Resa i Sibirien/Kapitel 8
| ← Kapitel 7 |
|
Kapitel 9 → |
VIII.
Resa norr-ut längs östra sidan af Ural. — Solomirskys skildring af sig sjelf. — Polismästar Nitschajeff och hans hustru. — Bruket Newiansk. — Demidoffs karet. — Nischni-Tagilsk. — Kuschwa. — Blagodak. — Moguler. — Stepan Tschumpin. — Nischni-Turinsk. — Turinski-Rudniki. — Kuschwa. — Rysk nationaldans. — Kemikern Swetzow, lifegen.
Söndagen den 31 Augusti ankommo wi till Jekatharinenburg, och tillbragte de twå första dagarna med wåra magnetiska och astronomiska iakttagelser. Här sammanträffade jag med en professor Kupffer och en apothekar Claus, båda från Kazán, jemte åtskilliga andra bildade personer. Den som af alla mina härwarande bekantskaper dock mest tilldrog sig min uppmärksamhet, war en ung rysk adelsman, wid namn Solomirski; han hade ett själfullt ansigte, godmodiga, uttrycksfulla ögon, en lång smärt figur, ett fint och något aktningsbjudande wäsende, samt war derjemte öppen och naturlig, så att jag werkligen blef rörd af att höra, huruledes en 27 års man kunde med sådan lätthet skildra sitt hemligaste inre, när han råkade någon, som kunde öfwerensstämma med honom. Han war romantiskt och ridderligt stämd mot det täcka könet, hade ett godt hufwud med en öfwerwägande fantasi, som mera lutade åt poesi, än åt wetenskap. Han war något bleklagd, som en menniska, hwars själ genomgått en kamp; detta hade gifwit hans blick och ansigte ett känslofullt och smäktande uttryck. När han inkom i ett rum, så fästade man genast uppmärksamhet wid honom; dansade han, så följde man honom med ögonen. Han idkade med ifwer fysiognomiken[1], och granskade derföre begärligt hwarje nytt ansigte. Han talade med färdighet franska, men talade mindre ledigt tyska; likwäl gjorde han sig mödan att begagna detta sednare språk wid sina samtal med oss. Då denne man så listigt tilldrog sig mitt deltagande, will jag här ungefär med hans egna ord skildra hans historia. Han war en naturlig son af en grefwe Tatistschew, som förut war rysk minister i Wien och en på hufwudets wägnar utmärkt man; hans moder war en adlig dam, som efter uppgift lefde i Petersburg. Wid 6½ års ålder blef han utstött i werlden som en wild främmande, hwilken ej tillhörde någon, och lefde sålunda i en liten by i Sibirien i en bedröflig belägenhet och i ett obehagligt beroende af kärlekslöst folk. Från dessa flydde han, blott för att komma i frihet, och kom på ett annat ställe, der han sjelf måste hugga sin wed och bära hem den. Slutligen sattes han i kadettskolan och blef officer. Kort derefter förälskade han sig i en kusin, som afwisade hans kärlek, sade honom, att den blott war ett flyktigt tycke, gjorde honom uppmärksam på sig sjelf och på sitt inre; ”ty jag war en så dålig pojke,” sade han, ”som det gerna är möjligt för ett barn att blifwa med dålig uppfostran.” Genom att betrakta hennes ansigte leddes han till fysiognomiken. Han försökte teckna henne, oaktadt han aldrig hade lärt att rita, och efter flera månaders fåfänga försök åstadkom han slutligen ur minnet en bild, som han wisade mig (tillika med fyra andra dylika), hwilken han sade war fullkomligt lika. ”Ack,” sade han en gång, då han kom att tala om munnens uttryck och betydelse; ”de läppar, som första gången lärde mig hwad läppar betyda, huru uttrycksfulla woro de icke!” Sedan hon sålunda hade afwisat honom och hänwisat honom till sitt inre, stängde han för tre hela weckor in sig i sitt rum. Under denna tid genomgick han sitt inre och sina känslor, och sökte uttrycka sig i bref till diktade personer. Sedan lemnade han krigstjensten och blef satt till förwaltare på ett gods, ”och jag war en afskywärdt hård herre,” tillade han. Emellertid märkte han sjelf detta och sökte förbättra sig, hwarwid han gick tillwäga på ett sällsamt sätt: han betraktade sitt ansigte i en spegel, hwar gång onda lidelser herrskade inom honom, och förskräcktes då öfwer det fula uttrycket. Härmed jemförde han sitt ansigte, när han nyligen hade bedit till Gud, och beslöt att undertrycka