Samuel Klingenstiernas levnad och verk/4

←  Klingenstierna som professor geometriæ

Samuel Klingenstiernas levnad och verk: I. Levnadsteckning av Hugo Hildebrand Hildebrandsson Klingenstierna som fysiker

Klingenstierna vid hovet  →

4.

Klingenstierna som fysiker.

1750-56.

Professuren i fysik är på sätt och vis en av de äldsta vid Uppsala universitet, ty redan vid dess nyupprättande 1593 tillsattes en professor i »fysik», Johannes Petri Gevaliensis, men detta var ej fysik i modern mening, utan naturfilosofi såsom en avdelning av den teoretiska filosofien och innehavarna blevo alla snart teologer. På 19 år fick platsen 8 innehavare. År 1613 överflyttades platsen till medicinska fakulteten och skulle secundus medicus föreläsa fysik, anatomi, botanik och kemi, men så småningom försvann fysiken även till namnet. Visserligen fanns en professor i fysik även i filosofiska fakulteten 1637—1655, men den var som förut naturfilosofi. Prof. Istmenii 57 disputationer — 1640—1655 — behandla allt möjligt inom den tidens »fysik», men ingen enda behandlar fysik i modern mening.

För att giva en föreställning om innehållet av den tidens »fysik» anföra vi kapitelindelningen i professor Sigfrid Aron Forsii Physica av 1611, som på Gustav Adolfs befallning utgavs även på svenska, och varav ett exemplar finnes i K. biblioteket i Stockholm. I. Om naturen och hennes allmänneliga principiis eller begynnelser. II. Om naturens kvaliteter, temperament, beblandning, födelse och förruttnelse. III. Om världen i gemen och elementerna. IV. Om himmelen och hans delar och deras lopp. V. Om vädret och de ting, som däruti födas, som Aristoteles kallar meteora. VI. Om vattnets element och dess naturer. VII. Om jorden och det henne tillhörer. VIII. Om levande kreatur på jorden. IX. Om själen och hennes krafter.

Ärkebiskop Paulinus ansåg 1638, »att Physica magiri» innehåller många somnia aristotelica ... man borde eruera en physica ex scriptura sacra.

Vid denna tid började dock intresset för experimentalfysiken att tränga igenom, antagligen genom drottning Kristina, vid vars hov Cartesius vistades. 1648 d. 10 mars anslås åt Benedictus Christiani Hedræus 400 rdr årligen av räntekammaren för att anlägga en verkstad i Stockholm, där matematiska instrument kunna correcte förfärdigas, och då han den 7 januari 1649 av drottningen nämndes till matem:s practicæ professor i Uppsala, medgavs honom i fullmakten rätt, där så nödigt, att fortfarande fara och leda arbetet vid denna verkstad. På hennes bekostnad upprättade han en astronomisk-fysisk institution i Uppsala, vilken lärer hava legat på Johannisbacken i hörnet av Johannesgatan och Övre Slottsgatan, n:o 11 b. I min ungdom funnos lämningar av grundmurar på denna plats, vilka troddes vara kvarlevor efter Hedræi byggnad.

Men nu uppblossade striden på allvar mellan de ortodoxa och Cartesii anhängare, vilka senare hade sitt förnämsta stöd inom den medicinska fakulteten. Inom denna återinfördes 1655 fysiken som läroämne, och ej långt därefter utgavs Petri Aurivillii bok Physicæ prælectiones, vilken visserligen, antagligen försiktigtvis, i huvudsak blott är en filosofisk behandling av fysikens allmänna del, men som dock visar en stor litteraturkännedom och även bekantskap med Cartesii då nya arbeten.

Omsider 1678 utkom den första läroboken i cartesiansk, d. v. s. modern, vetenskaplig fysik, nämligen den berömde P. Hoffvenii Synopsis physica disputationibus aliquot academicis comprehensa. Ny upplaga utgavs 1698 av Harald Vallerius med tillägg av Robergs anmärkningar: Annotationes breves in Synopsin.

