SOU 1962:36/Kapitel 04

←  Nuvarande förhållanden på naturvårdens område

SOU 1962:36 — Naturen och samhället. av 1960 års naturvårdsutredning Allmänna erfarenheter och önskemål rörande naturvården

Nuvarande tillgång till och framtida behov av naturområden m m  →

FJÄRDE KAPITLET
Allmänna erfarenheter och önskemål rörande naturvården

A. Inledning

För att erhålla ett första underlag för sitt arbete har utredningen genom cirkulärskrivelse den 6 februari 1961 inhämtat länsstyrelsernas allmänna synpunkter och önskemål rörande naturvårdsarbetets målsättning och behov för framtiden. I detta sammanhang ställdes även vissa konkreta frågor, som utredningen var intresserad av att få närmare belysta. Skrivelsen till länsstyrelserna har även i orienterande syfte delgivits ett 60-tal myndigheter och organisationer, vilka i sammanhanget beretts tillfälle att inkomma med de allmänna synpunkter och önskemål, som med hänsyn till deras verksamhetsområde var av särskild betydelse och av beskaffenhet att böra beaktas redan i fråga om den allmänna målsättningen. — Detta material redovisas i det följande i detta kapitel.

B. Allmänna synpunkter på naturvårdens mål och medel

Länsstyrelserna har genomgående visat stort intresse för naturvårdsarbetets principiella inriktning. Som exempel härpå må anföras följande uttalande av länsstyrelsen i Uppsala län:

De naturvetenskapliga intressena torde från början ha varit det huvudsakliga motivet för naturskyddslagstiftningens tillkomst, och fredningen av naturvetenskapligt värdefulla områden och föremål bör även i fortsättningen ha en framträdande plats i naturvårdsarbetet. Genom den allt snabbare omvandlingen av natur och landskap, som blivit följden av modern teknik och ändrad hushållning, blir nämligen risken allt större för att viktiga typer av forskningsobjekt helt försvinner och således undandrages framtida naturvetenskaplig forskning.

I vissa fall kan avspärrning erfordras i fråga om vetenskapligt motiverade naturminnesområden. Även om detta i vissa fall är ofrånkomligt bör inskränkningarna i allmänhetens rätt att utnyttja dylika områden icke göras rigorösare än absolut nödvändigt. I flera fall, särskilt beträffande större områden, kan vetenskapens och frilufslivets intressen med fördel förenas.

En viktig uppgift för det framtida. naturvårdsarbetet blir bevarandet av delar av det gamla kulturlandskapet, vilket genom omläggningen av jordbruksdriften riskerar att helt försvinna. Denna landskapstyp utgör ett omistligt drag i den svenska naturen och torde vara den naturliga miljön för många av de fasta fomlämningarna. Ett nära samarbete bör ske mellan naturvård och kulturminnesvård på detta område. Dessutom bör framhållas att den landskapstyp det här är fråga om — hagar, ängsbackar och betade åraviner — ofta är mycket naturskön och uppskattad som utflyktsmål. Naturliga betesmarker torde vidare i ovanligt hög grad tåla även en stark nötning. Den största svårigheten när det gäller att bevara sådana områden är att de kräver aktiv vård, helst inbegripet fortsatt betning och slåtter.

Såsom framgår av de för utredningen givna direktiven har de sociala aspekterna på naturvården blivit allt väsentligare och kan nu anses vara det centrala för naturskyddet. Icke minst har den pågående urbaniseringen bidragit till detta. För den del av landets befolkning som lever i städerna får det anses vara av utomordentlig vikt att på rimligt avstånd från dessa kunna idka friluftsliv samt komma i kontakt med en tilltalande och omväxlande natur. Lämpliga områden, särskilt i närheten av större tätorter, bör därför avsättas för sådant ändamål.

Genom det sociala momentet i naturvården framhäves vikten av att söka åstadkomma en så trivsam miljö som möjligt. Genom den moderna bilismen har människorna blivit rörligare och en allt större del av landet har blivit tillgängligt. Den pågående och i många fall fullständigt onödiga förstörelsen av naturen måste hejdas. Den ekonomiska exploateringen av naturtillgångarna bör alltid ske under hänsynstagande till dess inverkan på miljön. En allsidig planering på ett tidigt stadium av skilda slags arbetsföretag och ett rimligt hänsynstagande till naturvårdssynpunkter kan ge stora vinster för den allmänna trevnaden.

---

Utvecklingen mot ett allt större intresse för naturen har fört med sig vissa särskilda problem som måste lösas och här har naturvården en stor uppgift att fylla. Ett förtroendefullt förhållande mellan markägare och allmänhet måste skapas. De som disponerar mark, som är attraktiv för friluftsliv, måste fås att inse det legitima i stadsbornas önskan att komma i kontakt med naturen. Detta får emellertid inte innebära att enskilda markägare utan ersättning skall behöva tåla hur stor nedslitning som helst av sina marker, Visar det sig att mera väsentliga skador vållas hör det allmänna träda emellan och lämna skälig gottgörelse. Å andra sidan fordras det av allmänheten att denna lär sig att uppträda med ansvar i naturen. Här behövs det både undervisning och propaganda. Vidare bör gränserna för den sk allemansrätten regleras, eventuellt genom särskild lagstiftning t ex i stil med den norska. De bestämmelser i ämnet som finns intagna i 24 kap 2 § strafflagen får anses alltför ofull1ständiga och föråldrade.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller med utgångspunkt från den målsättning, som angivits i förarbetena till 1952 års naturskyddslag, följande:

I betänkandet till 1952 års naturskyddslag finner utredarna naturskyddsarbetet vara av kulturell, social och ekonomisk art.

Det kulturella naturskyddet skulle då främst avse att bevara naturen med hänsyn till dess betydelse för vetenskaplig forskning och undervisning samt av historiska och estetiska skäl.

Socialt erfordras naturskydd för att säkerställa att natur bevaras för befolkningens friluftsliv och såsom rekreationskälla.

Det ekonomiska naturskyddet erfordras för att hindra att naturtillgångar exploateras utan beaktande av nationalekonomiska synpunkter.

Vid utformandet av 1952 års naturskyddslag infogades bestämmelser för samtliga nämnda kategorier. Fråga är om icke nu tiden är inne för en ökad differentiering av lagstiftningen. Sålunda bör exploateringen av lösa jordarter och sådana mineraler vars ianspråktagande icke är reglerade genom gruvlagen regleras för sig såsom fallet är med skog, vattenkraft, djur och fisk.

För säkerställande av vissa sociala behov har bestämmelser intagits i naturskyddslagen. Dessa har kommit till användning i ringa omfattning. I en speciallag år 1952 tillkom bestämmelser av motsvarande karaktär till skydd för strandområden. Dess bestämmelser har tillämpats i stor omfattning. Människans behov av natur innebär exploatering av naturen och behov att skydda den från annan exploatering. På grund av exploateringskaraktären synes det vara angeläget att även det sociala naturskyddet avgränsas för sig och att sambandet med strandlagen och regleringen av allemansrätten beaktas.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län har, med åberopande av ett yttrande av naturskyddsrådet i länet, framhållit behovet av en avsevärt reviderad målsättning för naturvården:

Hittills har naturskydd och naturvård i vårt land betraktats huvudsakligen som en hobby för ett fåtal »natursvärmare». Tillgången på skogs-, hag-, ängs- och kärrmarker för friluftsliv, naturstudier av olika slag, tävlingar m m har varit fullt tillräcklig, och allemansrätten har tillåtit ett flitigt och givande umgänge med naturen. De fridlysningar, som genomförts alltsedan den första lagstiftningen på området tillkom 1909, har — bortsett från avsättandet av nationalparkerna — mera kommit att omfatta rena kuriosa, såsom underligt växta träd, flyttblock etc. Därjämte har förekommit ett antal fridlysningar av vetenskapliga skäl, t ex en del sällsynta växtarter m m.

Under senare år har en allt större del av landets befolkning kommit att bosätta sig i tätorter av olika storleksordning och landsbygdsbefolkningens antal sjunker snabbt. I samband därmed har ett ökat behov av fritidsområden uppstått. En bidragande orsak är också den ökade levnadsstandarden, bl a avspeglad i antalet registrerade motorfordon. Slitaget på välbelägna naturområden har ökat oerhört, och för mången markägare ter sig en reglering av allmänhetens umgänge med naturen såsom ofrånkomlig. Naturskydd i modern mening avser inte enbart ett skydd, ett förbud, utan i allt större omfattning har positivt verkande krafter dominerat: vård. Naturvården syftar också mycket långt: i själva verket att på förnuftigaste sätt planera utnyttjandet av alla naturtillgångar, så att de ger maximalt, samtidigt som också andra samhällsintressen tillgodoses, vad avser naturen och naturlandskapet. Under tidigare årtionden har stora områden av jordens yta »förvandlats till ofruktbart land, därför att människans ingrepp i naturliga jämvikten varit så djupgående och så långvarig, att vegetationen ej blott förlorat sitt fäste utan också möjligheten att med egna medel återvinna det» (Stålfelt: Växtekologi, Sthlm 1960). Naturvårdens företrädare har länge förfäktat den uppfattningen, att utnyttjandet av naturtillgångarna skulle ske på ett sätt, som bättre ansluter sig till den naturvetenskapliga grundsynen. I alltför hög grad har rent ekonomiska synpunkter av kortsiktig art fått göra sig gälland, då det varit frågan om exploatering av vattenkraft, grusförekomster etc.

Naturvårdens sociala uppgifter intar enligt flertalet länsstyrelsers bedömning en mycket framträdande plats.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför i denna fråga:

Frågan om naturvårdsarbetets målsättning och behov för framtiden hur under senare år kommit under förnyad diskussion och därvid ha synpunkterna på de hithörande problemen i väsentliga hänseenden reviderats. Bilismen, den ökande fritiden, den jäktade nutidsmänniskans behov av avkoppling och sinnesro liksom exempelvis jaktens, fiskets och friluftslivets demokratisering överhuvudtaget ställa stora krav både på dem som frekventera naturen och på dem som ha ansvaret att vårda och rätten att utnyttja densamma. Ett modernt naturvårdsarbete bör därför inriktas på att ge så många som möjligt tillfälle att, utan att inkräkta på markägarens lagliga rätt, komma i åtnjutande av naturen såsom hälsokälla och fostrare av egenskaper hos den enskilde individen såsom hänsyn, respekt inför såväl naturen och landskapet som dess minnesmärken och kulturarv. Även rent pedagogiska synpunkter synas böra länkas in i sammanhanget. Om trivseln i naturen skall kunna bevaras, måste nämligen tätortsbefolkningen lära sig att på rätt sätt umgås i vår natur.

Den sociala naturvårdens många konkreta arbetsuppgifter har behandlats av länsstyrelsen i Västmanlands län på följande sätt:

Naturskyddet kommer med all sannolikhet att alltmer få inrikta sig på frågor som har samband med den ökade fritiden och det ökade bilinnehavet. Det är därvid av vikt att stora ströv- och fritidsområden bevaras. I viss utsträckning kan så ske genom att kommunerna förvärvar erforderlig mark. Statens skogar bör utnyttjas som friluftsområden och göras lättillgängliga för allmänheten. Hänsyn till kravet på fritidsområden måste ske vid översiktlig planläggning enligt byggnadslagstiftningen. Undersökning i vilken utsträckning ytterligare förbud enligt strandlagen kan ske bör undersökas. Ur fritidssynpunkt olämplig tätbebyggelse kan enligt byggnadslagen hindras. Att markägare icke utan vidare har rätt till tätbebyggelse bör även ur naturvårdssynpunkt kraftigt beaktas.

Bilismen och den ökade fritiden medföra andra speciella problem. Vissa särskilt eftersökta ur natursynpunkt värdefulla områden utsättas för stark förslitning. Omfattande nedskräpning och nedsmutsning av naturen sker. Camping sker ofta under ur sanitär synpunkt otillfredsställande förhållanden. Rastplatser vid vägarna äro kraftigt nedsmutsade.

Landskapsbildens krav på hänsyn vid bebyggande måste kunna hävdas starkare än vad nu är fallet.

