SOU 1962:36/Kapitel 03

←  Utredningsuppdragen och utredningsarbetets uppläggning

SOU 1962:36 — Naturen och samhället. av 1960 års naturvårdsutredning Nuvarande förhållanden på naturvårdens område

Allmänna erfarenheter och önskemål rörande naturvården  →

TREDJE KAPITLET
Nuvarande förhållanden på naturvårdens område

A. Naturskyddslagstiftningen

Den centrala lagstiftningen på naturvårdens område innefattas i naturskyddslagen av den 21 november 1952 (nr 688) med tillhörande tillämpningsföreskrifter, intagna i kungörelsen den 30 december 1952 (nr 821) med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av naturskyddslagen.

I naturskyddslagens inledande bestämmelser fastslås att naturen är en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas och att envar i sitt umgänge med naturen bör visa varsamhet så att onödig skada ej uppkommer (1 §). Härefter behandlas i skilda avsnitt tre slag av naturskyddsobjekt, nämligen nationalparker (2-4 §§), naturminnen (5-11 §§) och naturparker (12-15 §§).

Nationalpark kan endast avsättas på mark tillhörig kronan i syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick. Konungen förordnar om nationalparkers vård och förvaltning samt äger för varje nationalpark meddela de särskilda föreskrifter, som är erforderliga för att trygga ändamålet med nationalparken. Sådana föreskrifter skall dock icke medföra inskränkning i redan uppkommen enskild rätt eller i lapparna medgivna rättigheter.

Såsom naturminne kan fridlysas område eller till fastighet hörande naturföremål, som på grund av sin betydelse för kännedom om landets natur, sin skönhet, egenart eller eljest märkliga beskaffenhet bör särskilt skyddas. Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen, som i samband därmed har att meddela erforderliga föreskrifter om naturminnets vård och förvaltning. Konungen äger att förordna att vård och förvaltning av naturminne helt eller delvis skall omhänderhas av myndighet. Därest beslut om fridlysning medför sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att marken kan nyttjas endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, är markägare eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten berättigad till ersättning av kronan för den skada han lider. Ersättning kan även utgå för andra former av avsevärt men, som tillfogas markägaren genom fridlysningen. Vid fall av synnerligt men kan ägaren fordra att fastigheten löses. Då fråga väckts om fridlysning äger länsstyrelsen för viss tid, högst tre år, meddela förbud att utan länsstyrelsens tillstånd vidtaga åtgärder som strider mot fridlysningens syfte. Förbudets giltighet kan av länsstyrelsen förlängas med högst tre år. För skada föranledd av sådant interimistiskt förbud är markägare eller annan rättsinnehavare berättigad till ersättning av kronan. Undantag från fridlysning må av länsstyrelsen medgivas för vetenskaplig forskning eller därmed jämförligt ändamål. I vissa fall skall fridlysningen av länsstyrelsen upphävas eller i erforderlig mån jämkas, nämligen dels om naturminnet förstörts eller avsevärt ändrats till sin beskaffenhet och det på grund härav eller av annan anledning framstår såsom meningslöst att bibehålla fridlysningen och dels på begäran av någon som genom expropriation förvärvat rätt till sådant nyttjande av naturminnet som icke är förenligt med fridlysningens syfte. I andra fall må fridlysningen av länsstyrelsen upphävas eller jämkas, nämligen om fridlysningen hindrar eller avsevärt försvårar företag av större allmän eller enskild nytta samt om fridlysningen på grund av omständigheter, som ej tagits i beräkning när fridlysningsbeslutet meddelades, medför avsevärt större intrång än då förutsatts. Om särskild undersökning på marken erfordras innan fridlysning beslutas eller beslutad fridlysning upphäves eller jämkas, må sådan verkställas genom länsstyrelsens försorg. Kostnader för undersökning av naturminne eller särskilda åtgärder för dess bevarande föranledda av arbetsföretag som berör naturminnet skall gäldas av företaget såvitt det ej på grund av särskilda förhållanden finnes vara obilligt.

För tillgodoseende av det sociala naturskyddets behov av marker för friluftsliv tillskapades i naturskyddslagen ett helt nytt institut, naturparken. Som naturpark kan genom länsstyrelsens beslut fridlysas område, som på grund av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av väsentlig betydelse för befolkningens umgänge med naturen. I samband med beslut om fridlysning äger länsstyrelsen meddela de särskilda föreskrifter som är erforderliga för tryggande av områdets användning för avsett ändamål samt ordningsföreskrifter. Såsom villkor för fridlysning av naturpark stadgas, att fridlysningen ej må ske utan ägarens samtycke med mindre området blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det med fridlysningen avsedda ändamålet. I övrigt gäller för naturpark i tillämpliga delar samma regler rörande ersättning till markägare samt rörande fridlysningens upphävande eller jämkning m m som gäller för naturminnen.

Under rubriken särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter har i naturskyddslagens 16—18 §§ intagits regler som möjliggör för Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer att meddela fridlysning för växt eller djurart, som löper risk att utrotas. Sådan fridlysning skall ej utgöra hinder mot marks utnyttjande på ekonomiskt ändamålsenligt sätt.

