Regnbågens dal/Kapitel 13

←  Faiths förklaring

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Stugan på kullen

Fru Davis’ förslag  →

XIII.
Stugan på kullen.

Det fanns en liten aldrig sinande källa, ständigt iskall och kristallklar, i en liten av björkar skuggad vrå av Regnbågens dal, på sluttningen nedåt den sanka ängen. Det var inte många, som hade reda på att den fanns. Barnen från prästgården och Ingleside visste det naturligtvis, liksom de visste allting annat om den trolska dalen. Ibland gingo de dit för att få sig en dryck friskt vatten, och i många av deras lekar fick den föreställa en springbrunn i någon slottsträdgård öster om solen och väster om månen.

Anne kände till den och höll av den, därför att den erinrade henne om hennes egen älskade Skogsnymfens källa hemma på Grönkulla. Rosemary West kände till den, vackra minnen knöto sig till dess melodiska sorl. För aderton år sedan hade hon suttit invid den en skymningsstund i vårens tid och hört den unge Martin Crawford stamma fram sin bekännelse, att han älskade henne. Och hon hade förtrott honom, att hon höll av honom tillbaka, och de hade kysst varandra och utbytt trohetslöften vid det porlande källsprånget i skogsdungen. Sedan hade de aldrig mer suttit där — Martin hade seglat bort på den färd, som blev hans sista. Men för Rosemary West var källan alltid en helig plats, oupplösligt förbunden med minnet av hennes ungdomskärlek. Så fort hon gick förbi i närheten, saktade hon sina steg för att väcka till liv den gamla drömmen — en dröm, som för länge sedan förlorat smärtans udd och blott ägde kvar sin ljuvhet.

Källan låg väl dold. Man hade kunnat passera blott ett par meter från den utan att ana dess tillvaro. För två mansåldrar sedan hade en väldig gammal fura fallit nästan tvärs över den. Av trädet fanns ingenting kvar utom dess multnande, ihåliga stam, ur vilken ormbunkarna spirade upp i frodiga massor, så att de bildade ett grönt tak och en genombruten skärm åt källan. Bredvid den växte en lönn med egendomligt knotig och vriden stam. Den kröp utmed marken ett stycke, innan den sköt rakt upp i luften, och bildade på så sätt en naturlig sittplats. Och runt omkring hela den däld, där källan rann upp, hade september virat ett band av blekblå astrar.

Pastor Meredith tog en afton genvägen över Regnbågens dal, då han skulle gå hem till sig efter en kyrklig förrättning nere vid hamnen. Då föll det honom in, att han ville ta sig en klunk vatten ur källan. Walter Blythe hade visat den för honom en kvällkvist för bara några dagar sedan, och de hade länge suttit och pratat på den soffa, som den krypande lönnens stam bildade. Under sitt blyga och tillbakadragna väsen hade John Meredith behållit mycket av gossårens naiva ursprunglighet. Walter och han hade språkat riktigt fritt och oförbehållsamt med varandra. Pastorn fann vägen till en väl förvarad kammare inne i gossens själ, dit ej ens Di hade nyckeln. Ett vänskapsförbund hade slutits mellan dem båda under denna förtroliga skymningsstund, och Walter visste, att aldrig mer skulle han vara rädd för pastorn.

— Aldrig trodde jag det skulle vara möjligt att bli riktigt god vän med en präst, sade han till sin mor senare på kvällen.

John Meredith drack ur sin smala, vita hand, vars fasta grepp alltid förvånade de människor, som hittills ej känt det. Därefter satte han sig ned på lönnsoffan. Han hade ej särskilt bråttom hem, platsen var vacker och stilla, och han var en smula andligen trött efter de långrandiga konferenser han haft med en del beskedligt och inskränkt folk. Månen hade nyss höjt sig över horisonten. I den del av Regnbågens dal, där han satt, hördes blott ett sakta sus, när vinden drog genom trädkronorna under den redan stjärntindrande himlen, men på avstånd ljödo barnens glada röster och klingande skratt.

