Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/E
| ← D |
|
F → |
... ...
Elder (eld, Sk.), m. 1) eld. ÖG.* U.* SM.* VM.* H.* G.* Sk.* e. varþer lös, eldi lösum slæppa, se Lös. e. ær l. varþer höghri æn hava þorf, hava eld höghra æn hava þorf, ɔ: elden är lös, U.* SM.* VM. II. B. 24: 1; ME.* Chr. Tg. 14; Tj. 18. e. ær hofþi höghri, VM.* e. far l. ganger viþari (ok varþer höghre) æn (hava) þorf, om skogseld, U.* SM.* VM. II. B. 24: 2; ME.* Chr. B. 38: pr. e. rinder viþari æn han (n. maþer) vil, VM.* þo at e. viþari omfari, VM. II. B. 24: 2. sætia eld i hus, se Sætia. stiæla eld i hus annars, se Stiæla. brinna l. brænna i eldi, VM.* Jfr. Arin, Asikkia; Bæru-, Forsumelsa-, Stekara hus-, Stuvu-, Vangömo-, Vaþa-, Utbyrþa elder. 2) vådeld, brand. e. æller ofse, allitt. VM.* valda eldi, vara vållande till eldsvåda, ÖG.* e. komber up, e. kom af vaþa, SM. B. 18: pr, 5.
... ...
Enka, adj. indecl. (af en) en enda, prov. enka, önka. e. aker, æng &c. VG.* e. man, U.* H.* e. barn, ME. Æ. 8: 1. not. 32. Isl. einka, einkum, antages vara gen. och dat. pl. af ett subst. eink. I Norge brukas nu einka i bem. utmärkt, ensam i sitt slag. Jfr. Ænkia.
... ...
Envighe, n. (Isl. einvígi) envig. U.*
Enæggiaþer, adj. som blott har en ägg. e. kniver, VG.*
... Eþer (eþ, Sk. aiþr, G.), m. ed. VG.* G.* Sk.* lagha l. olagha e., ÖG.* SM.* VM.* eþ biuþa, fæsta, stava, hofþa, föra, giva, ganga, göra, sværia, fulla, fylla, inbinda, halda, ryva, sea, taka, se Biuþa &c. meþ svornum eþe, i eþe sværia, se Sværia. sighia til eþa, se Sighia. eþum a mote ganga, se Ganga. koma til eþsins, ɔ: till tinget då eden skall gås af vederparten, ÖG.* ME.* standa mæþ eþum, se Standa. vara i eþe, U.* VM.* ræt gæra meþ eþum ælla botum, ÖG.* lösa l. göþa meþ eþe, se Lösa, Göþa. (ok n. gangi) eþ sin æptir l. a ovan, och svärje därefter l. därjämte, VG.* ok a eþ sin, Sk.* þiggia up eþ, se Þiggia. givin e., ed som af vederparten blifvit efterskänkt, )( gangin, U.* vitulös eþer, se Vitulös. værias at eþe, se Væria. brista at eþe, se Brista. falla at eþe, fals han at eþe, se Falla. e. ganger ater l. up, se Ater-, Up ganga. meþ eþum ok orþum, allitt., med ord l. löften som genom eder blifvit bekräftade (jfr. Asker), SM.* ME. Kg. 7: 2. til aiþs ganga, aiþi l. aiþum uppi halda, aiþir lyptas, syma miþ aiþum, G.* bryta konungs eþ, ɔ: den ed som vanligen kallas edsöre, U.*; men då i Chr. Tg. 10: pr. talas om them som konungs edha bryta, menas ej edsöret, ehuru några hss. hafva edsöre, utan den ed som nämnes i nästföregående cap. 9, ty edsöresbrotten hörde etill häradstinget och häradsnämden, Eds. 22–24; och i G. Hist. 6. menas med kunungs aiþir de eder som af tolf nämndemän gåfvos åt konungen i det där nämnda fallet. þæt goþs skal ater gældas . . hvarium æptir sinum eþe, ɔ: åt hvar och en efter som han med ed bekräftar värdet af sitt utkastade gods, Bj.* ens sins l. siælfs sins e., U.