SOU 1940:12/Särskilda yttranden av utredningens ledamöter
| ← Yttranden av utredningens särskilt tillkallade sakkunniga. |
|
Redogörelse för engelsk regionplanelagstiftning och dess användning för landskapsskydd → |
Särskilda yttranden av ledamöter av utredningen.
Särskilt yttrande av herr Kjellman.
Expropriation är att betrakta som en yttersta åtgärd avsedd att trygga genomförandet av för det allmänna väsentliga uppgifter, vilka icke på annat sätt kunna förverkligas. En utvidgning av expropriationsrätten måste med hänsyn härtill ha ett klart konstaterat behov som förutsättning, och kravet på verkligt tvingande skäl måste växa allt eftersom expropriationen kan tänkas leda till mer vittutseende ingrepp i bestående jordförhållanden. Att skapandet av goda förutsättningar för befolkningens friluftsliv, bland annat genom inrättandet av särskilda fritidsområden, tillhör dessa för det allmänna väsentliga uppgifter, bestrider jag ingalunda; jag hyser i detta avseende icke någon från majoriteten avvikande mening och kan också väl tänka mig, att markanskaffning för friluftslivets tillbörliga tillgodoseende kan stöta på sådana svårigheter, att tvångsförfarande kan behöva anlitas. Den undersökning, som företagits i syfte att klarlägga det faktiska läget i denna fråga, synes mig dock knappast ha ådagalagt detta på ett så ovedersägligt sätt, att anledning finnes att för närvarande föreslå expropriationsinstitutets utsträckande till att omfatta andra för friluftslivet erforderliga markförvärv än dem, på vilka lagen om expropriation för närvarande får anses tillämplig, nämligen badplatser. I huvudsaklig anslutning till vad utredningen särskilt tillkallade sakkunnige generaldirektör Malmberg i sitt särskilda yttrande anfört, finner jag därför att utredningen, i samband med förslaget om komplettering av hälsovårdsstadgan på sätt ovan angivits i kap. VIII, hade bort avge förslag till sådan ändring i expropriationslagen att expropriationsrätten genom sagda stadgeändring icke utvidgas utöver vad som enligt lag nu får anses gälla; varvid utredningen i motiveringen hade bort angiva att anledningen härtill förnämligast vore att söka däri, att den av utredningen företagna undersökningen icke synts giva vid handen att expropriation för ifrågavarande ändamål vore oundgänglig. Enligt min mening bör denna fråga återupptagas om och när behov av utvidgad expropriationsrätt på ett mera markerat sätt framträder för tillgodoseendet av friluftslivets behov.
Särskilt yttrande av herr Romell.
Det i betänkandet föreslagna nya servitutsinstitutet, som jag med nedan nämnda modifikation varmt förordar, har av utredningen till sin omfattning begränsats så, att det blott skall få användas för »bildande av fritidsområden» och icke i annat fall, även om detta skulle vara till nytta för friluftslivet (»av beskaffenhet att kunna påverka fastighetens lämplighet som fritidsområde», sid. 200). Till följd av den givna definitionen av syftet synes den innebörd, som i motiven inlägges i begreppet »fritidsområde», få en viss normerande verkan och åt ett servitut enligt den föreslagna lagen ge ett minimiinnehåll, som går utöver ramen för i övrigt motsvarande engelska personalservitut (enligt sect. 34 i 1932 års planlag och clause 8 i 1937 års tillägg till National Trust Act). I detta hänseende av betydelse äro en rad uttalanden i betänkandet om besöksfrekvens, stängsel och bete och allmänhetens friheter inom fritidsområdena, om behovet av byggnader eller andra anläggningar inom eller i anslutning till fritidsområden, om villkoren för kommun, förening och stiftelse att få förvärva eller behålla servitut och om servitutsgivarens underförstådda skyldigheter (sid. 176–177, 179, 180, 191, 192, 202, 209, 210 och 211). I dessa uttalanden förutsättes dels, att ett fritidsområde måste – med eller utan de särskilda anläggningar, som i allmänhet anses skola finnas – vara starkare besökt än andra marker, dels att allmänheten inom ett sådant område måste få utöva sina friheter enligt allemansrätten med en viss, å andra marker icke gällande företrädesrätt, för viken markägarens intressen skola vika. Det vill härav synas, som om ett servitut enligt den föreslagna lagen alltid skulle implicera en ökning av allmänhetens rätt, även utan särskilt stadgande härom med stöd av lagens 1 §. Att så bör anses vara fallet antydes också av två direkta uttalanden (sid. 180 och 209).