allt det onda hos sig, ända till dess hans ansigte alltid kunde behålla samma uttryck, som det hade efter bönen. Detta ledde honom widare in på fysiognomiken och Galls organlära. Han försökte nu att sätta sina tankar på papperet och förewiste ett dylikt försök för en gammal språkkarl i Moskwa. Denne förklarade, att det ej dugde och att han ännu icke war mäktig språket. Han återtog det då, läste och omarbetade det ånyo under ett halft års tid, hwarefter han åter förewisade det för samme man; men fick det swaret, att det wisserligen war något bättre, men att det dock ej förtjenade att utgifwas. Slutligen utarbetade han det för tredje gången på wers, och den gamle sade nu, att det war bra; men S. sjelf war ännu icke rätt belåten dermed; och då jag sammanträffade med honom, hade han omarbetat det för fjerde gången och nyligen skickat det till Petersburg, förmodligen för att tryckas. Det war ett skaldestycke, som hade en motsatt gång mot Göthes Faust, hwilken känner alla wetenskaper och naturen; blott hjertat och kärleken äro honom obekanta; men då han äfwen will lära känna dessa, faller han i händerna på Mephistopheles och förgås. Solomirskys dikt handlar om en yngling, som, omwändt, genom kärleken ledes till wetenskap och konst. Jag har meddelat denna märkliga sjelfbekännelse, emedan den i psykologiskt hänseende kan hafwa ett wisst intresse. Solomirsky lefde i Jekatharinenburg på en mycket lysande fot, hade en egendom jemte bruksrörelse, och war inwecklad i en mycket långwarig rättegång, angående en betydlig förmögenhet, som hans moder wille förskaffa honom, men som nu gjordes honom stridig af hennes öfriga (äkta) barn.
Den 3 September inbjödos wi till middag hos polismästar Nitschajeff, hwilken såsom löjtnant hade tjenat i Helsingfors och wid Sweaborg, och der blifwit bekant med sin närwarande hustru, som war från Stockholm, ehuru, efter hwad det förljöds, af temligen låg härkomst och utan all uppfostran.
Den 4 September afreste wi, i sällskap med Kupffer och Solomirsky, från Jekatharinenburg norrut, för att besöka alla de jernwerk, kopparwerk, silfwer-, guld- och platina-waskerier, eller som de på ryska kallas ”savodi” (bruk), hwilka ligga på uralska bergens östra sida, som utgöres af en enda ofantlig skog, hwilken ej är bebodd af menniskor, med undantag af dem, som uppehålla sig wid bruken. Dessa bruk egas antingen af enskilte eller af kejsaren. Arbetarne på de första äro lifegne, på de sednare mest förwiste, hwilka arbeta i bojor. Till följe häraf finnes på hela denna landsträcka intet att få för penningar, och för den resande finnes ingen annan utwäg, än att anlita gästfriheten. Förwaltarne på de bruk, som tillhöra enskilta, gemenligen lifegne med långt skägg, klädda som en rysk bonde, ehuru litet finare, hafwa derföre en betydlig årlig summa anwisad till gästers och resandes förplägning. Man reser derföre rakt fram till bruket, anmäler sig hos förwaltaren, som emottager den resande höfligt, hwarpå man uppgifwer sin rang eller embetstitel, som införes i ett protokoll, och derefter rättas undfägnadens större eller mindre prydlighet. Förwaltaren införer den resande i de bästa rummen; inom fem minuter springa 3—4 tjenare fram och tillbaka, och inkomma med te eller likör, madeira, kaviar, oxtungor och fint hwetebröd, för att stilla den första hungern. Efter ett par timmar anrättas nu en ypperlig måltid med 4—5 sorter de utsöktaste winer samt derpå kaffe. Man låtsar som man wore hemma, begär hwad man önskar och får på ögonblicket sin önskan uppfylld. Man ligger qwar der öfwer natten, tillbringar flera dagar, om man så behagar, och tillsäger om hästar och wagnar när man will widare. På de kejserliga bruken wänder man sig till bergshauptmannen (natschalnik), hwilken anwisar bostad, ombesörjer de dagliga förnödenheterna, lemnar ett par kossaker till uppassning, hästar och wagnar till lustfärder, när någonting skall beses, inbjuder de främmande hwarje middag till sig, ledsagar dem till grufworna, gör bal för dem, o. s. w.
