Stockholmstyper förr och nu/Nytt och gammalt
Nytt och gammalt.
Långt upp på Söder, på en gammal gata
som man gjort ny, ligger ett litet, mycket
blygsamt, men ganska hyggligt trähus inklämdt
mellan två stora tegelstensbyggnader, hvilka helt
nyligen växt upp där ett, tu, tre.
Folket går och beundrar de stora tegelhusen hvilka skaffa sig aktning genom höjd och bredd och man undrar, huru länge de skola låta det lilla blygsamma trähuset få stå kvar.
”Det passar ju inte als i hop med så’na schangtila stenhus”, säger man. ”Det är som en stackars krumpen gumma mellan två ståtliga gardister.”
Förr var det så lugnt och landtligt där i trakten, och kamrern som rår om trähuset satt i nattrock och tofflor på bänken utanför gafveln och rökte sin aftonpipa, såg på solnedgången åt Hornstullssidan och njöt af fridfull tillvaro.
Nu är det bara buller och bång. Trähusets gafvel syns ej mer, ty den skymmes nu af den ena stora tegelgrannen, och det kan aldrig hända mera, att kamrern, som är en gammal fin herre, skulle gå utanför väggen i tofflor och nattrock, ty nu är här riktig stad och stadsvanor.
I det ena af de stora nya husen bo tio hushåll åt gatan och sju hushåll inne på gården, och likväl finnas några ungkarlar i vindsrummen. I den andra stora hyreskasernen bo visst ännu flera människor, ty det krälar med barnungar i portgången, och kippskodda kvinnor i slarfviga klädningar samt med bara, okammade hufvuden slinka oupphörligt in och ut eller stå långa stunder i lifliga samtal på gatan.
Om aftnarne är det ännu lifligare. Långt in på nätterna höres psalmsång, fräcka visor, skrik och svordomar från rossliga karlstrupar, och gälla kvinnoröster blanda sig i oväsendet. Ljudet af alt detta tränger in i det lilla trähuset och väcker oro hos det gamla paret som i så många år suttit där i okvaldt lugn.
”Ja, käre min gubbe”, sade fru Lamborg, kamrerns hustru, ”här har du nu den nya tiden som du svärmat så mycket för. Så låter den om kvällarne, och om dagarne ser du själf hur den ser ut. Den är snygg, skulle jag tro.”
”Se så, mutter lilla”, invände kamrern helt fryntligt, ”inte skall du skylla på tiden, att vi fått så otrefliga grannar.”
”Hvems är skulden då, om jag får fråga? Hörde man någonsin sådant skrål förr här på gatan? Sutto vi inte i lugnet kanske hvar enda kväll, medan barnen voro små? Det är då en välsignadt god sak, att de växt upp och kommit ut i världen. Hvad skulle det ha blifvit af dem, om de fått höra och se alla dessa styggelser, då de ännu varit mottagliga för dem.”
”Hör du, mutter, nu skall du inte vara ensidig”, sade kamrern med eftertryck. ”Det hade kanske inte skadat, att Mimmi, medan hon var barn, fått se huru riktigt fattigt folk har det. Nu vet hon ingenting om den saken, så mycket hon än står i basar på börsen till de fattigas förmån. Både hon och hennes man föreställa sig, att det kan vara nog med det. Och hvad Ture beträffar, hade han nog redt sig, om han också lekt med de värsta trasungarne här bredvid. Han hade nog blifvit lika god karl för det. För öfrigt vet du ju inte något ondt om alla de här skrikhalsarne. Det är kanske mycket beskedligt folk, fastän de inte ha några fina fasoner.”
”Ja, du är dig då lik, käre Gösta. Tror du, att du skulle få någon tack af packet, om det hörde hur du tar det i försvar.”
”Jag begär inte någon häller. Jag önskar bara, att du inte skall vara orättvis och skylla på tidsandan, att några slarfvar föra oväsen bredvid oss. Tror du inte, att det funnits skrål och skrik, och svordomar med, så länge Stockholm stått?”