Utan att nämna Cartesius, vilket kunnat medföra förföljelse från de ännu rådande Aristotelis anhängare, uttalar Hoffvenius redan från början sin anslutning till hans vetenskapliga ståndpunkt med de orden: »Vi föresätta oss att icke tro eller antaga någonting, förrän vi hava fullkomligt, d. ä. klart och distinkt, genomforskat detsamma, så att det ej längre finnes någon orsak att tvivla därpå». Han ställer sig alltså klart och bestämt på den moderna ståndpunkten, att inom naturforskningens område vet man ej mer än som är bevisat; ingen auktoritetstro får där finnas. Läroboken användes långt in på 1700-talet.

Den mäktige Olaus Rudbeck rekommenderade 1684 hos kansleren Harald Vallerius^[1] till e. o. professor i fysik, »ty som blott 2 professorer äro i fakulteten och ämnena äro många, har physica blott kunnat proponeras vart 3:e eller 4:e år». Att märka är, att fysiken hörde under Rudbecks professur, men för sina berömda naturhistoriska arbeten och sin Atlantica hade han alldeles försummat fysiken. Harald Vallerius höll sedermera vid flera tillfällen föreläsningar över olika delar av fysiken.

Fysiken kunde dock ej ännu riktigt göra sig gällande, ej blott på grund av ortodoxiens förföljelse, utan först och främst på grund av bristen på instrument och experimentella hjälpmedel.

Den förste, som näst Hedræus, vars lilla institution fått förfalla, synes hava anskaffat åt sig en del instrument från England, var prof. Drossander. Bland dessa var en luftpump, varmed han »hade den nåden» få göra experiment inför de kungliga personerna vid deras besök i Uppsala 1689.^[2]

Drossander var en av de skarpaste förkämparna för den Cartesiska skolan, och i sina Prolegomena in Physicam Doct. P. Hoffvenii, vilka han följde vid sina föreläsningar, framträder han ännu kraftigare än sin lärare Hoffvenius som Cartesii energiske försvarare och fäller t. o. m. ett för den tiden så hädiskt yttrande som: »Credibile est sacram scripturam in locis accommodare sese captui humano!» Andra, såsom prof. Schwede, vågade sig icke på sådant, utan föreläste över Sperlings fysik. Om den sade Drossander: »Men till att läsa sperling’ens Physica är snarare intet annat än idel glossarium, och när jag kan verba, så deest sensus. Intet straffar jag karlen, ty han böd till så godt han kunde, inte är det skam för honom att vi kunna finna upp något probabilius.»

För att erhålla en föreställning om fysikens tillstånd under denna tid meddela vi här enligt Cl. Annerstedt en förteckning över de föreläsningsserier, som då höllos inom den filosofiska fakulteten, vars lärare i matematik ej sällan föredrogo även fysik i modern mening.

Lärare:	År:	Ämne
M. Celsius	1669, 70, 74, 75	Optica.
	1672	Mechanica Aristotelis.
Joh. Bilberg	1683	Optica.
	1684	Mechanica statica, Pneumatica och Hydrothecnica.
Harald Vallerius	1694, 99, 1707, 08	Optica.
	1695	Statica.
	1700	Statica et mechanica.
	1710	Catoptrica.
Johan Vallerius	1712	Mechanica.
	1713, 14	Optica.

Newtons Philosophiæ naturalis Principia mathematica utkom 1689, men det dröjde länge, innan hans gravitationsteori slog igenom. Den första disputation i Uppsala, vari den omnämnes, är av Frondius under Elvius 1703, men ännu 1711 ansåg Elvius Newtons Principia för ren abstraktion.

---

Sådan var fysikens ställning i Uppsala, ända till dess att den moderna fysiken i full utsträckning där infördes på 1730-talet av trenne berömda män, Anders Celsius, Nils Wallerius^[3] och Samuel Klingenstierna. Redan som vikarie åt Klingenstierna föredrog Celsius modern fysik. Även som professor i astronomi sysslade han mycket med detta ämne och i flera av hans förnämsta uppsatser behandlas fysikaliska arbeten, bland vilka må nämnas hans talrika jordmagnetiska undersökningar och av sambandet mellan norrskenet och jordmagnetismen, studier över svenska landets höjning (då den s. k. »vattuminskningen»), förbättringar av termometern o. s. v.

