Skriet från vildmarken/Vägens mödor

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kampen om chefskapet
Skriet från vildmarken
av Jack London
Av hängivenhet för en människa  →
Ur Skriet från vildmarken Översatt av Mathilda Drangel
[ 80 ]
V.


VÄGENS MÖDOR.


Trettio dagar efter den, då posten avgick från Dawson, ankom den till Skaguay, ditforslad av Buck och hans kamrater. De voro allesammans i ett jämmerligt tillstånd, utslitna och kraftlösa. Bucks hundrafyrtio skålpund hade gått ned till hundrafemton. Och hans kamrater hade jämförelsevis magrat ännu mer, ehuru de allesammans från början haft lättare kroppar. Hycklaren Pike, som under sitt bedrägliga liv ofta hade med framgång låtsat sig ha ondt i ett ben, linkade nu på allvar. Sol-leks var också halt, och Dub hade skadat sig i ena bogen.

Allesammans hade fått sina fötter förskräckligt illa tilltygade. Det var som om de hade förlorat all spänstighet. Fötterna sattes tungt, nästan motvilligt i marken, och detta gjorde dagsresorna dubbelt tröttsamma. Det var intet annat fel med dem, än att djuren voro dödströtta. Men det var icke den dödströtthet som kommer av en kortvarig och häftig [ 81 ]ansträngning och som det endast behövs några timmars vila för att övervinna — det var den dödströtthet som härrör från ett långsamt och ihärdigt nötande på krafterna under flera månaders strängt arbete. De hade icke längre någon förmåga att resa sig på nytt, inga krafter i reserv. Alltsammans hade blivit förbrukat, vartenda grand. Varje muskel, varje fiber, varje cell var trött, dödstrött. Och det var helt naturligt. På mindre än fem månader hade .de gått tvåtusen femhundra mil, och under de sista adertonhundra hade de endast fått fem dagars vila. När posten anlände till Skaguay, voro hundarna nästan uppgivna. De förmådde knappt hålla linorna spända, och i utförsbackarna var det nätt och jämnt att de kunde hålla sig ur vägen för släden.

»Seså, raska på nu, ni stackars trötta kräk med edra sårade fötter», ropade pådrivaren uppmuntrande, medan det bar av utför stora gatan i Skaguay. »Det är slut nu, ser ni. Och nu ska’ vi vila oss riktigt länge. Eller vad? Jo visst. Ta oss en väldigt lång vila.»

Förarna längtade själva efter detsamma.

De hade färdats tolvhundra mil med två dagars rast, och enligt alla förnuftets och rättvisans regler hade de gjort sig förtjänta av en tids ledighet. Men det var en sådan massa män, som hade rusat i väg till Klondyke, och det fanns ett så stort antal fästmör, [ 82 ]hustrur och släktingar som icke hade begivit sig dit, att posten till och från dessa otillgängliga trakter växte till ett oerhördt omfång. Och så var där också officiella order, som skulle fortskaffas. Nya spann av Hudson-Bay-hundar skulle sättas i stället för dem, som voro odugliga att vända om. Dessa värdelösa skulle man naturligtvis göra sig av med, och då hundar ju räknas för ingenting i jämförelse med pengar, skulle de säljas.

Tre dagar gingo, och under denna tid kände Buck och hans kamrater först riktigt, hur trötta och kraftlösa de voro. På morgonen den fjärde dagen kommo två män från Förenta staterna och köpte dem med seltyg och allt för en spottstyver. De bägge männen kallade varandra »Hal» och »Charles». Den sistnämnde var en medelålders, ljushyad man med matta, vattniga ögon och djärvt uppvridna mustascher, som utgjorde ett slags dementi för den slappt hängande munnen. Hal var en yngling om nitton eller tjugu år. Han bar en stor revolver och en väldig jaktkniv instuckna i ett bälte kring livet, som var alldeles proppfullt av laddade patroner. Detta bälte var det mest i ögonen fallande hos honom. Det var ett tydligt bevis på hans gröna ungdom — hans absolut oomtvistliga ungdom. Bägge dessa män voro tydligen ur sitt esse, och varför sådana som de skulle äventyra att ge sig av till Norden, hör till de mystiska frågor, på vilka man aldrig kan få något svar. [ 83 ]Buck hörde köpslåendet, såg pengar lämnas till styrelsens ombud och visste i och med detsamma, att nu skulle det skottska halvblodet och de övriga pådrivarna vid postbefordringen försvinna ur hans liv, på samma sätt som Perrault och François och de andra före dem. Då Buck och hans kamrater kommo till de nye ägarnas läger, såg han genast att allting där var på hafs. Tältet var illa uppsatt, där stodo odiskade fat och koppar, och allt var i oordning. Där såg han också en kvinna, »Mercedes» kallades hon av de bägge männen. Hon var gift med Charles och syster till Hal — det hela således ett litet nätt familjesällskap.

