Ringaren i Notre-Dame/Femte boken
| ← Fjärde boken |
|
Sjätte boken → |
Femte boken
Första kapitlet
”DEN HELIGE MARTINS ABBOT”
Dom Claudes ryktbarhet hade blivit vida känd. I december 1481 förskaffade den honom ett besök, som han skulle minnas långt efteråt.
Det var på kvällen. Gudstjänsten var över, och han hade just återvänt till sin cell i Notre-Dameklostret. Det fanns ingenting ovanligt eller hemlighetsfullt i denna cell, med undantag kanske av några glasflaskor som stod i en vrå och var fyllda med något slags pulver, som såg ut som krut. Där fanns visserligen några inskriptioner på väggarna, men de utgjordes endast av vetenskapliga termer eller citat från välbekanta författare. Ärkedjäknen hade just slagit sig ned i skenet från den trearmade kopparlampan framför ett stort bord, belamrat med manuskript. Hans armbåge vilade mot en uppslagen sida av Honorius d'Autuns ”De Praedistinatione et libero arbitrio”, och han bläddrade tankfullt i en tryckt foliant, som han haft med sig hem, det enda alster av boktryckarkonst som fanns i cellen, Mitt i hans funderingar knackade det dörren.
— Vem är det? ropade den lärde i ungefär samma älskvärda ton som en utsvulten dogg, som man ville taga ifrån ett ben. En röst svarade:
— Er vän Jacques Coictier.
Claude öppnade dörren.
Det var verkligen kungens läkare, en man på cirka femtio år, vars sträva utseende endast mildrades av ett uttryck av bakslughet. Han var åtföljd av en annan man, Båda var klädda i långa, skiffergråa kåpor, kantade med gråverk, och huvudbonader av samma material och färg. Deras händer doldes av de långa, vida ärmarna, deras fötter av kåporna och deras ögon av de neddragna mössorna.
— Gud bevare mig, mina herrar, sade ärkedjäknen och bjöd dem stiga in. Jag väntade mig inte ett så distingerat besök vid denna sena timme. Och medan han uttalade dessa artiga fraser, vandrade hans blick ängsligt och forskande från läkaren till dennes följeslagare.
— Det är aldrig för sent att avlägga besök hos en så framstående lärd som dom Claude Frollo de Tirechappe, svarade doktor Coictier.
Och sedan började läkaren och ärkedjäknen växla dessa komplimanger, som då för tiden var den vanliga inledningen till ett samtal, når två lärda män träffades, men som därför inte kom dem att hata varandra mindre hjärtligt. Och vad den saken beträffar, så är det ungefär likadant nu för tiden; de läppar, varmed den ene lärde mannen säger den andre komplimanger, är som en bägare galla, överdragen med honung.
De lyckönskningar, som Claude Frollo uttalade till Jacques Coictier, syftade huvudsakligen på de många världsliga fördelar, som läkaren under loppet av sin avundade bana förstått att draga av kungens sjukdomar tack vare en alkemi, som var vida säkrare och pålitligare än letandet efter de vises sten.
— Det gladde mig riktigt, doktor Coictier, att höra talas om det biskopsstift, som tillfallit er nevö, min vördade förman Pierre Versé. Han är nu, tror jag, biskop av Amiens?
— Ja, herr ärkedjäkne. Det är av Guds stora nåd och barmhärtighet.
— Jag måste erkänna, att ni tog er riktigt ståtlig ut på juldagen, när ni kom i spetsen för hela tjänstemannakåren vid räknekammaren, herr president,
— Vice president, dom Claude. Ack, ingenting mer.
— Hur går det med ert vackra hus vid Rue Saint-André-des-Ares? Det är ett sannskyldigt Louvren. Jag beundrar högeligen det där aprikosträdet, som är skulpterat över porten jämte den lustiga ordleken: ”L'ABRI-COTIER”.
— Ack, mäster Claude, allt det där kostar mig en förfärlig massa pengar. Allteftersom huset reser sig i höjden blir jag så småningom ruinerad.
— Men ni har ju era inkomster från fängelset och palatsfögderiet och hyrorna från alla era hus, stall och verkstäder inom staden. Det är en präktig mjölkko.
— Min egendom i Poissy har i år inte avkastat någonting alls.
— Men era inkomster av Triel, Saint-James och Saint-Germain-en-Lay uppgår till en bra slant.
— Sex gånger tjugu livres och knappt det!
— Så har ni ert ämbete som kungens rådgivare, Det är en säker inkomst.
— Ja, vän Claude, men det där fördömda godset Poligny, som folk pratar så mycket om, är inte värt sextio écus om året, om man räknar de goda åren med de dåliga.
I de komplimanger, som dom Claude gjorde Jacques Coictier, fanns den bittra, sardoniska tonen av undertryckt skämtsamhet, det grymma småleendet hos den överlägsne mannen, som leker med en vardagsmänniskas världsliga framgångar.
Den andre mannen var emellertid alldeles omedveten därom.
— Vid min själ, sade till sist Claude Frollo, i det han tryckte den andres hand, det gläder mig att se er vid så god hälsa.