Nils Wallerius bidrog kanske mest att sprida fysikaliska kunskaper bland studenterna genom sina utmärkta och talrikt besökta lektioner under sin docent- och adjunktstid. Men Nils Wallerius har också den äran att vara den förste i vårt land, som utfört experiment, som än i dag äro de grundläggande för en viktig del av fysiken, nämligen läran om ångornas natur och lagarna för deras avdunstning och kondensation. De voro i skarpaste strid mot då gällande åsikter och inledde den långvarigaste och mest förbittrade strid, som förekommit inom fysiken och som varade, till dess att Daltons arbeten i början av 1800-talet medförde en definitiv seger för Wallerii åsikter.^[4]

Klingenstierna föreläste å sin tjänsts vägnar även fysik och presiderade för ett stort antal disputationer i detta ämne. Men behovet av instrument blev under dessa förhållanden allt mer trängande. Då kansleren, riksrådet Bonde, i februari 1738 besökte Uppsala, så meddelade honom Klingenstierna i konsistorium, att han hade av ærario begärt en liten prænumeration ( = förskott) att inköpa för sin räkning nödiga instrument till fysiken och dylikt, som han ärnade för ungdomen proponera. Hans excellens utlät sig, att han bemälte prænumeration gärna bifaller och önskade dessutom, att här vore tillgång att inrätta en professio physica, som kunde tillika traktera œconomiam och historiam naturalem.

Vid närmare eftertanke fann dock Klingenstierna det vara opraktiskt, att instrumenten inköptes för hans egen räkning. Antingen lånet betalades av honom eller hans arvingar, så bleve ju de senare en gång ägare till instrumenten, vilka då i alla fall måste inlösas av universitetet. Han anhöll därför, att akademien själv måtte inköpa denna apparatus instrumentorum för 6000 dlr kpmt, då »dessa sciencer äro ibland de vackraste och nyttigaste, som vid en akademi kunna föreställas, och då jag förbinder mig att årligen hålla föreläsningar i de matematiska och fysikaliska discipliner, som genom olika instrumenter illustreras kunna». Konsistoriet förordade d. 24 april 1738 denna ansökan, som omedelbarligen av kansleren bifölls.

Instrumenten beställdes i England och ankommo 1740. Den första förteckningen, skriven av Klingenstierna, är av d. 4⁄6 1743, vari den slutliga kostnaden uppgives till 5470 dlr kpmt. Det största därpå följande inköpet gjordes av hans efterträdare Duræus 1762 för 800 dlr kpmt på auktion efter prof. Musschenbroek i Leyden.

1740 funnos alltså de nödvändigaste instrumenten, men ingen lokal för deras uppställande. Ärkebiskopen Jöns Steuchius var emellertid nog vänlig att i sitt hus (varifrån förr den skarpaste oppositionen mot den moderna vetenskapen utgått!) upplåta rum för desamma. I mars 1741 uppläts ett rum i Nosocomium^[5] och i april 1743, då övre våningen blivit färdig, erhöllo filosofiska fakulteten och Klingenstierna var sitt rum i densamma samt en gemensam sal, vari fakulteten höll sina sammanträden och Klingenstierna sina föreläsningar. Under den följande tiden flyttades de fysiska samlingarna till olika lokaler.^[6] Prefekterna klagade emellertid ständigt över, att de ej ägde plats för vetenskapliga experiment. Av prof. Säve, som under sin studenttid varit biträde åt prof. Rudberg intill hans död 1839, hörde jag 20 år därefter, 1859, att Rudberg utförde sina berömda arbeten i salen av sin bostad en tr. upp över n. v. Akademiska Bokhandeln vid Dombron. Först 1858 på sommaren inflyttade institutionen i den då nya kemiska byggnaden och höstterminen 1859 infördes där för första gången de fysikaliska laborationsövningarna av prof. A. J. Ångström.

Universitetet hade nu fått en fysisk institution, innan det ägde en professor i fysik. Första tanken på en självständig sådan framkastades, som vi sett, av kansleren, riksrådet Bonde, i Uppsala i februari 1738.

Vid samma års riksdag framkommo ej mindre än 3 förslag, i vilka bland annat upprättandet av en professur i fysik i Uppsala förekom.

