Pompeji
| ← Sista ättlingarne |
|
Intryck af Neapel, Rom och Florens → |
XII.
POMPEJI.
Jag hade ej varit många dagar i Neapel, innan jag erinrade mig att konungariket »de bägge Sicilierna» var nog lyckligt att ega jernvägar och att en af dessa jernvägar förde till Pompeji.
Det var tidigt på morgonen, en vacker solskensdag, som jag gjorde denna observation, och en halftimma sednare var jag redan vid stationen, hade köpt mig biljett och väntade blott på trängens afgång.
Under denna väntan hade jag tillfälle att iakttaga en underlig företeelse.
Jernvägen, som — enligt hvad allmänt är kändt — icke bär sig, har dock lyckats ruinera fiakrarne och hyrvagnarne. Dessa, som i fordna tider hade uteslutande privilegium på alla Justresande till Herkulanum, Vesuvius och Pompeji, göra förgäfves de mest förtviflade försök att täfla med sin fruktansvärde konkurrent — de resande föredraga den billigare och hastigare färden på la strada ferrata. Också utbjudas vagnar för ett orimligt godt pris, och kuskarne trängas kring den resande, underbjudande hvarandra. En ville köra mig till Pompeji för 8 carliner, men slog genast ned till 6. En annan begärde 4 carliner och en tredje utbjöd sina krakar »per una bottiglia», det vill säga för blotta drickspengarne. Jag förmodar att man skulle ha slutat med att erbjuda mig betalning för att följa med. Olyckligtvis var tiden för afresan inne, och jag var således ej i tillfälle att lära känna slutet på denna aftagande serie.
Men för att icke lemna ett fullkomligt falskt begrepp om de goda priserna på fortskaffningssättet i Neapel, måste jag tillägga att billigheten uteslutande gäller resorna till de ofvannämde orterna, hvilket förmodligen härleder sig af icke blott begäret till konkurrens, utan äfven af begäret att på bästa sätt söka återfå en del af det jernvägen borttager.
Åt alla andra håll i de underbart sköna omgifningarne måste man taga vagn eller båt, och båda delarne utmärka sig för en fabelaktig dyrhet: man skattar den resande efter behag såväl i den utgift, sjelfva resan gör, som i de enormt tilltagna drickspengarne, hvilka neapolitanarna ha en beundransvärd förmåga att summera.
Men i Neapel är allt, ända ifrån polisen, som tycks ha till sitt förnämsta syftemål att utplundra resande, intill ficktjufvarne, hvilkas outransakliga händighet befinnes omöjlig att motstå, stäldt på prejeri. Värdshusvärdarnes samvetsgrannhet tillåter dem ej att vara mindre patriotiska. Ett rum med blott uppassning: 8 karliner (4 francs) om dagen. Middagar och kaffe i proportion. En månad i Neapel kostar lika mycket som tre i Rom.
Men i trots af allt detta, inbegripet falskt mynt i vexeln, erinrar jag mig ändå med förtjusning Neapel, ty om också i sjelfva staden, med undantag af musée Bourbon, icke är så särdeles mycket att beundra, så skulle jag denna resa förutan ej fått se det underbara Pompeji, ej bestigit Vesuvius, plockat oranger i Sorentos trädgårdar, sett tarantellan dansas af sjömän och landets tärnor, rott omkring på Neapels golf och påmint mig Andersens improvisatör i Capris blåa grotta.
Men jag återvänder till min lusttur.
Under den korta resan genomgick jag i minnet allt hvad jag visste om Pompeji. Det var ej mycket, och det lilla var dessutom ej riktigt klart och sammanhängande. Jag påminte mig ha läst hos flere historieskrifvare om en gammal stad Pompeji, som under Titi regering blifvit begrafven genom ett utbrott af Vesuvius. Det der borde ungefär vara samtidigt med Jerusalems förstöring.
Bulwer har skrifvit ett vidlyftigt arbete om denna tilldragelse — detta arbete hade jag läst för ett halft tjog år sedan; men jag hade blott ett dunkelt minne af en hemlighetsfull Isis-prest och en älsklig blind flicka . . . Nydia tror jag hon hette.