De särskilda bestämmelserna till skydd för landskapsbilden (19—25 §§) innehåller regler om samrådsskyldighet rörande vissa arbetsföretag, om förbud mot täktverksamhet i vissa fall och om utomhusreklamen. — Rörande arbetsföretag i allmänhet stadgas att därest sådant företag, dock ej bebyggelse, kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden bör innan företaget utföres samråd ske med länsarkitekten eller den han anvisar. Vid här avsedda arbetsföretag äger länsstyrelsen vid vite förelägga företagaren att vidtaga åtgärder för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden. Föreläggandet får dock ej vara oskäligt betungande för företagaren. — Inom vissa utvalda områden äger länsstyrelsen förordna att täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed jämförliga nyttigheter ej får utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Vid meddelande av tillstånd till täkt äger länsstyrelsen meddela föreskrifter avsedda att begränsa företagets menliga inverkan på landskapsbilden. Därest markägare eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten förorsakas avsevärt men genom vägrat tillstånd till täkt eller genom de särskilda föreskrifter länsstyrelsen utfärdat för täktens bedrivande är han berättigad till ersättning av kronan för den skada han lider. — Den som vill anbringa varaktig anordning för utomhusreklam eller liknande är skyldig att samråda med länsarkitekten därest anordningen kan komma att störa landskapsbilden. Beträffande sådan anordning som är uppenbart vanprydande i landskapsbilden äger länsstyrelsen vid vite meddela föreläggande om anordningens borttagande eller ändring. För förlust som uppkommer i anledning av sådant föreläggande kan i särskilda fall ersättning utgå av allmänna medel. Inom vissa känsliga områden äger länsstyrelsen meddela generellt förbud mot all utomhusreklam med undantag för anordning som anbringas på byggnad till upplysning om på stället bedriven rörelse.

Om skydd mot nedskräpning stadgas i en särskild avdelning (26—27 §§). Denna innehåller en allmän hänsynsregel om att envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen på sådant sätt att otrevnad eller skada kan uppkomma för annan. Vidare har länsstyrelsen tillagts befogenhet att vid vite förelägga den som skräpat ned eller osnyggat så att därav för närboende eller andra uppkommit obehag av betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom att iordningställa platsen efter sig under förutsättning att detta icke framstår såsom oskäligt betungande för vederbörande.

Slutligen innehåller naturskyddslagen anvisningar rörande behandling av ersättningsfrågor (28—31 §§) och ansvarsbestämmelser m m (32—37 §§).

Tillämpningskungörelsen kompletterar naturskyddslagen med närmare anvisningar rörande lagens tillämpning framför allt beträffande vård och förvaltning av de olika naturskyddsobjekten. Genom särskilt tillägg till tillämpningskungörelsen har föreskrivits att täkt av grus, sand eller sten, som ej avser markinnehavarens husbehov, efter den 30 april 1959 ej må företagas utan att skriftlig anmälan därom gjorts hos länsstyrelsen minst en månad före täktens början. — Av stor betydelse är vidare bestämmelsen i 17 § att länsstyrelsen har att förvissa sig om att erforderliga medel finns tillgängliga, innan beslut fattas i ärende, som kan föranleda ersättnings- eller lösenskyldighet.

B. Strandlagen

Gällande strandlag den 30 maj 1952 (nr 382) innebär följande.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att inom visst strandområde bebyggelse icke må företas utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande av helt ny byggnad samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden tidigare varit använd ävensom grävnings- och andra förberedelsearbeten för här avsedd bebyggelse. Förordnandet skall avse land- och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall dock högst 300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd. Undantagna från lagens tillämpning är områden som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan samt områden som ingår i godkänd avstyckningsplan såvida icke förbud mot tätbebyggelse utfärdats. Undantagen är också bebyggelse som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln (1 §)

Finnes på område där förordnande enligt strandlagen meddelats, eller i dess närhet stängsel, som hindrar eller avsevärt försvårar tillträde till mark inom området där allmänheten eljest kunnat färdas fritt, kan länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från området, kan föreläggande meddelas om borttagande av stängslet. Vad som gäller om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande dike. Vid meddelande av föreläggande som avses här kan vite utsättas (2 §).

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis omfattas av förordnande enligt strandlagen, icke bifallits och kan till följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området, för förordnandet påverkas av att bebyggelserätten inskränkts, av ägaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan förordnandet meddelades. Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets meddelande (3 §).

Ersättningen skall bestämmas att utgå på en gång men kan — om särskilda skäl föreligger — på begäran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan eller den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden. Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten (4 §).

Är ersättning bestämd att utgå på en gång skall den under viss förutsättning nedsättas hos länsstyrelsen. Om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga delar skall gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes. Kronan ersätter vissa förluster som uppkommer därigenom att nedsättning ej skett eller ersättning som ej prövats av domstol blivit för lågt beräknad (5 §).

Har ej överenskommelse träffats om ersättning för inskränkning i bebyggelserätt eller för förlust å fordran skall den som vill framställa ersättningsanspråk väcka talan därom vid expropriationsdomstolen. Jämväl kronan äger påkalla prövning av ersättningsfrågan i samma ordning. Beträffande målet skall bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga delar gälla. Kronan skall vidkännas på ömse sidor uppkomna kostnader i målet så framt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annorlunda (6 §).

Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på grund av föreläggande av länsstyrelsen är han berättigad att av kronan erhålla ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången. Ersättning skall dock icke utgå, om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga allmänheten från område där den eljest kunnat färdas fritt. Dessa ersättningsbestämmelser skall äga motsvarande tillämpning då på grund av föreläggande övergång anordnats över dike (7 §).

Den som företar bebyggelse i strid mot förbud enligt strandlagen straffas, där han insett eller bort inse att förbudet har ägt tillämpning på åtgärden, med dagsböter. Är omständigheterna synnerligen försvårande må till fängelse i högst sex månader dömas (8 §).

Länsstyrelsen äger vid vite förelägga den som företagit bebyggelse i strid mot förbud enligt strandlagen att undanröja eller ändra det utförda. I förekommande fall kan överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad olagligen skett eller utmätningsmannen föranstalta om att förelagd åtgärd vidtages (9 §).

Talan mot länsstyrelsens beslut enligt strandlagen föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Förordnande enligt strandlagen skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan (10 §).