På Riddarhuset föreslog herr E. F. Hjärne, att Uppsala universitets akademihemman skulle försäljas till skatte och det därigenom inflytande beloppet, som han beräknade till 2 196 000 dlr kpmt, användas dels till förbättrande av redan befintliga inrättningar vid universitetet, dels till upprättande av nya institutioner och professurer i de ekonomiska vetenskaperna samt i mekanik, experimentalfysik och kemi med mera, som kan lända till rikets sannskyldiga nytta och förkovring.

Memorialet remitterades till Uppsala universitet, som lyckligtvis så kraftigt avstyrkte detsamma, att frågan utan vidare förföll.

Handels- och manufakturdeputationen föreslog, att inrättandet av en œconomiæ et commerciorum professur i Uppsala, vartill deputationen föreslog, att professorn i jus romanum Wallrave skulle överflyttas, då professuren i jus romanum kunde indragas.

I ett annat memorial föreslog baron C. W. Cederhjelm, att poëseos- och eloquentiæ-professurerna skulle sammanslås till en enda och för den lediga lönen inrättas en œconomiæ et commerciorum professur.

Då dessa båda betänkanden föredrogos, »förmälde herr lantmarskalken sig hava fått brev från tvenne professorer i Uppsala, nämligen professor Klingenstierna och professor Celsius, vilka betyga samma åstundan för en sådan professions inrättande». Beslutet blev, att båda betänkandena remitterades till kansleren, riksrådet Bonde.

Denne avstyrkte förslaget att sammanslå de två juridiska professurerna, men tillstyrkte, att poëseos-professionen sammanslogs med eloquentiæ och således rum bereddes för en œconomiæ et physices professur.

Efter diskussion beslöt ridderskapet och adeln på lantmarskalkens förslag, att poëseosprofessionen med eloquentiæ sammanbindes och den förras härtill bestådda lön till en professor œconomiæ et physicæ experimentalis användes. Det skulle dock dröja ännu 12 år, innan den föreslagna professuren upprättades!

Frågan gick nu till de övriga stånden. Konsistoriet skrev till sina riksdagsmän, professorerna Beronius och Mathesius, samt till ärkebiskopen och doktor Melander, att de måtte livligt bevaka universitetets intresse, men slutet blev, att professuren i ekonomi bifölls, men den i fysik avslogs.

Vid denna 1738 års riksdag var emellertid en så stark strömning gällande för en mera praktisk undervisning, att handels- och manufakturdeputationen föreslog att hos k. m:t begära tillsättandet av en uppfostringskommission, vilken efter konsistoriernas och universitetens hörande skulle utarbeta ett förslag till hela undervisningsväsendets omorganisation.

Det dröjde emellertid ända till 1745, innan denna kommission tillsattes. Den bestod av 15 medlemmar, varav, karakteristiskt nog, ingen var universitetslärare eller skolman. Den delade sig på två utskott, ett för skolan och ett för universiteten. Den 24 februari 1750 hade universitetsutskottet sitt betänkande färdigt, vari stora omstörtningar i universitetets organisation föreslogos.^[7]

Emellertid hade kommissionen kort förut utbrutit och till regeringen insändt ett förslag, att professuren i orientaliska språk skulle sammanslås med en av de teologiska professurerna och den i poetik med den i eloquentia och i stället för de indragna upprättas en professur i fysik och en i kemi och metallurgi.

Tillsättningen var således egentligen ställd på framtiden efter de d. v. professorernas avgång från den orientaliska och poëseosprofessurerna, men den 26 juni 1752 påbjöd k. m:t, att de båda nya platserna genast skulle tillsättas, att de skulle bliva ordinarie och att fysiska professuren borde vara byggd på matematisk grund och omfatta: optica, hydrostatica, hydraulica, aerometrica, mechanica och Newtons fysiska decouverter samt den s. k. physicam generalem, samt att Klingenstierna skulle överflyttas till denna professur, som han redan skött sedan den 26⁄6 1750. Redan 1751 befordrades kaptenen i fortifikationen Jonas Meldercreutz till professor i matematik.

Klingenstierna hade enligt sitt givna löfte ofta förut undervisat i experimentalfysik. Han hade även på annat sätt bidragit till den fysiska undervisningen. Dels genom utgivande av en för sin tid förträfflig lärobok, dels genom att anskaffa och delvis upplära dugliga instrumentmakare.

