Resa i Sibirien/Kapitel 7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 6
Resa i Sibirien
av Christopher Hansteen

Kapitel 7
Kapitel 8  →


[ 29 ]
VII.

Resa till Jekatharinenburg. — Gästfrihet i Malmisch. — Wotiäker. — Lifegna sålda från ett gods i Tula till bruket Nischni-Tagilsk i Ural. — Förhindrad grymhet mot en qwinna i Dubrowa. — Perm. — Snabb skjuts i Ryssland. — Rysk ångbåt. — Transport af förwista. — Festlighet wid wårt intåg i Asien. — Ankomst till Jekatharinenburg.

Medan wi på gatan i den lilla staden Malmisch woro sysselsatta med wåra magnetiska iakttagelser närmade sig oss en hygglig man, klädd i uniform, och tilltalade mig artigt på tyska, i det han sade sig hafwa wäntat oss en hel månad, emedan han i tidningarne läst om wår resa. Han war jägmästare och hette Zimmerman. Wi hade tillsagt om kaffe hos gästgifwaren, men jägmästar Zimmerman bad oss så länge och så enständigt, att wi skulle stiga in hos honom och dricka en butelj win, att wi slutligen gåfwo efter. Då wi yttrade, att wi ej woro i passande drägt för att wisa oss för hans hustru, sade han, att han ty wärr [ 30 ]ej kunde föreställa oss för henne, emedan hon för 8 dagar sedan fått sitt första barn, hwilket warit dödfödt. Jag sade honom då, att jag sjelf haft samma öde med första barnet, men att wi nu omsider öfwerwunnit sorgen, sedan wi efteråt blifwit wälsignade med sex barn, hwilka alla woro wid lif. Han undfägnade oss med twå wälsmakande rätter och twå slags win, hwaraf i synnerhet det ena war utmärkt godt. När wi togo afsked, bad han att wi på wår återfärd ej skulle glömma att taga in hos honom. Åter ett prof på sibirisk gästfrihet.

Den 22:a Augusti lemnade wi Tatarernas område och woro åter bland ryssar; men kommo snart åter in bland en ny folkstam, som kallas Wotiäker och tillhöra den tschudiska eller finska stammen, likasom Tscheremisserna och Tschuwascherna. De hafwa ett stillsamt och fromt sinnelag, äro flitiga jordbrukare, hwarjemte de idka jagt och bi-afwel samt förfärdiga allehanda slags träwaror. Deras qwinnor spinna och wäfwa. De hålla sig afsöndrade från ryssarne och förstå derföre nästan intet af dessas språk. Största hälften af detta folk har antagit kristendomen, men de öfriga äro likaså ifriga som fromma hedningar. Den högste Guden kalla de Inmar eller Ilmar och förlägga hans wistelseort i solen; ibland de onda wäsendena är Schaitan den förnämste, och uppgifwes bo i wattnet. Mannen köper sin hustru af föräldrarne, och kunna hedningarne hafwa flere hustrur, ehuru de högst sällan hafwa mer än en.

Föregående aftonen hade wi träffat på en hel karavan af omkring 100 wagnar med män, qwinnor och barn, hwilka hade lägrat sig wid sidan af landswägen och upptändt eldar. Hwarje familj hade sin wagn och sin eld. Barnungar kröpo kring elden och hel- och halfnakna menniskor lågo eller gingo rundt omkring brasorna och wände sig framför elden, som en stek på spett. Om natten hade de farit om oss, men förmiddagen den 23:e upphunno wi denna ändlösa rad med wagnar. På nästan hwarje wagn stucko 3 till 4 barnhufwuden fram ur de i densamma befintliga sängkläderna; der satt en moder med benen öfwer wagnsredet och ett barn wid bröstet; här låg en och sof, medan ungarna kröpo omkring henne; mannen satt framför och körde. Framtill på hwarje wagn war fästad en trästaf med ett skärmtak öfwer, om hwars bestämmelse jag länge war owiss; men slutligen kom jag underfund med, att denna hydda innehöll helgonbilder af messingsbleck. Öfwer bakre delen af wagnen woro fästade twå bågformiga spröten, hwaröfwer man lagt en matta eller ett filttäcke, som skydd mot blåst och regn, åtminstone för öfre delen [ 31 ]af den hwilandes lekamen. Det war 100 bondfamiljer från guvernementet Tula, hwilka den rike Demidoff köpt för att förflytta till sin egendom Nischni-Tagilsk på östra sidan om uralska bergen, norr om Jekatharinenburg. Slutligen upptäckte jag den unga tatar-qwinnan med hennes lilla barn, som jag hade sett wid färden öfwer Wolga. Hon satt nu på en wagn, med sitt barn i skötet och benen hängande utöfwer wagnskanten. Det enda, som dessa stackars bönder kunde föra med sig af deras ringa egendom, war deras hästar och arbetswagn jemte några sängkläder och det lilla helgonskrinet, hwilket hwar och en hade förfärdigat med sin yxe och som war prydt med en helgonbild af messingsbleck, som knappast kostade 25 öre. Under färden tjenade detta lilla skrin och den stång, hwarmed den war fastgjord wid wagnskrofwet, för småbarnen, hwilka alltjemt wille titta öfwer wagnskanten, att derwid hålla sig fast uti. Det war en högst rörande syn att se denna menniskotransport. Jag sade till en gammal qwinna, som såg mycket bedröfwad ut, att jag hade hört den adelsman, som hade sålt dem, prisas som en menniskoälskande man, hwilken behandlade sina lifegna som en fader. ”Gud hjelpe oss för den far, han är för sina barn!” utropade hon. ”Jag och min man äro öfwer 60 år; wi woro nödgade att för en spottstyfwer sälja wår enda ko, som jag sjelf hade uppfödt, samt ett par får, och måste nu på wåra gamla dagar utbyta den fruktbara nejd, der wi äro födda och som wi höllo kär, mot ett kallt och ofruktbart landskap. Ack! det är tungt!” Åtskilliga andra af dem sågo mycket sorgbundna ut, men flertalet tycktes med lugn finna sig i sitt öde.