Första natten tillbragte wi wid Newiansk, ett jernbruk, som tillhörde den rike Jakowleff i Petersburg. Hufwudbyggnaden såg ut som en gammal herrgård. Den war uppförd på Peter den stores tid, och man förwarade här en gammal karet, som förärats den dåwarande egaren Demidoff af en adelsman, wid namn Gagarin, som till följe af en mängd förbrytelser blef afrättad på Peter den stores befallning. Denna wagn, hwars fönster woro af marienglas[2], war rätt märkwärdig, då den åskådliggjorde wagntillwerkningens ståndpunkt i dess första barndom. Hjulekrarna woro dolda af ett starkt förgyldt löfwerk af metallbleck, så att hwart hjul såg ut som en stor blomrosett. Korgen hwilade icke, som på nutidens wagnar, på fjedrar, utan omedelbart på wagnsaxlarna, hwilka woro förenade medelst en tjock bjelke, som längsefter gick genom korgen i jemnhöjd med sätena, hwarigenom dess inre war afdeladt i twå hälfter. Denna balk, liksom hela wagnen inwändigt, war öfwerklädd med rödt kläde. Fyra personer kunde sitta i den, twå på framsätet och twå på baksätet, på hwar sin sida om mellanbalken. Följande dagens middagsmåltid war utsökt och winet förträffligt, och som Solomirsky hade wisat förwaltaren den efter rysk sed betydliga artigheten, att bedja honom deltaga i måltiden, hwarunder han blygsamt satte sig wid nedersta ändan af bordet, så wisade han oss sin tacksamhet genom att i det ögonblick, då wi gjorde oss färdiga till afresan, inkomma med twå buteljer, en under hwardera armen. Det war tokayer, som wi drucko till den frånwarande egarens wälgång. Efter hwad det sades, ställer Jakowleff årligen 50,000 rubel (omkring 40,000 r:dr swenskt) till förwaltarens förfogande i och för resandes förplägning, för hwilka han dock måste aflägga räkenskap.
På eftermiddagen reste wi widare norrut. Wårt sällskap bestod af 4 wagnar; den hwari Due och jag sutto, och den hwari Erman åkte, hwilka begge tillhörde bruket, och hwardera war förspänd med 5 hästar. Solomirsky och Kupffer åkte i sina egna wagnar, hwardera förspänd med 4 hästar. Om aftonen kommo wi till Demidoffs savod (bruk) Nischni-Tagilsk. Till inspektor Lubimoff hade jag ett rekommendationsbref från en ung ryss, hwilken tillhörde samma savod, och hwilken jag i Stockholm, just wid återkomsten från en utländsk resa, hade träffat hos ryske ministern Suchtelen. Jag wille sjelf hafwa framlemnat det till honom, ehuru det war sent lidet på aftonen; men då mina ryska wänner sade, att detta ingalunda war behöfligt, utan att jag mycket wäl kunde skicka det med ett bud, lät jag öfwertala mig härtill, oaktadt jag wisste, att detta efter wanlig europeisk sed war en ohöflighet. Påföljande morgon kom Lubimoff, som wistats ett par år i England, för att lära sig maskinwäsendet, till oss för att göra sin uppwaktning. Han förde mig omkring till alla gjuterier och werkstäder, hwarunder wi samtalade på engelska. På denna savod walsades en mängd jern och koppar till stänger och plåtar, hwarförutan der erhålles en hel mängd guld och platina, så att den årliga tillwerkningen räknades till 7 millioner rubel.