Denna implikation, tillspetsad i det uttryckliga kravet, att markägaren i viss utsträckning måste tåla skador och obehag, kan enligt min bestämda uppfattning befaras få en sådan psykologisk och ekonomisk verkan, att en lag enligt utredningens förslag bleve utan praktisk nytta för sitt huvudsyfte och användbar blott i specialfall (såsom då en kommun eller organisation efter att ha köpt ett fritidsområde vill delvis sälja det med garanti mot icke önskvärd exploatering). Jag utgår härvid ifrån att servitutet, såsom utredningen föreslagit, endast skall kunna påläggas genom frivillig överenskommelse.
Ur ekonomisk synpunkt förefaller det som en hopplös uppgift att på förhand uppskatta all den skada, som folkmassor av obekant storlek under all framtid kunde göra inom ett område under utövning av en rätt att gå och vistas. Ersättning för en ovillkorlig, icke eller vagt begränsad sådan rätt synes därför rent affärsmässigt icke lämpa sig för uppgörelser i servitutsform. Ett servitut vari den ingår torde bli oproportionerligt dyrt att förvärva (såvida icke dess giltighetstid vore mycket begränsad).
Känslomässigt kunde en markägare, som gärna såge sin egendoms naturvärden skyddade för framtiden, i och för sig ställa sig välvillig till en servitutsuppgörelse på rimliga villkor, riktad emot viss exploatering av egendomen. Men just en sådan markägare kan knappast vara benägen att utlämna egendomens naturvärden till allmän slitning utan säkrare garantier mot förstörelse än dem som utredningens fritidsområdesbegrepp synes ge rum för. En vid sin egendom fäst markägare, som hade att välja mellan att sälja ett servitut eller att sälja egendomen eller en del därav till styckning, torde icke heller rent personligt finna något större behag i tanken att sitta kvar på en egendom, där han frånsagt sig den möjlighet han eljest kunde ha att hindra obegränsade folkmassor från att sprida vantrevnad. Han skulle därför i varje fall säkerligen icke sälja sin rätt billigt och troligen icke nämnvärt billigare än hela egendomen.
Enligt min mening hade dessa konsekvenser bort undvikas, emedan de hade kunnat undvikas utan att servitutets innehåll blivit otillräckligt för det avsedda syftet. Jag utgår då från två förutsättningar.
Den ena är, att i vårt land det sentida hotet mot friluftslivets förutsättningar kommer endast och allenast från okontrollerad exploatering av landskaps- och naturvärden – för med friluftslivet sammanhängande syften eller eljest – och främst från den planlösa sportstugebebyggelse, som i Sverige fått en rekordartad omfattning. Inom de utmarker, som ännu icke blivit den moderna markexploateringens offer, har nämligen den svenska allmänheten med stöd av urgammal alle mans rätt friheter full tillräckliga för friluftslivets allmänna behov. Hinder för att utöva dessa friheter ha rests och kunna av praktiska skäl resas blott i obetydlig omfattning. Folkilskna kreatur bli allt ovanligare i utmarkerna, sedan skogsbetet börjat anses ekonomiskt fördärvligt. Klätterfria stängsel kring större utmarksarealer äro mycket sällsynta och komma troligen att så förbli, då de ställa sig oerhört dyrbara. Vissa specialbehov av mark för markslitande nyttjande – särskilt tältliv – måste fyllas utanför allemansrättens rum, men dessa äro mycket litet markkrävande, behöva därför icke vålla kommunerna ekonomiska svårigheter och anses icke heller av utredningens flertal motivera några nya former för förvärv av ägande- eller nyttjanderätt.
