Rosor i blom/Kapitel 14
| ← Stackars Charlie! |
|
Bland hövålmarna → |
XIV.
GODA VERK.
»Rajans» avfärd blev uppskjuten på en tid, och när den avseglade, följde stackars mrs Clara med, ty allt var redo, och alla tyckte, att det blev bäst, att hon reste och tröstade sin man, och alltsedan gossens död tycktes hon icke bry sig om vad det blev av henne. Sedan fanns ingenting kvar av detta muntra hushåll mer än de tomma rummen, en tystnad, som aldrig bröts av glada röster, och tavlor, fulla av löfte men alla oavslutade, liksom stackars Charlies liv.
Det rådde mycken sorg efter den vackra, glada prinsen, men det är onödigt att tala om den annat än i samband med Rose, ty det är med henne vi ha mest att skaffa, enär de övriga karaktärerna intaga en underordnad plats.
Då tiden mildrat den första chocken av den plötsliga förlusten, fann hon till sin överraskning, att minnet av hans fel och förtjänster, korta liv och sorgliga död blev otydligt, liksom om en vänlig hand suddat ut det, och återgav honom åt henne i en vacker bild av den hurtige, muntre gosse, som hon hade älskat, och icke såsom den lidelsefulle unge man, som hade älskat henne.
Det beredde henne stor tröst, och efter att ha vikt ned det sista läskade blad, på vilket hans namn fanns skrivet, grep hon sig med glädje an att åter öppna och läsa igenom de lyckligare kapitel, som utmålade den unge riddaren, innan han drog ut för att falla i sin första strid. Intet av den berövade kärlekens bitterhet vanställde detta minne för Rose, ty hon fann, att den varmare känsla för Charlie, som just börjat spira upp i hennes hjärta, hade dött samtidigt med honom och låg kall och stel i hans grav. Hon undrade men var även glad däröver, ehuru hon emellanåt kände ett styng av ånger, när hon uppdagade, hur möjligt det var för henne att fortsätta livet utan honom och nästan kände det, som om hon befriats från en börda, sedan hon icke längre behövde taga hänsyn till hans lycka. För henne hade ännu icke kommit den tid, då kännedomen om att en mans hjärta var lämnat i förvar hos henne, skulle utgöra hennes livs stolthet och glädje; och medan hon inväntade detta ögonblick, njöt hon av den frihet, hon tycktes ha återvunnit.
Eftersom hon befann sig i detta tillstånd, förargade det henne i hög grad att bli betraktad som en flicka med brustet hjärta och beklagad för förlusten av sin unge friare. Hon kunde icke förklara saken för hela världen, så hon låtsade ingenting om och ägnade sig i stället åt de goda verk, som alltid ligga redo och vänta på att bli utförda. Eftersom hon valt filantropi till sitt kall, ansåg hon det vara på tiden att börja med det uppdrag, som alltför länge varit försummat.
Hennes planer voro utmärkta, men de hade icke en sådan hastig framgång, som hon hoppades, ty alldenstund hon hade att göra med människor och icke med döda ting, trädde jämt och ständigt oväntade hinder i hennes väg. »Hemmet för dekiga damer», såsom gossarna envisades att kalla hennes två nyreparerade hus, började fint, och det var angenämt att se de hemtrevliga rummen bebodda av aktningsvärda kvinnor, ägnande sig åt sina olika arbeten och omgivna av allt det, som gör livet behagligt. Men så småningom kom Rose underfund med att de goda människorna väntade, att hon skulle dra försorg om dem på ett sätt, som hon icke tagit med i räkningen. Buffum, hennes vicevärd, rapporterade ständigt om klagomål, nya önskningar och allmänt missnöje, om de icke blevo beaktade. Och det värsta av allt var, att utomstående i stället för att sympatisera med henne endast skrattade och sade: »Vad var det, vi sade?»
Farbror Alec stod emellertid trofast vid hennes sida och hjälpte henpe med goda råd ut ur många tråkigheter.
— Väntjänster skiljer oftare folk åt, än de förenar dem, sade han bland annat, och jag har sett månget vänskapsförhållande förstöras därav att tacksamhetsskulden var enbart på ena sidan.
— Jag känner till ett slags människor, som är tacksamma, och jag ämnar hädanefter ägna mig åt dem. De tackar mig på många sätt, och att hjälpa dem är ett nöje. Kom med på sjukhuset och titta på barnen eller till asylen och ge Phebes småttingar apelsiner. De klagar inte, och inte heller kältar de livet ur en, Gud välsigne deras små hjärtan! utbrast Rose.
Och sedan lät hon Buffum sköta »Damhemmet» och ägnade hela sin energi åt småttingarna, som alltid voro redo att taga emot de minsta gåvor och gengälda dem med okonstlade tacksägelser.