— Tack, mäster Claude.
— Apropå det, utbrast Claude, hur är det med er kungliga patient?
— Han betalar inte sin läkare tillräckligt, svarade läkaren, i det han från sidan kastade en blick på sin följeslagare.
— Tycker ni det, vän Coictier? sade denne.
Den överraskade och förebrående ton, vari dessa ord uttalades, riktade ärkedjäknens uppmärksamhet på den okände mannen, ehuru, för att säga sanningen, han inte släppt honom ur sikte ett enda ögonblick, sedan han kommit in i cellen. Han hade tusen skäl att hålla sig god vän med Jacques Coictier, Ludvig XI:s inflytelserike livmedikus, i annat fall hade han visat sig mindre benägen att taga emot honom i sällskap med en annan person.
Till följd därav lade han inte i dagen någon vidare hjärtlighet, då Jacques Coictier sade till honom:
— Apropå det, dom Claude, så har jag tagit med mig en kollega, som hört talas om er ryktbarhet och önskade göra er bekantskap.
— Min herre är vetenskapsman? frågade ärkedjäknen, i det han riktade sin skarpa blick på Coictiers följeslagare.
Under den okändes ögonbryn mötte han en blick, som inte var mindre skarp och forskande än hans egen. Såvitt ärkedjäknen kunde bedöma vid det svaga skenet från lampan, var det en ungefär sextio år gammal man av medellängd, uppenbarligen sjuklig och med bruten hälsa. Ehuru hans ansikte föreföll helt vanligt, präglades det dock av ett visst drag av makt och myndighet; de djupa ögonen blixtrade under de buskiga ögonbrynen, och under den neddragna mössan anade man en snillrik mans högvälvda panna.
Han besvarade själv ärkedjäknens fråga.
— Vördade mästare, sade han i allvarlig ton, ert rykte har nått ända fram till mig, och jag var angelägen om att rådfråga er. Jag är endast en stackars lantjunkare, som tar av sig sina skor, innan han träder inför en lärd man. Men jag måste omtala mitt namn för er. Jag heter mäster Tourangeau.
— Ett besynnerligt namn för en ädling! tänkte ärkedjäknen. Han kände sig emellertid medveten om att stå inför en allvarlig och viktig angelägenhet. Hans egen höga intelligens kom honom instinktivt att ana en inte mindre hög intelligens under mäster Tourangeaus pälsmössa, och medan han iakttog det allvarliga ansiktet, försvann så småningom det ironiska hånleende, som Coictiers närvaro hade framkallat, från hans ansikte, liksom skymningen försvinner vid nattens inbrott. Han hade åter slagit sig ned, tyst och allvarlig, i sin länstol och återtagit sin vanliga ställning med armbågen stödd mot bordet och pannan mot handen. Efter att sålunda ha suttit ett ögonblick försänkt i tankar, gav han de två besökande ett tecken att slå sig ned och vände sig sedan till Tourangeau.
— Ni önskar rådfråga mig, min herre, sade han. I vilken vetenskap?
— Vördade mästare, svarade Tourangeau, jag är sjuk, mycket sjuk. Ni är en berömd eskulap, och jag har kommit hit för att rådfråga er i er egenskap av läkare.
— Läkare! sade ärkedjäknen och höjde huvudet, Efter att ha suttit tyst ett ögonblick fortsatte han: Mäster Tourangeau, eftersom det är ert namn, vänd på huvudet. Ni finner mitt svar skrivet på väggen.
Mäster Tourangeau lydde och läste följande ord, skrivna på väggen:
“Medicinen är inbillningarnas dotter”. Jamblique.
Under tiden hade Coictier åhört sin följeslagares fråga med ett förakt,
som dom Claudes svar gjort ännu större. Nu lutade han sig fram och
viskade i Tourangeaus öra så sakta, att ärkedjäknen inte kunde höra det:
— Jag har ju förberett er på att han är galen. Men ni ville prompt träffa honom!
— Det är mycket möjligt, att denne galning har rätt, doktor Jacques! svarade den andre lika sakta med ett bittert leende.
— Som ni behagar, svarade Coictier torrt. Så vände han sig till ärkedjäknen. Ni är rask i vändningarna, dom Claude. Medicinen en inbillning! Örtakännare och läkare skulle näppeligen underlåta att stena er, om de vore här. Ni förnekar således drogers inverkan på blodet, salvors på huden? Ni förnekar denna örternas och metallernas läkekraft, som man kallar världen, på denna evigt sjuka, som man kallar människan?
— Jag förnekar varken läkekraften eller den sjuka, svarade dom Claude kallt. Jag förnekar medicinen.
— Är det således inte sant, fortsatte Coictier med hetta, att droppen invändigt blir en dolk, att man läker ett skottsår medelst påläggandet av en stekt mus, att ålderdomen kan föryngras genom ett försiktigt ingjutande av ungt blod, är det inte sant, att två plus två gör fyra?
Ärkedjäknen svarade, utan att förändra en min:
— Det finns vissa ting, om vilka jag har mina egna åsikter.
