Resa i Sibirien/Kapitel 1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Inledning
Resa i Sibirien
av Christopher Hansteen

Kapitel 1
Kapitel 2  →


[ 1 ]
I.

Wistande i Stockholm. — Swårigheter wid tullklareringen i Petersburg. — Ministern grefwe Cancrin. — Amiral Krusenstern. — Baron Wrangel. — General Schubert. — Ministern grefwe Speranski. — Rysk teater.

Den 19 Maj 1828 begaf jag mig, i sällskap med löjtnant Due och en norsk betjent, Anders Nielsen, på resan till Stockholm. Wi reste utåt Göta kanal, som då till största delen redan war färdig, och anlände den 1 Juni till nämde stad. Jag hade beslutat resa från Stockholm öfwer Åbo till Petersburg, och då jag wisste, huru ytterst swårt det war, att blifwa qwitt den petersburgska tullbewakningen, så anhöll jag hos ryske ministern i Stockholm, grefwe Suchtelen, att han på bästa wis wille underlätta ankomsten för mig, och han lofwade att derom tillskrifwa finansministern Cancrin. Olyckligtwis fanns intet skepp, som skulle afgå till Åbo; men deremot war en swensk kapten färdig att afresa direkte till Petersburg, och då jag ansåg det likgiltigt, på hwilken wäg jag anlände till kejsarstaden, beslöt jag mig för att följa med honom, hwilket jag wid min ankomst till Petersburg fick stor anledning att beklaga.

Wid afskedsaudiensen hos konung Carl XIV gaf han mig åtskilliga faderliga förmaningar. ”Souvenez vous, monsieur,” sade han till slut, ”que le sol de la Russie n’est pas le même. que le sol de la Norvège: ici vous pouvez dire tout ce que vous voulez, mais c’est une autre chose dans la Russie. Il ne faut pas se mêler dans la politique”[1]. Jag försäkrade, att jag aldrig hade befattat mig med politik, emedan jag ej förstod det ringaste deraf; att jag alltid hade ansett det för riktigast, att en hwar sysselsatte sig med det, hwartill han fann sig hafwa anlag af naturen, och att mina sträfwanden lågo åt ett helt annat håll. Konungen önskade mig derpå lycka till mitt företag, yttrade den tillförsigten, att jag skulle komma wälbehållen [ 2 ]tillbaka från den mödosamma färden, och omfamnade mig wid afskedet.

Den 12 Juni om morgonen gingo wi ombord på skeppet Sappho; men anlände först den 18 om eftermiddagen till Kronstadt. Stora fartyg kunna, som bekant är, icke gå ända upp till Petersburg, utan måste lossa i Kronstadt. Mängden af fartyg, som här lågo tätt inwid hwarandra, war så stor, att wi, då wi på afstånd sågo genom en kikare, trodde oss se en werklig skog af mastspiror, och äfwen då wi kommo närmare, kunde wi knappast skönja något af himlen mellan masterna. Wid wår ankomst blefwo wi omringade af en swärm tullbetjenter, som förseglade wåra koffertar, skeppsluckorna, ja, sjelfwa kajutwäggarna, förmedelst långa band och rödt lack, på det intet hemligt förwaringsrum, i fall något sådant funnes, skulle kunna öppnas. Till och med wåra nattsäckar blefwo förseglade, oaktadt wi wisade dem, att de endast innehöllo toalettsaker, jemte några rena skjortor och strumpor; och man underrättade oss, att hwarje sigill, som wid wår ankomst till Petersburg befunnes brutet, skulle betalas med 100 rubel[2] i böter. Det wärsta war, att wi icke förstodo dessa menniskor, likaså litet som de oss, så att alla föreställningar woro förgäfwes. Wi måste derföre wända oss till en rysk mäklare på platsen, hwilken uppsatte en förteckning på alla wåra medförda saker, och som nästan twå hela dagar åtgingo för alla dessa formaliteter, kunde wi först den 20 om middagen segla widare. Men nu hade winden kastat om, så att wi först klockan 8 på aftonen anlände till Petersburg, der wi togo in hos en tysk hotellwärd, wid namn Heide, på Wasilii-Ostrow, en af de öar, på hwilka den ryska hufwudstaden är uppförd. Under uppseglingen hade wi aftonsolen på ryggen, och framför oss låg den ofantliga kejsarstaden belyst af den redan lågt stående solen, hwars strålar tillbakakastades af de starkt förgyllda kupolerna och de högt i luften uppskjutande tornspirorna. Höga palatser i en mera storartad stil än jag någonsin förr hade sett, alla byggda af en gulaktig sandsten, många med nästan grönmålade tak, framställde sig för wåra förwånade blickar och gjorde ett wäldigt intryck.