”Det kan väl vara, men inte ha vi förr haft olägenhet af dem. Det är stadens framsteg, som det gud bevars heter, som skaffat oss de här ohyggliga hyreskasernerne på halsen. Hur är det med vår lilla trädgård som var så vacker och som du pysslade så flitigt med, när du kom hem från kollegiet? Jag gråter, när jag tänker på, att nu kommer inte en enda blomma upp, och buskarne tvina bort för att de ohyggliga murarne stängt ut både sol och luft. Och det skall vara framsteg och civilisation och alt det där!”
”Kära du, nog sörjer jag trädgården, men det var min sann inte alla stockholmare som hade en sådan, inte ens alla södermalmsbor. Det är mycket ledsamt för en och annan, att de små trädgårdarne försvinna, men den stora allmänheten har i det fallet mycket bättre än förr, ty då hade den bara stadsgatorna, och dåliga voro de, men nu ha de stora parker att förlusta sig uti, och flere få de. Ha vi inte här Tantolunden kanske?”
”Jo, den är just snygg, med några nakna pinnar till träd. Kom aldrig och tala om Tantolunden!”
Gumman Lamborg såg riktigt förtörnad ut, men gubben gaf icke med sig, utan påstod, att Tantolunden nog skulle utvecklas till en af de allra präktigaste parker och vore dess utom en park med lika vidsträckt som vacker utsigt.
”Hela vårt stolta Stockholm”, sade han, ”och en god del af landsbygden och ...”
Här afbröts kamrern i sin lifliga skildring af den nya parken. En knackning på dörren hördes, och in trädde en lurfvig figur som genast ådrog sig kamrerskans stora misshag.
”Ursäkta”, började den lurfvige och skelade stygt på det gamla paret, ”det är ju kamrer Lamborg, husvärden? Ja, ha, si jag bor i huset bredvid.”
”Kunde tro det”, sade gumman och jämkade sig oroligt på stolen.
”I sjuan!” tillade den främmande.
”Hvarmed kan jag vara till tjänst?” frågade kamrern vänligt och bad den främmande stiga fram. Kamrerskan gaf sin man en ogillande blick och skickade en ännu hvassare till honom i sjuan.
”Jo ho, si, det är så, att jag ämnar öppna en liten affär här i sjuan, och ...”
Han tycktes söka efter något lämpligt uttryck.
”Ja så, en cigarrbod”, yttrade kamrern.
Det låg så nära till hands, tyckte han, att öppna en cigarrhandel i det nya huset, där så mycket folk bodde. Den främmande förklarade dock, att han tänkt hvarken på cigarrer eller cigaretter.
”Då är det väl ett kafé?” förmodade kamrern. ”I elfvan finnas både kafé och cigarrbod, men i sjuan är inte en enda sådan inrättning, bara ett magasin med mjölk och bröd, små viktualier, Stridsropet och Socialdemokraten, och inte må herrn tro, att jag ämnar upplåta mitt hus till så’na affärer. Cigarrbodar och kaféer äro civilisationens förposter här i Stockholm, det vet jag nog, men mitt hus är gammalt och lämpar sig inte för det där nymodiga.”
”Det har min man rätt i”, sade kamrerskan som förvånades öfver att höra gubben tala så förståndigt, när det gälde nya tilltag.
”Bäste herr kamrer”, sade den främmande, ”jag har ju inte nämt ett ord om alt detta. Nej, jag hade tänkt öppna en affär för kläder och skodon, begagnade förstås, men ändå rätt propra, och gammalt husgeråd, järnskrot och så’nt där.”
”En lumpbod således?” anmärkte gumman Lamborg.
”Om man så vill”, medgaf den främmande och skelade på gamla frun. ”Jag kallar det ett etablissement för diverse. Det är en affär som nog lönar sig, ty snart ha vi hela gatan full med nya hus och mycket folk och här blir ruljans, skall jag säga. Tro mig! Den här gatan blir en riktig handelsgata, i stället för att ha varit en eländig fäväg med några träkåkar ... Ja, jag menar visst inte herrskapets lilla nätta hus, men gamle kogubbens där borta på andra sidan och grönsaksfruns längre bort och de få andra som ännu stå kvar i bärgsskrefvorna. Snart är det bara stora schangtila hus, som de här bredvid, sjuan och elfvan.”
”Jo, jo men, gudnås!” suckade kamrerskan.