Hoffvenii Synopsis physica var nu alltför föråldrad, men den berömde holländske fysikern P. van Musschenbroek hade just utgivit sin Elementa Physica. Denna bok utgav Klingenstierna i svensk översättning med viktiga anmärkningar och kommentarier under titeln Inledning til Naturkunnigheten, den Akademiska ungdommen til tienst. Stockholm och Upsala 1747. Denna förträffliga lärobok användes sedan vid den akademiska undervisningen ända till slutet av århundradet i början av professor Nordmarks tid. Professor Duræi föreläsningsdiarier utgjorde en lång tid endast uppgift på, vilket kapitel av denna lärobok på timmen genomgåtts!

Klingenstierna hade på egen hand lärt sig glasblåsning och glasslipning, vari han ansågs särdeles skicklig, så långt man kunde bliva det utan de finare tekniska hjälpmedlen på en stor optisk verkstad. Ständernas manufakturkontor underhöll hos honom i tre år en studerande Carl Lehnberg för att undervisas i slipandet av optiska glas. Då denne uppnått en rätt stor färdighet i konsten, så anhöll Klingenstierna hos kontoret, att Lehnberg måtte få 3000 dlr kpmt för en utländsk resa, »för att lära, huru även samma sorter av optiska glas, såsom glasögon m. m., förfärdigas och skola kunna säljas lika billigt som i utlandet, varefter han bör uppsätta egen verkstad hemma». Kontoret hemställde, att Lehnberg för resan måtte erhålla ett resestipendium, vilket ock kanslern beviljade i skrivelse av den 8 mars 1748. — L. uppsatte efter hemkomsten den första optiska verkstaden i Sverige.

Klingenstiernas verksamhet som physices professor blev ej långvarig. Redan den 17 aug. 1752 befriades han genom k. brev från tjänstgöring som professor.

Chefen för artilleriet, general Ehrenswärd, hade utverkat åt sig ett anslag, benämnt kadettskolans experimentspengar, som årligen skulle användas till experiment och annat, som kunde gagna artilleriets utveckling. Han önskade Klingenstierna till medarbetare häruti och denne var ej obenägen härtill, så mycket mera som han i detta fall skulle få mera tid att dessutom ägna sig åt vetenskaplig verksamhet, från vilken hans tjänst vid universitetet i ej obetydlig mån hindrade honom.

Den 23 juni 1752 infordrade k. m:t kanslerns utlåtande i anledning av att sekreta utskottet den 17 maj hemställt, att som det vore av vikt, att de matematiska studierna befordrades, särskilt genom dylika skrifters offentliggörande på modersmålet, och som Klingenstierna på detta område inlagt stora förtjänster, men det vore att befara, att efter 26 års akademisk verksamhet man ej finge länge behålla honom, han borde, som han själv önskar, för att få utarbeta sina verk, befrias från akademiska sysslor med bibehållande av lön och övriga förmåner samt det gratial, 2 (3) frälsehemmans nyttjande, varmed han 1746 benådats. Dessutom föreslår utskottet, att om K. skulle gå miste om sina extraförtjänster som professor och han har en talrik familj att försörja, borde han ur kadettskolans experimentpengar få en årlig pension av 1200 dlr smt.

Den 17 augusti s. å. fastställde k. m:t efter kanslerens tillstyrkan av den 3 juli detta utskottets förslag. Adjunkten Samuel Duræus förordnades att uppehålla den fysiska professuren och blev professor i fysik 1757.

Klingenstierna hade även ett personligt skäl att vara tacksam för denna minskning i arbetsbördan, nämligen försvagad hälsa och sorger i hemmet. Han hade allt ifrån barndomen haft en stark kropp och man hade väntat, att han skulle nå en hög ålder. Men om hösten 1748 angreps han av en »pleuropulmonie», som sånär slutat hans liv. Han tillfrisknade visserligen, men hans hälsa blev sedan alltjämt försvagad.

Hans mest avhållne son, Zacharias, som ämnade ägna sig åt samma kall som fadern och som gav de bästa förhoppningar om sig, drunknade i Uppsala som 20-årig den 21 juni 1752 och tre dagar därefter avled modern, så att han nu var änkeman.

