Skogsstyrelsens underdåniga berättelse angående skogs- och jagtväsendet i Sverige intill år 1870/Lands-, härads- och sockne-allmänningar

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Uppkomsten af allmänna skogar.
Skogsstyrelsens underdåniga berättelse angående skogs- och jagtväsendet i Sverige intill år 1870.

Bidrag till Sveriges officiella statistik. Skogsväsendet (BiSOS Q).
Kronoparker, djurgårdar och jagbackar.  →


[ 38 ]

Lands-, härads- och sockneallmänningar.

Allmänningsjorden hade vid den gamla hushållningen stor betydelse, särdeles inom de tätare bebygda delarne af riket Den var, såsom 1681 års husesynsordning § 33 träffande anmärkte, »modren till skog för alla hemman i häradet, som sjelf litet eller intet skog hafva, att de hugga sig timmer och nödig vedbrand», hvarföre också i sammanhang härmed uttalades skyldighet för »häradsrätterne att veta sina allmänningar, rå och rör och dem således försvara såsom byamark till hela häradets nytta».

Näppeligen torde mulbete och skogsfång å allmänningsjord tillgodonjutits utan all ordning af de dertill berättigade. Antagligt är nemligen, att utan någon derom träffad öfverenskommelse byalagen begagnade sig af ifrågavarande förmåner företrädesvis å de trakter, som närmast angränsade deras egoområden.

På detta sätt utbildade sig å allmänning emellan dö olika byalagen ett slags urminnes häfd, hvilken ej sällan ledde till marks förenande med närbelägna fastigheter och härjemte medförde, att i den mån sambandet emellan häradsboerne försvagades, och socknen framstod såsom den förnämsta kommunala föreningen å landsbygden, samfällig skogsmark, som förut räknats till häradsallmänning, öfvergick att blifva en socknens tillhörighet.

Äfven de från äldre tider omförmälda landsallmänningarne, hvarmed förmodligen menades de störa gränsskogarne Kolmården emellan Södermanland och Östergötland, Tiveden emellan Nerike och Vestergötland samt Holaveden emellan Östergötland och Småland, upphörde så småningom att vara en gemensam tillhörighet för inbyggarne i ett helt landskap, för att, der ej af desamma kronoparker uppstodo, blifva häradsallmänning eller med andra ord en tillhörighet för vissa härad.

Allmänningarnes af nybyggen och andra omständigheter föranledda förminskning ådrog sig tidigt den allmänna uppmärksamheten. Faran häraf framstod i full dager för allmogen, som å fortsatt rätt till mulbete och skogsfång derstädes såg ett hufvudsakligt vilkor för sin utkomst. Att trygga menigheterna vid nyttjanderätten till allmänningsjorden, var äfven syftemålet med 1647 års skogsordnings bestämmelser i ämnet. Enligt desamma skulle lands-, härads- och sockneallmänningar endast af dem, som inom landskapet, häradet eller socknen vore boende, få begagnas till bete, fiske och skogsfång, allt till husbehof. Ingen utom häradet eller socknen bosatt person finge nyttja allmänning till annan än der belägen gård med mindre sådant af alla vederbörande å tinget lagligen tillätes. Svedjande derstädes blef förbjudet, dock medgafs, för den händelse »rödjande» till mulbetes förbättrande befunnes erforderligt, att, efter det vid tinget förordnade män å stället förrättat syn och undersökning, vidtaga för sådant ändamål nödiga anstalter, med skyldighet likväl för den, som derom ginge i författning och hvilken egde att taga en gröda å den afsvedjade marken, att akta antänd eld samt ansvara för all skada. Endast med häradets tillstånd och emot årlig afgäld var det tillåtet att å allmänning bygga sågqvarn eller annat vattenverk. Likaledes fordrades särskildt begifvande för rätt att till dylikt verk å ifrågavarande mark hämta sågtimmer och ved.

Dessa stadganden återkommo i 1664 års skogsordning och ofvan omförmälda husesynsordning meddelade föreskrift, att häradshöfding och nämnd i förening med fogdar och länsman ålåge tillse, att ingen å allmänning tillätes »något skadligt svedjande eller utödande mer än till sin nödtorft», likasom att föranstalta om utrifning af »onyttiga nybyggen»; och för ifrågavarande ändamål skulle det tillhöra häradshöfdingen att gemensamt med fogdarne årligen »låta allmänningarne syna», hvarjemte angränsande byar icke skulle tillåtas att inkräkta mer än de af ålder hade haft.

Lättare var dock att lagstifta än att åvägabringa en förändrad hushållning. Allmogen frångick ej i följd af de meddelade lagbestämmelserna sina gamla vanor. Svedjande å allmänning, hvilket husesynsordningen icke förbjöd utan snarare tillät, fortfor att blifva en vigtig orsak till skogens utödande. Ingen förmåddes vid hygge till husbehof att iakttaga sparsamhet; och särskildt klagade allmogen, att frälsemännen till sina byggnadsföretag hämtade mera virke än som stode i rätt förhållande till deras jordbesittningar.[1]

Misshushållning och gjorda inkräktningar i förening alstrade att flerstädes allmänningarne under slutet af 1600-talet blefvo för befolkningen otillräckliga, hvartill kanske ytterligare bidrog, dels att från desamma vid denna tid skedde betydande upplåtelser till bergverk, dels att tillåtelse för uthäradsboer likasom för stadsinnevånare[2] ej sällan lemnades att begagna viss allmänningsjord.

Det missvårdande, hvarför allmänningarne voro föremål, gaf, såsom naturligt var, anledning till meddelande af strängare bestämmelser för rätt att derifrån erhålla virke.

Redan tidigt synes i Skaraborgs län den grundsats gjort sig gällande, att en hvar, som å dervarande kronoparker och kronoallmänningar önskade bekomma skogseffekter skulle styrka sitt behof derå och föreskrifter i enahanda syfte lemnades uti [ 39 ]kongl. brefvet den 24 november 1694 rörande hushållningen å allmänningarne i Upland1). Enligt hvad det kongl.'brefvet utmärker, hade först en fridlysning af vissa dylika egt rum, hvaröfver personer, tillhörande såväl krigsbefälet som allmogeklassen fort klagan med anmärkning, att de derigenom hindrades att fullgöra sina uti husesyningsordningen och andra författningar bestämda skyldigheter i afseende å byggnadsarbete och underhåll af gärdesgårdar. Denna klagan ansågs icke vara oberättigad, hvarföre det förordnades, att efter åbos anmälan om behof af skogseffekter landshöfdingen skulle anmoda två af nämnden att jemte länsmannen syna, hvad som tarfvades och deröfver afgifva sitt förklarande, hvarefter och sedan vid tinget saken blifvit undersökt, samt rättens bevis öfverlemnats till landshöfdingen, denne skulle beordra en jägeribetjent till utsynande och utmärkande af de träd, hvilkas fällande tilläts, äfvensom till utöfvande af tillsyn att ingå andra eller flera högges. Åt detta bref synes sedermera hafva gifvits en allmännare tillämpning, hvilket visade sig derutinnan, att ett dermed öfverensstämmande förfaringssätt för erhållande af utsyning antydes såsom gällande uti flera derefter utkomna förordnanden.

