utan mans vitu ella orlof, St. Kp. 25: pr. meth vilia ok vitu, Chr.* Jfr. Vald 1.
Vita, f. 1) bevisning. VG.*; hit hör äfven VG. II. Þ. 47, där pron. þæssi visar att vitnum är skriffel för vitu, såsom i I. Þ. 13. läses, likasom vitni otvifvelaktigt bör vara vitu på ett annat ställe (se nedf. under 3), och troligen äfven i VG. I. Þ. 17. (se Vitni 6). Jfr. Eþs-, Fæþernis-, Ærfþa vita; Jamn 2. 2) vitnesbörd. hava þingsmanna vitu, VG. II. Add. 9: pr. fastar bæra vitu ok vitni, allitt. H.* 3) bevisningskraft. havi þiufnaþer vitu, ɔ: anses som bevist, VM.* þa a syn vitni (genom skriffel för vitu) ok væriandi ænga (n. vitu), ɔ: det som vitnen hafva sett är bevisande, och den anklagade får ej fria sig med ed; att vitni är skriffel för vitu är af sammanhanget tydligt, och bevises af adj. ænga som är f. och har afseende på samma ord; detta omfattar således har båda bem:na som äro upptagna under 3 och 4. VM.* 4) rättighet l. skyldighet att bevisa l. med ed fria sig. VG. I. J. 4: 2; 5, 7: pr, 1, 2; 15, 16; Þ. 12: pr; FB. 7: pr; 11: 1; LR.; II. Þ. 44, 52; J. 11, 13, 15-17, 34, 35, 38; U. 14, 26. þrer æru þiufs vitur, ɔ: tre saker som det tillåtes honom att bevisa, )( vitulösor, VG.* bundin viþ vitu, förbunden att fria sig, VG.* aghi vitu mæþ tvem mannum, havi væriandi vitu, VM.* þa a væriandi ænga (n. vitu), se ofvf. under 3. havi þæn vald ok vitu þær leght havir, VM.*; jfr. Leghia 1. varæ viþer vitu, hafva bevisningsrätt, Sk.* vare þe næst vitu, Sk.* Jfr. Firi 4. 5) rättighet att afgöra en sak. þer aghu vitu huru mykil hun skal vara, VG. I. J. 18; II. J. 43. havi þæn vitu i friþ vil biþia, VM.* 6) rättighet att behålla, tillegna sig l. begagna. VG. I. A. 21: 2; II. A. 30. ængin a vitu innan garþ hanum, ɔ: rätt att tillegna sig den jord som han har inhägnat, VG.* ægha vitu til utskipta, ɔ: till begagnande af sådan jord, n. til löf &c. (jfr. Utskipt, Lok), VG.* 7) rättighet i allm. ægha vitu til arsfæstu, fa vitu til ater at lösa &c. VG.* VM.* aghe vald ok vitu at visa &c. VM.*
Vitandi, se Vita, veta.
Viter (dat. pl. vitum), m. (AS. wiht, wuht, uht, f. varelse, djur, ting; Isl. vættr, f. väsende, varelse; N. vett, n. ting äfven om djur och människor) varelse, djur. Se Oqveþins viter.
Viter, adj. förståndig, klok. VG.* U.* H.* Sk.* v. ok sniælder, SM.* ME.* Chr. Kg. 3: pr. superl. vitraster, vitarster, SM. Conf.; Kp. 10: pr; Add. 1: 3. Jfr. Ovita fæ, -gærning.
...
