Skriet från vildmarken/Av hängivenhet för en människa

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vägens mödor
Skriet från vildmarken
av Jack London
Vildmarken ropar  →
Ur Skriet från vildmarken Översatt av Mathilda Drangel
[ 106 ]
VI.


AV HÄNGIVENHET FÖR EN MÄNNISKA.


Då John Thornton sistlidna december månad förfrös sina fötter, hade hans kamrater ställt det så bekvämt för honom som de kunde och lämnat honom kvar för att sköta sig, medan de fortsatte uppåt floden för att flotta en hop sågtimmer till Dawson. Han haltade ännu något då han räddade Buck, men sedan vädret blev varaktigt varmt, gick det onda helt och hållet över. Och här hos honom låg nu Buck och solade sig vid stranden under hela de långa vårdagarna, betraktade det ilande vattnet och lyssnade lättjefullt till fåglarnas kvitter och det vårliga sorlet i naturen, och han återvann småningom sina krafter.

Vilan smakar godt sedan man har vandrat tretusen mil, och vi måste tillstå att Buck blev en smula lat under det hans sår helades, hans muskler svällde ut och hans benbyggnad åter betäcktes med kött. Och för övrigt latade de sig allesammans — både Buck och John Thornton och Skeet och Nig — medan de [ 107 ]väntade på timmerflotten, som skulle föra dem till Dawson. Skeet var en liten irländsk setter, som genast gjorde sig god vän med Buck, medan denne i sitt halvdöda tillstånd var för svag att harmas över hennes djärvhet. Hon hade de doktorsinstinkter, som man ofta ser hos hundar, och hon slickade och tvättade Bucks sår på samma sätt som en katta tvättar sina ungar. Varje morgon sedan Buck hade slutat sin frukost utförde hon regelbundet detta självtagna värv, och slutligen längtade han efter hennes omsorger lika mycket som efter Thorntons. Nig var också vänskaplig, fastän mindre demonstrativt. Han var stor och svart, en blandning av blodhund och hjorthund, med glada ögon och oändligt godlynt natur.

Till Bucks stora förvåning visade dessa hundar ingen jalusi mot honom. De tycktes vara nöjda att dela John Thorntons vänlighet och frikostighet med honom. Då Buck blev starkare, lockade de honom till alla möjliga slags lustiga lekar och upptåg, vari själva John Thornton ej kunde låta bli att deltaga. På detta sätt gick Buck genom sin konvalescenttid och gled på samma gång in i en ny tillvaro. Och nu lärde han för första gången känna vad hängivenhet, verklig lidelsefull hängivenhet ville säga. Denna känsla hade han aldrig erfarit därnere hos domaren Millers i den soliga dalen Santa Clara. Med domarens söner hade han strövat omkring och gått på jakt, [ 108 ]de hade arbetat tillsammans som goda kamrater; för sonsönerna hade han varit ett slags nedlåtande väktare, och till domaren själv hade han stått i ett värdigt och högsinnat vänskapsförhållande. Men en hängivenhet som var feberaktig och brännande, som var så godt som tillbedjan, nästan en ren galenskap — denna känsla hade det varit John Thornton förbehållet att väcka hos honom.

John Thornton hade räddat hans liv, och det var redan något, men han var också en idealisk husbonde. Andra män hade omsorg om sina hundar därför att pliktkänsla och ordentlighet manade dem därtill, men han sörjde för sina som om de vore hans egna barn, och därför att han icke kunde handla på annat sätt. Och han gjorde ännu mer. Aldrig glömde han att ge dem en vänlig hälsning eller ett uppmuntrande ord, och när han satte sig ned och höll långa samtal med dem — »höll pratstund», som han kallade det — var han själv lika förtjust däröver som de. Han hade ett sätt att ta Bucks huvud mellan sina grova, hårda händer och luta sitt huvud mot hans och vagga honom fram och tillbaka, under det att han gav honom alla möjliga fula namn som i Bucks öron Ijödo som smekord. Buck visste ingenting bättre i världen än denna hårdhändta omfamning och dessa upprepade svordomar, och för varje vaggning av och an föreföll det honom som om hjärtat ville hoppa ur hans bröst [ 109 ]av bara glädje. Och när så John Thornton släppte honom igen och han flög upp med skrattande mun, lysande ögon och kvävda utrop i sin strupe samt förblev orörlig på det sättet framför sin husbonde, utbrast John Thornton med riktig vördnad: »Herre Gud, Buck — talets gåva är det enda som fattas dig!»