Då våren kom, spirade nya planer upp lika naturligt som maskrosor. De stackars barnen längtade efter landet, och alldenstund de grönskade fälten icke kunde komma till dem, förde Rose dem till de grönskande fälten. Nere på udden stod ett gammalt farmhus, som Campbellarna ofta använde under sommarferierna. Denna vår ställdes huset i ordning ovanligt tidigt, flera kvinnor installerades såsom hushållerska, kokerska och barnsköterskor, och när majdagarna blevo ljusa och varma, började en massa små bleka barn tulta omkring i gräset, klättra bland klipporna och leka på den lena sandstranden.
Alla intresserade sig för »Rosengården», såsom Mac kallade den, och kvinnfolken åkte jämt och ständigt över till Udden, medförande någonting till »de stackars raringarna». Tant Plenty strödde ut pepparkakor med fulla händer, tant Jessie sydde förkläden i dussintal, under det att tant Jane »höll ögonen» på barnsköterskorna och tant Myra var så frikostig med medicin, att dödligheten hade blivit ohygglig, om inte farbror Alec tagit saken om hand.
En vacker junidag, då Rose kom ridande i trav från Udden på sin vackra lilla fux, såg hon en man sitta på ett kullblåst träd invid vägen, och något visst i hans betryckta hållning fångade hennes uppmärksamhet. När hon kom närmare, vände han på huvudet, och hon höll hastigt in hästen och utbrast:
— Nej men, Mac! Vad gör du här?
— Försöker lösa ett problem, svarade han med så förbryllad min, att hon smålog, tills hans närmast följande ord ögonblickligen gjorde henne allvarsam igen. Jag har enleverat en ung dam och vet inte, vad jag ska ta mig till med henne. Jag tog henne naturligtvis med mig hem, men mor körde ut henne, och jag befinner mig i en riktig klämma.
— Är det där hennes bagage? frågade Rose och pekade med ridspöt på ett stort bylte, han höll i.
— Nej, det är den unga damen själv, svarade han, i det han lyfte på en flik av den bruna schalen och visade henne ett tre års barn — så blekt, så magert och litet, att det såg ut som en liten, skrämd fågel, som just ramlat ut ur boet, då hon med stora, skrämda ögon ryggade tillbaka för ljuset och med en hand, påminnande om en liten klo, höll stadigt fast i en av knapparna i Macs rock.
— Stackars liten! Var kommer hon ifrån? utbrast Rose, i det hon lutade sig fram.
— Jag ska tala om alltsammans, så får du råda mig, vad jag ska göra. På sjukhuset har vi haft en stackars kvinna, som blivit skadad och som dog för två dagar sedan. Jag har inte haft något att göra med henne, utan gav henne bara litet frukt ett par gånger, för hon hade stora, sorgsna ögon, som jag ständigt såg för mig. Samma dag som hon dog, stannade jag ett ögonblick hos henne, och sköterskan sade, att hon velat tala med mig men inte vågat, så jag frågade henne, om jag kunde göra något för henne, och fast hon knappast kunde andas till följd av plågorna, bönföll hon mig att ta hand om hennes barn. Jag tog reda på var barnet fanns, och lovade att se till det, ty den stackars själen tycktes inte kunna dö, förrän jag givit henne denna tröst. Jag ska aldrig glömma uttrycket i hennes ögon, då jag höll hennes hand och sade: »Barnet ska bli tillsett.» Hon försökte tacka mig, och strax efteråt dog hon helt lugnt och fridfullt. Nåväl, i dag letade jag rätt på det stackars pyret, fann henne i ett eländigt kyffe hos en gammal häxa, som låst in henne, för att hon skulle vara ur vägen, och där låg barnet hopkrupet i en vrå och ropade »mamma, mamma!» så att det kunna röra ett hjärta av sten. Jag sträckte upp kvinnan och tog barnet med mig, och det var på tiden, ty titta här! Och Mac vände på den utmärglade lilla armen och pekade på ett blåmärke, som kom Rose att sträcka ut båda händerna och utbrista:
— Hur vågade de göra det? Ge mig henne, stackars moderlösa lilla pyre!
Mac lade byltet i hennes armar, och Rose började kela med det på detta ömma, dåraktiga sätt, som kvinnor ha — icke desto mindre ett mycket bra och effektivt sätt, ty baby kände uppenbarligen, att saker och ting förändrades till det bättre. De skrämda ögonen riktades mot det milda anletet och stannade där, liksom lugnade, den lilla klon smög sig till flickans hals, och stackars lilla baby lade sig tillrätta med en litern suck av belåtenhet och ett klagande »mamma, mamma», som säkerligen skulle ha rört det hårdaste hjärta.
— Vidare! Nej, Rosa, inte du, sade den nya barnsköterskan, då det intelligenta djuret vände på huvudet, liksom för att se, att allt stod rätt till, innan det gick vidare.
