Resa i Sibirien/Kapitel 2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 1
Resa i Sibirien
av Christopher Hansteen

Kapitel 2
Kapitel 3  →


[ 8 ]

II.
Resa från Petersburg till Moskwa.

Landswägen halffärdig, och deraf härflytande obehag. — Nattqwarter hos en bondfamilj. — Böndernas drägt. — Waldai; flickornas kringelhandel. — Torschok. — Twer.

Fredagen den 11:te Juli 1828 kl. ½ 9 förm. lemnade wi Petersburg, med spänd förwäntan angående de tilldragelser, som möjligen kunde möta oss på den långa färden. Från Petersburg till Moskwa hade man börjat anlägga en ny landswäg, hwilken, hwarest den war färdig, föreföll mig som den bästa jag sett; men den war ännu blott halffärdig, och den gamla wägen gick antingen genom djup sand eller öfwer djupa kärr, hwaröfwer man lagt kafwelbroar, d. w. s. långa trädstammar, lagda tätt inwid hwarandra, twärs öfwer wägen, eller bestod i byarne af en gement ojemn stenläggning[1]. Genom de oupphörliga [ 9 ]stötarna, hwarför wagnarna i de båda sista fallen woro utsatta, och hwilka det war omöjligt för jern och trä att i längden motstå, nödgades wi esomoftast reparera wåra åkdon, hwarigenom nästan dagligen uppkom ett flera timmars uppehåll. Wi tillryggalade dock första dagen närmare 9 sw. mil och tillbragte natten i ett wärdshus.

På wägen till Nowgorod Weliki (det stora) körde wi följande dagen förbi tre militärkolonier, hwardera bestående af 70 hus jemte kyrka och exercisplats. Sjelfwa Nowgorod, som fordom warit en mycket stor stad och ryska storfurstarnes residensstad, war nu så förfallen och öde, att det war bedröfligt att åse. Den är slavernes äldsta stad i Ryssland och war från urminnes tider en berömd handelsstad. Floden Wolkow flyter igenom densamma. Dess makt skildras i ett gammalt ordspråk bland folket: ”Hwem förmår något mot Gud och stora Nowgorod”. I 15:de århundradet, då den stod i förbindelse med Hansestäderna, hade den inemot 400,000 inwånare; men nu blott 8000. Der fanns en stor mängd kyrkor, men många till hälften nedramlade hus. På Ilmen-sjön, hwarwid den är belägen, sågo wi dock ett ångfartyg, hwilket wisade att all werksamhet här ej war utdöd. På wår wandring råkade wi på en andlig procession, hwari twå munkar buro en stor målad Mariä-bild, medan andra buro åtskilliga andra helgonbilder. Allmogen trängde sig emellan de twå personer, som buro hwarje bild, och kröpo nedhukade under densamma, hwarigenom de trodde sig winna helgonens beskydd.

Wi afreste härifrån kl. 3 eftermiddagen och kommo om aftonen till byn Saitzowa, der wi tillbragte natten i en rysk bondes hus, med hwilken wi sedermera skulle komma att göra närmare bekantskap. Då wi höllo utanför och läto fråga, om man wille mottaga oss, stack en rätt wacker ung qwinna ut hufwudet genom fönstret och uppräknade alla de herrligheter hon kunde förskaffa oss, såsom te, kaffe, mjölk, qwass (ett slags swagt, syrligt öl), bröd, o. s. w. Då wi följaktligen afstego, inkommo wi i en liten stuga i understa wåningen, der de gamla swärföräldrarna lågo i en liten afbalkning; i det tillstötande köket war en bakugn, som ännu war warm och hwars baksida utgjorde en del af wäggen i wår lilla stuga. Wärmen i denna war derföre högst beswärlig, och då hustrun war i ett långt framskridet wälsignadt tillstånd, befarade jag att wi lätt kunde komma att få en orolig natt. Dr. Erman beslöt sig också till att tillbringa natten i sin wagn och löjtnant Due tog sitt nattqwarter i en hölada, medan jag qwarblef i stugan och tog mitt [ 10 ]nattläger på ett par stolar. Men wida mer än af hettan, oroades jag af en mängd flugor, mygg och loppor, och då familjen war på benen långt före dagens inbrott, njöt jag knappt 3 timmars sömn och befann mig rätt illa. Detta war den första försmaken af de beqwämligheter, som wi kunde wänta oss på resan, när wi kommo längre fram. Sedan wi druckit te, gjorde wi oss färdiga till afresan. I dörren stod den gamla swärmodern och en af flickorna. Då de sågo att jag tog en stor brokig silkesnäsduk upp ur fickan, utropade de: ”ah, prekrasni platok!” (ack! hwilken wacker silkesduk) och kände på den. Jag lade den öfwer hufwudet på flickan, som genast lade handen på densamma och sade att jag icke fick igen den. Jag tog den likwäl ifrån henne; men då det war min hustrus födelsedag, och jag tyckte att jag borde börja den med ett barmhertighetswerk, alldenstund jag icke kunde gifwa henne sjelf någon skänk, gick jag åter och lade den öfwer flickans hufwud med tecken åt henne, att hon finge behålla den. Detta förorsakade mycken glädje och prat mellan henne och den gamla. Då fruntimmerna wanligen beskylla oss karlar, att wi blott äro hjertnjupna mot wackra fruntimmer, så will jag till mitt och könets förswar tillägga, att denna Annuschka (lilla Anna) war ingenting mindre än wacker.