Buck hade ett uttryck för sin tillgivenhet, som nästan kunde ha tydt på motsatsen. Han brukade ofta fatta om Thorntons hand med sina käkar och bita till så hårdt, att det syntes djupa märken i huden långt efteråt. Men liksom Buck uppfattade Thorntons svordomar som smeknamn, så förstod också Thornton att Bucks låtsade bett skulle föreställa en smekning.

För det mesta uttryckte dock Buck sin kärlek genom en stilla tillbedjan. Han kunde bli alldeles vild av förtjusning, när Thornton smekte honom eller talade med honom, men han tiggde aldrig därom. Skeet brukade emellanåt sticka sin nos under Thorntons hand och knuffa och skuffa tills hon blev smekt, och Nig kom och lade sitt stora huvud i Thorntons knä, men Buck nöjde sig med att tillbe honom på avstånd. Han kunde ligga timtals vid sin husbondes fötter och se upp i hans ansikte med spänd och ivrig uppmärksamhet, studerande varje min, varje skiftning i hans drag. Eller också låg han på något avstånd från honom, bakom honom eller vid sidan, och [ 110 ]betraktade lika uppmärksamt konturerna av hans gestalt och den minsta rörelse han gjorde. Och så stor gemenskap fanns det mellan dem, att Bucks ögon allt emellanåt förmådde John Thornton att vända på huvudet och tyst besvara hans blick, varvid samma hjärtliga uttryck lyste hos dem båda.

Under en lång tid efter sin räddning ville Buck ej förlora Thornton ur sikte. Från det ögonblick han lämnade tältet till den stund då han återkom dit följde Buck honom troget i hälarna. Den omständigheten, att den ena husbonden efter den andra hade försvunnit ur hans liv, sedan han kom till Norden, hade hos honom alstrat en fruktan att de aldrig kunde stanna hos honom länge. Han var rädd att Thornton ett tu tre skulle försvinna på samma sätt som Perrault och François och det skottska halvblodet. Till och med i nattens drömmar hemsöktes han av denna oro. Vid sådana tillfällen kunde han skaka av sig sömnen och smyga i kölden bort till tältets ingång, där han stannade och lyssnade efter sin husbondes andedrag.

Men oaktat den stora kärlek han hyste för John Thornton, vilken ju vittnade om civilisationens förmildrande inflytande, var den ursprungliga naturen, som hade väckts hos honom uppe i Norden, i full och livlig verksamhet. Trohet och tillgivenhet — dessa civilisationens frukter — ägde han, men han behöll [ 111 ]därjämte sin vildhet och egensinnighet. Han var snarare en varelse från vildmarken, som kommit därifrån för att sitta vid John Thorntons härd, än en hund från den milda södern med prägel av generationers civilisation. Han älskade John Thornton för högt att någonsin kunna stjäla från honom, men om det gällde en annan man i något annat läger, tvekade han icke ett ögonblick, och han stal med en slughet som räddade honom från att bli upptäckt.

