Sara Widebeck/X Kap.

←  IX Kap.

Sara Widebeck av August Blanche X Kap.

X KAP.

(Skogsdunge — utsigt mellan träden åt sjön — rödmålad lada — regn.)

”Ett regnigt, ett ruskigt väder, min herre”, sade löjtnant Gustaf till den på scenen uppträdande Albert.

”Betyder ingenting — ni har, liksom jag, knallås på era pistoler, ser jag”, svarade Albert kallt.

”Ingalunda af fruktan för era hotelser har jag beviljat er detta möte”, återtog Gustaf, ”ty en militär, känslig för pligten och äran, måste känna allt, utom fruktan. Men hans blod, åt fosterlandet helgadt, bör ej besegla hvarje obetydlig tvist, som möjligtvis kan uppstå mellan enskilta personer. Med ett ord, denna sak, hvarom här är fråga, förefaller mig på intet vis så vigtig, att —”

”Ej vigtig, säger ni”, afbröt honom Albert; ”så mycket mer är det då af nöden att lägga ett par blykulor i vågskålen.”

”Än sundt menniskoförnuft då, min herre?” frågade Gustaf.

”Är ett förklä, som pultronen aldrig oftare begagnar, än i farans stund — en slida för harvärjan, om ni bättre förstår er på det ordet”, svarade Albert med ett hånlöje på sina läppar.

”Men vill ni då ej vara så god och förklara, hvarföre vi prompt skola skjuta ihjel hvarandra?” tillsporde Gustaf sin motståndare, med en viss skämtande ton i sin röst.

”Har ni medtagit era pistoler, för att skjuta sparfvar, herre, eller hvartill tjena dessa öfverflödiga frågor? Jag, för min del, gick hit i afsigt att träffa ett lejon, men börjar nu befara att jag blott funnit en kramsfågel — lika godt! Det sednare är ej mindre förbjudet än det förra. Skada blott, att jag lade kulor i stället för hagel i pipan.”

”Allvarsamt taladt, min herre, vi äro ju, som jag hoppas, tvenne förståndiga menniskor”, sade Gustaf, med något mer allvar i sin stämma, ”och om jag verkligen förolämpat er, er som jag dessutom aldrig i min lefnad sett förr än nu, så bjuder jag er gerna hvilken upprättelse som helst; men — men om jag nu dödar er, så försäkrar jag heligt, att jag ej vet hvarföre — lika litet som ni torde veta hvad ni egentligen har att hämnas på mig.”

”Ett regnigt, ett ruskigt väder, min herre!” sade Albert, med en röst, som liknade en aflägsen åska, ”vi äro redan af regnet genomvåta och det torde derföre vara tid på att värma oss. Tio steg — — se så — första skottet tillhör er!”

Gustaf, flämtande liksom han svettades, aftog sig uniformsmössan och hängde den på en qvist. Han syntes något orolig, men fattade likväl pistolkolfven med fast hand och sköt — i luften.

”Ja så, herr löjtnant”, sade Albert vårdslöst, ”det roar er att höra smällen i den fria naturen. Det ligger ej något ondt deruti, unge man. Men hvarföre skulle ni just vända mynningen mot skyarna? Man hotar ej himlen i samma stund man gör anspråk på att vara välkommen i dess salar. Ni vill höra smällen en gång till, kanhända? Nå välan! Jag vill aflossa mitt skott; men icke mot luftslotten deruppe, utan mot den der lilla vallen kring, troligtvis icke så få luftslott här på jorden, nemligen er uniformsmössa, som hänger der på grenen. Ser ni — ännu lyser den gula kokarden, denna stämpel på nutidens militärkurage, så klar och obefläckad. Jag vill förvandla densamma till en fredens sinnebild, sätta deruti en blå knapp — se —”

Skottet brann — och från midten af kokarden myste en liten mun med likblåa läppar.

”Charmant, min herre, charmant träffadt!” ropade Gustaf muntert; ”ni är mästare på pistol, och jag anser för en ära att erkänna mig öfvervunnen.”

”Tackar! Tvenne laddade pistoler återstå ännu — den ena i er hand, den andra i min — och allvaret måste hafva sin skatt, likaså väl som skämtet. — Skjut! men skjut ej i luften; ty snabbare än den kula ni sänder dit upp, ilar derefter er fattiga själ, så säkert, som jag träffade kokarden i er mössa.”

Tystnad.