De bestämmelser som erfordras för tillämpningen av strandlagen meddelas av Konungen (11 §).

Gällande tillämpningsföreskrifter till strandlagen (SFS 1952: 383) innehåller bestämmelser om förfarandet vid bland annat utfärdande av strandlagsförordnande samt prövning av fråga om tillstånd till bebyggelse inom förordnandeområde. I det förra hänseendet finns bestämmelser om hörande av markägare, kommuner och samhällen samt utställningsförfarande (1 §), beskrivning av förordnandeområde och publicitet (2 §) samt delgivning (3 §). I det senare hänseendet finns bestämmelser om ansökningshandlingarnas beskaffenhet samt om besiktning (4 §).

I ersättnings- och planeringsfrågorna föreskrives följande.

Den som vill göra anspråk på ersättning för inskränkning i bebyggelserätt eller för anordnande och underhåll av grind eller annan genomgång skall göra framställning därom hos länsstyrelsen, som äger att på kronans vägnar träffa överenskommelse med sakägaren om ersättningen. Länsstyrelsen äger anlita sakkunnig person för utredning av ersättningsfrågan (5 §). I vissa fall skall ersättning för inskränkning i bebyggelserätt av länsstyrelsen hållas inne under viss tid även om nedsättning ej skall ske enligt strandlagens regel härom (6 §).

Länsstyrelsen bör i mån av behov låta verkställa utredning angående den befintliga bebyggelsen inom länets strandområden samt utarbeta riktlinjer för bebyggelsens fortsatta utveckling därstädes. För sådant ändamål äger länsstyrelsen anlita biträde av sakkunnig person (7 §).

C. Naturvården i speciallagstiftningen

Frågor rörande naturens skydd och vård behandlas på ett flertal ställen i speciallagstiftningen. Byggnadslagen den 30 juni 1947 med tillhörande byggnadsstadga den 30 december 1959 har ur naturvårdssynpunkt en utpräglat social prägel. Genom de översiktliga planinstituten regionplan och generalplan i kombination med befogenhet att avgöra var tätbebyggelse får uppkomma har det allmänna tillagts stora möjligheter att vid samhällsplaneringen tillse att områden för friluftsliv blir i erforderlig utsträckning reserverade för detta ändamål. Sambandet mellan byggnadslagen och naturskyddslagen i detta avseende har ovan berörts vid behandling av institutet naturpark. Vid planläggning enligt byggnadslagen skall vidare tillses att områden med särskild naturskönhet, säregna naturförhållanden eller bebyggelse av historiskt eller kulturhistoriskt värde såvitt möjligt bevaras. Ett stadgande av direkt naturvårdande karaktär innefattas i 86 och 122 §§ byggnadslagen, som ger möjlighet för länsstyrelsen att utfärda byggnadsförbud inom områden som bör skyddas bland annat på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden. Vidare må omnämnas att byggnadsstadgans bestämmelser om byggande i många avseenden är utformade med hänsyn till natur- och landskapsvård. — I kombination med byggnadslagens eller strandlagens bestämmelser ger fastighetsbildningslagstiftningen — jorddelningslagen den 18 juni 1926 och fastighetsbildningslagen den 12 maj 1917 — möjligheter till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig lokalisering och utformning av nybildade fastigheter. — Även vattenlagen den 28 juni 1918 innehåller betydelsefulla bestämmelser om naturvård. Enligt 2 kap 3 § får byggande i vatten ej ske om därigenom skulle uppstå sådan bestående ändring av naturförhållandena att väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara. Därest byggnaden är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest ur allmän synpunkt kan dock Kungl Maj:t tillåta densamma oavsett den medför angivna olägenheter. Liknande bestämmelser gäller även vid vattenavledning och torrläggning. Vattenlagen förbjuder vidare sådant byggande i vatten, som medför att allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Till bevarande av naturminnesmärke, som ej blivit i laga ordning fridlyst, bör vidtagas sådana anordningar, som utan att för företaget medföra kostnader av betydenhet kan anses för ändamålet lämpliga (2 kap 12 §). Vattenlagen innehåller i 8 kapitlet bestämmelser om skydd mot vattenförorening genom avloppsvatten. I detta sammanhang kan nämnas att vattenvårdskommittén avgivit ett betänkande (SOU 1960:38) avseende skydd för vattenförsörjningen, vari föreslås vissa ändringar i vattenlagen för beredande av utvidgat skydd för vattentäkter. — Lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar innehåller i 39 § en betydelsefull regel för skyddet av landskapsbilden, innebärande förbud att utan länsstyrelsens tillstånd anbringa reklamanordning eller liknande inom ett avstånd av femtio meter från mitten av allmän väg. Enligt vägstadgan den 30 juni 1943 skall väg om möjligt givas en mjuk och naturlig inpassning i landskapet, och fornlämning eller naturföremål, som är av särskilt intresse för kännedom om landets natur eller på grund av märklig naturbeskaffenhet eller eljest för framtiden bör skyddas, ej beröras av vägföretaget (15 §). — Enligt fornminneslagen den 12 juni 1942 skyddas inte bara de fasta fornlämningarna utan även ett så stort markområde som behövs för skyddsföremålens bevarande och erforderligt område däromkring. Lagen om byggnadsminnen den 9 december 1960 ger möjlighet till skydd av område kring kulturhistoriskt värdefull byggnad för att bevara byggnadens utseende och karaktär. — Förutom naturskyddslagen innehåller jakt- och fiskelagstiftningen bestämmelser till skydd för djurlivet. I enlighet med jaktstadgans bestämmelser utfärdar Kungl Maj:t årligen kungörelse angående fridlysning av vissa djurarter. Särskilda skyddsbestämmelser för djurlivet å vissa platser finnes intagna i Kungl kungörelsen den 16 december 1960 (nr 727).