Buck såg uppmärksamt på, då de började ta ned tältet och lasta släden. De gjorde en hel hop ansträngningar, men utan någon beräkning eller ordning. Tältet rullades ihop till en slarvig packe, tre gånger så stor som den skulle ha varit. Tennfaten och kopparna packades ned odiskade. Mercedes sprang oupphörligt i vägen för de andra under en oavbruten ström av rättelser och råd. När de hade lagt en säck med kläder framme i släden, påstod hon att den måste ha sin plats bakom. Och när de så hade flyttat säcken dit och lagt ett par andra packor över den, upptäckte hon en hel del glömda saker, som omöjligt kunde läggas annorstädes än just i den säcken, och så måste de packa ur igen.

[ 84 ]Tre karlar från ett angränsande tält kommo ut och sågo på, grinande och blinkande åt varandra.

»Ni har då en riktigt grundlig packning med er», sade en av dem, »och inte för det angår mig vad ni gör, men inte skulle jag ta det där tältet med mig, om jag vore som ni.»

»Orimligtl Alldeles orimligt! » utbrast Mercedes och slog ihop händerna med näpen surmulenhet. »Hur i all världen skulle jag bära mig åt utan tält?»

»Vi ha vår, och det blir ingen köld mer i år», svarade karlen.

Hon skakade på huvudet med bestämd uppsyn, och Charles och Hal staplade upp de sista packorna på det ofantliga lasset.

»Tänk om det ramlar», sade en av åskådarna.

»Varför skulle det göra det?» frågade Charles kort.

»Å, det går nog så bra, det går nog så bra», skyndade den andre att säga i ödmjuk ton. »Jag undrade bara, det var alltsammans. För jag tyckte att det såg ut att vara lite tungt i toppen.»

Charles vände honom ryggen och drog till surrtågen så godt han kunde, vilket likväl icke var på långt när tillräckligt.

»Och naturligtvis kan hundarna streta i väg hela dagen med den där konkarongen efter sig», sade den av männen som först hade talat.

»Naturligtvis», förklarade Hal med iskall hövlighet, [ 85 ]i det han tog styrstången i ena handen och svängde piskan med den andra. »Hej!» skrek han. »Hej! — sätt i gång där!»

Hundarna satte bringan mot bröstbanden, stretade och arbetade av alla krafter i några sekunder, men så gåvo de tappt. Det var en omöjlighet för dem att få släden ur fläcken.

»Lata kreatur — jag skall minsann lära er!» skrek Hal och beredde sig att traktera dem med piskan.

Men nu lade Mercedes sig emellan och ropade: »Å, Hal, Hal, du får inte!» Och hon grep tag i piskan och vred den ur hans hand. »Stackars, stackars djur! Och nu får du lov att ge mig ett löfte att inte vara stygg mot dem under hela resan, för annars går jag inte ett enda steg till.»

»Jo, du förstår dig allt på hundar, du», svarade brodern hånfullt, »och jag skall be att du lämnar mig i fred. Hundarna ä’ lata, säger jag dig, och man är tvungen att piska dem för att få dem att göra något. Det är deras natur. Fråga vem som helst. Fråga de där karlarna.»

Mercedes kastade en bönfallande blick på de tre åskådarna. I hennes vackra ansikte lästes ett djupt medlidande för andras smärta.

»De ä’ slaka som vatten om, ni vill veta», svarade en av karlarna. »Komplett utslitna, det är vad de ä’. De behöva vila.»

[ 86 ]»Å, i helvete heller!» ljöd det från Hal’s skägglösa läppar. Och vid broderns svordom utbrast Mercedes i ett sorgset och smärtsamt »Å!»

Men hon höll på släkten och nu skyndade hon att ta sin bror i försvar. »Bry dig inte om vad den där karlen säger», sade hon spetsigt. »Du kör våra egna hundar, och du gör naturligtvis med dem vad du anser bäst.»