Såsom jag förut anmärkt, är ryska allmogen, liksom fransmännen och österländarne, mycket liflig och pratsam. Wackra äro de sällan, dock träffas enstaka undantag. Ett känslosamt skälmskt öga hafwa åtskilliga wackra flickor, och de äro ganska qwinliga och inställsamma. Dagen efter min näsdukshistoria, blef också löjtnant Due aflockad en. I en by kom en dylik wacker skälmunge och bjöd honom en liten skål med smultron, hwilka han köpte, hwarefter hon strax derpå återwände med någon annan bärsort. Då hon war wacker, slog han sig i språk med henne, det will säga att hon pratade och wi hörde på, oaktadt wi knappast förstodo hwart hundrade ord; eller kanske rättare sågo på; ty deras lifliga och werkligen intagande deklamation och miner äro roande att åse. Händernas rörelser och ansigtspelet woro sådana, att man skulle kunna önska det en och annan skådespelerskas wore någonting ditåt. Dues näsduk blef händelsewis framtagen, och hon bad denne så inställsamt, att han lade den omkring hennes panna. Hon lade genast på handen, för att fasthålla den, och frågade om hon skulle gifwa sin halsduk i utbyte; men då hon hörde att hon kunde behålla den utan ersättning, aftog hon genast sin egen och band näsduken om pannan. Nielsen, som äfwen war en åskådare, blef hänförd af hennes [ 11 ]glädje och hade det goda infallet att ur fickan taga upp en dosa med en spegel i locket, samt hålla den för hennes ansigte, i det han på god norska utropade: ”Se nu hur wacker du är!” Hon blef blodröd från pannan till hakan och ögonen glänste i det hon ropade: eto prekrasno, prekrasno! (det är wackert, wackert), men wände strax derpå försagd ögonen från spegeln. Bondflickorna hopfläta sitt långa bakhår i en piska, som hänger nedåt ryggen och förlänges förmedelst ett kulört sidenband, som inflätas i den nedersta ändan och knytes i en stor slejf, som hänger litet nedanom midjan. Då hon sedermera kom med några andra bär, fick hon derföre 80 kopek af Due och 80 kopek[2] af Erman, för hwilka hon ämnade köpa sig ett nytt flätband; ty hon wisade oss, att det som hon hade war gammalt och smutsigt. Gud wet hwad det war allt som hon talade, och wi skulle welat gifwa mycket för att förstå det. Det är bra underligt, att en dylik simpel bondflicka kan fortsätta att tala ensam i en half timmas tid, utan att blifwa förstådd och utan att få annat swar, än det som 3 par ögon kunde gifwa henne.

Böndernas drägt är ganska wacker. Karlarne hafwa i hwardagslag en blårandig och till helgdags en karmosinröd skjorta. Sprundet är icke, som på wåra skjortor, midt på bröstet, utan inemot wenstra ärmen och hopfästes förmedelst ett dragband. Skjortan hänger utanpå ett par lärftsbyxor och sammanhålles om lifwet förmedelst ett bälte eller ett band. Utanpå skjortan bära de om sommaren en kaftan af ett slags olivgrönt nankin, hwilken är sammanbunden om lifwet med ett rödt, spräckligt ullskärp; om wintern hafwa de en fårskinnspels med ullsidan inåtwänd. Begge hafwa likhet med en långrock, som räcker till knäna och är utan knappar. På fötterna hafwa de grofwa stöflar, som gå utanpå byxorna, och i stället för strumpor en lång linneklut, som lägges om foten och wiras ett stycke upp på benet.[3] En dylik ren klut lindas om foten och blir jemte stöflorna orörd sittande till nästa lördag, då bonden går i imbad, hwarefter ett rent skynke åter påsättes. De simpla bönderna ligga nämligen i kläderna; ty de begagna ej sängar såsom wi. Bakhåret är afskuret jemt i nacken från öra till öra, som efter en lineal, så att man bakifrån kan se halsen och en del af nackgropen, [ 12 ]hwilket tager sig ganska bra ut på en wacker hals. Hatten är bred ofwantill, som en omwändt stympad kägla, och har om den smalare delen, tätt ned wid brättena, ett temligen bredt band, på hwilket är fästadt ett bredt spänne midt fram i pannan, eller också 4 spännen, ett framtill, ett wid hwardera örat och ett i nacken. Bondqwinnorna hafwa fint hwitt linne, wanligen med ljusröd rand nedantill; lintygsärmarna, som äro wida, skulle räcka till handleden, om ej handlinningen fästades ofwanför armbågen, så att ärmen bildar en wid nedhängande puff, medan hela underarmen är bar. De bruka ett kortlifwadt lifstycke, som ej når högre än till skulderbladena, hwarifrån det bakifrån öfwer skuldrorna går twå remmar eller hängslen, som korsa sig framtill öfwer bröstet. Om söndagen är kjorteln antingen af hwitt eller rödt bomullstyg, och då dertill komma hwita bomullsstrumpor och röda eller gröna saffiansskor från Torschok, jemte det hwita, fina lintyget, så se de, hwad drägten beträffar, rätt prydliga och fina ut.