* SM.* VM. II. Kp. 12: 3; Bj.* ME.* Chr. B. 9: 3. not. 2; 45: 1. med enom sinom ede, Chr. Tj. 19. ens mans e., U.* Sk.* hans sialfs e. (ok annars mæþ hanum), ÖG.* tvæggia, þriggia, fiura, sæx, siu, atta, tiu, tolf fiughurtan, fæmtan, siaxtan, atertan manna e., tvætylfter, þrætylfter e., VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H.* Sm.* Bj.* G.* Sk.*; jfr. Dylia, Sværia, Vita, Vitna, Vitsorþ, Væria. tvæggia manna e. ok sialfsins, tu vitni ok sialfs hans e., VM.* þriþiæ l. siatæ mans eþ, ed af tre l. sex män, af hvilka hufvudmannen själf är en, Sk.* tu vitni ok sæx manna e., VM.* mæþ tvæggia qvinna vitnum ok tiu manna eþe, U.* mæþ tolf manna eþe vitnelösom, VG.* tolf nemda manna aiþer, G.* Sk.* tolf manna e. ok tvæggia manna l. tvænni vitni, VG.* VM.* H.* tvæggia manna e. ok tolf æftir, ÖG.* tve vitnismæn fylla tolf manna eþ, VM.* mæþ tvem vitnum ok fiughurtan manna l. fullum (n. fiughurtan manna) eþe, H.* mæþ þriggia manna l. þrim vitnum ok atertan manna eþe, SM.* VM.* tvænne fiughurtan manna e., þrænne tolf l. fiughurtan manna eþar, ÖG.* medh sva manga manna edhe som godset sigs vara, ɔ: antalet af de svärjande beror på godsets uppgifna värde, St.* medh manna edhe, n. epter thy som pæninga gæld æra til, såsom i det föreg. säges, St.* fulder e. epter thy honum skuld gifs, ɔ: så stort antal af svärjande som svarar mot den fordrade skadeersättningens belopp, St.* sum sigs i eþe þera ɔ: i det cap. där det stadgas om deras ed, se Kunungs næmd. — Såsom af det redan anförda synes att då vitnen särskildt nämnas, hvilkas berättelse skulle bekräftas af ett större l. mindre antal andra män, som äfven skulle svärja (och som i senare tider blifvit kallade edsgärdmän), det vanlige heter t. ex. tu vitni ok tolf manna e., så finnes ock af andra ställen att där skiljes mällan vitnen och e., så att e. särskildt betecknar den sålunda efter vitnesmålet (föreden) följande bekräftelsen af vitnenas berättelse (jfr. Foreþer, Vitni). orkar æi vitnom ok eþe, lati sea sin (ɔ: dem som skola svärja i eden) ok vitue sin, hvar som vitne bær komber æi e. æfte, vitne skal man innan hundares taka . . ok eþ (ɔ: dem som skola svärja) take hvar han kan fa, brytas ater vitne æller eþa, eþ sværia )( vitne bæra, VM. II. M. 2: pr; 24: 6. not. 51; Þg. 3, 18: pr, 3, 4. i l. innan eþe standa ( )( vitni bæra), VG.* ÖG.* H.* ME.* (u. Standa); Chr. H. 1, 8: 1; särskildt sägas vitnen (ater) i eþe standa, hvilka, sedan de särskildt svurit i föreden, stodo qvar i tylftareden och där svuro jämte de öfriga. VG.* orkar han egh eþinum, ɔ: 14 mäns ed, )( hine sum svoru i vitnumin, ÖG. Vaþ. 20: pr. halvu læghre at eþum ok vitnum, se Lagher. ganga l. göra eþa ok vitne, eþa ganga ælla vitne fulla, æfte vitnum þera ok fullum (n. sex mäns) eþe, ME.* — I afseende på de i de särskilda landskapen brukliga ederna hänvisas för öfrigt till gl:na. — Jfr. Eþsöre; Aflagha-,
...