Han gav hundarna nya piskrapp. De kastade sig med hela sin tyngd mot bröstbanden, tryckte fötterna djupt ned i den packade snön, sänkte kroppen och togo i av alla krafter. Men släden stod så orörlig, som om den vore fastnitad. Efter två fåfänga försök upphörde de flämtande med sina bemödanden. Piskan ven ursinnigt över dem, och nu blandade Mercedes sig åter i saken. Hon kastade sig på knä framför Buck med tårar i ögonen och lade sina armar om hans hals.

»Ni stackars, stackars djur!» utropade hon medlidsamt, »varför kan ni inte ta i riktigt hårdt? Då skulle ni slippa stryk.» Buck tyckte inte om henne, men han kände sig för eländig att orka göra motstånd, och han tog hennes inblandning som en del av dagens obehag.

En av åskådarna, som förut hade bitit ihop tänderna för att kväva onda ord, öppnade nu sin mun och sade:

»Inte för att jag bryr mig ett dugg om vad det blir av er, men för hundarnas skull vill jag säga er, [ 87 ]att ni kan ge dem en god hjälp genom att bryta loss släden. Medarna ha frusit fast. Kasta er med hela er tyngd mot styrstången, först åt höger och se’n åt vänster, så får ni medarna loss.»

Och nu gjordes ett tredje försök, sedan Hal hade följt rådet och fått de fastfrusna medarna lösryckta. Det överlastade och otympliga fordonet sattes i gång, Buck och hans kamrater gjorde ursinniga ansträngningar, medan piskslag regnade över dem. Hundra yards längre fram krökte vägen och sänkte sig brant nedåt stora vägen. Det skulle ha behövts en erfaren man för att hålla den högt och tungt lastade släden uppe i denna backe, och Hal var icke den rätte att göra det. Då de svängde om kröken stjälpte släden och hälften av packningen föll ur mellan de illa åtdragna surrtågen. Hundarna stannade icke. Den lättade släden släpade på sidan efter dem. De voro förargade över den dåliga behandlingen och den orättvist tunga lasten. Buck var alldeles ursinnig. Han satte av i fullt språng och de andra följde efter. Hal skrek: »Still! Still!» men det hörde de icke på. Han måste storspringa för att hinna med och drogs snart omkull. Den stjälpta släden gnisslade framför honom och hundarna rusade uppåt gatan till stor munterhet för invånarna i Skaguay, vilka hjälpte till att samla upp återstoden av packningen, som slängdes omkring på deras storgata.

[ 88 ]Barmhärtiga människor togo fatt hundarna och samlade ihop de skingrade förnödenheterna. Och de gåvo också goda råd. Hälften så stor packning och dubbelt så många hundar voro lagom, om de resande skulle kunna komma fram till Dawson, sades det. Hal och hans syster och svåger lyssnade motvilligt, men började slutligen se igenom packningen. Och nu kom där i dagen hela massor av konserver som väckte åskådarnas munterhet, ty på en sådan tur får man minsann ej ha en tanke på konserver, »Och här finns filtar för ett helt hotell» , utbrast en av karlarna, som skrattande hjälpte till. »Halva antalet är redan för mycket — gör er av med dem. Och lämna kvar tältet också och alla koppar och fat — vem tror ni ska’ diska dem åt er därborta? Herre Gud, ni ha visst trott att ni skulle få resa i salongsvagn på järnväg.»

Och nu följde en obeveklig utgallring av allt överflödigt. Mercedes brast i gråt, när hennes klädsäckar kastades ut och den ena saken efter den andra följde efter dem. Hon grät över alltsammans i allmänhet och över varje särskild sak i synnerhet. Hon knäppte ihop sina händer omkring knäna och vaggade fram och tillbaka i den mest hjärtslitande förtvivlan. Men nu skulle hon inte gå en enda tum längre — nej, inte för ett dussin Charlesar. Hon vädjade till allt och alla, om hon icke gjorde rätt, men till slut torkade [ 89 ]hon sina ögon och började kasta ut allt möjligt, till och med saker som voro absolut nödvändiga. Och när hon på detta sätt hade gått igenom sin egen utrustning, tog hon med samma nit hand om sina följeslagares och for fram som en virvelvind.

