Sista ättlingarne

av Edvard Flygare, Emilie Flygare-Carlén, Julius Axel Kiellman-Göranson

[ 72 ]

SISTA ÄTTLINGARNE.

1. Palatset Montefioris små hemligheter.

Genom en af dessa tillfälligheter, som inträffa liksom de vore beställda, fick jag några månader sednare vid min återkomst från Neapel till Rom kännedom om en historia, hvilken så nära rörde de personer, som jag sett och hört på Monte Pincio, att jag helt intresserad upptecknade den så troget som en berättelse ur tredje eller fjerde hand kan bli.

Palazzo Montefiori ligger i samma stadsdel som palazzo Spada och palazzo Farnese, men icke som dessa på en öppen och fri plats, utan inkiladt mellan en mängd små och förfallna hus, hvilkas gråa, smutsiga murar, med sina fönster, ur hvilka oftast nytvättadt linne enligt det italienska bruket hänger ute till torkning, erbjuda en föga behaglig utsigt.

Palatset är uppbygdt under den tidpunkt, då Hernini och hans skola despotiskt herrskade öfver allt, som hörde till den sköna konstens område, vare sig målning, skulptur eller byggnadskonst.

Också vittnar det i all sin vidsträckthet och rikedom på ornamenter af alla slag om en förskämd smak, och man ser med förtrytelse huru antika kolonner och basreliefer, som grymt plundrats från ruinerna af forntida mästerverk, här och der blifvit använda som prydnader. Man nästan beklagar deras öde, liksom de vore lefvande och medvetande af sin förödmjukelse. [ 73 ] Från gatan kommer man in i en vestibyl, prydd med statyetter af några gamla medlemmar af ätten. En gallerport afskiljer vestibylen från gården, i hvars fond en fontän, omgifven af fantastiska figurer, sprider svalka med sitt friska, sorlande vatten. En rad af pelare löper rundt omkring gården och bildar ett slags portik, under hvilken man äfven under sommarens hetaste timmar finner svalka och skugga.

Från vestibylen leder en bred trappa, hvars steg bestå af väldiga slipade marmorblock, upp till första våningen, af hvilken prinsen af Montefiori och hans familj knappast bebodde tredjedelen.

De många präktiga salarne med sina antika möbler och gallerierna, hvilkas väggar pryddes af en mängd målningar, till en del af stort värde, voro sedan flera år tillstängda, och familjen åtnöjde sig med några smårum, belägna åt gården. De öfre våningarne stodo alldeles obebodda.

Morgonen efter promenaden på Monte Pincio vandrade prinsen af och an på golfvet af det rum, som han nyttjade till sängkammare.

Han var tydligen vid dåligt, lynne, att dömma af hans häftiga rörelser, mulna panna och sammanbitna läppar.

Allt emellanåt frammumlade han några afbrutna och osammanhängande ord, under det han stannade framför kaminen, öfver hvilken familjen Montefioris vapen var anbragt i upphöjdt arbete.

Derpå återtog han sin promenad med ännu hårdare steg, tilldess han uttröttad kastade sig på en stol.

Prinsen af Montefiori hade ännu icke uppnått trettio år och tycktes likväl vida hafva öfverskridit denna ålder. Ansigtet, hvars drag voro fina och buro spår af en nästan veklig skönhet, var något blekt, och den svaga rodnad, som för ögonblicket färgade det, härrörde ögonskenligen af en häftig sinnesrörelse. Läpparne voro [ 74 ]tunna och nästan färglösa, den höghvälfda pannan hade djupa rynkor. Håret var glänsande svart och lent som silke, men sparsamt och glest. Ögonen voro vanligen matta och sänkta mot marken; någongång lyftades de upp, och en olycksbådande eld flammade då från de stora mörka pupillerna.

Utan att egentligen för tillfället ha någon särskilt anledning till dåligt lynne, hade prinsen denna morgon vaknat missnöjd med sig sjelf och hela verlden.

Måhända kom det sig af den jemförelse han ofrivilligt måst anställa mellan de bägge främlingarnes ställning och hans egen.

De, ehuru på långt när icke af så ädel börd som han, kunde tillfredsställa alla sina nycker, resa omkring hvart de behagade, hålla sig hästar, ekipager och mätresser, spela huru högt spel som helst och i allmänhet på ett lysande sätt upprätthålla sin rang, under det att han, en prins af Montefiori, nödgades småaktigt öfvertänka och beräkna hvarje utgift, för att ej alldeles blifva ruinerad. Egare af ett praktfullt palats, nödgades han inskränka sig till några futtiga kyffen, emedan han ej hade råd att underhålla de glänsande salarne. Han, hvars förfäder hållit sitt eget hof, måste åtnöja sig med tre eller fyra domestiker.

Medgifvas måste att allt detta ej kunde ingifva tillfredsställelse och att prinsen hade rättighet att vara vid dåligt lynne. Hade han ändå varit filosof — men det var han ej.

Emellertid tycktes han ledsna vid sina obehagliga betraktelser. Han utsträckte handen och ringde på en klocksträng.

En gammal trotjenare, en öfverlefva af den sista ståten, inträdde och bugade sig vördnadsfullt.

— Är min mor uppstigen, Pietro?

— Ja, excellensa.

— Gå och fråga henne om hon tillåter mig att önska henne en god morgon.

Ville-Rosny betraktade med tyst och djup häpnad den unge markisen.