Den fortskridande exploateringen av landskapet för olika ändamål ställer enligt många länsstyrelsers uppfattning naturvärden inför svårbemästrade problem. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ser exploateringsfrågan som en planeringsfråga av stora mått:

Den nuvarande naturskyddslagstiftningen ger enligt länsstyrelsens mening inte naturen och dess värden det skydd som visat sig behövligt. För att naturvården skall kunna hävda sin alltmer tilltagande betydelse, fordras att den förses med ett starkare rättsskydd. Det är givet att naturvården ofta kommer i konflikt med ekonomiska och andra intressen att utnyttja naturen. Vid den avvägning mellan olika intressen som därvid skall ske, bör emellertid naturvårdssynpunkterna beaktas i betydligt högre grad än för närvarande. I de fall, då ett ingrepp skulle få särskilt olyckliga följder ur naturvårdssynpunkt, bör enligt länsstyrelsens mening krävas mycket starka skäl för att det ändock skall få företagas. Såsom en förutsättning bör därvid dessutom gälla att dess skadeverkningar så långt möjligt reduceras. Överhuvud föreligger enligt länsstyrelsens mening behov av vidgade möjligheter att kunna avvärja och minska de olägenheter som ur naturvårdssynpunkt är förbundna med den fortgående exploateringen. Härför krävs betydligt större insatser från såväl det allmännas sida som dem som tillgodogör sig naturtillgångarna. Genom en konstruktiv naturvård kan dessutom stundom inte bara skadegörelse motverkas utan även nya skönhetsvärden skapas.

En av de allvarligaste bristerna i den nuvarande naturskyddslagstiftningen är enligt länsstyrelsens mening att den inte nämnvärt kan förhindra planlösheten i många av de ingrepp, som för närvarande sker i naturen. Detta har lett till en omfattande och onödig naturförstöring. Liksom på andra områden inom samhällslivet gör sig därför behovet av planering starkt gällande inom naturvården. Detta gäller såväl ifråga om planering av enskilda arbetsföretag med inverkan på landskapsbilden, som en mera översiktlig planering. I sistnämnda hänseende bör naturvården beaktas långt mer än som sker för närvarande. Det krävs numera översiktliga bedömningar om naturvårdens framtida behov. Samhällsutvecklingen har enligt länsstyrelsens mening dessutom gjort det nödvändigt, att naturvården i långt större utsträckning inlemmas i annan samhällsplanering, såväl lokal som regional.

En av naturvårdens främsta uppgifter är att underlätta och berika människornas umgänge med naturen. Nu föreligger visserligen genom allemansrätten en vidsträckt frihet att taga naturen i anspråk för rekreation och friluftsliv. Den alltmer omfattande och ingripande exploateringen av naturtillgångarna hotar emellertid att allvarligt förringa möjligheterna att utnyttja naturen i rekreationssyfte. Friluftslivets nuvarande utbredning gör det enligt länsstyrelsens mening ofrånkomligt att i betydligt högre grad än hittills säkra områden, som av olika skäl är betydelsefulla för människans umgänge med naturen. Då en fortgående välståndsutveckling dessutom med säkerhet kommer att innebära att befolkningen i allt större utsträckning söker sig ut i naturen, gäller det att planera för framtiden.

Länsstyrelserna konstaterar praktiskt taget genomgående att nuvarande rättsmedel och organisatoriska resurser är otillräckliga för att lösa de många påträngande arbetsuppgifterna. Länsstyrelsen i Jämtlands län sammanfattar sina önskemål på följande sätt:

Den allmänna standardhöjningen har medfört ett alltmer stegrat intresse och behov att utnyttja naturen för rekreation och fritidsändamål samtidigt som den tekniska utvecklingen i en accelererad takt ställer krav på exploatering av naturtillgångarna för att skapa grundval för ytterligare standardhöjning. Det måste för naturvårdsarbetet vara en väsentlig uppgift att söka uppnå en lämplig avvägning av de motstående intressen som här föreligga och att därigenom medverka till att allmänhetens ökade fritid får ett reellt innehåll. Då naturvårdsarbetet är av stor betydelse för kommande generationer, måste detta arbete vara inriktat på lång sikt samt bedrivas planmässigt. Härför erfordras icke endast att ekonomiska resurser ställes till förfogande utan även stöd i lagstiftningen samt en effektiv och med goda personella resurser utrustad organisation på såväl det centrala som regionala planet.

Vissa av länsstyrelserna preciserar sina synpunkter närmare i dessa avseenden och framlägger konstruktiva förslag. Sålunda sammanfattar länsstyrelsen i Stockholms län för naturvårdsarbetet särskilt angelägna önskemål enligt följande:

1) inom länsstyrelsen hör anställas en person, som enbart sysslar med naturvårdsfrågor; 2) länsstyrelsen måste erhålla möjlighet att anlita expertis i erforderlig utsträckning; 3) medel måste ställas till naturskyddsrådets förfogande för dess verksamhet; 4) medel måste anvisas av en sådan storleksordning, att länsstyrelserna icke som nu ängsligt söka undvika åtgärder, som skulle kunna medföra ersättningsanspråk.

Sker en erforderlig upprustning av naturvården på det lokala planet synes den tidigare framförda tanken på en central statlig naturvårdsnämnd icke behöva förverkligas. Däremot synes det måhända böra övervägas att i erforderlig grad stärka naturvårdens representation inom jordbruksdepartementet. Slutligen bör stödet till Svenska Naturskyddsföreningen utökas. Dess betydelse för naturvårdsarbetets framgångsrika bedrivande i landet kan icke överskattas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framför speciella synpunkter i organisationsfrågan och framhåller det angelägna i att dra upp riktlinjerna för verksamheten så att dubbelarbete i görligaste mån undvikes och att de olika organens arbetsuppgifter samordnas, varvid speciell vikt bör läggas vid samverkan med byggnadsnämndernas, hälsovårdsnämndernas och fritidsnämndernas verksamhet. Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Jönköpings län, som ansluter sig till redogörelse lämnad av en arbetsgrupp bestående av länsarkitekten, länsjägmästaren, landsantikvarien och hushållningssällskapets direktör samt för egen del anför följande:

Såsom framhållits i arbetsgruppens skrivelse handhas de med naturskyddet sammanhängande frågorna av många olika organ. På riksplanet arbetar flera sammanslutningar med syfte att skydda natur och kultur. Även regionalt och lokalt är splittringen på olika natur- och kulturvårdande organ betydande. Det är angeläget att de olika organens verksamhet samordnas. Möjligen bör vissa av dem kunna sammanföras. Genom organisatoriska förändringar bör sålunda kunna uppnås större effektivitet och bättre samordning av arbetet för skydd av naturen.

Vid en sådan organisatorisk reform bör inte minst beaktas de betydelsefulla insatser, som göres av de livaktiga hembygdsförbunden och hembygdsföreningarna. Dessa har, åtminstone i Jönköpings län, tagit som en väsentlig uppgift att skydda och bevara den hembygd som vi just nu har med allt vad däri inrymmes av levande natur och levande kultur.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att en central naturskyddsmyndighet icke längre kan undvaras och föreslår att denna knytes till riksantikvarieämbetet, vilket skulle vara ägnat att befordra samordningen av kulturskyddets och naturskyddets intressen. Länsstyrelsen i Värmlands län understryker att de väsentliga bristerna på naturvårdens område hänför sig till de organisatoriska förutsättningarna för ett rätt bedrivet arbete inom området. Den uppsplittring av naturvårdsarbetet på ett flertal organ, som för närvarande är rådande, finner länsstyrelsen vara mycket otillfredsställande och föreslår att det av naturskyddsutredningen väckta förslaget om inrättande av en central naturvårdsmyndighet bör bli föremål för nya överväganden. Länsstyrelsen uttalar härom:

Ett dylikt organ torde erfordras för att samordna de olika intressen, vilka sammanhänga med naturvårdsarbetet och göra den översiktliga bedömning, som i dagens läge torde vara nödvändig för en konstruktiv naturvård. Inom ramen för en sådan samlad bedömning torde rymmas exempelvis en så väsentlig fråga som allmänhetens behov av rekreationsområden, vilket spörsmål alltmer tenderar att sträcka sig utöver de kommunala generalplanemässiga bedömningarna. Hit hör även frågan om grusexploateringen, där den begränsade tillgången och de ofta planlösa uttagen får anses vara ett jämväl nationalekonomiskt spörsmål.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker i sitt yttrande bl a att naturvården måste erhålla en fast kommunal förankring:

Naturskyddsutredningen lämnade i sitt i december 1950 avgivna betänkande (SOU 1951:5) en utförlig redogörelse för utredningens allmänna synpunkter beträffande samhällets naturvårdande uppgifter. De här framförda tankegångarna kan sägas äga större giltighet nu än för tio år sedan. De förändringar inom samhällslivet, som inträffat under det senaste decenniet, har medfört att ingreppen i naturen blivit alltmer omfattande. Denna utveckling kan förutses bli alltmer accentuerad i framtiden. Den ökade urbaniseringen medför bl a en omvandling av naturen, som inom vissa regioner medför stora ingrepp. Härvid är det ofrånkomligt att sådant, som i och för sig kan vara angeläget att bevara, går till spillo. Samhället måste dock vara berett att betala välståndsökningen genom uppgivande av bl a naturvärden. Emellertid — och härom torde alla ansvarskännande vara överens — måste vissa områden räddas från ingrepp. Meningsskiljaktigheterna härvidlag kan endast gälla frågan, vilka områden som skall skyddas och vilka ekonomiska resurser som kan och bör ställas till förfogande för ändamålet.

En av naturvårdens angelägnaste uppgifter synes nu vara att systematiskt »kartlägga», vilka områden, som bör för framtiden bevaras. Härmed är icke sagt att andra skyddsvärda områden utlämnas åt en ohejdad exploatering. Beträffande dessa områden, där alltså en omvandling måste tillåtas, gäller det självfallet att tillse att omvandlingen sker på ett ur samhällets synpunkter tillfredsställande sätt.

Den här antydda kartläggningen bör enligt länsstyrelsens förmenande komma till stånd i hela landet inom en mycket nära framtid. Annars riskeras att många oersättliga värden går förlorade. Detta arbete kräver emellertid en stor insats i såväl ekonomiskt som personellt hänseende. Att för uppgiften lita till frivilliga krafter, vilket hittills i stor utsträckning varit fallet, är enligt länsstyrelsens mening varken möjligt eller försvarligt med hänsyn till den ökade takt med vilken exploateringen går fram inom vissa landsändar. Samhället måste här påtaga sig ökat ansvar, och inte minst gäller det att ge kommunerna ökat administrativt ansvar för naturskyddet. Det får anses vara en stor brist för närvarande, att det icke finnes något kommunalt organ som har sig ålagt att verka i naturvårdande syfte. Ökat kommunalt ansvar härvidlag kan förmodas innebära ökad kommunal förståelse för hithörande spörsmål. Enligt länsstyrelsens förmenande bör därför kommunernas ställning i naturvårdsarbetet bli föremål för närmare utredning. Det torde böra övervägas i första hand att lägga de naturvårdande uppgifterna på byggnadsnämnderna.

Även i övrigt måste naturskyddet erhålla en fastare organisation såväl centralt som inom regionala instanser. Detta bör emellertid icke innebära att nya organ tillskapas. Sådana organ, som redan nu fungerar, torde vara mest lämpade för ifrågavarande uppgifter även i framtiden. En förstärkning av organen måste dock till i personellt avseende. För detta läns vidkommande synes i den regionalt betonade verksamheten Skånes naturskyddsförening böra beredas en framskjuten plats. Föreningen bör erhålla möjlighet att med bidrag av statsmedel anställa personal i den omfattning som erfordras för att föreningen skall kunna fungera som exklusivt sakkunnigorgan och som sådant biträda länsstyrelsen. Behovet av ett dylikt organ, med uppgift att hjälpa länsarkitekten och länsstyrelsen i naturvårdsarbetet har med åren blivit alltmer trängande. Varken länsstyrelsen eller länsarkitekten förmår numera bemästra de många olika uppgifter, som föreligger eller bör initieras inom naturvården.