Efter denna utgallring var packningen reducerad till hälften, men den hade i alla fall ett försvarligt omfång. På kvällen följdes Charles och Hal åt och köpte sex stycken importerade hundar. Det ursprungliga spannet bestod av sex draghundar och hade under rekordfärden ökats med Teck och Koona, som köptes vid Rink Rapids — tillsammans med de sex nyköpta voro hundarna således nu fjorton till antalet. Men nykomlingarna dugde icke till mycket, fastän de hade tränats efter sin ankomst. Tre av dem voro korthåriga pointers, den fjärde var Newfoundländare och de bägge andra bastarder av obestämd ras. De tycktes icke ha begrepp om någonting, dessa nykomlingar. Buck och hans kamrater betraktade dem med ovilja, och ehuru han mycket fort lärde dem att veta sin plats och vad de icke skulle göra, kunde han omöjligt lära dem vad de skulle göra. De gingo icke ens villigt i selen. Med undantag av de bägge bastarderna voro de allesammans förvirrade och modfällda genom den besynnerliga vilda omgivningen, dit de hade förflyttats, och genom den dåliga behandling de hade rönt. Och de bägge bastarderna tycktes vara [ 90 ]utan en skymt av läraktighet, på dem bet endast stryk.

Med dessa hopplöst bortkomna nykomlingar och det gamla spannet utslitet efter en nästan oavbruten vandring på tvåtusen femhundra mil voro utsikterna för färden allt annat än ljusa. De bägge svågrarna voro emellertid vid synnerligen muntert humör. Och stolta voro de också. Ty de gjorde då sin sak stiligt, som reste med fjorton hundar! De hade sett andra slädar bege sig av över passet till Dawson eller komma tillbaka från Dawson, men aldrig hade de sett någon av dem ha så många som fjorton hundar. Nu ligger det visserligen i en arktisk resas natur att man icke bör låta fjorton hundar dra en släde, och det är att en släde icke kan rymma föda åt fjorton hundar. Men det visste icke Charles och Hal. De hade beräknat alltsammans på förhand med tillhjälp av en blyertspenna och papper — så och så mycket skulle gå åt för en hund — så och så många hundar — så och så många dagar — vilket skulle bevisas. Mercedes såg på över deras axlar och nickade förnumstigt. Det var ju så enkelt alltsammans.

Sent morgonen därpå gick Buck uppför gatan i spetsen för det långa spannet. Det fanns intet liv i det hela — varken fart eller ruter hos honom eller hans kamrater. De började sin färd alldeles dödströtta. Fyra gånger hade han gått den långa vägen [ 91 ]mellan kuststaden och Dawson, och vetskapen om att han nu åter hade denna väg framför sig — så trött och utsläpad som han var — gjorde honom bitter till sinnes. Han gjorde icke sitt arbete med god vilja, och på samma sätt var det med de övriga hundarna Nykomlingarna voro skygga och rädda, och det gamla spannet hade intet förtroende för sina ägare.

Buck hade en obestämd förnimmelse av att de icke kunde lita på dessa bägge män och denna kvinna. De visste ju egentligen icke hur någonting skulle göras, och medan tiden led blev det tydligt, att de icke heller kunde lära sig det. De voro slappa och försumliga i allting, utan både ordning och disciplin. De behövde halva natten för att få ett slarvigt läger till stånd, och halva förmiddagen gick åt för att riva upp lägret igen och lasta på släden, ehuru detta skedde så oordentligt att de under hela den övriga dagen voro upptagna av att stoppa om och lägga om bagaget. Somliga dagar hunno de ej mer än tio mil. Andra dagar kommo de ej ur fläcken. Och ingen enda dag lyckades de tillryggalägga mer än hälften av den sträcka, som brukar antagas såsom grund för beräkningen av förrådet för hundarnas utfodring.

Det var således oundvikligt att de skulle bli utan föda åt sina dragare. Men de påskyndade det också genom för riklig utfodring, varigenom svältfodringen måste komma fortare. Nykomlingarna, vilkas [ 92 ]matsmältning icke genom kronisk hungersnöd hade tränats att dra mesta möjliga nytta av litet, hade en glupsk aptit. Och när så Hal såg att de uttröttade stamhundarna drogo dåligt, kom han till den slutsatsen att den bestämda portionen var för knapp. Han gav dem nu dubbelt så mycket. Och till råga på allt — när Mercedes oaktat sina tårar och böner ej kunde förmå honom att ge dem ännu mer, stal hon ur fisksäckarna och gav dem i smyg. Men det var icke mat, som Buck och hans kamrater behövde, utan vila. Ehuru de färdades så långsamt, var den tunga lasten prövosam, och det tog hårdt på deras krafter att släpa på den.