I »Lördags-magasinet» hade jag för mycket längesedan inhemtat att några bönder, som arbetat i en vinplantering vid floden Sarno, råkat på lemningar af samma Pompeji och att detta föranledt Carl III att låta anställa gräfningar. Man skulle då ha anträffat en hel stad, hvilken under 17 sekler varit nog blygsam att dölja sig under jorden.
Slutligen föreföll det mig som om jag i vårt kongliga museum sett flera hyllor fyllda af diverse småsaker af lera och brons, hvilka lärer vara hemförda af Gustaf III, minnen från hans konstresa till Italien.
Trängen stannade. Jag steg ut och började se mig omkring. Ingenting, som angaf förstörelse eller ruiner. Vackert, leende landskap, tätt bebygdt med hvita hus, nära intill mig det inbjudande Albergo della strada ferrata, på hvars trappa en kypare med servetten vinkade välkomsthelsningen åt hungrande resande. Flera grupper af välklädda promenerande styrde sin kosa uppåt en grönskande kulle, andra trängdes kring jernvägens biljettkontor. Ett par neapolitanare lågo i solskenet halflofvande, ett par andra sutto hopkrupna och spelade morrha, en skock tiggande barn gjorde anspråk på min menniskokärlek under anropande af alla helgon, hvilkas namn voro dem bekanta.
— Dove sono i scavati, frågade jag en pojke, i det jag räckte honom en slant.
— Andate su, exellensa!
— Skall jag gå upp?
— Si, signor . . . qua sopra.
Han pekade på höjden, dit jag sett de promenerande rikta sina steg.
— Men det är omöjligt, tänkte jag. Pompeji ligger ju begrafvet under aska och lava. Man måste då naturligtvis stiga ned för att se uppgräfningarne. Rom har ej blifvit begrafvet genom en vulkans utbrott, och likväl ligger den gamla marken flera famnar under den nuvarande. Kanske vill man inbilla mig att Pompeji flutit ofvanpå lavaströmmarne och att det nya Pompeji är bygdt under det gamla. Här måste finnas en nedgång.
Någon sådan fann jag dock icke, utan måste resignera mig att klifva uppför en ganska ansenlig höjd för att få se den »underjordiska» staden.
Efter att ha passerat några vinplanteringar, genom hvilka gångstigen slingrade sig, befann jag mig helt oförväntadt på en öppen plats, som erbjöd mig en så imposant anblick att jag ej kunde återhålla ett utrop af bestörtning.
Det var Pompejis forum.
Betäckta portiker, bestående af marmorkolonner med stora och eleganta terrasser, ämnade till promenad, omgåfvo på tre sidor ett aflångt torg, hvarifrån flera gator utgrenade sig, flankerade med tempel, palatser och enskilta hus. Midt emot mig reste sig tvänne triumfbågar; på sidorna lågo en mängd tempel med sina kolonner, altaren och piedestaler. På ett ställe tycktes portiken vara under reparation. Man syntes vara sysselsatt med att ändra dess arkitektyr och förvandla arkaderna till en dorisk kolonnad med pelare, dels murade af tegel, dels af travertin. Några piedestaler fyllde platserna mellan kolonnerna, färdiga att emottaga statyerna af stadens berömdaste män. På en läste jag Sallustii namn — måhända var det historieskrifvarens. Men statyerna voro troligen ännu ofulländade och väntade i bildhuggarens verkstad på det sista mejselhugget.
Tydligen hade jag bedragit mig i min föreställning om Pompeji. Historien, Bulwer och Lördags-magasinet hade alla misstagit sig. Det var ju ej ruiner jag såg, icke uppgräfningar — jag befann mig ju på en höjd, i det klara dagsljuset och hade framför mina ögon en fullständig stad med sina torg och gator, hus och kyrkor, handelsbodar och promenadplatser.
Men innevånarne?
Det var sannt: staden tycktes ej vara folkrik. På forum var jag för tillfället ensam; men på afstånd hördes buller af steg och menniskoröster, och i ändan af en lång ståtlig gata tyckte jag mig upptäcka ett par kärror förspända med åsnor. För öfrigt vore det ej underligt om Pompejis innevånare, ledsna vid den despotiska regeringen och Neapels hårda öfvervälde, hade öfvergifvit sin stad och flyttat ut på sina landtgårdar. Skada blott att de ej först fullbordat en mängd påbörjade reparationer och nybyggnader, som utan tvifvel skulle ha i hög grad bidragit till stadens förskönande.