---

Centrala verk och organisationer har i mycket begränsad utsträckning begagnat sig av möjligheten att till utredningen redovisa sina synpunkter och önskemål i fråga om naturvårdens allmänna inriktning.

I det femtontal yttranden, som avgivits, har i regel endast behandlats vissa specialfrågor, till vilka utredningen återkommer i annat sammanhang. Mera utförligt behandlas naturvårdens behov och mål av svenska naturskyddsföreningen och samfundet för hembygdsvård.

Efter att ha erinrat om den diskussion av målsättning för naturvärden som presenterades av 1951 års naturskyddsutredning, framlägger svenska naturskyddsföreningen följande allmänna program:

I 1951 års utredning framhölls, att man begränsade sina förslag till att närmast avse tillgodoseende av naturskyddets kulturella och sociala syften. De ekonomiska naturskyddsfrågorna ansågs intaga en särställning och borde, i den mån särskilda åtgärder fordrades, regleras genom speciallagstiftning på samma sätt, som skett exempelvis i vattenlagen och skogsvårdslagen. Det är uppenbart, att naturvården icke är inskränkt till enbart estetiska eller vetenskapliga aspekter utan gäller hushållningen med mänsklighetens viktigaste kapital — livsmiljön och den levande naturen i alla dess former och med alla dess arvsanlag. En ekologiskt grundad naturvårdsforskning blir allt nödvändigare för att möjliggöra en avvägning mellan samhällets olika krav på natur och landskap. Den måste gripa in på en mängd olika verksamhetsområden.

Det är ett ofantligt rikt och mångsidigt arbetsfält som här erbjuder sig. Föreningen har försökt att i några punkter antyda de allmänna riktlinjer efter vilka föreningen arbetar:

1 Utgångspunkten för naturvårdssträvandena måste vara att ständigt känna nuets rent momentana egenskap, sträva efter insikt i den bakomliggande utvecklingen och försöka urskilja riktlinjer för dess fortsättning i framtiden, självfallet på så lång sikt som möjligt. Naturvården bör för att vara livskraftig ej endast ses som en nyttosak för människan utan också utveckla känslan för att andra varelser har rätt att leva och att människan ej får utarma livets rikedom.

2 Sedd ur människans nyttosynpunkt är naturvården formen för den på lång sikt bästa hushållningen med naturens värden.

I denna hushållning ingår

att så långt som möjligt bevara de nedärvda värdena — arvsanlagen hos allt levande, ännu orörda naturområden, minnen av äldre odlingslandskap och brukningsformer,

att skydda de naturtillgångar som i nutiden allt för hårt exploateras eller onödigt brutalt förödes, men som framdeles kan väntas bli av stort värde för vår försörjning eller vår trivsel i landet.

att genom en ekologiskt riktig planering med bibehållen balans möjliggöra samhällets fortsatta utveckling,

att om möjligt öka summan av värdena trots växande befolkning och ökade anspråk.

3 Det mest objektiva av naturföreteelsernas värden är det rent vetenskapliga. Vad därav kan komma av ekonomiska värden, av skydd för människan mot människan, av rent intellektuella värden för en elit och en större allmänhet, av intresse för att livet skall vara värt att leva, det kan aldrig förutses. Vetenskapsmännens krav får ej underskattas.

Den vetenskapliga forskningen måste självfallet riktas bakåt och på ett fördjupat sätt belysa det förgångna samt å andra sidan ge aspekter på framtiden och material för hushållning med naturvärdena. Föreningen som tagit del av laborator Sjörs promemoria till utredningen den 1 febr 1961 om naturvetenskap och naturskydd vill i övrigt med instämmande hänvisa till denna PM.

4 Naturvården måste arbeta så att den hos folket skapar samhörighet med landet sådant det framsprungit under utvecklingen. Den måste med eftertryck inriktas på att skapa känsla för det som är äkta. Långsamma förändringar mot ett nytt jämviktsläge stör i regel ej »hemkänslan»: snabba oharmoniska förändringar försätter naturen ur balans och kan i ogynnsamma fall rycka upp människorna med rötterna och skapa en beklämmande känsla av hemlöshet. Endast mindre delar av den svenska naturen har utvecklats enbart under naturkrafternas inverkan. De vida övervägande delarna har genomgått en långvarig och växlingsrik historia under påverkan av mänskligt näringsliv. I våra dagar har förutsättningarna blivit helt förändrade genom näringslivets snabba expansion och förödande inriktning och genom att fritidssysselsättningar och resor blivit möjliga för allt större delar av vårt folk.

Naturvården bör arbeta med stark historisk känsla för landets, faunans och florans utveckling och därmed också sörja för att människans ofta obeaktade beroendeställning av naturmiljön — hennes ekologiska krav — blir klarlagda och tillgodosedda.

5 Naturvården skall vidare arbeta med insikt i naturens enhet. Det som finns på jordens yta är en levande totalitet som vid ingrepp i ett hänseende ofta reagerar helt oväntat i andra hänseenden. Denna dynamiska enhet måste glida med i en utveckling, som vi av mer eller mindre okontrollerbara krafter inom eller utom landet drivs emot. Naturvårdens uppgift blir att motverka onödiga störningar i denna process. Den måste därvid ständigt påminna om de värden som den dagsaktuella ekonomiska exploateringen vill blunda för eller skjuta på framtiden.

6 En väsentlig del av naturvården måste vara defensiv. Det betyder ej att den är passiv och negativ. Tvärtom måste ständigt understrykas, att även den defensiva sidan av naturvärden är i högsta grad aktiv och positiv för att åstadkomma det samlade bästa — ehuru den har den svåra rollen att framställa och motivera invändningar mot den ensidiga eller alltför aggressiva exploateringen.

I den defensiva sidan av naturvården ingår — förutom tillgodoseende av vetenskapens krav — bl a följande arbetsuppgifter:

a att verka för att den historiskt givna strukturen av vårt land ej brutalt sönderbrytes.

b att verka för att landet även i framtiden behåller sitt utseende, inte minst när detta som vi tror är naturskönt,

c att motverka att exploateringen efterlämnar ökenartade områden, — Såsom i regleringsmagasinens överdämningsområden — vilka ej kan biologiskt återställas inom överskådlig tid,

d att motverka slösaktigt eller illa disponerat utnyttjande av de icke förnyelsebara naturtillgångarna, exempelvis våra grusåsar och överhuvud söka belysa deras värden ur andra synpunkter än som materialförråd,

e att följa utvecklingen beträffande de förnyelsebara naturtillgångarnas (vattnens, jordens, skogens, fiskens och viltets) utnyttjande och verka för att dessa ej utsätts för sådan exploatering som försvårar deras successiva förnyelse och framtida avkastning,

f att motverka kortsynt förstöring av naturens värden genom förorening, nedskräpning, vanställande bebyggelse och liknande,

g att skydda faunan och dess rikedom, därvid skydd mot oriktig inplantering av historiskt och biologiskt främmande inslag också kommer i fråga,

h att skydda floran och vegetationen på motsvarande sätt.

7 Den defensiva naturvärden har till sitt förfogande — utom åtskillig lagstiftning utanför naturskyddslagen — vissa speciella instrument i denna lag.

a. nationalparker: med naturvetenskapliga och rekreativa värden, i vissa fall också kulturhistoriska värden.

b naturminnen: med liknande värden, om än delvis av mera lokal betydelse, medan de i andra fall uppvisar värden fullt jämförbara med de mindre nationalparkernas. Detsamma gäller tillika av domänstyrelsen avsatta reservat, som i praktiken är likvärdiga med de enligt naturskyddslagen avsatta.

Nationalparker och naturminnen bör planeras efter bland annat behov av representativa skyddsobjekt av olika slag. Ur denna synpunkt vore en ökning av bl a antalet större nationalparker synnerligen motiverat, även om den i vissa fall finge genomföras med mindre rigorösa skyddsbestämmelser.

Beträffande nationalparkerna torde vidare ett program för deras nyttjande vara önskvärt. Föreningen är således av den uppfattningen, att det kring de stora parkerna borde finnas en skyddszon till vilken man ställvis lätt kan komma och som är försedd med anordningar för att taga emot även ett större antal besökare. Denna bromszon bör möjliggöra, att även nationalparkens ytterområden skyddas för civilisationens skadeverkningar. Däremot bör parkerna själva ej utan tvingande skäl öppnas för bilismen. Enkla övernattningsstugor och markerade vandringsleder även för korta dagsturer bör oftast finnas. Ingenting skyddar så väl den omgivande naturen som en god färdled eller stig, samtidigt som flertalet besökare får ut vida mer av sin vistelse, om den underlättas rent fysiskt.

Man får ej underskatta betydelsen av de naturminnen som utgör enskilda objekt. Ur rikssynpunkt kan visserligen en del av dessa betraktas som kuriositeter, men deras betydelse för bygden kan i regel värderas högre än så. Om de rätt vårdas och vid behov även friställes, kan de utgöra intressanta, ofta imponerande inslag i landskapsbilden.

c skyddsfridlysningar av djur- och växtarter. Fridlysningarnas stora positiva betydelse för fauna och flora är uppenbar, även om de i många fall bara leder till ett fördröjande av artens tillbakagång. I andra fall går arten till uppblomstring. Ofta måste dock mera effektiva åtgärder tillgripas för att skydda den miljö och de vegetationstyper av vilka arten kan vara helt beroende.

Den defensiva naturvården kan även använda sig av institutet naturpark men detta institut ligger på gränsen till området för den socialt betonade, mera planerande naturvården.

8 Redan den defensiva naturvården kräver obestridligen långt större resurser än som nu står till buds. Därvid måste ihågkommas den ytterst krävande och tidsödande uppgiften att i alla instanser — offentliga och enskilda — försöka bevaka och hävda naturvårdens långsiktiga synpunkter. Samtidigt fordras en fast central ledning. Förstärkningen måste komma omedelbart, bland annat för att tillvarataga frukterna av den goda sådd som otvivelaktigt skett.

9 Än större resurser kräver den direkt socialt betonade naturvärden. Denna kommer att bli av oerhörd betydelse för den oroliga, men innerst efter avspänning törstande, stadsmänniskan, som får allt svårare att trivas i sin vardagsmiljö och utanför densamma har allt svårare att sysselsätta sig utan kringirrande. Vad man skulle kunna kalla aktiv vistelse i trivsam naturmiljö utövar på många, kanske flertalet, en gynnsam effekt, erkänd av läkar- och socialvetenskap, en rekreation i ordets ursprungliga betydelse. Detta gäller i hög grad de unga. Den ovan omtalade defensiva naturvården utgör en förutsättning för att de sociala naturvårdssynpunkterna skall kunna tillgodoses. Den måste emellertid kompletteras med avsättande av områden av annan typ, vilkas anskaffning och vård kommer att kräva stora insatser såväl av enskilda företag och föreningar som av planmyndigheterna, kommunerna och staten.

Den socialt betonade naturvården måste inriktas på skapandet och bevarandet av tillräckligt stora reservat med sport-, bad- och fiskemöjligheter kombinerade med tillfartsvägar, serverings- och övernattningslokaler, campingplatser, förströelsetillfällen o s v. Den bör därvid i regel kanaliseras till objekt som ej är för ömtåliga. Serviceanläggningar, campingplatser o s v bör i regel förläggas utanför själva den natur som man samtidigt vill skydda och göra lättillgänglig; självfallet gäller detta också alla anläggningar som kan betraktas som nöjesetablissemang.

Det socialt betingade utnyttjandet av naturen torde bl a komma att innebära hård marknötning, lokal utarmning av växt- och djurliv mm. Många av de hittills skyddade områdena är av för ömtålig natur eller för ringa arealutsträckning för att tåla detta någon längre tid och skulle t o m kunna tillfogas svårbotlig skada av en enormt ökad besöksfrekvens. Anläggande av stigar och rastplatser kan dock många gånger minska nötning och nedskräpning till en bråkdel av vad som eljest riskeras. Det är alltså vikttigt att den socialt betonade naturvården ej får taga överhanden över den kvalificerade defensiva naturvård som är av grundläggande betydelse. Den senare är den omistliga källan till all förnyelse på området. Det är där som de kvalificerade krafterna kan få inspiration för att sedan berika den större allmänheten.

