Regnbågens dal/Kapitel 14

←  Stugan på kullen

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Fru Davis’ förslag

Mera skvaller  →

XIV.
Fru Davis’ förslag.

Pastor Meredith vandrade hemåt med långsamma steg. I början dröjde hans tankar vid Rosemary, men när han hunnit ned i Regnbågens dal, hade han glömt allting, som rörde henne, och grubblade på en trossats i den tyska teologin, som Ellen framdragit. Han gick genom Regnbågsdalen utan att märka det. Dess charm förmådde intet gentemot tysk teologi.

När han kom fram till prästgården, gick han in i sin studérkammare och tog ned en diger foliant för att se efter vem som hade rätt, han eller Ellen West. På dess tättryckta sidor forskade han, tills dagen grydde; han hade nu kommit in på en ny tankegång, och den följde han under hela den närmaste veckan liksom en jakthund följer ett spår, fullständigt förlorad för världen, sin församling och sin familj. Han läste dag och natt, han glömde att gå ut till måltiderna, när Una ej fanns till hands att draga honom ut i matsalen. Han ägnade aldrig Ellen och Rosemary en tanke.

Gamla fru Marshall på andra sidan viken låg mycket sjuk och skickade bud efter honom, men brevet fick ligga oläst på hans skrivbord och endast samlade damm. Fru Marshall blev frisk igen, men förlät honom aldrig. Ett ungt par kom till prästgården för att vigas, och pastorn läste de heliga orden över dem med det rufsiga håret på ända, i filttofflor och sin urblekta nattrock. Och till råga på allt började han med att läsa begravningsritualen och hade hunnit ett bra stycke, innan han märkte, att han var inne på orätt väg. Bruden, som tog hans oförlåtliga misstag som ett olyckligt omen, började gråta.

— Hur är det nu fatt? sade pastorn. — Vad gråter ni för?

Men brudgummen, som ej var det minsta skrockfull, gav till ett litet flin och sade:

— Jag tror pastorn håller på att begrava oss i stället för att viga oss.

— Kors gör jag det? Det var eget, sade pastorn i så lugn ton som om det egentligen kunde kvitta. Så bläddrade han litet i handboken och fick upp den rätta sidan. Och sedan gick han mycket ordentligt igenom hela vigselformuläret, men bruden tyckte ändå, så länge hon levde, att det i alla fall låg en konstig prägel över hennes giftermål.

Sitt bönemöte glömde han igen — men det gjorde ingenting, för det regnade och inte en katt kom. Han kanske också hade glömt bort att predika på söndagen — vem vet? — om inte fru Davis funnits. Tant Martha kom in på lördagseftermiddagen och sade till honom, att fru Alec Davis var i förmaket och ville tala med honom. Pastorn suckade tungt. Fru Davis var det enda fruntimmer i The Glen, som han positivt avskydde. Men tyvärr var hon en mycket förmögen dam, den rikaste i samhället, och kyrkorådets medlemmar hade varnat honom för att stöta sig med henne. Pastorn tänkte sällan på sådana materiella ting som sin lön, men herrarna i kyrkorådet voro mera praktiska och därtill sluga. Utan att nämna ordet »pengar» hade de dock förmått bibringa honom den uppfattningen, att han måste vara spak och undfallande mot fru Davis.

Såvida han ej haft kvar ett svagt minne av dessa varningar och förmaningar skulle han nog ha glömt bort hela fru Davis, så fort tant Martha, som anmält henne, åter gått ut. Som det nu var, lade han från sig sin tyska foliant med en känsla av obehag och gick över förstugan in i förmaket.

I soffan satt fru Davis och skådade sig omkring med spefullt ogillande uppsyn.

Det var också ett bedrövligt rum … Inga gardiner sutto för fönstret. Fru Davis kunde inte veta, att Faith och Una tagit ned dem dagen förut för att ha dem till hovsläp i en av dem författad pjäs och sedan glömt att hänga upp dem igen, men även om hon vetat, är det föga troligt, att hon i detta faktum sett någon ursäkt. Den uppdragna rullgardinen hängde på sned och var trasig. Tavlorna på väggen hängde också snett, mattstumparna lågo slarvigt utbredda, vaserna voro fulla av vissnade, illaluktande blommor, dammet låg i högar — bokstavligen i högar.