Min andra utgångspunkt är en övertygelse, att friluftslivets sanna intressen icke kräva och icke gagnas av den ovillkorliga ohämmade rörelsefrihet inom naturområden för friluftsliv, som i Sverige ännu brukar anses önskvärd. Denna övertygelse grundar sig på personlig kännedom om de välordnade, trivsamma State Parks i staten New York och i övrigt på följande. Det som ger friluftslivet dess karaktär och säregna värde är ostridigt icke den eventuella kroppsrörelsen och icke heller solbrännan, badet i öppet vatten o. s. v. Om det blott vore fråga om sådant, hade fritidsutredningen aldrig behövts, ty gymnastik- och idrottsplatser, solbad och öppna badbassänger kan man anlägga var som helst, även mitt i en stenstad. Det väsentliga är i stället den naturpräglade ramen för friluftslivet, som ger möjlighet till naturupplevelse samtidigt med rörelsen, vilan, solbadet eller badet i öppet vatten. Ett grundläggande krav måste därför vara, att naturen inom ett fritidsområde bevaras så att den kan väl fylla sin uppgift i friluftslivets tjänst. Detta kan tolkas olika, men likaväl som ett konstmuseum för allmänheten anses böra hysa äkta konst och icke oljetryck bör enligt min mening ett fritidsområdes publik bjudas mer än surrogat för natur. Även den s. k. markslitningen, som blir en följd av för mycket tramp på olämpliga ställen, ja till och med den lindriga form därav, som yttrar sig i en allmänt sjaskig prägel hos växtligheten, bör därför undvikas utanför de små arealer, som anvisas till tältplatser o. d. och där naturen måste offras.
Friluftslivet har alltså inom ett fritidsområde, med undantag av nyssnämnda små arealer, i en väsentlig punkt ett intresse, som helt överensstämmer med markägarens. Allmänhetens nyttjande av området bör så organiseras, att skador icke uppstå på mark eller annan natur. Regleringen kan ske i olika former och bör avpassas efter områdets storlek, besöksfrekvensen m. m., men vid högre besöksfrekvens bli inskränkningar i allmänhetens rörelsefrihet ofrånkomliga, om området i längden skall väl fylla sin uppgift.
Sådana inskränkningar behöva ingalunda minska utbytet av ett besök. Det är en ensidigt dogmatisk uppfattning, att friluftsfolket endast har glädje av de kvadratmeter mark, som det blir tillfälle att trampa på. Landsbygdens och skogens folk, som går efter mål och med mening, följer de stigar som finnas överallt i skog och mark där människor haft något nämnvärt att göra (så känslig är skogsmarkens växtlighet) och går »väglöst» endast i nödfall. Så kunde stadsborna också göra. Deras behov att trampa överallt i det gröna är närmast en av oförstånd betingad ovana, som borde vara möjlig att bota även i Sverige. Med orienterarna är det en särskild sak. Men de kunna ändå aldrig tillfredsställas genom särskilt avsatta fritidsområden nära samhällena; dessa måste av många skäl bli för små och begränsade.
Det torde få anses sakligt ganska upplysande, att i Amerikas förenta stater på grundval av en mycket omfattande erfarenhet frågan om att trygga friluftslivets förutsättningar behandlas som en stor naturskyddsfråga (liksom i Danmark). Problemet om allmänhetens friheter inom ett fritidsområde bedömes också i enlighet med samma grunduppfattning som jag förfäktar. Till belysning härav må anföras några uttalanden ur den s. 75 nämnda officiella rapporten »Recreational use of land in the United States».
På talrika ställen framhålles starkt det grundläggande värdet ur rekreationssynpunkt av oförfalskad natur, och de i Sverige vanliga kvantitetssynpunkterna på friluftslivet och dess behov lysa med sin frånvaro i uttalanden sådana som detta: »För de få, stigen och den oberörda vildmarken; för de många, samlingsplatserna med deras bekvämligheter" (s. 202). Det begrepp som närmast motsvarar utredningens »fritidsområde» kallas »large recreational park» och definieras (s. 4) som ett några hundra till några tusen tunnland stort område, »där ett omväxlande, naturpräglat landskap finnes och bevaras och som i första hand är avsett som en tillflykt där allmänheten kan finna avspänning och sinnets lyftning (inspiration), njuta av naturens skönhetsvärden, förnya kontakten med jorden och ting som växa, komma ifrån stadens trängsel, syner och ljud och bedriva sådana former av aktiv rekreation som harmoniskt passa i ett naturpräglat landskap». Det omtalas, att icke blott i nationalparkerna, utan även »i de flesta State Parks erkännes det som en förstahandsuppgift att bevara det inhemska naturliga landskapet och dess växt- och djurliv», vilket emellertid »nästan fullständigt misslyckats» inom områden som varit »för små för den belastning av aktiv rekreation som de måst bära» eller som »organiserats illa och där som följd härav otillräcklig begränsande kontroll kunnat utövas över allmänhetens nyttjande av dem» (s. 88). »Tron att ett naturområde icke kräver någon särskild organisation har varit seglivad», heter det (s. 87), och »den har lämnat i sina spår förstörelse, svår skada eller förändringar av oersättliga drag av högt värde i tjogtals parker som en följd av allmänhetens nyttjande utan organisation och begränsning».