För att bevara område såsom nationalpark eller naturminne kan expropriation ske jämligt expropriationslagen den 12 maj 1917 (1 § p 11).

D. Organisation och arbetsfördelning m m

Ur organisatorisk synpunkt skiljer lagstiftningen på naturvårdens område mellan beslutande, förvaltande, rådgivande, övervakande och taleberättigade organ. Denna indelning gäller såväl statliga myndigheter som frivilliga organisationer. Gränsdragningen mellan olika organs uppgifter är dock inte alltid helt klar. Vidare kan vissa myndigheter samtidigt ha flera funktioner inom ett visst begränsat avsnitt av naturvården.

1. Den statliga sektorn

Kungl Maj:t är högsta beslutande instans i naturvårdsfrågor avseende tillstånd till expropriation, fridlysning av djur och växter enligt naturskyddslagen och jaktlagen, fastställande av reglemente för nationalpark, förordnande om byggnadsförbud enligt 86 § byggnadslagen och tillstånd till viktigare vattenbyggnad, invallning och torrläggning, då åtgärden kan befaras medföra sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara. Vid avsättande av nationalpark krävs samstämmiga beslut av Kungl Maj:t och riksdagen. Regionalt är länsstyrelsen beslutande myndighet i flertalet naturvårdsfrågor i fiskelagstiftningen, byggnadslagstiftningen (med angivet undantag), strandlagen, fornminneslagen, byggnadsminneslagen (endast i vissa fall) och naturskyddslagen (med undantag av fridlysning av växt- och djurarter). I fornminneslagen har riksantikvarien tillagts befogenhet att besluta i frågor rörande ändring eller borttagande av fast fornlämning. Riksantikvarien har vidare beslutande befogenhet i de flesta fall enligt den nya lagen om byggnadsminnen. Enligt vattenlagen tillkommer beslutande befogenhet, förutom Kungl Maj:t i vissa fall, i allmänhet vattendomstol.

Bland förvaltande organ kan nämnas domänstyrelsen, som omhänderhar vård och förvaltning av nationalparkerna. Därvid skall domänstyrelsen i samråd med vetenskapsakademien upprätta förslag till reglemente samt ordningsföreskrifter för nationalparkerna. Förslaget till reglemente skall underställas Konungen för fastställelse. Dessutom skall domänstyrelsen tillse att kartor och beskrivningar upprättas över nationalparkerna, att dess gränser utmärkes på lämpligt sätt och att kartor och anvisningar om färdleder uppsättes på lämpliga ställen inom eller utom nationalparken. Domänstyrelsen åligger vidare vården och förvaltningen av naturminnen på kronomark under domänverkets förvaltning samt uppgiften att föra riksregister över alla naturminnen i landet. Naturminnen på övrig kronomark eller på ecktesiastik mark skall vårdas och förvaltas av den myndighet under vilken marken hör, medan motsvarande uppgifter beträffande naturminnen på enskild mark tillkommer skogsvårdsstyrelsen, såvida inte länsstyrelsen förordnar annorlunda. I fråga om vård och skydd av de fasta fornlämningarna äger riksantikvarien omfattande befogenheter.

Inom speciallagstiftningen på naturskyddets område finns på vissa områden övervakande organ. Riksantikvarien utövar sålunda tillsyn över de fasta fornlämningarna och över byggnadsminnena, vilka övervakande funktioner kan komma även naturskyddet tillgodo. I mål rörande byggande i vatten och vattenreglering åligger det kammarkollegiet att föra talan för tillgodoseende av allmänna intressen inbegripande naturvårdsintressen. I sådana mål har fiskeristyrelsen övervakande funktioner med avseende på fiskeintressena. Tillsyn över vattendragen med avseende på vattenföroreningar utövas av statens vatteninspektion. — Kommunernas byggnadsnämnder har betydande åligganden på natur- och kulturvårdens område i anslutning till ansvaret för plan- och byggnadsväsendet inom kommunerna. I och med införandet av den nya byggnadsstadgan har byggnadsnämndernas inflytande i dessa avseenden avsevärt förstärkts. Länsarkitekterna har stora övervakande uppgifter inom byggnadslagstiftningen på grund av sin allmänna skyldighet att inom byggnadsväsendet tillvarataga det allmännas bästa och främja en sund utveckling. Även inom naturskyddslagstiftningen har länsarkitekterna vissa övervakande uppgifter i samband med frågor rörande skydd för landskapsbilden.

De ovan angivna övervakande organen har samtidigt i många fall rådgivande funktioner i förhållande till den beslutande myndigheten. I naturskyddslagen anges vissa organ som har rådgivande eller upplysande funktioner utan att samtidigt vara övervakande. I naturskyddsärende åligger det enligt 19 § tillämpningskungörelsen den beslutande myndigheten att inhämta utlåtande från en eller flera institutioner, myndigheter eller organisationer, som besitter sakkunskap i den fråga ärendet rör. I ärenden, där det är av vikt att vetenskapliga synpunkter blir beaktade bör sålunda vetenskapsakademien höras. Akademien har för naturvårdsfrågor inrättat en särskild naturskyddskommitté. I ärenden rörande fridlysning av naturpark bör statens fritidsnämnd höras. Till de rådgivande organen hör även länens naturskyddsråd, vilka har inrättats efter naturskyddslagens tillkomst.

En särställning i organisatoriskt avseende intar den s k naturvårdsdelegationen. Denna består av ordförande och sekreterare, utsedda av Kungl Maj:t, samt företrädare för vissa naturskyddsorganisationer. Delegationen har till uppgift att genom överläggningar med vattenkraftssidan söka uppnå en avvägning mellan naturvårds- och kraftintresset vid vattenkraftutbyggnaden.

