikningar till landet, avlevererade han en mycket lärd och även väckande predikan. Men när folk gick hem den kvällen, var det ändå inte om pastor Coopers utförsgåvor de talade. De hade komplett glömt bort både honom och hans predikan.

Pastor Cooper hade slutat med en brinnande vädjan till sina åhörares hjärtan, hade torkat svetten ur sin mäktigt välvda tänkarepanna och sagt »låtom oss bedja!» med just det salvelsefulla tonfall, för vilket han var vida berömd. Och så hade han bett. Så uppstod en paus. De båda herrar, vilkas tur det var att upptaga kollekten, hade just rest sig. Organisten hade tagit fram notbladet till växelsången, och kören klarade sig i struparna. Då reste sig Faith Meredith i prästgårdsbänken, gick upp på den lilla estrad, som omgav predikstolen, och ställde sig med ansiktet vänt mot ett förvånat auditorium.

Fröken Cornelia reste sig till hälften i sin bänk, men föll sedan åter ned. Hennes bänk var långt från predikstolen, och hon förstod genast, att vad Faith än tänkte göra eller säga, skulle hon gott och väl ha hunnit börja, innan fröken Cornelia hunnit fram till henne. Det var inte skäl att göra uppträdet än värre. Med en ängslig blick på Anne Blythe och en annan på församlingsföreståndaren, diakonen Warren beredde sig fröken Cornelia att få bevittna en ny skandal.

— Om ändå ungen hade en snygg klänning på sig, stönade hon invärtes.

Faith hade spillt bläck på sin bästa klänning och hade följaktligen nu ifört sig ett äldre plagg av urblekt skärt tyg med svarta prickar. En reva på kjolen hade blivit lagad med klarrött märkgarn och påminde nu till sina konturer om en tusenfoting, och fållen hade släppts ned för att skyla knäna, vilket haft till följd, att en bred bård av icke blekt tyg löpte runt hela kjolen. Men Faith hade ej en tanke på sina kläder. I alla fall kände hon sig plötsligt helt nervös. Det, som tyckts henne ganska lätt i fantasin, blev mycket påkostande i verkligheten. När Faith nu mötte alla dessa förundrat stirrande ögon, kände hon, att modet började svika henne. Ljusen voro så starka, den hastigt inträdda dödstystnaden så hemsk. Ett tag blev hon rädd, att hon inte skulle kunna få fram ett ord … Men hon måste tala — hennes far måste rentvås från all misstanke. Men det var för rysligt — orden vägrade att komma …

Unas lilla profil, finskuren som en kamé, blickade bönfallande upp mot henne från prästgårdsbänken. Barnen Blythe voro alldeles överväldigade av häpnad. Längre bort under läktaren skymtade hon fröken Rosemary Wests intagande leende och hennes systers smått spefulla min. Men ingenting av detta hjälpte henne. Det var Bertie Drew, som omedvetet kom henne till undsättning. Bertie, även begåvad med namnet Shakespeare, satt på läktarens främsta bänk, och han gjorde en mycket försmädlig grimas mot Faith. Faith gjorde ögonblickligen en ryslig gubbe tillbaka mot honom, och i förargelsen över att behöva ta emot fula grimaser av en pojke som Bertie, glömde hon helt och hållet sin rampfeber. Hon fick med ens tillbaka sin röst och talade både klart och tydligt och tappert.

— Jag skulle gärna vilja förklara någonting, sade hon, och det vill jag göra här och nu, därför att på så sätt får alla de höra det, som har hört det andra. Folk påstår, att Una och jag stannade hemma i söndags och ställde till storrengöring i stället för att gå i söndagsskolan. Ja, storstök hade vi — men det var ändå inte så illa som det såg ut. Vi hade blandat bort veckodagarna. Och det var diakonen Baxters skull — rörelse i den Baxterska bänken — för att han gick och ändrade bönemötet till onsdag kväll, och se’n trodde vi, att torsdag var fredag och fredag lördag och lördag söndag. Karl låg sjuk och likaså tant Martha, så det var ingen, som kunde tala om för oss att vi trodde galet. Vi gick till söndagsskolan i det rysliga regnet på lördagen, men ingen kom. Och se’n tyckte vi, att vi ville ställa till med storrengöring på måndagen, så inte folk skull behöva förfasa sej över hur smutsigt di har det i prästgården — sensation över hela kyrkan — och det gjorde vi också. Jag skakade mattorna ute på kyrkogården, därför att den låg så bra till, inte därför att jag ville vara vanvördig mot de döda. Och det är inte di döda, som har börjat bråka över det här, utan det är di levande. Och ingen av alla dem, som här sitter i kyrkan, har rätt att skjuta skulden på min pappa för detta, för han var bortrest och visste aldrig ett dugg, och för resten så trodde vi ju, att det var måndag. Han är den bästa och snällaste pappa, som nå’nsin levat på jorden, och vi håller av honom av hela vårt hjärta.