I första hand bör för den socialt inriktade naturvården tillräckligt stora områden avsättas av typer som dess bättre ännu är rikligt förekommande i det normala svenska landskapet. Områdena bör vara omväxlande och gärna inrymma såväl skog som delar av äldre kulturlandskap, samt givetvis i görligaste mån stränder. Möjligheten att förena sådant utnyttjande med skogsbruk, i vissa fall betesbruk o s v, bör ytterligare utredas. Vissa modifikationer som kan bli nödvändiga i det ekonomiska utnyttjandet hindrar ej att områdena i många fall kan bli självförsörjande.

Anskaffandet eller reserverandet av områden kan naturligen i viss utsträckning ske gemensamt för olika ändamål. Verksamheten bör, liksom bevarandet av vattnen och grusåsar m m, ingå i en större planläggning, dels för hela landet, dels för länen och dels för regionplaneområden.

Naturvårdens representanter bör framföra behoven och kämpa för deras tillgodoseende men de planerande och bestämmande organen måste också som sin ämbetsplikt uppfatta att ge utrymme för erforderliga rekreations- och grönområden m m.

10 Givet är till sist att en av de viktigaste uppgifterna är att i alla sammanhang sprida upplysning ej blott om naturvårdens mål och medel, utan även om naturen själv och om allt det man kan få ut av uppmärksam iakttagelse under varsam vistelse i naturen.

Skall de här angivna förslagen kunna leda till resultat torde det bl a fordras att planerande, exploaterande och planeringsbedömande myndigheter och företag tillförsäkras ekologiskt skolad naturvårdsexpertis.

Samfundet för hembygdsvård belyser vissa dominerande arbetsuppgifter inom landskapsvården mot bakgrunden av de erfarenheter som gjorts inom samfundets planerande och projekterande verksamhet. Först beröres vattenkraftutbyggnaden:

På grund av vattenkraftutbyggnadens betydande omfattning måste självklart den landskapsvårdande planeringen i fortsättningen i allt högre grad åvila sökanden i målet, och det förefaller naturligt att förslag eller program för landskapsvården skall utgöra, villkor för att ansökningshandlingarna vid en vattenkraftutbyggnad skall anses fullständiga. Även om detta blir allmän princip, kommer opartisk expertis att erfordras i ökande omfattning. Huvudfrågan i samband med vattenkraftutbyggnaden år sålunda att göra opartisk expertis för landskapsvården tillgänglig i erforderlig omfattning och därvid i sådan form att behandlingen blir mera enhetlig och ger möjlighet för kontinuerlig utveckling av hittills vunna samt nya erfarenheter.

Samfundet berör vidare landskapsvården vid vägbyggnad — vägvården — och redogör inledningsvis för den samverkan, som etablerats mellan väg- och vattenbyggnadsverket, länsarkitekterna och samfundet genom dess vägvårdskonsulent. Vägvårdens uppgifter karakteriseras sålunda:

Den fristående vägvården har därför sin väsentliga uppgift i samordning och förmedling av olika synpunkter samt att erfarenhetsmässigt eller annorledes utveckla åtgärder och teknik. Det synes därvid självklart fördelaktigt och rentav nödvändigt att en viss vägvårdsverksamhet bibehålles, vilken är oberoende av och fristående från den tekniska och ekonomiska vägplaneringen. Om all vägvårdsverksamhet skulle inordnas under exempelvis Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen skulle det inte kunna undvikas att vägvården kom att intaga en sistahandsställning med hänsyn till de nuvarande dominerande problemen av teknisk och ekonomisk natur. I varje fall synes det kunna medföra att den nödvändiga anpassningen mellan vägvårdssynpunkterna och utbyggnadsintresset skulle ensidigt belasta vägvården. Däremot måste en fristående vägvårdsverksamhet bygga på ett intimt samarbete med vägutbyggnadsintresset. Det måste också vara av stor betydelse att vägvårdskonsulenten har möjlighet att utföra projekterande arbete för att få så stor erfarenhet och överblick som möjligt.

Enligt samfundets uppfattning finns åtskilliga andra planeringsuppgifter av avgörande betydelse för miljö och trivsel, särskilt planeringen och avsättningen av naturområden för rekreation, fritidsbebyggelse, rast- och campingplatser, samt inom tätbebyggelsen grönområden, parker, allmänna platser m m, och uttalar i sammanhanget följande:

Planeringen av fritidsområden för tätorterna (strövområden, serviceområden) är för närvarande mycket obestämd, och tillkomsten av dem förefaller ske relativt slumpmässigt och utan samordning. Det torde därför finnas ett starkt behov av en översiktlig behovsplanering för reservering av lämpliga områden. I samband därmed torde alltmer önskemål uppkomma om att göra befintliga naturreservat tillgängliga för allmänheten såsom strövområden. Därmed ökas kravet på översyn och kontroll från central naturvårdsmyndighet. Detaljutformningen av de fritidsområden som har karaktär av serviceområden (campinganläggningar, rast- och badplatser etc) är och kommer att i allt större utsträckning bli en angelägen fråga för landskapsvården. Denna planering måste självfallet handhas av lokala instanser men kommer ständigt att kräva en översyn från det allmännas sida. Ett remissorgan med landskapsvårdande sakkunskap torde bli oundgängligen nödvändigt för alla de problem som här kan väntas uppkomma. I detta sammanhang kan dessutom uppmärksammas det redan nu stora problemet av den spridda sportstugebebyggelsen.

Samfundet berör även övriga arbetsuppgifter för landskapsvården, bl a grusexploateringen, bilskrotningen, reklamanordningarna och nedskräpningen, och understryker behovet av arbetskraft för uppgifterna, nödvändigheten av en central sakkunnig instans samt behovet av enhetliga normer för tillvaratagande av landskapsvårdens krav i olika sammanhang.

Enligt samfundets uppfattning är utbildningen inom landskapsvården en av de angelägnaste uppgifterna i dag. Landskapsvården borde vara representerad vid de flesta av våra högskolor och universitet liksom vid de tekniska högskolorna.

Samfundet understryker avslutningsvis de enskilda organisationernas betydelse i naturvårdsarbetet:

Till sist vill vi också understryka hur viktigt det är att man på allt sätt stärker de enskilda organisationer som sedan många år arbetat för landskapsvård och naturskydd. Det är främst genom dessa organ som naturvården vunnit allmänt erkännande och som ett vidsträckt intresse kunnat väckas. Det är givetvis nödvändigt med lagar och med statlig övervakning, men allt detta blir förgäves eller till ringa nytta om inte naturvården kan byggas på ett starkt personligt intresse. Det måste ständigt vara ett samspel mellan den statliga naturvården och den frivilliga naturvårdsrörelsen. Det är lika viktigt som exempelvis samspelet mellan den statliga skolan och den fria bildningsverksamheten.

Svenska kryssarklubben (riksföreningen för turist- och långfärdssegling) har redovisat sina erfarenheter av strandskyddets nuvarande omfattning med särskild hänsyn till båtsportens växande behov av skyddade hamnar och ankarplatser. Föreningen har ingivit framställningar till länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län om skydd mot bebyggelse vid lämpliga hamn- och ankarplatser. Med dessa skrivelser följde sjökort, på vilka markerats de ankarplatser, som är av speciellt intresse för båtsporten och områden som det vore angeläget att skydda ur naturvårdssynpunkt. Resultatet av dessa åtgärder har emellertid hittills icke blivit vad man hoppats på.

Mot bakgrund av dessa negativa erfarenheter fortsätter föreningen:

Det gäller därför att utnyttja de möjligheter, som myndigheterna genom strandlagen direkt anvisat för att skydda och för framtiden bevara den oskattbara tillgång som våra skärgårdar och insjöområden är. Det är en tillgång som knappast något annat land i världen äger. Hade de anslag som riksdagen anvisat — och varit beredd att anvisa — verkligen utnyttjats, skulle stora delar av de ömtåliga områdena redan nu varit skyddade för all framtid. Länsstyrelserna synes i vissa fall hava sökt undvika att fatta ståndpunkt om tillämpning av strandlagen, och i stället tillgripit utomplansbestämmelser jämlikt 119 § jämfört med 77—80 §§ byggnadslagen. Dessa bestämmelser äro bra i och för sig, men de giva icke ett verkligt skydd. Tillämpningen överlåtes ju på lokal myndighet, som självfallet icke inriktar sig på det riksomfattande intresse, som här är fråga om. Vidare är det ofrånkomligt att grannskapsförhållanden o dyl måste sätta sin prägel på tillämpningen.

I andra fall har länsstyrelser tillgripit förbud jämlikt 122 § i nämnda lag. Då det här saknats anslag till den ersättning, som skall utgå, för att bebyggelse skall kunna vägras, har tillämpningen blivit illusorisk. Tillstånd till bebyggelse kan i realiteten icke vägras.

De för framtiden enda verkliga skyddsåtgärderna äro f n fridlysning samt tillämpning av strandlagen.

Emellertid skulle ytterligare en möjlighet kunna tillkomma om i svensk rätt infördes institutet personalservitut. Härigenom skulle möjlighet beredas att skapa fritidsområden av samma typ som det milsvida Nordmarkaområdet utanför Oslo. Där äger och brukar alltjämt ortsbefolkningen sin jord, dock med viss inskränkning ifråga om nybebyggelse o dyl. Markägarna få ärlig avgäld för det intrång de lida. Det allmänna å sin sida undgår här den stora engångsinsatsen vid förvärvet samt besväret med förvaltningen.

Sammanfattningsvis förordar föreningen:

att åtgärder vidtagas för att möjliggöra en snabb inventering av Sveriges skärgårdar, samt att medel härför i erforderliga fall ställas till förfogande

att alla känsliga skärgårdsområden beläggas med förbud enligt strandlagen

att i de fall där inom sådana områden öars inre del icke täckas av strandlagsbestämmelserna, dessa inre delar beläggas med byggnadsbestämmelser jämligt 122 § i byggnadslagen

att vid fråga om bebyggelse inom »strandlagsområde» dispens gives allenast i de fall där bebyggelsen saknar betydelse ur naturvårds- eller båtsynpunkt, och således ej av tidigare angivna ekonomisk-taktiska skäl

samt att 1960 års naturvårdsutredning ingår till Kgl Maj:t med framställning om införande i svensk rätt av institutet personalservitut för staten och kommuner i fråga om fritidsreservat av skilda slag.

C. Det nuvarande underlaget för naturvårdsarbetet

Ett effektivt naturvårdsarbete förutsätter självklart en viss kännedom om de föreliggande arbetsuppgifternas omfattning och karaktär. Med anledning härav har utredningen i den inledningsvis omnämnda cirkulärskrivelsen frågat länsstyrelserna, om de för närvarande ansåge sig ha den överblick över aktuella naturvårdsfrågor i länet, som bör utgöra grundvalen för ett systematiskt arbete på området. Frågan preciserades ytterligare i ett avseende, nämligen om de för ändamålet erforderliga inventeringarna (ex av behovet av fritidsområden, av grusåsar, som bör skyddas, av andra skyddsobjekt, etc) vore verkställda. Med hänsyn till den betydelse dessa frågor har för bedömning av naturvårdsarbetets allmänna förutsättningar återger utredningen i det följande i korthet samtliga länsstyrelsernas svar.

Stockholms län. Trots verkställda inventeringar (grusåsar) samt översiktlig planläggning har man icke den fullständiga och samlade bild över aktuella naturvårdsfrågor, som vore önskvärd.

Uppsala län. Länsstyrelsen anser sig icke ha den överblick över aktuella naturvårdsfrågor i länet att denna kan läggas till grund för ett systematiskt arbete på området. Inventeringar och planläggningar har främst verkställts med avseende på grusförekomster. Någon inventering av fritidsområden, som bör säkerställas för framtiden, har icke gjorts. Det är framför allt bristen på personal och medel som begränsat verksamheten i nämnt avseende.

Södermanlands län. Viss överblick över aktuella naturvårdsfrågor finnes men denna är knappast tillräcklig. Vissa grundliga inventeringar har verkställts framför allt beträffande grusåsarna samt av förbudsområden enligt strandlagen och 86 och 122 §§ byggnadslagen. Förnämliga inventeringsresultat har även vunnits beträffande olika landsbygdstyper, biotoper m m. Inventering av fritidsområden pågår inom hela länet (inventeringen slutförd inom några kommuner).

Östergötlands län. Länsstyrelsen hänvisar till yttranden av naturskyddsrådet och länsarkitekten i länet varav framgår att önskvärd överblick över aktuella naturvårdsfrågor saknas men att inventering har utförts beträffande större grusförekomster, befintliga grustag samt av behov av förordnanden enligt strandlagen. Däremot saknas inventering av fritidsområden. Mera omfattande inventeringar torde icke vara motiverade därest icke möjligheter skapas till ingripande genom lagändringar eller genom att tillräckliga medel ställs till länsstyrelsens förfogande för gäldande av ersättningar vid intrång e d.

Jönköpings län. Samlad överblick över naturvårdsfrågorna till grund för ett systematiskt arbete på området saknas. I samband med frågan om förordnanden enligt strandlagen verkställdes en inventering av för friluftsliv lämpliga områden. Denna inventering har nyligen blivit föremål för översyn. Grusexploateringen har på grund av den rika grusförekomsten ej bedömts vara någon allvarlig naturvårdsfråga.

Kronobergs län. Länsstyrelsen besitter en viss allmän överblick över naturvårdsfrågorna i länet. Denna överblick har fördjupats genom inventeringar av grusåsar och av sjöstränder lämpade för förordnanden enligt strandlagen. Beträffande grusfrågan anser sig länsstyrelsen icke helt ha denna fråga i sin hand. Behov av ytterligare inventeringar av fritidsområden synes icke föreligga. Beträffande den lokala uppsikten över naturvårdsfrågorna anför länsstyrelsen:

Länsstyrelsen kan med tillfredsställelse notera ett positivt intresse hos kommunala myndigheter, hembygdsföreningar och många enskilda personer inom länet för naturvårdsfrågor. Tyvärr är dock intresset icke alltid och överallt av så spontan natur, att länsstyrelsen i tillräckligt god tid blir underrättad om företag och åtgärder, vilka redan innan de igångsättas bort bliva föremål för överläggningar mellan länsstyrelsen och berörda intressenter om vad som kunde lämpligen vidtagas för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden eller eljest bringas i nära överensstämmelse med naturvårdsintressena. — Det synes därför erforderligt, att något organ, exempelvis byggnadsnämnd får ansvaret för den lokala uppsikten.

Kalmar län. Erforderlig överblick saknas. Utredning och inventeringar beträffande skyddsvärda objekt har endast utförts i ringa omfattning. I några kommuner har inventeringar av strandområden verkställts. Åtgärder för verkställande av en fullständig inventering av grustillgångarna har hittills hindrats eller fördröjts på grund av brist på medel och lämplig personal.

Gotlands län. Länets ringa ytinnehåll och likformiga geologiska struktur gör naturvårdsfrågorna i stort sett överblickbara. Inventering för förordnanden enligt 122 § byggnadslagen har utförts. För närvarande pågår översiktsplanering för fritidsbebyggelsen och därmed sammanhängande problem. Behov synes föreligga av en schematisk redovisning av länets grustillgångar.

Blekinge län. Verkställda inventeringar av grusåsar och fritidsområden av olika slag har i stort sett givit den nödvändiga översikten över aktuella naturvårdsfrågor. Genom länets turisttrafikförbund har påbörjats ett omfattande arbete för att få fram flera områden för turism och friluftsliv.

Kristianstads län. Tillräckligt underlag för ett systematiskt arbete på området saknas. Inventeringar har företagits beträffande grustäkter och bilkyrkogårdar. Hitintills har naturvårdsfrågorna måst behandlas allt eftersom de aktualiserats varvid de större sammanhangen endast i begränsad omfattning kunnat beaktas.

Malmöhus län. På grund av otillräckliga resurser i såväl personellt som ekonomiskt avseende har det hittills icke varit möjligt att erhålla erforderlig överblick över naturvårdsfrågorna.

Hallands län. En viss översikt har erhållits genom den pågående översiktliga planläggningen av fritidsbebyggelsen. Reklamanordningar efter vägarna har inventerats och grustäktsinventering pågår inom hela länet.

Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen anser sig icke reservationslöst kunna giva ett jakande svar på den synnerligen vidsträckt formulerade frågan. Grusförekomster och naturminnen har inventerats genom naturskyddsrådet. I flertalet av länets kustkommuner pågår en översiktlig planering för utrönande av bl a vilka områden som bör skyddas från bebyggelse. Sammanställningar av denna planläggning pågår inom länsarkitektkontoret. Länsstyrelsen har vidare uppmanat lantmätarna att till länsstyrelsen anmäla områden, som de anser bör bli föremål för skydd ur fritids- eller naturskyddssynpunkt.

Älvsborgs län. Länsstyrelsen anser sig, med bistånd av naturskyddsrådet, besitta en allmän överblick över de frågor, som har samband med naturskyddet i egentlig mening. När det däremot gäller naturvårdens sociala sida är man icke beredd att göra några konkreta uttalanden. Naturskyddsrådet har i vissa avseenden verkställt översiktliga inventeringar.

Skaraborgs län. Någon tillfredsställande överblick har länsstyrelsen för närvarande icke. Inventeringar har utförts, exempelvis beträffande grusförekomster, men inventeringarna har på grund av bristande personella och ekonomiska resurser kunnat ske endast i mycket begränsad omfattning och i ringa utsträckning kunnat bearbetas.

Värmlands län. Länsstyrelsen anser sig knappast ha en sådan överblick över aktuella naturvårdsfrågor att på grundval härav ett önskvärt systematiskt naturvårdsarbete kan bedrivas. Inventeringar i länsstyrelsens regi har ej förekommit. Det påpekas dock att länets naturskyddsråd till naturvårdsdelegationen översänt uppgift om värdefulla vattenområden, som genom vattenkraftutbyggnaden är särskilt hotade.

Örebro län. Enligt länsarkitektkontorets mening finnes en klar överblick över de aktuella naturvårdsfrågorna i länet, speciellt vad avser skyddsobjekten. Grusexploateringen i länet följes och redovisas på kartor. Inventering av bilkyrkogårdarna planeras genom länsarkitektkontoret.

Västmanlands län. Undersökning av behovet av fritidsområden har icke gjorts. En förberedande inventering av grusåsarna har verkställts men behöver kompletteras. En inventering av andra naturskyddsobjekt än de nu nämnda har tidigare verkställts av svenska naturskyddsföreningens länsförening i samråd med naturskyddsrådet.

Kopparbergs län. Länsstyrelsen anför följande:

Kopparbergs län erbjuder på grund av sin storlek och skiftande natur ett mycket stort antal ömtåliga och svårlösta problem ur naturvårdssynpunkt. Bland de viktigaste kan nämnas den ur landskapssynpunkt ingripande utbyggnaden av länets vattenkraft, grusexploateringen, fritidsbebyggelsen och de problem, som skapats av turismen. Arten och mångfalden av naturvårdsproblem har gjort att länsstyrelsen sökt koncentrera sina insatser till områden där de tett sig mest angelägna.

Farhågor för en fortsatt planlös och ur landskapssynpunkt utarmande grusexploatering ledde till att länsstyrelsen år 1959 med stöd av anslag av statsmedel påbörjade en grusinventering för länet. Utredningen, som utförts med vetenskapliga metoder och som nu är i det närmaste slutförd, avser bland annat att kartlägga länets samlade grusförekomster och klarlägga vilka åspartier som särskilt bör skyddas ävensom var grustäkt kan anvisas utan att landskapsbilden lider allvarlig skada eller det praktiska utnyttjandet av grusförekomsterna försvåras. I samband med en pågående länsplanering för länet kommer naturvårdsfrågorna — även om det måste ske översiktligt — att göras till föremål för särskild behandling, bland annat i form av en inventering av vissa ur naturvårdssynpunkt för framtiden betydelsefulla områden. Inom länsplaneringens ram har länsstyrelsen dessutom upptagit länets fjällvärld och dess problem till ett tämligen ingående studium, därvid naturvården ägnas stort intresse. Bland annat kommer därvid att ske inventering av för natur- och friluftsliv värdefulla områden och anordningar. Vidare kommer att diskuteras de vägar och möjligheter, som står till buds för att bevara och i framtiden på bästa sätt tillvarataga de värden fjällområdena representerar. I samband med strandlagens genomförande företogs en utredning om var strandlagsförbud borde utfärdas i länet. Utredningen resulterade sedermera i ett stort antal förbud.

De nu pågående inventeringarna kommer självfallet att öka länsstyrelsens möjligheter att vinna överblick över länets aktuella naturvårdsfrågor. För att erhålla en tillfredsställande grundval för ett effektivt naturvårdsarbete, anser länsstyrelsen emellertid behov föreligga av en ytterligare utvidgad kartläggning av länets naturvårdsobjekt.

Gävleborgs län. Länsstyrelsen anser sig icke ha sådan överblick över aktuella naturvårdsfrågor att den utgör en hållbar grundval för ett systematiskt arbete på området. Detta beror mycket på bristande personella resurser på länsstyrelsens planeringssektion. Visst inventeringsarbete av grusåsar har påbörjats, medan däremot inventering av fritidsområden icke har förekommit.

Västernorrlands län. Länsstyrelsen ansluter sig i denna fråga till yttrande av naturskyddsrådet. Därav framgår att viss överblick har erhållits över naturvårdsfrågorna speciellt beträffande verkningarna av kraftverks- och regleringsföretag. Inventering av grus- och sandförekomster har verkställts.

Jämtlands län. Frågan om länsstyrelsen anser sig ha erforderlig överblick över aktuella naturvårdsfrågor kan med vissa reservationer besvaras jakande. Inventeringar av viktigare objekt har verkställts genom naturskyddsrådet och dess ortsombud. Viktigare grusförekomster har kartlagts för att en effektiv övervakning av grusexploateringen skall kunna ske.

Västerbottens län. Länsstyrelsen hänvisar till yttrande från naturskyddsrådet, som icke anser att man inom länet har den samlade överblick över naturvårdsfrågor som kan vara behövlig. Erforderliga inventeringar har ej utförts, medan däremot behov föreligger av inventeringar såväl beträffande strandområden som av välbelägna områden inom fjällvärlden, vilka berörs av vattenregleringar. En grusåsinventering kan även vara motiverad i vissa trakter.

Norrbottens län. Naturskyddsrådet anför följande:

Norrbottens län är ett exploateringslän. Skog, malm och vattenkraft hör till de stora exploateringsobjekten. Av icke mindre betydelse i detta sammanhang är exploateringen av lösa jordarter, vilt- och fiskstammen samt mark för fritids- och byggnadsändamål.

Sådan överblick över aktuella naturvårdsfrågor i länet att den kan utgöra grundval för systematiskt arbete på naturvårdsområdet föreligger icke i dag.

Utbyggandet av vattenkraften torde med säkerhet komma att beröra hela länet. En samlad överblick över vad vattenkraftutbyggandet innebär för naturen i stort och för alla dess enskildheter saknas.

Malmförekomsterna i länet underkastas en allt intensivare brytning. Bedömning av denna verksamhets inverkan på naturförhållandena saknas.

Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske bedrivs med ändrade metoder och med allt starkare intensitet. Jakten och fisket tenderar att i vissa fall utrota vissa djur och fiskarter. Kännedom om den inverkan ökat användande av kemiska medel i jord- och skogsbruk kan ha på naturförhållanden saknas.

Ianspråktagandet av grus och sand har ökat kraftigt framför allt i anslutning till de större tätorterna. Inventering av befintliga tillgångar och skyddsvärda åspartier saknas.

Bebyggandet av tätorterna är underkastat reglering i byggnadslagen. Avsaknaden av översiktsplaner och förefintligheten av föråldrade sådana förorsakar ofta att naturvårdsfrågor förbises.

Uppförandet av fritidsbebyggelse har i länet i huvudsak fått ske oreglerat. Vilka konsekvenser detta och det fortsatta ianspråktagundet av mark för fritidsbebyggelse får för natur och landskapsbild kan för närvarande icke överblickas.

Behovet av fritidsområden för länets och landets befolkning har ej utretts.

Landskapsbilden och vattendragen i länet påverkas av nedskräpning, nedsmutsning, uppsättande av skyltar och kraftledningar samt framdragandet av nya vägar. Inventering av omfattningen och arten av dessa företeelser saknas.

D. Erfarenheter av naturskyddslagens tillämpning

Utredningen har tillfrågat länsstyrelserna, vilka erfarenheter som har vunnits av 1952 års naturskyddslag med tillhörande tillämpningskungörelse. Därvid har utredningen förklarat sig ha särskilt intresse av erfarenheterna av bestämmelserna om naturpark samt av lagens ersättningsbestämmelser.

De flesta länsstyrelserna har i denna fråga varit eniga om att naturskyddslagen, som i och för sig ger goda möjligheter till naturvårdande åtgärder, i tillämpningen visat sig icke kunna infria de förväntningar man ställt på densamma. Anledningen härtill synes främst vara lagens oklara ersättningsbestämmelser i förening med bristen på medel och personal. Den del av naturvården som härigenom har kommit att bli mest lidande är skyddet av landskapet mot exploatering genom grus- och stentäkter. Som exempel på yttrande av detta slag kan nämnas att länsstyrelsen i Uppsala län anfört följande:

De erfarenheter som gjorts av 1952 års naturskyddslag är inte tillfredsställande. Enligt länsstyrelsens erfarenhet kan lagen anses ha tjänat sitt syfte endast i sådana fall där ägaren av det ifrågavarande skyddsobjektet själv biträtt skyddsåtgärden eller det rört sig om små ekonomiska värden. Så snart det däremot varit fråga om risker för några större skadeståndsanspråk har lagens ersättningsbestämmelser i kombination med bristen på för ändamålet tillgängliga medel verkat förlamande på naturvårdsarbetet. Vidare är lagens bestämmelser alltför vaga, särskilt när det gäller skyddet för landskapsbilden, och avvägningen mellan allmänna intressen och jordägarintressena, har skett alltför ensidigt till de senares fördel.

En annan svaghet i lagen, som påpekas av flera länsstyrelser, är bestämmelserna om reklamanordningarna i naturen. För att komma till rätta med detta problem krävs en skärpning, av bestämmelserna. Länsstyrelsen i Örebro län, som hänvisar till länsarkitektens yttrande, anför härom följande:

Den utformningen naturskyddslagen erhållit ifråga om reklamanordningar i naturen innebär emellertid, att vanligen först sedan en störande skylt anbringats, åtgärder kan vidtagas för densammas undanskaffande. Å länsarkitektkontoret har sedan år 1954 handlagts ett 100-tal ärenden rörande reklamanordningar, vilka huvudsakligen inneburit hemställan hos Länsstyrelsen om åtgärder för undanskaffande av anordningar, som tillkommit utan att samråd skett på sätt, som i 22 § naturskyddslagen angives. Icke sällan har förekommit, att sedan föreläggande meddelats om undanskaffande av en skylt, har i närheten samma skylt åter uppsatts, varvid ny anmälan från länsarkitektkontoret och föreläggande från Länsstyrelsen blivit följden.

Då en dylik polisiär verksamhet innebär en onödigt stor belastning såväl för länsarkitektkontoret som för Länsstyrelsen, synes det lämpligt, att vid en översyn av naturskyddslagen föreskrifter meddelas om förbud mot anbringande av reklamanordningar i naturen utan Länsstyrelsens tillstånd. Den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen företagna utredningen angående lämpliga anvisningsskyltar för anordningar till de vägfarandes nytta synes kunna underlätta ett ställningstagande vid en framtida handläggning av ärenden rörande undantag från ett dylikt förbud.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att det är en allmän brist i lagstiftningen, att den ej uppställer några preciserade krav på det utredningsmaterial, som skall företes vid prövning av frågor om medgivande till åtgärder som medför förändringar av landskapsbilden. Detta förorsakar länsmyndigheterna avsevärt arbete vid lagstiftningens tillämpning och försvårar positiva insatser på ett tidigt stadium.

Bland positiva uttalanden om naturskyddslagen kan nämnas att länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län anser att lagen ger goda möjligheter att komma till rätta med mindre komplicerade typer av grus- och stentäkter. Länsstyrelsen i Skaraborgs län redovisar positiva erfarenheter med undantag för lagens ersättningsbestämmelser. Även länsstyrelsen i Blekinge län har redovisat att erfarenheterna av lagen är i vissa avseenden goda (bl a beträffande utomhusreklamen) medan i andra avseenden kompletteringar är nödvändiga (grustäkterna).

Erfarenheterna av institutet naturpark är av förklarliga skäl ytterst ringa. De flesta av de länsstyrelser som framfört åsikter rörande naturpark har helt allmänt konstaterat att behov av sådana områden uppenbarligen föreligger, men när det gäller att finna en praktisk och ekonomisk lösning i tillämpningen visar det sig att svårigheterna ligger främst däri att markägarens medgivande fordras utanför fastställd plan men även i det förhållandet att ringa intresse för saken visas från kommunalt håll. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller att frågan om att reservera områden som fritids- och strövområden oftast är ett interkommunalt problem som möjligen kan lösas genom införandet av en ny kommunindelning. Länsstyrelsen påpekar vidare att, då det måste vara angeläget att snarast rädda vad som räddas kan av lämpliga fritidsområden, särskilt inom de tätare befolkade delarna av landet, möjligheten att fridlysa naturparker bör utvidgas, varvid statsbidrag bör lämnas vederbörande kommun för inlösen av områden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framfört konkreta förslag för att underlätta tillkomsten av naturparker:

Bestämmelsen i naturskyddslagen att fridlysning som naturpark av område som ej blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för dylikt ändamål, endast kan ifrågakomma med ägarens samtycke synes länsstyrelsen i hög grad otillfredsställande. då den i många fall torde komma att utgöra hinder mot tillskapandet av naturparker. Under innevarande decennium gäller det att rädda de ännu orörda områden, som äro värdefulla ur fritids- och naturskyddssynpunkt. Det är annars överhängande fara för att dessa områden för alltid gå förlorade. Större områden — bl a värdefulla såsom strövområden — tillhöra ofta ett flertal fastigheter med skilda ägare. Här kommer det säkerligen i allmänhet att visa sig svårt att erhålla alla ägarnas medgivande till en fridlysning av området som naturpark. Det minsta man kan begära av lagstiftningen på detta område är att den utformas så att en minoritet av fastighetsägare ej kan hindra en angelägen fridlysning av ett område som naturpark. Där särskilt starka skäl föreligga för fridlysning bör sådan kunna ske även om majoriteten av fastighetsägare motsätter sig densamma. Det bör sedan — om överenskommelse angående ersättningen för intrånget ej kan träffas — bli domstols sak att avgöra storleken av ersättningsbeloppet.

När det gäller erfarenheten av naturskyddslagens ersättningsbestämmelser har, som ovan framhållits, de flesta länsstyrelser varit eniga om att en av de främsta orsakerna till lagens bristande effektivitet är just ersättningsreglernas utformning i förening med bristen på medel. Länsstyrelserna har därför vid tillämpningen av naturskyddslagen i allmänhet tagit sådan hänsyn till markägarnas ekonomiska intressen att ersättningskrav icke blivit framställda. Ett exempel på tillämpningen av ersättningsbestämmelserna lämnas av länsstyrelsen i Västmanlands län:

Endast i ett fall har naturskyddslagens ersättningsbestämmelser tillämpats; detta i samband med fridlysning av Vånsjöåsen som naturminne. Länsstyrelsen hade därvid anhållit hos Kungl Maj:t att 55 000 kronor skulle ställas till länsstyrelsens förfogande för att därmed gälda den ersättning eller lösen som kunde komma ifråga i ärendet sedan vid sakkunnig värdering grustillgångarna, som berördes av fridlysningen uppskattats till nämnda belopp. Länsstyrelsen erhöll dock för ändamålet endast 25 000 kronor, i följd varav det område, som avsågs att fridlysas, måste nedskäras. Talan om ytterligare ersättning med över en halv miljon kronor har sedan anhängiggjorts hos expropriationsdomstol från markägarnas sida. Målet är icke avgjort.

Frågan om nedskräpningen i naturen tas upp av länsstyrelsen i Hallands län:

På grund av den ökade förekomsten av bilvrak i markerna har bestämmelserna i 27 § naturskyddslagen rörande åtgärder mot den, som är ansvarig för viss nedskräpning, blivit av allt större praktisk betydelse. Beträffande dessa bestämmelser vill länsstyrelsen särskilt framhålla, att ett föreläggande att iordningställa platsen för nedskräpning bör kunna meddelas vid äventyr, att åtgärden i händelse av tredska verkställes på den tredskandes bekostnad. Då starkt behov förefinnes av en sådan möjlighet vill länsstyrelsen föreslå, att frågan om sådan lagändring snart upptages.

E. Erfarenheter av speciallagstiftningens naturvårdsbestämmelser

Såsom framgår av kap 3 regleras vissa frågor rörande naturvård eller landskapsvård i olika speciallagar. Av särskilt intresse i detta sammanhang har utredningen ansett vara bestämmelserna om byggnadsförbud enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen, naturskyddsbestämmelserna i 2 kap 3 § vattenlagen och anvisningarna om vägs inpassning i landskapet i 15 § 1943 års vägstadga. Utredningen har med anledning härav hemställt om länsstyrelsernas yttrande rörande erfarenheterna på nämnda områden. Bestämmelserna om byggnadsförbud enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen har kommit att tillämpas i högst varierande grad inom länen, varför erfarenheterna blivit av skiftande natur. Av de länsstyrelser som redovisar några erfarenheter på detta område har de flesta framfört den åsikten att bristen på erforderliga medel hämmat tillämpningen av bestämmelserna eller givit dessa ringa eller ingen effekt. Bland de avgivna svaren kan citeras länsstyrelsen i Jämtlands län:

Även ifråga om tillämpningen av 122 § byggnadslagen har osäkerheten beträffande ersättningsmöjligheterna i någon mån lagt hinder i vägen. Stadgandets väsentliga funktion har här varit att ge länsstyrelsen möjlighet att med hänsyn till naturskyddsintressena anpassa och dirigera bebyggelsen inom vissa ömtåliga områden. Däremot har med stöd av förordnande enligt sagda paragraf, såvitt nu är känt, icke byggnadsföretag helt kunnat förhindras. En annan faktor av betydelse i detta sammanhang är att det i regel visat sig mycket svårt att på kommunalt håll vinna förståelse för förordnanden av detta slag.

I några yttranden har framförts synpunkter på att bestämmelserna i 122 § byggnadslagen icke är tillräckliga för att skydda särskilt vackra partier i landskapet från fritidsbebyggelse i form av glesbebyggelse, vilken i okontrollerad form kan bli till en allvarlig fara för landskapet. Sålunda förordar länsstyrelsen i Jönköpings län att man i likhet med strandlagen borde genom lagbestämmelser kunna förordna om förbudsområden till skydd för en vacker natur. Länsstyrelsen i Kopparbergs län är inne på samma tankegångar:

De jämlikt byggnadslagen tillskapade möjligheterna att meddela byggnadsförbud för områden som på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden bör särskilt skyddas, har för Kopparbergs län tillämpats med en viss försiktighet. Då inom länet finns ett mycket stort antal områden med vacker och särpräglad natur har länsstyrelsen — för att icke byggnadsförbud skall införas i alltför stor omfattning — strängt uppehållit kravet på naturskönhet. Förbud jämlikt 86 § byggnadslagen har inte förekommit i något fall under det att motsvarande förbud jämlikt 122 § meddelats i ett tiotal fall. Detta har då i allmänhet skett för att säkra särskilt vackra och ur natursynpunkt värdefulla utsiktspunkter. Ifrågavarande bestämmelser får anses utgöra ett betydelsefullt inslag i naturskyddslagstiftningen. Emellertid hade det enligt länsstyrelsens mening varit värdefullt om de givits en något mer vidsträckt räckvidd. Viss glesbebyggelse kan nämligen få ytterst olyckliga följder på platser, som — utan att kunna hänföras till de i 86 och 122 §§ angivna områdena — är särskilt känsliga för ingrepp på landskapsbilden. Detta förhållande är för Kopparbergs län särskilt framträdande såvitt gäller den fritidsbebyggelse, som vuxit upp eller hotar att växa upp ovan trädgränsen inom vissa delar av länets fjällvärld. En fortsatt bebyggelse skulle enligt länsstyrelsens mening allvarligt kunna förringa områdenas framtida värde.