Taleberättigade organ är allmän åklagare eller länsarkitekt i vissa avseenden. Vetenskapsakademien har enligt naturskyddslagens tillämpningskungörelse (20 §) tilldelats rätt att föra talan i frågor enligt naturskyddslagen. Kammarkollegiet har tilldelats motsvarande befogenheter med avseende å allmänna intressen i vissa vattenmål. I ärenden enligt vattenlagen angående vattenföroreningar är statens vatteninspektion taleberättigad.

2. De ideella organisationerna

I 19 § naturskyddslagens tillämpningskungörelse har två större frivilliga organisationer blivit särskilt omnämnda. Sålunda bör svenska naturskyddsföreningen eller lokal förening, som naturskyddsföreningen utsett för ändamålet, höras i alla naturskyddsärenden av någon betydenhet. Vidare bör i ärenden, som avser tillämpning av naturskyddslagens bestämmelser till skydd för landskapsbilden eller som eljest är av betydelse för landskapsvården, yttrande inhämtas från samfundet för hembygdsvård eller lokal organisation, som samfundet utsett. Dessutom har såväl naturskyddsföreningen som samfundet rätt att för tillvaratagande av naturskyddets intressen överklaga myndighets beslut i naturskyddsärende. Förutom dessa lagstadgade uppgifter bedriver båda organisationerna en omfattande upplysnings- och propagandaverksamhet. Statsbidrag utgår till både naturskyddsföreningen och samfundet. — Även andra riksorganisationer samt lokala föreningar och förbund bedriver upplysnings- och propagandaverksamhet i naturvårdsfrågor.

E. Naturvården i några andra länder

I naturskyddsutredningens 1951 avgivna betänkande har lämnats en fyllig redogörelse för naturskyddet i de nordiska grannländerna och för internationella naturskyddssträvanden. På grund härav har utredningen nu begränsat sig till att behandla utländska förhållanden mycket översiktligt och med särskilt aktgivande på sådana nyheter i lagstiftning och förvaltning, som är av speciellt intresse med hänsyn till utredningens direktiv. Framställningen har begränsats till förhållandena i Danmark, Finland, Norge och Storbritannien med hänsyn till de allmänna vanskligheterna att göra jämförelser mellan svenska och utländska förhållanden.

1. Danmark

Naturvårdsåtgärderna i Danmark är av speciellt intresse genom att de visar hur långt man tvingats gå i ett tättbefolkat land. Danmarks första naturskyddslag kom till 1917. Enligt denna lag kan områden fredas som på grund av skönhet, läge eller egendomlig beskaffenhet är av väsentlig betydelse för allmänheten. I stadgandet inbegriper man också träd och trädgrupper, stengärden, häckar o dyl, geologiska bildningar samt växter och djur, vilkas bevarande är av naturvetenskapligt eller historiskt värde eller av intresse ur undervisningssynpunkt.

Mot ersättning till markägaren kan allmänheten meddelas rätt att färdas i naturen på områden, som är av väsentlig betydelse för friluftslivet. Färdseln skall dock kunna äga rum utan åsidosättande av ägares eller innehavares berättigade och väsentliga intressen.

Ansökan om fredningsåtgärder kan blott inges av departementen, kommunalbestyrelserna (-fullmäktige) och vissa angivna institutioner som Danmarks naturfredningsforening.

Enligt 1917 års lag tillsattes lokala fredningsnämnder — en för varje amtsrådskrets. Ordförande i nämnden är en av amtets domare, utsedd av statsministern. I övrigt finns ytterligare två ledamöter — en utsedd av amtsrådet och en av den kommun, inom vilken fredningsärendet är aktuellt.

Fredningsnämnds beslut kan föras vidare till överfredningsnämnden, vilken består av en av statsministern utsedd ordförande, fyra av riksdagen valda ledamöter och två av högsta domstolen inom sig valda ledamöter.

Vidare finns en värderingsnämnd om tre personer, varav två, däribland ordföranden, utses av statsministern. Den tredje väljs av berört amtsråd eller borgarrepresentationen i Köpenhamn.

Många naturfredningsåtgärder innebär ett ingrepp i äganderätten. Av hänsyn till bl a ersättningsfrågorna har man därför lagt avgörandet i handen på dessa domstolsliknande organ med högt kvalificerad juridisk sakkunskap. Systemet sammanhänger med att Danmarks grundlag stadgar, att ingen kan tvingas avstå sin egendom utan att det allmänna kräver det och i så fall endast mot full ersättning.

Av intresse är de danska bestämmelserna om ersättningar förorsakade av beslut om fridlysning eller färdselrätt. Statsverket svarar i allmänhet för hälften. Om området är beläget i stad (eller vissa andra kommuner) svarar denna för den andra hälften, annars svarar vederbörande amtsfond för ersättningen. Om ersättningsbeloppen är stora och ärendena har betydelse för hela landet — men icke direkt för berörd kommun — kan fredningsnämnden besluta att statsverket svarar för två tredjedelar av ersättningarna.

Som ett rådgivande och initiativtagande organ finns ett statens naturfredningsråd. Av rådets sju ledamöter utses tre av undervisningsministern efter samråd med universitetens matematisk-naturvetenskapliga fakultet (närmast de botaniska, zoologiska och geologiska institutionerna). En ledamot skall vara skogssakkunnig och utses av lantbruksministern. De återstående tre utses av statsministern; en av dem skall vara arkitekt.

1937 företogs en genomgripande översyn av naturfredningslagen.

De fyra viktigaste förändringarna var följande.

Ett absolut förbud mot bebyggelse av landets kuster infördes. En särskild kommission har sedan fastställt den s k byggnadslinjen. Normalt löper denna 100 m från den på gräsväxt blottade stranden. Statsministern kan ge dispens från byggnadsförbudet. Så sker dock mycket sällan och blott om särskilt starka skäl motiverar det.