Inklareringen wid Kronstadt och utklareringen i Petersburg war förbunden med så många swårigheter, att i fall jag haft en aning derom, hade jag wisst länge betänkt mig, innan jag företagit denna resa. En hel wecka gingo löjtnant Due och [ 3 ]jag hwar dag, för att få wåra saker utlemnade, men förgäfwes; wi blefwo affärdade med obestämda och undwikande swar. Den största swårigheten gjorde en packwagn, som jag medfört från Christiania, för att derpå föra wåra koffertar, instrumenter och de mångfaldiga förnödenheter, som äro oumbärliga på en resa genom Sibirien. Mäklaren i Kronstadt hade frågat, huru många packor wi medförde, och då det aldrig föll mig in att härtill räkna denna packwagn, blef den ej uppförd på listan. Den skulle derföre tagas i beslag, och skepparen, som icke hade angifwit den, betala 100 rubel i böter.

Slutligen lät man mig förstå, att ingen annan utwäg återstod, för att få ett slut på saken, än att personligen wända mig till ministern, grefwe Cancrin, som gaf audiens klockan 4 eftermiddagen. Jag gick alltså dit, och då den ryska betjent, som stod wid dörren, lät förstå, att hans excellens war hemma, och jag icke förstod hwad han tillade, knackade jag på och steg in. Jag träffade ministern i samtal med en prestman och beklagade för honom min nöd. Han swarade i wredgad ton: ”Det är er egen skuld!” Han hade nämligen till följe af grefwe Suchtelens meddelande, att jag skulle resa genom Finland, gifwit tulltjenstemännen i Åbo och Wiborg befallning, att låta mig obehindradt passera. Hade jag kommit den wägen, skulle jag sett, huru höfligt man skulle behandlat mig. — Till min ursäkt swarade jag: ”Ers excellens, man kan icke befalla öfwer omständigheterna; och wid tiden för min afresa fanns i Stockholm intet fartyg bestämdt till Åbo; men deremot låg ett segelfärdigt att afgå direkte till Petersburg, och jag kunde ej hafwa någon aning om, att denna omständighet skulle hafwa så obehagliga följder.” — Han stod emellertid fast wid sitt påstående, att det war min egen skuld, och i det han kastade ögat på en klocka på wäggen, tillade han kort: ”och klockan är ju ännu icke 4” (jag hade alltså kommit litet för tidigt). Derpå wände han mig ryggen och jag måste gå med oförrättadt ärende. Aldrig hwarken förr eller sedan har jag af någon blifwit så ohöfligt bemött. Nu war således det sista hoppet borta: jag kunde icke resa till Sibirien utan mina instrumenter, ej heller kunde jag wända om till Norge utan dem, och detta sednare hade dessutom warit en skam, efter alla de anstalter, som blifwit widtagna i och för expeditionen, hwilken genom wetenskapliga jurnaler blifwit kungjord öfwer hela Europa.