Söndagen den 7 September fortsattes resan till kejserliga savoden Kuschwa, dit wi anlände sent om aftonen, och blefwo wisade till wårt nattqwarter. Påföljande morgon gjorde förwaltar Wolkoff oss ett besök och tillbjöd oss sin tjenst, samt ställde en kossak till wårt förfogande. Hwad uppassning angår, tillgår här allt på österländskt eller indiskt wis. Hwar morgon sändes bud, om wi behöfde någonting, och wi behöfde blott gifwa en wink, för att få allt hwad wi önskade. Hästar och droschkor stodo hela dagen för wår räkning. Middagarna spisade wi hos förwaltaren, emedan bergshauptmannen war frånwarande.
Den 9 September på förmiddagen foro wi till ett stort jern- och magnet-berg Blagodat, en knapp fjerdingswäg från Kuschwa. Trakten hade förut warit bebodd af en hednisk folkstam, wogulerna, hwilkas språk är beslägtadt med det finska eller ungerska. På Blagodat hade de ett afgudatempel. År 1730 gick en wogul, wid namn Stepan Tschumpin, till Jekatharinenburg, hwarest då redan fanns ett bergskollegium, och berättade, att i Kuschwa fanns ett stort berg, bestående af rent jern. Detta gaf anledning till att man började bryta jernmalm här, och att wogulerna efter hand blefwo undanträngda mot norden. För att hämnas på Tschumpin, uppreste wogulerna på högsta spetsen af Blagodat ett bål och uppbrände honom, en klar månskensnatt, derpå lefwande. Nu hafwa de dragit sig högt upp emot ishafwet. Några år före wår ditkomst hade ryssarne upprest en minneswård af gjutjern åt Tschumpin, och wid sidan deraf byggt ett litet wackert kapell, som tager sig bra ut på spetsen af det enstaka stående berget. Hwarje år på samma dag, som Stepan led sin martyrdöd, företages nu årligen en stor procession från Kuschwa till Blagodat, i hwilken alla ortens tjenstemän och prester samt alla dess öfriga både qwinliga och manliga inbyggare deltaga.
Onsdagen den 10:de fortskaffades wi med kejserliga hästar från Kuschwa och kommo om eftermiddagen till Nischni Turinsk, ett kejserligt platina-waskeri. Men då det war helgdag (och i Ryssland äro wäl en tredjedel af årets dagar helgdagar) och det således icke arbetades der, foro wi widare mot norr, sedan wi ätit middag hos förwaltaren. Wi körde hela natten, och ankommo om morgonen den 11:te till den wid floden Tora belägna småstaden Werchoturie, hwilken är en af de äldsta städer i Sibirien. Här tillbragte wi dagen hos en af Solomirskys bekanta, en häradshöfding Protopoff. Genast som wi anlände till staden, kom en soldat med andan i halsen springande efter wåra wagnar, för att fråga oss från polismästaren, om han skulle skaffa oss qwarter. Då det nämligen i de sibiriska städerna ej finnes några gästgifwargårdar, är det magistratens pligt att skaffa hwarje resande härberge. Påföljande morgon reste wi widare norrut, besökte under wägen guld- och platinawaskeriet i Pitalewskoie, och foro derifrån till kejserliga savoden Bogoslovskoie, dit wi ankommo sent på aftonen och blefwo inhysta i en lång rad möblerade och wäl upplysta rum, som tillhörde ställets läkare, Protassoff. Oaktadt Bogoslovskoie enligt mina iakttagelser ligger blott under 59° nordlig bredd[3], war det här slut med allt jordbruk. Längre emot norr kunde man, blott komma ridande, då wägen här upphörde.