— Jo, här ser ut, tänkte fru Davis och knep ihop sin föga kysstäcka mun.

Jerry och Karl hade väsnats och åkt på trappans ledstång, när hon trädde in i förstugan. De sågo henne ej utan fortforo att stoja och åka, och fru Davis kände sig övertygad om att de gjorde det »på kiv». Faiths tama tupp kom trippande över golvet, ställde sig i förmaksdörren, lade huvudet på sned och tittade på henne. Som den främmande tantens utseende ej tilltalade honom, vågade han sig inte in. Fru Davis lät höra ett föraktfullt fnysande. Just en skön prästgård, där tuppar stodo på ett ben i förstugan och bligade på folk, så man höll på att alldeles komma av sig …

— Schas, du din fuling! sade fru Davis och pekade mot honom med sin volanggarnerade parasoll av skiftande siden.

Adam ansåg det rådligast att ta varningen i akt. Han var en klok tupp, och fru Davis hade under loppet av sina femtio år vridit nacken av så pass många både tuppar och hönor, att någonting av bödel lådde vid henne — åtminstone för en klok tupps uppfattning. Adam kilade tvärs över förstugan just som pastorn kom in.

Pastorn hade ej ansett det skäl att lägga av sig tofflorna och nattrocken, och hans mörka hår föll som vanligt i rufsiga testar ned i den höga pannan. Men han såg i alla fall ut som den kultiverade man han var, medan fru Davis i sin sidenklänning och plymgarnerade hatt, getskinnshandskar och tjock guldkedja såg ut som den tarvliga och obildade kvinna hon var. Båda kände den ömsesidiga antipatin. Pastor Meredith var benägen att slå till reträtt, men fru Davis var redo till en eventuell tvekamp.

Hon hade kommit till prästgården för att göra pastorn ett förslag, och det ämnade hon nu ofördröjligen framställa. Hon hade för avsikt att göra honom en tjänst, ja bevisa honom en riktig välgärning, och ju fortare han bleve underrättad om det, desto bättre. Hela sommaren hade hon funderat på saken, och nu äntligen hade hon fattat sitt beslut. Och det var ju huvudsaken, resonerade fru Davis. När hon föresatt sig någonting, så var saken klar. Ingen annan hade något att säga. Den taktiken hade hon alltid följt. När hon bestämt sig för att gifta sig med Alec Davis, så hade hon gått till prästen med honom, och se’n var det inte mer med det. Alec hade aldrig begripit hur det hela gått till, men vad gjorde det? Även i det här fallet hade fru Davis ordnat och bestämt allting till sin egen belåtenhet. Nu återstod bara att underrätta pastor Meredith.

— Vill ni vara god och stänga den där dörren, sade fru Davis och skilde litet på läpparna för att släppa fram orden. Tonen var kärv. — Jag har någonting viktigt att säga er, men jag kan inte tala med ett så’nt förskräckligt oväsen i förstugan.

Pastorn drog helt beskedligt igen dörren. Därefter satte han sig ned framför fru Davis. Ännu så länge var han knappt medveten om hennes närvaro. Hans tankar kämpade alltjämt med tysken Harnacks irrläror. Fru Davis märkte, att han var förströdd, och kände sig naturligtvis förolämpad.

— Jag har kommit för att tala om för er, pastor Meredith, sade hon i ganska frän ton, att jag bestämt mig för att adoptera Una.

— A — doptera U — na? — Pastorn stirrade på det obehagliga ansiktet framför honom och begrep inte ett smack.

— Jaha. Jag har tänkt på saken en tid. Efter min mans död har det varit min mening att ta ett fosterbarn. Men det är inte så lätt att få tag i ett, som passar. Det är mycket få barn, som jag skulle vilja ta upp i mitt hem. Det skulle aldrig falla mig in att ta en unge från ett barnhem — då vet man inte vad man kan få för samhällets avskum. Några andra barn finns knappt att få. En av fiskarna bortåt Fyra vindars udde dog i höstas och lämnade sex barn efter sig. De låg åt mig för att jag skulle ta en av de ungarna, men jag var tvungen att upplysa dem om att jag inte tänkte adoptera något barn, kommet från sådant patrask. Farfadern stal en gång en häst. Dessutom var det pojkar allihop, och jag ville ha en flicka — en snäll och lydig flicka, som jag kan fostra upp till en fin dam. Una skulle passa mig mycket bra. Henne skulle man kunna få riktigt utmärkt fason på, om man på allvar toge i håll med henne — hon är inte alls lik Faith. Det skulle aldrig falla mig in att adoptera Faith. Men jag ska ta Una och ge henne ett gott hem och fin uppfostran, pastor Meredith, och om hon artar sig väl, ska jag lämna alla mina pengar åt henne, när jag dör. Mina släktingar ska i alla händelser inte ärva en cent, det är mitt fasta beslut. Det är mycket för att förarga dem, som jag bestämt mig för att ta ett fosterbarn. Una ska bli uppklädd och få undervisning och fin uppfostran, pastor Meredith. Jag ska kosta på henne både musik- och målningslektioner och behandla henne precis som om hon vore min egen.