Medtagen och bedrövad besökte han sin svärfar, kanslirådet Erik von Roland, som bodde på hans barndomsgård Tolefors. Men där insjuknade han åter i samma sjukdom, som fyra år förut. Han tillfrisknade även nu, men hälsan var sedan bruten och han led vid minsta rörelse eller ansträngning av svår andtäppa. Han fortfor dock att, som vi skola se, med nit och framgång arbeta såväl i vetenskapens som i det allmännas tjänst.

Den närmaste uppgiften var, som vi sett, att biträda general Ehrenswärd med »de experimenter och annat, som kunde gagna artilleriets utveckling». Han planlade ock till en början en handbok i artillerivetenskapen. Han övergav dock denna plan och ärnade i stället översätta en Cours de Mathématique, som Camus utgivit för militärskolorna i Frankrike, och sedan själv behandla de svårare problemen i artillerivetenskapen. Samtidigt började han ock behandla frågan om möjligheten att upphäva färgspridningen i optiska instrument genom s. k. akromatiska linser, vilken fråga sedan under flera år sysselsatte honom och vars lösande utgör hans berömdaste och viktigaste vetenskapliga arbete. En redogörelse för detta arbete, som på denna plats skulle bliva för vidlyftig, lämnas här nedan såsom Tillägg, i vilket vi meddela alla viktigare och till stor del outgivna dokument rörande denna fråga och därav föranledda kontroverser, vilka jag anträffat dels i Uppsala astronomiska observatoriums bibliotek, dels i de Klingenstiernska familjepapperen, vilka godhetsfullt ställts till mitt förfogande. Innan vi lämna hans fysikaliska arbeten, är dock nödigt att i korthet meddela något om Klingenstiernas talrika disputationer i detta ämne.^[8]

Vid denna tid var det ännu ej allmänt brukligt, att i disputationerna redogöra för resultaten av egna forskningar, ehuru det visserligen kunde förekomma. Klingenstierna själv »tänkte, som Leibniz säger på ett ställe, att upptäcka en enda okänd sanning är hederligare för människosnille än skriva tillsamman flera akademiska disputationer om bekanta saker». Innehållet är i allmänhet en mer eller mindre vetenskaplig framställning av ämnet för att visa författarens beläsenhet, vari naturligtvis även ingår, vad författaren själv funnit, såvida han sysslat med detsamma. Ofta är svårt, stundom omöjligt, att avgöra, om præses eller respondens författat uppsatsen. Enligt traditionen erhöll den senare i så fall ämnesuppgift och nödiga anvisningar av præses eller någon gång av annan akademisk lärare, som ej ägde rätt att i sådant fall presidera.^[9] Vad respondenten främst skulle visa, var färdighet att kunna tala, eventuellt även skriva, redigt och klart på elegant latin.

Klingenstierna var, som vi sett, även filosof, och han har presiderat för omkring 20 filosofiska disputationer, vilka dock, enligt Strömer, vanligen författats av respondenterna. Isynnerhet under de första åren valde han också för de fysiska disputationerna allmänna, stundom till filosofien gränsande ämnen, såsom Articuli generales de natura et utilitate methodi scientificæ 1731, De divisibilitate materiæ 1736, De spatio 1737, De consistentiis corporum 1737, De notione corporis 1737 etc. Sedermera omfatta de ämnen från nästan alla de då viktigaste delarna av fysiken, så att de tillsammantagna nästan bilda en liten lärobok i fysik.^[10]

Vi hava genomgått dessa disputationer, men att här redogöra för innehållet av dem alla skulle bliva alltför vidlyftigt och på grund av det sagda av ringa intresse. För att giva ett begrepp om, huru ämnet behandlades, är det tillräckligt att referera ett par.

De subtilitate materiæ experimentis adstructa. 1737.