Den 13:de gjorde wi wår uppwaktning hos bergshauptman Begger, som war af tysk härkomst, men som hade glömt sitt modersmål, ehuru hans fru ännu talade ganska bra tyska. Detta är ofta fallet i Ryssland med tyskfödda tjenstemän, som äro nödsakade att tala ryska med de underordnade och ingifwa berättelser på ryska; men fruntimmerna, som äro fritagna från denna pligt, bibehålla sitt språk längre. I sällskap med hr. Begger reste hela karavanen till det 1 1⁄4 mil härifrån belägna jernbruket Turinski Rudniki, hwarest wi nedstego i en ofantligt djup grufwa, hwarifrån wi uppkommo både smutsiga och wåta. Äfwen i en koppargrufwa woro wi nere, men den war mindre smutsig än den föregående.
Hwad som likwäl för oss war det märkligaste här på stället, war det besök wi aflade i det hus, der de förwiste förwarades. Här fick man tillfälle att se förbrytare af alla slag och från alla kanter af ryska riket. Ett mycket wackert pojkansigte med ett par oskyldiga ögon tilldrog sig isynnerhet wår uppmärksamhet; gossen hade blifwit hitskickad för ett obetydligt snatteri. Det är bedröfligt att alla straffångar, utan afseende på förbrytelsens storlek och beskaffenhet, slås öfwer en bank med simpla lösdrifware, röfware och mördare. Lösdrifware kallas en hwar, som anträffas utan pass och ej will uppgifwa sin herres namn. Ty hwarje menniska i Ryssland eges af någon, så framt han ej är adelsman eller embetsman eller har ett fribref från sin förre egare. När en lifegen har en hård herre, springer han sin wäg, och när han då anträffas och man frågar honom, hwarifrån han är och hwem hans herre är, swarar han ”jag mins inte.” Man skickar honom då utan widare krus till bergwerken i Sibirien. Möjligen döljer sig under lösdrifwaren en förbrytare; möjligen är han också (och det är wäl fallet med många) en misshandlad stackare, som föredrager arbetet i bergwerken framför sin herres tyranni.
Tisdagen den 16:de återwände wi till södern, och reste hela den påföljande natten för att (hwilket wi äfwen gjorde) till Onsdagsmiddagen hinna fram till Nischni-Turinsk. I Ryssland, der afstånden äro så stora, resa ryssarne natt och dag. De bädda åt sig i wagnen och sofwa sålunda hela natten och ibland också ett stycke af dagen. På detta sätt kunna de resa så raskt, att de tillryggalägga ända till 24 swenska mil i dygnet. Detta kan en ryss göra, och wåra wänner Solomirsky och Kupffer hade en utmärkt förmåga att sofwa i wagnen, den siste till och med i de obeqwämaste ställningar på en hård träbänk med handen under kinden, hwilket han kallade: ”aus freier Faust zu schlafen.” Men till och med Due, som hade den för en sjöman nödwändiga förmågan att kunna sofwa när och under hwilka omständigheter som helst, kunde ej sofwa i wår obeqwäma wagn. Mig hade Kupffer lemnat en plats i sin wagn, som war ännu beqwämare än Solomirskys, då man kunde ligga utsträckt i den; men jag sof ändå blott helt litet.
