Skattkammarön/Kapitel 16
| ← Kapitel 15 |
|
Kapitel 17 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson. |
Klockan var omkring halv två — tre glas, som det heter enligt sjömansterminologin — som de två båtarna gick i land från “Hispaniola”. Kaptenen, godsägaren och jag själv, talade igenom vår situation i kajutan. Hade det bara blåst den allra minsta smula vind, skulle vi ha överfallit de sex myteristerna som lämnats kvar ombord, kapat ankartrossen och givit oss iväg till sjöss. Men vinden hade mojnat helt, och för att göra vår hjälplöshet ännu mer fullständig, kom Hunter ner med nyheten att Jim Hawkins hade smugit sig ner i en båt och begivit sig iland med de övriga.
Det föll oss aldrig in att tvivla på Jim Hawkins, men vi var oroade för hans säkerhet. Med männen i det sinnestillstånd de befann sig i, föreföll hoppet om att åter få se gossen som mycket litet. Vi sprang på däck. Becket bubblade i däcksnåtarna; den otäcka stanken på detta ställe gjorde mig illamående; om man någonstans kunde lukta sig till feber och dysenteri, så var det på denna vidriga ankarplats. På backen, under ett uppspänt segel, satt de sex skurkarna och mumlade tillsammans; i land kunde vi se hur de två storbåtarna nu hade landat och att det satt en man i var och en av dem, alldeles där floden har sitt utlopp. En av dem visslade på ”Lillibullero”.
Väntan var en plåga, och vi bestämde, att Hunter och jag själv skulle bege oss iland med jollen, för att försöka få tag på information.
De andra båtarna hade gått åt styrbord till, men Hunter och jag rodde rakt in, i riktning mot där palissaden skulle finnas, enligt kartan. De två männen som vaktade båtarna verkade oroade av vår ankomst; ”Lillibullero” avbröts och jag kunde se hur de diskuterade vad de borde ta sig till. Om de hade försvunnit för att berätta för Silver så kunde allt ha tagit sig en annan vändning; men de hade sina order, antar jag och beslutade sig för att stanna kvar där de var och hålla sig lugna och fortsätta på ”Lillibullero”.
Det fanns en liten udde där i kustlinjen och jag höll en kurs som skulle föra den mellan oss och dem; så redan innan vi nådde stranden hade vi förlorat storbåtarna ur sikte. Jag hoppade ur och började springa så fort jag tordes, med en stor silkesnäsduk under hatten för hettans skull och två laddade pistoler i händerna för säkerhets skull.
Jag hade inte hunnit ett hundra yards [1] förrän jag nådde palissaden.
Så här såg den ut: En sötvattenskälla sprang fram på toppen av en kulle. Omgärdande kullen och källan hade de snickrat ihop ett stort blockhus tillräckligt stort för att rymma ett fyrtiotal personer och med en plattform och skyttevärn för musköter på alla sidor. Runt detta hade de röjt av ett stort område och anläggningen hade en sex fot hög inhägnad, utan portar eller öppningar, alltför kraftig för att kunna rivas utan tidsspillan och under stor möda och alltför gles för att belägrarna skulle kunna ta betäckning bakom den. Alla fördelar var på folkets i stockhuset sida; de kunde lugnt stå skyddade och skjuta ner de andra som vid rapphönsjakt. Allt de behövde var att hålla god vakt och ha provianterat rejält; eftersom allt annat än fullkomlig överrumpling gjorde att de skulle kunna hålla ut mot ett helt regementes belägring.
Vad som i synnerhet föll mig i smaken var källan. För även om vi hade gott om utrymme i “Hispaniola”s kajuta, med gott om vapen och ammunition, mat och utmärkta viner, fanns det något som vi aldrig tänkt tillräckligt mycket på — vi saknade vatten. Jag stod och tänkte på detta när en människas dödsskri kom rullande över ön. Ond, bråd död var mig inte främmande — jag har tjänstgjort hos Hans Kungliga Höghet Hertigen av Cumberland och sårades för egen del vid Fontenoy — men min puls ökade kraftigt, det måste jag erkänna. ”Nu dödade de Jim Hawkins”, var min första tanke.
En sak är att vara en före detta soldat, men något helt annat att fortfarande vara läkare till yrket. Vi har ingen tid att förlora i arbetet. Så jag bestämde mig omedelbart för vad jag skulle göra och utan tidsspillan återvände jag till stranden och hoppade ombord i jollen.
Lyckligtvis var Hunter en mycket skicklig roddare. Vi fullkomligt flög fram över vattnet och båten låg snart långsides med och jag var åter ombord på skonaren.
De var alla omskakade, naturligtvis. Godsägaren satt ner, vit som ett lakan och funderade över den röra han dragit in oss i, den gode mannen! Och en av de sex mannarna från skansen mådde inte särskilt mycket bättre.
”Han är”, sade kapten Smollett, ”en nybliven sjöman. ”Han var mycket nära att svimma, doktorn, när han hörde skriket. En sådan omgång till, och han kommer att gå över till vår sida.”