Coictier blev blossande röd i ansiktet av raseri.
— Se så, min gode Coictier, låt oss inte komma i gräl, sade Tourangeau. Herr ärkedjäknen är vår vän.
Coictier, som nu lugnade sig litet, mumlade för sig själv:
— När allt kommer omkring, så är det ju bara en galning!
— För tusan, dom Claude, fortsatte mäster Tourangeau efter en stunds tystnad. Ni bringar mig alldeles ur fattningen. Jag har kommit hit för att rådfråga er i två angelägenheter — min hälsa och min stjärna.
— Om det är av den anledningen ni kommit hit, min herre, svarade ärkedjäknen, hade ni kunnat spara er besväret att stiga uppför min trappa. Jag tror inte på medicinen. Jag tror inte på astrologien.
— Hör jag rätt? utbrast mäster Tourangeau i största häpnad.
Coictier uppgav ett tvunget skratt.
— Nu ser ni själv, att han är galen, viskade han till sin följeslagare. Han tror inte på astrologien!
— Hur kan någon inbilla sig, fortsatte dom Claude, att varje stråle från en stjärna är en tråd, som leder till en människas huvud?
— Men vad tror ni då på? utbrast mäster Tourangeau. Det följde ett ögonblicks tystnad, och sedan svarade ärkedjäknen med ett dystert leende, som tycktes beslå hans ord med lögn:
— Jag tror på Gud.
— Vår Herre, tillade Tourangeau och gjorde korstecknet.
— Amen, sade Coictier.
— Vördade mästare, fortsatte Tourangeau, det gläder mig innerligt att finna, att ni är så fast i tron. Men är det möjligt, att ni, med er lärdom, nått den punkt, då ni inte längre tror på vetenskapen?
— Nej, svarade ärkedjäknen, och medan han talade, grep han Tourangeau i armen och hans dystra ögon lyste av entusiasm. Nej, jag förnekar inte vetenskapen. Jag har inte krälat så länge med ansiktet mot marken och grävande med naglarna i jorden genom grottans oändliga vindlingar, utan att ha uppfångat en skymt av ett avlägset ljus, någonting i slutet av den mörka labyrinten, otvivelaktigt reflexen av det centrum, där de tåliga och de visa har funnit Gud.
— Och vad anser ni vara sant och säkert? inföll Tourangeau.
— Alkemien.
Vid detta svar utbrast Coictier:
— Vid min själ, dom Claude, alkemien har otvivelaktigt sitt berättigande, men varför häda medicinen och astrologien?
— Den är intet, er människovetenskap! Den är intet, er himlavetenskap! sade ärkedjäknen i en ton av djupaste övertygelse.
— Detta är att göra vad man vill med forntidens läkare och astrologer, svarade läkaren hånfullt.
— Hör på, mäster Jacques. Jag talar av övertygelse. Jag är inte kungens läkare, och hans majestät har inte givit mig Dedalusträdgården för att jag skulle få tillfälle att studera stjärnkonstellationerna. Bli inte ond på mig, utan hör på. Vilken sanning har ni hämtat ur, jag vill inte säga medicinen, som är en galenskap, utan ur astrologien? Tala om för mig, vilka goda egenskaper som har sitt hemvist hos bustrofedon, resultatet av talen ziruph och zephirod.
— Ni förnekar således klavikelns sympatetiska kraft och att kabbalistiken härleder sig ur den?
— Alltsammans är ett misstag, herr Jacques. Ingen av era formler leder till en verklig sanning, under det att alkemien har gjort vissa upptäckter. Kan ni exempelvis förneka sådana resultat som detta: glas, inneslutet i jorden under tusen år, förvandlas till bergkristall. Bly är alla andra metallers stamfader, ty guld är inte en metall, guld är ljus. Bly förvandlas successivt, först till röd arsenik, sedan till tenn och slutligen till silver, och detta endast under loppet av fyra olika perioder, vardera på tvåhundra år. Och detta är fakta, inte sant? Men att tro på klavikeln, på den raka linjen och på stjärnorna, det är lika löjligt som att tro, liksom invånarna i Grand-Cathay gör, att gyllingen förvandlas till flädermus och vetekorn till fiskar.
— Jag har studerat hermetiken, utbrast Coictier, och jag försäkrar…
Den impulsive ärkedjäknen lät honom inte tala ut.
— Och även jag har studerat medicin, astrologi och hermetik. Men enbart här finner man sanningen. Medan han talade, tog han fram en liten flaska, fylld med det om krut påminnande ämne, som vi redan talat om. Endast här är ljus! Hippokrates, det är en dröm! Urania, det är en dröm! Hermes en tanke! Men guld, guld är solen! Att göra guld är liktydigt med att vara Gud. Jag har pejlat värdet av medicinen och astrologien, och jag säger er, att det är intet — intet! Människokroppen ett fantom, stjärnorna skuggor!
Han sjönk tillbaka i stolen i en ställning av styrka och inspiration. Tourangeau iakttog honom under tystnad. Coictier skrattade tvunget, ryckte på axlarna och upprepade med dämpad röst:
— En galning!