Men kanske hade de med skäl ledsnat vid att arbeta alla dessa herrliga marmorstatyer, dessa graciösa figurer i brons, som ej få qvarstanna i Pompeji, utan skoningslöst sköflas för att pryda det kongliga museum i Neapel eller någon enskilt samling.
Hur som helst — omöjligt är det att tro på den der gamla sagan om Pompejis förstöring genom en eruption af Vesuvius. Man har förtalat det hederliga berget. Ligger det ej der så fredligt och grönskande med sin lilla plym af hvit rök på den klufna spetsen. Det är ju löjligt att vilja inbilla oss det Vesuvius kunnat begå det brottet att qväfva ett halft dussin städer med förpestande svafvelrök, dränka dem i strömmar af glödande lava och begrafva dem under berg af aska och grus. Vesuvius är en vulkan det är sant — men han använder hela sin verksamhet på att mogna de drufvor, som skänka traktens innevånare lycka och välstånd. Vesuvius, såsom Nilen, är en välgörande gudomlighet, och man bör lika litet fördömma den ene för dess eruptioner som den andre för dess öfversvämningar.
Dessa reflexioner gjorde jag i Jupiters-tempet, hvarifrån man har en hänryckande utsigt öfver staden och hafvet.
Derpå började jag en promenad i staden. Efter ett par minuter stötte jag på en ung pompejanare, som utbjöd en karta öfver sin födelsestad, och som jag förut hade köpt en plankarta öfver Paris, Öfver Genua, öfver Hamburg, öfver Rom, öfver Neapel etc., fann jag det i sin ordning att äfven lägga mig till en öfver Pompeji. Den liknade fullkomligt alla andra och tycktes blott utmärka sig derigenora att den var mera fullständig och exakt.
Pompeji, liksom Neapel, har förträffligt stenlagda gator — de pompejanska äro blott något äldre. De äro belagda med platta stenar af oregelbunden form, men passande tätt tillsamman. Kullriga gator äro försedda med höga trottoarer och ha en bredd af ungefär 15 à 16 fot. Nästan alla äro prydda med fontäner, dit vattnet ledes genom en mängd aquedukter, kanaler och rör.
Husen likna hvarandra i allmänhet. Åt gatan ligga butiker, vestibyler och en eller flera ingångar till det inre af byggnaden. Murarne äro beklädda med en hård, glänsande stuck, som oftast har någon klar och liflig färg i rödt eller gult. De flesta hus ha blott tvänne våningar, dock voro trevåningshus ej mycket sällsynta. Öfversta våningen afslutades med ett tak, som innehöll vindskammare, eller också en terrass, prydd med vinrankor och blommor. Som likväl den öfre delen af husen i allmänhet är totalt ruinerad, kan man blott sluta i sig härtill af de öfverblifna spåren.
Under min promenad gjorde jag bekantskap med en pompejansk medborgare, hvilken troligen för att visa mig en artighet, aflagt sin toga och i dess ställe pådragit en svart frack och ett par randiga byxor, som voro alldeles för trånga åt honom. Med en rörande finkänslighet undvek han att tala latin till mig, och det var på en någon svårfattlig fransyska som han erbjöd mig sin tjenst såsom följeslagare i den främmande staden.
Genom hans välvilliga upplysningar, ett grundligt betraktande af plankartan och framför allt upprepade vandringar i alla delar af staden började jag småningom känna mig någorlunda hemmastadd.
Pompeji var bygdt på en upphöjning, i fordna tider bildad af vulkaniska produkter från Vesuvius. Utbredande sig i form af ellips öfver kullen, dominerade det på tvänne sidor den kringliggande slätten, under det de bägge andra sidorna omslötos af hafvet, som på flera ställen sköljde murarne. Men i följd af den eruption, som begrafde staden i aska, drog sig vattnet två italienska mil tillbaka, och jernvägen stryker nu fram, der fordom främmande nationers handelsfartyg lade till vid Pompejis hamn.
Egentligen är hittills icke stort mera än en fjerdedel af den gamla staden uppgräfd, nemligen den trakt, som ligger närmast hafvet. Men man har dessutom afröjdt ett par långa gator, som leda åt de andra sidorna och gå ända fram till stadsportarne. Vid slutet af den ena af dessa gator ligger amfiteatern, hvilken också är fullkomligt uppgräfd.