Med utlemnande af tingsbevis uti ärenden af ifrågavarande beskaffenhet förfors emellertid temligen lättsinnigt, hvarföre kongl. senaten uti bref till Svea hofrätt af den 24 januari 1714 [3] erinrade, att före meddelande af dylika bevis häradsrätten i förening med kronobetjent borde göra sig om alla omständigheter noga underrättad, utan att dock, sedan bevis utgifvits, något hinder borde göras emot deras verkställande.

I samma mån allmänningarne syntes vara otillräckliga för den jordbrukande befolkningens behof, kommo uti skogsordningen meddelade förbud emot anläggning derstädes af torp och nybyggen, som å flera sätt voro för skogen skadliga, med stegrad stränghet att uppehållas» Att bibehålla ifrågavarande marker, som under början af 1700-talet fortfarande hade stor utsträckning, helt och hållet otillgängliga för odlingen, hvartill den rådande lagstiftningen syftade, befanns emellertid vara lika litet för det allmänna nyttigt, enär de vid frånvaron af all kultur lätt blefvo ett tillhåll för varg och andra rofdjur. Detta i samband med det ringa intresse, som den enskilde hade att vårda den samfälliga marken,[4] kunde icke annat än framställa såsom önskvärd en lagförändring, hvarigenom uppkomsten af nya hemman med den deraf följande förminskningen i de gamla intressenternes rätt förhindrades, men en stadigvarande odling å ifrågavarande platser det oaktadt möjliggjordes. Uti detta syfte stadgades till en början i resolution å allmogens besvär den 3 juni 1719 § 8, att, der någon till cultivation duglig plats på lands- och häradsallmänning funnes vara mistlig, densamma emot tillbörlig rekognition finge emottagas och cultiveras, hvarmed likväl någon tillåtelse ej var lemnad till uppsättande af torp derstädes.

Kongl. förklaringen den 5 oktober 1741 anbefallde härefter formligen en delning af alla å härads- och sockneallmänningar varande kärr och mossar emellan de olika hemmanen, med förklarande att, om åbo härvid icke ville åtaga sig upprödjande, eller ej fullbordade sådant inom förelagd tid, platsen skulle lemnas till en annan. Frihetsår utfästes och stadgande meddelades, att de, som redan emot skatt och utskylders utgörande upptagit å allmänning oländig mark, icke desto mindre borde uti den öfriga marken ega lika del med de andra härads- och sockneboerne, eller med andra ord man ville derstädes framtvinga ett odlingsarbete. Förordnandet gällde väl blott den till skogsbörd otjenliga marken; men då bedömandet häraf öfverläts till intressenterne, möjligen biträdde af landtmätare eller kronobetjent, skulle lätteligen ifrågavarande föreskrifter kunnat leda till delning af allmänningsmarken i dess helhet.

En sådan eftersträfvades såsom bekant af mången och derför anfördes icke utan skäl, att der en viss, af sedvana framkallad delning faktiskt förefanns, vare sig emellan socknarne eller emellan de enskilda gårdarne och byalagen, skulle meddelande af en viss rättslig kraft åt det, som förhållandena utbildat, vara att föredraga framför ett samfällighetstillstånd, der den sparsamme och den slösaktige inför lagen hade samma rätt. Med afseende härå tilläts äfvenledes uti resolutionen å adelns besvär den 12 juli 1731 § 15, att sockneallmänningar i Skaraborgs län finge emellan intressenter, som det åstundade, fördelas, utan att jägeribetjente derefter skulle ega att befatta sig med slika afdelta skogstrakter. Detta medgifvande, som först genom resolution å adelns besvär den 8 januari 1735 § 1 utsträcktes att omfatta jemväl Östergötland[5] och sedan enligt § 12 i förklaringen af år 1739 öfver skogsordningen fick tillämplighet för hela riket, torde hafva medfört, att icke allenast s. k. sockneallmänningar utan äfven delar af större skogar, som varit i viss mening gemensam må för hela härad, blifvit skiftade, beroende deraf att då sockneboer betraktades hafva uteslutande rätt till den inom socknen belägna delen, skilnaden emellan de begge slagen af allmänningar blef i vissa fall temligen obestämd. Den delning, som företogs, innefattade näppeligen alltid ett tilläggande af jord, efter beräkning af mantal, till alla i socknen befintliga hemman, utan förekommer det mera sannolikt att afseende fästats å de förutvarande förhållandena, så att lotter blott tillkommit de hemman, hvilka, i saknad af egna skogstillgångar, sedan äldre tider varit hänvisade till allmänningen för erhållande af nödiga skogseffekter. Delning af en inom socknen varande allmänning emellan de hemman, som dertill kunna ega rätt, skedde icke ens städse samtidigt utan hade ibland karakteren af en utbrytning, hvarigenom vissa fastigheter tillades rätt sins emellan dela den af dem förut gemensamt nyttjade skogstrakten.

Angående det sätt, hvarpå de skiftade sockneallmänningarne skulle betraktas, synes meningarne hafva varit delade. Hemmansinnehafvarne, som uti delningen hufvudsakligen sago ett medel att underdraga sig jägeribetjeningens tillsyn,[6] kunde visserligen [ 40 ]för befrielse derifrån åberopa Kongl. Maj:ts i sådant hänseende lemnade allmänna medgifvande. Erfarenheten gaf dock vid handen, att den lemnade friheten missbrukades; och detta förhållande i förening dermed, att marken bibehöll fortfarande sin krononatur gaf anledning till meddelande af förändrade föreskrifter.

Hemställan gjordes af kammar- och bergskollegierna att utsyning på delade sockenallmänningar borde vara lika så nödig som å den tid, då de voro oskiftade, så att den, som å dylik mark, hvilken genom delningen ej förbytt sin natur, högge något stående träd utan föregående utsyning, skulle plikta efter lag och skogsordningen, hvaruppå Kongl. Maj:t uti bref den 16 september 1746 biföll, hvad sålunda föreslagits, såsom »ländande till en bättre hushållning med sockenallmänningarne, hvilket med den tillåtne delningen varit ändamålet».