”Min herre”, yttrade slutligen Gustaf, i det han med omsorg riktade pistolen mot Alberts bröst”, min herre! Ni äger sjelf bedömma, huruvida det ens är mig möjligt att skjuta bom på detta korta afstånd — anser ni det möjligt?”

”I sanning, väl riktadt — lycka till väl träffadt också”, svarade Albert, kall och stel, som en marmorstaty.

”Att jag i denna riktning aflossar skottet, är säkert, men akta ert ansigte för pappersförladdningen; ty, på min ära, är icke den det enda, som möjligtvis kan komma att genera er”, ropade Gustaf, i det han uppgaf ett gapskratt och derefter aflossade pistolen.

”Fördömde usling!” ropade Albert med thordöns-stimma; ”ni har då gäckat, skändligen bedragit mig? Mitt enda hopp, att i mitt fädernesland för en tapper mans hand finna döden, har ni således på det nedrigaste beröfvat mig!”

”Om förlåtelse”, svarade Gustaf, ”jag vet i sanning ej, hvad som kunnat föranleda er till dessa anspråk på min person och komma er att tro, att jag, för att göra er en tjenst, nödvändigt skulle sätta mig i den obehagliga ställningen att välja mellan stupstocken och evig landsflykt. Kort och godt, min herre, jag inser ej, hvarföre just jag skall erbjuda mig till offer för era fixa och besynnerliga idéer.”

”Usling! Hvad frågar den verkligt store mannen efter, hvilka och huru många offer hans idé kostar, när idén är sann och stor?” ropade Albert, i det hans ögon rullade förfärligt i sina djupa gropar.

”Med all aktning för denna sanna och stora idé, försäkrar jag, att som jag ej är nog skarpsinnig att kunna uppfatta densamma, frånsäger jag mig också den äran att, i hvad egenskap som helst, deltaga deruti. Möjligtvis kan ni finna någon annan, som har lust att skjuta ihjel er; men jag — nej jag tackar! Farväl min herre!”

”Stanna menniska! Kom i håg att det finnes något mera än löst krut i min pistol och löst prat på min tunga. Tror ni er verkligen kunna gå härifrån, med nöjet att hafva dragit en hederlig man vid näsan, för att sedan skryta med en lätt bragd inför era kamrater? Nej, så sannt som jorden rullar sig kring solen, och solen i detta ögonblick ligger inbäddad i moln, skall ni icke gå från detta ställe!”

Gustafs af naturen ljusa polisonger och mustacher blefvo i en hast mörka — mörka i förhållandet till ansigtsfärgen.

”Skulle det vara er afsigt — att här begå ett — mord!” sade han, med ängslan i blick och tunga.

Albert svarade ej, men riktade pistolen mot hans bröst.

”Herre! vid den allsmäktige Guden — hvad tager ni er före!” fortfor Gustaf, skälfvande i alla leder; under det ångestsvetten droppade ner från hans panna.

"Intet svar; men den hotande mynningen bibehöll sin riktning.

”Jag besvär er, vid allt hvad jorden och himlarna hafva heligt — begå ej ett brott i er galenskap, ett brott, som ni efteråt skall ångra — ett mord — ett —”

Gustafs ögon irrade omkring, liksom sökte de någon utväg till flykt. Regnet dånade starkt mot ladans väggar, och det prasslade spöklikt i granträdens qvistar.

Den mörke hemske mannen, ur hvars ögon en mördande eld allt vildare och vildare sprutade, följde troget med pistolmynningen hvarje förändrad ställning Gustaf i sin dödsångest gjorde. Slutligen öfvergifvande allt hopp om att kunna undfly den fara, hvaruti han så lättsinnigt störtat sig, tryckte Gustaf den venstra handen till bröstet, liksom ville han dermed skydda sitt hjerta mot den dödande kulan, och höjde den högra mot himmelen, i det han, samlande sina sista krafter, ropade med en röst, så djupt klagande, att den nästan väckte stormens deltagande, emedan den för ett ögonblick tycktes sakta sig.

”Om ni mördar mig, djefvul! — ert öga har redan jagat blodet ur mitt hjerta — så vet, att ni bringar efter mig mor och syskon i grafven! — Vid honom deruppe, som en gång skall döma oss båda, vid er egen odödliga själs sista förhoppning om en kommande salighet — vid —”

Hans tunga stelnade, hans ögon tillslötos — han hade sett den fruktansvärdes finger närma sig trycket — dock höll han ännu bedjande den darrande handen mot skyn.