Vid detta laget hade pastorn hunnit bli klarvaken. En matt rodnad hade stigit upp på hans bleka kinder, och hans vackra mörka ögon lyste av en hotande glans. Denna kvinna, vars simpelhet och pösande penningdryghet liksom dunstade ut ur varenda en av hennes porer — satt hon verkligen här och begärde, att han till henne skulle lämna från sig sin Una — sin lilla allvarsamma Una med Cecilias egna, mörkblå ögon — det barnet, som den döende modern tryckt intill sitt hjärta, sedan de andra barnen gråtande letts ut ur rummet? Cecilia hade hållit sin lilla yngsta i famnen, tills dödens portar slagit igen om henne, över det lilla mörka huvudet hade hon blickat upp mot sin man.

— Akta henne väl, John, hade hon bett honom. — Hon är så liten och så känslig. De andra kunna nog slå sig fram, men mot henne kommer världen att vara hårdhänt. Ack John, jag vet inte hur det skall gå med dig och henne. Ni båda behöva mig så väl. Men håll henne tätt intill dig — tätt intill dig.

Det hade varit så gott som hennes sista ord, så när som några oförgätliga avskedsord, som riktats till honom ensam. Och det var detta barn, som fru Davis tänkte taga från honom, enligt vad hon helt kallt tillkännagav. Han rätade upp sig på stolen och såg på fru Davis. Trots den nötta nattrocken och de nedkippade tofflorna fanns det över hela hans väsen någonting, som ingav fru Davis en viss motvillig respekt både för hans person och för hans ämbete. Det låg ändå en viss andlig höghet över en kyrkans tjänare, om det så bara var en fattig komminister i en landsortsvrå.

— Jag tackar er för er välmening, fru Davis, sade pastorn med en avmätt artighet, som kändes nästan kuslig, men mitt barn kan jag inte ge er.

Fru Davis blev lång i ansiktet. Hon hade aldrig tänkt sig, att han skulle vägra.

— Det där kan väl aldrig vara ert allvar, pastor Meredith, sade hon förbluffad. — Hm — det kan ni omöjligen mena. Ni måste närmare överväga — besinna alla de fördelar jag erbjuder flickan.

— Jag behöver alls inte överväga, fru Davis. Det är en sak, som aldrig kan komma i fråga. Alla de materiella fördelar, som det står i er makt att bereda henne, kunna inte ersätta en fars kärlek och omvårdnad. Jag tackar er igen — men ert förslag är inte möjligt att antaga.

Missräkningen gjorde fru Davis så upprörd och ond, att hon med möda förmådde behärska sig. Hennes breda röda ansikte antog en purpurviolett skiftning, och rösten darrade.

— Jag trodde ni bara skulle bli glad åt att bli av med henne, sade hon i spotsk ton.

— Hur kunde ni tro det? sade pastor Meredith lugnt.

— Därför att ingen människa nå’nsin trott, att ni bryr er ett fnyk om era barn, svarade fru Davis i överlägsen ton. — Ni försummar dem så det är både synd och skam. Hela trakten talar om’et. De få varken ordentlig mat eller ordentliga kläder, och uppfostran ska vi inte tala om. De ha skick och fasoner som ett följe vilda indianer. Ni tänker aldrig på att ni har fadersplikter mot dem. Ni låter en främmande bortbyting komma hit och vistas ihop med dem i fjorton dagar, och ni ids inte göra er det minsta underrättad om hur den jäntan var — hon svor som en borstbindare bland mycket annat, har jag hört sägas. De hade gott och väl kunnat få smittkoppor av henne, men vad hade ni brytt er om det? Och tänk på hur Faith blamerade sig med att stiga fram på estraden i kyrkan och hålla tal! Se’n red hon på en gris hela bygatan fram — mitt för näsan på er, har jag låtit mig berättas. Det är otroligt, så som de ungarna bär sig åt, och ni lägger aldrig två ruttna lingon i kors för att hindra dem eller lära dem nå’nting nyttigt. Och nu, när jag erbjuder en av dem ett gott hem och goda framtidsutsikter, så svarar ni nej och förolämpar mig. Jo, det klär just en far som ni att tala om kärlek och god omvårdnad! Puh!

