Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Fjärde kapitlet
Rosen på Tistelön
av Emilie Flygare-Carlén

Femte kapitlet
Sjätte kapitlet  →


[ 245 ]

Femte kapitlet.

Några veckor hade förflutit.

Den unge jaktlöjtnanten kryssade nästan beständigt på sin vanliga kurs; och Rosenberg, vilken på det hela lyckligt uppgjort sina affärer för detta år, njöt hemmets och vinterns vila i sin alltmera älskade fästmös sällskap. Ännu utgjorde den sista så lyckligt utförda smugglingsfärden ett rikt ämne för deras samtal, men om den första, där den gamle draken själv blev lurad, nämndes icke ett ord. Gubben var, efter denna lilla misslyckade episod i hans numera enformiga liv, så butter och ordkarg, att ingen utom Gabriella och stundom Rosenberg, vågade sig fram med några försök till vänligare meddelanden.

[ 246 ]— Jag vet icke, fader Haraldsson, sade kaptenen, då de en middag efter maten sutto tillsammans och rökte sin pipa, varför det endast är på sjön som man får se det raska, livliga sjömanslynnet regera far. Här hemma däremot är far så tyst och allvarsam, att jag aldrig begriper huru en människa kan visa två så olika sidor.

— Å, det är icke svårt att begripa! Jag är så gott som född och uppfödd på sjön: den har varit mitt allt och har rikt betalat den tid och möda jag offrat. Men nu är de gamla goda dagarna förbi. I min ungdom och mannaålder var det annan lek på Tistelön än nu. Men skotten skjuta upp, och stammen förtorkas, det är så världens gång — och skam får den, som öder ord på klagan!

— Men stammen är ju ännu god och stark! svarade Rosenberg.

— Det är förbi, min käre kapten, alldeles förbi! Någon gång kan jag väl ännu flamma upp, såsom den där kvälln … Det är ändå besynnerligt, att jag just inom mig har en smula aktning för den kycklingen för hans djärvhet att våga mäta sig i list med en så gammal, säker och skam att säg'at, vitt känd smugglare. Det hade jag aldrig trott honom om. Och fast jag var så arg, att jag tyckte jag kunde spricka av ilska, så fröjdar mig ändå alltid ett raskt knep: det liksom värmer själen på mig, vem som utför'et.

Rosenberg anade icke, att hans tillkommande svärfar varit vrakplundrare, en överdådig sälle, vilken aldrig skytt något medel, som kunde främja hans ändamål.

Det enda Rosenberg givit akt på, var det bistra uttryck, som stundom uppflammade i den gamles ögon, då Birger med lugn bestämdhet, men likväl saktmodigt motsade honom eller då Anton kom att yttra några av sina sällsamma, gåtfulla ord. Därvid tänkte dock kaptenen, att denna otämda vildhet blott var en följd av gubbens naturliga lynne och forna levnad, ty så mycket visste han, att det [ 247 ]först var sedan Erika mottagit det husmoderliga bestyret som Haraldssons hus blivit en så kallad herrskapsboning.

Såsom svar på gubbens framkastade förmodan, att han troligen bestyrt sin sista affär, svarade Rosenberg: — Nästa år få vi hoppas, att det går oss bättre i handom, ty gudnås i sådana fall gör skadan en icke visare, åtminstone har det på mig den verkan att reta lusten, och såvitt Vår herre bevarar liv och hälsa, har jag till hösten åter mina packor med mig.

Den gamles ögon tindrade, men då han blinkade med ögonen och drog stolen närmare, viskade han: — Är det någon i kammaren, som kan höra oss?

— Nej, far, Gabriella är hos Anton, Erika i hörnkammaren och Birger står därnere på bryggan.

— Birger, ja, det var just det jag ville säga, att han icke särdeles tycker om, att kapten smugglar. Nog var han med sist och blir det kanske härnäst också, men han gör det bara som en väntjänst och icke för det, att han numera är road av ett raskt äventyr. Du må tro, att Birger var ämne, han, till en karlakarl — så flink i vändningarna och djärv. Ja, det skär mig genom märg och ben, när jag tänker på, att en smugglare, vars make skärgål'n icke kan uppvisa, gått förlorad i honom. Men det är hustruns skull alltsammans. Jag såg från början; då han för själ och pina ville ha'na, att hon skulle lägga grimma på honom, och det har hon också gjort, för en får honom nu varken till höger eller vänster. Och vad är det för ett liv, som nu förs här!

