Skogsstyrelsens underdåniga berättelse angående skogs- och jagtväsendet i Sverige intill år 1870/Administrationen

←  Öfversigt af skogs- och jagtlagstiftningen.

Skogsstyrelsens underdåniga berättelse angående skogs- och jagtväsendet i Sverige intill år 1870. Bidrag till Sveriges officiella statistik. Skogsväsendet (BiSOS Q).

Uppkomsten af allmänna skogar.  →

Administrationen.

Redan under medeltiden förekommo med säkerhet här i landet »vild-, djur- eller fogelskyttar», såsom de sedermera under 1500-talet benämndes. Bruket att anställa sådane, som hade sin naturliga anledning uti villebrådets dåvarande stora betydelse för hushållningen, gynnades af den förkärlek, som adeln egnade jagten. Vid sidan af skyttarne omförmäldes »jägare», som utmärkte sig genom en större utbildning uti yrket än den i landet vanliga. De voro sannolikt hemmastadde uti de metoder för jagt, som brukades i det sydliga Europa och hade, efter hvad det vill synas, uteslutande till uppgift att sysselsätta sig med djurfång, medan åter skyttarne antagligen tillika varit hemmansbrukare.

Regentens lefnadssätt stod under ifrågavarande tid i nära öfverensstämmelse med stormännens. Hufvudsakliga skilnaden låg deruti, att den förre gemenligen förfogade öfver mera betydande tillgångar. Han torde alltså kommit att i sin tjenst anställa större antal af jägare och skyttar än det, hvartill stormännen hade tillfälle. En giltig anledning till nämnda förhållande låg också uti den dyrbara hofhållningen, för hvars uppehållande fordrades ansenliga förråder af kött, skinnvaror m. m.

Med temligen stor säkerhet må man sålunda kunna antaga, att flere af medeltidens regenter förutom de hoffolket tillhörande jägare, som vistades i deras närhet, haft skyttar i landsorterna, med åliggande för dem att å mer eller mindre bestämda tider af året till hofvet inleverera villebråd. Från Gustaf Wasas vistelse i Dalarne kort före befrielsekriget omtalas en »kronoskytt» med namn Sven Elfsson i Isala by som troligen haft en dylik anställning.

Gustaf I hade i sin tjenst åtskilliga personer, som för hans räkning voro upptagne af jagt och djurfång. Han rönte till och med en viss svårighet att förskaffa sig så många sådana, som han hade önskat. Derpå häntyder bland annat hans uti bref den 7 september 1525 till danske riksmarsken Tyge Krabbe ställda begäran, att denne, om han hade någon god jägare till öfverlopps, skulle sända den till konungen under löfte å den sistnämndes sida att i sådant fall »byta och dela» med riksmarsken »den del der god är», och uti bref den 6 februari påförande år förnyades begäran, med tillägg att konungen jemte jägaren ville hafva »ett godt par stöfvare».^[1] Äfven från andra håll sökte konungen förskaffa sig till djurfång lämpliga personer. Den 2 mars 1544 skref han till Nils Grabbe i Wiborgs län med anmodan att sända göda »fågelfängare och skyttan», som kunde skjuta hvarjehanda skogsfågel i synnerhet järpar; och den 9 oktober samma år anbefalldes anskaffande af en hornbåge till den »finske vildskytt», som dragit till Gripsholm. Ofta omförmäldes under Gustaf I:s regering en person vid namn Claus Djureskytte. Till honom, som någon gång kallades konungens trotjenare, öfverläts enligt kongl. brefvet den 1 juli 1539 att å efterlefnaden af åtskilliga der meddelade föreskrifter i fråga om jagt å hjort och bind m. m. utöfva uppsigt^[2] under hotelse att, om han dervid såge genom fingrarne, han skulle straffas till lif och gods.

Särskilda förläningar meddelades personer för dylik uppsigt eller andra med jagten sammanhängande ändamål. Så erhöll enligt kongl. brefvet den 26 mars 1541 en »her Anders Jegere», jemte confirmation af Torsö prestegäld, den närliggande Odensön, under vilkor att han noga skulle tillse, att fridkallade djur ej der skötes eller utöddes; och ofvannämnde Claus Djureskytte fick den 10 juli 1552 förläning af vissa nybyggen å Edsweden (sedan benämnd Edsmärren) i Westergötland, med skyldighet att »dher emoth uppehålla salt och tunneträ tills dhen willebråd han till wårt behoff församblandes eller skjutandes warder».

Oafsedt de särskilda uppdrag, som härutinnan lemnades vissa personer, tillhörde den allmänna tillsynen, att kongl. påbud och befallningar rörande jagt och skogsvård åtlyddes, vederbörande fogdar och öfver dem de ståthållare eller andra befallningsman, som i de olika orterna å konungens vägnar bjödo och befallde.

För de högre embetsmännen förefanns och fortlefde sedermera rätt att till eget behof fälla villebråd å kronomark. En antydan härom innebär det kongl. bref, som den 14 mars 1673 utkom, innehållande, att ingen landshöfding finge hafva i sin tjenst flere än två skyttar, utan att dessa dock skulle få fälla något högdjur vidare än lagen föreskrefve, hvarmed sannolikt menades, att de i lagen förbudna tiderna skulle iakttagas. Äfven nu gällande jagtstadga tillägger såsom bekant Kongl. Maj:ts befallningshafvande för egna personer jagträtt å kronoskog inom deras tjenstgöringsområde.

Nu omförmälda förmån torde väl hafva varit de lägre embetsmännen förvägrad. Att märka är dock, hurusom under 1500-talet deras verksamhet ej var begränsad till utöfvande af uppsigt å jagtvården, utan inträffade ej sällan, att föreskrifter i fråga om de djur, som till konungens behof borde inom en viss ort fällas, kommo för verkställighet dem till hända. Härigenom fingo de emellertid ett sådant bestyr med jagten, som lätt för dem möjliggjorde att tillgodose egna intressen, hvarföre förbud måste ibland till dem utfärdas att fälla högdjur.^[3]

Temligen oförändrade tyckas förhållandena uti ifrågavarande hänseende bibehållit sig under senare delen af sistnämnda århundrade. Esomoftast utsände konungen under denna tid sina personliga tjenare för att i landsorten fälla villebråd. Exempel härpå erbjuder den kongl. befallning, som den 19 juni 1576 lemnades drabanten Olof Larsson att begifva sig till Westergötland och Dalsland för att der med undersåtarnes tillhjelp till konungens eget behof fälla inemot 50 elgar, hjortar och rådjur samt efter skedd insaltning sända köttet till konungen.

I den mån regenterne af vigtigare göromål hindrades att egna en noggrannare uppmärksamhet åt jagtvården, framträdde behofvet af särskilda förtroendemän för utöfvande af uppsigt å densamma, likasom å hushållningen vid de kongl. djurgårdarne.

Väl meddelades redan under Johan III:s regering förordnande för några personer, tillhörande högadeln, att inom en eller annan trakt af riket hafva en viss tillsyn uti nyss berörda hänseende; men dessa uppdrag^[4] voro, efter hvad det vill synas, af temligen tillfällig natur och afsågo sannolikt i framstå rummet att utan hänsyn till stånd bereda tillämpning af jagtförordningarne.

Mera omfattande och varaktig var den anställning, som den 16 mars 1595 lemnades Nils Claesson till Alebäck. Honom uppdrogs nämligen enligt fullmakt nämnda dag att vara konungens jägmästare med skyldighet att hafva uppsigt öfver Kongl. Maj:ts djurgårdar samt försvara Kongl. Maj:ts och kronans parker och »all djurfällning emot lag och rätt».

Under den sedermera följande tiden omnämndes allt oftare jägmästare och jägare. I kongl. bref den 24 januari 1604 lemnades ett visst uppdrag åt »jägmästaren Michel Wachtmester» och uti bref från konungen samma år omförmäldes den 4 februari »Hans Jäger» och den 21 augusti »Chilian Christianson Jägare».

Möjligen lemnades redan till dessa och andra personer, som i landsorterna vunno anställning såsom jägmästare, jägare eller skogvaktare, ett visst inseende öfver skyttarne, men detsamma, om det ens ifrågakomma, hade näppeligen någon större betydelse. Vigtigare var det, att den 27 juni 1613 till öfverjägmästare utnämndes en inflyttad tysk, Stellan Otto Mörner, som dessförinnan år 1606 förordnats till öfverhofjägmästare. Den honom tilldelade titeln af öfverjägmästare utmärker beskaffenheten af det meddelade uppdraget och den öfveruppsigt, som honom tillkom öfver de i landsorten varande jägmästarne med flere. En omständlig fullmakt utfärdades för honom samtidigt dermed, enligt hvilken han skulle, bland annat, hafva tillsyn öfver kronans parker, som Sveriges lag konungen ensam förbehölle; i sammanhang hvarmed förekommo åtskilliga föreskrifter i fråga om jagt och skjutande, om fogellek, om björnar och varggårdar, anställande af skyttar m. m.

Vid sidan af nu omförmälda personer, hvilkas hufvudsakliga uppgift låg uti utöfning af jagten, förekommo andra, till hvilka en viss befattning med skogsvården öfverläts. Sålunda befullmäktigades den 7 augusti 1581 profossen i Vestergötland att hafva uppsigt öfver kronans skogar särdeles å Edsveden och alla de skogar, som läge utmed elfven, med förklarande, att bevis å förbrytelser, som af honom uppdagades, skulle insändas till konungens kansli; och den 3 september 1596 utfärdades försvarelsebref för Nils Berg, som på jägmästaren i Vestergötland Claes Jonssons begäran förordnats att hafva akt å kronans skogar och konungsparker i Vestergötland.

»Skogvaktare» omtalas allt oftare under början af 1600·talet, men desamma hade bestyr ej blott med skogsvården utan kanske förnämligast med jagten.

Den 2 april 1609 utnämndes till denna syssla i Jönköpings län Michel Jönsson i Tenhult; och den 25 januari 1619 utfärdades för Erich Knutsson en omständlig skogvaktarefullmakt, hvarest med anmärkning, att konungen tillsatt skogvaktare uppå alla sina skogar, denne Erich Knutsson förordnades till skogvaktare öfver »Callmarne, Tiust och Tuna Lhän och Södre och Norre Widbo», i hvilken egenskap honom skulle tillkomma att hafva inseende deröfver, att i dessa orter allt olaga skjutande blefve afskaffadt med skyldighet att »der han förnimmer någen som understår sigh till att slå djur eller gå opå Foglelekar och icke är af Oss dertill fbrordnader eller vttskickedh, dem skall han låta antekna och skicke Oss deres nampn och hvar the äre boendes eller hafwa sitt tillhåld, då wele wij fuller finna rådh till att låta näpsa dem, så att andre skole der hafva en warnagel af».

Godtgörelse till dessa tjensteman bereddes på olika sätt. Förutom upplåtelse af jord förekom en mera eller mindre omfattande skattefrihet. Så befriades den 17 februari 1606 fyra fogelskyttar i Nerike från de årliga utlagorna å sina hemman, och den 19 februari 1611 förklarades skogvaktare och djurskyttar i Vestergötland vara frie för årliga skatter, utskrifning, skjutsfärder, men ej från hjonelagspenningar.

Medgifvanden af delaktighet uti böter, som för öfverträdelser emot jagt- och skogsförordningarne ådömdes, blefvo äfvenledes tidigt en vigtig inkomstkälla för jägeribetjente. Redan den 30 juni 1599 inflöt uti då meddelad fullmakt för Petter jägare, som skulle hafva tillsyn, att ingen af adeln, ryttare, knekter eller andre å kronans skogar och parker i Vestergötland sköte några djur samt tillika åtala dem, som dermed besloges, uttryckligt berättigande att behålla tredjedelen af böterna; och 1638 års instruktion, som tillade jägeribetjente tredje penningen af böter och sakören samt medgaf kronans djur- och fogelskyttar frihet för gästning, skjutsning och utskrifning, uttalade säkerligen härmed blott hvad sedan längre tid tillbaka varit öfligt.

Kontant lön förunnades någon gång. Exempel härpå erbjuder omnämnda fullmakt för skogvaktaren Erich Knutsson, hvilken tillförsäkrades att »bekomma åhrligen sin Lhön och Beställning, som honom opå be:te tienst förordnet är», likasom att få »sin nödtörfftiga fordenskap», då han vore å tjensteresor stadd.

Vid bestämmande af de löneförmåner, som kommo jägeribetjente till del, blef emellertid städse den kontanta lönen en obetydlighet. Huru godtgörelse för de högre bereddes, visar sig af fullmakten den 13 februari 1613 för Nils Krake att vara »underjägmästare» i Vestergötland, utmärkande, att hans lön skulle vara 12 daler i penningar, samt härförutom 8 alnar i »packelaken», fri kost äfvensom en tredjedel af alla förbrutna skinn och hudar. Skogvaktarne tillades den 3 augusti 1616 skattefrihet å sina hemman; och uti meddelade förordnanden för djurskyttar att jaga på kronans allmänningsskogar inflöt under Gustaf II Adolfs regering merendels berättigande att för det, som levererades till Stockholms skinnkammare, få aförag å hemmansräntor eller kontant betalning och stundom fri förtäring och skjuts.^[5]

Flera omständigheter gifva vid handen, att under nu ifrågavarande tid kronoskyttar till stort antal funnits i landsorten. Ofvan omförmälda fullmakt för Stellan Mörner den 27 juni 1613 innehöll föreskrift för denne att förordna två djurskyttar i hvarje fögderi, och möjligen torde i många trakter, der ymnigt villebråd fanns, än flera skyttar hafva förekommit.

Dessförinnan likasom sedermera vållade skyttarne stridigheter emellan landets store. Uti den emellan konung Johan III och hertig Carl den 13 februari 1587 ingångna förlikningen stadgades, att hvarken konungens eller furstens skyttar finge öfverskrida en hvar af dem begge tillkommande landområden; och nära femtio år derefter intogs uti kongl. förklaringen den 28 juli 1634 försäkran, att konungens hejderidare, skogvaktare, djur- och fogelskyttar derefter ej skulle understå sig att göra ridderskapet och adeln något förnär å dess parker vid äfventyr att dömas till ett arbitralt straff.

Huru stort än antalet af dem var, som förvärfvat sig anställning såsom kronoskyttar, funnos dock många, som i denna egenskap utan lagligt berättigande ströko omkring i landet. Särdeles förrymde knektar och andra, som förlorat lust för stadigt arbete, egnade sig med förkärlek åt jagt och tilltvingade sig, under föregifvande att vara kronoskyttar, af den värnlöse bonden å landsbygden födoämnen och skjuts, hvarigenom de för befolkningen blefvo en verklig landsplåga.^[6]

Under drottning Kristinas regering åvägabragtes en bestämdare organisation af jägeripersonalen. Regeringsformen af år 1634 omtalade bland de höga riksembetena en riksjägmästare, hvilken skulle hafva, såsom det sades, »inseende på Konungens parker och jagerättigheter samt djurgårdar såväl som öffver Chronones skogar att där icke skeer intrång uthj; i liika måtto att rätta tiden j lagen eller stadgerne beskreffven observeras medh djur eller foglefänge och att biörne och skadeliga djurs jagt icke försummas; att icke bärande trädh emot lagh hugges eller chronan skeer i dess skogar inpass; att chronones Ållone och böke skogar förvändes till nytta; och så i liika måtto dirigera Konungens hoffjachter och laga att dee till dess lust och heder bestälte ähre. Under hans lydno skola vara Hoffjägemästare och deres underhaffvande, så djurewachtare, skogwachtare och så till allmänne skadelige djurs jacht Embetsmännen, enkannerligen fogdarne, landsman och allmogen vara honom eller hans fullmechtige fölgachtige».

Den 11 december 1635 utnämndes till riksjägmästare Carl Hård och uti samtidigt härmed meddelad fullmakt angåfvos hans skyldigheter.

Närmare bestämda blefvo dessa uti den år 1638 utkomna, i öfverensstämmelse med berörda fullmakt affattade instruktionen; enligt hvilken det skulle åligga riksjägmästaren bland annat tillse att kronans verklige skyttar försåges med särskilda tecken och vapen samt att förteckning å dem likasom å hejderidare årligen upprättades och till kronans räknekammare samt landshöfdingarne ingåfves; den, som origtigt angåfve sig för att vara kronans skytt, skulle gripas, till närmaste slott föras och uti knekterullorna inskrifvas. Likartad föreskrift förekom uti fullmakt den 26 februari 1638 för Paul de la Grange att vara jägmästare i Kalmar, Kronobergs och Jönköpings län.

Under 1600-talet tilltog så småningom antalet af de personer, som tillhörde jägeristaten. Uti 1646 års specialstat upptages såsom hörande under »Rijksjägeristaten» först och främst riksjägmästaren med en aflöning af 1500 daler silfvermynt jemte särskildt anslag för utfodring af fyra hästar,^[7] vidare två underjägmästare, 2 skogsridare, 2 falkofängare, hvarförutom omförmäldes hejderidare, skogvaktare och skyttar i landsändarne^[8] till ett ej angifvet antal, hvilka alla, med inberäknande af det, som tillkom riksjägmästaren, i aflöning bekommo ett belopp af 5,911 daler 2 öre.

Närmare uppgift å jägeribetjeningen finnes för år 1661. I den för detta år upprättade personalstaten omförmälas nämligen, förutom riksjägmästaren och hans handskrifvare, för Upland: 1 hejderidare, 2 falkenerare, 5 skogvaktare, af hvilka en var förordnad för fredsmilen omkring Upsala, 1 djurvaktare med 3 drängar vid Svart sjö och 1 rapphönsfångare med dräng; för Södermanland: 1 hejderidare och 8 skogvaktare; för Östergötland: 1 hejderidare, 8 skogvaktare, 1 rapphönsfångare med dräng, 1 djurvaktare, 2 ledevaktare och 5 drängar vid Om- berg, 1 djurvaktare jemte 3 drängar vid Linköping; för Småland: 3 hejderidare och 22 skogvaktare, deraf 11 i Jönköpings län, 6 i Vexiö län och 5 i Kalmar län; för Skaraborgs län: 1 underjägmästare, 1 hejderidare, 25 skogvaktare och 1 djurvaktare i Skara med 3 drängar; för Elfsborgs län: 1 hejderidare och 25 skogvaktare; för Nerike: 7 skogvaktare; för Vestmanland: 1 hejderidare, 1 djurvaktare vid Ulfvesund, 4 drängar och 4 skogvaktare, samt för Åland: 1 hejderidare, 2 skogvaktare och 4 skallfogdar. Staten för dessa visade en slutsumma af 9,022 daler s:mt. En betydlig del deraf synes dock hafva innehållits, så att den verkliga utgiften från statsverket blott belöpte sig till omkring halfva beloppet.

Uti öfriga delar af riket, der hvarken skogs- eller jagtvården påkallade någon jägeribetjening, torde också i allmänhet någon dylik icke hafva vid nu ifrågavarande tid förefunnits.

Der var det hufvudsakligen omsorgen för vilddjurens utrotande, som kunde föranleda anställning af jägeribetjente, men merendels var inom dessa trakter vanan vid vapnens bruk hos befolkningen så stor, att densamma under ledning af utsedde skallfogdar lätteligen kunde företaga de i lag föreskrifna åtgärderna mot de för boskapen mest farliga rofdjuren, såsom varg, utan att till biträde behöfva jägeribetjente.

Emellertid förtjenar det omnämnas, att redan uti den fullmakt, som den 19 augusti 1664 utfärdades för Erik Boye att vara underjägmästare, förklarades, att hans embete skulle isynnerhet deruti bestå, att söka utöda de odjur, som funnos i Finland och vållade allmogen stor skada. Häraf synes, att jägeribetjeningen ingalunda blott hade regenternes benägenhet för jagt att tacka för sin tillvaro, utan att den äfven förelades en för kulturens fortgång vigtig uppgift.

Kongl. resolutionen den 14 augusti 1682 medförde åtskilliga förändringar inom jägeristaten. Riksjägmästaresysslan^[9] indrogs, och till utöfvande af den uppsigt öfver jägeribetjente, som förut tillkommit innehafvaren af detta embete, lemnades föreskrift om förordnande af fyra jägerifiskaler. Härförutom omtalades såsom chef för jägeristaten inom hvarje län en öfverjägmästare. Någon sådan tillsattes dock ej för hvarje af de län, der en jägeripersonal fanns, utan inträffade det ofta, att en person var öfverjägmästare inom flera län. Så blef Gustaf Hammarin, adlad Hammarberg. öfverjägmästare år 1684 i Småland och derefter år 1697 i Skåne, Halland och Blekinge samt Östergötland. Vid samma tid synes också en annan person, en slägting till den sistnämnde vid namn Samuel Hammarin, adlad Hammarfeld, som förut varit landtjägare i Jönköpings län, hafva innehaft enahanda beställning i det sydliga Sverige.

Jägerifiskalerne,^[10] hvilkas löneförmåner utgjordes af bötesandelar och möjligen ersättning för rättegångskostnad uti af dem utförda mål, torde hufvudsakligen haft till åliggande att öfvervaka både det sätt, hvarpå jägeribetjente fullgjorde sina skyldigheter och den allmänna efterlefnaden af de särskilda förordningar, som för skogs- och jagtvården meddelats. Jägerifiskalerne utsträckte sin verksamhet äfven till Norrland.

Detta angifver kongl. resolutionen den 29 maj 1686 uppå samtlige allmogens uti södra och norra kontraktet af Helsingland gjorda ansökan att slippa jägerifiskalens emot dem anställda action och påbördade böter för skogshygge och svedjefall, dervid Kongl. Maj:t verkligen befriade de fällde från utgifvande af böterna.

År 1683 tedde sig jägeristaten enligt den upprättade personalförteckningen på följande sätt, nämligen: tre jägerifiskaler, en för Upland, Södermanland, Vestmanland, Öster- och Vestergötland jemte Bohuslän, en för Småland, Skåne, Halland och Blekinge samt en för Nerike, Vermland och Dal jemte bergslagen, Dalarne och Norrland, hvarjemte den öfriga skogspersonalen utgjorde för Upland: 1 underjägmästare, hvars tjenstgöringsdistrikt jämväl omfattade Vestmanland och Gestrikland, äfvensom 1 hejderidare och 10 skogvaktare; för Södermanland: 1 hejderidare och 8 skogvaktare; för Östergötland: 1 hejderidare, 8 skogvaktare, 2 djurvaktare, 1 ledvaktare och 6 drängar; för Kalmar län: 1 hejderidare och 5 skogvaktare äfvensom för Öland: 1 landtjägare och 12 skogvaktare, hvilka senare tillika skulle vara strandridare; för Blekinge: 1 hejderidare och 4 skogvaktare; för Jönköpings och Kronobergs län: 2 hejderidare, 17 skogvaktare samt 1 djur- och skogvaktare å Visingsö; för Elfsborgs län: 1 hejderidare, 21 skogvaktare och 12 skyttar; för Skaraborgs län: 1 underjägmästare, 2 hejderidare, 3 djurvaktare, 28 skogvaktare, 13 skyttar och 1 dräng; för Nerike: en underjägmästare jemväl för Vermland och Dal äfvensom 11 skogvaktare; för Vestmanland: 1 hejderidare, 1 djurvaktare öfver Ulfvesund, 3 drängar och 9 skogvaktare; för Åland: 1 hejderidare, 2 skogvaktare och 4 skallfogdar samt för Bohuslän: 1 hejderidare och 4 skogvaktare.

Någon lön för fiskalerne omförmäles ej; men aflöningen för de öfrige uppgick till ett sammanlagdt belopp af omkring 6,650 daler s:mt.

De omfattande bestyr med skogsvården å krono- och skattejorden, som under 1600-talet tilldelades jägeribetjente, alstrade en allt bestämdare skilnad emellan, å ena sidan, sådana jägeribetjente, som hade den lokala skogs- och jagtvården å landsbygden till sig öfverlåten, och, å den andra, dem, som för jagt och djurfång voro i konungens personliga tjenst.

De förre voro närmast underordnade Kongl. Maj:ts befallningshafvande, medan de senare, som hörde till hofjägeristaten,^[11] ställdes i uteslutande beroende af visse utaf konungens hofembetsmän. Bland dessa skulle visserligen högsta chefskapet utöfvas af konungens öfverstemarskalk, men öfverläts hufvudsakliga befattningen härmed till hofjägmästaren, hvilken skulle anordna och leda de kongl. jagterna samt öfvervaka hushållningen å djurgårdarne.

Kongl. Maj:ts i de olika landsorterna varande befallningshafvande, som sedan äldre tider utöfvat hvar inom sitt län den högsta tillsynen öfver skogsvården, förlorade i viss mån under medlet af 1600-talet sin gamla myndighet, i det att till vissa af de då inrättade s. k. rikskollegierna lemnades en icke obetydlig befattning med de skogar, hvilka betraktades såsom kronan tillhörande. Såsom här ofvan blifvit omnämndt, öfverläts nämligen för bergshandteringens understödjande till bergskollegium, enligt Kongl. Maj:ts fullmakt af den 6 juli 1649, en omfattande förfoganderätt öfver kronans skogar och allmänningar särdeles i närheten af bergverk och bruk; och med hänsyn till flottans behof af ekvirke samt masteträd kom amiralitetskollegium att taga befattning med frågor, som å tillgången af nämnda slags virke kunde få inflytande. Kammarkollegium hade att skaffa med jordbrukshushållningen i allmänhet uti riket, hvadan ock allt, som rörde skogsvården, underställdes dess pröfning;^[12] och slutligen fick krigskollegium, i följd af indelningsverket» upprättande och hela den öfriga i sammanhang dermed åvägabragta militära organisationen åliggande att hafva omvårdnad rörande allt, som anginge hushållningen å de till militiestaten anslagna talrika hemmanen.

Inom länen fortforo emellertid Kongl. Maj:ts befallningshafvande att i fråga om skogsvården vara den högsta myndigheten. Till dem ställde kollegierna uti ärenden rörande skogsväsendet sina bref; och skyldighet för landshöfdingarne att med uppmärksamhet följa skogshushållningen inom de särskilda länen återkom städse uti de instruktioner, som för dem utfärdades. Dem underordnade voro krono- och jägeribetjente.

Sedan längre tid tillbaka synas de för djurfång anställde skyttarne och till jägeristaten hörande medlemmar ibland hafva blifvit ålagde att deltaga uti landets försvar. Kongl. brefvet den 12 april 1611 innehöll uttrycklig befallning till Michel Wachtmester att emot danskarne uppbåda skogvaktare samt af dem bilda en fana; och uti en ibland hofjägmästarnes handlingar i riksarkivet förvarad ansökan från 1680-talet omförmäles, att skogvaktare dessförinnan hållit en god klippare med sadel och pistoler för att, när så omträngde, i krigstider gå till gränsen.^[13]

Den talrika jägeripersonal, som under början af 1700-talet förekom i Skåne, utgörande enligt en ännu i behåll varande specifikation och rulla för år 1714, en öfverjägmästare med dennes vikarie, en holzförste, åtta hejderidare och landtjägare samt en hvar af dem underordnade skogvaktare till ett sammanlagdt antal af 33 personer, äfvensom 49 extra kronoskyttar, alla fördelade å de olika hejderidaredistrikterne, synes jemväl af generalguvernören grefve Stenbock hafva blifvit använd vid försvaret emot danskarne,^[14] och sannolikt torde till de vapenföre jägarne härvid öfverlemnats att biträda vid handledningen af de odisciplinerade hopar, hvilka han nödgades att föra emot den inträngande fienden.

Under slutet af samma sekel kom, såsom här nedan skall omförmälas, ånyo jägeristatens medlemmar att användas för militära ändamål.

Det redan tidigt under frihetstiden framträdande bemödandet att genom anordnande af ek- och bokplanteringar bereda ökad tillgång å dessa trädslag, föranledde, såsom omnämndt blifvit, den 1 september 1720 meddeladt förordnande för ränte- och proviantmästaren Nils Rahmn att vara direktör vid skogarne i Göteborgs och Bohus län samt Elfsborgs län och Halland »med rang, som i 36:te nummern i rangordningen vore införd, dock utan lön eller gravation i staten». Samma direktörsbefattning bekläddes efter honom af öfverstelöjtnanten Thure Lejonstolpe, men torde sysslan sedermera indragits. Nils Rahmn ådagalade mycket nit uti sitt embete, hvarom vitna de omfångsrika berättelser i ämnet, som han afgaf till öfverordnade myndigheter, och hvilka i flera hänseenden äro ganska upplysande.

Amiralitetskollegium likasom bergskollegium fortforo under frihetstiden att ega ofvanberörda befattning med skogsvården.

För att biträda kammarkollegium vid öfverläggningar angående rikets kultur förordnades den 8 juni 1725 en särskild ekonomideputation, bland hvars ledamöter märktes riksråden grefve De la Gardie och baron Lagerberg äfvensom presidenten baron Feif, öfverdirektören Nordencreutz och assessoren i bergskollegium Bergenstjerna.

Jägeripersonalen, som säkerligen under krigsåren haft många vakanser, återställdes efter det fredstillstånd inträdt i nära öfverensstämmelse med hvad som egt rum efter 1682 års resolution.

Huruvida jägerifiskaler fortfarande förekommo bland de ordinarie beställningarne, är ovisst. Någon gång blefvo likväl dylika tjensteman, hvilka, såsom varande utan lön, ej upptogos i staterna, omförmälde. Så tillades jägerifiskaler genom kongl. brefvet den 16 januari 1740 vid åtal för svedjande samma andel af böter och af grödan, som genom kongl. brefvet den 25 april 1735 medgifvits landsfiskaler, och kort derefter i kongl. bref den 7 mars 1740 omnämndes tillsättning af en jägerifiskal i Östergötland.

Enligt 1737 års personalstat utgjorde jägeristaten i Upsala län: 1 jägmästare, 1 hejderidare och 7 skogvaktare; i Stockholms län: 1 hejderidare, 5 skogvaktare samt å Svartsjö 1 djurvaktare med dräng, 1 skytt och 1 skogvaktare; i Södermanland: 1 hejderidare och 8 skogvaktare samt derförutom för Gripsholms län 1 jägare och 3 skogvaktare och för Eskilstuna län 2 skogvaktare: i Östergötland: 1 hejderidare och 8 skogvaktare äfvensom för Vadstena län 1 hejderidare, 1 djurvaktare och 5 ledevaktare; i Kalmar län: 2 hejderidare och 7 skogvaktare; å Öland: 1 landtjägare och 12 skogvaktare; i Blekinge: 1 hejderidare och 4 skogvaktare; i Jönköpings län: 1 hejderidare, 11 skogvaktare jemte 1 djur- och skogvaktare å Visingsö; i Kronobergs län: 1 hejderidare och 6 skogvaktare; i Kristianstads län: 1 öfverjägmästare, 1 holzförste enligt kongl. brefvet den 26 juni 1723, 4 hejderidare och 16 skogvaktare; i Malmöhus län: 1 landtjägare, 4 hejderidare och 16 skogvaktare; i Halland: 1 hejderidare och 4 skogvaktare; i Bohus län: 1 hejderidare, 4 skogvaktare; i Elfsborgs län: 1 hejderidare, 21 skogvaktare, 12 skyttar; i Skaraborgs län: 1 öfverjägmästare, 2 hejderidare, 1 djurvaktare, 28 skogvaktare, 13 skyttar, 1 dräng; i Nerike och Vermland: 2 hejderidare, 16 skogvaktare; i Vestmanlands län: 1 hejderidare och 9 skogvaktare samt i Strömsholms län: 1 hejderidare och 3 skogvaktare. Sammanlagda kontanta aflöningen uppgick till 8,425 daler 4 öre. Anmärkas må härvid, att utbetalning af löner till skogvaktare och skyttar gjordes beroende deraf, att de, utom hvad som fälldes vid allmänna skall, hade nedlagt vissa rofdjur; ett förhållande som i författning om än icke i tillämpningen qvarstod intill utfärdandet af nu gällande jagtstadga.

Jemte den ordinarie staten förekom en extra ordinarie stat, enligt hvilken dels funnos för Halland, på grund af sekreta utskottets resolution af den 31 maj 1731, 1 hejderidare och 4 skogvaktare, hvilka tillsammans uppburo 220 daler s:mt, dels upptogs såsom lön till direktören för tillsyn af skogarne uti Skaraborgs, Elfsborgs, Göteborgs och Bohus län 600 daler sant att utgå af jägerisakören inom dessa län.

I flera af de provinser uti det sydliga och mellersta Sverige, der ymnig tillgång å villebråd samt ek eller bok förekom, ifrågasattes vid nyssberörda tid en betydligare tillökning af jägeristaten. Öfverjägmästaren W. M. Pauli gjorde nämligen år 1736 hemställan om inrättande uti Småland och Bleking af en ny jägeristat, till hvars aflöning skulle användas kronans inkomster af bi, perlefisken samt flottbara strömmar, likasom ållongäld, jägerisakören, skatter af å krono- och skatteegor upptagna, men ej skattlagda torp samt skogsören; och förklarade Kongl. Maj:t uti bref af den 11 augusti samma år – utan att emellertid godkänna alla de föreslagna inkomsttitlarne – att efter storleken. af för ändamålet disponibla tillgångar en ny dylik stat skulle inrättas i berörda landsorter, hvarom projekt borde framläggas af dervarande landshöfdingar för Kongl. Maj:t. Man finner jemväl af ett den 26 april 1737 till kammarkollegium aflåtet bref, att Kongl. Maj:t fastställt en af Pauli med samme landshöfdingar öfverenskommen jägeristat för de ifrågavarande landskapen. Densamma upptog för dem gemensamt: 1 öfverjägmästare, 3 underjägmästare, 1 fiskal och 1 auditör, hvarförutom i de särskilda länen skulle finnas, i Jönköpings län: 3 holtzförstar, 4 öfverlandtjägare, 4 underlandtjägare, 8 hejderidare, 8 häradsjägare och 20 skogvaktare; i Kalmar län: 3 holtzförstar, 4 öfverlandtjägare, 4 underlandtjägare, 8 hejderidare, 8 häradsjägare och 24 skogvaktare; i Kronobergs län: 2 holtzförstar, 3 öfverlandtjägare, 3 underlandtjägare, 6 hejderidare, 6 häradsjägare och 18 skogvaktare; samt i Blekinge län: 2 holtzförstar, 2 öfverlandtjägare, 2 underlandtjägare, 4 hejderidare, 4 häradsjägare och 12 skogvaktare. Det årliga löneanslaget för denna jägeristat uppgick till 19,200 daler s:mt.

Äfven uti Södermanland tillkom vid denna tid en ny jägeristat. Kongl. brefvet den 29 november 1737 förklarade nämligen i anledning af en utaf öfverjägmästaren Paul Hillethan gjord framställning, att till jägeristatens förökande derstädes skulle uti en för detta ändamål bildad aflöningsfond bland annat ingå: sakören, kronans inkomster af bi, dittills jägeristaten medgifven hemmansindelning, afgifter såväl för beviljad utsyning å kronoskogar inom lifgedinget till kolning åt närbelägna bergverk som för torp å samma skogar samt böter för åverkan å fredkallade platser.

Nu omförmälda nya jägeristater behagade emellertid ej rikets ständer, utan anhöllo de uti skrifvelse af den 11 oktober 1738, att Kongl. Maj:t ville förordna om dess indragning till alla delar och omständigheter, och uti bref den 5 december sistnämnda år lemnade äfvenledes Kongl. Maj:t föreskrift derom till kammarkollegium med förklarande, att den förra staten och de der upptagne betjente skulle sättas i sitt gamla skick och tjenstgöring.

Om än försöket att införa en större jägeristat sålunda strandade emot ständernas fruktan, att deraf skulle alstras ett intrång uti landthushållningen, skedde dock gång efter annan sedermera under 1700-talet förändringar uti ifrågavarande personal, som gemenligen medförde en tillökning af densamma. Enligt kongl. brefvet den 15 december 1757 delades öfverjägmästaredistriktet uti Malmöhus och Kristianstads län, så att öfverjägmästaren Samuel Hammarberg derefter blott bibehöll förstnämnda län, under det. att till beklädande af samma beställning i Kristianstads län förordnades J. L. von Gröninger; och den 10 september 1764 biföll Kongl. Maj:t gjord framställning att i Gestrikland, hvarest ekskog funnes, skulle tillsättas en landtjägare eller hejderidare jämte så många skogvaktare, som kunde tarfvas, med rätt för dem att uppbära två tredjedelar af ådömda sakören i de mål, som af dem utfördes.

Efter det att vid flerfaldiga tillfällen obenägenheten emot jägeripersonalen i dess helhet^[15] gifvit sig tillkänna uti framställningar särdeles af allmogen om indragning af densamma, gjorde sig omsider vid riksdagen år 1766 en temligen allmän åsigt om olämpligheten af dess bibehållande gällande; och fann Kongl. Maj:t, med bifall till ständernas i skrifvelse den 15 oktober nämnda år framställda begäran, uti bref till kammarkollegium den 2 påföljande december skäligt förklara, att till vinnande af någon »lisa i staten» alla skogsbetjente å de ställen, der blott enskilda skogar funnes, vare sig delade eller odelade, genast skulle indragas, men dock få behålla sina löner, till dess de på ett eller annat sätt afginge, hvaremot skogsbetjeningen å de orter, der kronoparker, kronoallmänningar, rekognitionsskogar, gehäg eller jägeriplatser vore belägna, fortfarande skulle vara i verksamhet.

Härmed var tydligen utsagdt, att jägeribetjeningen icke skulle hafva något att skaffa med den enskilda personer tillhöriga skogen; hvadan också i bref af den 5 november 1767 meddelades kammarkollegium, att utsyning af ekar, som stode åker och äng till men, likasom af storverksträd å skatteegor, skulle, der skogsbetjening ej funnes, förrättas af kronobetjent uti tvenne nämndemäns närvaro.

I följd af kongl. brefvet den 7 februari 1770 återställdes emellertid jägeristaten, så att lediga sysslor fingo ånyo besättas. Dess verksamhet begränsades dock till vård af kronoallmänningar samt tillsyn öfver bärande träd, master och spiror äfvensom öfver efterlefnaden af förordningar rörande jagt och djurfång å kronoskog.

Fruktan för en inträngande skogsbrist, som var anledningen till nyssberörda beslut, visade sig också uti den kort derefter den 4 juli 1770 utfärdade vidlyftiga instruktionen för deri öfverjägmästare, som jemlikt ständernas uti skrifvelse den 30 nästföregående januari gjorda anhållan borde å Gotland tillsättas för hämmande af den skogssköfling, som der förekommit.

Det gamla riksjägmästareembetet förklarade konung Gustaf III uti förordnande af den 4 januari 1780 sig vara betänkt att återupprätta; och utfärdades i afvaktan derå nämnda dag för öfverhofjägmästaren, friherre Axel Oxenstjerna instruktion i nära öfverensstämmelse med den år 1638 för riksjägmästaren utkomna, som bland annat till öfverhofjägmästaren öfverlät uppsigt öfver kronoparker, jagbackar och djurgårdar.

Vid närande uppsigt bibehölls sedermera öfverhofjägmästaren såväl enligt den år 1793 som den år 1805 utkomna skogsordningen. 1808 års jagtstadga öfverlät till honom att utöfva tillsyn å efterlefnaden af der gifna bestämmelser i fråga om jagt och djurfång likasom att hafva chefskap öfver jägeri- och skogsbetjente. Detta fortfor att ega giltighet till dess genom kongl. kungörelsen den 16 mars 1824 förordnades, att den öfverhofjägmästareembetet lemnade uppsigt öfver parker, gehäg och djurgårdar, med undantag af Stockholms djurgård, skulle tillika med förmanskapet öfver jägeribetjeningen upphöra samt öfvertagas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i de olika länen, hvarjemte den embetet enligt samma stadga tillagda befattning med jagtvården i riket ej vidare skulle fortfara.

Skogs- och jägeristaten ombildades på grund af kongl. brefvet den 10 mars 1790 till en jägerikorps, hvars medlemmar icke skulle vidare hafva någon befattning med skogsvård och de öfriga sysslor, som varit dem anförtrodda, utan i stället vara skyldiga att till rikets försvar tjenstgöra vid dess gränser, men ej utom desamma, så vidt högsta nöden det ej fordrade, med rätt dels för gamle och orkeslöse att förskonas från krigstjenst, dels för andre, som ville härifrån befrias, att taga afsked. Uti samtidigt härmed utgifven förordning lemnades föreskrifter, på hvad sätt derefter med skogarnes vård och tillsyn skulle förhållas, utmärkande, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande, vid sidan af de uppsyningsman öfver allmänningar och kronoparker, som enligt då gällande skogsordning skulle af häradsrätterna tillsättas, borde emellan kronofogdar och länsman verkställa en fördelning af skogsdistrikterna, med åliggande för de sistnämnde att sedan hvar i sitt distrikt jemte uppsigt öfver skeende skogsåverkan hålla hand deröfver, att, hvad om återplantering samt ung ek- och bokskogs fredande vore stadgadt, ej försummades. Mål angående oloflig jagt, oloflig transport af ekvirke samt hvad i anseende till sågqvarnar borde iakttagas, skulle af landsfiskalerne till åtal upptagas; och stadgades slutligen, att betjeningen å kronans djurgårdar och gehäg skulle förblifva oförändrad, likasom att der för vården af någon skogsplantering eller någon annan särskildt nyttig anstalt skogsbetjent vore antagen, densamme icke skulle flyttas eller dess befattning upphöra, förrän Kongl. Maj:t närmare derom utlåtit sig.

1793 års skogsordning ändrade emellertid detta förhållande, och af angifvet skäl, att kronofogdar och länsman i anseende till sina öfriga göromål icke medhunne att öfvervaka skogs- v år den uppå allmänningar, stadgades derstädes i § 1, att uti de län, hvarest lands- och häradsallmänningar funnes, skogs- och jägeristaten skulle för tillsyn öfver desamma återställas på samma fot, som densamma var, innan förordningen af den 10 mars 1790 utfärdades. Tillika förekom uti nämnda skogsordning förklarande, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilka egde tillsätta skogs- och jägeribetjente förutom öfverjägmästare, skulle emellan de förre fördela uti vissa distrikt kronoparker, gehäg, lands- och häradsallmänningar samt afgifva utlåtande, huruvida den befintliga staten för ifrågavarande skogars bevakning vore tillräcklig eller behöfde förstärkning, äfvensom upplysa om lägenheter der till boställens anordning vore att tillgå.

Häruppå följde kongl. brefvet den 12 december 1794, hvarigenom jägeristaten jemväl återinsattes i tjenstgöring uti de län, der ingå allmänningar och kronoparker funnes, men jägeribetjente förut varit tillförordnade, med vilkor emellertid att deras tillsyn icke sträcktes längre än jägeribetjente i skogsordningen vore uppdraget samt att de åtnöjdes med de löneförmåner, som förut varit dem förunnade; hvarjemte samtidigt meddelades till kammarkollegium underrättelse, att öfverjägmästare, hvilka i stället för lön på stat enligt äldre författningar åtnjöte kronans andel i jägerisakören, skulle dervid bibehållas, så att någon eftergift deraf oj kunde i särskilda fall ifrågakomma.^[16]

Kongl. Maj:ts förnyade kungörelse den 11 juni 1799 angående deras ansvar, som jaga och skjuta under förbjuden tid, hvarigenom rättigheten att anhängiggöra åtal för öfverträdelser af jagtordningarne ställdes för en hvar öppen, innebar, om ock sedermera tvifvelsmål deremot framställdes,^[17] berättigande för jägeribetjente att uti mål af förevarande beskaffenhet föra åklagaretalan. Dermed hade sålunda deras gamla uppsigt öfver jagtvården blifvit återupprättad.

Angående jägeripersonalen i Jönköpings län, hvilken efter år 1740 förökats med en öfverjägmästare utan annan lön än hvad honom af sakören kunde tillfalla, stadgades uti kongl. brefvet den 12 december 1795, att antalet skogvaktare i detta län skulle fastställas till nio, med iakttagande, att den skogvaktareindelning, som derigenom kunde indragas, skulle tilläggas dåvarande öfverjägmästaren Silfverhjelm. Kort tid derförinnan hade Kongl. Maj:t uti bref den 10 september samma år tillåtit landshöfdingen i Skaraborgs län, der betydande vindfällen i följd af ett inträffadt stormväder förefunnos, att, i den mån omständigheterna sådant kräfde, efter inhämtadt godkännande af kammarkollegium antaga nya skogsbetjente, hvilka dock ej finge bestås annan förmån än tjenliga boningsplatser å kronoskogarne och målsegande andelen af ådömda böter, enligt 69 § af då gällande skogsordning.

Kongl. brefvet den 29 januari 1796 lemnade berättigande för Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vermlands län,^[18] att i stället för de 6 skogvaktare, som med Kongl. Maj:ts bifall den 27 mars nästföregående år afskedats, förordna andra till utöfvande af enahanda befattning.

Om inrättande af en skog- och jägeribetjening i Vesterbotten meddelades föreskrift uti kongl. brefvet den 10 november 1797, dervid ej blott omnämndes, att Kongl. Maj:t till öfverjägmästare i länet utnämnt fändriken Erik Petersson emot åtnjutande af målsegande och kronans andel i de saköresmedel, som kunde falla för öfversågningar vid sågverken samt å kronoallmänningar skeende olofliga skogshyggen, hvilka af honom upptäcktes och åkärades, utan äfven förklarades, att skogvaktare och uppsyningsman finge af landshöfdingen antagas, dock utan gravation för staten men med rätt för uppsyningsman att å de störa allmänningstrakterna uppodla till boställe för framtiden dertill lämplig lägenhet, under vilkor att efterträdaren i sysslan skulle utgifva ersättning för odlingskostnaden till så stor del, som kunde anses under besittningstiden icke hafva tillgodokommit den gamle innehafvaren.

Åtskilliga indragningar af jägeribeställningar förekommo tillika. Kongl. brefvet den 3 mars 1796 innehöll, att å Gotland, der ingå kronoskogar funnos, jägeristaten skulle vid den då varande betjeningens afgång indragas och kronobetjent derefter utöfva den tillsyn, som förut tillkommit den förra; och i sammanhang med åtskilliga andra vidtagna åtgärder till hushållningens förbättrande å Öland blef genom kongl. brefvet den 16 mars 1802 bestämmelse meddelad om förminskning af dervarande jägeripersonal.

Uti södra Helsingland hade år 1794 jägeristaten blifvit åter upprättad, men sedan Kongl. Maj:t den 4 april 1797 förordna», att öfverjägmästaresysslan derstädes vid innehafvarens afgång eller befordran ej skulle vidare besättas samt derefter allmoge i landskapet ingifvit ansökning om indragning af all jägeristat i denna ort, hvarest ekskog ej funnes och, såsom det anmärktes, i anseende till det skytteri, som der allmänt idkades, jägeribetjening för anställande af skall efter odjur syntes vara umbärlig, lemnade Kongl. Maj:t uti bref af den 1 augusti 1805 till denna ansökning bifall.

Sedan äldre tider tillbaka utöfvade häradsrättens ordförande i förening med nämnden en ganska vigtig befattning med skogsvården inom häradet. Häradsrätten tillkom det att uttala sådan fridlysning, som redan under medeltiden vidtogs för att å ett område under en angifven tidrymd förhindra djurfång eller hygge. Äfven var det länge öfligt, att häradsrätten, uppå framställning af enskilde jordegare eller administrativa myndigheter, utsatte för olofligt tillgrepp af skogseffekter å viss mark särskilda viten, som vid inträffande öfverträdelser ådömdes de felande, hvarförutom denna myndighet ibland meddelade för skogshushållningen inom häradet ganska vigtiga föreskrifter såsom förbud emot begagnande af getter och dylikt.

Häradsrätten såsom häradets lagliga representation torde också af gammalt hafva haft en viss förvaltande rätt öfver de inom häradet belägna allmänningar. Tid densamma skulle utses uppsyningsman, som enligt de under medlet af 1700-talet utkomna skogsordningarne skulle öfvervaka skogsvården ej mindre å allmänningar än äfven å kronoparker.

Kronobetjeningen hade å de orter, der jägeribetjening ej fanns eller var indragen, skyldighet att utöfva uppsigt öfver skogsvården, med iakttagande dock att inom bergslag om. sorgen härför var upplåten till bergmästare, hvilka merendels med stor uppmärksamhet följde befolkningens åtgöranden i afseende å skogen och om dess tillstånd meddelade vidlyftiga redogörelser uti de berättelser, som en hvar af dem skulle periodvis till bergskollegium ingifva. Derjemte förekom vid större bruksanläggningar en särskild personal för skogsvården redan tidigt under 1700-talet.

I de län, der jägeribetjening ej var anställd, funnos s. k. skallfogdar, hvilka såsom namnet antyder, hade till uppgift att leda de skall, som till rofdjurens utödande anställdes.

Slutligen torde böra omförmälas att för uppsigt öfver en eller annan allmänning eller kronopark ibland tillsattes tjenstemän, hvilka under benämning af skogsuppsyningsmän eller med annan titel i vissa orter bibehöllos intill början af innevarande århundrade.

Skogs- och jägeristaten hade, såsom redan blifvit antydt, ingalunda förvärfvat sig landtbefolkningens välvilja. Förnämsta anledningen dertill var väl, att åtal utgjorde för medlemmar af denna stat, af hvilka långt ifrån alla hade boställen, en vigtig näringsutväg. Sålunda tillförsäkrades till och med i 1805 års skogsordning skogs- och jägeribetjente rätt att, när uppå yrkande af dem någon blifvit fälld till ansvar enligt bestämmelserna i skogsordningen, njuta delaktighet i ådömda böter samt dessutom att bekomma ersättning för deras använda rättegångskostnad. Deraf alstrades nämligen hos jägeri- och skogsbetjente en benägenhet att uppsöka skedda öfverträdelser för att deraf antingen förmedelst den lagliga delaktigheten uti ådömda böter m. m. eller genom de belopp, som efter vänlig öfverenskommelse af de felande kunde åtkommas, finna tillfälle till förvärf.

Vid utsyning af ek och bok till jordegare likasom af timmer och andra skogseffekter begingo de ganska ofta mannamån, så att den, som genom skänker eller på annat sätt förstått att förskaffa sig deras ynnest, hade största utsigten att få sin önskan uppfylld. Skogs- och jägeribetjentes falhet omtalades också temligen öppet.

Till de högre platserna togos merändels afskedade officerare, som ej sällan saknade både intresse och håg för skogsvårdens befrämjande, vid hvilket förhållande uppsigten öfver underordnade försummades.

Så länge allmän skyldighet förekom att deltaga i de skal), som af jägeribetjeningen temligen godtyckligt anordnades, framkallade äfven det dervid för allmogen vållade besväret i förening med en möjligen alltför sträng behandling af den biträdande allmogen ytterligare anledning till missnöje, som verkade inskränkningar uti rättigheten till anställande af skall.

Med den vid 1810 års riksdag ifrågasätta delningen och försäljningen af kronoskogar och allmänningar stod också, efter hvad omnämndt blifvit, i nära förbindelse den samtidigt uttryckta önskan, att, sedan de skogar, för hvilka hufvudsakligen en skogs- och jägeristat var inrättad, förvandlats till enskild egendom, fullständig indragning af denna personal kunde ske. Sträfvandena härutinnan kröntes också med framgång, så att i kammarkollegii cirkulär den 14 april 1824 angående en förändrad reglering med kronoskogarne och allmänningarne i riket, jemte bestämmelser härom, inflöt föreskrift, att intill dess framdeles blifvit bestämdt, om några skogs- och jägeribetjentesysslor för jagtväsendet och tillsyn öfver ekskogarne komme att bibehållas, alla skogs- och jägeribetjentesysslor, som i följd af regleringen blefve obehöfliga, skulle tills vidare lemnas obesatta, deras löner ingå till statsverket och boställena på fem år i sänder för kronans räkning utarrenderas, så vidt de icke för bibehållna parker och allmänningar erfordrades.

Den upprättade staten å skogs- och jägeripersonalen upptog vid denna tid, om än, såsom anmärkt blifvit, vissa förändringar skett, nästan samma beställningar, som förekommo derstädes under medlet af sistlidna århundrade. Många af dem voro dock, då nyssberörda beslut fattades, obesatta.

Efter det visse kommitterade varit verksamme för framställande af förslag till omreglering af skogs- och jägeristaten utkom den 19 mars 1836 kongl, bref i ämnet,^[19] utmärkande, att denna stat för framtiden borde utgöras af en dels förvaltande och befallande, dels bevakande och verkställande personal, af hvilka den förra, hvartill hörde öfverjägmästare-, jägmästare- och öfverjägarebeställningarne, borde ega teoretisk och praktisk kännedom om skogs- och jagtväsendet och vara skyldig ej mindre att vid boställsskogars indelning till trakthuggning tjenstgöra mot stadgad lämplig betalning än äfven i afseende å skogs- och jagtvård biträda enskilde, medan åter den senare, hvartill räknades underjägare, anställde vid kronoparkerne, skogvaktare vid de åt enskilda menigheter upplåtna eller under allmän vård bibehållna lands- och häradsallmänningar samt planteringsvaktare vid större flygsandsplanteringar, skulle utöfva bevakning och tillsyn vid huggning och afförsel af skogseffekter samt biträda vid de allmänna anstalterna för rofdjurs utödande. Utan att ega någon tillsyn öfver boställs- och kronohemmansskogar samt å ekskog uppå skattejord, skulle dock skogs- och jägeripersonalen ega rätt att åtala inträffande förseelser, hvarjemte i det anförda brefvet uttalades, att någon sådan personal ej skulle inrättas i Vesternorrlands, Jemtlands samt Vester- och Norrbottens län. – Tillika fastställdes en interims skogs- och jägeristat, som upptog för Stockholms län: 1 jägmästare; för Upsala län: 1 öfverjägmästare, 2 öfverjägare och 5 underjägare; för Vestmanlands län: 1 jägmästare, 1 öfverjägare; för Södermanlands län: 1 öfverjägmästare, 1 öfverjägare, 2 underjägare; för Nerikes län: 1 öfverjägmästare, 1 öfverjägare, 2 underjägare; för Skaraborgs län: 1 öfverjägmästare, 2 öfverjägare, 15 underjägare; för Elfsborgs län: 1 öfverjägmästare, 1 öfverjägare, 10 underjägare; för Jönköpings län: 1 jägmästare; för Östergötlands län: 1 öfverjägmästare, 2 öfverjägare, 6 underjägare; för Kronobergs län: 1 jägmästare; för Kalmar: 1 jägmästare, 4 underjägare, samt för Kristianstads, Malmöhus och Hallands län: 1 öfverjägmästare;^[20] och skulle denna stat, hvilken till aflöning åt nämnda personer upptog en summa af 27,600 riksdaler rmt, endast, så vidt sådant med bibehållande af den dåvarande skogs- och jägeripersonalens rätt lat sig göra, gå i verkställighet och i öfrigt genomföras i mån af blifvande ledighet samt den tillgång, skogsplanteringskassan kunde för redan stadgade eller andra angelägna behof medgifva.

Vid kongl. skogsinstitutets inrättande den 15 oktober 1828 meddelades chefen för detsamma uppdrag att utöfva tillsyn å skogsvården.^[21]

Alltför obetydlig var emellertid den personal, som sålunda anställdes, för att densamma, då under medlet af innevarande århundrade statens skogar fingo ett i hög grad stegradt värde, skulle kunna uppfylla sina åligganden på det sätt, som befanns önskvärdt; och särskildt framträdde flera betänkliga följder utaf frånvaron af all jägeri- och skogspersonal i Norrland.

Redan före skogsstyrelsens inrättande meddelades i anledning af nu berörda förhållanden föreskrift om anställande af skogstjenstemän i vissa norrländska län. Genom kongl. brefvet den 20 juni 1855 tillkommo i Norrbottens län 1 jägmästare- och 2 öfverjägarebefattningar, hvarförutom förordnades om anställande af två skogsuppsyningsmän i hvardera af de tre revier, hvari landet delades. Enahanda personal tillsattes derefter, i följd af kongl. brefvet den 24 april 1856, i Vesterbottens län. Sedermera följde den 20 april 1859 föreskrift om tillsättande af skogstjenstemän och betjening i Vesternorrlands, Jemtlands, Gefleborgs och Kopparbergs län.

Så småningom ökades antalet jägmästare- och öfverjägarebeställningar i de nordliga delarne utaf riket och enligt kongl. brefven den 24 februari och den 31 mars 1865 tillkom för Vesterbottens och Norrbottens län 1 skogsinspektör, hvarefter uti kongl. brefvet den 11 maj 1866 omförmäldes förordnande af en skogsinspektör för Vesternorrlands, Jemtlands och Gefleborgs län samt någon mindre del af Vesterbottens län.

Uti den sålunda uppkomna organisationen skedde betydliga förändringar genom kongl. brefvet den 10 december 1869 angående skogsstyrelsen, skogsstatens och skogsläroverkens organisation och utgiftsstater. Landet indelades uti sex särskilda skogsinspektörsdistrikt, hvardera omfattande vissa revier, hvarå antalet inom hela riket bestämdes att tills vidare utgöra 74.

Det återstår nu blott att erinra, hurusom uti kongl. brefvet den 21 januari 1859 förordnades om inrättande af skogsstyrelsen, med åliggande för densamma:

a) att såsom öfverstyrelse ordna och öfvervaka den egentliga skogshushållningen vid alla under statens dispotion, förvaltning eller uppsigt stående skogar och flygsandsfält;

b) att handhafva den allmänna tillsynen öfver tillämpningen af de stadgar, som röra jagt och djurfångst;

c) att utöfva öfverinseende och befäl öfver de vid skogs- och jägeristaten anställde tjensteman och betjente;

d) att ordna och utöfva högsta tillsynen öfver de allmänna skogsundervisningsverken i riket;

e) att i frågor rörande skogshushållningen och jagtväsendet afgifva utlåtanden, hvilka kunde varda från Kongl. Maj:t infordrade eller eljest af embetsmyndighet er begärdes; samt

f) att hos Kongl. Maj:t göra framställning angående sådana till styrelsens befattning hörande ämnen, hvarom Kongl. Maj:ts beslut borde begäras, äfvensom årligen afgifva berättelse om skogsundervisningens och skogshushållningens tillstånd i riket; i sammanhang hvarmed föreskrefs, dels att de skogshushållnings- och kulturplaner, som derefter upprättades, skulle af Kongl. Maj:ts befallningshafvande öfverlemnas direkt till skogsstyrelsen, för att der granskas, dels att redogörelser såväl i rent forstligt som i ekonomiskt hänseende angående förvaltningen af de skogar, som stode under allmän uppsigt, skulle afgifvas till skogsstyrelsen, hvilken det tillkomme, att med ledning af dessa redogörelser i behörig ordning vidtaga de åtgärder eller meddela de rättelser, som kunde finnas erforderliga.

Frågor angående l:o pröfning och fastställelse af trakthuggningsindelningar och hushållningsplaner å kronoparker och häradsallmänningar, 2:o enahanda pröfning af förslag rörande skogshushållningen å flygsandsfält, 3:o pröfning af kulturförslag å] kronoparkerna, hvilket medförde anordning af medel från skogsplanteringskassan samt 4:o vidtagande af de åtgärder, hvartill årligen inkomna skogsredogörelser för kronoparker och häradsallmänningar föranledde, tillhörde emellertid fortfarande kammarkollegium, till dess genom kongl. brefvet den 29 juni 1866 den befattning med skogshushållningsärenden, som förut tillhört nämnda kollegium, öfverflyttades helt och hållet å skogsstyrelsen.

Åt nämnda styrelse och skogsstatens tjensteman öfverläts likaledes genom kongl. brefvet den 9 december 1870 från förvaltningen af sjöärenden och vid sjöförsvaret anställde tjenstemän åliggandet att ega kännedom om kronans ekskog samt till master och spiror för flottans behof användbar furuskog.^[22]

---

1. Huru angelägen konungen var att i hans tjenst anstälde jägare ej skulle afvika, inhämtas af kongl. brefvet den 21 augusti 1529 med befallning till Bengt Skrifvare, att denne skulle »bespana» en jägare med hundar i Småland, om hvilkens vistelseort konungen var okunnig.
2. [?]
3. Kongl. brefvet den 5 juli 1547 föreskref sålunda att fogdarna i Nyköpings län icke finge skjuta så många elgar och rådjur.
4. Den 27 oktober 1572 befullmäktigades Göran Gyllenstjerna att hafva tillsyn öfver jagten inom Stäkeborgs län; och den 22 oktober 1573 fick Carl de Mornay ett likartadt uppdrag.
5. Sveriges historia under Gustaf II Adolfs regering af Abraham Cronholm, delen IV. sid. 475. Lund 1864.
6. Jemför riksdagsbeslutet är 1643 punkten 8, riksjägmästareinstruktion af är 1638 samt resolutionen å adelns besvär den 20 december 1643 § 8.
7. Riksjägmästaren skulle förutom den i staten anslagna lönen enligt 1638 års instruktion jemväl bekomma hudarne af alla »störta och skadedjur».
8. Enligt nyssnämnda instruktion skulle vissa hejderidare förordnas för hvarje fredkallad park, hvarförutom för hvarje härad i riket skulle tillsättas en skogvaktare, hvilken borde ega den förmögenhet, att han kunde hålla egen duktig häst att dermed årligen öfverrida skogarne.
9. Riksjägmästare voro efter hvarandra: Carl Hård, Axel Carlsson Sparre, Claes Baner, Ebbe Ulfelt och Axel Baner.
10. Uppå hemställan af riksjägmästaren Claes Baner förklarade Kongl. Maj:t i bref af den 5 mars 1668, att den, som vore fiskal under jägeristaten, skulle få tertialen af vissa sakören, hvadan det vill synas som skulle dylik» embetsman funnits redan före omorganisationen af jägeristaten 1682.
11. Redan 1632 förekom en hofjägeristat åtgörande 1 fogelfängare, 3 jägare, 2 djurskyttar och 4 fogelskyttar. Talrikare var den 1637, då bland hofpersonalen upptogs: 1 hofjägmästare, 4 nätjägare, 1 fogelfängare, 12 djur- och fogelskyttar, 1 hofjägare med biträde samt 2 falkenerare, för hvilka aflöningen uppgick till 1,387 daler 16 öre. Uti staten för är 1646 förekom likaledes en särskild hofjägeristat, fördelad i två afdelningar, de tyske och de svenske jägarne. De förre utgjordes af 1 hofjägmästare med 4 tjenare, 1 hofjägare med sina tjenare, 1 »besuchknecht » med dräng, 4 jägaredrängar och 4 tygknektar, under det att åter de svenska jägarne voro bland andre 4 nätjägare, 1 fogeljägare, 12 djur- och fogelskyttar, 1 »waideman», som tog rapphöns, 1 hofjägare med två drängar, 1 hejderidare vid Stockholm, 1 »waideman, som ligger på heeden». Sammanlagda aflöningen uppgick för de tyska jägarne till 4,056 daler och för de svenska jägarne till 1,754 daler, deruti inberäknade 282 daler till hundarnes förtäring. Bland hofjägmästarne under senare delen af 1600-talet och början af påföljande århundrade må nämnas Hans Reutercrantz, Otto Mörner och Carl Gustaf Spens.
12. Kammarkollegium skulle jemväl enligt kongl. brefvet den 16 november 1680 hafva inspektion öfver jägeritjenstemännens aflöning likasom å djurgårdarne att der fallande hö till konungens nytta begagnadet.
13. På samma ställe uppgifves, att i Vestergötland funnits vid denna tid 50 skogvaktare samt dessutom enligt kongl resolutioner en kronoskytt i hvart härad, hvilka åtnjutit till boställe de förre ½ mantal och de senare 1/4 mantal.
14. Den 21 augusti 1709 uppdrog grefve Stenbock till öfverjägmästaren G. Hammarberg att till förökande af jägeristaten i Skåne antaga till kronoskytt en af hvarje socken, som vore skicklig till jagt och skogarnes befredande och brukbar vid andra påfallande tillfällen till rikets försvar. Förmåner, som utlofvades dem, voro: frihet från utskrifning och extra ordinarie kontribution, Kongl. Maj:ts särskilda beskydd och hägn samt försäkran att ej blifva till utrikes ort transporterad. Ståndspersoner, som ville emottaga anställning vid jägeristaten, skulle tillförsäkras att efter hvars och ens qvalitet och egenskap dervid employeras. Skrifvelsen härom finnes i riksarkivet bland handlingar rörande skogs- och jägeristaten, der äfven omförmälda rulla förekommer.
15. Följande fall erbjuder derpå ett exempel. År 1757 gjorde e. o. kanslisten Lars Gran ansökning att blifva förordnad till jägmästare i Vesterbotten. Borgerskapet och allmogen i orten hördes, dervid från Umeå anmärktes, att någon fruktan för öfverafverkning så mycket mindre der kunde uppstå, som sågverkens tillverkningsbelopp blifvit noga bestämdt, under det att från Torneå påpekades att, heldre än att omkostnader gjordes för anställande af jägmästare, borde bevakningen till förekommande af personers afvikande till utlandet, lurendrejerier och dylikt förstärkas. I öfrigt förklarades att tjärutillverkningen ej vållade stor åtgång af skogseffekter, af hvilka alla skäl befolkningen önskade att såsom dessförinnan blifva »förskonad» från jägeribetjening. Handlingar från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbotten, förvarade i riksarkivet.
16. Angående öfverjägmästares rätt till sakören i skogsåverkans- och jagtmål lemnades uti kongl. brefvet den 1 augusti 1805 vissa förklaringar, utmärkande att ådömd skadeersättning för skogsåverkan m. m. ej skulle likställas med sakören utan borde allt efter skogens olika natur kronan, häradet eller den enskilde jordegaren tillkomma; att öfverjägmästaren till ensaks böter och viten blott hade den andel honom såsom åklagare tillkomme m. m. Rättigheten till böter för öfverjägmästare upphörde så småningom. Så frånkändes genom Svea hofrätts universal den 29 augusti 1822 öfverjägmästaren i Örebro län förmånen till uppbärande af kronans andel af böter i vissa åverkansmål.
17. Se kongl. brefvet den 1 augusti 1805 til] Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län.
18. Stat för jägeribetjeningen i Vermland skulle förut blifvit fastställa 1696 och den 8 oktober 1754.
19. Redan uti kongl. cirkuläret den 26 mars 1828 till landshöfdingarne i alla län, med undantag af Kopperbergs, Gefleborgs, Jemtlands och Vesternorrlands län, meddelades vissa föreskrifter i fråga om kompetens till öfverjägmästaretjenster.
20. Skogsstaten i Vestmanland, Nerike, Elfsborgs och Kronobergs län hade tjenstgöringsskyldighet i resp. Kopparbergs, Vermlands, Göteborgs och Bohus samt Blekinge län.
21. Kongl. brefvet den 17 mars 1841 lemnade föreskrift angående inspektionsresors företagande af chefen fur skogsinstitutet inom alla de län, d under allmän vård och tillsyn ställda parker och allmänningar funnes.
22. Enligt kongl, brefvet den 12 april 1873 erhöll sedermera skogsstyrelsen det bestyr med bokskogen å kronohemman och boställen, som dessförinnan på grund af § 32 af 1805 års skogsordning tillkommit Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvarefter genom förordning af den 30 maj nämnda år blef stadgadt, att den bergsöfverstyrelsen och bergsstaten tillkommande befattning med de till bergshandteringens understöd anslagna skogar skulle beträffande sjelfva skogsvärden med samma år upphöra och skogarne ställas under skogsstyrelsens öfverinseende för att behandlas enligt vetenskapliga reglor, lämpade för hvarje särskild skog efter ortförhållandena och ändamålet med skogens upplåtande.