Vidare skyddades alla skogsbryn. Innanför en linje 300 m från skogsbrynet får byggnad blott uppföras med fredningsnämndens tillåtelse.

Alla jordfasta fornminnen fredades och slutligen infördes ett förbud mot all utomhusreklam i landskapet.

Myndigheterna hade alltså genom 1917 och 1937 års lagstiftning möjlighet att ingripa, när något värdefullt naturskyddsobjekt hotades av exploatering. För att möjliggöra ett tidigt ingripande och en verklig naturvårdsplanering ändrades lagen 1959.

1959 års lag fastslår, att det åvilar statsministern att låta utarbeta planer över allmänintressanta eller särskilt egendomliga landskap och områden, vilka det på grund av naturskönhet eller läge kan anses önskvärt att bevara fria från bebyggelse eller andra åtgärder, som kan förstöra eller minska deras betydelse för allmänheten.

Planerna utarbetas av särskilda fredningsplanutskott. Vid utgången av år 1960 fanns sju planutskott i arbete. Utskotten är allsidigt sammansatta. Ordförande är vanligen amtsmannen (landshövdingen). I övrigt finns representanter för amtsrådet, kommunerna, vägväsendet, stadsplanemyndigheterna, Danmarks naturfredningsforening och turist- och friluftsintresset.

Vanligen har utskotten en juridisk och en teknisk sekreterare (arkitekt, lantmätare eller ingenjör) jämte erforderligt biträde åt dessa. Efter noggrann utredning presenteras ett planförslag, vilket efter godkännande i utskottet remitteras till berörda kommuner med förfrågan, om de har några ändringsförslag. Kommunerna har däremot icke att ta ställning till om planen skall genomföras eller ej. Detta avgörs av statsministern. Efter eventuell justering sänder fredningsplanutskottet planen vidare till överfredningsnämnden, vilken oftast tar förnyad kontakt med kommunerna. Efter godkännande offentliggörs planen i »Statstidende». Slutligen »tinglyses» den på samtliga berörda egendomar. Tinglysningen innebär att egendomen icke får ändras utan fredningsplanutskottets medgivande. Förbudet gäller speciellt uppförandet av byggnader eller master, bodar eller andra ingrepp såsom planteringar, vilka kan ödelägga eller minska områdets värde för allmänheten. Vägras markägaren dispens kan han kräva att fridlysning genomföres i enlighet med lagens allmänna bestämmelser. Ersättning utgår då för det men som markägaren lider.

Fredningsplanutskotten kan också föreslå förvärv av viktiga friluftsområden, camping- och badplatser m m. Det första område som förvärvades för sådant ändamål är Holmsland Klit på Jyllands västkust. Priset var 170 000 D kr. I oktober 1960 inköptes ytterligare fyra markområden på Jylland och ett på Nordsjälland i Rågeleje. Det senare kostade 1,7 milj D kr.

Den nya lagen tillkom delvis för att förhindra en under senare år visad tendens till tyska markköp på Jylland liksom anläggandet av stora sommarstugekolonier på natursköna områden.

Redan 1961 utvidgades naturvårdslagen ytterligare. Vid sidan av och delvis trots fredningsplanutskottens verksamhet fortsätter nämligen landskapsexploateringen. För att hindra en planlös utveckling stadgas att tillstånd krävs för all större samlad bebyggelse inom områden, som ej faller inom dispositionsplan. Undantagen är bebyggelse som tjänar lantbruk, skogsbruk eller fiskerinäring eller annan på orten naturlig näringsgren och lokal helårsbebyggelse.

Vidare fastställdes att ingen bebyggelse får ske inom ett avstånd av 150 m från insjöar om minst 3 hektar och längs vattendrag med en bredd av minst 4 m utan fredningsplanutskottets tillstånd. Detsamma gäller för ett område av 150 m från vissa vägar. Byggnader eller andra konstruktioner får icke uppföras inom 100 m från fasta fornminnen.

För att ytterligare penetrera vissa frågor och ge naturvårdslagen en enhetligare form beslöt folketinget att lagen i sin helhet skulle ses över under folketingsåret 1964—65. En kommitté förbereder nu detta.

Man har alltså i Danmark en restriktivare naturskyddslagstifning än i Sverige och anslår också väsentligt större summor till ersättningar i samband med förbud. Redan före 1959 och 1961 års genomgripande bestämmelser utbetalades årligen mellan 400 000 och 500 000 D kr för naturfredningsarbetet. Beloppen har nu flerdubblats.

Vid sidan av den statliga verksamheten bedriver Danmarks naturfredningsforening och Friluftsrådet en betydande informations- och upplysningsverksamhet samt tar initiativ i olika fredningsärenden. Naturfredningsforeningen har ett stort antal lokala avdelningar och ombud spridda över hela Danmark. I Friluftsrådet är en mängd natur- och hembygds-, turist- och frilufts-, idrotts- och scoutorganisationer samlade. Verksamheten finansieras med statliga tipsmedel.

2. Finland

Den finska naturskyddslagen av år 1923 är nu föremål för översyn. Liksom 1909 års svenska naturskyddslagar innehåller den finska lagen blott få bestämmelser till skydd för landskapet. Huvudvikten har lagts på att avsätta reservat och freda vissa märkliga naturminnesmärken.

Naturskyddsområdena är av två slag, nationalparker och naturparker, och avsätts på staten tillhörigt område. Om området är 50 ha eller större eller om det är under 50 ha men av särskilt stor ekonomisk betydelse, fordras riksdagsbeslut för dess avsättande. I annat fall räcker det med regeringens godkännande.