Samma dag på aftonen kommo wi tillbaka till Kuschwa. Bergshauptman Iwanoff war nu återkommen från sin resa, och wi fingo höra att det war hans systers namnsdag, hwilken dag i Ryssland firas med wida mera ståt än födelsedagen hos oss. Wi hörde musik och sågo huset starkt upplyst, och som de unga af wårt sällskap fingo lust att dansa, påtogo wi wåra bästa kläder och gjorde besök klockan ½11, hwarwid wi emottogos med öppna armar och inbjödos att deltaga i dansen. Iwanoff war en munter, godlynt man, som, oaktadt han icke förstod något annat språk än ryska, wisste att på ett fiffigt sätt reda sig, så att wi ej kände oss beswärade. Wi hade rätt trefligt, isynnerhet mina yngre reskamrater, samt fingo en utmärkt god aftonmåltid med en mängd olika ryska winer, som kallas Naliska och beredas af bränwin med olika bärsafter samt socker, och smaka rätt bra. Men att dricka mycket deraf bekommer åtminstone den derwid owana icke wäl. Först klockan 4 på morgonen kommo wi i ro.
Följande dagen wille wi resa; men tidigt om morgonen kom Wolkoff och underrättade oss, att det hos honom war en tredubbel namnsdag, nämligen hans hustrus, systerdotters och dotters Elisabeths, samt att han skulle anse det som en stor gunst, ifall wi wille hedra dem med wår närwaro. Då wi gjorde inwändningar, yttrade han, ehuru med ett leende, att det war omöjligt att skaffa oss hästar förrän på eftermiddagen. Wi gåfwo derföre slutligen med oss och lofwade att spisa middag hos honom. Efter middagsmåltiden anwändes alla möjliga öfwertalningar för att förmå oss att bewista aftonens bal; men meningarne woro delade. Due förklarade sig genast färdig att stanna qwar, och äfwen Erman gick öfwer på hans sida, men Solomirsky och Kupffer röstade för afresa. Man skildes följaktligen åt, i det Due och Erman stannade qwar, medan wi andra foro wår wäg och samma afton anlände till Nischni Tagilsk. Wolkoff hade lofwat att skaffa Due och Erman åstad klockan 4 morgonen derpå och laga att de kommo så tidigt fram till Tagilsk — en sträcka af 5 mil — att de kunde wara oss följaktiga på en utflykt till platinagrufworna, som wi ämnade besöka. De anlände också werkligen följande dagens förmiddag, sedan de efter sin egen utsago haft utmärkt roligt, samt fått se en rysk nationaldans utföras af en af de unga damerna samt af en af savodens unga tjenstemän. Dansen war pantomimisk och föreställde ett frieri, hwarwid den unga flickan först wisar sig frånstötande och med handen gifwer älskaren tecken att gå sin wäg. Men då han efter många fruktlösa bemödanden sätter sig på sina höga hästar och spelar den likgiltige, ombytes rollerna till dess alltsammans slutar i en öm försoning. De båda meddansande woro härwid iklädda, hon en rysk bondflickas drägt och han den wanliga ryska kaftanen med skärp om lifwet. Genast ifrån dansen, hade wåra twå ungherrar, så warma de woro, kastat sig i wagnen och tillbragt en högst obehaglig, kall och sömnlös natt under resan, samt ledo nu begge af förkylning och hufwudwärk.