Ånyo bröt stormen löst genom skogen; men denna gång bar den på sina väldiga vingar knallen af ett aflossadt skott — den mot höjden sträckta handen, genomborrad af hämnarens kula, krafsade blödande i mullen — — — — — — — — — — — — — — — —

Knappt hade de närgränsande kullarna och bergen emottagit och återgifvit den dödsbådande knallen, förrän ett vildt skrik trängde genom skogsdungen och fyra qvinnor, med fladdrande hår och af skogens qvistar sönderslitna klänningar, instörtade på den blodiga scenen.

Albert, som med pistolkolfven länge sysselsatt sig med att prygla den på marken framstupa liggande och himlen med sina jemmerrop nästan nedertagande löjtnanten, spratt upp vid detta nya skrik. När han nu dertill såg de fyra qvinnorna framrusa genom träden, uppgaf han ett hest skratt och störtade derefter från ladan ned åt sjön. Qvinnorna följde honom, upphunno honom , grepo i hans kläder och sökte med förenade krafter hejda den vansinniges fart; men förgäfves — förgäfves —

---

Mellan skogsdungen och sjön, hvilken stormen upprört i skyhöga vågor, breder sig ett svedjeland, ättling af en uthuggen skog, på hvars askgråa härd stenar och trädrötter i vild oordning famna hvarandra. På denna plats upptäcker nu ögat en hisklig syn, under det örat sönderslites af merg och ben genomträngande klagotoner. Ett vidunder rasar der genom stenrösena och rishögarna — ett vidunder, bestående af en man och fyra qvinnor, hvilkas händer äro som de voro fastspikade vid hans kropp. Det är Albert och hans älskarinnor, Clara och Christin, Sara och Celestine vi hafva för våra ögon.

	Albert (dansande kring på slätten i sina lefvande bojor).
Till döden, till döden i kyliga vågor, Att släcka de vilda helvetiska lågor, Som qväfva min sista förhoppning ihjel, Och bränna i aska min fattiga själ!
	Qvinnorna (dansande med honom).
Släck först i vår' bröst de helvetiska lågor Du tände. Töm sedan de kyliga vågor, Hvari du fördränkte vår jordiska ban'! Tillbaka till barnen! tillbaka till stan!
	Albert (gör ett vildt språng öfver en stenhög).
Nej, det ger jag fan!
	Qvinnorna (släpande efter honom).
Dig vinka de armar så hvita och späda, Ett ymnighetshorn utaf tröst de bereda; Mot dig myser kärlek från barnaren mun, Som upptinar hjertats förisade grund!
	Albert (ursinnig).
J talen om horn! — — Är jag ännu på jorden? Mig kalla de fuktiga mörkgröna morden, Som tjuta sitt dödsskrik i vågornas djup — Der bjuder mig döden sin kallaste sup.
	Qvinnorna
Än skola dig möta i nattlätta skrudar De fyra, men ännu dig älskande brudar. Det går icke an, att du dränker dig då — Det går icke an, att som enkor vi gå.
	Albert (lemnande sin ena byxa qvar på en rishög, hvarigenom han rusat).
Jag är ju blott en; huru kunna mig dela? — En brud fins i vågen, som äger mitt hela. Se — se — hur hon vinkar sin älskade man — — Med henne att lefva för evigt, går an!
	Qvinnorna (fragmenter af deras klänningar göra byxan sällskap).
Nej, Albert! nej, Albert! så kallt är dess möte, Så stelnad dess blick och så isadt dess sköte.
	Albert.
Se stormen i svartdrägt står redo vid strand, Sitt vigselord talar och höjer sin hand — Nu framlyser solen — hvad gyllene ringar I böljan! dem alla den bruden mig bringar.
	Qvinnorna.
Oss lyster att se denna brudklädda bölja; Till henne, till henne vi derför dig följa. Oss lyster att täfla med henne om dig I kärlek och trohet på stormande stig!
	Albert.
Så följen, brudtärnor! deltagen i balen, Ty stor är den sköna skumglittrande salen, Och brudsängen bädden — så slumrar jag bra. Ha ha ha ha ha ha!
	Qvinnorna.
Ha ha ha ha ha!
Nu stå de olycklige på klippstranden, vid hvars orubbliga fot Wennerns vågor nedlägga sina trotsiga hufvuden och dö. Solen har ånyo gömt sitt rodnande ansigte bakom molnen, liksom föraktade han att vara ögonvittne till stoftets raseri; men öfver land och sjö föllo, som floder, himmelens tårar.
	Albert (tittar ned i djupet).
Se gästerna samla sig — se hur de knipa Hvarandra i lufven — hör — hör hur de kifvas Och vräka emot oss — — j hungrige satar, Ha'n tålamod! Se — se der kommer ungmön — Se perlhvita tänderna, böljande håret Och tusende bröst till att vagga emot, Och hvarje en himlaglob — ha, hvilken vällust! O qvinnor! hvad ären j väl emot henne!
De långa svarta, af regnet genomdränkta, lockarna sprida sig spjutformade kring qvinnornas skuldror, och de tunna klänningarna, drypande af regnvatten, sluta sig tätt till formerna, så att hvarje konvulsivisk rörelse spritter naken för ögat.
	Albert (kring hvars hals fyra par snöhvita ådersprängda armar ormlikt ringla sig).
Hejsan! sköna brudblick, hejsan! Hejsan! sköna brudbarm, hejsan! Hejsan! sköna brud —