Några dagar förgingo under dessa föga hugnande utsigter, till dess jag beslöt mig till ännu ett försök. Man hade sagt [ 4 ]mig, att grefwe Cancrin en gång i weckan, klockan mellan 9 och 10, gaf företräde åt en hwar, som hade något att andraga. Jag gick derföre dit den 4 Juli om morgonen och fann ministerns förmak uppfyldt af en mängd fattigt folk — mestadelen gamla män i fårskinnspelsar, och lika tarfligt klädda gamla fruntimmer — som redan woro uppställda i en stor krets utmed wäggarna. Ministern, som war klädd i en morgonrock af grått kläde och rökte ur en lång turkisk pipa, gick omkring i kretsen från den ene till den andra, afhörde hwad hwar och en hade att anföra och sade några tröstande ord. Jag tog min plats bland de öfriga, och då jag war swartklädd samt hade min nordstjerneorden på mig, tilldrog jag mig genast hans uppmärksamhet, och allt efter som han närmade sig den punkt i kretsen, der jag stod, kastade han flera gånger blicken på mig, och jag kunde märka att han kände igen mig. Slutligen kom han till mig, och sade i en särdeles höflig och ursäktande ton: ”Hwarföre har ni kommit på denna tid, då jag, som ni ser, är upptagen af dessa simpla personer, som hafwa ett eller annat att beklaga sig öfwer, eller något att bedja mig om? Hwarföre har ni icke kommit på den wanliga audienstiden på eftermiddagen?” Jag swarade, att jag redan en gång förut wid nämda tid hade kommit olägligt för hans excellens och derföre icke wågat förnya försöket. Han yttrade derpå särdeles höfligt: ”Wänta bara ett par minuter; jag har att tala ett par ord med den här herrn (han pekade derwid på en man i uniform, som war den enda wälklädda personen i rummet), så skall jag wara till er tjenst.” Han tog nu den ifrågawarande personen med sig in i sitt arbetsrum; kom efter en kort stund åter ut, och bad mig stiga in. Han war nu lika artig, som han första gången hade warit frånstötande, och sade: ”Mina tulltjenstemän hafwa handlat rätt; men nu skall ni få se, att wi snart skola bringa saken till rätta.” Han skref några ord på en papperslapp, drog på en klocksträng och befallde den inträdande betjenten, att med densamma gå till tullhuset. Han wisade mig derpå i stor skala utförda kartor öfwer Ural-bergen, på hwilka alla de ställen, der man hade funnit guld, woro utmärkta med gul färg, och gjorde mig uppmärksam på, att de allesammans lågo på bergskedjans östra sluttning, hwilket tycktes antyda, att någon gång fordomtima en wäldig wattenmassa hade slagit sina böljor mot denna sida af berget och hade afsatt detta tyngre material på den motsatta. Han bad mig slutligen, att i fall jag på min resa skulle warseblifwa någon klanderwärd oordning, jag i så händelse wille [ 5 ]anmäla det för honom. Jag gick nu med lätt hjerta till tullhuset, der jag fann, att den lilla papperslappen hade werkat som en trollformel. Allt ända intill packwagnen blef utlemnadt åt mig med den största beredwillighet, så att skepparen slapp att betala sina 100 rubel i böter.

Dagen efter wår ankomst gingo wi att uppsöka wår blifwande reskamrat dr. Erman[3], hwars bostad wi fingo reda på, derigenom att wi i ett fönster i andra wåningen af ett hus warseblefwo ett litet astronomiskt instrument.

Aftonen den 30 Juni besökte jag i dr. Ermans sällskap jordomseglaren amiral Krusenstern, till hwilken jag hade bref från grefwe Suchtelen i Stockholm. Besöket förnyades en wecka sednare (den 9 Juli), hwarwid amiralen lemnade oss fyra bref, hwaribland war ett för Erman till Kamtschatka, hwari han anmodade kapten Hagemeister, befälhafware på ryska fregatten Krotkoi, hwilken han trodde samtidigt med Erman infinna sig i Kamtschatka, att föra denne min reskamrat med sig till Europa, hwilket sedermera äfwen skedde. Då wi tagit afsked och woro utkomna på Newski-perspektivet, som gick utmed amiralens trädgård, återkallades wi af en betjent, som sade att amiralen önskade tala ytterligare ett par ord wid oss. Strax derefter sågo wi också amiralens hufwud öfwer staketet och blefwo af honom under wänliga ursäkter anmodade att wända om igen, emedan hans fru gerna wille säga oss farwäl. Då wi inträdt, kom detta älskwärda fruntimmer emot oss med tårar i ögonen och önskade oss all möjlig wälgång på wår förestående beswärliga resa. Då jag, rörd öfwer detta wänliga afsked, tog hennes hand och kysste den, lutade hon sig ned och kysste mig på kinden. Detta war första gången, som jag blef bekant med detta ryska bruk.