Han var alldeles full med ärr efter hundbett, och han slogs ursinnigare än någonsin och med mera beräkning. Skeet och Nig voro för godlynta att söka gräl, och dessutom tillhörde de John Thornton. Men främmande hundar, vilken ras de än tillhörde och hur morska de än voro, måste ofördröjligen erkänna Bucks överlägsenhet, eller också funno de sig ögonblickligen invecklade i en strid på liv och död mot en fruktansvärd motståndare. Och Buck var utan förbarmande. Han hade själv fått lära sig lyda våldets lagar, och han underlät aldrig att begagna sig av en fördel, lika litet som han släppte den fiende han en gång hade drivit in på dödens stråt. Han hade tagit lärdom av Spitz och av de förnämsta slagskämparna bland postens och polisens hundar, och han visste att det icke fanns någon medelväg. Han måste segra eller bli besegrad — att visa medlidande var svaghet. Barmhärtighet existerade aldrig i uråldriga tider. Den skulle då ha [ 112 ]missuppfattats och ansetts för fruktan, och sådana missuppfattningar ledde till en säker död. Döda eller dödas, äta eller ätas, det var lagen, och Buck lydde detta bud från den gråa forntiden.

Han var äldre än de dagar han hade sett och de andetag han hade dragit. Han var en länk emellan det förflutna och det närvarande, och den evighet som låg bakom honom genomströmmade honom i mäktiga vågor, efter vilka han fogade sig Han satt vid John Thorntons eld — bredbröstad, med vita betar och långhårig päls — men bakom honom skymtade skuggor av alla möjliga slags hundar, halv-vargar och vilda vargar, fordrande och pockande, smakande köttet han åt, törstande efter vattnet han drack, vädrande med honom, lyssnande med honom och täljande för honom ljuden från vildmarken, reglerande hans lynne, dikterande hans gärningar, somnande med honom då han lade sig, drömmande med honom och utom honom, och själva utgörande föremål för hans drömmar.

Så mäktigt lockades han av dessa skuggor, att människosläktet och dess anspråk på herravälde för varje dag gled allt längre undan för honom. Djupt inne i skogen ljöd emellanåt ett kallelserop, och så ofta han hörde denna maning som lockade och upprörde hans innersta, kände han sig tvingad att vända ryggen åt elden och den avröjda jorden däromkring [ 113 ]och fördjupa sig i skogen allt längre och längre utan att veta varför eller vart det bar. Han undrade icke ens var eller varför det manande ropet ljöd inifrån skogens djup. Men då han väl hade hunnit till den mjuka, obrutna marken och till skuggan under trädens grenar, drev kärleken till John Thornton honom tillbaka igen till lägerelden.

Det var Thornton ensam som höll honom kvar. Hela det övriga människosläktet var ingenting alls för honom. Det hände att resande smekte eller berömde honom, men mot dem var han kall och likgiltig, och om någon alltför närgånget visade honom sin beundran, kunde han resa sig och gå sin väg. Då Thorntons kamrater, Hans och Pete, slutligen anlände med den länge väntade timmerflotten, ville Buck på inga villkor ta någon notis om dem, förrän han fick veta att de stodo Thornton nära. Sedan fördrog han dem på ett passivt maner och tog emot deras ynnestbevis som om han därigenom bevisade dem en nåd. De voro av samma typ som Thornton, levde i nära förbindelse med jorden, tänkte redigt och sågo klart. Och innan de hade svängt in med flotten i den stora viken vid sågen i Dawson hade de fullkomligt uppfattat Buck och hans sätt och försökte aldrig att komma på så förtrolig fot med honom som de voro med Skeet och Nig.

Bucks hängivenhet för Thornton tycktes emellertid [ 114 ]växa allt mer och mer. Thornton ensam och ingen annan kunde lägga en packning på hans rygg under sommarfärderna. Ingenting var för svårt för Buck, när Thornton ville att det skulle ske. En dag — sedan de hade stakat sig ut från flotten, lämnat Dawson och begivit sig till Tananas huvudflöde — sutto männen och de tre hundarna på krönet av en klippa, som stupade lodrät ned till en naken berghäll trehundra fot längre ned. John Thornton satt nära klippranden och hade Buck bredvid sig. Plötsligt fick Thornton ett obetänksamt infall, och han vinkade åt Hans och Pete, för att de skulle se på vad han ämnade göra. »Hopp, Buck!» kommenderade han och sträckte ut sin arm över klyftan. I nästa ögonblick brottades han med Buck på klippans yttersta rand, och Hans och Pete hade huggit tag i dem och ryckte dem tillbaka.