Och så kom svältfodringen. En dag gjorde Hal den upptäckten att hälften av hundfödan var åtgången, fastän de endast hade fjärdedelen av vägen bakom sig, samt att man varken för böner eller pengar skulle kunna få någon tillökning i sitt förråd. Och nu minskades hundarnas portioner under den sedvanliga, varjämte han försökte göra dagsresorna längre. Hans syster och svåger understödde dessa bemödanden, men de motarbetades av den tunga packningen och sin egen oduglighet. Det var en enkel sak att ge hundarna mindre föda; men det var en omöjlighet att förmå dem att gå raskare, då deras egen oförmåga att bli fortare färdiga till avresa om mornarna hindrade dem från att låta dagsresorna räcka i flera timmar [ 93 ]än förut. Det var icke nog med att de icke förstodo sig på att sköta hundar, de kunde lika litet sköta sig själva.

Dub blev det första offret. En stackars tafatt tjuv som han var — alltid råkade han fast och blev straffad — hade han likväl varit en trogen arbetare. Hans vrickade bogblad, som aldrig hade blivit omskött och aldrig fått vila, blev allt värre och värre, och slutligen sköt Hal ned honom med sin stora revolver. Det är en sägen i dessa trakter, att en importerad hund svälter ihjäl på den föda. som är lagom åt en av de infödda, och de sex nykomlingarna kunde ju således icke annat än dö, då de ej fingo mer än halv ranson. Newfoundländaren strök först med, därefter de tre korthåriga pointers. Bastarderna hängde mera envist fast vid livet, men måste också släppa taget till sist.

Vid den tiden hade all sydlänningens blidhet och älskvärdhet fallit av de tre resenärerna. Berövad det romantiska skimmer, vari de på avstånd hade sett den nordliga färden, var resan nu för dem en alltför hård och prövosam verklighet. Mercedes upphörde att gråta över hundarna, emedan hon numera var ständigt upptagen av att gråta över sig själv och gräla med sin man och sin bror. Att gräla var någonting som de aldrig tröttnade på. Deras retlighet framkallades av deras ömkliga belägenhet, växte med [ 94 ]den och antog slutligen kolossala dimensioner. Det underbara tålamod, man ofta ser hos människor som arbeta hårdt och lida mycket och ändå förbli vänliga i sätt och ord, fanns icke hos dessa män och denna kvinna. De hade ingen aning om ett sådant tålamod. De voro nästan styvnade och i nöd; deras muskler värkte, deras benbyggnad värkte och det värkte i deras hjärtan. Och därför blev deras tal skarpt, och hårda ord var det första som gick över deras läppar på mornarna, såväl som det sista, innan de somnade på kvällarna.

Charles och Hal tvistade så snart Mercedes gav dem tillfälle därtill. Var och en av dem hyllade den föreställningen att han utförde mera arbete än vad som egentligen borde komma på hans lott, och ingendera underlät att vid varje tillfälle framhålla denna övertygelse. Ibland höll Mercedes med sin man och ibland med sin bror. Resultatet blev ett häftigt och ihållande familjegräl. Det kunde börja med en dispyt om vem som skulle klyva några stickor att lägga på elden — en dispyt, som endast rörde Charles och Hal — men inom kort rörde den sig kring de andra medlemmarna av släkten, fäder, mödrar, onklar, kusiner, människor som voro tusentals mil därifrån, en del till och med döda. Att Hals åsikter i fråga om konst och litteratur eller det slags societetsdramer, hans morbror skrev, kunde ha någonting att göra med [ 95 ]klyvningen av bränslet, är icke godt att förstå, men det kunde lika väl hända att grälet gick i den riktningen som att det störtade sig över Charles’ politiska åsikter. Och att hans systers skvalleraktiga tunga kunde stå i något slags förbindelse med uppgörandet av en eld vid Yukon var väl icke begripligt för någon annan än Mercedes, men hon lättade sitt hjärta med att uttala massor av åsikter om denna sak och drog på samma gång tillfälligtvis fram åtskilliga andra obehagliga karaktärsdrag som voro egendomliga för hennes mans släkt. Och emellertid blev där ingen eld uppgjord, lägret var knappast halvfärdigt och hundarna hade ej fått mat.

Mercedes ansåg sig tack vare sitt kön ha en särskild orsak till klagan. Hon var vacker och hon var kvinna, och hon hade blivit ridderligt bemött i alla sina dagar. Men det sätt varpå hennes man och hennes bror nu behandlade henne var långt ifrån chevalereskt. Det var hennes vana att vara hjälplös. De visade sig missnöjda över det. Men då de bestredo vad hon ansåg för sitt köns viktigaste prerogativ, började hon göra deras liv outhärdligt. Hon hade icke längre något undseende för hundarna, och då hon nu var trött och ömfotad, envisades hon att åka i släden. Hon var vacker och hon var kvinna, men hon vägde mer än hundratjugo skålpund — en dryg råge på den börda, som släpades framåt av svaga och [ 96 ]svältande djur. Hon åkte likväl i flera dagar, tills hundarna stupade och släden stannade. Charles och Hal tiggde och bådo att hon skulle stiga ur och gå, de kelade med henne och bönföllo — och under tiden satt hon och grät och besvärade himlen med berättelser om deras obarmhärtighet.