Han erinrar om, huru ett gram guld kan bilda en hinna av 50 kv.-tums yta och huru ett litet korn kochenill kan färga en betydlig vattenmassa och huru mikroskopet visar vid största förstoring oändligt små infusorier, vilka dock måste vara sammansatta av ännu mindre organ o. s. v. Sedan går han vidare: huru oändligen små måste ej luftens och andra gasers partiklar vara och huru omätligt små de partiklar, som luktande ämnen i långa tider sprida i stora massor, så att t. ex. lukten av rosmariner i Frankrike och av tropiska vällukter kunna med vinden kännas 20—30 sjömil ut till havs. Men även dessa ofantligt fina kroppar måste vara ytterligare delbara, ty alla hava »porer», t. o. m. en av de tyngsta, guldet, ty genom en sådan tunn guldhinna, som ovan omtalats, ser man ej blott dagern utan kan t. o. m. som skuggor se moln på en klar himmel.

Slutligen talar han om »ljusets materia». »De allra flesta», säger han, »och bland dem män med stora namn, äro ense därom, att ljuset består av partiella partiklar, som hava sitt ursprung från solen och andra lysande kroppar.» Huru små dessa måste vara, visas bland annat därigenom, att de genom vattnets porer nedtränga till havsbottnen och vägleda dykare vid deras arbete. Han erinrar ock om deras stora hastighet, så att ljusstrålen på 7½ minuter går från solen till jorden.

Av allt detta sluter han till, att så långt experimenten nå måste man antaga materiens delbarhet. »Ingen, vilken det gläder att se Guds storhet i det lilla, kan tvivla, att det i naturen gives otaliga exempel på materiens delbarhet i de minsta tänkbara delar (materiæ in subtilissimas particulas divisæ exempla).»

En av hans rent fysikaliska disputationer är t. ex. De Elasticitate Aëris 1741. Här genomgår han först Mariottes nya experiment enligt dennes arbete Du mouvement des eaux», i vilket han bevisat sin bekanta lag: volymen av en gas är omvändt proportionell mot trycket $\textstyle {\bigl (}{\tfrac {W}{W'}}={\tfrac {H'}{H}}{\bigr )}$.

Därpå redogöres för Musschenbroeks bestämning av värmets inverkan: volymen hos en gas är proportionell mot temperaturen, och anger utvidgningen mellan frys- och kokpunkten${}={\tfrac {1}{3}}W$.

Därpå tillämpar han detta på förhållandena i atmosfären; omnämner Pascals barometerförsök på Puy de Dôme och Coswells på Snowden-Hill i Wales, och beräknar på grund av Mariottes lag, att om höjden över havet växer i en aritmetisk progression, så växer förtunningen i en geometrisk, eller höjden är proportionell mot logaritmen för förtunningen. Utgående från Daniel Bernoullis observation, att på en höjd av 1542 par.-fot barometerståndet fallit 21½ lin., då det vid havsytan är 28 t. 2 lin., beräknade han sedan höjden ur förtunningen på olika höjder eller tvärtom. Han tillägger uttryckligen, att han här negligerat såväl temperaturskillnaderna som ändringen i tyngdkraftens storlek.

I denna disputation ingår utom historiken även resultaten av hans egna i vetenskapliga skrifter utgivna undersökningar.

Disputationerna innehålla på detta sätt, såsom ovan framhållits, en elementär framställning av ämnet i fråga, vari även ingår den insats, som författaren tilläventyrs lämnat till detsamma.

Klingenstiernas artilleristiska arbeten avbrötos, då han den 31⁄7 1756 utnämndes till lärare för kronprins Gustav med bibehållande av alla förut innehavda löneförmåner förutom avlöningen vid hovet och erhöll cancelli-råds titel. Avsked från professuren fick han den 8⁄12 s. å., och den 3 januari 1757 meddelade kanslern konsistoriet, att k. m:t beviljat honom avsked från professuren med bibehållande av lön, och att förslag till efterträdare skulle uppsättas. Sin vetenskapliga verksamhet bedrev han dock alltfort, som vi skola se, och hans berömdaste arbete rörande korrigerandet av färgspridningen och den sfäriska aberrationen i optiska instrument, liksom matematiska arbeten av betydelse utfördes under hans sista år trots trägna lärarplikter och avtagande krafter. Intet kan därför vara oriktigare än Tessins av partisinne och kanske avund färgade omdöme om honom:

»Klingenstierna traîtoit le Ciel serieusement et Dieu assez cavalierement. Devenû précepteur de Mgr. le Prince Royal, il degenera peu à peu en courtisan et negligea les études, en bornant à la théorie et abandonnant la pratique, si indispensable dans les sciences, qu’il professoit. Il étoit grand opticien et s’y plaisoit; tres capable de commenter Newton. Sa figure étoit petite, son esprit pénétrant. L’idée qu’il avoît de son merite amoindrissait quelquefois les égards dûs à celui des autres.