Huruvida någon allmän tillämpning häraf kommit att ega rum, torde emellertid vara mindre säkert. Så länge marken ansågs såsom kronojord, är det möjligt, att derå förekommit en viss uppsigt, som dock, efter det att den omsider förblandats med hemmanens öfriga egor, alldeles upphörde.[7]

Uti 1793 års skogsordning §§ 8 och 9 stadgades, att sockneallmänningar, när ingen stridighet om deras egenskap förefunnes, finge uppå ansökning af flertalet sockneboer delas, under vilkor, att den lott, som härvid tillfölle hemman, ikläddes dess natur, vare sig frälse, skatte eller krono; och enahanda medgifvande lemnades i 1805 års skogsordning med den begränsning, att en delning blott tilläts, för den händelse minst 4 tunnland duglig mark belöpte å hvarje mantal.[8]

Större svårigheter var förenadt med en delning af de för invånarne uti ett helt härad gemensamma allmänningarne. Det oaktadt blef sådant jemväl under den senare delen af 1700-talet med större eller mindre framgång ofta ifrågasatt. Uti resolutionen å allmogens besvär den 17 augusti 1762 § 38 besvarades af allmogen från flera län gjord framställning om angelägenheten och nyttan deraf, att häradsallmänningar delades

först i sockenallmänningar och dessa sedermera emellan byarne, med hänvisning till den under utarbetande varande nya för ordningen om skogar och allmänningar; hvarefter frågan, såsom här nedan skall vidare omförmälas, flera gånger återkom, ehuruväl den först i senare tid fick sin lösning.

Rörande hushållningen å odelade allmänningar lemnades uti 1734 års skogsordning ytterst noggranna föreskrifter. Jemte förbud emot uppförande derstädes af torp och sågar stadgades, att såväl laglige innehafvare af hemman och torp å allmänning som öfrige deruti delaktige inbyggare i landskapet, häradet eller socknen icke egde utan föregående utsyning till bränsle taga annat än vindfälle, nederliggande lågor, förtorkade träd, skatar och grenar. Erhållande af byggnadsvirke eller timmer förutsatte en vidlyftig procedur. Syn, som på begäran föranstaltades af häradsrätten och förrättades af särskilda synemän, skulle först å stället ske, hvarvid upplysning borde beredas om det, som för den tillernade byggnaden, i händelse densamma vore efter lag och husesynsordning af behofvet påkallad, erfordrades, äfvensom huruvida dertill nödigt virke å hemmanets egen mark saknades, hvaröfver allt sedermera af häradsrätten skulle meddelas bevis. Efter derom tagen kännedom skulle landshöfdingen i mån af allmänningsskogens tillräcklighet samt med iakttagande, att adel och andra ståndspersoner icke beviljades mera timmer än som i billig proportion emot bondehemmanens förnödenhet svarade, bestämma, hvad som borde komma de olika sökande till del; sedan skulle jägmästaren i enlighet med landshöfdingens till honom lemnade ordres i fråga om antalet af de en hvar beviljade träden låta vederbörande skogs- och jägeribetjente, i närvaro af två nämndemän samt af de för allmänningens vård af häradsboerne tillsatte uppsyningsmännen, med kronohammare utmärka träden såväl å stammen som vid stubben, med skyldighet för den, som åtnjöte utsyning, att efterfallande skatar och grenar, som hindrade skogsväxten, afföra eller på berg och steniga platser hoplägga. Till kontroll, att intet underslef egt rum, skulle på angifvet sätt upprättade förteckningar å det utsynade virket ingifvas ej mindre till landshöfdingen än äfven till häradsrätten, hvilken sistnämnda borde låta efterse, om detsamma blifvit till det bestämda ändamålet användt. Befanns det härvid, att virket blifvit försåldt eller missfarits, medförde detta ansvar.

För utöfvande af uppsigt å allmänningen förekommo särskilda skogvaktare, hvilka, boende uppå eller nära intill densamma, ofördröjligen skulle för jägmästaren anmäla, hvad som vid bevakningen förefölle. Häradsrätten skulle dels årligen förordna två af nämnden och två af härads- eller sockneboerne till uppsyningsman, hvilka hvarje år ombyttes, att efterse, huru allmänningen medföres och sköttes, dels hvart annat eller tredje år uti jägeribetjentes och några häradsboers närvaro sjelf besigtiga förhållandena på ort och ställe till utrönande att vederbörande fullgjort sina skyldigheter.

Uti den år 1739 utkomna förklaringen öfver 1734 års skogsordning fullständigades eller modifierades, med bibehållande af sjelfva grundsatserna, nu omförmälda bestämmelser. Efter uttalad straffhotelse mot den embetsman, som vid utdelningen eller utsyningen gjorde någon »egenvillig och oskälig skilnad och orätt», stadgades här bland annat, att för åstadkommande af ytterligare kontroll öfver uppgifterna i ofvanberörda förteckningar å utsynadt virke, desamma till allas efterrättelse och fria tillträde borde vid socknekyrkan, der tinget hölles, qvarlemnas till andra årets slut, då den nya förteckningen inkomme, vidare att utsyningar och utstämplingar, genom hvilkas godtyckliga utsättande å olämplig årstid allmogen lidit men, borde om möjligt intill allhelgonadag vara afslutade, samt att intressenter utan utsyning och tillstånd å allmänning skulle få taga löf och näfver likasom efter tillsägelse hos skogvaktaren till vedbrand hugga sådana träd, som voro föråldrade eller till intet annat duglige. Under vissa förhållanden kunde landshöfdingen tillstädja att till personer i skoglös bygd utom häradet eller socknen emot betalning upplätes från dess allmänning skogseffekter, med vilkor [ 41 ]dock att de sålunda erhållna penningarne endast användes till skogsplanterings inrättande å allmänningsjord, der sådant bäst läte sig göra, samt att skogs- och jägeribetjente sedan vårdade planteringarne.

Härmed trodde man sig hafva meddelat sådana bestämmelser, som skulle framtvinga en bättre hushållning å allmänningarne. Förståndig tillämpning deraf borde jemväl hafva verkat gagneligt. Dertill hade dock i framstå rummet erfordrats, att det funnits en redbar, nitisk och skicklig jägeripersonal, hvars handlingssätt vid omvårdnaden af skogen varit ledt mindre af begär efter eget förvärf än af önskan att befrämja skogens tillväxt. Så otillräcklig och föga verksam, som vid denna tid bevakningen var, förekom åverkan allmänt och än farligare voro de skogseldar, som under närmast derpå följande åren förbättrade betet och underlättade erhållandet af utsyning å skadadt virke, hvarföre också befolkningen ingalunda egnade en utbruten skogseld den uppmärksamhet, som för den framtida tillgången å skogseffekter hade varit önsklig.

De särskilda pröfningar, som fordrades för erhållande af utsyning från allmänning, synas hafva saknat det värde, som ursprungligen dermed afsågs, och hufvudsakligen uppfattats såsom tömma formaliteter. Domstolarne å landet likasom Kongl. Maj:ts befallningshafvande voro, i saknad af egen lokalkännedom, nödgade att fästa en hufvudsaklig vigt å de syner, som höllos af personer tillhörande allmogeklassen, och merendels oförmögne att fatta nödvändigheten utaf ett sparsammare bruk af skogen än det af ålder vanliga.

På ett lättsinnigt och vårdslöst sätt uppfyllde oftast de tillsatte uppsyningsmännen sina åligganden, och den eftersyn, som skulle af häradsrätten utöfvas, blef gemenligen helt och hållet försummad. Slutligen må icke förbises, att de meddelade föreskrifterna i flera afseenden lemnade' rum för en godtycklighet, som icke kunde bidraga till att göra desamma aktade.

Då i följd af dessa omständigheter misshushållningen efter utfärdande af 1734 års skogsordning med förklaringen af år 1739 ingalunda minskades, tillgrep man å de orter, der synnerlig fara ansågs vara för handen, den i 16 kapitlet af byggningabalken anvisade utvägen att ställa allmänningarne för kortare eller längre tid under förbud, hvarigenom all afverkning blef en hvar utan hänsyn till hans behof förvägrad;[9] men om än detta hindrade erhållande uppå lagligt sätt af skogseffekter utgjorde de derigenom ökade åverkansbrotten en fortfarande anledning till inträffande skogsförödelse. Fortfarande syntes sålunda uti lagstiftningen finnas en lucka, som borde fyllas, dervid icke utan anledning ifrågasattes att inskränka den i odlingens intresse meddelade rättigheten att å allmänning göra intagor. För Stockholms och Upsala län blef äfvenledes genom kongl. brefvet den 18 november 1774 förbjudet att företaga några uppodlingar eller göra intagor å allmänningsjord, och äfven på andra sätt sökte man der bereda en bättre hushållning.[10]

Förslag att dela allmänningarne framkom mo likaledes med den framgång, att uti förordningen om landtmäteriet af den 12 augusti 1783 inflöt stadgande, att sockne- och häradsallmänning icke utan kammarkollegii tillstånd och förordnande finge uti storskifte delas, hvarmed angafs möjlighet att kunna utverka en delning. Blott uti särskilda undantagsfall synes dock tillstånd till delning af häradsallmänningar hafva lemnats.

Omsider utkom år 1793 ny skogsordning med i flera hänseenden rörande hushållningen å allmänningarne förändrade föreskrifter. Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilka här förelades att förrätta särskilda allmänningsransakningar, som borde minst hvart 6:te år förnyas, tillhörde det att hafva en noggrann kunskap ej allenast om de i deras län befintliga allmänningarnes antal, natur och gränseskilnader utan ock om deras tillstånd i anseende till bättre eller sämre »skogsarter», mer eller mindre tillgång af skog, markens växtlighet samt hvad och huru mycket med allmänningens bestånd samt utan dess skada kunde årligen afverkas. Beslut derom skulle fattas först efter det öfverjägmästaren och landtmätaren äfvensom andra för god insigt i landthushållningen kände män blifvit i ärendet hörde och kännedom tagits om de öfver allmänningarne upprättade kartor med beskrifningar. Förslag å det antal timmer eller annat byggningsvirke, ved, gärdsel eller stör, som från hvarje allmänning finge årligen upplåtas, borde derefter uppgöras för en tid ej öfverstigande sex år. Utöfver detta förslag skulle Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej vid ansvar ega att tillåta någon utsyning. Rätt för samma myndighet lemnades tillika att, om så befunnes nödvändigt, för kortare eller längre tid lysa allmänning antingen helt och hållet eller till en del i frid, utan att densamma derunder finge till annat än bete för boskapskreatur nyttjas.

Upprättadt bevillnings- och utsyningsförslag skulle af Kongl. Maj:ts befallningshafvande till kammarkollegium ingifvas och derstädes tillika an in al as, om ändring uti förslaget funnes böra ske.

För den enskilde, som önskade att från allmänning bekomma skogseffekter, gällde det att underkasta sig en procedur temligen öfverensstämmande med den förut stadgade. Han skulle genom två gode män låta syna sitt uppgifna behof ej blott å timmer eller annat byggningsvirke utan äfven å ved, gärdsel eller stör samt derom likasom beträffande skogstillgången å egen mark förskaffa sig ett fullständigt bevis, hvilket sedan borde ingifvas till vederbörande häradsrätt, som hade vid pröfning af dylik ansökning att noga iakttaga, att timmer eller byggningsvirke ej finge upplåtas till nybyggnad eller reparation af andra hus än de i lag och husesynsordningen omförmälda, samt att understöd ej lemnades till den, som hade egen skog eller med densamma illa farit, hvarom särskildt yttrande i rättens protokoll borde göras. Nyssberörda handling skulle sökanden derefter inom augusti månad ingifva till Kongl. Maj:ts befallningshafvande för att erhålla utsyning under derpåföljande vinter.[11]

Då det emellertid kunde inträffa, att de granskade och verkliga behofven af timmer och byggnadsvirke öfversköte, hvad [ 42 ]som enligt de upprättade förslagen finge medgifvas, stadgades att för sådan händelse en viss ordning borde följas, så att företräde lemnades först boställsinnehafvare, som saknade egna skogstillgångar,[12] dernäst hemmansegare och åboer, som sökte understöd till förbättrande af gamla hus, hvarigenom de, som i öfrigt begärde virke till nybyggnad, kommo i sista klassen.

Äfvenledes innehöll skogsordningen åtskilligt i fråga om afverkningen. En hvar, som fatt bevillning af timmer, borde, efter det pålysning från predikstolen skett, å utsatt tid inställa sig, vid äfventyr att han annars under den vintern ej blefve hulpen. Utsyningen skulle handhafvas af öfverjägmästaren, derefter stämpling ske och skogsbetjenterne sedermera noga tillse, att rigtigt tillginge vid virkets fällning och afförsel. Den, som åtnjöte utsyning, skulle tillhållas att, såsom redan förut var stadgadt, bortföra de efter träden fallande skatar och grenar. Sådana äfvensom nederliggande lågor finge till bränsle användas med skyldighet dock för Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hos hvilken lof dertill borde sökas, att dervid förordna om utsyning efter omständigheterna.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande egde icke medgifva »någon å allmänning sig nedsätta, sågqvarn bygga eller någon uppodling eller intaga der göra, den händelsen undantagen om mark till skogvaktareboställe eller skogsplanteringars anläggande rödjas bör», men tillhörde det Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, om der funnes mosse eller kärr, som för bete eller skogens tillväxt borde utdikas, söka förmå dem, som till allmänningen både nyttjanderätt, att verkställa sådan utdikning eller sammanskjuta betalning till den, som ville sig åtaga dylikt arbete.

Uti nu ifrågavarande skogsordning meddelades förnyad föreskrift för Kongl. Maj:ts befallningshafvande att besörja, att de lands- och häradsallmänningar, hvaröfver säkra kartor icke vore att tillgå, med det skyndsammaste blefve afmätta, och å karta lagda samt till deras innehåll, skogstillgång och bördighet samt bättre och sämre trakter noga beskrifna. Verkställigheten häraf försvårades dock i hög grad derigenom, att landtmätarne, som enligt förordningen om landtmäteriet af den 12 augusti 1783 § 44 icke tillerkändes ersättning för förrättningar af nu antydda beskaffenhet, icke voro i den ekonomiska ställning att sådana kunde dem mer än undantagsvis påläggas.[13]

Uti 1805 års skogsordning, hvarest den föregående skogsordningens bestämmelser i allmänhet utan förändring återkommo, tillades emellertid landtmätarne för sådana arbeten godtgörelse. Här stadgades nämligen, att vederbörande hemmansinnehafvare i länet eller häradet, som hade nyttjanderätt till skog och mulbete, skulle efter deras innehafvande förmedlade hemmantal gemensamt bestå kostnaden för en geometrisk affattning af allmänningens område samt dess kartläggande.

Jemväl rörande rätten till upptagande af odlingslägenheter å allmänningsjord kom samma skogsordning att medföra en förändring, i det att enligt densamma en hvar kunde hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande söka och erhålla tillstånd att uppodla å sådan jord befintliga kärr och mossar, som genom uppodling kunde göras nyttiga. Till odlingens verkställande egde dock häradsboer eller i allmänhet de, som uti allmänningens nyttjande deltoge, företräde, under förbehåll af gjord anmälan inom natt och år efter skogsordningens kungörande. Samtidigt med dess utfärdande meddelades härförutom i cirkulär till Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreskrift att föreslå, huru lämpligast uppodling kunde företagas af sådana trakter på allmänningarne, som utan afsaknad för skog eller bete skulle kunna på nyttigare sätt användas.

Uppkomsten af särskilda odlingslägenheter, bebodda eller obebodda, hvilka under föregående tider befunnits så förderfbringande för skogen, kunde härigenom icke annat än på det högsta gynnas, utan att skadan för den sistnämnda städse motsvarades af odlingens dermed beredda utsträckning. Erfarenheten efter utfärdande af 1805 års skogsordning lade äfven detta i dagen, hvarföre skogsordningens föreskrift att ansökning om odlingsrätt skulle underställas Kongl. Maj:ts afgörande blott för den händelse, att marken hade den vidd, att derå kunde upptagas ett åttondedel mantal eller mera, i följd af kongl. brefvet den 6 februari 1821 blef derhän förändrad, att Kongl. Maj:t förbehöll sig ensam rätt att medgifva odling å allmänning.


Vid de upplåtelser, som sedermera skedde, bestämdes ej sällan, att jordinnehafvaren, om han gjorde sig förfallen till åverkan, dermed ginge förlustig den lemnade besittningsrätten. Härtill lades ibland skyldighet att med stenmur eller lefvande trädhäck omgifva den upptagna lägenheten.[14] Upplåtelser af nu ifrågavarande beskaffenhet lemnades emellertid ej efter utfärdande af 1824 års cirkulär angående en förändrad reglering med allmänningarne och kronoskogarne.

Under förstå början af innevarande sekel betraktades fortfarande lands- och häradsallmänningarne såsom kronans obestridliga egendom. För olika ändamål medgaf Kongl. Maj:t afsöndringar, och mark, som förut tillhört allmänning, men derifrån afskildes, underkastades särskild grundskatt.[15]

En annan uppfattning gjorde sig emellertid sedan gällande och fick uti Kongl. Maj:ts proposition till rikets ständer år 1823 angående de allmänna skogarne ett tydligt och bestämdt erkännande, i det att här samma allmänningar förklarades böra anses såsom en landets eller häradets tillhörighet.

Att bibehålla dem i denna egenskap såsom samfälld egendom, syntes för mången delegare föga lämpligt. Tillfället till erhållande derstädes af skogseffekter var allt annat än egnadt att uppmuntra till god hushållning å egen mark. En hvar, som vårdade sin skog, saknade alltså icke anledning att önska ett upphörande af samfällighetsförhållandet; och ytterligare orsak dertill förefanns för egare af större gods, hvilka i anseende till egna skogstillgångar merendels förmenades att bekomma virke å allmänning, men dock nödgades att för sådan, hvaraf de vid delning skulle få betydliga lotter, underkasta sig utgifter.

Som bekant blef genom kammarkollegii cirkulär den 14 april 1824 förordnadt, att lands- och häradsallmänningar samt de kronoallmänningar, som med dem hade lika egenskap, skulle, när Kongl. Maj:t uppå skeende ansökning funne sådant lämpligt och laga hinder derför icke mötte, till intressenternes egen [ 43 ]disposition gemensamt eller till delning emellan socknen eller enskilde hemmansegare, som deri egde del, upplåtas, med iakttagande af de grunder, som Kongl. Maj:t i hvarje särskildt fall bestämde. Menighet, som åstundade delning af dylik allmänning eller ville under egen gemensam disposition densamma emottaga, skulle derom ingifva ansökning till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som sedermera - efter det att naturen af lands- och häradsallmänningen blifvit bestämd, vidden, beskaffenheten och förhållandet med densamma, i alla delar genom säker afmätning och undervisning känd, alla vederbörande, hvilkas rätt derunder kunde bero, i afseende på lämpligheten af förslaget och grunderna derför vid häradsrätten hörde, och häradsrätten sitt yttrande afgifvit, - hade att handlingarne jemte eget utlåtande till kammarkollegium insända, hvarefter detta embetsverk med dess betänkande öfverlemnade frågan till Kongl. Maj:ts pröfning.

Till upplysning om det sätt, hvarpå de vid denna tid befintliga allmänningarne disponerades, må här meddelas följande:[16]

Namn. Kongl. bref Areal qvadratref. Summa qvadratref. Anmärkningar.
Upsala län.
Wendels allmänning 1833 22/6 11,465,30 Förklarades för sockenallmänning och delad.
"Bälings """ - 56,000 67,465,30 Delad.
Vestmanland.
Libergs allmänning - 1,601,60 Upplåten till Strömsholms stuteri.
"Grafs """ 1831 9/7 Upplåten till Hjelmare slussverk.
"Wåla """ - - Förklarad för sockenallmänning.
Del af Snefringe - 39,200
Östergötland.
Aska härad
Ingelbyskogen 1833 2/11, 1839 16/3 1,399,27 Delade.
Kraghults allmänning140,05
"Blommendals """249,90
Hanekinds härad.
Kolbyttemon 1834 7/5 977,90 Efter det mark blifvit afsatt från Åsdymlingen till afrättsplats och å denna samt öfriga allmänningar till grustägt skedde försäljning af desamma.
Åsdymlingen590,80
Norra allmänningen185,50
Risinge tingslag.
Ysunda allmänning - 3,250 Sedan mark blifvit afrösad för betesrätt föörsåldes det öfriga.
"Schedvi """ 1833 9/11 1,187,72
Åkerbo härad.
Åkerboskogen 1833 2/11 447,65 D:o d:o.
Lösings härad.
Ludden 1836 17/9 3,959,23 Försåldes.
Bråbo härads allmänningar, utgörande delar af Kolmården.
Skärlötemarken 1833 9/11 14,079,80 Upplåtna åt häradsboerna till delning efter oförmedladt hemmantal.
Satramarken " """ 11,919,95
Åby mo " """ 660,97
Kammar- och Qvarntorpsbackarne " """ 21,546,05
Klintemarken 1833 9/11 6,897,97 Af Kolmorden lemnades skog till marmorbruket men i öfrigt skedde delning.
Grantorpsmarken " """ 5,172,12
Norrsnytomarken " """ 2,399,95
Björkekinds härad.
Af Kolmorden 1836 16/12 8,925,87
Kuddby skog " """ 4,359,60
Nåsängs udd " """ 316,4
Knifsätter " """ 2,654,27
Friggesätter " """ 4,411,40
Lönsås " """ 1,836,10
Merums allmänning " """ 632,2
Skärkinds härad.
Allmänna slätt 1837 17/9 422,2 Försåldes.
Pinken " """ 133,35 D:o.
Boda " """ 132,65 D:o.
Hammarkinds härad.
Ludden 1832 31/3, 1837 17/2 3,381 D:o.
Vifolka härads allmänningar 1832 12/5 722,4 102,986,27 Efter afrösning af mark för mulbetesrätt och afsättning af ett område till afrättningsplats försåldes det öfriga för häradets räkning.
Skaraborgs län.
Vadsbo härad.
Klyftamon 1835 10/8 40,038,42 Delad i sammanhang med kronoparken Billingen.
Fägremo - 41,24 Upplåten till Göta kanal och Fredsbergs socken.
Russlingen - 2,016
Skånings härad.
Gryten 1838 2/2 7,327,07 100,621,49 Delad emellan Wånga sockens hemmansegare.
Elfsborgs län.
Kinds härad.
Gälaveden 1832 14/7 11,474,40 Upplåten till vissa socknar.
Ås härad.
Trehörningen 1836 19/3 12,869,50 D:o.
Gälaveden " """ 37,331,17 D:o.
Vedtle härad.
Vedlefjäll 1832 2/6 87,796,80 Upplåten till de hemman, som derå begagnade bete och skogsfång.
Gäseneds härad.
Od och Rönneskog 1832 20/3 3,121,65 Förklarad för sockenallmänning.
Trennings hult 1836 18/11, 1837 14/7 9,521,39 Delad.
Ormungen 1832 19/3 18,204,55 D:o.
Våthult 1837 2/6 29,064,70 Efter meddeladt skogsanslag till dervarande lägenheter af en viss storlek delades det öfriga å 60 1/4 mantal, som derå gjorde anspråk.
Alefjäll 1833 9/3 35,943,55 Delad.
Vedens och Ås härad.
Veden - 118,569,15 D:o.
Af Risveden 1833 9/3, 1842 16/6, 1852 25/7 Förutom 7,048,13 qvadratref, som bibehöllos, blef återstoden delad emellan åtskilliga hemman.
Marks härad.
Lygnersvider och Spirhult 1837 2/6 94,770,20 536,717,78 Upplåten åt Sätila socken.
Jönköpings län.
Norra Vedbo härad.
Af Östra Holaveden - 15,561,50 15,561,50 Afhändes innan allmänningarne kommo under reglering.
Kronobergs län.
Kinnevalds härad.
Möcklehult 1828 19/11, 1830 25/3 4,246,37 Försåld för häradets räkning.
Hössön 1828 19/11, 1837 17/3, 1838 28/7 5,810,87 D:o efter det dock dessförinnan afrösning af mark skett i ersättning för mulbetesrätt och till vissa intägter.
Hörjemo 1828 19/11, 1834 25/3 13,133,05 Försåld coh skatteköpeskillingen fördelad emellan socknarne efter oförmedlade hemmantalet.
Allbo härad.
Ideberg 1828 19/11, 183428/3 1,135,05 D:o.
Norrvidinge härad.
Allguneberg 1828 19/11, 1838 2/2 1,395,45 25,720,72 Indelade i lägenheter utan åsatt mantal och försåld såsom de öfriga allmänningarne inom länet.
Summa qvadratref
- 889,874,75

Efter regleringen återstod häradsallmänningar med en sammansagd areal af 1,161,505,25 qvadratref. Till desamma kommo sedermera de vid storskifte inom Kopparbergs län afsätta allmänningarne.


Att regleringen på detta sätt slutade, berodde förnämligast derpå, att någon ovilkorlig rätt för delegare att skifta häradsallmänning ej var meddelad, utan att det var till Kongl. Maj:t öfverlemnadt att i de olika fallen bestämma, om en delning skalle tillåtas.

Bibehållandet af allmänningar med nyssberörda utsträckning påkallade naturligen åtgärder för att å desamma åstadkomma en bättre skogsvård än den förut rådande. Hänsyn härtill förekom redan uti kammarkollegii ofvan omförmälda cirkulär år 1824, som stadgade, att, der en delning icke företoges, eller intressenterne icke ville under gemensam disposition emottaga allmänning, utan den således kommo att i sitt förutvarande skick förblifva, Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle vidtaga lämpliga åtgärder till allmänningens rigtiga och ändamålsenliga skötsel, hvartill isynnerhet hörde att nödigt antal duglige och pålitlige vaktare för hvarje allmänning antoges och med tillräckliga boställen förseddes, samt, der sådant funnes lämpligt, samma skogshushållningssätt inrättades, som för kronoskogarne blifvit förordnadt. Uppfyllande af denna föreskrift

mötte emellertid många hinder. Häradsboerne saknade merendels benägenhet att för åvägabringande af en bättre hushållning underkasta sig uppoffringar, och äfven, der detta ej var förhållandet, visade sig svårighet att finna personer med erforderliga forstliga insigter för arbetets utförande.

Vid riksdagen åren 1840 och 1841 påpekade ständerna uti aflåten skrifvelse till Kongl. Maj:t vigten deraf, att delegarne medgåfves utse vissa deputerade att deltaga i vård en och uppsigten öfver allmänningarne,[17] likasom att vissa förändringar och tillägg skedde uti den år 1838 utfärdade instruktionen för skogs- och jägeristaten i riket, hvilken meddelade åtskilliga bestämmelser i fråga om hushållningen å de under allmän uppsigt ställda skogarne såsom angående skogseffekters utsyning och stämpling m. m.[18] Frågan förevar ytterligare vid riksdagen år 1847. Derpå följde kongl. brefvet den 23 mars 1849, hvarest, jemte lemnadt förordnande beträffande rätt för häradsboerne att genom utsedde deputerade deltaga i vården af dem tillhörande allmänningar, stadgades att der så vore behöfligt skogsinstitutets lärare och elever skulle få å allmänningarne förrätta uppmätning, affattning och indelning emot ersättning af skogsplanteringskassan, hvarifrån likaledes borde utgå medel till bevakningen derstädes, allt under vilkor att delegarne underkastade sig vissa afgifter till samma kassa för de skogseffekter, som enligt af Kongl. Maj:ts befallningshafvande fastställa fördelning till dem utsynades. I afseende å sådana allmänningar, som stode under intressenternes gemensamma förvaltning, skulle de höras, om de medgåfve deras ställande under allmän vård på nyssnämnda vilkor, med iakttagande att, der öfverenskommelse angående ofvanberörda afgifter ej träffats, förslag i ämnet skulle vid häradsrätten i närvaro af jägeribetjent och andra personer uppgöras, hvarefter Kongl. Maj:t i sammanhang med dessa afgifters fastställande skulle lemna föreskrifter om deras uppbärande och redovisning och borde härvid det, som återstode efter afdrag af nödiga kostnader, deribland skogsplanteringskassans förskotter, till intressenterne reserveras för den disposition, som kunde finnas lämplig.

Såsom redan blifvit påpekadt kunde den företrädesrätt till erhållande af virke från allmänning, hvilken uti 1805 års skogsordning tillkom innehafvare af skoglösa hemman, och oaktadt de tillkomna förändringarne uti densamma bibehöll giltighet, icke annat än framkalla en viss berättigad missbelåtenhet hos de [ 45 ]delegare, som härigenom kommo att sakna all förmån af allmänningen, isynnerhet när hänsyn fästes till det olika förhållande, som egde rum, då delning af sådan mark egt rum.[19] Ett erkännande af det olämpliga härutinnan skedde genom Kongl. Maj:ts uti bref den 4. maj 1853 lemnade medgifvande för en del häradsboer i Östergötland att tillsvidare efter hemmantalet utan afseende på skogsbehof sig emellan fördela det årliga utsyningsbeloppet från deras allmänningar. Trots den rubbning af de bestående förhållandena, som derigenom bereddes särdeles för innehafvare af skoglösa hemman, hvilka förut erhållit sina förnödenheter från allmänning, blef man alltmera öfvertygad, att på denna väg sträfvandena borde rigtas för åvägabringande af den förbättrade hushållning å allmänningarne, hvilken sedan sekter till- baka hade varit i lagstiftningen åsyftad. Allmän giltighet fick också denna grundsats uti kongl. förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket, hvilken i afseende å nyttjanderätten till allmänningarne medfört vigtiga förändringar. I strid mot den gamla uppfattningen förklaras här, att hela den behållna afkastningen, efter det först undantagits det virke, som till broar och andra för häradet gemensamma byggnader erfordras, skall årligen emellan samtlige delegare efter oförmedladt hemmantal fördelas, hvarvid det å delegarne ankommer att bestämma, om utdelningen skall ske in natura eller efter försäljning i penningar.

Enligt nu gällande bestämmelser skola vidare delegare i häradsallmänning genom sockenombud utse en allmänningsstyrelse, som i enlighet med ett af dem upprättadt samt af Kongl. Maj:ts befallningshafvande fastställdt reglemente handhafver förvaltningen af allmänningen; delegare i häradsallmänning äro, under vilkor att dylikt reglemente finnes, samt att hushållningsplan för allmänningen blifvit af skogsstyrelsen fastställd och de för indelningen nödiga arbetena på delegarnes bekostnad blifvit utförda, berättigade att sjelfva förestå allmänningens bevakning och skötsel, men i annat fall bör revirförvaltaren, som städse bibehåller en viss uppsigt öfver iakttagande af de i afseende å skogshushållningen meddelade föreskrifterna, årligen afgifva redovisning ej mindre öfver allmänningens afkastning i skogseffekter än äfven öfver utgifterna för allmänningen och de medel, som han till deras bestridande uppburit.