En gång lyfte de henne ur släden med våld. Men det gjorde de aldrig om. Först linkade hon som ett bortskämdt barn, och sedan slog hon sig ned på vägen. Hennes följeslagare satte tåget i gång, men hon rörde icke ett finger för att resa sig. Sedan de hade fortsatt tre mil, lastade de ur släden och vände om till henne. Och så måste de med våld sätta henne i släden igen.

Övermåttet av deras egna besvärligheter gjorde dem likgiltiga för hundarnas lidanden. Hal hade en åsikt som han brukade tillämpa på andra, och det var att »man måste härdas». I början hade han predikat denna lära för sin syster och svåger, och då han misslyckades i att få dem att uppfatta den, trumfade han in den hos hundarna med sin käpp. Vid Five Fingers tog hundfödan slut, och en tandlös gammal indiankvinna erbjöd sig att sälja några skålpund frusen hästhud åt dem för den stora revolvern som höll jaktkniven sällskap vid Hals sida. Det var ett torvtigt surrogat för föda, denna hud, som för sex månader sedan hade dragits av en boskapsdrivares ihjälsvultna hästar. I sitt frusna tillstånd liknade den mest [ 97 ]remsor av galvaniserat järn, och sedan hundarna hade fått dem i sina magar, tinade de upp till tunna och näringslösa läderremmar jämte en massa kort hår, som verkade irriterande och aldrig kunde smältas.

Under allt detta stapplade Buck framåt i spetsen för de andra som i en elak dröm. Han drog så länge han kunde; och när han icke förmådde längre, föll han omkull och låg stilla, tills piskslängar eller käppslag tvingade honom upp på fötter igen. All styvhet och glans hade försvunnit från hans vackra, yviga päls. Håren hängde slaka eller också hoptovade av torkat blod, där Hals käpp hade träffat honom. Hans muskler hade krympt ihop till knöliga senor och köttlagret hade försvunnit, så att vartenda ben i hans kropp tydligt avtecknades under den löst hängande huden, som låg i skrynkor och tomma veck. Det var verkligen hjärtskärande; men Bucks mod var det enda som ej kunde krossas. Det hade mannen i röda tröjan fått erfara.

Och som det förhöll sig med Buck, så var det också med hans kamrater. De voro ingenting annat än vandrande skelett. Och nu voro de inalles sju. I sitt elände hade de blivit känslolösa för både piskrapp och påkslag. Smärtan efter slagen föreföll dem som något dämpat och avlägset. De levde knappt ett halvt eller ens ett fjärdedels liv. De voro helt enkelt sju stycken läderpåsar med benstomme inuti, [ 98 ]vari en livsgnista svagt flämtade. Så snart det gjordes halt, föllo de omkull som döda, och den svaga livsgnistan mattades och tycktes vara nära att slockna. Och när så käppen eller piskan träffade dem, fladdrade gnistan svagt upp igen, och de reste sig mödosamt och stapplade åter framåt.

Så kom en dag då den godlynte Billee föll och icke kunde resa sig mer. Hal hade sålt sin revolver, och han tog en yxa och slog Billee i huvudet med den, där hunden låg mellan draglinorna. Sedan skar han av remmarna, så att kadavret löstes ur seltyget, varefter han släpade det åt sidan av vägen. Buck såg det, och hans kamrater sågo det, och de visste att detsamma skulle hända dem inom kort. Dagen därpå stupade Koona, och nu återstodo endast fem — Joe, för utsliten att kunna vara ondsint längre; Pike en linkande krympling med endast halvt medvetande, vilket icke var tillräckligt för att han skulle kunna hyckla eller skolka numera; den enögde Sol-leks, ännu trogen på sin post och sörjande över att han hade så föga kraft att ta i; Teck, som icke hade varit ute så mycket som de andra under vintern och nu var mera medtagen än någon, därför att han ej var så härdad; och slutligen Buck som fortfarande gick i spetsen för tåget, men icke längre frågade efter någon disciplin eller försökte inpränta den hos sina kamrater — halva tiden så godt som blind av svaghet och [ 99 ]finnande vägen nästan på måfå och tack vare den svaga känseln i sina fötter.