Det är en praktfull byggnad af oval form, hvilande på en väldig krvpto-portik, genom hvilka trappor och korridorer leda in på arenan och till de särskilta platserna.
Man beräknar att amfiteatern rymmer ungefär 20,000 åskådare, det vill säga betydligt mera än antalet af stadens innevånare någonsin varit. Men vid de stora skådespelen strömmade dit en otalig mängd af det kringboende landtfolket, och äfven de närliggande städerna skickade många nyfikna till Pompejis amfiteater.
Platserna äro af tre slag. De lägsta och följaktligen närmast scenen voro bestämda för magistratspersonerna och de förnäma. Bakom dessa komma tolf rader af trappsteg, hvilka intogos af de förmögnare, och ännu högre upp aderton rader för det egentliga folket.
Alla platserna voro begränsade med streck och märkta med siffror, ty liksom hos oss utdelades biljetter, hvilkas antal och nummer svarade emot platsernas.
Sådana biljetter eller märken finnas i mängd i Neapels museum. De äro oftast af ben och erinra om våra spelmarker. De äro märkta med platsernas nummer, ibland äfven med korta inskriptioner och figurer, hvilka alludera dels på de skådespel, som skulle uppföras, dels på de arrangemanger, som utlofvades för åskådarnes beqvämlighet.
Jag försökte sätena och fann dem fullt ut lika beqväma och betydligt mera rymliga än dem man åtnjuter på de moderna italienska teatrarnes parterrer. Hvarje trappsteg har på sin inre sida en fördjupning för den ofvanföre sittande åskådarens fötter. Man sitter nemligen på yttre kanten af ett trappsteg och håller sina fötter på det närmast lägre, hvilket i sin ordning är upptaget af en åskådare.
Högst uppe äro betäckta loger för fruntimren, hvilka hade sin egen uppgång. De gamle romarne älskade ej att störas af qvinnor, då de betraktade gladiatorernas och vilddjurens strider.
Då man från amfiteatern begifver sig till den i dagen liggande delen af staden, passerar man ett temligen vidsträckt vinfält. Allt efter som vägen höjer eller sänker sig och allt efter dess olika krökningar har man de mest varierande utsigter. Än möter blicken Vesuvius, än Sorentos ljufliga kullar, än framskymta gamla tempel och kolonnader mellan vinrankorna, än kan man öfverse hela den tjusande golfen med sina förtrollande öar Capri, Ichia och Borida.
Vid ändan af vinfältet och i de egentliga gräfningarnes början ligga stadens bägge teatrar och det så kallade Forum nundinarium, ett torg, der man höll marknad hvar nionde dag. Torget är omgifvet af en bred portik, under hvilken äro ingångar till några och fyrtio särskilta rum. En del af dessa voro troligen butiker, ty man har i dem funnit tygstycken, guldgaloner, bitar af förgyld brons, tvål, en handqvarn, mynt af brons med mera dylikt. Ett rum var fängelse: der hittades kedjor, som förvaras i det kongliga museet. I de andra rummen har man påträffat ända till 63 skeletter, troligen soldater, som voro förlagda der och ej fingo öfvergifva sina poster.
På ena sidan om ofvannämde torg ligger den tragiska teatern på sluttningen af en liten kulle. De gamle valde alltid en dylik belägenhet för sina teatrar, emedan sluttningen underlättade uppförandet af de öfver hvarandra sig höjande bänk-raderna. På spetsen af kullen är en portik, dit åskådarne togo sin tillflykt vid regnväder.
Teatern har formen af en halfcirkel, liksom de flesta moderna. Mellan scenen och salongen (cavea) är en afskrankning med sju nischer för musikanter. Detta var de gamles orkester. Den del af teatern, som låg der närmast och svarar mot vår parterr, var bestämd för dekurionerna, presterna i Augusti tempel och de förnämsta magistratspersonerna. De öfriga platserna voro fördelade på samma sätt som i amfiteatern.
Till venster om den tragiska teatern ligger en mindre, som kallas Odeum. Den nyttjades till uppförande af komedier samt vid poeternas täflingar. Den rymmer 1,500 åskådare.