Den 25:e om morgonen, sedan wi på gatan i den lilla byn Dubrowa hade utanför wårt qwarter anställt wåra magnetiska iakttagelser, hade Erman på de flata stenarna på sidan om gatan nedlagt ett litet med glasperlor utsydt fodral, som innehöll en magnetiserad stålcylinder, hwilken anwändes till att bestämma styrkan af jordens magnetiska kraft, men glömt att taga in den på samma gång som de öfriga instrumenterna. Då han kom ut och saknade den, blev det en allmän uppståndelse, och twå af skjutsbönderna sade, att de trodde det en fattig qwinna i fårskinnspels, som gick förbi, hade tagit den. De stego genast till häst och upphunno henne just i detsamma hon höll på att öppna fodralet. Hon släpades nu tillbaka och kröp på händer och fötter framåt gatan, för att kyssa Dues fötter och bedja om nåd. Erman hade låtit hemta rättstjenarne, för att efter lagens stränghet låta gifwa den olyckliga i långt framskridet hafwande tillstånd [ 32 ]warande qwinnan plet[1] på den blottade ryggen. Due motsatte sig en så barbarisk behandling och frågade, om för en så obetydlig förbrytelse något dylikt i Berlin skulle anwändas mot en qwinna i hennes belägenhet. Detta föranledde ett häftigt uppträde mellan honom och Erman, men som likwäl hade till följd, att den olyckliga qwinnan blef lössläppt.

Då wi körde ut från Dubrowa träffade wi på en skara förwiste, hwilka belastade med grofwa kedjor fortsatte sin långa och tunga wandring. Några qwinnor och sjuka åkte; de öfriga gingo, bewakade af soldater samt ridande kossaker och baschkirer. Som i allmänhet fallet är med de slawiska folken, woro dessa ofantligt ödmjuka. I många ansigten lästes den grufligaste grämelse och förtwiflan; de andra sågo hemska och trotsiga ut.

Till Perm ankommo wi den 25:e om aftonen. Fran Kazán till Perm war wägen förträfflig och gick nästan oupphörligt genom granskogar, uppblandade med åtskilliga slags löfträd. Så fort man satt sig i wagnen begynner jämstschikken (skjutsbonden) genast att köra i galopp och fortfar dermed till nästa hästombyte, oaktadt afståndet ofta kan wara 2 till 3 swenska mil. På utmärkt jemna wägstycken, som här, drifwer han med piskan, samt med hojtande och skrikande hästarna till det starkaste fyrsprång, så att hwar och en, som första gången blir warse en sådan syn, tror att hästarna äro skengalna; och man behöfwer länge wänja sig wid detta slags åkning, innan man bortlägger sin rädsla. Men wägarna woro här jemna och owanligt breda, och på hela den långa sträckan från Petersburg till inemot Jekatharinenburg fanns icke en sten, med undantag af dem, som med stor kostnad äro förda flere hundra werst[2] ifrån, för att begagnas till wäg- eller byggnadsämne, så att wagnen ej gerna kan wälta eller eljest lida något synnerligt. Det faller derföre aldrig någon rysk skjutshäst in att skena, då han hwar dag med piskan twingas dertill; och hästarna hafwa genom denna körningsmetod blifwit så ifriga att springa, att under förspänningen ett halft dussin bönder alltid måste ställa sig framför dem, på det de icke måtte begifwa sig åstad innan allt är färdigt. Så snart kusken derföre ser att de resande intagit sina platser, ropar han ”sa v’ sem!” (allt i ordning!), hwarpå bönderna springa åt sidan och hästarna [ 33 ]genast rusa åstad som wilda djur. Skjutsbönderna äro, liksom ryska allmogen i allmänhet, ytterst godsinta, och man kan, om man någon sällsynt gång är missnöjd med deras körning, obeswäradt gifwa dem ett slag med piskan eller handen, i det man tillfogar det lilla smeknamnet sukkin sin (hundson). I Ryssland finnes blott twå stånd: adel, hwartill höra alla embetsmän, som stå i rangordningen, och muschiki eller bönder, hwartill räknas handtwerkare, mindre köpmän och hela det öfriga borgarståndet, hwilka alla bära kaftan och långt skägg. Hwarje muschik tar tålmodigt mot prygel. I rangordningen gifwes det 14 klasser, af hwilka alla de nedersta klasserna ända till n:o 8 äro, som Erman uttryckte sig, ”prygelbara”. Man kommer således särdeles beqwämt genom landet, och jag wågar påstå, att man, åtminstone om man, som wi, är försedd med öppna bref från någon minister, ej i något land reser så fort och så oantastad af menniskor, som genom Ryssland.