Nationalparkerna benämnes i lagen »särskilt skyddsområde» och utgör områden där en representativ och jungfrulig natur skall stå öppen för turism och friluftsliv. Inom dessa är det förbjudet att upptaga odling eller verkställa avverkning, beta kreatur, utnyttja malmfyndighet eller vattenkraft eller skada marktäcket genom olika former av täkter eller skada växt- och djurlivet mm.

Naturparkerna, lagens »allmänna skyddsområde», är däremot främst reserverade för den vetenskapliga forskningen. I naturparkerna vill man skydda vetenskapligt värdefulla formationer av olika slag samt växt- och djurlivet för de faror, som alltid hotar i områden där människor får röra sig fritt. I ortsbefolkningens och de nomadiserande lapparnas intresse har man dock varit tvungen att göra många undantag från fredningsbestämmelserna. De stora rovdjuren björn, lo, varg och järv är fortfarande fredlösa även i naturparkerna.

Nationalparkerna och naturparkerna har tillkommit efter noga utarbetade förslag från landets naturvetenskapliga och naturskyddsintresserade samfund och från statens naturskyddsinspektör. De är jämnt fördelade över hela landet och utgör alltså en representativ provkarta på olika naturtyper. De förvaltas av skogsforskningsanstalten, som även har särskilda anställda tillsyningsmän för varje område. Naturskyddsområden kan avsättas även på enskild mark. Beslut utfärdas av länsstyrelse och markägarens tillstånd erfordras. Expropriation kan också äga rum.

Med naturminnesmärke avses i den finska lagstiftningen endast naturföremål, såsom enstaka träd eller trädgrupper eller andra naturformationer som flyttblock, grottor o dyl, som på grund av sitt vetenskapliga värde eller av andra orsaker är särskilt värda att bevaras. Gränsen mellan naturminnesmärke och naturskyddsområde blir dock givetvis ibland oskarp. Av praktiska skäl hänför man i allmänhet fredade områden med en yta mindre än 1 ha till naturminnesmärke. Länsstyrelsen är beslutande myndighet.

Alla icke jaktbara fågelarter är fredade enligt naturskyddslagen. Undantag görs dock för några skadegörande arter. Växtarter kan fridlysas i hela eller del av landet. Vidare finns förbud att saluföra följande vårväxter: blåsippa, gullviva, vårärt, lungört, tibast och nattviol.

Ur landskapsvårdande synpunkt innehåller lagen den viktiga bestämmelsen, att reklamskyltar icke får placeras i landskapet utanför bebyggelseområdena.

Innan beslut fattas i naturskyddsärende skall yttrande inhämtas från statens naturskyddsinspektör, vilken är knuten till skogsforskningsanstalten. Enligt förordningen den 13 januari 1939 åligger det naturskyddsinspektören att befrämja naturskyddsverksamheten genom att ta initiativ och inkomma med förslag till naturskyddsåtgärder, att avgiva utlåtanden i naturskyddsfrågor, att tillhandagå enskilda med råd i frågor rörande naturskydd samt att utöva en naturskyddet främjande upplysningsverksamhet.

En betydande initiativ- och upplysningsverksamhet bedrivs också av Naturskyddsföreningen i Finland.

3. Norge

Norges första naturskyddslag kom till 1910 och ändrades i vissa delar 1916. Enligt denna lag ägde Konungen bestämma att vissa naturföremål eller områden skulle vara fredade, när det ansågs nödvändigt för att skydda vilda växter och djur, geologiska och mineralogiska bildningar eller liknande, vilkas bevarande var av vetenskaplig eller historisk betydelse.

1954 antogs en ny lag. Enligt denna gäller att land- och vattenområden skall kunna fredas när det anses önskvärt av vetenskapliga eller historiska skäl eller på grund av områdenas naturskönhet eller egenart. Vidare kan växt- och djursamhällen liksom enskilda växt- och djurarter, bergarter, mineral och fossil fredas i hela landet eller del därav. Även enskilda föremål, träd, flyttblock o s v kan fredas.

Normalt inkräktar en fredning icke på allmänhetens rätt att vistas inom området. Förbud kan dock utfärdas för ömtåliga områden. Avser fredningen en eller flera särskilt angivna egendomar skall den »tinglysas» och antecknas i jordregistret.

De vidgade möjligheterna att freda områden på grund av deras naturskönhet eller egenart har avsevärt vidgat arbetsfältet och tages nu till intäkt för att framlägga förslag om avsättande av ett antal nationalparker och andra reservat.

Ur landskapsvårdande synpunkt bör observeras, att utomhusreklam icke får ske utanför tätbebyggelse utan departementets samtycke. I detta innefattas såväl fristående reklamskyltar som sådana på hus samt inskriptioner m m i berg och stenblock. Undantag gäller dock för område, där industri eller annan näring bedrivs.

En viktig nyhet 1954 var vidare att det stadgades, att det skulle inrättas ett naturvernråd, vilket skall bistå myndigheterna vid tillämpningen och genomförandet av lagen. Rådet skall ha en ordförande och så många medlemmar som Konungen bestämmer. Ordförande och ledamöter samt personliga suppleanter utses för tre år; minst två skall ha naturvetenskaplig utbildning. Rådet har 1960 förstärkta med en heltidsanställd naturverninspektör. Rådets möjligheter att taga initiativ och driva vissa naturfredningsfrågor har därigenom väsentligt ökats.

Viktiga naturvårdande bestämmelser finns vidare i 1957 års friluftslag vilken beröres i kap 9.

Huvudorgan för de ideella naturvårdssträvandena är Landsforbundet för Naturvern, till vilket hör ett antal kretsföreningar.