De månbelysta astrarnas luftiga skönhet, blänket från det lilla källsprånget, bäckens milda sorl och ormbunkståndens vajande behagfullhet försatte pastorn i en egendomlig stämning. Han glömde församlingsstridigheter och kyrkliga problem, och de gångna åren blevo som om de aldrig funnits; han var åter en ung teologie studerande, och junis rosor blommade röda och doftande kring hans Cecilias mörka, stolt burna huvud. Han satt där och drömde som en ung gosse. Och det var i detta psykologiska ögonblick, som Rosemary West kom gående på stigen och plötsligt stod bredvid honom på den farliga platsen, där förtrollning låg i luften. John Meredith reste sig, då hon närmade sig, och såg henne — faktiskt såg henne — för första gången.

Han hade råkat henne i kyrkan en eller två gånger och förströdd tagit henne i hand liksom han gjorde med envar, som han mötte, när han kom vandrande från eller till predikstolen. Men i umgängeslivet hade han ännu aldrig råkat henne, och han hade ej haft anledning att besöka henne och hennes syster. Om någon före denna kväll frågat pastor Meredith hur Rosemary West såg ut, skulle han inte ha det minsta begrepp därom. Men aldrig kunde han glömma henne så som hon nu tedde sig för honom i det vänliga månskenet invid källan.

Hon var i alla fall inte det minsta lik Cecilia, som alltid varit hans ideal av kvinnlig skönhet. Cecilia hade varit liten och mörk och sprittande av liv. Rosemary var lång och ljus och blid, men ändå tyckte John Meredith, att han aldrig sett en vackrare kvinna.

Hon var barhuvad, och hennes guldglänsande hår — vid ljus sirap hade Di Blythe en gång liknat färgen — låg i släta, tjocka flätor lindat kring huvudet. Hon hade stora, lugna blå ögon, som alltid tycktes stråla av vänlighet, hög, vit panna och ett fint format ansikte.

Man sade alltid om Rosemary West, att hon var »söt». Hon var så söt, att ej ens hennes längd och ståtliga hållning någonsin förskaffat henne ryktet att vara uppblåst eller »högfärdig», och den beskyllningen skulle under samma omständigheter vem som helst eljest i Glen S:t Mary ha råkat ut för. Livet hade lärt henne att vara tapper och tålmodig, att älska och förlåta. Hon hade med blicken följt det fartyg, på vilket hennes trolovade seglade ut ur Fyra vindars hamn i solnedgången. Men ehuru hon länge väntade och bidade, hade hon aldrig sett det återvända. Den väntetiden hade tagit flickårens munterhet ur hennes ögon, men hon hade hållit sig märkvärdigt ung. Det var därför att hon förmått alltjämt bevara den glada villighet att taga emot vad livet bjuder, som de flesta av oss växa ifrån, när vi lämna barndomen. Men den ej blott gav Rosemary själv ungdom, utan den gav även den, som talade med henne, en behaglig känsla av ungdomlighet.

John Meredith blev häpen över hennes älsklighet, och Rosemary blev häpen över att stöta på honom. Hon hade aldrig trott, att hon skulle träffa någon människa vid den lilla undangömda källan, allra minst enstöringen från prästgården. Hon höll på att släppa det tunga bokpaketet, som hon bar hem med sig från byns lånbiblotek, och för att dölja sin förvirring tog hon sin tillflykt till en av de små nödlögner, som ej ens de bästa kvinnor ringakta — när nöden är stor.

— Jag — jag kom för att få mig litet friskt vatten, sade hon till svar på pastorns allvarliga hälsning, och hon svävade litet på målet. Hon kände, att hon verkade ytterligt tafatt, och hon hade god lust att ruska sig själv. Men John Meredith var ej inbilsk till sin natur, och han visste, att hon skulle ha blivit lika häpen, om hon på detta sätt stött på till exempel någon av diakonerna. Hennes förlägenhet gjorde honom själv obesvärad, och han glömde att vara blyg. För resten kan till och med den allra blygaste man bli djärv i månsken.

— Får jag hämta upp en bägare åt er, sade han och smålog. Det fanns en verklig bägare alldeles i närheten, om han bara vetat av det, en emaljerad mugg utan öra, som Regnbågsdalens barn gömt undan i skydd av en trädrot, men det hade han naturligt nog inte reda på, utan han steg fram till en av björkarna och rev av ett stycke av dess vita näver. Av det gjorde han därefter helt behändigt en liten trekantig behållare, som han fyllde med vatten ur källan och räckte Rosemary.

