...
Vit (vet), n. (af vita, veta) 1) vett, vetande, vetskap. mæþ sinu l. minu viti, utan boudans v., VG.* U.* Sk.* ME.* utan l. meth v. ok vilia mans, ÖG.* Sk. IV. 13. thet var eig hænnæ v. ok eig hænnæ viliæ, Sk. IV. 20. Jfr. Samvit. 2) vett, förstånd. til vits (ok alders) koma l. komin, ɔ: till mogen ålder, ÖG.* U.* VM. II. Æ. 8: 1, 2; H. Æ. 1: 1; 8: 1; ME.* Chr. Æ. 12: 3. Jfr. Fulkomen, Mansvit; Af-, Ovita; O-, Vanviti; Lösvittinger, Vanvitlinger.
Vit, pron. pers. dual. vi (två). VG.* U.* VM. II. Æ. 10: 1, 3. Jfr. Vir.
Vit (vith), adv. (n. af adj. vider) vidt, vida. sva (lankt ok) v., SM.* ME.* Chr. B. 21: pr; 23: 2; 29: 2. huru v., Chr. Eds. ind. 3. compar. viþari, viþarin, vidar, viþane, ÖG. Dr. 3: 4; ME.* Chr. aka viþari, ɔ: längre bort, G.* Jfr. Elder.
Vita (præs. vet, veit, væt, pl. vita; impf. vissi, visti, pl. vistu), v. a.
...