Även om de flesta länsstyrelser redovisar ringa eller negativa erfarenheter av de naturvårdande bestämmelserna i byggnadslagen, har även en motsatt uppfattning framkommit från några län. Länsstyrelsen i Kalmar län redovisar således god erfarenhet av nämnda bestämmelser men tillägger att den goda effekten kan bero på bristfällig kunskap bland markägarna angående rätten till ersättning vid bestämmelsernas tillämpning. Än mer positiva omdömen framförs av länsstyrelsen i Gotlands län, som påpekar att bestämmelserna i 122 § byggnadslagen i detta län kommit till användning i större utsträckning än i kanske något annat län och har visat sig mycket värdefulla för reglering av glesbebyggelse. Man tillfogar emellertid att Kungl Maj:ts beslut i besvärsmål ej givit stöd för någon strängare tolkning av bestämmelsernas innebörd. Även länsstyrelserna i Hallands och Kristianstads län anför att nämnda bestämmelser varit till stor nytta.

En samordning av bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen och strandlagen anser länsstyrelsen i Östergötlands län vara önskvärd.

Sambandet mellan naturvårdsbestämmelser och regler för fastighetsbildning har berörts av länsstyrelsen i Kronobergs län:

Beträffande bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen har av överlantmätaren i länet framhållits, att dessa föreskrifter liksom ock strandlagsförordnanden och skyddsbestämmelser enligt naturskyddslagen uppenbarligen skola respekteras i fastighetsbildningsverksamheten men att om dylika bestämmelser saknas den nuvarande jorddelningslagstiftningen näppeligen lärer göra det möjligt att slå vakt om naturen. Han har därför ifrågasatt, huruvida icke statlig ersättning skulle kunna utgå när en fastighetsbildning under sistnämnda omständigheter vägras och om därvid kan anses uppkomma uppenbart men.

Erfarenheterna av vägstadgans naturvårdande anvisningar är genomgående goda. Gott samarbete synes råda mellan vägmyndigheterna och företrädarna för naturvården på länen. Formerna för samarbetet synes dock variera. När det gäller byggande av enskilda vägar, varvid vägstadgan ej är tillämplig, kan dock ibland uppstå störande ingrepp i landskapsbilden. Inom Kopparbergs län har sådana problem uppkommit framför allt inom fjällregionen. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller med hänvisning till ett aktuellt fall (riksfyrans sträckning vid Pukavik) att det vid vägplanering är viktigt att hänsyn tas icke enbart till rena trafiksynpunkter utan även till friluftslivets och naturvårdens intressen. Avgränsningen av begreppet vägrätt enligt lagen om allmänna vägar synes enligt länsstyrelsen i Kalmar län vara ur naturskyddssynpunkt mindre lämplig. Om sålunda en allmän väg med tanke på utsikten anlägges utefter en vacker sjö, omfattas markremsan mellan vägen och sjön icke av vägrätten, varför vägförvaltningen saknar möjlighet att förfoga över området på ett sätt, som motsvarar syftet med vägens förläggning. Med tanke härpå anser länsstyrelsen att en utvidgning av begreppet vägrätt får anses vara motiverad.

Länsstyrelsen i Norrbottens län redovisar goda erfarenheter av byggandet av allmänna vägar men framhåller samtidigt att problemet även har en andra sida. Det tas nämligen inga hänsyn när det gäller anskaffandet av vägbyggnadsmaterialet, och genom de upphandlingsmetoder som tillämpas saknas möjligheter att från beställarens — statens — sida dirigera uttagen av grus och sand så att minsta skada förorsakas landskapsbild och natur.

Ett mindre antal länsstyrelser har redovisat erfarenheter av vattenlagens naturskyddsbestämmelser. Länsstyrelserna i Kalmar och Jämtlands län redovisar goda erfarenheter av bestämmelserna. Den senare länsstyrelsen förordar emellertid en utredning av frågan hur natur- och fritidsintressena bäst skall kunna bevakas i vattenmål. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framför genom naturskyddsrådet vissa preciserade önskemål om förfarandet i vattenmål:

I anslutning härtill vill rådet uttala att bestämmelser utfärdas att sökanden i vattenbyggnads- och regleringsärenden förpliktigas

att till länsstyrelsen överlämna ett ex av till vattendomstol ingivna handlingar,

att länsstyrelsen skall erhålla ett ex av i dylika mål avkunnade domar,

att länsstyrelsen erhåller kännedom om erosionssakkunnigas verksamhet och utlåtanden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län redovisar flera exempel på ingripanden i vattenmål, där vattenlagens bestämmelser om »minskad trevnad för närboende» varit aktuella. I samtliga fall har dock Kungl Maj:t lämnat tillstånd till företagen med hänsyn till deras stora allmänna betydelse. Naturvårds- och bygdeintresset har dock i vissa fall blivit beaktat såtillvida att väsentliga inskränkningar av dämningshöjd respektive sänkningsgräns föreskrivits. Naturskyddsrådet avslutar med att påpeka att i och med att allt flera av de utpräglade fjällsjöarna regleras, blir till sist den eller de kvarstående oreglerade sjöarna unika och enda platsen för det för typiska fjällsjöar utmärkande växt- och djurlivet.

En annan del av vattenlagen beröres av länsstyrelsen i Kronobergs län, som påpekar beröringspunkter mellan naturvården och vattenvården med avseende på skydd för såväl ytvattnet som grundvattnet. Härvid påpekar länsstyrelsen att en ökad forskning på vattenvårdens område ävensom tillkomsten av skyddsområden för vattentäkter i viss utsträckning även kommer naturvården tillgodo.

Sambandet mellan fornminneslagen och naturvården beröres av länsstyrelserna i Älvsborgs och Gävleborgs län. Genom samordning av bestämmelserna i fornminneslagen och naturskyddslagen skulle möjligheter skapas att kunna bevara större sammanhängande landskapspartier (ex grusåsar). I sammanhanget kan omnämnas att länsstyrelsen i Södermanlands län redovisat att genom riksantikvarieämbetet verkställts en inventering av samtliga fornminnen på grusåsarna i länet i syfte att bereda dessa skydd genom fornminneslagen.

Ytterligare en fråga om samordning av lagbestämmelser har upptagits av länsstyrelsen i Stockholms län, som påpekat att skogslagens och byggnadslagens bestämmelser ej är helt anpassade beträffande avverkningsförbud, då gränsdragningen mellan skogsmark och blivande tomtmark är oklar.

F. Önskemål och synpunkter rörande behovet av personal för naturvårdsarbetet

Utredningen har till länsstyrelserna ställt frågan vilka önskemål och synpunkter som finns rörande behov av personal för naturvårdsarbetet i länet. Därvid har utredningen förklarat sig vara särskilt intresserad av frågan, om ett mera permanent behov förelåge av personal av annan kompetens än den som redan är representerad i den regionala eller lokala statsförvaltningen.

Några få länsstyrelser har i denna fråga anfört att behov av speciell personal för naturvårdsarbetet kan erfordras bara i vissa sammanhang. För anlitande av sakkunskap ej företrädd inom statsförvaltningen föreslår bl a länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län, att tillräckliga medel ställs till länsstyrelsens förfogande. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att det frivilliga naturvårdsarbetet bör utökas genom att svenska naturskyddsföreningen inrättar naturvårdskonsulenter.

Det övervägande antalet länsstyrelser anser emellertid att ett permanent behov föreligger av speciell arbetskraft för naturvårdsarbetet. Bland de allmänna synpunkter som här framförts kan nämnas att länsstyrelsen i Västerbottens län med hänvisning till naturskyddsrådets yttrande anfört:

Naturskyddsrådet vågar i denna fråga göra det uttalandet att även om de som i sin tjänst eller såsom frivilliga och av eget intresse arbetar inom naturvården var inom sitt område har den kompetens som, sammantagen, skulle kunna ge ett gott resultat, saknar de till följd av sina andra arbetsuppgifter erforderlig tid och kraft att göra den insats som är behövlig för att åstadkomma ett i allo effektivt och systematiskt arbete på naturskyddets område. Det behövs med andra ord ökad personal för ändamålet. För ett planmässigt och över alla naturvårdens olika delområden bedrivet arbete kräves på det regionala planet personal som helt får ägna sig däråt. Mycken tid måste i detta län gå åt för de resor som ett aktivt naturvårdsarbete skulle kräva. Överläggningar och undersökningar tar också sin tid. För tjänstemän och frivilliga intresserade med en mångfald andra ordinarie arbetsuppgifter blir det knappast möjligt att ägna den tid däråt som vore önskvärt. En samlande ledning av arbetet kräves också.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att behovet av ökade personella resurser för naturvårdsarbetet är trängande. I första hand borde en hela det skånska landskapet omfattande regional planläggning för tillgodoseende av naturvårdens intressen och friluftslivets behov komma till stånd. Härför erfordras ett ingående inventeringsarbete med anlitande av expertis av olika slag. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att en mängd naturvårdsfrågor är olösta inom länet, men att det saknas personal och medel för utredningar och besiktningar.

När det gäller mer preciserade förslag om vilken personal som bör anställas och vart denna skall knytas har flera olika förslag framförts. Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län anser, att länsstyrelserna bör förstärkas med heltidsanställd personal för behandling av naturvårdsfrågor. Beträffande kompetensen hos den anställde framför länsstyrelsen i Stockholms län att den formella kompetensens art icke är avgörande, eftersom arbetet i hög grad kommer att behöva inriktas på samordning av olika experters synpunkter och samarbete med bl a kommunala representanter. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att de personliga kvalifikationerna hos befattningshavaren spelar den största rollen och ej den formella kompetensen. Med hänsyn till värdet av en vidgad planeringsverksamhet inom naturvården synes enligt länsstyrelsens mening en arkitekt eller lantmätare vara särskilt lämpad för uppgiften. Såsom en första åtgärd på detta område föreslår bl a länsstyrelsen i Västmanlands län att det tillsättes en naturvårdsintendent gemensamt för en grupp av län. Länsstyrelsen i Södermanlands län framför i denna fråga ett konkret förslag till lösning av naturvårdens hela organisation:

I fråga om naturvårdens organisation har länsstyrelsen på det lokala planet lyckats förmå samtliga kommuner att utse naturvårdsombud. Fördelen med en sådan anordning är att till uppdraget kunnat utses för uppgiften särskilt intresserade personer inom orten. Nackdelarna är att ombuden ofta saknar varje administrativ utbildning och att organisationen på sina håll icke tillräckligt hålles om ryggen av kommunen vare sig ekonomiskt eller ideellt. Att för uppgiften tillskapa ett särskilt administrativt organ synes icke lämpligt, då något behov av nya kommunala organ icke föreligger. Däremot skulle man kunna tänka sig att uppgiften anförtros något redan existerande kommunalt organ, exempelvis byggnadsnämnderna. Dessa får i sin verksamhet ganska ofta såväl när det gäller planväsendet som när det gäller enskilda byggnader ta ställning till naturvårdsfrågor, särskilt genom fritidsbebyggelsen. Det kan ifrågasättas om det överhuvudtaget är rationellt att utforma organisationen så att verksamheten skall skötas direkt av länsstyrelsen för hela länet. En decentralisering av verksamheten till lokala organ, såsom fallet är med åtskilliga andra samhällsuppgifter, borde öka möjligheterna att få en verksamhet för naturskyddet att fungera. Detta kan knappast ske annorledes än genom att göra naturskyddet till en kommunal uppgift.