»Det är riktigt hemskt», förklarade Pete, sedan alltsammans var över och de åter kunde tala.

Thornton skakade på huvudet. »Nej, det är storartat, det är det, och förskräckligt på samma gång. Många gånger gör det mig riktigt rädd, vet ni.

»Jag skulle inte gärna vilja vara i dens ställe som gjorde dig något ondt, medan han funnes i närheten», sade Pete bestämt och nickade bortåt Buck.

»Nej, det ville ta mig tusan inte jag heller», förklarade Hans.

[ 115 ]Och innan årets slut blevo dessa ord bekräftade. Det var i Circle City. »Svarte Burton», en ilsken och oregerlig karl, hade råkat i gräl med en passopp på krogen, och Thornton gick emellan för att stifta fred. Buck låg som vanligt i en vrå med huvudet på framtassarna och gav akt på sin husbondes minsta rörelse. Utan föregående varning slog Burton till. Thornton vacklade och kunde endast hålla sig uppe genom att klänga sig fast vid diskens räcke.

De som sågo på hörde i samma sekund ett ljud som varken var hundskall eller tjut, utan bäst kan beskrivas som ett rytande, och de sågo Buck resa sig och flyga Burton i strupen. Karlen räddade sitt liv genom att instinktmässigt sträcka ut sin arm, men han kastades baklänges till golvet med Buck över sig. Buck drog sina betar ur armen och högg på nytt efter strupen. Den gången lyckades Burton skydda sig endast till en del, och hunden slet upp hans hals. Men nu trängde alla åskådarna Buck in på livet och drevo honom därifrån. Medan en fältskär hämmade blodet, strök hunden av och an utanför den omgivande mängden under ett vildsint morrande. Han försökte bryta sig igenom och kunde blott genom massor av hotande käppar avhållas därifrån. »Sammankomst» hölls på fläcken och man kom till det resultatet att Buck hade haft tillräckligt skäl att ingripa, vadan han blev frikänd. Men från och med denna dag var hans anseende [ 116 ]stadgat, och hans namn bars på ryktets vingar till vartenda guldgrävarläger i Alaska.

Längre fram på hösten räddade han John Thorntons liv på annat sätt. De tre kamraterna höllo på att föra en lång och smal båt nedåt en svår passage på Forty-Mile Creek. Hans och Pete gingo utmed stranden och höllo båten uppe med en lina, som de flyttade från träd till träd, medan Thornton satt i båten och stakade den framåt, under det han skrek sina order till kamraterna på stranden. Buck var också i land och höll sig steg för steg i jämbredd med båten, utan att ta ögonen från sin herre.

På ett särskilt svårt ställe, där ett rev av nakna klippor sköt upp ur vattnet, firade Hans ut repet, och medan Thornton stakade båten ut i strömmen, rusade Hans nedåt stranden med tågändan i sin hand, för att åter dra in båten sedan revet var passerat. Båten flög utför strömmen i rasande fart och sedan den hade klarat revet, drog Hans åt sig repet, men gjorde det för häftigt, så att båten vändes upp och ned och Thornton kastades ur och fördes med strömmen mot flodens farligaste punkt, ett virvlande fall, där ingen kunde tänka på att rädda sig genom simning.