— Men, bevars, fader Haraldsson, inföll Rosenberg storligen förvånad, nu förstår jag er ej! Birger är väl en så duktig och driftig karl som ännu trampat en planka. Han ligger ju i betydliga affärer, reser, bygger fartyg och båtar. Därtill är han ett stöd för mycket fattigt arbetsfolk. [ 248 ]Jag tycker att far har allt skäl att vara stolt över en sådan son.

— Stolt, säger du, min käre kapten! Och den gamles läppar krökte sig till ett föraktfullt leende. Nej, jag är icke stolt över, att han blivit en herreman i stället för … men vi ska låta det vara, som är förbi. Frun, kantänka, vill ha honom efter herremönster, och det passar'n just icke illa. Men slikt behagar icke gamle Haraldsson och därför lever han för sig själv och lossar icke ofta på tungbandet som i dag.

— Men eftersom vi nu språkas vid så här förtroligt, så kan väl far också säga mig vad han har emot Erika? För min del har jag alltid, sen jag lärt känna henne, tänkt, att hon är en krona bland alla kvinnor. Och så är det ju hon som uppfostrat Gabriella. Bara den förtjänsten, att hon danat en flicka med så förträffliga egenskaper som min lilla raska och intagande fästmö, gör henne i mina ögon till ett mönster.

— Ja, ja, visst, sade gamle Haraldsson och ryckte otåligt fram och åter på stolen. Jag vill icke neka till att hon kan ha någon del i det att flickan — Gud välsigne henne — är som hon är, men så kan du ock lita på, att det var gott gry att göra av, och påbrå sen! Ja, ja, hon hade en mor, och det var en kvinna hela dan det: jag ville ändå icke ha rått henne att göra lagar för mig! Hon teg och tålte allting, och hon hade icke varit bättre om hon så varit dotterdotter av Job själv.

Denna förklaring, som upplyste Rosenberg om de egenskaper den gamle fordrat av sin hustru och som just icke satte honom i bästa dager inför den tillämnade mågen, trodde däremot Haraldsson göra en motsatt verkan. Han tyckte sig även ha dragit en lycklig jämförelse mellan de bägge varandra följande husmödrarna; och säker på att [ 249 ]Erika därvid kom att stå i skuggan, fortsatte han, sedan han dragit ett par djupa drag ur pipan:

— Ja, sådan kvinna hade jag, och efter henne har Ella sitt milda sinnelag, men efter far har hon farten i sig.

— Men onekligen har dock Erika gjort mycket för Gabriellas bildning. Vilken vildros skulle det icke ha blivit av henne utan svägerskans ledning! Hon har skapat det goda ämnet till en riktig prydnad för hela skärgården, och därtill har hon med klokhet böjt Gabriellas sinne till det goda. Mera tordes han icke yttra, men inom sig, så högt han än älskade sin fästmö, var han dock övertygad om att hennes sinne ingalunda av naturen var det mildaste. Tvärtom trodde han, att just en förnuftig uppfostran avnött det kantiga däruti, som de tidigare årens självsvåld kvarlämnat.

— Nå, jag har redan medgett att hon betytt något för flickan, men vad har hon gjort av Birger? Haraldsson skakade på huvudet.

— En bra karl, tänker jag, om han ej redan var det förut. Birger har ju allmän aktning, och hans redlighet är en god borgen för att han alltid skall behålla den.

— Redlighet hit och aktning dit, det är bara munväder! Han har icke visat så mycken aktning för sin gamle fars önskan, att han hemfört en enda klut, som icke varit förtullad. Nej, nej, det är för simpelt nu att smuggla!