— Som jag inte kunde hitta på något annat, tog jag barnet med mig hem till mor, men hon ville inte ha det till något pris, inte ens över natten. Hon sade, att jag skulle gå med det till Rosengården, men jag svarade, att där var proppfullt, så att det inte fanns plats ens för ett sådant litet pyre. »Gå till sjukhuset», säger hon. »Baby är inte sjuk, mor», säger jag. »Barn- huset då för föräldralösa barn», säger hon. »Är inte föräldralös — har en far, som inte kan ta hand om henne, säger jag. »Jag vill inte ha henne här, sjuk och smutsig och skrikig. Ta henne med dig till Rose, och fråga henne, vad du ska ta dig till med det.» Så min grymma moder försköt mig, men blidkades litet, när jag tog barnet på axeln, och gav mig en schal att svepa in det i, litet välling att mata det med och pengar att betala inackordering för det på något ställe. Mor låter alltid värre, än hon är, som du vet.
— Och du försökte tänka efter, var det där hyggliga stället fanns, medan du satt där? frågade Rose, i det hon med gillande min blickade ned på honom, där han stod och klappade Rosa.
— Alldeles! Jag ville inte besvära dig, för jag visste ju, att du har huset fullt, och jag kunde verkligen inte hitta på någon god själ, som skulle vilja ta sig an den där övergivna stackarn. Hon har ingenting, som rekommenderar henne, såsom du ser — är inte söt men klen och skygg som en liten råtta.
Rose öppnade munnen för att tala, men slöt den åter och satt sedan i en hel minut och stirrade på Rosas öron. Mac iakttog henne förstulet och sade fundersamt, i det han svepte schalen om ett par med trasiga skor beklädda fötter:
— Det här tycks vara ett av de kärleksverk, som ingen vill åtaga sig, och dock kan jag icke undgå att tycka, att mitt löfte till modern förbinder mig till något mer än att överlämna barnet till någon upptagen förestånderska eller någon slarvig sköterska i någon av våra överfulla inrättningar. Hon är så bräcklig och späd, att hon kanske inte kommer att besvära oss länge, och jag skulle gärna vilja förskaffa henne litet trevnad, innan hon återfinner sin mamma.
— Led Rosa! Jag tänker ta det här barnet med mig hem, och om farbror tillåter det, adopterar jag henne, och hon ska bli lycklig! utbrast Rose.
— Vad heter hon? frågade Rose plötsligt, då de färdades vidare.
— Det vet jag verkligen inte, svarade Mac, som plötsligt blev medveten om att han ramlat ut ur det ena dilemmat och in i det andra.
— Frågade du inte det?
— Nej. Modern kallade henne »baby», och den gamla häxan sade »ungen». Allt, jag känner till är tillnamnet — Kennedy. Du får kristna henne till vad du vill.
— Då ska jag kalla henne Dulcinea, eftersom du är hennes riddare, och förkorta det till Dulce. Det är en vacker förkortning, tycker jag, sade Rose skrattande.
Don Quixote såg belåten ut och lovade att modigt försvara sin lilla dam; han började sin tjänstgöring med att fylla hennes små händer med smörblommor och vann på så sätt för egen räkning det första småleende, som babys ansikte känt till på många veckor.
När de kommo hem, tog tant Plenty emot den nya gästen med sin vanliga gästfrihet, och när hon fick höra historien, blev hon så varmt intresserad, som till och med den entusiastiska Rose kunde begära, och gjorde allt, för att barnet skulle få det bra. Inom mindre än en halvtimme efter det att baby burits upp, kom hon ned igen på Roses arm, nytvättad och med håret borstat och iförd en ny skär klänning, som var mycket för stor, och ett vitt förkläde, som var alldeles för litet, ett nätt bandage om den skadade armen och några trådrullar på ett snöre till leksak hängande på den andra.
— Vad tycker du nu om din Dulce? sade Rose, då hon kom in med en silverspilkum full med bröd och mjölk.
Mac föll på knä, fattade den magra lilla handen och kysste den lika hängivet, som någonsin den gode don Alonzo Quixada kysste hertiginnans, i det han glatt citerade några ord ur den odödliga berättelsen: »Höga och suveräna dam, din intill döden, riddaren av den sorgliga skepnaden.»
Men baby hade ingen smak för lek just då, utan drog undan sin hand och pekade på spilkumen med orden: »Din-din nu!»
Så Rose slog sig ned och matade hertiginnan, medan don Quixote stod bredvid och med stor tillfredsställelse åsåg festen.
— Jag ska köpa henne nya skor och kläder också. Vart ska jag gå — vad ska jag begära — och hur mycket ska jag köpa? frågade han, i det han stack handen i fickan efter sin plånbok, älskvärt angelägen men sorgligt okunnig.
— Det ska jag sköta om. Vi har alltid kläder till hands för barnen på Udden, så vi kan med lätthet klä upp Dulce. Du kan gärna anställa efterforskningar efter fadern, ty jag vill inte, att man tar henne ifrån mig just när jag börjar hålla av henne. Känner du till någonting om honom?
— Bara det att han är ådömd tjuguett års straffarbete, så att det inte är antagligt, att han kommer att oroa dig.
— Så ohyggligt! Då hade Phebe det bättre, ty hon hade inga släktingar alls. Då ska jag genast gripa mig verket an och försöka uppfostra tukthusfångens lilla, dotter till en god kvinna.