Det problem som måste lösas är, fortsätter rapporten, »att nyttiggöra ett relativt opåverkat naturområde, som i de flesta fall har fått förbliva i detta skick därför att det aldrig mycket nyttjats, och att samtidigt bevara de skönhetsvärden eller andra tillgångar, som bilda en av de förnämsta bevekelsegrunderna, om icke den förnämsta, till att göra området till park». För detta ändamål rekommenderas bland annat (s. 119–121): att parkerna tas till rikligt stora; att det för varje område noga överväges, på vad sätt och i vilken utsträckning allmänheten kan tillåtas nyttja det utan skada; att så få platser som möjligt, helst blott en i varje State Park, upplåtas till intensivt, markslutande bruk; att vederbörande förvaltningsorgan ges myndighet att föreskriva hur området får nyttjas; samt att vägnätet begränsas och i varje State Park »en rikligt tilltagen del av hela arealen, där naturen är som bäst, lämnas helt orörd», utan vägar och med ett begränsat stignät. Den sista rekommendationen grundar sig på att i Förenta staterna till följd av folkets vanor en mark kan bättre än i Sverige skyddas helt enkelt genom att låta den förbli väglös och stiglös.
Från nämnda utgångspunkter anser jag, att ett rent landskapsskyddande servitut i stil med de engelska vore fullt tillräckligt för det syfte, som utredningen avsett med sitt lagförslag. Uppgörelser om allmänhetens friheter borde icke vara omöjliga att träffa med markägaren utanför servitutets ram, om man fasthåller vid att de icke behöva och redan i friluftslivets eget intresse icke böra gå så långt att skador uppstå på mark och växtlighet. Den teoretiska möjligheten finns, att en servitutsgivare eller hans efterträdare i framtiden av tredska skulle vägra att gå in på någon rimlig uppgörelse och efter förmåga söka stänga allmänheten ute från sin egendom. Den risk som ligger häri är dock efter mitt förmenande obetydlig. Dels är det, såsom förut påpekats, av rent praktiska skäl svårt för en markägare att stänga allmänheten ute från större utmarksarealer. Dels kunde en sådan praxis, om den mot förmodan skulle ta oroande omfattning, när som helst stoppas genom en allmän lagstiftning, såsom visas av exempel från Danmark och England (bestämmelserna om hinder för allmänhetens färdsel m. m. i 1937 års Naturfredningslov, respektive Access to Mountains Act, 1939). Slutligen borde en kommun eller organisation kunna skaffa sig framtidsgarantier genom att köpa mark till en eller annan vaktstuga, raststuga eller tältplats och samtidigt förvärva nödiga vägservitut.
I motsats till det av utredningen föreslagna servitutet torde ett rent landskapsskyddande servitut kunna komma till praktisk användning och bli till viss och kanske mycket stor välsignelse även i Sverige, såsom fallet är i England.