Rosemary tog den och drack ur varenda droppe för att straffa sig för sin nödlögn, ty hon var alls inte törstig, och att dricka en ganska stor bägare vatten, när man inte är törstig, kan vara rätt så påkostande. Men minnet av den drycken förblev i alla tider angenämt för Rosemary, hon rent av tyckte, att det fick en nästan sakramental helgd. Det ägde möjligen samband med det, som pastorn gjorde, sedan hon räckt honom den tomma »bägaren». Han lutade sig åter ner och fyllde den på nytt och drack själv. Det var bara av en slump, som han kom att sätta sina läppar precis på det ställe, där Rosemary nyss satt sina, och det förstod Rosemary. I alla fall fick den lilla handlingen en egendomlig betydelse för henne. De båda hade druckit ur samma dryckeskärl. Hon drog sig dunkelt till minnes, att en gammal tant till henne en gång sagt, att när två människor gjorde detta, skulle deras framtida öden på något sätt länkas samman.

Nu stod John Meredith och höll den lilla bägaren tveksamt i handen. Han visste inte vad han skulle göra med den. Det enda förnuftiga hade ju varit att kasta bort den, men hur det var, hade han ingen lust att göra det. Rosemary sträckte ut handen efter den.

— Vill ni låta mig få den? sade hon. — Ni gjorde den så behändigt. Jag har inte sett någon göra en bägare av näver se’n min lille bror för länge sedan brukade göra sådana. Och han är död nu.

—Jag fick lära mig att göra sådana, när jag var pojke och levde lägerliv en hel sommar. En gammal jägare lärde mig, sade pastor Meredith. — Låt mig få bära era böcker, fröken West.

Rosemary blev så häpen, att hon förföll till en ny nödlögn och sade, att de voro alls inte tunga. Men pastorn tog dem från henne med en min, som sade »här är det jag, som bestämmer!» och så började de gå bredvid varandra. Det var första gången, som Rosemary stått framför källan i dalen utan att tänka på Martin. I dag hade inte de båda mötts.

Den lilla stigen följde kanten av den sanka ängen och slingrade sig därefter uppåt den långsträckta, skogklädda sluttning, som ledde upp till krönet av kullen, där Rosemary bodde. Mellan trädstammarna sågo de hur månen sken på de grönskande ängsmarkerna långt under dem. Men den lilla stigen var smal och låg i skuggan. Träden flätade ihop sina grenar över den, och träd äro aldrig så vänliga mot mänskliga varelser efter mörkrets inbrott som på ljusa dagen. När skymningen fallit på, dra de sig från oss. De viska och tissla och tassla och lägga råd. Sträcka de ut en hand mot oss, så är den en smula fientligt trevande. Människor, som gå inne bland träd, se’n det blivit mörkt, sluta sig ofrivilligt närmare intill varandra, de ingå ett förbund, andligt och fysiskt, mot vissa, ej vänligt sinnade makter omkring dem. Rosemarys klänning snuddade emot John Meredith, när de gingo. Ej ens en tankspridd pastor, som dock, när allt kom omkring, ännu var en ung man, ehuru han fullt och fast trodde, att all romantik var förjagad ur hans liv, kunde förbli okänslig för den trollkraft, som utgick från natten och stigen och ledsagerskan.

Vi skola aldrig inbilla oss, att vi äro färdiga med livet. När vi tro, att nu kunna vi inte ha någonting mera att vänta, så har ödet ett litet knep att vända på bladet och visa oss, att nu börjar ett nytt kapitel. Dessa båda människor trodde, att deras varmare känslor oåterkalleligen tillhörde det förgångna, men de tyckte båda två, att promenaden uppför backsluttningen var riktigt trevlig. Rosemary gjorde den erfarenheten, att pastorn inte alls var så inbunden och fåordig som man målat ut honom. Han tycktes inte alls ha svårt för att tala ledigt och obesvärat. Fruarna i byn skulle ha blivit häpna, om de hört honom. Men det var nu också så, att de flesta av fruarna i Glen S:t Mary pratade om skvaller och om smör- och äggpriserna, och John Meredith var inte intresserad av någotdera.