Helt nära teatrarne ligger Isis-templet. Det är bygdt af tegelstenar, i en mera behaglig än ädel stil, men med en mängd intressanta och väl bibehållna detaljer. Man fann här en mängd af de saker, som begagnades vid de hemlighetsfulla ceremonierna, lampor och vaser af brons och lera, kandelabrar, som till formen imiterade lotus-plantor och dess blommor, kärl, i hvilka offrens inelfvor förvarades, och en mängd underliga redskap, utsirade med Isis’ och andra egyptiska gudomligheters attributer.
Uti en sal, hvars väggar voro prydda med de mest fantastiska målningar, påträffades skelettet af en prest, ännu sittande till bords. Öfverlefvor efter måltiden, äggskal och fågelben, ett glas och en vinkruka lågo på golfvet. Bredvid honom funnos äfven några kokkärl. Från salen kommer man in i ett kök, der man hittade flera kärl, ben af djur och en hög snäckskal samt fjäll och ben efter något slags fisk. Bakom köket fanns ännu ett rum, mot hvars mur stödde sig skelettet af en annan prest, hvilken med en yxa i handen sökt genombryta väggen.
Midt uti templet är ett slags kapell eller högaltare, dit man uppstiger på sju trappsteg af hvit marmor. Der stod en liten Isis-bild, hälften förgyld och hälften rödmålad. Under altaret är en löntrappa, dit presterna gingo att gömma sig, då de afgåfvo sina orakelsvar i gudinnans namn.
Vid ingången till templet fins en låda, der gåfvorna nedlades, och tvänne kärl för renings-vattnet.
Ett stycke utanför låg en tredje prest, belastad med en otrolig mängd mynt och dyrbarheter. Han hade begifvit sig på flykten, plundrande templet och lemnande kamraterna åt deras öde, men öfverraskades af döden få steg från de andras lik.
Såväl uti detta qvarter som i trakten rundtomkring Forum Civile finnas få enskilta hus. Man ser ej annat än tempel, basilikor, kurior och andra offentliga byggnader. Men från Forum leda en mängd breda och långa gator åt de qvarter, hvilka upptogos af butikerna och de privatas boningar.
Butikerna bafva oftast på väggen utåt gatan målningar eller skulpterade figurer, hvilka alludera på handelns beskaffenhet och tjenade till skyltar. Utanför ett apotek ser man en orm, som slukar en tallkott: ormen var försigtighetens och helsans sinnebild, och tallkotten var helgad åt Eskulapius. En basrelief, föreställande vinskördare, är skylt åt en vinhandel. En get är målad utanför ett mjölkmagasin, och Ulysses, i det ögonblick då han skjuter ifrån sig den trolldryck, som Circe förrädiskt bjuder honom, pryder ett försäljningsställe för varma drycker.
Omvexlingen och mängden af de föremål, som man funnit i alla dessa butiker, är otrolig. I Neapels kongliga museum, der de förvaras, kan man göra en fullständig kurs i den romerska arkeologien.
I en bildhuggares atelier fann man en mängd marmorstatyer, ett par nästan fulländade, några nyligen påbegynta och tvänne, hvilka endast voro ebåcherade. En fullständig samling af för konstnären nödiga verktyg påträffades äfven. Denna upptäckt har lemnat rika upplysningar i afseende på de gamles skulptur.
På ett annat ställe ligger ett hus tillhörande en pastejbagare (pistor dulciarius). Butiken, der bakelserna försåldes, ligger åt gatan. Bakom en gård låg verkstaden med fyra små qvarnar och en ugn af egen konstruktion. Den hade tvänne rum öfver hvarandra. Det undre, som var eldstaden, uppsläppte värmen genom en oval öppning i dess hvalf till den öfre afdelningen, der degen insattes för att stekas.
I en fabrik för kläders färgande och tvättande tycktes allt ha tillgått i stor skala. Der funnos stora bassiner, i hvilka kläderna tvättades, vaser fyllda med kalk, en mängd tvål, glasflaskor innehållande flytande ämnen, ugnar och stora kittlar. Väggarne voro betäckta med målningar, som alludera på yrket.
I Pansas hus bodde en försäljare af färger för freskomålningar. Man fann en mängd färger at olika slag, temligen väl bibehållna. Några af dem voro naturliga och igenkändes lätt, men de sammansatta ha varit ett föremål för kemisternas och konstnärernas ifriga undersökningar och diskussioner.