Fram emot middagen afreste wi från Tagilsk, utan att hafwa erhållit annat till frukost än en kopp te, till några en dryg half mil derifrån belägna platinagrufwor. Wi woro dugtigt hungriga, sågo ingenting som ersatte oss färden, fingo på återwägen ett otillräckligt kallt mål, som skulle räcka för hela dagen; och återkommo sent på aftonen till Tagilsk. Öfwerwäldigad af sömn hade Erman under sin nattliga färd tappat en dagbok, hwari alla hans observationer woro upptecknade. Detta upptäcktes först påföljande morgon, och han måste alldeles förtwiflad och nästan gråtfärdig sätta sig i en wagn och resa tillbaka till Kuschwa, för att om möjligt få igen den, medan wi reste söderut till Newiansk, dit wi anlände klockan mellan 3 och 4 eftermiddagen och måste bedja att i hast få något att stilla hungern med. En riklig måltid framsattes genast med flere sorters winer, hwarwid munterhet och glädje kommo som från himlen öfwer en samling menniskor, hwilka öfwerensstämde sinsemellan, hwartill (skall jag säga till skam för wår djuriska natur?) icke litet bidrager, när man efter en dags hunger och en mödosam resa får sitt lekamliga tarf så rikligt tillfredsstäldt. En mild upprymdhet och glädje utgjöt sig öfwer sällskapet, så fort wi inträdde i den stora hwälfda gammaldags salen i denna gästwänliga savod; och den widmakthölls och lifwades af champagne och tokayer. Det är märkwärdigt, att man skall resa till Sibirien för att göra bekantskap med de finaste winer, men detta förklaras deraf, att den långa landtransporten af ända till 400 mil ej kan betala sig med andra än de finaste winerna. Inköpspriset är ett intet mot transportkostnaderna; följaktligen skulle det wara enfaldigt att taga dåliga winer. Man säger derföre här: ”Italien och södra Frankrike framalstra de fina winerna; Sibirien dricker dem.”
Egendomlig är också dessa privata bruksförwaltares ställning. I dag ega de att oinskränkt befalla öfwer flere tusen arbetare; millioner riksdaler gå årligen genom deras händer; de lefwa på en lysande fot, som en stor godsegare. I morgon tager deras herre från dem allt hwad de hafwa hopsparat, och sätter dem för skottkärran i bergwerken, ifall han blifwer missnöjd med dem; ty, liksom hwarje lifegen, äro de blott redskap i hans hand. Framförallt är det owant för oss att tänka oss lifegenskapen förenad med rikedom och kunskaper i en person. En bruksegare skickar en dylik ung lifegen, som wisar goda anlag, till England eller Frankrike, med befallning att studera kemi, fysik, mekaniska wetenskaper, o. s. w. Han anstränger sig, lär inom kort tid språket, afhör föreläsningar öfwer de särskilta honom förelagda wetenskaperna, så att professorerna förwåna sig öfwer hans framsteg och wänta att i en framtid wetenskaperna genom honom skola winna en betydlig tillwäxt. Långt derifrån. När han kommer hem, spänner egaren honom i arbetsselen, som ett annat lastdjur, hwilket han låtit konstmessigt inlära, och begagnar honom som de andra dragöken. Blifwer han under tiden missnöjd med honom, tager han de fina kläderna af honom och sätter honom bland det öfriga simpla arbetsfolket. En sådan man funno wi i hr. Swetzow wid Nischni-Tagilsk, till hwilken Erman hade rekommendationsbref från en af Berlins professorer, som kände hans wetenskapliga arbeten. Han talade franska som en infödd, hade i Paris utmärkt sig genom sina kemiska arbeten och war allmänt ansedd bland kemisterna. Han war klädd som en europeisk herreman, utan det långa ryska skägget; men Demidoff kunde, hwilken dag han wille, sätta honom att arbeta i grufworna eller sälja honom till en annan. Humboldt skall, berättas det, då han följande året besökte Tagilsk, när talet föll på Swetzow, hwars wetenskapliga rang och lifegenskap han kände till, hafwa utbrustit: ”Det skulle dock låta bra underligt, om man frågade: ’Hwem rår om Berzelius, Ørsted eller Arago?”[4]
- ↑ Så kallas konsten att af en menniskas anletsdrag sluta till hennes själsegenskaper.
- ↑ Ett slags storbladig glimmer, hwilken äfwen kan begagnas som glas.
- ↑ Således wid ungefär samma polhöjd som Upsala.
- ↑ Genom ett af nuwarande kejsaren, Alexander II, utfärdadt påbud af den 19 Febr. 1861, är lifegenskapen numera upphäfd, hwarigenom 20 millioner slafwar blifwit förwandlade till fria bönder.
| ← Kapitel 7 | Upp till början av sidan. | Kapitel 9 → |