Perm har till följe af sina breda gator och låga hus mycken likhet med Trondhjem. Förbi Perm flyter den wackra Kamafloden, hwari wi en afton simmade i det herrligaste månsken. Mina twå unga följeslagare gingo genast från det kalla badet i en rysk badstuga, der innan war 45 grader, och kommo halfkokta ut. Jag stack blott hufwudet in genom dörren, men drog mig genast tillbaka, af fruktan för att qwäfwas.

Thorsdagen den 28 Augusti på eftermiddagen lemnade wi Perm och kommo på aftonen till en af de af staten uppförda skjutsstationerna, der wi inhystes i trefliga rum och fingo godt kosthåll, hwilket war oss så mycket kärkomnare, som wår wärdinna i Perm hade glömt att utrusta oss med de wanliga oxtungorna och brödet eller andra matwaror. Dessa wackra byggnader, som äro en werklig wälgerning för den resande, försäkrade man, att wi skulle finna utmed hela wägen ända fram till Irkutsk. Följande dagen warsnade wi den första bergsnejd, hwilken wi hittills hade träffat i Ryssland, såsom tecken till att wi närmade oss uralska bergen. Folket war också här märkligt wackrare, än i hela den öfriga del af Ryssland, som wi hittills hade genomrest; och wår wäg gick mestadels genom skogar af björk, tall och gran.

Den 30:de åkte wi förbi en transport qwinnor, som för sina dygders skull skickades till Sibirien samt beledsagades af kossaker och soldater. Den 31 på förmiddagen satte wi oss för sista gången i wagnen i Europa. Sedan wi kört 10 werst, [ 34 ]befunno wi oss på en höjd, som wi ansågo wara gränsskilnaden mellan Europa och Asien. Wi hade redan långt förut beslutat att fira denna tilldragelse, och till den ändan från Kazán, medtagit ett par buteljer donsk champagne. Wi slogo oss ned på en liten grön höjd wid sidan af wägen och spisade wår frukost. Wåra twå betjenter samt skjutsbönderna undfägnades med skinka, bröd och en sup. Sjelfwa drucko wi champagne, hwilken i förening med det wackra wädret försatte oss i en högst upprymd sinnesstämning. Sedan buteljerna blifwit utdruckna, föreslog jag, att wi på stället skulle nedgräfwa den ena buteljen med ett deri inlagdt brev. Erman skref ett brev på latin, som tillkännagaf: ”att expeditionens samtliga medlemmar wid öfwergången till Asien, för att undersöka jordens magnetiska tillstånd, wid afskedet från Europa, på detta ställe hade tömt denna butelj och derpå nedgräft den till hågkomst af tilldragelsen.” Skrifwelsen blef undertecknad af alla deltagarne i expeditionen, Gustaf och Nielsen inberäknade, af hwilka den siste dock blott undertecknade ett kors, såsom sitt bomärke, emedan han war mindre hemmastadd i skrifkonsten. Den blef derpå instucken i buteljen, som, sedan den blifwit tillkorkad, blef i omwänd ställning nedgräfd wid 10:de werst-stolpen från Kingischansk, samt en liten pyramid af stenar uppförd deröfwer. Om aftonen samma dag anlände wi genom en skog till bergstaden Jekatharinenburg.


  1. Plet består af ett kort skaft med widfästade tre tjocka fyrkantiga läderremmar, den ena wid ändan af den andra, wid hwars slag köttslamsorna efterhand slitas från ryggen.
  2. 10 werst swara ungefär mot en swensk mil.
<< Kapitel 6 Upp till början av sidan. Kapitel 8 >>