Buck hade ögonblickligen kastat sig i vattnet, och sedan han simmat trehundra yards, hann han upp Thornton midt i en ursinnig vattenvirvel. Så snart [ 117 ]hunden kände, att Thornton hade fattat tag i hans svans, styrde han kurs mot stranden och simmade ditåt med hela sin väldiga styrka. Men det gick långsamt åt land, medan det däremot bar nedåt strömmen med häpnadsväckande fart. Och litet längre bort hördes det olycksdigra bruset från ett ställe där den vilda strömmen blev ännu vildare och slets i virvlande trasor av klippspetsar, som stucko upp ur skummet, likt tänder i en kolossal kam. Vid det sista branta fallets början var vattnets drivkraft fruktansvärd och Thornton visste att det var omöjligt att nå stranden. Han skrapade häftigt över en klippspets, slungades över en annan och slogs emot den tredje med överväldigande kraft. Och nu klängde han sig fast vid dess slippriga spets med bägge händerna, varvid han släppte Buck, och över det virvlande vattnets brus skrek han: »Gå, Buck! Gå!»

Buck förmådde icke heller hålla sig kvar; han fördes utför strömmen, oaktat ett förtvivlat motstånd, och det var honom omöjligt att vända tillbaka. Då han hörde Thornton upprepa sin befallning, vände han sig till hälften i vattnet och lyfte upp huvudet som om han ville kasta en sista blick på sin husbonde, varefter han lydigt vände sig mot stranden. Han simmade med väldig kraft och drogs i land av Hans och Pete just på den punkt, bortom vilken all räddning var omöjlig.

[ 118 ]De visste att den tid, som en man kunde hålla sig fast vid en slipprig klippa i denna mäktiga ström, endast fick räknas i minuter, och de rusade så fort de kunde uppåt stranden till ett ställe långt ovanför det, där Thornton hängde. De fäste linan, med vilken de hade bogserat båten omkring Bucks hals och bogar, tillsågo noga att den varken kunde strypa honom eller vara till hinder under simningen och kastade honom så ut i strömmen. Han sträckte modigt ut med raska simtag, men icke tillräckligt rakt fram i floden. Detta misstag upptäckte han för sent, då han befann sig midt framför Thornton på ett halvt dussin simtags avstånd och fördes hjälplöst förbi honom.

Hans drog hastigt till sig repet på samma sätt, som om Buck vore en båt. Då repet sålunda drogs till om hunden ute i strömmen, försvann han under vattnets yta, och där förblev han ända tills hans kropp stötte emot stranden och han halades upp. Han var halvdränkt, och Hans och Pete kastade sig över honom för att genom sin tyngd trycka vattnet ur honom och luft i honom. Så reste han sig stapplande, men föll åter omkull. I detsamma trängde Thorntons röst helt svagt fram till dem. De kunde icke urskilja orden, men de visste att han var i yttersta nöd. Husbondens stämma verkade som en elektrisk stöt på Buck. Han rusade upp och sprang uppåt stranden [ 119 ]före de bägge karlarna till det ställe, där de förut hade kastat honom i vattnet.

Ännu en gång bands repet om honom och han kastades i, och återigen sträckte han ut och simmade mot klippan där Thornton hängde, men den gången höll han rak kurs. Han hade missräknat sig en gång, men det ville han icke göra sig skyldig till på nytt. Hans skötte repet så att det aldrig hängde slakt, och Pete såg till att det icke ringlade ihop sig bakom. Buck fortfor att simma tills han befann sig på en punkt rakt ovanför Thornton. Då vände han sig och störtade med ett kurirtågs hastighet rakt ner mot sin husbonde. Thornton såg honom komma, och då Buck träffade honom likt en murbräcka, driven av strömmens hela kraft, sträckte Thornton ut sina armar och slöt dem omkring hundens lurviga hals. Hans började nu hala in repet omkring ett träd, och Buck och Thornton försvunno bägge under vattnet. Halvt strypta och halvt kvävda, än den ena ovanpå och än den andra, släpande över den tandade bottnen och slående mot klippor och trädrötter, halades de in mot stranden.

Då Thornton kom till sans, låg han på magen och vaggades med våldsam häftighet fram och tillbaka över en drivvedsstock av Hans och Pete. Hans första ögonkast gällde Buck, över vars slaka och synbart livlösa kropp Nig stämde upp ett sorgset tjut, medan [ 120 ]Skeet slickade det våta ansiktet och de slutna ögonen. Thornton var själv ganska illa sårad och slagen, och sedan Buck hade kommit till liv igen, undersökte hans husbonde omsorgsfullt hela hans kropp och fann att tre av hans revben voro brutna.