Ett vildt skrik spränger fram ur skogsbrynet — och man ser fanjunkaren och hans följeslagare störta derutur. Ett än vildare skrik från klippstranden — och — — — liksom bländande sjöliljor, slingra sig åtta hvita ben i vågorna och försvinna — — — se — se — der visa de sig ånyo, flätade kring tvenne svarta mansben, som under dödsryckningar sparka mot höjden — — ännu en gång synas de, men blekare, blekare — — — der — ve! ve! för tredje gången — för tredje gången — — men en nyfiken solstråle, som framtittar öfver molnmuren kring himlahvalfvet, ser elementets raseri fira sin seger öfver menniskans — de svarta benen röra sig ej mera mot höjden och de hvita kräla, liksom grafmullens änger, kring ett lik.

När fanjunkaren och hans kamrater kommo på klippstranden, sågo de vågorna drifva sitt oroliga men likgilltiga spel mellan klipporna, liksom kände de ej värdet af de offer de mottagit — — och likväl hade verlden förlorat en verkligt stor man och fyra verkligt fria qvinnor.

En ny folkskara nalkades stranden, i spetsen för hvilken den andlige mannen, hvarom vi förut talat, jemte Lidköpings borgmästare och råd gingo. Efter en lång hemsk tystnad, under hvilken allas blickar stirrade ut åt den stormande Wennern, började den andlige sålunda, i det han, knäppande ihop händerna, lyfte sina tårfyllda ögon mot himmelen.

”Arma mensklighet! afgudiskt böjer du dig i stoftet för detta foster af din egen sjelfklokhet, detta bländverk som du kallar idé, och tillbeder så länge, till dess Baals-bilden störtar ned öfver ditt eget hufvud! Olyckliga varelser, hvilkas lik nu irra omkring på hafsens djup, er lefnad var en kedja af villor och förbrytelser; dess sista länk var sjelfmordet — dess sista? — Era barn, era stackars fader- och moderlösa barn, hvad skall blifva af dem?”

”Herr pastor”, svarade borgmästaren, ”hvad aktrisernas barn vidkommer, tycker jag vi kunna skicka dem till Kongl. Teaterns elevskola, hvarest de, så framt de hafva något frö af konsten i arf efter sina föräldrar, kunna få tillfälle att utbilda sig. Men värre är det med Saras och isynnerhet Celestines. Sara har visserligen något gods efter sig; men hon skall hafva några lefvande nära anhöriga på qvinnolinien, boende i Bryggargränd i Stockholm, hvilka nog torde vara hågade för att bestrida de oäkta barnen moderns qvarlåtenskap; ty Sara, som hatade alla verldsliga former, ville ej göra och har ej heller gjort något testamente till förmån för de sina.”

”Ett ljus uppgår för mina ögon!” ropade presten, liksom fattad af en högre uppenbarelse; ”jag vet blott ett enda ställe här i verlden, der sympatier för dem möjligtvis kunna vara att finna — — låtom oss skicka dem till — Elementarskolan i hufvudstaden!”

”Det går an”, inföll borgmästaren.

”Det går an”, instämde hela skaran.

Och skredo nu alla, med dystra blickar och lutande hufvuden, från stranden.

Så häf dig då ur dina djupa afgrundshålor, vilda, liffrätande sjö! Blanden er deruti, j himmelens nedstörtande floder! Vräken, med förenade krafter, till okända rum dessa fem andelösa vanställda kroppar! Men den ”rena” och ”sedliga idé”, hvarför de i botten tömt lifvets och dödens bittraste kalkar, skall en dag, på framtida skyar le öfver verlden och gjuta kring deras namn odödlighetens ljusstrålande gloria.