Rosenberg log. Han märkte, att det blott var hans eget smuggelföretag som höjt honom i gubbens aktning, men han började även dunkelt inse, att Haraldsson i forna dagar troligen bedrivit smuggleriet på annat sätt och i vida större skala än han själv någonsin önskade göra. Och då han kände en viss obenägenhet att intränga längre i den gamles förtroende, blev han rätt glad över att Birgers ankomst avbröt samtalet.

[ 250 ]— Vad säger du om vårt fiske till i morgon, frågade kaptenen, tror du, att vi få lugnt?

— Det artar sig till storm, fruktar jag … Men jag går in till Anton på en stund — det är nu tre dar sen den stackarn var ur kammaren. Han är ändå icke så sjuk som han inbillar sig.

— Om Vår herre ville ta kraken! inföll Haraldsson.

— Icke lever han sig själv till mycken glädje, stackars Anton, det är nog sant, menade Birger, men det skulle ändå bli bra tomt om vi miste honom, ty när han ej lider av den olyckliga sinnessjukan, är han väl den bästa och oförargligaste människa, med vilken en kan leva ihop.

— Jo, en kommer långt med oförarglighet i världen! yttrade Haraldsson med ett försmädligt grin. Sådant är ej min sak, och jag begriper aldrig hur Britta kunde föda mig en son, som ej har minsta gry av far sin.

— Det är inte gott att säga, anmärkte Rosenberg leende. Men jag håller också av Anton, och när han ror ut i sin lilla båt och hans vackra sång genljuder från bergen, blir jag helt varm. Det ligger något rörande i hans röst, som griper in i mitt sjömanshjärta.

— Jag ville önska att den olycksfågeln teg med sin kråksång!

Medan detta samtal fördes i dagligrummet, satt Gabriella hos Anton, vilken, halvliggande på sängen lyssnade till hennes beskrivning om den tid, då hennes bröllop med Rosenberg borde firas, huru de sedan skulle flytta till Göteborg och ha ett liten vackert hus i Masthugget.

— Men du kommer väl hitut ibland ändå? frågade Anton. Du vet, Ella, att jag ej skulle leva länge utan att se dig, och dit in till den stora stan vill jag icke resa. Folkets spring och slamret på gatorna skulle göra mig alldeles galen i huvudet.

— Jag kommer hem emellanåt, i synnerhet om somrar[ 251 ]na när Rosenberg är borta och jag icke är med honom — ty det har jag satt mig i sinnet, att jag skall följa med minst två resor till Frankrike. Men om hösten komma vi säkert, och då får du väl se om jag icke tagit upp mig. Pappa har lovat mig en egen kassa att köpa grannlåtssaker för … ty, ser du, när en blir fru, måste en följa bruket, och jag tänker icke spara på kassan.

— Men om Rosenbergs förtjänster bli klena, får du väl i stället använda dina pengar till hushållet, tänker jag.

— Ja, det förstås, jag ämnar rätta mig efter omständigheterna. Få vi god råd, vill jag slå på och leva präktigt, men kniper det, nå vad sen? Jag skulle icke ha det minsta emot att sälja hela hemgiften, som pappa lovat mig, om jag därmed kunde hjälpa och tjäna min man. Men det kommer nu alldeles icke i fråga, ty han är så driftig och arbetsam, klok och förståndig, att vi nog bärga oss … Nu kunde du väl sova litet, Anton, medan jag går ner och sätter fram kaffet! Jag är säker på, att Rosenberg redan en lång stund sett på klockan.

Gabriella steg upp, men dröjde händelsevis några minuter vid fönstret för att locka på Antons lilla siska, som han nyss erhållit av Erika till sällskap i sin ensamhet. Dock långtifrån att fängslas av fågeln, fästes hennes blick på ett annat föremål. — Anton! utbrast hon omedvetet, men hejdade sig strax.

Om det bekymrat den sjuke ynglingen eller han kommit att vända sig om, skulle han fått se hur Gabriella med hög rodnad på kinderna drog sig tillbaka från fönstret.