»Det avgör saken», förklarade han. »Vi slå läger här tills vidare.» Och det gjorde de också och stannade där, medan Bucks revben helades, så att han var i stånd att fortsätta.

Följande vinter utförde Buck i Dawson en annan bedrift, som kanske ej var så hjältemodig som denna, men den höljde honom med ära och rykte över hela Alaska. Och denna bedrift var synnerligen förmånlig för de tre männen, ty de voro i stort behov av den utrustning de därigenom kunde förskaffa sig och kunde även företaga en längre efterlängtad tur till den jungfruliga Östern, där inga guldgrävare ännu hade uppträdt. Händelsen framkallades av ett samtal på Eldoradokrogen, där den ene skröt över den andre med sina favorithundar. På grund av sin stora ryktbarhet var Buck en skottavla för de andra, och Thornton måste oupphörligt ta honom i försvar. Efter en halvtimmes käbbel förklarade en av de närvarande, att hans hund kunde sätta en släde med femhundra skålpunds packning i gång och dra den vidare; en annan skröt med att hans skulle kunna göra detsamma med sexhundra skålpunds packning, och en tredje skrek över med sjuhundra.

[ 121 ]»Bah! Vad är det för strunt!» sade John Thornton, »Buck kan sätta släden i gång, om den så vore lastad med tusen!»

»Ta den loss? Och gå hundra yards med den?» frågade Matthewson, en matador från Bonanza, han som hade skrutit med de sjuhundra.

»Tar den loss och går hundra yards med den», förklarade Thornton kallt.

»Nåväl», sade Matthewson långsamt och bestämt, så att alla kunde höra det, »jag har tusen dollars på fickan, som säga att han inte kan det, och här ä’ de.» Varpå han slängde på disken en påse guldstoft så stor som en hackkorv.

Ingen talade. Thorntons tanklösa utmaning, om det nu var en sådan, hade blivit antagen. Han kände hur blodet steg honom åt ansiktet. Hans tunga hade spelat honom ett spratt. Han visste icke alls huruvida Buck kunde sätta tusen skålpunds last i gång. Det var ju en halv ton! En kolossal tyngd, som gjorde honom häpen. Han hade en stark tro på Bucks styrka och hade ofta trott, att han skulle kunna rå med en sådan börda, men aldrig förr än nu hade han stått inför möjligheten att pröva det — och nu stodo minst ett dussin män med sina ögon fästa på honom, tysta och avvaktande. För övrigt hade han visst icke tusen dollars, och lika litet hade Hans och Pete.

»Jag har just en släde stående här utanför med tjugu [ 122 ]stycken femtioskålpundssäckar mjöl», fortsatte Matthewson med brutal rättframhet, »så det behöver inte hindra er.»

Thornton svarade ej. Han visste icke vad han skulle säga. Han såg på den ena efter den andra med frånvarande min, alldeles som om han hade förlorat tankeförmågan och sökte efter någonting, varmed den åter kunde sättas i gång. Så föll hans blick på Jim O’Brien, en annan matador och Thorntons forna kamrat. Denna syn tycktes ge honom en ledtråd och sporra honom till någonting som han aldrig skulle ha drömt om att göra.

»Kan du låna mig tusen dollars?» frågade han nästan med en viskning.

»Visst», svarade O’Brien och slängde fram en påse guldstoft bredvid Matthewsons. »Och det fastän jag har mycket litet tro på att djuret kan göra det du har sagt, John.»