— Har ni uppnått detta underbara mål? Har ni lyckats göra guld? inföll Tourangeau.
— Om jag hade det, svarade Claude långsamt, liksom försänkt i tankar, skulle konungen av Frankrike heta Claude och inte Ludvig.
Tourangeau rynkade pannan.
— Men vad säger jag? fortsatte dom Claude med ett föraktfullt småleende. Vad skulle jag bry mig om Frankrikes tron, när jag kunde återupprätta det österländska kejsardömet!
— Jaså! sade Tourangeau.
— O, den stackars dåren! mumlade Coictier.
Men ärkedjäknen fortsatte, som om han besvarat sina egna tankar:
— Men nej, jag krälar alltjämt i stoftet. Jag skrubbar mitt ansikte och mina knän mot stenarna i den underjordiska gången. Jag har uppfångat en skymt av ljuset, men jag ser det inte ännu! Jag kan inte läsa, jag kan bara stava.
— Men när ni kan läsa, kommer ni då att kunna göra guld? frågade mäster Tourangeau.
— Vem kan betvivla det?
— I så fall vet Notre-Dame, att jag är i stort behov av pengar, och jag skulle gärna vilja studera era böcker. Säg mig, vördade mästare, är er vetenskap inte på något sätt stridande mot eller misshaglig för Notre-Dame?
— Där jag är ärkedjäkne? åtnöjde dom Claude sig med att svara med överlägset lugn.
— Det är sant, mästare. Nåväl, skulle ni vara villig att inviga mig i dessa ting? Låt mig stava tillsammans med er.
Dom Claude antog en Samuels majestätiska och översteprästerliga hållning, då han svarade:
— Gamle man, flera år än de som återstår er, erfordras för denna resa genom de hemlighetsfulla tingens värld. Ert huvud är redan grått, och fastän alla lämnar grottan vithåriga, bör man endast träda in i den med svart hår. Vetenskapen känner endast alltför väl till konsten att fåra, bleka och förtorka människoansiktet och har intet behov av att ålderdomen skall tillföra henne ansikten, som redan är fårade. Men om ni trots er ålder har en sådan innerlig önskan att lära er de vises fruktansvärda alfabet, så kom till mig, och jag är villig att göra mitt bästa. Jag kommer inte att be er, stackars gamle man, att besöka pyramidernas gravkammare, Babels torn eller det väldiga vita indiska marmortemplet Eklinka. Jag har inte mer än ni sett de byggnader, som uppfördes av kaldéerna med Sikra som mönster eller Salomos tempel, som inte längre existerar, och inte heller stenportarna till konungarnas av Israel begravningsplats, som nu är krossade. Vi skall nöja oss med de fragment av Hermes’ bok, som jag har här. Jag skall tyda Saint-Christophes bildstod för er, samt de två änglarna, som står vid ingången till Sainte-Chapelle, den ena med en urna, den andra med ett moln i handen…
Men Jacques Coictier, som hade blivit avväpnad av ärkedjäknens lidelsefulla svar, hade nu hämtat sig och utropade i den triumferande tonen hos den ene lärde, som ertappat den andre med att begå ett misstag:
— Ni misstar er, vän Claude! Symbolen är inte siffran. Ni tar Orfeus för Hermes.
— Det är ni, som misstar er, svarade ärkedjäknen lugnt. Dedalus är basen, Orfeus är väggen, Hermes den fullbordade byggnaden, det hela. Ni kan komma hit, när ni vill, fortsatte han, vänd till Tourangeau. Jag skall visa er de guldpartiklar, som finns kvar i Nicolas Flamels smältdegel, och ni skall få jämföra dem med Guillaumes av Paris guld. Jag skall inviga er i den fördolda kraften hos det grekiska ordet peristera. Men först och främst skall jag låta er läsa den ena efter den andra av alfabetets marmorbokstäver, bokens granitsidor. Vi skall gå från biskop Guillaumes och Saint-Jean-le-Ronds portal till Sainte-Chapelle, sedan till Nicolas Flamels hus vid Rue Marivault, hans grav på Saint-Innocent-kyrkogården och till de två sjukhusen vid Rue de la Ferronnerie. Vi skall tillsammans stava igenom fasaderna på Saint-Côme, Sainte Geneviève-des-Ardents, Saint-Martin, Saint-Jacques-de-la-Boucherie…
Ehuru Tourangeau såg så intelligent ut, tycktes han de senaste minuterna inte ha kunnat följa med dom Claude. Nu avbröt han honom:
— Vid min ära, vad är det för böcker ni talar om?
— Där är en av dem, svarade ärkedjäknen. Han öppnade cellfönstret och pekade på Notre-Damekyrkan, som med sina väldiga torn avtecknade sig mot den stjärnbeströdda himlen som en jättelik sfinx med två huvuden.
Utan att tala stod han en stund och betraktade den mäktiga byggnaden. Så suckade han och pekade med högra handen på boken, som låg uppslagen på bordet, méd den vänstra på Notre-Dame och blickade sorgset från den ena till den andra.
— Ack, sade han, denna skall döda denna!