Nu hade Faith gråten i halsen. Hon sprang ned från estraden och kilade ut genom kyrkans sidodörr. Därute i den vänliga, stjärnljusa sommarnatten kände hon sig genast bättre till mods; hennes ögon svedo ej längre, och känslan av att hennes strupe ville snöras samman försvann. Hon var belåten och glad. Hon hade sagt ifrån hur saken förhöll sig, och nu var den förskräckliga stunden över. Nu visste alla, att hennes far stod utanför det hela och att hon och Una visst inte voro så hänsynslösa, att de med flit ställt till med en storrengöring just på en söndag.

Inne i kyrkan stirrade församlingsborna litet förbryllade på varandra. Men så reste sig Thomas Douglas med beslutsam min och kollektbössan i handen. Hans plikt låg tydlig och klar — kollekten skulle tas upp, om så himlen ramlade ner. Och nu skramlades det med slantar i bänkarna, växelsången sjöngs, ehuru kören inte fick den rätta klangen i rösterna, och pastor Cooper läste slutligen välsignelsen. Han hade sinne för humor, och Faiths framträdande för offentligheten hade slagit an på honom. För övrigt var han gammal vän till hennes far.

Pastor Meredith kom hem kvällen därpå, men dessförinnan hade Faith lyckats ännu en gång tilldraga sig det lilla samhällets uppmärksamhet. När den spänning lättat, som hon befunnit sig uti ända tills hon på söndagskvällen haft sitt lilla anförande från estraden i kyrkan, inträdde en stark reaktion, och hon blev som fröken Cornelia skulle ha uttryckt sig, »smäckfull med odygd» på måndagen. I denna upprymda stämning utmanade hon Walter Blythe att rida storgatan fram på ett svin, medan hon själv skulle bestiga ett annat.

De båda svinen voro två högbenta, magra kreatur, som ansågos tillhöra den grimaserande Bertie Shakespeare Drews fader, men i flera veckor gått och bökat vid dikesrenarna omkring prästgården. Walter hade ingen lust att rida på ett svin genom byn, men när Faith Meredith utmanade honom, kunde man ju inte dra sig undan. De redo i vild galopp utför backen och genom byn, Faith dubbelviken av skratt på sin förfärade och otränade springare, Walter eldröd i ansiktet — så generad var han. De skumpade förbi pappa pastorn själv, som just kom gående från stationen. Enär han var litet mindre tankspridd och drömmande än vanligt, detta på grund av att han på tåget haft ett samtal med fröken Cornelia, vilket för tillfället väckt upp honom, observerade han ryttaren och ryttarinnan och föresatte sig att ge Faith en uppsträckning, så fort hon kom hem. Men när han själv steg in genom sin grind, hade han redan glömt den lilla bagatellen.

De ridande passerade fru Alec Dawis, som skrek högt av fasa, och de mötte fröken Rosemary West, som skrattade och drog en suck. Slutligen, omedelbart innan svinen störtade in på den Drewska gården, som de sedermera aldrig tordes lämna, så hade ritten tagit på deras nerver, hoppade Faith och Walter av, just som Anne och doktor Gilbert kommo åkande förbi.

— Där ser man huru du fostrar upp dina söner, sade Gilbert med låtsad stränghet.

— Jag kanske skämmer bort dem en liten smula, sade Anne i ångerfull ton, men ack, Gilbert, när jag tänker på min egen barndom, innan jag kom till Grönkulla, så har jag inte hjärta att förbjuda dem allt möjligt. Att Walter skulle ge sig till att rida på grisen föll mig förstås inte in, så det har jag aldrig förbjudit honom. Våra barn har för resten så roligt med prästgårdsbarnen.