En annan butik i samma hus var en bagarbod med sina qvarnar, ugnar och vedmagasin. I ett apotek funnos vaser innehållande torkade medikamenter, piller och kärl för tillblandningar.
Mycket ofta förekomma i Pompeji butiker, der man sålde varma drycker. Detta slags bodar kallades termopoler. De äro försedda med sin disk, beklädd med marmor, flera hyllor och en spis, der dryckerna höllos varma. Man har funnit spillror efter glas och koppar, och på disken synas ännu ringar, der de fuktiga kopparne smutsat marmorn.
Dessa ställen voro, att dömma efter de gamle författarne, icke särdeles väl beryktade. Man kan också just icke draga några fördelaktiga slutsatser af de målningar, som pryda väggarne af en termopol. De föreställa karlar, som sitta till bords med qvinnor, hvilka ha hufvudet insvepta i dylika kapuschonger som Messalina bar, då hon ej ville bli igenkänd. På andra taflor förekomma män, som dricka eller spela. Rummet har flera diskar och hyllor för dryckesvaror och födoämnen. En dörr leder till ett rum med särskilt utgång åt gatan. Ett par små portar föra till tvänne kabinetter, hvilka kommunicera med ett närbeläget hus. Det hela utvisar att etablissemanget hade mer än en bestämmelse.
Alla dessa butiker och krogar voro vanligen försedda med inskriptioner, i hvilka deras egare anropade någon hög herres beskydd. Detta kan ungefär svara mot nutidens skyltar och annonser, der man finner titlarne hofskräddare, hofjuvelerare, etc, och alla dessa Jenny-Lind-cigarrer, Kossuth-handskar, prinsessans thé-bröd, prinsens droppar, halsdukar à la Metternich och nyckelknippor à la drottning Victoria.
De gamles lif var i främsta rummet offentligt, och med undantag af de timmar, som egnades åt sömnen och måltiderna, tillbragte de nästan hela dygnet på forum eller under portikerna. Deraf bära deras bostäder tydliga spår. Deras atrium var väl på sätt och vis ej annat än ett forum inom hus, der de mottogo sina vänner, klienter och gäster och der de fortforo att lefva i fria luften.
Med undantag af atrium, en stor sal eller kanske rättare gård i midten af huset, som oftast var obetäckt eller åtminstone hade en öppning på taket, bestod den öfriga byggnaden af små trånga och obeqväma rum, der man ej gerna kunde uppehålla sig för annat än att sofva eller äta. Ett talande skäl för rummens ytterliga litenhet låg deruti, att hvart och ett användes till blott ett enda, en gång för alla bestämdt bruk, och mängden af dessa olika bestämmelser var hos de förmögnare ganska stor.
Den delen af huset, som låg närmare gatan hade en mera offentlig karakter. Der voro vestibyler och atrium med sina små salar, der gästerna väntade. Den andra sidan af huset inneslöt fruntimrens sängkammare, badet och matsalen samt en mängd små rum, bestämda för egarens enskilta bruk och med högst varierande ändamål. Huset vette vanligen på denna sidan åt en trädgård med blommor och fontän. De flesta af rummen hade inga fönster, utan fingo sin dager genom dörröppningarne.
Under all denna obeqvämlighet förnekade sig dock icke de gamles skönhetssinne. Väggarne voro betäckta med målningar och golfven med mosaiker, ibland föreställande mytologiska ämnen, ibland husliga föremål eller scener, alluderande på rummens bestämmelse, ibland rent af arkitektoniska dekorationer eller fantastiska arabesker.
Samma skönhetssinne återfinnes i den utomordentliga noggrannhet och elegans, med hvilken alla, äfven de simplaste husgeråd, äro förfärdigade. I sådana saker, der vi numera blott se på soliditet, ändamålsenlighet och godt pris, sågo pompejanerna på skönheten, och det icke i sista rummet. På en nyckel, en hammare, ett enkelt lerkärl, ett lås nedlade de ett arbete, som vi skulle anse förspildt. De ansågo att intet, äfven det obetydligaste, husgeråd borde vara smaklöst eller klumpigt. De sökte att sätta en stämpel af skönhet och elegans på hvarje föremål och derigenom förädla dess bestämmelse. Detta fina konstsinne, som är fritt från all affektation, är ett af de gamles mest karakteriserande drag.