Coictier, som ivrigt kommit fram och tittat på boken, kunde inte återhålla ett utrop av överraskning.
— Nå, men vad ligger det väl för fruktansvärt i den här? Glossa in epistolas, D. Pauli. Norimbergae, Antonius Koburger, 1474. Det är ingenting nytt. Det är en bok av Pierre Lombard, tänkespråksförfattaren. Är det därför att den är tryckt?
— Just det, svarade Claude, som alltjämt tycktes vara försänkt i tankar. Så tillade han de hemlighetsfulla orden: Ack! Ack! Det lilla tillintetgör det stora. En tand triumferar över hela massan. Nilråttan dödar krokodilen, svärdfisken dödar valen, och boken skall döda kyrkan!
En klocka ringde just då doktor Jacques i en viskning till sin följeslagare upprepade sin evinnerliga refräng:
— Mannen är galen, varpå den andre denna gång svarade:
— Jag tror, att ni har rätt.
Ingen främling fick stanna kvar i klostret efter denna timme. De två besökandena reste sig upp för att gå.
— Mästare, sade Tourangeau, då han tog avsked av ärkedjäknen, jag beundrar lärdom och intelligens och för er hyser jag en särskild högaktning. Kom i morgon till Palais des Tournelles och fråga efter abboten vid Saint-Martin-de-Tours.
Ärkedjäknen återvände alldeles bedövad till sin cell, ty nu äntligen förstod han, vem mäster Tourangeau var.
Det påstods, att från och med denna dag ärkedjäknen ofta sammanträffade med Ludvig XI, då hans majestät kom till Paris, och att dom Claudes inflytande alldeles ställde i skuggan Olivier le Daims och Jacques Coictiers, vilken sistnämnde enligt sin vana sträckte upp kungen med anledning därav.
Andra kapitlet
DENNA SKALL DÖDA DENNA
Man torde förlåta oss, att vi nu gör ett ögonblicks uppehåll för att, om möjligt, uppdaga innebörden av de gåtfulla ord, som ärkedjäknen uttalat: ”Denna skall döda denna! Boken skall döda kyrkan!”
Det förefaller, som om denna tanke hade två olika tydningar. Först och främst var det prästadömets fruktan inför en nyuppstånden kraft, boktryckarkonsten, den svurne tempeltjänarens förfäran inför Gutenbergs ljusspridande press. Predikstolen och handskriften, det skrivna och det talade ordet, kände fruktan inför det tryckta.
Men under denna, säkerligen ursprungliga och första tanke låg i orden en andra, nyare innebörd, en lika filosofisk tanke, ehuru inte enbart prästens, utan även den lärdes och konstnärens, nämligen förkänslan av att den mänskliga tanken, då den ändrade form, även skulle ändra uttryckssätt, att varje generations ledande tanke inte skulle skrivas på samma sätt och med samma material, att stenboken, så fast och varaktig, skulle vika för den ännu fastare och varaktigare pappersboken. I detta hänseende innebar ärkedjäknens dunkla formel en andra mening; den förkunnade, att en ny konst skulle detronisera den andra, vilket är att tyda sålunda: Boktryckarekonsten dödar byggnadskonsten.
Från världens början ända till 1500-talet av den kristna tideräkningen är byggnadskonsten världens bok, människans huvudsakliga uttrycksmedel i hennes skilda utvecklingsstadier. Varje tradition beseglade man med en byggnad. De första monumenten var klippblock, som järnet aldrig berört, säger Moses. Arkitekturen började med denna skrift. Till en början var den alfabetisk. Man ställde en sten upprätt, och den blev en bokstav, och varje bokstav var en hieroglyf, och på varje hieroglyf vilade en idégrupp, liksom kapitälen på en kolonn. Sålunda handlade de första släktena överallt och på samma tid över jordens hela yta. Kelternas upprätta stenar finner man i Sibirien liksom på Amerikas pampas. Senare skapade man ord. Man lade sten på sten, sammanfogade granitstavelser, och ordet försökte sig på satsbildningar. Emellanåt, när man hade gott om stenar och en stor slätt, skrev man en hel mening. Karnaks väldiga stenhög är redan en formel.
Till sist skapade man böcker. Traditionerna hade frambringat symboler, under vilka de själva försvann, liksom trädstammen försvinner under bladen. Alla dessa symboler, på vilka mänskligheten trodde, mångfaldigades, korsade sig och blev allt fler och fler; de första monumenten kunde inte längre räcka till för dem alla; monumenten antydde knappast den första, liksom de själva kala, på marken liggande traditionen. Symbolen behövde byggnaden för att kunna utveckla sig. Då utvecklade arkitekturen sig samtidigt med människotanken. Medan Dedalus, som är kraften, mätte, medan Orfeus, som är anden, sjöng, såg man pelaren, som är en bokstav, arkaden, som är en stavelse, pyramiden, som är ett ord, sättas i rörelse av poesiens och geometriens dubbla lag, ordna sig, sammanfogas, slå rot djupt i jorden, stiga högt upp bland molnen, tills de slutligen efter diktamen av en epoks stora huvudtanke hade skrivit en av dessa underbara böcker, som samtidigt är underbara byggnadsverk. Eklingas pagod, Ramses II:s tempel i Egypten, Salomos tempel.