— Italien, Italien, sade han sakta, man hade sagt mig att dess hemligheter ofta sköttes så tyst att de nästan aldrig återljödo . . . men den arme Guilio . . .

— Lemnom detta! Ni ser att en »vårdande handleder honom. Guilio skall icke mer försöka att konspirera. Detta är blott en varning.

— Ah . . . han var misstänkt . . . Förlåt, min herre, men jag inser att jag eger lika litet rättighet att inblanda mig i detta ämne som att beklaga mig öfver det sätt, prinsessan valt att svara på min anhållan . . . Den sköna Annunciada föraktar Frankrike och vill ej gifva ett mildare afslag.

— Ni misstager er, herr vikomt! Annunciada föraktar intet land och ingen menniska, värd hennes aktning. Men må ni förlåta henne att hon icke kunde eller ville rubba den heliga förbindelse, hon längesedan ingått med mig, hennes kusin, för att utan kärlek följa en främling till den mera lysande lycka, som han förmådde bjuda henne. Annunciada skickar er sin varmaste helsning. Om ni så önskar, vill hon sjelf tacka eder för den heder, ni bevisade den fattiga dottern af en utfattig familj.

— Nej, svarade vikomten hastigt och med en hög färg på sitt förställda ansigte . . . Nej, jag begär icke detta. Jag reser redan i morgon. Må den stolta Annunciada bli lycklig! Detta är den sista önskan jag medför från Italien. Och må ni, min herre, gifva mig er hand på att ni ej hatar en man, som kanske sårat er utan att veta deraf.

— Aldrig har ni det gjort. Jag visste att Annunciada ej kunde älska två gånger, men det gläder mig att få trycka er hand till tecken af öppen vänskap . . Och nu till affärerna.

[ 125 ] — Herr markis . . .

— Hör mig. Prinsessan hade under dessa dagar, då sorgen och oron öfver Guilios gåtlika försvinnande mycket angripit hennes helsa, kommit till den öfvertygelsen att, hur obetydlig min ställning än är i förhållande till er, det dock är bättre att Montefiorerna förena sin fattigdom, än att längre skilja den åt. Så snart hon gifvit detta bifall, har hon skyndat att eftersända lord Stouthead, hvilken under dessa sednare dagar varit snart sagdt bosatt i palatset, der han utsett de konstskatter han önskade som sällskap på sin återresa till England. Summan för dessa har satt prinsessan i stånd att honorera sin sons förbindelser, och ni skulle öfver all beskrifning såra oss, om ni dervid ville göra någon invändning.

— Jag eger ej den ringaste rättighet dertill, min herre . . . Se här prinsens reverser. Med ett penndrag, som angår en summa penningar, gör jag ett slutstreck öfver alla de dåraktiga förhoppningar, som under ett par månader utgjort min villa . . . Är ni nu nöjd?

— Fullkomligt! svarade Gaetano, och då han fått Guilios papper på fickan, mildrades fullkomligt det kalla uttrycket i hans ansigte.

— Förlåt Italien, herr vikomt, hvad ni der lidit, men tro att ni lemnar qvar vänner, som mången gång med djupt intresse skola påminna sig er och det värdiga slutet af ert uppträdande inom en familj, som snart förlorar den andra eller rättare första af sina representanter, ty prinsessan är mycket svag.

Här åtskiljdes de båda unga männen. Vikomten hade lyckats dölja sin förtviflan och Gaetano sin svartsjuka, som ändock brann på djupet.

Fjorton dagar sednare hade prinsessan Montefiori gått att förena sig med sina höga förfäder, men dessförinnan hade hon välsignat det af kyrkan afslutna [ 126 ]förbundet mellan sin dotter och sin nu värderade son Gaetano.

En afton, då prinsessans sista jordiska önskan ifrigt föresväfvade henne, den nemligen att än en gång få återse sin Guilio, gick detta i fullbordan.

Guilio inträdde sakta, obemärkt, med lutande gång och sänkt öga. Knäböjande vid moderns säng, emottog han hennes välsignelse och gaf henne sin hemlighet, den hon förde med sig i grafven.

Straxt derpå försvann den unge prinsen ånyo; och först efter flera veckor, då Gaetano med sin unga maka lemnat Rom för att under en tid med kärleken, konsten och poesin till följeslagare svärma i andra delar af Italien, återsyntes i det nästan utdöda palatset Montefieri skuggan af dess fordne egare, siste ättlingen af denna gren.

Den gamle trotjenaren Pietro var nu den enda betjeningen; och prinsen, som nästan aldrig gick ut, ej sällskapade med någon och icke emottog en enda menniska, hjelpte sjelf till med det lilla, som var honom behöfligt.

En eremit kunde ej lefva tarfligare och strängare. Det enda, som saknades för att göra illusionen fullkomlig, var heligheten.

Ett missnöjdt knot hördes ofta sakta undfalla den unge mannens bleka läppar, men med hvarje sådant utbrott följde alltid en rysning och en rädd blick åt väggarna. Sedan var han tålig, men de brinnande ögonen talade ett annat språk.

En dag erhöll han ett bref från Gaetano och Annunciada. De förtäljde om sin sällhet, sin frihet och frid. De bjödo honom komma till sig och uppmanade honom att afkasta fjettrarne af det förflutna.

— Nej, sade han bittert, jag vill hafva mitt fängelse i dessa salar. Jag kunde ej upprätta deras glans . . . jag vill multna med dem.