Jag berättade om min plan för kaptenen och oss emellan gjorde vi upp om hur den i detalj skulle genomföras.
Vi placerade gamle Redruth i gången mellan kajutan och skansen, med tre eller fyra laddade musköter och en madrass som skydd. Hunter rodde runt jollen till akterkastellet och Joyce och jag satte igång att lasta den med kruttunnor, musköter, skeppsskorpor, tunnor med fläsk, en konjakskagge och min ovärderliga medicinkista.
Under tiden stannade godsägaren och kaptenen kvar på däck och den sistnämnda ropade på rorgängaren, som förde befälet ombord.
”Herr Hands”, sade han, ”här är vi, två man med två laddade pistoler var. Om någon av er ger ifrån sig någon som helst slags signal, så dör den mannen.”
Detta överrumplade dem en hel del och efter ett kortare rådslag tumlade de nerför lejdaren, tvivelsutan för att anfalla oss i ryggen. Men när de såg att Redruth satt och väntade på dem i den avspärrade gången, gjorde de omedelbart helt om och ett huvud kikade upp igen på däck.
”Ner med skallen, din hund!” skrek kaptenen.
Och så försvann huvudet igen; och vi hörde inte mer av dem för stunden, dessa sex fega sjömän.
Nu hade vi lastat i så mycket vi vågade, huller om buller i jollen. Joyce och jag tog oss ut genom akterkastellets fönster och vi rodde mot stranden så fort våra åror kunde föra oss dit.
Denna andra tur gjorde verkligen vakterna på stranden konfunderade. ”Lillibullero” avbröts återigen; och strax innan vi förlorade dem ur sikte bakom udden, rusade en av dem iland och försvann. Jag hade så när ändrat mina planer och förstört deras båtar, men jag fruktade att Silver och de andra kanske var i närheten och allt kunde ha gått om intet om jag var alltför djärv.
Vi var snart iland på samma ställe som förut och satte igång att bunkra provianten i blockhuset. Första vändan gjorde vi alla tre, fullt lastade och kastade in våra bördor över palissaden. Så lämnade vi kvar Joyce som vakt — ensam visserligen, men med ett halvdussin musköter — Hunter och jag återvände till jollen och tog en ny börda var. Så fortsatte vi utan rast ens för att andas, till dess hela lasten förts upp till blockhuset, där tjänstefolket intog ställningarna och jag, så fort jag förmådde, återvände till “Hispaniola”.
Att våga sig på en andra vända med båten verkade mer riskfullt än vad som varit fallet. De andra var visserligen fler till antalet än oss, men vi hade fördelen av att vara beväpnade. Inte en enda av männen i land hade någon musköt och innan de hade hunnit ta sig inom skotthåll med sina pistoler, smickrade vi oss med att ha hunnit att ge ett halvdussin av dem vad de tålde.
Godsägaren väntade på mig vid akterkastellets fönster och nu var all hans blekhet borta. Han tog emot tampen och gjorde fast den och vi fortsatte lasta båten för allt vad vi var värda. Fläsk, krut och skorpor var vår last, med endast en musköt och en huggare var för godsägaren, mig själv, Redruth och kaptenen. Resten av vapnen och krutet slängde vi överbord på två och en halv famnars djup [2], så att vi kunde se det ljusa stålet glittra djupt under oss i solskenet, på den rena sandbottnen.
Nu hade tidvattnet vänt och ebben närmade sig; och fartyget svängde runt sitt ankare. Vi hörde avlägset hur röster ropade i riktning mot de två storbåtarna; och även om det lugnade oss för Joyces och Hunters skull, vilka ju befann sig österut, förstod vi att vi måste skynda oss iväg.
Redruth drog sig tillbaka från sin plats i gången och hoppade i båten, som vi nu fört midskepps, för att underlätta för kapten Smollett.
”Nå, mannar”, sade han, ”kan ni höra mig?”
Ingen i skansen svarade.
”Abraham Gray — det är dig jag talar med.”
Fortfarande inget svar.
”Gray”, återtog herr Smollett, en aning högre, ”jag lämnar nu detta fartyg och jag befaller dig att följa med din kapten. Jag vet att du innerst inne är en ärlig man och inte en enda av er är så usel som ni nu låtsas vara, det vågar jag påstå. Jag håller klockan i handen och ger er trettio sekunder att komma med oss.”
Så blev det tyst.
”Nå, men så kom då, min gode man”, fortsatte kapten; ”släpa inte benen efter dig. Jag riskerar mitt eget och dessa herrarnas liv och lev för varje sekund.”
Så hördes plötsligt liv och rörelse och ljudet av slagsmål och så tumlade Abraham Gray med ett knivhugg på ena kinden och sprang fram till kaptenen, som en hund vars husse visslat på den.
”Jag följer med er, kapten”, sade han.
Och i nästa stund hade han och kaptenen hoppat ner till oss andra och vi stötte ifrån och gav oss av.
Vi hade kommit undan från skeppet, men ännu var vi inte iland och i skydd i vårt blockhus.
Fotnoter: