Skattkammarön: Kapitel 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 14
Skattkammarön
av Robert Louis Stevenson

Kapitel 15. Mannen på ön
Kapitel 16  →
På Wikipedia finns en artikel om Robert Louis Stevenson.


Från kullens sida, som var brant och stenig, kom en handfull grus som lossnat ner rasslande och studsande genom lövverket. Mina ögon vändes instinktivt åt det hållet och jag såg en skugga hoppa in med stor snabbhet bakom en tallstam. Vad det var — en björn, en människa eller en apa, kunde jag inte med visshet avgöra. Det var något mörkt och raggigt; mer kunde jag inte se. Men skräcken för denna nya varelse fick mig att stanna där jag var.

Jag var nu, tycktes det, fångad i en fälla; bakom mig hade jag mördarna och framför mig detta kringsmygande obeskrivbara. Och jag började genast att föredra de faror som jag kände till, framför de okända. Silver själv framstod som mindre fruktansvärd i förhållande till denna skogsvarelse och jag vände på klacken och såg mig noga om över axeln medan jag började gå tillbaka i mina egna fotspår i riktning mot båtarna.

Genast dök varelsen upp igen och började, genom att beskriva en vid cirkel, genskjuta min väg. Jag var i vilket fall utmattad; men hade jag varit utvilad och lika pigg som då jag steg upp, så insåg jag att det dock hade varit lönlöst för mig att tävla i fråga om hastighet med en motståndare av detta slaget. Från den ena trädstammen till nästa sprang den som ett rådjur, men på två ben som en människa, men till skillnad från alla andra människor jag sett sprang den nästan dubbelt framåtböjd. Men ändå var det en människa jag såg, det kunde jag inte längre tvivla på.

Jag mindes vad jag har hört om kannibaler. Det var på gränsen att jag skrek på hjälp. Men blotta det faktum att det rörde sig om en människa, om än en vilde, tröstade mig något och min skräck för Silver väcktes i motsvarande grad. Jag stod därför stilla och försökte komma på en utväg; och då jag funderade på detta, kom jag plötsligt att tänka på min pistol. Så snart jag mindes att jag inte var hjälplös, väcktes åter modet i mitt bröst och jag vände mig beslutsamt mot denne öman och vandrade raskt åt hans håll.

Han hade nu dolt sig bakom en annan trädstam; men han måste ha iakttagit mig noga, för så fort han såg att jag började röra mig åt hans håll, trädde han fram och tog ett steg för att möta mig. Så tvekade han, drog sig tillbaka, kom fram igen och, till min stora förvåning och förvirring, kastade han sig på sina knän och sträckte fram sina knäppta händer, som i bön.

Treasure-island02.png

Då stannade jag igen.

”Vem är ni?” frågade jag.

”Ben Gunn”, svarade han och hans röst var hes och besynnerlig, som gnisslandet från ett rostigt lås. ”Jag är den stackars Ben Gunn, det är jag och jag har inte talat med en kristen människa på tre långa år.”

Jag kunde nu se att han var en vit man som jag själv, och att hans drag inte var oangenäma. Hans skinn, där det inte var täckt, var brynt av solen — till och med läpparna var svarta — och hans ljusa ögon tog sig tämligen märkliga ut i det mörka ansiktet. Av alla tiggare jag någonsin sett eller föreställt mig, tog hans trasor till klädedräkt priset. Han var klädd i bitar av gammal segel- och vaxduk och detta obeskrivbara lappverk hölls samman av ett helt system av de allra mest varierande och udda fästanordningar — mässingsknappar, pinnar och öglor av tjärat tågvirke. Kring livet bar han ett gammalt läderskärp med mässingsspänne, vilket var det enda rejäla i hela hans utstyrsel.

”Tre år!” utbrast jag. ”Har ni lidit skeppsbrott?”

”Nej kamrat”, sade han; ”strandsatt.”

Jag hade hört talas om detta och visste att det stod för en fruktansvärd strafform, nog så vanlig bland piraterna, när de satte av delinkventen iland med lite krut och ammunition på någon avlägsen och öde ö.

”Strandsatt för tre år sedan”, fortsatte han, ”och har levt på getterna sedan dess, och bär och ostron. Varhelst en man hamnar, är min mening, bör han kunna finna föda. Men kamrat, jag längtar så efter kristen mat. Du har väl möjligen inte lite ost på dig? Inte? Nå, många nätter har jag längtat mig sjuk efter ost — grillad, för det mesta — och vaknat upp för att finna att jag befann mig här.

”Om jag någonsin kommer ombord igen”, sade jag, ”så skall ni få så mycket ost som ni någonsin klarar av att sätta tänderna i.”

Hela tiden hade han känt på tyget i min jacka, strukit mina händer, sett på mina stövlar och i allmänhet, mellan sina ord, uppvisat en barnslig glädje över att åter se en medmänniska. Men vid de sista orden kikade han på mig med en slags förvånad slughet.

”Om du någonsin kommer ombord igen, säger du?” upprepade han. ”Men vem skulle hindra dig?”

”Inte ni i alla fall”, blev mitt svar.

”Och det har du rätt i”, utropade han. ”Men, hör du — vad heter du egentligen?”

”Jim”, sade jag honom.

”Jim, Jim”, sade han, tämligen nöjd, uppenbarligen. ”Jo Jim, jag har levt en syndares liv så skamligt att du skulle skämmas bara av att höra talas om det. Skulle du, till exempel kunna tro, att jag någonsin haft en god och gudfruktig mor — nu när du ser mig?” frågade han.

”Nja, kanske inte”, svarade jag.

”Just det”, svarade han, ”men det har jag — mycket god och gudfruktig. Och jag var en snäll och lydig gosse, som kunde rabbla katekesen som ett rinnande vatten, så fort att man inte kunde skilja det ena ordet från nästa. Och se vad det blivit av mig, Jim, och alltsammans började med att jag singlade slant på de dödas gravar. Det var så det började, men det var inte slut med det; och det sa min mor också, och hon predikade för mig, det gjorde hon, den välsignade kvinnan! Men det var ödet som förde mig just hit. Jag har funderat mycket här på min öde ö, och bestämt mig för att bättra mig. Tro inte att jag går hårt åt rommen — kanske en fingerborg som styrketår då och då. Jag har bättrat mig och skall bli en god människa och vet hur jag skall bära mig åt för att lyckas. Och Jim” — sade han, såg sig omkring och sänkte sin röst till en viskning — ”Jag är rik.”

Jag hade nu kommit till slutsatsen att den stackars mannen blivit vansinnig i sin isolering, och jag antar att det måste ha synts i mitt ansikte, eftersom han upprepade sitt påstående med eftertryck: ”Rik! Rik! säger jag. Och jag skall säga dig en sak: Jag skall göra en riktig herreman av dig, Jim. Å, Jim du kommer att tacka din lyckliga stjärna för att du var den som fann mig först!”

Så mörknade plötsligt hans blick och hans grepp om min hand hårdnade och han höjde hotfullt ett pekfinger framför mina ögon.

”Nå Jim, säg mig nu sannningen: Du kommer väl inte från Flints skepp?” frågade han.

Då fick jag ett lysande infall. Jag började tro mig ha funnit en allierad och jag svarade honom omedelbart.

”Det är inte Flints fartyg och Flint är död; men jag skall säga er som sanningen är, som ni ber mig — några av Flints mannar finns ombord och det är vår stora olycka.”

”Inte en — en enbent man?” flämtade han till.

”Silver?” frågade jag.

”Ja Silver”, sade han, ”så hette han.”

”Han är kock och ledare för ligan.”

Han höll mig fortfarande om handleden och vid dessa ord gav han den en rejäl tryckning.

”Om det är Långe John som skickat hit dig”, sade han, ”så är jag så gott som död redan, det vet jag nog. Men var trodde du att du nu befann dig?”

Jag hade genast bestämt mig och som svar berättade jag för honom hela historien om vår resa och den situation vi nu befann oss i. Han lyssnade med största intresse och när jag var klar klappade han mig på huvudet.

”Du är en duktig gosse, Jim”, sade han; ”men ni sitter så förbaske mig i en riktig knipa. Nå, lita bara på Ben Gunn — Ben Gunn är mannen att klara upp det hela. Men tror du att din godsägare skulle visa sig i stånd att visa sin barmhärtighet mot en syndare som hjälpte honom — han sitter ju rejält i klistret han med, som du berättade.”

Jag sade honom, att godsägaren var den mest frikostige man jag någonsin träffat.

”Javisst, men du förstår”, replikerade Ben Gunn, ”jag menade inte att han skulle ge mig jobb som grindvaktare och kläder med livréer på och sådant där; det är inte riktigt min stil, Jim. Vad jag menar är, är det troligt att han skulle gå med på att ge mig, låt oss säga, tusen pund av de pengar som redan är så gott som mina egna?”

”Det är jag säker på”, sade jag. ”Vad som avtalats är, att alla ombord skulle dela lika.”

”Och jag skulle få följa med ert fartyg hem igen?” tillade mannen med slug min.

”Men”, utbrast jag, ”godsägaren är en riktig gentleman. Och dessutom, när vi blivit av med de andra, så behöver vi all hjälp vi kan få med att segla henne hem igen.”

”Å”, sade han, ”det är sant.” Och han verkade mycket lättad.

”Nå, nu skall jag säga dig en sak”, fortsatte han. ”Det skall jag säga dig och ingen annan. Jag var ombord på Flints skepp då han grävde ner skatten; han och sex andra — sex starka sjömän. De gick iland och blev borta en vecka och vi andra låg beredda ombord på den gamla Walrus. En vacker dag hör vi signalen och där kommer Flint själv i en liten båt och han har huvudet inlindat i en blå huvudduk. Solen hade just gått upp och han var likblek i synen. Men där var han, tro mig på mitt ord, och de andra sex var alla döda — döda och begravna. Hur han gått tillväga kunde ingen av oss ombord räkna ut. Det hade varit strider, mord och ond, bråd död hela tiden — han mot sex andra män. Billy Bones hette styrmannen och Långe John hans andrestyrman; och de frågade honom var skatten fanns. ’Å’, säger han då, ’ni kan ju gå iland och leta efter den, om ni vill, men då blir ni kvar där’, säger han; ’men det här fartyget ska ge sig av efter mer, så ta mig djävulen!’ Det var vad han sade.

Nå, så var jag mönstrad i ett annat fartyg för tre år sedan och vi siktade den här ön. ’Grabbar’, säger jag, ’här ligger Flints skatt; låt oss gå iland och leta rätt på den.’ Kaptenen gillade inte idén speciellt mycket, men mina kamrater och jag var av en annan mening och stack i land. I tolv dagar sökte vi efter den och för var dag blev de alltmer ilskna på mig, tills en vacker morgon de gick ombord igen, alle man. ’Men inte du inte, Benjamin Gunn’ sade de till mig, ’här har du en musköt’ sade de, ’och en yxa och spade. Stanna kvar du här, och hitta Flints pengar. Sedan kan du behålla dem för egen del’, sade de.”

”Tja Jim, tre år har jag nu varit här och inte fått en enda bit kristen mat i mig. Men se nu på mig; ser jag ut som en man som seglat för om masten? Nej, säger du. Det har jag inte heller, skall jag säga dig.”

Och så blinkade han åt mig och nöp mig hårt.

”Nämn precis de orden för din godsägare, Jim”, fortsatte han. ”Nej, det har han inte, exakt de orden. Tre år var han ensam på den här ön, dag och natt, i regn och sol; och ibland bad han en bön (skall du säga) och ibland tänkte han på sin gamla mor och om hon fortfarande var i livet (skall du säga); men huvudparten av Gunns tid gick åt till annat (det skall du också säga) — han sysslade mestadels med andra frågor. Och så skall du ge honom en nypning, precis som jag gör nu.”