  1. Se härom kongl. resolutionerna å allmogens besvär den 22 november 1680 § 16 och å adelns besvär den 25 oktober 1686 § 28.
  2. Resolutionen å städernas besvär den 22 november 1686 § 8.
  3. Brefvet finnes intaget uti Abrahamssons edition af landslagen under 29 kap. byggningabalken.
  4. Å vissa orter träffades emellertid åtgärder för reglerande af hushållningen å allmänningsjorden. Exempel härpå erbjuder en i kongl. bref den 14 april 1752 omförmäld, den 10 april 1704 ingången förening emellan sockneboerna i Enåkers socken i Kålland rörande bruket af deras allmänning. Tingsrätten och landshöfdingen hade ansett den vara nyttig; och blef den af Kongl. Maj:t stadfästad, så att densamma af alla vederbörande för all framtid skulle obrottsligen efterlefvas.
  5. Härstädes förklaras resolutionen af är 1731 äfven angå Elfsborgs län: »Samtyckes, att socknarnes och byarnes oskifte skog eller si kallad samskog i Östergötland må få delas äfven som Skaraborgs och Elfsborgs län dertill fatt tillstånd genom 15 § i 1731 års resolution på adelns besvär.»
  6. Resolutionen å allmogens besvär den 17 augusti 1762 8 40 tillägger allmogen i Wässe socken af Wässe härad i Vermland, hvarest sockneallmänningen flera år dessförinnan genom landtmätare blifvit delad, rätt derstädes till eget behof få hugga timmer, virke och gärdsel m. m. utan jägeribetjeningens utsyning. Deremot stadgade kongl. brefvet den 26 mars 1782, hvarigenom medgafs delning af Elfkarö kronoallmänning, att hvarje hemmans skogslott skulle bibehålla sin urgamla och verkliga krononatur och egenskap och att således nyttjanderätten åboerne ensamt uppdroges, men jägeribetjeningen fortfarande utsyna, hvad till kolning eller andra behof med skogens bestånd tillätes att användas. Häruti skedde genom kongl. brefvet af den 14 september 1803 den ändring, att fullständig eganderätt åboerna tillades.
  7. Huruvida lotter af en delad sockneallmänning skulle städse anses som kronojord, var ej bestämdt angifvet; men derför anfördes, att i instruktionen för skogskommissionen i Upland af år 1694 Kongl. Maj:t tillades lika rätt till dessa allmänningar, som till de öfriga. Ett egendomligt uttryck af den rättsliga osäkerhet, som rådde i afseende års desamma, är kongl. brefvet den 7 mars 1790, der det, i fråga om begärd rätt att kola å viss sockneallmänning, förklarades, efter anmärkning, att densamma tillhörde sockneboerne: »alltså och då saken rörer enskilda personers rätt, ty kunna Wi till den gjorda underdåniga ansökningen icke i nåder samtycka, med mindre bruksintressenterna kunde Staga sig att till medlet af nästkommande maj månad hafva de beställda 36-pundiga kanonerna färdiga». Kongl. Maj:t förklarade i bref den 6 september 1834, att någon allmän förklaring, om å sockneallmänningar befintliga lägenheter vore en socknens tillhörighet eller innehafvarne finge dem emot skatt till kronan behålla, ej kunde meddelas. Ännu qvarstår i gällande bevillningsförordning stadgande om afgift till kronan af dem, som utan att erlägga rekognitionsafgift, års sockneallmänning ega kolningsfrihet.
  8. 1805 åra skogsordning § 8 stadgade äfvenledes, hurusom Kongl. Maj:ts befallningshafvande efter sockneboernas hörande kunde bevilja en person inbrytning af hans lott, med rätt för de öfrige att behålla sina andelar i samfälligheten.
  9. Exempel härpå lemnar det förbud, som, enligt hvad kongl. brefvet den 14 februari 1754 utmärker, blef satt å åtskilliga allmänningar i Upsala län. Derförinnan hade menigheterna yttrat sig å häradstingen och vissa vilkor blifvit framställda såsom att allmänningen delades i 4 delar, af hvilka 2 genast sattes under förbud för 10 är, derefter den 3:dje för samma tid och slutligen den 4:de, likasom att invånarne fortfarande erhölle vindfälle och dylikt till bränsle. Der allmänning blifvit satt under förbud, skulle dock enligt kongl. förklaringen den 13 januari 1770 innehafvare af militie boställen icke behöfva vidkännas någon afkortning uti det dem af synerätten föreslagna virkesbeloppet.
  10. K. brefvet den 4 januari 1780 gjorde för vissa härads allmoge i Upland rättigheten till utsyning beroende derpå, alt sökanden anlagt hägnader af sten eller jordvallar eller befordrat trädplanteringen, dervid timmer, gärdsel, stör eller annat skulle beviljas i förhållande derefter.
  11. Undvikande af dessa formaliteter medgafs den, som lidit eldskada och vore i sådan fattigdom, att han utan omgång borde hjelpas, i det att Kongl. Maj:ts befallningshafvande för sådan händelse finge omedelbart lemna utsyningsrätt.
  12. Den redan tidigt påbjudna uppmätningen var för vederbörande ett obehagligt åliggande, hvarifrån de gerna undandrogo sig. Kongl. Maj:t medgaf äfven ibland, att föreskrift härom finge hvila, såsom kongl. brefven den 31 juli 1776 och den 9 juni 1777 gifva vid handen.
  13. Äfven till allmänna byggnader, broar och salpetersjuderier skalle virke med lika förmånsrätt som till boställsinnehafvare utsynas.
  14. Se kongl. brefven den 30 oktober 1821 angående uppodling å Ölands häradsallmänning, den 24 i samma månad angående intägt å Fägremo allmänning m. fl.
  15. Se kongl. brefvet den 11 november 1823 angående upplåtelse af ett skoglöst kärr å Bråbo häradsallmänning.
  16. Se Tidskrift för skogshushållning 1877.
  17. För vården af Lysings härads allmänning i Östergötlands län upprättades års 1830-talet ett reglemente, enligt hvilket visse kommitterade antingen ensamme eller i samråd med häradsboerne skalle bestämma, om och när trakthygge borde införas, utse efter förslag af skogvaktaren den trakt, der utsyningen skulle företagas, bestämma qvantiteten af det, som finge utsynas, medgifva jordupplåtelser derstädes m. m. Reglementet ansågs vara behöfligt, emedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 26 april 1837 öfverlemnade vården af allmänningen till en inom häradet utsedd komité. Kongl. Maj:t upphäfde emellertid den 10 juli 1843 reglementet såsom stridande emot instruktionen af år 1838, under uttryckande af sitt misshag öfver den syftning till öfverträdelse af gällande förordningar, som röjde sig uti den vidtagna åtgärden. Hos Kongl. Maj:t hade häradsboerna åberopat en kongl. resolution af den 22 mars 1689, meddelad i anledning af de klagomål öfver det intrång af andra häradsboer, som de lede »å denna med stort besvär och omkostnader förvärfvade allmänning».
  18. Instruktionen af år 1838 innehöll bland annat, att distriktsförvaltarne skulle rörande häradsallmänningar författa skogskartor och förslagsvis verkställa indelning till trakthuggning m. m. men bestämde ej, af hvilken kostnaden skulle utgöras. Härom hade dock uti kongl. brefvet den 21 september 1838 till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala meddelats, att distriktsförvaltarne skulle utan särskildt arfvode förrätta detta arbete, med begagnande af de dagsverken, som intressenterne till biträde borde lemna. Äfven öfverjägmästarnes mindre skicklighet att leda arbetena vid det nya hushållningssättets införande utgjorde, såsom det anmärktes i kongl. propositionen af den 12 november 1847, ett icke obetydligt hinder för anordnande af en bättre skogsvård å allmänningarne. Enligt kongl. brefvet den 29 januari 1850 afslogs bondeståndets uti skrifvelse den 24 januari 1845 gjorda anhållan att jägeribetjentes tillsyn öfver häradsallmänningarne måtte upphöra.
  19. Kongl. brefvet den 10 december 1831 innehöll dock förklarande, att det både med allmänna lagen och skogsordningens föreskrifter vore förenligt, att med någon skog försedda hemmansegare, när de ej med densamma illa farit, skulle från allmänning erhålla de skogsförnödenheter, hvaraf de voro i behof och hvilka ej funnos å deras egna egor.