Markägare i England ha i stor utsträckning gått med på landskapsskyddande servitut riktade mot markexploatering (jfr s. 265) med eller utan annan ersättning än den säkra vinsten för familjen, att skatten på ett icke mer realiserbart spekulationsvärde bortfaller. Delvis ha dessa markägare handlat av ekonomiska skäl, då de tagit en mindre, men säker vinst och avstått från en osäker större. All mark kan icke säljas till tomter, och exploatering i större skala medför stora avbränningar, som lätt göra nettot mindre än beräknat. Med visshet ha nämnda markägare därjämte ofta drivits av känsloskäl och allmänanda. De ha önskat bevara ett kärt arvegods och hjälpa till med den nationella uppgiften att rädda det gamla engelska landskapet från förödelse. Man behöver icke anse det uteslutet, att svenska markägare skulle kunna handla på motsvarande sätt och mot rimlig ersättning till egen tillfredsställelse och allmänt gagn trygga sin egendom mot framtida tomtstyckning. Främst är det ägare till bygdernas enstaka ännu sparade storgods som kunna tänkas vilja så göra. Hos en del av dem kan man av flera skäl vänta ett visst ideellt intresse för en egendoms framtida öden och för att bevara dess naturvärden och skönhet. Just dessa enstaka sparade storgods äro samtidigt ofta så enastående tillgångar för bygden och dess friluftsliv, att det skulle betyda räddning från en oersättlig förlust, om en ekonomiskt gångbar väg kunde anvisas för att bevara dem. Det är i huvudsak i dessa fall ett servitut skulle ha en uppgift att fylla. Servitutsinstitutets tillämpning i praktiken bleve därför troligen alltid av relativt liten omfattning, men kunde dock bli till så stort gagn, att institutet väl torde försvara en plats i svensk lag.
I enlighet med ett landskapsskyddande servituts karaktär bör för ett sådant icke stadgas den begränsning av syftet till »bildande av fritidsområden», som utredningen konsekvent har föreslagit för sitt servitut. Det synes mig icke heller finnas något rimligt skäl, varför icke för natur- och landskapsskydd arbetande organisationer skulle medges rätt att liksom den engelska National Trust begagna ett sådant servitut för sina strävanden, vilka på ett synnerligen väsentligt sätt befordra friluftslivets intresse. Några farhågor för »skadliga verkningar för samhället» borde härigenom icke behöva uppkomma. Det må i fråga om farhågorna för sådana verkningar av ett mindre snävt begränsat servitutsinstitut (s. 187, 193 och 195) påpekas: att utredningens direktiv intet antyda om att eventuella bebyggelsekontrollerande åtgärder borde vara inskränkta till särskilt bildade fritidsområden; att farhågorna icke synas ha motiverats annat än med allmänna hänvisningar till »samhällets intresse av att jordägarerättens frihet bibehålles» o. d. och svårigheten att bedöma vad en servitutsbelagd fastighet skulle kosta på exekutiv auktion; samt att de innebära en längre gående rädsla för angrepp på friheten att exploatera mark än vad man numera finner i Manchester-liberalismens hemland, där National Trust liksom kommunala m. fl. organ utan villkor kan förvärva landskapsskyddande servitut. Det kan också erinras, att expropriation i Sverige är tillåten för naturskyddsändamål, så att det redan finns möjlighet att till och med tvångsbinda fast egendom för naturskyddets syften. Att stänga möjligheten till frivilliga servitutsuppgörelser för samma ändamål vore en underlig inkonsekvens.
I frågan om en eventuell tidsbegränsning av servitut för avsett ändamål har jag ovan anfört, att det av utredningen föreslagna servitutet, som implicerar särskilda friheter för en publik av obekant storlek, genom sin natur icke lämpar sig annat än för en tidsbegränsad uppgörelse. I denna punkt ansluter jag mig alltså till herr Gustafsons reservation. Helt annorlunda blir förhållandet i fråga om ett rent landskapsskyddande, klart negativt servitut. I detta sammanhang vill jag med instämmande hänvisa till utredningens s. 195 uttalade uppfattning om risken för att ett tidsbegränsat servitut skulle förfela sitt syfte. Den temporära trygghet mot exploatering, som ett sådant servitut skulle ge, kunde i själva verket enligt min uppfattning knappast fylla en positiv uppgift annat än som ett slags tillfälligt byggnadsförbud i avvaktan på en landskapsskyddande regionplanering, om det komme att finnas grund att hoppas på en sådan. I övrigt torde tidsbegränsade servitut kunna bli direkt farliga genom att ge ett bedrägligt sken av trygghet för framtiden och förse ljumt intresserade kommunalorgan med ett billigt camouflage (ty dessa servitut bleve utan tvivel lätta och billiga att köpa) för deras brist på vilja till nödiga offer för att verksamt trygga friluftslivets förutsättningar, d. v. s. inom något lämpligt område skaffa hållbara garantier mot sådan exploatering som ruinerar landskap och natur. Å andra sidan borde de principiella betänkligheterna mot evighetsservitut icke behöva väga tyngre i Sverige än i motsvarande fall i England. Servitutet skulle inta en särställning redan genom sin art. De servitut som på ett eller annat sätt tjäna det ekonomiska livet bli under utvecklingen lätt urmodiga och till förtret. Däremot måste en sparad oas av naturpräglat landskap i en tätbygd bli allt unikare och därmed en relativt allt större tillgång för bygden, ju mera denna utvecklas. Servitut mot exploatering av en sådan oas kunna svårligen tänkas kollidera med en förnuftig framtida regionplanering. Skulle området icke ha det läge inom bygden, som hade varit mest önskvärt, så är det nämligen med eller utan servitut intet att göra åt den saken. Ett område av värde genom sin ursprunglighet kan man icke flytta på. Vad beträffar de av herr Gustafson framförda allmänna ekonomiska farhågorna har jag under diskussionen inom utredningen tillåtit mig anmärka, att dessa i lika mån kunna anföras som skäl emot varje försök att för framtiden trygga friluftslivets förutsättningar i bygderna. Farhågorna förefalla dessutom sagt grundade, då det i Sverige finns omkring 4 000 kvadratmil mark att exploatera utanför de få storgods, av vilka en del skulle kunna tänkas bli belagda med landskapsskyddande servitut till friluftslivets fromma.