Det var ett vackert vårväder, men varken hundarna eller deras ägare lade märke därtill. För varje dag gick solen tidigare upp och senare ned. Det dagades redan klockan tre på mornarna och skymningen räckte till nio på kvällarna. Och hela de långa dagarna voro ett enda flammande solsken. Den spöklika vintertystnaden hade givit vika för vårsorlet av vaknande liv. Och detta sorl steg från en jord som skälvde av livsglädje. Den kom från ting som levde upp och rörde sig på nytt — ting som hade varit som döda och legat orörliga under långa månaders frost. Saven steg i furorna. Sälg och asp sköto knoppar. Buskar och rankor höljdes av en ny grönskande skrud. Syrsorna sjöngo om nätterna, och om dagarna kravlade sig alla slags krypande och krälande smådjur fram i solen. Rapphöns och hackspettar kurrade och pickade i skogen. Ekorrar klapprade, fåglar kvittrade, och högt uppe i luften sköto vildfåglar fram i kilformiga skaror på väg till norden från sydliga länder.

Från varje höjdsluttning hördes ett sorl av rinnande vatten, bruset från undangömda källor. Allting tinade upp, svällde och rörde sig Yukon strävade att bryta isen som höll den fången Floden frätte underifrån och solen tärde ovanifrån. Där uppstod lufthål och rämnor, som vidgades, då tunna isflak sjönko [ 100 ]ned i floden. Och midt i allt detta knoppande, svällande och sorlande, nyvaknande liv, under en flammande sol och omgivna av smekande vårvindar färdades de bägge männen, kvinnan och draghundarna likt dödsvandrare.

Under det hundarna oupphörligt stapplade och föllo, Mercedes åkte och grät. Hal svor och Charles’ ögon längtansfullt vattnades, anlände de slutligen till John Thorntons läger vid mynningen av White River. Då tåget stannade, föllo hundarna genast som döda till marken. Mercedes torkade bort sina tårar och såg på John Thornton. Charles satte sig på en timmerstock för att vila, men han satte sig långsamt och med mycken möda, ty han var alldeles styv i sina leder. Hal sade icke ett ord. John Thornton höll på att tälja de sista tagen på ett yxskaft, som han hade gjort av ett stycke björkträ. Han täljde och lyssnade, gav enstaviga svar och kortfattade råd, då sådana begärdes. Men han kände sitt folk, och han gav sina råd med den fulla övertygelsen att de ej skulle bli följda.

»De ha sagt oss långt före detta att vägen börjar bli osäker och att vi gjorde bäst i att gå i kvarter», sade Hal till svar på Thorntons varning att icke vidare äventyra färden på den osäkra isen. »De ha sagt oss att vi aldrig skulle komma fram till White River, och här ä’ vi nu i alla fall.» Den sista frasen uttalades med hånfull och triumferande ton.

[ 101 ]»De gjorde rätt i att varna er», sade John Thornton. »Vägen kan bli oframkomlig när som helst. Man skall vara en dåre och ha en dåres blinda tur för att ett sådant vågspel skall lyckas. Jag säger er rent ut, att jag inte skulle ha velat riskera mitt liv på den isen för allt guld som finns i Alaska.

»Därför att ni inte är en dåre, kan jag tro», sade Hal. »Men det gör detsamma, vi fortsätta till Dawson». Han lindade upp sin piska. »Seså, — upp där, Buck! Hej! Upp med er! Hej!»

Thornton fortfor att tälja. Han visste att det var fåfängt att ställa sig emellan en dåre och hans fixa idé — och två eller tre galningar mer eller mindre skulle icke på något sätt störa världens gång.

Men hundarna stego icke upp på befallning. De hade för länge sedan kommit till den punkten, att de icke lydde utan stryk. Och nu började piskan sitt obarmhärtiga värv, John Thornton knep ihop sina läppar. Sol-leks var den förste som kravlade sig upp, Teck följde exemplet. Sedan kom Joe, ehuru han gnällde av smärta. Pike gjorde pinsamma ansträngningar. Två gånger föll han tillbaka sedan han hade rest sig till hälften, men den tredje gången lyckades det honom att komma upp, Buck gjorde intet försök alls. Han låg helt lugnt kvar där han hade fallit. Piskan träffade honom gång på gång, men han varken jämrade eller rörde sig. Flera gånger [ 102 ]såg det ut som om Thornton ville säga något, men så hejdade han sig. En fuktig dimma lade sig över hans ögon, och när piskan fortfor att vina, steg han upp och började obeslutsamt gå av och an.