— Hade de stackars svinen också roligt, tror du? sade Gilbert.

Anne försökte se allvarlig ut, men misslyckades.

— Tror du verkligen att de foro illa av den där lilla motionen? sade hon. — Jag är övertygad om att de tål vad som helst. De ha varit en plåga för trakten hela sommaren, och Drews vill inte stänga in dem. Men jag ska tala med Walter — bara jag kan hålla mig för skratt, när jag gör det.

Fröken Cornelia kom upp till Ingleside samma kväll för att ge luft åt sina känslor beträffande söndagskvällens episod. Till sin överraskning fann hon, att Anne inte såg »ungens tilltagsenhet» i riktigt samma ljus som hon.

— Jag tyckte det var både modigt och snällt av henne att så där träda upp och vittna inför en hel kyrka full med folk, sade hon. — Man kunde ju se, att hon till en början var alldeles vettskrämd, stackars liten, men så gav rädslan med sig. Hon ville lyfta all skulden från sin pappa. Jag tyckte riktigt mycket om henne.

— Ja, naturligtvis mente flickebarnet väl, sade fröken Cornelia, men nog var det hela bra onödigt — det har gett anledning till mera prat än hela storstöket. Skvallret om det hade börjat lägga sig; nu får det bara ny fart. Rosemary West är precis som du, hon sa i går kväll, när hon gick ur kyrkan, att det var duktigt gjort av Faith, men på samma gång tyckte hon synd om henne. Systern sa, att det hade varit riktigt roligt med ett litet frispektakel i kyrkan. Fru Crawford grät och hade glömt sitt luktsalt. Men hon grät för att hon var så rörd, sa hon.

— Fru Crawford lipar alltid i kyrkan, sade Susan föraktfullt. — Hon gråter så fort pastorn blir litet mjuk i rösten. Men ser doktorinnan henne nå’nsin teckna sitt namn på en lista, när en så’n är ute och det ska samlas pengar för något gott ändamål? Sällan. Det faller sig billigare med tårar. Härom dagen, när vi möttes på vägen, skulle hon till att voja sej över att tant Martha inte alls var snygg, när hon lagade maten, och jag hade just på tungan att säga till henne: »Det ska frun säga! Frun, som man vet rör till deg i diskbaljan!» Men jag sa det inte, kära doktorinnan, för så mycken självaktning har jag, att jag inte nedlåter mig till att stå och munhuggas med så’na som hon. Och ändå värre saker kunde jag berätta om fru Crawford, om jag vore sinnad att föra fram skvaller. Men det är jag inte.

— Om åtminstone den stackars flickan varit skapligt klädd, klagade fröken Cornelia på nytt, så hade det väl gått an. Men klänningen såg faslig ut, när hon stod där på estraden.

— Men ren var den, fru Elliott, sade Susan. — Di är barn med renlighetskänsla. Di kan nog vara väldigt tanklösa och odygdiga, det har man då visst tillfälle att se, rätt som det är, men di glömmer aldrig att tvätta sig bakom öronen.

— Det var väl för löjligt, att Faith så där kunde blanda bort dagarna, vidhöll fröken Cornelia. — Hon kommer att växa upp precis lika opraktisk och liknöjd som fadern, tro du mej. Karl hade nog haft reda på veckodagarna, om han inte varit sängliggande sjuk. Jag vet inte vad han hade för ont, men jag misstänker, att han ätit så’na där odon, som växer på kyrkogården. Och då var det väl inte underligt, att han blev sjuk. Om jag vore metodist, skulle jag väl åtminstone hålla min kör’gård fri från ogräs.

— Jag är säker på att Karl bara åt av blåbären, som växer på vallen, sade Susan. — Inte skulle en prästson äta bär, som växer upp ur de dödas mull. Men äta blåbär, som vuxit på vallen, det tycker jag då inte var så farligt. För resten vet vi ju inte alls, om han har förätit sig på några bär.

— Det värsta av det myckna, som hände i går, var i alla fall den hemska grimas, som Faith gjorde åt någon i församlingen, just innan hon började på med sin harang, sade fröken Cornelia. — Kyrkovärden Clow påstår alldeles säkert, att hon gjorde den åt honom. Och har du hört, att i dag har hon setts ute ridande på ett svin — en större gris?