Han talade med Rosemary om böcker och musik och det, som tilldrog sig ute i den stora världen, och liten smula om sina egna öden, och han fann, att hon var förstående och kunde både lyssna och svara. Det visade sig, att Rosemary ägde en bok, som pastorn aldrig läst, men gärna skulle vilja läsa. Hon erbjöd sig att låna honom boken, och när de kommo fram till det gamla hemmet överst på kullen, steg han med in för att få den.

Själva huset var en gammaldags grå stuga, övervuxen med vildvin, mellan vars rankor lampskenet i vardagsrummet tindrade fram helt vänligt och inbjudande. Man hade utsikt över byn, den i månskenet silverblänkande hamnen, sanddynerna och det sakta svallande havet. De gingo in genom en trädgård, där det alltid luktade rosor, även om inga rosor blommade. En grupp liljor reste sig på höga stänglar strax innanför grinden, den breda sandgången kantades på ömse sidor av en bård av brokiga astrar, och stugan avtecknade sig mot en mörk vägg av tall och gran.

— Här har ni ju hela världen framför er dörrtröskel, sade John Meredith och hämtade djupt efter andan. — Vilken utsikt! Ibland tycker jag nästan, att jag vill kvävas därnere i byn. Men här kan man andas och få luft.

— Det är lugnt i afton, sade Rosemary och log. — Men om det blåste, skulle ni alldeles tappa andan. En frisk bris blir rykande storm här uppe på åsen. Den här platsen borde heta Fyra vindar snarare än hamnen därnere; här är det ibland, som om fyra gånger fyra vindar stämt möte och börja ringdans.

— Jag tycker om friska vindar och blåst, sade han. — En dag, då inte en fläkt rör sig, tyckes mig liksom död. En blåsig dag väcker upp mig. — Han skrattade litet skuldmedvetet. — Lugna dagar faller jag i tankar. Ni känner nog till mitt rykte, fröken West. Hälsar jag inte på er nästa gång vi mötas, så är det inte något bevis på ohövlighet. Försök att förstå, att jag bara går i mina djupa tankar. Och tala till mig ni!

När de kommo in, funno de Ellen West i vardagsrummet. Hon lade ned sina glasögon i den bok, som hon suttit och läst uti, och såg på dem med en förvåning, vari också blandade sig något annat. Men hon tog pastorn vänligt i hand, och han satte sig ned och började språka med henne, medan Rosemary gick för att leta upp boken.

Ellen West var tio år äldre än Rosemary och så olik henne, att det var svårt att tro, att de voro systrar. Hon var mörk och storväxt, med svart hår, tjocka svarta ögonbryn och ögon av den blågrå färg, som vikens vatten får, när nordanvinden blåser. Hon såg ganska sträng och avvisande ut, men hon var i själva verket mycket gladlynt, kunde skratta så det ekade i rummet och hade en djup och behaglig altröst, som nästan hade en manlig klang. Hon hade en dag sagt till Rosemary, att det skulle roa henne att en gång få prata litet med den där nye prästen nere i The Glen och utröna huruvida han kunde hitta på att säga ett ord till en dam, om han var så illa tvungen. Nu hade ett tillfälle yppat sig, och hon beslöt att utnyttja det. Hon frågade honom om hans mening i en utrikespolitisk fråga. Fröken Ellen, som läste mycket litteratur, hade nyss slutat en nyutkommen bok om tyske kejsaren, och hon frågade nu vad pastor Meredith ansåg om honom.

— Det är en farlig man, svarade pastorn.

— Det tror jag, nickade fröken Ellen. — Kom ihåg, att jag har sagt det, pastor Meredith, den mannen hyser inga fredsvänliga tankar. Han kommer en gång att sätta världen i brand.

— Om ni menar, att han skulle vara ansvarslös nog att ställa till ett krig, så tror jag ändå, att ni misstar er, sade pastorn. — Den tiden är förbi, då folken utgjuter varandras blod.

— Och det tror ni? sade Ellen. — Den dag kommer aldrig, då män och nationer för att nu inte tala om så kallade monarker ha fått så pass mycket förstånd, att de förmå avgöra sina stridigheter utan att gripa till vapen. Det tusenåriga riket är inte så nära förestående, pastor Meredith, och det tror ni lika litet som jag. Vad kejsaren beträffar, så kan jag försäkra, att han kommer att ställa till en massa sattyg för mänskligheten. — Fröken Ellen knackade hårt på kejsarboken med knogen av sitt långa pekfinger. — Blir inte den herrn efterhållen, så blir här bråk. Han borde exporteras till en öde ö. Vi kommer att få leva så vi får se det — både ni och jag, herr pastor. Vem ska ta honom vid örat? England borde, men det vill inte. Vem ska ta honom vid örat? Säg mig det, herr pastor!