De ändringar, som enligt mitt ovan motiverade förslag skulle behöva
vidtagas i själva lagtexten i föreliggande utkast till servitutslag, inskränka sig till
följande. I titeln borde orden »för bildande av fritidsområden» ersättas med
orden »för bevarande av naturområden». I 1 § skulle orden »bevara eller
öka . . . envar lovligt» (rad 4–7) ersättas med orden »i allmänhetens intresse
bevara naturen eller landskapet». I 4 § borde orden »vars verksamhet är
ägnad att främja ett sunt friluftsliv» utgå såsom överflödiga och eventuellt
hinderliga för lagens syften.
Samtidigt torde i 3 § orden »med vilken jordägaren skäligen kan nöjas» kunna utgå, då inskränkningen förefaller onödig i fråga om ett klart negativt servitut.
Särskilt yttrande av fru Svenson.
I nedan angivna hänseende, där kommittémajoritetens förslag ej synas mig vara riktiga eller nödvändiga för ordnande av de fritidsreservat, som med utredningen åsyftats, nödgas jag anmäla avvikande mening.
Beträffande expropriationsförfarande för anskaffande av fritidsområden kan jag av skäl, som anförts av utredningens särskilt tillkallade sakkunnige generaldirektör Malmberg i hans särskilda yttrande, icke förorda en allmän rätt för kommuner eller andra rättssubjekt till expropriation för tillgodoseende av friluftslivets behov. Enligt min mening hade utredningen därför bort, i samband med förslaget om komplettering av hälsovårdsstadgan, avge förslag till sådan ändring i expropriationslagen, att expropriationsrätten genom samma stadgeändring icke utvidgas utöver vad som enligt lag nu får anses gälla.
Anskaffandet av fritidsområden bör enligt mitt förmenande i regel lämpligast ske på det sätt att de olika samhällsbildningarna genom köp förvärva erforderlig mark. Därigenom skulle nämligen kunna vinnas dels en reglering av tomtpriserna i samhällenas ytterområden och dels tillgång på parkområden å icke exploaterade delar därav, lämpliga för friluftsliv. Jag anser emellertid, att det bör vara en framkomlig väg att anskaffa fritidsområden genom servitutsförfarande, när det sker medelst frivilliga överenskommelser mellan parterna. Av flera skäl anser jag dock att dylika servitut icke böra kunna givas giltighet för all framtid. Härför talar i främsta rummet, att förändringar i penningvärdet kunna helt förrycka värdet av utgående ersättningar för servituten. Vidare skulle till följd av omöjligheten att på förhand bedöma skadeverkningar och intrång markägarnas intressen kunna komma att trädas för när. Med anledning härav hyser jag den uppfattningen, att giltighetstiden för servitut av denna art bör begränsas till högst femtio år. Slutligen anser jag att de föreslagna servituten icke böra få överlåtas å ny servitutshavare utan fastighetsägarens godkännande. Enligt min åsikt hade därför den av utredningen föreslagna servitutslagstiftningen bort utformas i överensstämmelse med vad utredningens särskilt tillkallade sakkunnige riksdagsman Gustafson anfört i sitt särskilda yttrande.