— Nu är det nog, fru Davis, sade pastorn. Han reste sig och såg på frun med ögon, som gjorde henne matt i knäna. — Nu är det nog, upprepade han. — Inte ett ord mer vill jag höra. Ni har redan sagt för mycket. Det är möjligt, att jag i vissa avseenden åsidosatt mina fadersplikter, men det tillkommer inte er att förebrå mig därför i sådana ordalag som ni använt. Låt oss nu skiljas åt och säga farväl.

Fru Davis sade ingenting hälften så vänligt som »farväl», men hon gjorde dock uppbrott. Just som hon svassade förbi pastorn, kom en stor, fet padda, som Karl haft förvarad under soffan, framhoppande nästan för fötterna på henne. Fru Davis gav till ett skrik, och när hon skulle försöka undvika att trampa på det förskräckliga kräket, tappade hon både jämnvikten och sin parasoll. Hon föll inte riktigt, men hon raglade till, stapplade tvärs över rummet på ett allt annat än värdigt sätt och tumlade mot dörren med en duns. Pastorn, som ej observerat paddan, undrade om frun fått ett slaganfall eller blivit förlamad i någon lem och skyndade till hennes undsättning. Men fru Davis återfick snart åtminstone sin kroppsliga jämnvikt och gjorde häftigt avvärjande rörelser.

— Understå er inte att röra mej, nästan skrek hon. — Här ha vi ett nytt bevis på hur era ungar får fara fram. Det här är ingen plats för anständigt folk. Ge mig min parasoll, så jag kommer i väg. Jag ska då aldrig mer sätta min fot vare sig i er prästgård eller i er kyrka.

Pastor Meredith tog helt lydigt upp den granna parasollen och räckte henne den. Fru Davis grep den och tågade ut. Jerry och Karl hade tröttnat på att åka på ledstången och sutto nu på verandatrappan tillika med Faith. Olyckligtvis sjöngo de alla tre med full hals en visa om »gumman, som skulle sig till skogen gå». Någonting värre tog sig inte gumman för. Men fru Davis trodde genast, att den var hon, som menades med gumman. Hon stannade och hötte med sin parasoll.

— Er pappa är ett stort nöt, sade hon, och ni är tre huggormars avföda, som skulle ha så mycket pisk, att ni inte kunde sitta på fjorton dar.

— Nehej, det är han visst inte, ropade Faith. — Nehej, det är vi visst inte, skreko pojkarna. Men fru Davis var snart utom hörhåll.

— Jag tror hon har blivit snurrig, sade Jerry. — Och vad är en avföda för något?

John Meredith gick av och an i förmaket en liten stund. Därefter återvände han till sin studérkammare. Men nu fick den tyska teologin vila i frid. Han var alltför upprörd för att kunna återgå till den. Fru Davis hade väckt upp honom — om också på ett föga behagligt sätt. Var han verkligen en sådan efterlåten och försumlig far, som hon beskyllt honom för att vara? Hade han så föga vårdat sig om de fyra små moderlösas lekamliga och andliga välfärd? Talade hans församlingsbor så där strängt om honom som fru Davis påstått? Det måste väl vara så, eftersom fru Davis kommit för att begära Una i den vissa tron, att han skulle lämna från sig barnet lika glatt och likgiltigt, som man lämnar från sig en kattunge, som förirrat sig in på ens tomt och som man inte vill behålla …

John Meredith stönade tungt och återtog sin vandring upp och ned i det dammiga, skräpiga rummet. Vad kunde han göra? Han höll av sina barn lika ömt som någon far var i stånd till, och han visste — den övertygelsen förmådde varken fru Davis eller någon av hennes anhang rubba — att de voro mycket fästa vid sin far. Men var han kompetent att ta vård om dem? Han kände mycket väl till sina svagheter och sin begränsning. Det, som behövdes, var en god kvinnas närvaro — hennes sunda förnuft och hennes välgörande inflytande. Men hur skulle det kunna anskaffas? Även om han vore i stånd att få en dylik hushållerska, skulle det ju på det djupaste kränka tant Martha att bli »avsatt» från sin befattning.