Den ursprungliga tanken låg inte bara i byggnadens väsen, utan även i formen. Salomos tempel var inte endast den heliga bokens omhölje, utan också den heliga boken själv. På var och en av dess koncentriska murar kunde prästerna läsa ordet överallt och uppenbart för ögat, tills de i det sista tabernaklet fattade och fasthöll det i dess mest konkreta form, arken. Sålunda blev ordet inneslutet i byggnaden, men dess bild fanns på omhöljet, liksom människogestalten återfinnes på mumiens kista.
Men inte endast byggnadens form, utan även valet av plats uppenbarade den framställda tanken. Allteftersom den symbol, den skulle framställa, skulle vara ljus och glad eller mörk och dyster, krönte greken sina berg med harmoniska tempel, urholkade indiern sina för att där utmejsla dessa oformliga, underjordiska pagoder, som uppbars av väldiga rader av stenelefanter.
Sålunda var under den mänskliga tillvarons sextusen första år byggnadskonsten från och med Indiens äldsta pagod till och med Kölnerdomen mänsklighetens skrift.
Varje civilisation börjar med teokrati och slutar med demokrati. Denna frihetens lag, som följer på enhetens, finns nedskriven i arkitekturen. Man får inte tro, att murarkonsten är väldig endast i fråga om uppförandet av ett tempel, framställandet av en myt och den kyrkliga symbolismen, I tecknandet av lagens hemlighetsfulla tavlor medelst hieroglyfer på stentavlor. Om så vore, skulle arkitekturen, då den heliga symbolen försvinner under det fria tänkandet, inte kunna återgiva människoandens nya tillstånd, dess blad, som är fullskrivna på ena sidan, skulle vara oskrivna på den andra, dess verk stympat, dess bok ofullständig. Men detta är inte fallet.
Låt oss taga medeltiden som exempel, ty den överblickar vi klarast, därför att den ligger oss närmast. Under dess första del, medan teokratien organiserade Europa, då Vatikanen av det krossade Roms element uppbyggde ett nytt, då kristendomen bland den förra civilisationens ruiner letade efter alla samhällsvåningarna och av dessa ruiner skapade ett nytt, hierarkiskt helt, för vilket prästadömet blev kupolens nyckel, hör man till en början, hur det brusar i detta kaos och ser, hur så småningom under kristendomens varma fläkt rester av barbariska arkitekturer stiger upp. Detta är den hemlighetsfulla romanska byggnadskonsten, syster till Indiens och Egyptens arkitekturer, den rena katolicismens oföränderliga symbol, den påvliga enhetens stelnade hieroglyf. Varje tidevarvets tanke finns nedskriven i denna dystra, romanska stil, Överallt skådar man enhet, makt, ogenomtränglighet, oinskränkthet, Gregorius VII, överallt prästen, kasten, aldrig människan, folket. Så börjar korstågen, den stora folkrörelsen, och varje stor folkrörelse, vilken dess orsak än må vara, frigör frihetsandan i dess allra yttersta grad. Nya idéer kommer till ytan. Auktoriteten vacklar, enheten klyves. Feodalismen påyrkar att få dela med teokratien, väntar på folket, som alldeles säkert skall anlända oväntat till skådeplatsen och efter vanligheten taga lejonparten. Ädlingarna undergräver prästadömet och kommunen ädlingarna. Europas ansikte är förändrat. Titta efter, och ni skall se, att även arkitekturens ansikte är förändrat. Samtidigt med civilisationen har hon vänt om bladet, och tidens nyvaknade anda finner henne redo att skriva efter dess diktamen. Hon har kommit tillbaka från korstågen med spetsvalvet, liksom folken med sin frihet. Allteftersom Rom så småningom faller sönder, sönderfaller även så småningom den romanska arkitekturen. Hieroglyfen övergiver katedralerna och lyser i stället såsom vapensköld från slottstornet för att förskaffa feodalismen auktoritet. Katedralen själv, en gång i tiden så dogmatisk, inkräktas nu av folket, av friheten, glider ur prästens hand och kommer i konstnärens. Konstnären bygger enligt sin smak. Farväl med myten, med lagen. Nu har vi fantasien och hugskotten. Under förutsättning, att prästen får sin basilika och sitt altare, har han ingenting att säga. De fyra väggarna tillhör konstnären. Den arkitektoniska boken är inte längre prästens, religionens, Roms egendom, den tillhör fantasien, poesien, folket. Till följd därav de snabba och otaliga förändringarna hos denna arkitektoniska stil, som räknar endast trehundra års tillvaro, i en sådan slående kontrast till orörligheten hos den romanska arkitekturen, som hade varat i sex, sju århundraden. Men konsten rycker fram med jättesteg. Folkets anda och originalitet uträttar det verk, som fordom utfördes av biskoparna. Allteftersom varje generation framkommer, lägger den sin rad till boken, utplånar de gamla romanska hieroglyferna på katedralernas fasader, och det är med knapp nöd, som dogmen skymtar fram här och var genom de nya symbolerna, som placerats över. Man kan knappast ana religionens skelett under den folkliga klädnaden. Man kan inte göra sig en föreställning om de friheter, som arkitekterna nu tog sig, till och med i fråga om en kyrka. Än ser vi kapitäler med sammanflätade figurer av munkar och nunnor i oanständiga ställningar, såsom exempelvisi Salle-des-Cheminées i Justitiepalatset i Paris, och än Noaks äventyr bokstavligen skulpterade på huvudportalen i Bourges. Eller också är det en bacchantisk munk med åsneöron och ett glas i handen, skrattande hela församlingen i ansiktet, såsom fallet är i Bochervilles klosterkyrka. Den frihet, som då för tiden lämnades dem, som skrev i sten, kan jämföras med pressens frihet i vår tid. Det var arkitekturens frihet.