Avant lui je restois toujours persuadé que la connoissance de la sphère et de la physique experimentale conduissoit à la connoissance de Dieu et à la conviction de la révélation et de sa certitude. Malgré cela Mr. de Klingenstierna passera toujours pour un genie profond et pour un homme qui fait honneur à sa patrie.»^[11]

Det är möjligt, att filosofen Klingenstierna ej var fullt ortodox, men det synes högst osannolikt, att den enkle, redbare mannen skulle hava i tal eller sätt lättsinnigt brukat att »traiter Dieu assez cavalièrement». Det strider alltför mycket mot den enkla taktfullhet, som Gustav III prisar hos sin gamle lärare. (Se nedan.)

Att han skulle »degenererat till kurtisan vid hovet och negligerat sina studier», är, som ovan sagts, helt enkelt osanning.

Klingenstierna hade ingalunda sökt att komma till hovet. »Jag tror», skriver Strömer, »att det ej föll Quintus Cincinnatus så främmande före, när romerska folkets utskickade befallde honom att gå från plogen och följa dem till staden, som det föll herr Klingenstierna före, när budet kom ifrån Stockholm och berättade, att han borde lägga bort cirkeln och fara till konungahuset... han misstrodde sin egen förmåga, förmärkte sina krafter vara i avtagande, dels av den annalkande ålderdomen, dels av en sjuklig kropp, och han såg alla de farligheter, som medfölja ett så viktigt och ansvarigt ämbete.» Men han gick, dit han trodde att plikten kallade.

1. Harald Vallerius, f. 1646, stud. 1664, blev sedermera fil. mag., tjänsteman vid biblioteket, director musices och ledamot i psalmbokskommittén, för vilket uppdrag han uppbar ett honorar av 600 dlr smt. Höll föreläsningar i filosofi och fysik, blev matem. professor 1690—1712, d. 1716.

   Han och hans son Johan, som efterträdde honom i professuren 1712—1718, skrevo namnet med V i st. f. övriga släktmedlemmar, som skrevo det med W. Namnet är en latinisering efter Dalby i Kastlösa socken på Öland, släktens utgångshem.

2. Anders Drossander, f. 1648, stud. 1664. Vistades i Paris, då han 1683 utnämndes till professor. Tog hemvägen över London och inköpte där en luftpump samt barometrar och termometrar m. m. »Han hade kvicka ögon och var en skämtsam, men vanligen tyst och fredsälskande man.» Död 1696.

   Klingenstiernas luftpump var alltså icke den första i Uppsala, såsom från flera håll påståtts.

3. Nils Wallerius, f. 1⁄1 1706, stud. 1725, fil. mag. 1729, docent 1735, adjunkt 1737 i fil. fak. Föreläste filosofi och matematiska ämnena med oerhört tillopp av åhörare, men arbetade i fysik. Professor i teoretisk filosofi efter Ullén 1750. Kalseniansk teol. prof. 1755. T. D., Domprost. D. 1764.
4. Om denna strid se bl. a. Hildebrandsson et Teisserenc de Bort: Les Bases de la Météorologie dynamique. T. I, Chap. VI.
5. N. v. Värmlands nation i hörnet av Riddartorget och Trädgårdsgatan.
6. Se härom Schücks utmärkta skildring av fysiska institutionens öden i inbjudningsskriften till prof. Granqvists installation 1910.
7. Hela detta betänkande finnes infört i Schücks ovannämnda inbjudningsskrift av 1910.
8. Hans samtliga disputationer uppgå till 67.
9. På grund härav upptog Linné samtliga disputationer, för vilka han presiderat, i sina Amoenitates etc., som egna arbeten.
10. Vi hava ovan sett, att Hoffvenii Synopsis physica är »disputationibus aliquot comprehensa».
11. Tessin och Tessiniana, s. 303. Stockholm 1819.