— Jag mötte henne. Min Walter var hennes kavaljer och red på en annan gris. Jag grälade på honom — fast inte mycket. Han var tämligen fåordig beträffande saken, men jag fick det intrycket, att det var han, som kommit fram med förslaget, och att det alls inte utgått från Faith.

— Och det tror doktorinnan! Nej se aldrig på tiden! utbrast Susan. — Men sådan är vår Walter — alltid villig att ta skulden på sej. Nog vet doktorinnan lika väl som jag, att det aldrig skulle falla den gossen in att kliva upp på en gris för att rida på’n, även om han skriver vers.

— Det kan väl ingen tvivla på att inte idén kläckts ut i Faith Merediths hjärna, sade fröken Cornelia. — Inte sörjer jag för att Amos Drews svinkreatur fick sig litet motion, fast några gödgrisar kan man då rakt inte kalla dem. Men prästens dotter!

— Och doktorns son! sade Anne och härmade fröken Cornelia. Sedan skrattade hon. — Snälla tant Cornelia, det är ju inget annat än barn båda två. Och du vet, att de ännu aldrig gjort någonting illa. De är bara litet flaxiga och impulsiva och tänker sig inte så noga för. Men de kommer nog att stadga sig en gång — som jag gjort.

Även fröken Cornelia måste skratta.

— Det finns ögonblick, Anne lilla, då jag så innerligen väl ser på dina ögon, att den där »stadigheten» bara är liksom ett påtaget plagg, som du så gärna skulle vilja kasta av dig, och då far den gamla lusten i dig att göra något riktigt puts. Nåja, jag känner mig nu i alla fall liksom litet bättre till mods. Det blir ofta så, när jag fått sitta och språka en stund med dig. Men när jag går för att hälsa på Barbara Samson, så blir det tvärtom. Hon inger mig den känslan, att allting är på tok och alltid kommer att förbli så. Men det kan naturligtvis inte vara vidare muntrande att framleva hela sin tillvaro ihop med en sådan karl som Joe Samson.

— Det är verkligen underligt, att hon fastnade för Joe Samson, hon, som hade så många friare, anmärkte Susan. — Hon var väldigt firad, när hon var en ung flicka. Hon brukade skryta för mig med att hon hade tjugoen beundrare och så herr Pethick.

— Vem var herr Pethick?

— Åh, det var en herre, som uppvaktade henne, doktorinnan, men friare kunde man egentligen inte kalla honom. Han hade inga allvarliga avsikter. Tjugoen herrar, som springer efter en — och jag, som aldrig haft en enda! Men Barbara var för kräsen och granntyckt och gick och valde för länge. Ändå påstår folk, att mannen bakar mycket bättre wienerbröd än hon gör, och så fort de ska ha främmande, som ska bjudas på te, får han ställa sig att knåda och grädda dem.

— Det påminner mig om att jag själv ska ha främmande i morgon och att jag måste gå hem för att göra deg, sade fröken Cornelia. — Mary sa, att det kunde hon göra, och troligen kan hon väl det. Men så länge jag lever och andas och kan stå på mina ben så gör jag min egen deg själv, var lugn för det.

— Hur sköter sig Mary? frågade Anne.

— Åjo vars, jag kan inte säga något ont om Mary, sade fröken Cornelia, men såg ej vidare glad ut. — Hon börjar på att få litet kött på sina magra kotor, och hon är snygg och hövlig, men det finns ändå så mycket hos henne, som jag aldrig kommer tillrätta med. Listig är hon. Man tar henne minsann inte där man sätter henne. Vad sysslorna angår, så har jag aldrig sett hennes make så rask och flyhänt är hon. Fru Wiley var nog elak mot henne, men inte ska folk skylla henne för att ha drivit Mary till arbete. Arbete är Marys rätta element. Ibland undrar jag vilketdera hon kommer att nöta ut först — tungan eller benen. Själv går jag och slår dank nu om dagarna. Jag ska bli riktigt glad, när skolan börjar, för då får jag någonting att göra igen. Mary vill inte gå i skolan, hon säger hon är fullärd, men det är inte värt hon spjärnar emot; till skolan ska hon. Jag vill inte, att nå’n ska kunna säga, att jag höll flickan från skolan för att själv få gå och lata mig.