Han kunde omöjligen så såra och bedröva den stackars gumman, som varit så snäll mot honom och hans anhöriga. Hur tillgiven hade hon inte varit Cecilia! Och Cecilia hade bett honom vara mycket hänsynsfull mot tant Martha. Men det var så sant — han kom plötsligt ihåg, att tant Martha en gång kastat fram en vink om att han borde gifta om sig … Han förstod, att hon skulle ha mindre emot en fru än emot en ny hushållerska. Men giftermål kunde inte komma ifråga. Han ville inte veta av någon efterträderska till Cecilia — han höll ej av och kunde aldrig komma att hålla av någon annan kvinna.

Hur skulle han nu bete sig? Med ens kom han på den tanken, att han skulle ju kunna gå upp till Ingleside och med fru Blythe resonera om sina svårigheter. Fru Blythe var en av de få kvinnor, i vilkas sällskap han aldrig kände sig förlägen eller hade svårt för att tala. Hon var alltid så deltagande och förstående. Kanske skulle hon kunna förhjälpa honom till någon lösning av de problem, som så hårt ansatte honom. Och även om det ej stod i hennes förmåga, så kände dock pastorn, att han behövde litet trevligt mänskligt sällskap efter sin svåra dust med fru Davis — någonting, som jagade bort minnet av den obehagliga och ogrannlaga kvinnan ur hans själ.

Han klädde sig hastigt och åt sin kvällsvard betydligt mindre förströdd än vanligt. Han tyckte det var en skral måltid. Han såg på sina barn — de voro rödblommiga och sågo rätt så friska ut, utom Una, och hon hade aldrig varit vidare stark ens när hon ännu hade sin mor i livet. Alla fyra skrattade och pratade de — visst voro de lyckliga. Karl var särskilt belåten, därför att han hade två ovanligt »stiliga» spindlar krypande omkring sin sopptallrik. Barnens röster läto trevliga, de hade ju bordsskick, de voro snälla och uppmärksamma mot varandra. Men ändå hade fru Davis sagt, att hela församlingen tyckte, att de »foro fram som vilda indianer».

Just som pastor Meredith gick ut genom sin egen grind, åkte doktor Blythe och hans fru förbi på den landsväg, som ledde till Lowbridge. Pastorns ansikte fick i en hast ett modfällt och bedrövat uttryck. Fru Blythe åkte bort — alltså var det ingen idé med att gå upp till Ingleside. Hans själ trängtade mer än någonsin efter litet sällskap och sympati. Medan han nedslagen blickade ut över landskapet, tände solnedgångens sken en gnista i ett fönster långt borta på den kulle, där systrarna Wests hem låg. Det blänkte till alldeles som en ledfyr … Han kom plötsligt ihåg Rosemary och Ellen West. Det föll honom in att det kunde vara roligt att få sitta och höra på några fler av Ellen Wests temperamentfulla uttalanden i dagens frågor. Och det skulle också ha sitt behag att åter få se Rosemary småle och möta hennes lugna blå ögon. Vad var det för en gammal dikt, som talade om hur man kan finna »tröst och hugnad i ett ansikte?» Han behövde verkligen en smula tröst …

Varför inte gå dit upp på ett litet besök? Han erinrade sig, att Ellen bett honom komma upp och hälsa på, närhelst han kände lust, och så skulle han ju lämna igen den av Rosemary lånade boken. Det var bäst att gå med den, innan han glömde bort den … Inom honom vaknade en oroande misstanke, att han i sitt bibliotek hade en hel mängd andra böcker, som han lånat på olika ställen och glömt att lämna tillbaka. Men i det här fallet fick en dylik försumlighet rakt inte förekomma. Han gick tillbaka in i sin studérkammare, hämtade boken och begav sig med långa steg åt det håll, där Regnbågsdalen låg och varifrån den mossiga stigen ledde upp till åsen.