Och den gick långt. Emellanåt saknade en portik eller en fasad varje spår av religion i sin symbolik, ja, emellanåt var de till och med fientliga mot kyrkan. Man finner även upproriska sidor av Guillaumes av Paris hand under 1200-talet och av Nicolas Flamels under 1400-talet. Jacques-de-la-Boucherie var från sockel till torn en oppositionskyrka.
Endast i denna form var tanken fri då för tiden. Om någon hade varit nog oförsiktig att utsätta sig för risken att giva den form av handskrift hade den blivit offentligt bränd av bödeln. Då tanken alltså endast kunde taga sig uttryck i arkitekturen, störtade den sig från alla sidor huvudstupa åt det hållet. Därav det ofantliga antalet katedraler över hela Europa.
Om en man då för tiden var född till poet, blev han arkitekt. Alla andra konstarter blev arkitekturens underlydande och underkastade dess myndighet. Arkitekterna var den stora konstens hantverkare. Arkitekten, poeten, mästaren var i sin person en sammanfattning av skulpturen, som prydde dess fasader, av målningarna, som förlänade glans åt dess fönster, av musiken, som satte dess klockor i gång och talade genom dess orgel. Till och med den stackars poesien i egentlig mening, som envist fortsatte att vegetera i handskrifter, var, för att göra sig känd, nödsakad att låta infatta sig i byggnaden i form av hymn eller prosa.
De gemensamma kännetecknen för all teokratisk arkitektur är oföränderlighet, fruktan för framåtskridande, bevarande av tradition, helighållande av de primitiva typerna och det ständiga tillvaratagandet av människans och naturens former i och för symbolismens obegripliga nycker. De är dunkla böcker, som endast den invigde kan tyda. Dessutom har varje linje, ja, till och med varje oformlighet däri en mening, som är okränkbar. Varje försök att förbättra dem är ett vanhelgande. Dogmens stelhet tyckes vara gjuten över dessa byggnaders stenar som en andra förstening. Huvuddragen hos folkarkitekturen däremot är omväxling, framåtskridande, originalitet, ymnighet, ständig rörelse. Den är tillräckligt frigjord från religion för att tänka på skönhet och på att förbättra sina prydnader av statyer och arabesker. Den tillhör sin tid. Det ligger hos den en känsla av mänsklighet, uppblandad med denna gudomliga symbolism, som alltid inspirerar arbetarens hand. Och till följd därav har vi byggnader, som vädjar till varje själ, intelligens och fantasi, och, fastän symboliska, är lätta att förstå som naturen själv. Mellan teokratisk arkitektur och denna är det samma skillnad som mellan heligt språk och profant språk.
Om vi med uteslutande av tusentals bevis och tusentals invändningar mot vad som sagts, sammanfattar frågan, kommer vi till följande resultat: Ända upp till 1400-talet var arkitekturen mänsklighetens huvudregister. Under denna tid framträdde inte i världen någon djupare tanke, som inte iklätt sig formen av en byggnad; varje folklig tanke liksom varje religiös dogm har haft sitt monument; korteligen: den mänskliga naturen har inte haft någon tanke av betydenhet, som den inte nedskrivit i sten. Och varför? Jo, därför att varje tanke, religiös eller filosofisk, är angelägen om att fortplanta sig. Den tanke, som upprört en generation, önskar inverka på andra generationer och lämna sina spår efter sig. Och betänk, hur osäker handskriftens odödlighet är! En byggnad är en bok av helt annan soliditet, varaktig och motståndskraftig. För att tillintetgöra det skrivna ordet behövs det endast en fackla och en turk. För att tillintetgöra det byggda ordet erfordras en social revolution eller en jordbävning. Barbarerna har dragit fram över Colosseum, syndafloden måhända över pyramiderna.
Under 1400-talet undergick allt en förändring. Mänskligheten uppdagade ett sätt att fortplanta tanken som var varaktigare och hade större motståndskraft än arkitekturen och dessutom enklare och lättare. Orfeus’ bokstäver av sten efterträddes av Gutenbergs bokstäver av bly.
Boken skall döda byggnaden.