4. Storbritannien

Förhållandena i Storbritannien skiljer sig mycket från de svenska. Det kan dock vara motiverat att här lämna en redogörelse för hur naturvårdsfrågorna behandlas i Storbritannien, hur man har avsatt nationalparker som är ett slags kulturlandskapsreservat och hur man byggt upp en organisation för naturvårdsforskning.

Fram till slutet av 1940-talet hade naturvärden ingen statlig organisation. En sådan ingick emellertid i den efterkrigsplanering, som pågick under andra världskriget. 1947 års »Town and Country Planning Act» vidgade möjligheterna för de lokala planmyndigheterna att upprätta översiktsplaner, i vilka hänsyn bl a skall tagas till det framtida behovet av mark för rekreation och vissa områdens bevarande ur estetiska och vetenskapliga, naturvårdande synpunkter.

1949 antogs en särskild lag »The National Parks and Access to the Countryside Act», vilken resulterade i två statliga naturvårdande organ: National Parks Commission (för England och Wales) och Nature Conservancy.

Åtta nationalparker avsattes 1950. Dessa skiljer sig dock väsentligt från vad vi menar med nationalparker. Man kan sägas ha syftat till att söka behålla vidsträckta områden, som exempelvis Lake district, i ett något så när oförändrat skick och samtidigt bereda besökarna rätt att få röra sig friare i landskapet än vad som annars är regel i England. Jord- och skogsbruk liksom andra etablerade näringar bedrivs som tidigare. Men man övervakar noga alla nybyggnader, vägar, kraftledningsdragningar o s v. Gångstigar anläggs, stränder friläggs för bad och rekreation, camping- och husvagnsplatser ordnas, vandrarhem byggs osv.

Nationalparkerna är alltså en form av natur- och kulturreservat i kombination med friluftsområden, d v s till syftet närmast jämförbara med våra naturparker. National Parks Commission, som tar initiativ till dem, sorterar under departementet för »Housing and Local Government». Lokalt förvaltas parkerna av en kommitté inom det county — län — där parken är belägen.

Det vetenskapliga organ, som bildades i samband med National Parks and Access to the Countryside Act, Nature Conservancy, har till uppgift att tillämpa vetenskapliga rön på vården och kontrollen av Storbritanniens fauna och flora, att avsätta, bevara och vårda naturreservat samt att organisera, utprova och genomföra de försök och vetenskapliga metoder som erfordras härför. I Storbritannien har man alltså fullt ut beaktat, att en tidsenlig naturvårdspolitik måste bygga på vetenskapliga fakta om skeendena i naturen.

Som en röd tråd i det brittiska naturvårdsarbetet finner man den nära anknytningen till ekologien, såväl i det vetenskapliga fältarbetet som i diskussionen om markvård och skyddet av växt- och djurvärld. Nature Conservancy sorterade först under Privy Council, som hör till finansdepartementet, och samordnade olika forskningsfrågor. Det överfördes dock 1961 till det nya Department for Science. Styrelsen består av 18 personer, av vilka en representerar regeringen och en det ledande oppositionspartiet. Av de återstående märks två medlemmar av överhuset, tre »landshövdingar» och fem professorer i biologi eller geografi. Arbetet planeras vidare av särskilda regionala kommittéer för respektive England, Skottland och Wales. Det vetenskapliga arbetet leds av en särskild vetenskaplig kommitté. Verkställande chef för Conservancy är generaldirektör och verket har ca 200 anställda, fördelade på de två huvudkontoren i London och Edinburgh, de två vetenskapliga försöksstationerna Merlewood i Lancashire och Furzebrook i Dorset och naturreservaten och de mindre fältstationer, som är knutna till vissa av dem. En tredjedel av de tvåhundra anställda är vetenskapsmän och i övrigt finns utöver kontorspersonalen både jurister och fastighetsförvaltare, lantmätare, kartografer och meteorologer samt vaktpersonal och skogs- och lantarbetare. Från och med 1953 har man ett 10-tal regionala distriktsbiologer, som sorterar under den s k naturvårdsbyrån. Dessa regionalt arbetande biologer har ansvaret för skötseln och utforskandet av naturreservaten och för att naturvården beaktas vid region- och generalplanearbetet inom de olika grevskapen. De utför omfattande naturminnesinventeringar och lämnar råd och anvisningar ur naturvårdssynpunkt vid tex vägdragningar, anläggande av kraftverk, vid skogsplaneringar, torrläggningar o s v.

Nature Conservancy får för verksamheten ett årligt anslag. Man började med 100 000 pund 1949 och hade 1960/61 kommit upp till 413 000 pund. Hälften går till det vetenskapliga arbetet, tjugo procent används för förvärv och skötsel av naturreservat. Resten går åt till de allmänna omkostnaderna.

Vid Merlewood och Furzebrook liksom vid de mindre fältstationerna är åtskilliga forskare anställda, vilka bedriver en intensiv grundforskning med huvudinriktning på markvård och ekologi. Vid sidan av denna verksamhet understödjer Conservancy genom anslag och stipendier forskning vid universiteten och olika naturvetenskapliga institutioner. Man finansierar forskning som bedrivs av tex Wildfowl Trust, Edward Grey Institut of Field Ornithology, Bureau of Animal Populations eller Botanical Society of the British Isles. Man anordnar även fältkurser i ekologi och naturvård för examinerade biologer.

I det viktiga kultur- och landskapsvårdande arbetet har också sedan lång tid tillbaka medverkat ett stort antal frivilliga organisationer — mest känd av dem är »National Trust of England and Wales», som äger över 1 000 kulturhistoriskt intressanta eller natursköna områden och t o m hela byar. Dessutom bör nämnas Council for Nature, som är ett samarbetsorgan för de olika biologiska, naturvetenskapliga och naturvårdande organisationer som är intresserade av den brittiska naturens och landskapets vård och skydd.