I stället för att gå ned och se om kaffet, hastade hon till sin egen kammare, där hon rev upp och ned i sina lådor, tills hon fann några småsaker, som hon i hast satte på sig framför spegeln, då Lena öppnade dörren och med ett utseende, som redan förkunnade en viktig nyhet, ropade: — Mamsell Ella …

[ 252 ]— Jag vet, svarade Gabriella, fäste flätan bättre upp och flög så förbi Lena utför trappan.

I det ögonblick, då Birger stod på väg att gå upp till Anton, tittade Petter Lindgrens huvud in genom dörren, Han såg på Rosenberg och blinkade menande.

— Vad står på, Petter? frågade kaptenen skrattande. Har du åter fått syn på något, som sätter myror i huvudet på dig?

— Ja, kapten … titta bara ut! Jag slår mig i backen på, att han tänker att kapten har än flera godbitar åt'en.

— Är du rasande — ha vi tullsnokarna här? Nåja, nu ska de gärna få komma.

Birger och Rosenberg behövde blott kasta en blick utåt för att se den välkända flaggan, och strax därefter lade tulljakten till vid bryggan.

— Vad löper han nu efter? frågade Haraldsson.

— Han vill väl komma och tacka för sist.

— Det är bra, att Anton är däruppe! mumlade gubben för sig själv.

Sedan Birger underrättat Erika, att de fått främmande, skyndade han hastigt ned till bryggan att ta emot sin gäst.

— Efter jag hade mina vägar hitåt, yttrade Arnman, så tänkte jag, att jag en gång kunde taga mig friheten att hälsa på i all vänskap.

— Herr jaktlöjtnanten är välkommen! svarade Birger. Vi få väl det nöjet att se kronans flagg svaja här över natten?

— Ja, om det behagar kapten Haraldsson, så är det verkligen min mening.

De trädde in i rummet, och jaktlöjtnanten hälsade med god min såväl på gamle Haraldsson som kaptenen, vilken senare med ett lätt leende yttrade: — Herr löjtnanten har icke tackat mig för frukosten på Örnungen!

[ 253 ]— Jag trodde, inföll Arnman i samma skämtsamma ton, att den förut var likviderad genom min gästfrihet på tulljakten. Men, tillade han och vände sig med en viss förbindlig artighet till gubben, det var mitt första provstycke, och då det skulle utföras mot en så gammal och erfaren man som fader Haraldsson, fordrade min egen heder, att jag visade mig värdig en sådan ära.

Haraldsson fann sig särdeles smickrad av den listiga vändning, som Arnman gav saken. Dessutom säker på att Anton icke skulle komma ner och ställa till några upptåg, tog han vida bättre mot vår hjälte, än denne vågat hoppas, samt yttrade, att han ännu hade kvar en butelj vin sedan den gamla goda tiden.

— Då det erhölls lättare än nu? inföll Arnman.

— Alldeles, herr löjtnant! Vi ha nu lagt ner rörelsen här på Tistelön.

Nu inträdde Erika. Hennes kind var väl något blek, då hon hälsade som gäst sonen till den mördade kustbevakaren, men hon välkomnade honom likväl med samma vänliga behag, ja, med ännu större uppmärksamhet än hon vanligen ägnade sina gäster.

Då Gabriella ökade sällskapet, var samtalet redan i gång. Med frisk rodnad och ett skälmskt leende bjöd hon Arman kaffe. Då aftonen kom och ljusen tändes, tog gubben Haraldsson fram den sparade vinbuteljen, som han om morgonen vid Rosenbergs ankomst räddat ur Gabriellas händer. Sitt gamla vin ansåg han visserligen såsom en stor skatt, men nu var det ett särskilt tillfälle, och det roade honom att få tömma ett glas tillsammans med den förste tullsnok, som kunde skryta av att ha lurat honom. Gabriella satt som vanligt, efter sin fars önskan, vid bordet, där männen slagit sig ned, och under det hon hörde huru den ena historien avlöste den andra, dröjde hon ej att på [ 254 ]gubbens vink fylla de tömda glasen och därtill klinga såväl med sin fästman som med gästen.

Om Josefina ändå hade så mycket behag i sitt väsende som Gabriella har i sitt minsta finger! tänkte Arve och betraktade med förtjusta blickar hur den intagande flickan delade sin uppmärksamhet mellan sitt arbete, sin fästman, far, bror och gäst. Och allt gick så ledigt, muntert och förtroligt som om det fallit av sig självt.