Och så nöp han mig igen, på det allra mest förtroliga sätt.

”Och så”, fortsatte han, ”så går du vidare och säger så här: Gunn är en bra karl (säger du) och han hyser mycket större förtroende - mycket större, lägg väl märke till det — för en verklig gentleman än för dessa lyckoriddare, eftersom han själv var en av dem.”

”Ja”, sade jag, ”jag förstår inte ett ord av det ni har sagt. Men det gör varken till eller från; hur skall vi ta oss ombord?”

”Aha”, sade han, ”det är ju ett bekymmer, helt klart. Men vi har ju alltid min båt, som jag har byggt med mina egna två händer. Jag förvarar henne under den vita klippan. I värsta fall kan vi pröva den, efter mörkrets inbrott. Hallå!” avbröt han sig. ”Vad tusan var det där?”

Just i samma ögonblick, trots att det var en eller ett par timmar kvar till solnedgången, genljöd ett kanonskott, som ekade över hela ön.

”De har börjat strida!” utropade jag. ”Följ mig!”

Och jag började springa mot ankarplatsen och hade fullkomligt glömt bort min skräck. Och bredvid mig sprang den strandsatte mannen i sin getskinnsklädsel, snabbt och lätt.

”Till vänster — vänster!” sade han; ”håll åt vänster, Jim min vän! In under träden! Det var där jag dödade min första get. De kommer inte ned hit längre, eftersom de flytt upp i bergen av rädsla för Benjamin Gunn — åhå, och här har vi bregravningsplatsen” (han måste ha menat begravningsplatsen) ”Ser du gravhögarna? Jag brukar gå hit och be lite nu och då, när jag tror att det kanske är söndag. Det var ju inte precis som att gå i kyrkan, men jag tyckte alltid att det var liksom lite mer högtidligt här; och så skall du säga, att gamle Ben Gunn var ju alldeles ensam — varken präst eller så mycket som en Bibel eller en flagga, ska du säga.”

På detta vis fortsatte han att tala medan vi sprang; och han vare sig förväntade sig eller fick några svar.

Kanonskottet följdes, då det gått ett bra tag, av en salva gevärsskott.

Och så blev det tyst igen och så, inte en kvarts mile [1] framför oss, såg jag hur Union Jack fladdrade i vinden över träden.



Fotnoter:

  1. 401 meter.


Skattkammarön av Robert Louis Stevenson
Första delen — Den gamle piraten

Karta över Skattkammarön | 1. Den gamle sjöbjörnen på Amiral Benbow | 2. Svarta hunden dyker upp och försvinner | 3. Svarta lappen | 4. Sjömanskistan | 5. Slutet för den blinde mannen | 6. Kaptenens efterlämnade papper

Andra delen — Skeppskocken
7. Jag reser till Bristol | 8. Vid krogen Kikarens skylt | 9. Krut och vapen | 10. Seglatsen | 11. Vad jag fick höra i äppeltunnan | 12. Vi håller krigsråd

Tredje delen — Mina äventyr i land
13. Hur mina äventyr inleddes | 14. Det första anfallet | 15. Mannen på ön

Fjärde delen — Blockhuset
16. Berättelsen fortsätts av doktorn: Hur vi kom att överge fartyget | 17. Berättelsen fortsätts av doktorn: Den sista turen med jollen | 18. Berättelsen fortsätts av doktorn: Slutet på första dagens strider | 19. Berättelsen återupptas av Jim Hawkins: Försvaret av blockhuset | 20. Silver förhandlar | 21. Anfallet

Femte delen — Mina äventyr till havs
22. Hur mina äventyr till sjöss inleddes | 23. Tidvattnet går ut | 24. På öppna havet | 25. Jag stryker Jolly Roger | 26. Israel Hands | 27. "Piastrar!"

Sjätte delen — Kapten Silver
28. I fiendens läger | 29. Svarta lappen — igen! | 30. På heder och ära | 31. Skattjakten — Flints kompassnål | 32. Skattjakten — rösten bland träden | 33. En hövdings fall | 34. Slutet på historien