Jag hade äfwen audiens hos den dåwarande guwernören öfwer Sibirien, grefwe Speranski, hwilken, ehuru son af en simpel pope[4], endast genom sin duglighet uppswingat sig till den höga plats, som han nu beklädde. Han gaf oss många nyttiga underrättelser angående wår förestående resa, samt gaf oss ibland annat sundhetsregler för de olika årstiderna. ”Wägarna,” sade han, ”äro nu förträffliga; kölden i Sibirien är icke obehaglig, då luften om wintern är mycket lugn och torr. Man lider [ 6 ]derföre mera wid 17 graders köld i Petersburg, än wid 26—28 grader i Sibirien.” Äfwen gaf han oss det rådet, att på återfärden från Irkutsk taga en sydligare wäg, än den wanliga öfwer Tobolsk, nämligen från Tomsk söderut till kolywanska bergwerken och kinesiska gränsen, och derifrån längs med de så kallade kirgisiska linierna fara till Orenburg och Astrakan. Han beskref för oss dessa nejder, hwilka han sjelf berest, med mycken wärma, såsom den intressantaste delen af Sibirien, och gaf oss åtskilliga rekommendationsbref.

Nejden omkring Petersburg är, till följe af de många öar, hwarpå staden är anlagd, af naturen rätt wacker; dock har den genom konsten erhållit betydliga försköningar. Wi besökte en afton Sommarpalatsets stora praktfulla park, i hwars skuggrika alléer en stor del af Petersburgs fina werld spatserade, och som war prydd med en mängd marmorstatyer och de herrligaste blommor.

En afton besökte wi äfwen ryska teatern, hwarest för tillfället gafs en fransk femaktspjes samt derefter en komedi med sång (”Hofmästaren i klämma”), begge öfwersatta på ryska; och ehuru wi icke förstodo stort af hwad som sades, hade wi dock ganska roligt. Tal och ansigtsspel woro lifliga och naturliga samt åtbörderna lediga och otvungna, så att jag i hela spelet fann mycken likhet med hwad jag sett hos franska skådespelare.

Öfwerhufwud tyckte jag mig finna en temlig likhet mellan ryssar och fransmän; ty begge folken äro mycket lifliga, pratsamma och hafwa ett lätt lynne. Åkare eller roddare kunna ej komma tillsammans, utan att munnen kommer i gång. De tala då häftigt och med lifliga åtbörder, som om de woro uppretade. Äfwen matroser och warfsarbetare larma och skrika, som om de woro ursinnige. Ingenting sker utan prat. För öfrigt äro de opålitliga och söka att preja en hwar.

Då wi från Jekatherinenburg ämnade resa norrut längs Uralkedjan, hwarest den rike Demidoff eger det stora bruket (Sawod) Nischne-Tagilsk jemte flere guld- och platina-waskerier, besökte wi hufwudmannen för hans kontor, hr. Kolonoff, hwars bekantskap jag redan hade gjort i Stockholm hos grefwe Suchtelen. Han lemnade mig bref till brukets förwaltare. Ibland flere konstsaker och kostbarheter i det Demidoffska palatset wisade han oss ett prydligt rundt bord, med en enkel fotställning av jakaranda och twå med slipad malakit belagda runda bordsskifwor, af hwilka den öfwersta hade omkring 3 alnar, men den understa 6 alnar i omkrets, och gjorde oss uppmärksamma på en på den understa [ 7 ]bordskifwan ristad krets, hwarom han berättade oss följande anekdot: ”Wid den fest, som furst Karl af Schwartzenberg gaf med anledning af Napoleons förmälning med erkehertiginnan Marie Louise, uppstod en fruktanswärd brand, hwarwid furstinnan Pauline af Schwartzenberg förlorade lifwet. Napoleon, som sjelf war närwarande wid festen, uppmuntrade personligen dem som bedrefwo släckningen, och då han hade starkt utsatt sig för elden, kände han en häftig törst. Han skyndade derföre till det i närheten warande Demidoffska palatset och bad om ett glas watten, hwarwid man anskaffade en butelj champagne och ett glas, hwilka ställdes på det omtalda malakit-bordet. Kejsaren drack, ställde glaset tillbaka på bordet och skyndade åter till brandstället. Kolonoff, som war närwarade, ristade en ring i malakiten rundt omkring glasets fot, för att derigenom bewara hågkomsten om kejsarens besök och denna sorgliga tilldragelse.” Bordet hade sedermera blifwit förflyttadt till Petersburg.