Wi färdades igenom en eländig by wid namn Kretzy, der wi böto om hästar. Hustrun i huset led mycket af tandwärk och då hon hörde, att wi kallade Erman för doktor[4], trodde hon att han war läkare, och bad honom ifrigt att skaffa henne hjelp mot det onda. För att blifwa af med henne, gaf han henne slutligen en liten gul blomma, som han funnit på marken och bad henne lägga den på tanden. Werkan, sade han, skulle icke wisa sig förrän efter någon tids förlopp, hwarpå wi reste widare. Om aftonen den 14:de kommo wi till den lilla staden Waldai, belägen wid den låga landtåsen af samma namn, hwarest trakten war täck nog för att wara i Ryssland, och bildade genom sina skogar ett angenämt afbrott i enformigheten af de med magert gräs eller mossor höljda sandslätter, som wi hittills öfwerfarit. Wid afresan från Waldai påföljande morgon blefwo wi omringade af en hop unga, till en del ganska wackra flickor, af hwilka en hwar bar i den ena handen en krans af små kringlor (kallade baraschki) bundna på ett snöre, hwilka de sökte öfwertala oss att köpa af dem.

Den 16:de om aftonen anlände wi efter en mödosam dagsresa på djupa sandwägar och öfwer kafwelbroar till Torschok, der wi togo in hos en köpman, hwilken handlade med skoplagg och bebodde ett prydligt hus, som inwändigt prunkade med brokiga silfwer- och guldbroderade stöflar och skor af alla slags [ 13 ]färgade saffianer, hwilka här tillwerkas och förarbetas till skodon. Jag köpte åtskilliga af dessa och skickade dem hem till min familj.

På resan från Torschok till Twer träffade wi en oxdrifware, som kom från Krim med en transport buteljer, hwilka innehöllo champagnewin från denna halfö. Man hade skickat ett par Donska kosacker till Champagne, för att der lära sig att tillreda detta kostbara win, och de hade bragt det derhän, att det win, som tillredes af drufwor från Krim eller från nejden kring Astrakan, befanns lika så wälsmakande och upplifwande, som det franska. Wi köpte af honom 2 buteljer, den ena hwit den andra röd. På första stationen från Torschok, Mednoje Jam, pröfwade wi den och funno den förträfflig. Twer, som ligger wid Wolga, tog sig ganska bra ut i aftonsolen med sina många wackra kyrkor med förgylda, silfwerhwita eller gröna kupoler, hwilka hafwa formen af en upp och nedwänd rättika och öfwerst prydas med ett kors. Tornet, hwarpå kupolen hwilar, är hwitt eller ljusgult, när kupolen är grön; korset är af genombrutet arbete och förgyldt, samt af betydlig höjd, med en halfmåne nedwid foten. Wanligen står en mycket stor kupol i midten och är omgifwen af 4 betydligt mindre på sluttningen af det pyramidaliska torntaket. Framför kyrkan står ett enstaka torn af helt annan form, med en hög smal spira, som är förgyld eller ljusgrön. I detta torn hänga en otrolig mängd klockor, hwarmed pinglas och spelas koraler på de otaliga helgdagarna tidigt ifrån morgonen och nästan hela dagen. Detta oaflåtliga pinglande jemte massan af flugor och loppor äro en werklig plåga för den utländske resanden, som deraf jemt och samt störes i sin nattro. Wid den lilla byn Klin begynte den nyanlagda wägen å nyo och räckte ända fram till Moskwa, dit wi anlände aftonen den 19:de i starkt regn, och blefwo derigenom förhindrade från att, som wi hade gladt oss åt, på afstånd få en anblick af denna gamla hufwudstad. Due räknade emellertid 43 tornspiror. Moskowiterne säga att denna stad har 40 gånger 40 (sorok soroks) kyrkor, kloster och kapeller, och jag tror gerna att detta tal kan närma sig sanningen, när man tager alla mindre bönehus med i räkningen.


  1. På sednare tid har en jernwäg blifwit anlagd mellan Petersburg och Moskwa, så att denna resa mellan zarernes nya och gamla hufwudstad nu mera kan tillryggaläggas på kort tid och i all maklighet
  2. En kopek koppar motswarar ungefär 13 öre.
  3. I wissa nejder bruka de om sommaren ett slags tofflor, flätade af bast och fastknutna med bastband, och igenom hwilka watten och smuts löpa lika lätt ut som in. De blifwa sittande på foten så länge tills de äro utslitna.
  4. Doktor motswarar i Tyskland wårt magister.
<< Kapitel 1 Upp till början av sidan. Kapitel 3 >>