Regionalt måste länsstyrelserna, som till sitt biträde ha länsarkitekterna, anses underbemannade i naturvårdssammanhang. Hos länsstyrelserna handlägges ärendena av befattningshavare, vilkas verksamhet i stort är inriktat på uppgiften att handha länens planväsende. De har icke möjlighet att ägna erforderlig tid och uppmärksamhet åt naturvården, som kräver ansenliga arbetsinsatser. Erfarenheten har också visat att länsarkitekten icke heller har möjlighet härtill. Det skulle innebära en stor fördel om länen fick en naturvårdskonsulent. Dennes uppgift bör vara att ta initiativ i naturvårdsfrågor, lägga fram för länsstyrelsens arbete behövliga förslag och, sedan beslut i ärendena fattats, utöva tillsyn över att besluten verkställes. Däremot är det icke lämpligt att ge honom ställning av föredragande i länsstyrelsen. De frågor, som kommer att prövas, avser ofta avgöranden av ekonomisk natur i rättsförhållandet mellan staten och enskilt rättssubjekt. Ej sällan gäller det frågor av mycket invecklad beskaffenhet och åtgärder av kostnadskrävande art. Rättssäkerheten kräver att en föredragande i naturvårdsfrågor icke är främmande för ärendenas juridiska aspekter.

En annan brist i den nuvarande ordningen är avsaknaden av närmare anvisningar rörande tillämpningen av lagstiftningen.

Sådana anvisningar torde nämligen med hänsyn till lagens vaga utformning vara nödvändiga för att vinna en någorlunda enhetlig lagtillämpning. Vill man avhjälpa den olägenheten, synes knappast någon annan möjlighet stå till buds än att låta naturvården få ett centralt organ. Att inrätta ett nytt organ för ändamålet torde dock knappast vara nödvändigt. I första hand bör övervägas att de centrala uppgifterna tillföres en redan existerande myndighet. Närmast till hands synes ligga att uppgifterna anförtros åt Kungl byggnadsstyrelsen. Ett sådant arrangemang skulle innebära, att naturvårdsfrågorna i alla instanser skulle komma att tillföras byggnadsväsendet: byggnadsnämnderna, länsstyrelsernas plansektioner med biträde av länsarkitekterna och Kungl byggnadsstyrelsen.

Flera länsstyrelser (Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs och Örebro län) anser att naturvården omfattar frågor, som lämpligen bör behandlas av länsarkitektkontoren, vilka i så fall bör förstärkas med lämplig personal. Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

Med nuvarande personaltillgång inom den lokala statsförvaltningen kan icke något effektivt naturvårdsarbete utföras. De befattningshavare, som har hand om detta arbete, har naturvården som en uppgift vid sidan om många andra, ofta avsevärt mer brådskande uppgifter. Någon möjlighet att hinna med att taga egna initiativ, göra utredningar samt föra förhandlingar föreligger icke för denna personal. Icke heller det frivilliga naturvårdsarbetet torde ha någon möjlighet att komma till rätta med de allt mer växande problemen på området. Behov föreligger därför inom varje län av en särskild expert, som har naturvårdsarbetet som huvuduppgift. Organisatoriskt bör en sådan expert, naturvårdsintendent, till en början kunna vara knuten till länsarkitektkontoren.

Några länsstyrelser anser att naturskyddsråden efter lämplig förstärkning bör kunna utgöra basen för ett regionalt naturvårdsarbete. Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om inte till naturskyddsråden kunde knytas en deltidsanställd naturvårdskonsulent, förslagsvis en därför lämpad tjänsteman hos hushållningssällskapen, eller alternativt att landet indelades i konsulentdistrikt vart och ett med en heltidsanställd konsulent. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län har genom naturskyddsrådet framfört, att råden bör förstärkas med en naturvårdskonsulent med uppgift att utföra utredningar, följa ärenden och stå i kontakt med olika länsorgan, bevaka vad som händer ute i länet, taga initiativ till åtgärder från naturskyddsrådets sida samt arbeta för en aktiv naturvård och biträda vid upplysningsverksamheten på detta område.

Bland särskilda initiativ på området kan nämnas att man i Blekinge län genom stiftelsen Blekinge Naturvård tillfört naturvårdsarbetet i länet bland annat naturvetenskaplig sakkunskap. Därest naturvårdsarbetet intensifieras bedömer dock länsstyrelsen behovet av arbetskraft ytterligare öka.

För förstärkning av det frivilliga naturvårdsarbetet föreslår länsstyrelsen i Kristianstads län att Skånes naturskyddsförening erhåller en med statsmedel avlönad sekreterare.

G. Erfarenheter av naturskyddsrådens verksamhet

De i samband med tillkomsten av gällande naturskyddslag inrättade naturskyddsråden i länen utgör ett för naturvården specifikt inslag i organisationsbilden. Utredningen har därför ansett vara av intresse att inhämta länsstyrelsernas erfarenheter om råden och har i detta sammanhang särskilt frågat, dels om rådets verksamhet reglerats genom instruktion el dyl av länsstyrelsen, dels i vilka ärenden eller grupper av ärenden rådet hittills gjort sin största insats.

De flesta länsstyrelserna har redovisat goda erfarenheter av naturskyddsrådens verksamhet. Speciellt är den samlade kompetens, som råden besitter, värdefull för länsstyrelsen vid ställningstagande till naturvårdsfrågor i stort. Råden har i de flesta län utgjort remissinstans för länsstyrelsen i naturvårdsfrågor i allmänhet och dessutom på flera håll tagit initiativ till åtgärder, såsom inventeringar av olika naturskyddsobjekt. Ganska genomgående påpekar emellertid länsstyrelserna, att bristen på medel avsevärt begränsat rådens verksamhet som självständigt arbetande organ. Från landstingen har i vissa län utgått mindre bidrag till naturskyddsråden.

Länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län framhåller, att naturskyddsråden endast gjort en ringa insats, vilket enligt länsstyrelsen i Uppsala län delvis kan ha sin orsak i rådets alltför nära anknytning till länsstyrelsen. Även inom Kristianstads län har rådet varit av mindre betydelse. Sedan år 1956 har således endast ett sammanträde ägt rum.

Instruktion för rådens verksamhet saknas på ett undantag när. Beträffande frågan om de ärenden, där råden gjort sin största insats, varierar svaren helt naturligt från de olika länen beroende på arten och omfattningen av aktuella naturvårdsfrågor. Såsom en sammanfattning av svaren kan framhållas, att råden har gjort sin största insats som remissorgan till länsstyrelsen och dessutom medverkat med initiativ och åtgärder vid inventering av grusåsar, reklamanordningar etc. Inom de nordliga länen har råden dessutom medverkat vid ärenden avseende vattenregleringar. Naturskyddsrådens verksamhet har i några län ansetts så betydelsefull, att man föreslagit, att den sakkunskap råden representerar bör tillvaratagas i naturvårdens nya organisation. Länsstyrelsen i Jämtlands län behandlar utförligt naturskyddsrådens framtida ställning:

Länsstyrelsen finner det önskvärt att naturskyddsrådets ställning och organisation samt arbetsuppgifter blir föremål för översyn genom utredningens försorg. En viss enhetlighet bör eftersträvas. Rådet bör fungera både som rådgivare och som initiativtagare. Dess arbete bör bedrivas i nära samverkan med länsstyrelsen. Däremot synes det icke nödvändigt eller kanske ens lämpligt att länsstyrelsen är representerad i rådet, enär länsstyrelsen synes böra vara obunden av rådets ställningstagande och beslut vid avgörande av naturvårdsärenden, som underkastas länsstyrelsens prövning. Emellertid bör en representant för länsstyrelsen och då i första hand den befattningshavare, som är föredragande i naturvårdsärenden, regelmässigt beredas tillfälle att närvara vid alla viktiga sammanträden inom rådet och även i övrigt följa dettas arbete. Det bör övervägas huruvida naturskyddsrådens allmänna ställning och arbetsuppgifter bör erhålla författningsmässig reglering. I princip bör det dock ankomma på länsstyrelsen i respektive län att uppdraga de närmare riktlinjerna för rådets arbete och sammansättning och i övrigt anpassa organisationen efter de skiftande förhållandena inom olika län. Eftersom alla chefstjänstemännen i de särskilda länsförvaltningarna, som i sin verksamhet har att beakta naturskyddsintressena, samt företrädare för det frivilliga naturvårdsarbetet i länet bör ingå i rådet, torde detta ofta personellt sett bli så stort att inom rådet måste tillsättas ett särskilt arbetsutskott, som har att svara för de löpande arbetsuppgifterna. Så har skett inom naturskyddsrådet här i länet.

Här i länet har landstinget under senare tid årligen anslagit ett mindre belopp för naturskyddsrådets verksamhet. Det bör emellertid övervägas, huruvida icke statliga medel bör ställas till förfogande för naturskyddsråden. Visserligen bör länstjänstemännens medverkan i råden eller dess arbetsutskott betraktas som vederbörandes tjänsteuppdrag, men de icke statsanställda medlemmarna bör ges möjlighet att av statsmedel erhålla ersättning åtminstone för sina kostnadsutlägg i samband med sammanträden och resor.

H. Synpunkter på naturvårdens nuvarande ekonomiska resurser

Utredningen har slutligen frågat länsstyrelserna, inom vilka områden bristen på medel f n framträder som ett avgörande hinder för naturvårdsarbetet.

Mer än hälften av länsstyrelserna anser att bristen på medel är mest kännbar när det gäller skyddet av landskapsbilden mot exploatering, framför allt genom grus- och stentäkter. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför härom:

Bristande resurser utgör för närvarande ett allvarligt hinder för ett effektivt naturvårdsarbete. För de uppgifter inom naturvården, som är en följd av den omfattande och ofta planlösa grusexploateringen, är bristen på medel särskilt besvärande och försvårar samhällets möjligheter att förhindra eller hindra verkningarna av en fortgående naturförstöring av stora mått. Bristen på medel gör sig här gällande på flera sätt. Otillräckliga anslag av statsmedel stänger till en början praktiskt taget de möjligheter naturskyddslagen anvisar att förhindra en ur landskapssynpunkt olycklig grusexploatering eller att nämnvärt reducera dess skadeverkningar. Vidare saknar markägare och exploatörer i mycket stor utsträckning medel, då det blir aktuellt för dem att ombesörja de återställnings- och uppsnyggningsarbeten, som ålagts dem eller som eljest ankommer på dem. Slutligen saknas också pengar till en många gånger synnerligen önskvärd uppsnyggning av gamla och övergivna grustag, vilka nu utgör fula sår i landskapet. Enligt länsstyrelsens mening är bristen på medel för närvarande ett avgörande hinder för naturvårdsarbetet på detta område.

Ett annat område, där bristen på medel utgör hinder för ett effektivt naturvårdsarbete utgör enligt flera länsstyrelser den personella sidan. Bristen yttrar sig härvid i att erforderlig expertis icke kan anlitas för inventeringar och utredningar men även däri att den ordinarie personalen inom länsförvaltningen är underbemannad och inte kan ägna sig åt naturvårdsfrågor i den utsträckning som får anses önskvärd. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Västernorrlands och Norrbottens län framhåller att bristen på medel till naturskyddsrådens verksamhet blir särskilt kännbar på grund av den därigenom betingade begränsningen av rådens verksamhet.

För en effektiv och snabb tillämpning av naturparksinstitutet framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att det krävs en avsevärd höjning av det nuvarande anslaget för naturskyddsändamål.

Andra områden där bristen på medel blir kännbar är, enligt bl a länsstyrelsen i Östergötlands län, vid tillämpningen av strandlagen och 122 § byggnadslagen. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att bristen på medel framträder inom naturvårdens alla områden men blir särskilt kännbar, förutom när det gäller grusåsarnas skydd, i samband med fridlysningar och vid förvärv av värdefulla områden.

Slutligen framhåller åtskilliga länsstyrelser att nuvarande komplicerade förfarande för att få besked om medel står till förfogande för viss åtgärd hindrar ett rationellt arbete och att därför ett visst, ej alltför litet belopp bör ställas till förfogande för länsstyrelsen att användas på sätt denna finner lämpligt.