Det kunde inte pastorn, men de kommo in på en diskussion om tysk militarism, som varade långt efter det Rosemary funnit boken. Rosemary sade ingenting, hon satt i en liten gungstol vid sidan om Ellen och klappade tankfullt en väldig svart katt, som hoppat upp i hennes knä. John Meredith jagade storvilt i Europa med Ellen, men han såg oftare på den tigande Rosemary än på den livligt argumenterande Ellen, och det märkte Ellen.

När Rosemary följt honom ut och kommit tillbaka, steg Ellen upp och såg på henne med minen hos en domarinna.

— Rosemary, den där karlen ser ut att tänka börja uppvakta dig.

Rosemary ryckte till. Ellen hade då också ett sätt att vara burdus … Hennes ord slogo ned hela hennes glädje. Men hon ville ej låta Ellen se hur de sårade henne.

— Du pratar, sade hon med ett litet forcerat skratt. — En herre kan inte tala med mig, utan att du i honom ser en beundrare. Hans samtalsämne med mig i afton — det var hustrun, hur mycket hon var för honom och hur tom hans värld blivit i och med hennes död.

— Det kan vara hans sätt att slå sig ut, svarade Ellen. — Männen har många olika metoder att gå tillväga, har jag märkt. Men glöm inte ditt löfte, Rosemary.

— Jag behöver inga påminnelser om det, sade Rosemary i trött ton. — Du glömmer, att jag är en gammal flicka, Ellen. Det är bara för din förblindade systerliga blick, som jag ännu är ung och blomstrande och farlig. Pastorn vill bara vara vår vän — om han ens bryr sig om det. Du kan vara lugn för att han glömt hela sitt besök häruppe hos oss långt innan han kommer hem till prästgården.

— Jag har ingenting emot att du är vän med honom, genmälde Ellen, men utöver vänskap får det inte gå, kom det ihåg. Jag är alltid misstänksam gentemot änklingar. De svärma inte för vad man kallar platonisk vänskap. De är praktiskt lagda och menar annat. Varför ska nu den här prästen anses vara blyg? Han är inte ett dugg blyg, fastän han nog kan vara tankspridd — så tankspridd till och med, att han glömde säga godnatt till mig, när du reste på dig för att följa honom ut på bron. Intelligent är han också. Det är så få män här på trakten, som kan säga ett klokt ord. Jag har haft roligt i afton. Jag skulle inte ha någonting emot att råka honom oftare. Men någon kurtis vill jag inte veta av, Rosemary — kom ihåg det.

Rosemary var van att få en uppsträckning av Ellen, om hon talade i fem minuter med någon ungkarl under åttio och över aderton år. Hon hade alltid skrattat åt systerns oroliga vaksamhet. Den här gången kände hon ingen lust att skratta. Hon blev tvärtom en smula irriterad. Kurtis — det var då också ett bra dumt och simpelt ord …

— Nu ska du inte vara enfaldig, Ellen, sade hon med ovanlig skärpa i rösten och tog lampan. Hon gick en trappa upp utan att säga godnatt.

Ellen skakade fundersamt på huvudet och såg på den svarta katten.

— Vad blev hon nu stött för, Jim lille? sade hon. — Ingen rök utan eld heter det, Jimmy. Men hon har lovat, kissen lille, och vi Westar håller alltid vårt ord. Så därför får han ingenting för att han bränner sina kol. Hon har lovat, Jim. Så därför är det inte värt jag oroar mig.

Uppe på sitt rum satt Rosemary en lång stund och blickade ut genom fönstret över den månbelysta trädgården och ned mot den avlägsna, blänkande viken. Hon kände sig på ett obestämt sätt upprörd och bragt ur sin jämnvikt. Hon hade i en hast blivit trött på drömmar, som aldrig ledde till någonting … Ute i trädgården lossnade den sista röda rosens kronblad och ströddes omkring av en liten vindkåre. Sommaren var förbi — det var höst.