Den 7:de Juli, kejsarens födelsedag, war Petersburg illumineradt, hwarförutom en dylik illumnination anställdes wid hwarje segerpost från Turkiet, med hwilket rike Ryssland då låg i krig. Man ställde derwid små lerskålar fyllda med talg och wekar längs rännstenarne på trottoarerna bakom afwisarne, som här stå temligen tätt. Detta sätt att illuminera tager sig ganska wackert ut på de långa breda gatorna.

Utom de befallningar, som grefwe Cancrin redan tre månader före wår ankomst till Petersburg hade utfärdat till generalguvernörerna öfwer östra och westra Sibirien, fingo wi derjemte ett öppet bref (otkryti list), hwilket wi, i händelse af en förändring i wår reseplan eller i fall wi råkade i några swårigheter, kunde förewisa myndigheterna, och hwari de anbefalldes att gifwa oss allt erforderligt bistånd och beskydd. En bekant, professor Fischer, skildrade detta öppna brefs kraft på följande sätt: ”När ni förewisar det, så bugar hwarje ryss sig djupt för det stora sigillet och lägger handen på pannan.”

Till en resa i Ryssland och i synnerhet i Sibirien erfordras många anstalter, som man icke behöfwer i det öfriga Europa. Den simpla ryssen känner icke till wåra sängar, utan ligger på golfwet i sin fårskinnspels på en filtmatta (woilok); till och med i hotellerna i städerna, utom Petersburg och Moskwa, finner man högst en soffa att ligga på. Wi måste derföre i Petersburg anskaffa madrasser, äfwensom lakan och yllemattor för att läggas på golfwet i wåra blifwande nattqwarter. Äfwen anskaffades en tekällare (tschainoi pogrebetz), ett skrin, hwari [ 8 ]tekanna, tekoppar, sockerskål, tedosa, teskedar och matskedar äro beqwämt nedpackade. Due hade från Christiania medfört en spritstekningsinrättning. I Jekatherinenburg nödgades wi lägga oss till ett ryskt tekök (samawarr) och twå twättfat, emedan dylika inrättningar icke finnas på skjutsstationerna i Sibirien. Slutligen köpte jag en så kallad polsk britschka, en fyrhjulig wagn på fjedrar, ungefär liknande en så kallad holsteiner-wagn, men med wagnskur och fotsack. Som tolk medtog jag en rysk betjent wid namn Gustaf Rosenlund, hwilken war född som lifegen nära Reval, och talade esthniska, tyska, ryska och något polska; och hwilken, sedan lifegenskapen war upphäfd i östersjöprovinserna, nu kunde taga tjenst hwar han wille. Hans lön för hela resan war omkring 500 riksdaler. Således bestod wårt resesällskap af fem personer: löjtnant Due, som jemte mig satt i wår britschka; wår norska betjent, som åkte på packwagnen jemte den ryska kusken, och dr. Erman, som åkte i sin egen britschka och hade Gustaf Rosenlund på kuskbocken. Sålunda woro wi slutligen resfärdiga Fredagen den 11 Juli, ganska belåtna med att ändtligen hafwa nått slutet på wåra tråkiga förberedelser, hwilka hade uppehållit oss i Petersburg i 21 dagar.


  1. Kom ihåg, min herre, att Rysslands mark icke är densamma som Norges; här kan ni säga hwad ni will; men i Ryssland är det en annan sak. Man får icke blanda sig i politiken.
  2. En silfwerrubel ungefär lika med 3 riksdaler sw. riksmynt.
  3. Dr. Erman medföljde, för att anställa mineralogiska och botaniska iakttaglser.
  4. Så benämnes den ryska presten.
<< Inledning Upp till början av sidan. Kapitel 2 >>