Det var första gången som Buck hade underlåtit att lyda, och redan detta var ett tillräckligt skäl för Hal att bli ursinnig. Han kastade ifrån sig piskan och tog till käppen. Men Buck rörde sig icke, trots de tunga slag som regnade över honom. I likhet med sina kamrater var han knappast i stånd att resa sig, men skillnaden var att han hade beslutat sig för att icke göra det. Han hade en obestämd aning om hotande ofärd. Han hade känt den ganska starkt redan då han kom till flodstranden, och han hade sedan icke blivit den kvitt. Med varje steg han under hela denna dag hade tagit på den tunna och porösa isen, tyckte han sig vädra olyckan på allt närmare håll, och där ute på isen framför dem, dit hans husbonde ville driva honom, låg ofärden bestämt på lur. Han rörde sig icke ur fläcken. Så mycket hade han lidit och så långt hade det gått med honom, att slagen icke längre kändes så svåra. Och medan Hal fortfor att slå och slå, började den matta livslågan hos Buck att flämta för att slockna. Det var nästan slut med honom. Han kände sig så märkvärdigt förslöad. Det var som om han från ett långt avstånd märkt att han blev slagen. Han kände icke längre någon smärta. Han kände [ 103 ]egentligen ingenting alls, ehuru han helt svagt förnam ett buller för varje gång påken träffade hans kropp. Men kroppen var visst inte längre hans, den tycktes vara så långt borta ...

Plötsligt, utan föregående varning, men med ett oartikulerat skri, som mera liknade ett djurs rytande, rusade Jonh Thornton på mannen som skötte käppen. Hal slungades till marken, som om han hade träffats av ett fallande träd. Mercedes skrek med full hals. Charles såg sig oroligt omkring, torkade sina vattniga ögon, men kunde icke räta upp sina styvnade leder.

John Thornton stod lutad över Buck under ett ivrigt bemödande att behärska sig. Han var för ursinnig att kunna tala.

»Om ni slår honom en gång till, så dödar jag er», väste han slutligen med kvävd stämma.

»Det är min hund», svarade Hal och torkade blodet från munnen, sedan han åter hade kommit upp. »Gå ur vägen ni, annars skall jag låta er se på annat. Jag skall fortsätta till Dawson.»

Thornton stod emellan honom och Buck, och han tycktes ej vilja gå ur vägen. Hal drog sin långa jaktkniv ur bältet. Mercedes skrek, grät, skrattade och visade alla tecken till ett hysteriskt anfall, Thornton slog Hal över knogarna med yxskaftet, så att kniven föll till marken, och när Hal ville ta upp den, fick han ett nytt likadant slag. Varpå Thornton lutade [ 104 ]sig ned, tog upp kniven och skar av Bucks dragremmar i två drag.

Hal hade ingen stridslust längre. Och för resten hade han händerna — eller rättare sagt armarna — fulla med sin syster, och Buck hade för litet liv kvar i sig för att kunna vara till något synnerligt gagn framför släden. Några minuter senare gåvo de sig av från stranden och fortsatte nedåt floden. Buck hörde dem gå, och han lyfte upp huvudet för att se på. Nu gick Pike i spetsen. Sol-leks närmast släden och Joe och Teck emellan. Alla hundarna linkade och stapplade. Mercedes åkte på den lastade släden. Hal höll styrstången och Charles vacklade bakom.

Medan Buck såg efter dem, föll Thornton på knä bredvid honom och kände efter med sina grova, vänliga händer om något ben var krossat. Då han hade slutat sin undersökning och funnit att Buck ej led av något annat än en massa sår och för övrigt befann sig i det mest utsvultna tillstånd, hade släden hunnit ungefär en fjärdedels mil därifrån. Buck och Thornton sågo den kräla fram över isen. Plötsligt sågo de slädens bakända sänka sig som i ett djupt spår och styrstången reste sig hastigt i luften med Hal, som klängde sig fast vid den. Mercedes’ skrik trängde till deras öron. De sågo, att Charles vände sig om och tog ett steg för att springa tillbaka, men i detsamma gav ett stort isflak vika och både människor [ 105 ]och djur försvunno i djupet. Ett gapande hål var allt som syntes. Vägen hade förlorat sin botten.

John Thornton och Buck sågo på varandra.

»Din stackars djävul!» sade John Thornton, och Buck slickade hans hand.