Eldorados gäster begåvo sig ut på gatan för att åse experimentet. Borden övergåvos och köpmän och jägare närmade sig för att se hur vadet skulle avlöpa. Man skulle hålla för och emot. Flera hundra män i pälsmössor och vantar samlades på lagom avstånd rundt omkring släden. Matthewsons släde med mjölsäckarna hade stått där redan ett par timmar, och i den rådande starka kölden — termometern visade 60 under noll — hade medarna frusit fast i den hårdt [ 123 ]packade snön. Man erbjöd sig att hålla 2 mot 1, att Buck ej skulle kunna få släden ur fläcken. Så uppstod en tvist angående betydelsen av orden »ta den loss». O’Brien påstod att Thornton skulle ha rättighet att vricka de fastfrusna medarna lösa och att Buck sedan skulle »ta släden loss». Matthewson förfäktade däremot envist, att orden betydde, att hunden också skulle vricka medarna loss i den frusna snön. Största antalet av dem, som hade varit med då vadet ingicks, avgjorde saken till Matthewsons förmån, och man ville nu hålla 3 mot 1 mot Buck.

Ingen gick in därpå. Ty ingen trodde att Buck skulle kunna avgå med seger. Thornton själv ansåg sig ha handlat överilat och kände sig ganska betryckt. Då han såg på släden, som stod där förspänd med tio hundar, föreföll honom alltsammans som en orimlighet. Matthewson triumferade.

»3 mot 1!» utropade han. »Jag lägger till ett tusental, Thornton. Vad säger ni om det? »

Thorntons min var mycket betänksam, men hans stridslust var väckt — den stridslust, som livar vadhållare, gör dem blinda för alla omöjligheter och döva för allt annat än stridens lockelser. Han ropade till sig Hans och Pete. Deras påsar voro mycket tunna och slankiga, och de tre kamraterna kunde tillsammans icke skrapa ihop mer än tvåhundra dollars. Det var för närvarande hela deras kapital, men de [ 124 ]satte utan tvekan upp det mot Matthewsons sexhundra.

Så togos de tio dragarna ifrån, och Buck spändes för släden i sitt eget seltyg. Han hade blivit smittad av den allmänna upphetsningen och kände med sig att han på något sätt måste göra någonting stort för John Thornton. Hans ståtliga utseende väckte ett sorl av beundran. Han var i den yppersta kondition, utan ett enda uns överflödigt kött, och de hundrafemtio skålpund han vägde representerade idel seghet och kraft. Hans långhåriga päls glänste som silke. Manen var ständigt rest till hälften och tycktes resa sig vid varje rörelse, som om ett övermått av kraft gjorde varje särskilt strå levande och verksamt. Hans väldiga bringa och kraftiga framben stodo i den bästa proportion till den övriga kroppen, vars muskler lågo i täta rullar under huden. Man kände på dessa muskler och fann dem hårda som järn, och nu gick skillnaden ner till 2 mot 1.

»Anfäkta det, sir! Anfäkta det, sir!» brummade en medlem av den senaste dynastien, en matador från Skookum Bench. »Jag bjuder er åttahundra för honom, sir, före provet, sir — åttahundra just som han nu står där.»

Thornton skakade på huvudet och gick fram till Buck

»Ni får inte stå bredvid honom», protesterade [ 125 ]Matthewson. »Han skall vara fri och ledig och ha tillräckligt utrymme.»

Hela hopen var tyst. Man hörde endast vadhållarnas röster, som förgäves bjödo 2 mot 1. Alla erkände att Buck var ett praktfullt djur, men tjugo stycken femtioskålpundssäckar mjöl var i deras ögon en alltför väldig tyngd för att de skulle vilja riskera att lossa på pungen.

Thornton föll på knä bredvid Buck. Han tog hundens huvud mellan sina händer och tryckte sin kind mot hans. Han skakade honom icke på det lekfulla sättet, som han brukade, och icke heller mumlade han några kärvänliga svordomar, men han viskade i hans öra. »Om du håller av mig, Buck! Om du håller av mig!» var vad han viskade. Och Buck gnällde med dämpad iver.

Den stora hopen betraktade dem nyfiket. Saken började bli mystisk. Det där såg ju ut som en besvärjelse. När Thornton reste sig upp, tog Buck hans vantklädda hand mellan sina käkar, tryckte sina tänder djupt in och släppte den sedan långsamt och nästan motvilligt. Detta var svaret, ehuru det icke gavs med språkets ord, utan med kärlekens. Thornton drog sig långt tillbaka.

»Nu, Buck!» sade han.

Buck drog åt sig linorna och lät dem sedan slakna flera tum. Det var vad han hade lärt sig.

[ 126 ]»Hej!» ljöd Thorntons stämma. Den trängde skarpt genom den stora stillheten omkring.

Buck svängde åt höger och avslutade denna rörelse med ett kast, som gjorde linorna styva och med ett plötsligt ryck hejdade hans hundrafemtio skålpunds tyngd. Lasten skakade, och under medarna hördes ett knastrande ljud.

»Hej», kommenderade Thornton.

Buck utförde nu samma manöver, men denna gång åt vänster. Knastrandet övergick till ett häftigt skrapande, släden vred sig, medarna släppte och rörde sig flera tum åt sidan. Släden var lösryckt. Åskådarna höllo omedvetet andan, så spänd var deras uppmärksamhet.

»Och nu — framåt!»

Thorntons kommandorop kom plötsligt som ett pistolskott. Buck kastade sig framåt mot bröstbanden med hela sin tyngd, och linorna spändes med ett knarrande läte. Hela hans kropp samlade sig i en oerhörd ansträngning, musklerna vredo och knöto sig under den silkeslena pälsen som om de vore levande. Hans väldiga bringa var sänkt mot marken, huvudet höll han framåtlutat och hans fötter arbetade ursinnigt, så att klorna gjorde parallella rämnor i den hårdt packade snön. Släden sviktade och skakade, tycktes vara på väg att komma i gång. Då halkade Buck med en av sina fötter, och en man uppgav ett [ 127 ]smärtsamt utrop. Men i detsamma började släden röra sig i som det tycktes en snabb följd av små stötar, ehuru det egentligen icke kom till något verkligt stillastånd vidare — den gick en halv tum — en tum — två tum ... Stötarna avtogo märkbart, släden kom i jämn gång och gled stadigt framåt.

Männen flämtade till och började åter dra andan utan att ha märkt att de för några ögonblick hade upphört att göra det. Thornton sprang efter släden och uppmuntrade Buck med korta, vänliga tillrop. Avståndet hade blivit uppmätt, och då hunden närmade sig högen av upphuggen ved, som utmärkte platsen där de hundra yards togo slut, började ett bifallssorl som tilltog allt mer och mer och slutligen övergick till det vildaste skrän, när Buck passerade målet och stannade på sin husbondes kommando. Varenda åskådare jublade, till och med Matthewson. Hattar och vantar flögo i luften. Man skakade hand med varandra — sak samma med vem — och alla skreko över varandra i ett allmänt osammanhängande virrvarr.

Men Thornton föll återigen på knä bredvid Buck. Huvud trycktes mot huvud, och han vaggade det trogna djurets nacke av och an. De som omgåvo dem närmast hörde honom svära och förbanna Buck, och han gjorde det länge och eftertryckligt, varmt och kärleksfullt.

[ 128 ]»Anfäkta det, sir! Anfäkta det, sir!» brummade matadoren från Skookum Bench. »Jag ger er tusen dollars för honom, sir, tusen dollars, sir — tolvhundra, sir.»

Thornton steg upp. Hans ögon voro våta. Stora tårar rullade utför hans kinder. »Sir», sade han till matadoren från Skookum Bench, »ne-ej, sir. Ni kan dra åt helvete, sir. Det är det enda svar jag har att ge er, sir.»

Buck tog Thorntons hand mellan sina tänder. Och Thornton skakade hundens huvud fram och tillbaka. Som drivna av en gemensam ingivelse, drogo sig alla åskådarna tillbaka på ett vördnadsfullt avstånd. Ingen var nog ogrannlaga att störa de bägge vännerna.