Uppfinnandet av boktryckarkonsten är den största tilldragelsen i världshistorien. Den är alla revolutioners moder. Den är ett fullständigt omskapande av mänsklighetens sätt att uttrycka sig, människotankens avkastande av en form att kläda sig i ord och antagandet av en ny.
Men under boktryckarkonstens form blir tanken mera oförgänglig än någonsin; den blir bevingad, oåtkomlig, oförstörbar. Under arkitekturens dagar förvandlades den till en stenmassa och tog med våld tid och plats i besittning. Nu förvandlas den till en fågelsvärm, som svingar sig åt alla håll och samtidigt uppfyller jorden och luften.
Och när vi inser, att detta uttryckssätt inte bara är det säkrast bevarande, utan samtidigt även det enklaste, lättaste och mest praktiska, och betänker, att det inte släpar med sig ett bagage, då man jämför den tanke, som för att uttrycka sig i en byggnad, är nödsakad att sätta i rörelse fyra, fem andra konstgrenar, tunnor av guld, ett helt berg av sten, en hel skog av timmer, ett helt folk av arbetare, då man jämför denna tanke med den, som gör sig gällande i en bok, som endast behöver litet papper, litet bläck och en penna, hur kan man då förundra sig över att det mänskliga förnuftet övergivit arkitekturen för boktryckarkonsten?
Följaktligen är det inte underligt, att från och med boktryckarkonstens uppfinnande arkitekturen så småningom förlorade sin livskraft, förtvinade och skrumpnade. Förändringen var nästan omärklig under 1400-talet; tryckpressen var ännu alltför svag och drog på sin höjd ett överflöd av livskraft från arkitekturen. Men från och med 1500-talet började arkitekturen långsamt visa sjukdomssymptom; den representerade inte längre samhället på ett effektivt sätt; den lade sig till med en förnedrad klassisk stil; dess galliska, europeiska och inhemska konst blev nu grekisk och romansk, en blandning av antik och modern konst, pseudoantik. Detta förfall kallar vi renässansen. Inte desto mindre ett storslaget förfall, ty den gamla gotiska andan, den sol, som gick ned bakom Mainz’ gigantiska press kastade sina sista strålar över denna brokiga sammansmältning av romanska arkader och korintiska kolonner.
Det var denna nedgående sol, som man tog för en morgonrodnad.
Då arkitekturen inte längre var förmer än någon annan konstgren och inte längre ansågs såsom den allt omfattande, allt sig underkastande, suveräna konsten, förlorade den sin makt att kvarhålla de övriga konstgrenarna. Till följd därav gjorde dessa uppror, kastade av sig arkitekturens ok och gick sina egna vägar. Var och en av dem drog nytta av skilsmässan. Isoleringen gjorde allting större. Skulpturen blev bildhuggarkonst, avbildning målarkonst, kanon musik. Man hade kunnat likna det vid sönderfallandet av ett världsvälde vid en Alexanders död, så att varje provins blev ett särskilt konungarike.
Och till följd därav har vi Rafael, Michelangelo, Jean Goujou, Palestrina, 1500-talets bländande solar.
Samtidigt med konsten kastade även tanken av sig fjättrarna. Medeltidens ärkekättare hade redan tillfogat katolicismen djupa sår. 1500-talet splittrade kyrkans enhet. Före boktryckarkonsten skulle reformationen endast ha varit en schism, men boktryckarkonsten gjorde den till en revolution. Tag bort pressen, och kätteriet är kraftlöst. Vare sig av godo eller ondo, är Gutenberg Luthers föregångare.
När medeltidens sol slutligen gått ned, när den gotiska andan för alltid slocknat vid konstens horisont, blev arkitekturen mera färglös och livlös ochsjönk så småningom i glömska. Lämnad åt sig själv, övergiven av de övriga konstgrenarna, eftersom den mänskliga tanken övergivit den, kallar den till sin hjälp hantverkare i stället för konstnärer. Fönsterglaset uttränger glasmåleriet, stenhuggaren intar skulptörens plats. Farväl med kraft, originalitet, liv, snille. Den släpar sig fram som en ömklig tiggare från ateljé till ateljé. Michelangelo, som redan på 1500-talet kunde se, att den befann sig i döende tillstånd, hade en sista desperat idé. Denne konstens titan hopade Pantheon på Pantheon och gav Rom Sankt-Peterskyrkan, en stor skapelse, som förtjänade att förbli unik, arkitekturens sista originella inspiration, en stor konstnärs signatur under ett register i sten, som nu var avslutat. När Michelangelo väl var död, vad gjorde då denna ömkliga arkitektur, som överlevt sig själv och fortlevde endast som en vålnad? Den tog Sankt-Peterskyrkan och kopierade och parodierade den. Det blev en mani och därtill en beklaglig sådan. Varje tidsålder har sin Sankt-Peterskyrka; 1600-talet Val-de-Grace, 1700-talet Sainte-Geneviève. Varje land har sin Sankt-Peterskyrka. London en, S:t Petersburg en och Paris två eller tre. Ett värdelöst arv efter utlevad konst, som före sin död blivit barn på nytt.