Han kände den bittraste avund över Rosenbergs lycka att bli ägare av en sådan skatt, en kvinna just efter hans sinne … Vad var dock att göra? Hon tillhörde nu en annan, och Arve fröjdade sig åt att blott få uppfånga en blick, ett ord — smulor från den rike mannens bord.

Men medan nu skämtet och glaset gingo kring laget, öppnades sakta dörren, och Anton stannade på tröskeln. Med ett stirrande uttryck fästes hans ögon på den för honom oväntade gruppen.

Haraldsson, som tillfälligtvis såg upp och varseblev sin plågoande, bleknade, trots den väderbitna, brunbarkade huden. Han visste, att Anton flera dagar varit i ett retsamt, feberaktigt tillstånd, och han bävade in i själen för att ögonblickets stämning skulle segra över den gnista förnuft, som fanns hos den stackars sjuklingen.

— Vem är det, som sitter där? frågade Anton, och vid den hesa, ihåliga rösten vände sig alla om.

Erika svarade med lugn ton, i det hon vänligt närmade sig Anton, fattade hans hand och såg på honom med en blick, som han nästan i varje sinnesstämning vant sig att förstå:— Det är jaktlöjtnanten, som gör oss ett vänskapligt besök, emedan han hade sina vägar hitåt.

Anton skred utan att säga ett ord fram i rummet. Då han var nära Arve, som uppstigit, bugade han sig med nästan ödmjuk hövlighet och betraktade honom länge med [ 255 ]blickar av undran och nyfikenhet. Sedan gick han över till Haraldssons sida, stötte honom på armen och viskade med hemlighetsfull röst: — Skäms ni ej far, att sätta er till bords och dricka med …

Ett ögonkast tvang Anton att sluta meningen, men halvhögt mumlade han för sig själv: — Jag har alltid tyckt, att det var skamligt av Judas att sätta sig till bords med Kristus — han gav dåligt exempel, ty efter honom går hans anhang samma väg, och sen de förrått oskyldigt blod, gör de sig icke samvete av att dricka ur samma bägare som avkomman.

Det var blott Birger och Haraldsson, som uppfattade de halvbrutna orden. Rosenberg talade i detsamma med sin fästmö, och Erika upptog Arnmans uppmärksamhet genom att förelägga honom till bedömande en märkvärdig snäcka, nyligen skänkt av en främmande sjöfarare och den hon lyckligtvis för samma ändamål hållit i handen, då Anton inträdde. Därefter tillviskade hon sin gäst i förtrolig ton, att deras stackars sjukling i dessa dagar varit sämre än vanligt, och med en hastig rörelse med huvudet antydde hon vem hon åsyftade.

Glädjen och trevnaden var nu störd. Fåfängt bjöd Birger till att upptaga samtalstråden: en förstämning hade inträtt, vilken lade sina kännbara fjättrar framför allt på honom själv.

Erika skyndade på med maten, men då hon kallade sällskapet till den färdiga anrättningen, sade Anton, som under tiden suttit orörlig i en vrå: — Nej, tack, jag är ingen Judas! Och utan att taga god natt, gick han med långsamma steg genom rummet. Hans sista blick träffade fadern, och ehuru denne icke var tillgänglig för mildare känslor, hade dock någonting uppstått i hans själ, som förmådde honom att sky en längre samvaro med Arnman. Föregivande, att han om aftonen åt endast sin gröt, bjöd [ 256 ]han jaktlöjtnanten god natt och ursäktade, att han inte kunde deltaga i måltiden.

Sedan gubben var borta, fingo Rosenberg och Gabriella den störda stämningen i någorlunda jämvikt. Birger bjöd flitigt omkring glasen. Och då Arve sent gick till sängs, svindlade hans huvud både av druvans glöd och känslans rus. Under natten sjöngo lockande sirentungor sina vaggvisor i hans öra. Om morgonen lämnade han ön under många tacksägelser för all visad gästfrihet.