”Men, jag förstår inte ...” började kamrern.
”Jag skulle fråga”, skyndade karlen att tillägga, ”om kamrern ville hyra ut den här våningen. Jag behöfver den för affärn. Jag måste ha större utrymme si än som fins i sjuan, och så kunde man slå hål på väggen och göra en dörr och få riktigt schangtilt. Jag betalar hvad kamrern begär, om det inte är alt för tilltaget, för jag tänker drifva affärn i stort, och den här afdelningen skulle vara för järnskrotet och benen ...”
”Herre!” utbrusto kamrern och kamrerskan på en gång. ”Vill ni ha vår våning, vår lilla nätta våning som vi bott i uti mer än tretti år till att förvara järnskrot och gamla ben?”
Deras förtrytelse var af starkaste slag. Affärsmannen betraktade dem med förvåning. Han kunde icke fatta, att man ej ens frågade hvad han ville bjuda för våningen, men de gamla vände honom ryggen och visade honom det mest förolämpande förakt.
”Nå, nå, jag väntar väl”, sade affärsmannen.
”På hvad då?” utropade kamrern i ursinnig ton.
”På att kåken blir ledig”, sade affärsmannen helt lugnt. ”Men skulle kamrern ändra mening innan dess och inse fördelen af att hyra ut våningen eller kanske sälja hela skräpet, så är här mitt kort.”
Därmed gick han. På kortet stod: Karl Johan Glansberg, grosshandlare, en-gros-affär för diverse.
”Grosshandlare! Jo jag tackar!” puttrade makarne Lamborg förtrytsamt.
”Där har du åter igen en af den nya tiden”, sade kamrerskan nästan skadeglad.
Kamrern sade ingenting. Grosshandlar Glansbergs besök hade stämt ned hans glada lynne, men snart kom ett nytt besök och förjagade intrycket af det förra.
En ung, storväxt man med hurtigt utseende, klädd i röd tröja, och en liten, späd kvinna hvars ansigte nästan alldeles doldes af en hatt med långt framstående brätten, i fullkomlig öfverensstämmelse med senaste parismodet, stego in utan att knacka på dörren, togo ett par raska steg fram mot kamrern och hans hustru, gjorde ställningssteg, höjde hvar sin arm och stämde i snabb takt upp:
”Vi slå aldrig, aldrig, aldrig till reträtt, nej, o nej,
Nej, o nej, nej, o nej, nej, o nej, nej, o nej
Vi slå aldrig, aldrig, aldrig till reträtt, nej, o nej!”
Kamrern och kamrerskan satte händerna för öronen och sporde hvad detta oljud skulle betyda. Den unge mannen, en riktigt vacker karl med militärisk hållning, förklarade, att de voro komna för att omvända det gamla paret.
”Löjtnanten här”, tillade han och visade på den lilla kvinnan, ”och jag som bara är soldat bo i elfvan, där det är lika mycket synd som i sjuan, men det är därför vi börja med nians omvändelse.”
Kamrern fann logiken något bristfällig, men svarade mycket fogligt, att löjtnanten och gemene man gärna kunde begifva sig omedelbart till sjuan, hvilket dock icke hade annan påföljd än att löjtnanten upphof sin späda stämma och höll en straffpredikan för gubben och gumman, hvarefter löjtnanten och den gemene stämde upp:
”Marsch framåt! Vi skola segra
Halleluja! Halleluja!
Marsch framåt!”
De gjorde helt om, lofvade att snart komma igen och försvunno under upprepade ”marsch framåt!”
”Åh, herre gud, att jag skulle upplefva något sådant!” suckade kamrerskan.
”I kväll är det då alldeles för tokigt”, sade kamrern och skulle just säga åt pigan att stänga dörren åt gatan, då en ung kvinna störtade in, ropande:
”Kamrer Lamborg hjälp mig för guds skull! Kamrern känner nog igen mig, dottern till vaktmästaren i kamrerns kollegium. Ack, hvad jag är olycklig! Min man har visst blifvit tokig. Kamrern känner honom också, han som var maskinist på ångfartyget Sote. Han har varit utan arbete nu hela långa tiden. Sote har lagt upp. Man min har länge varit dyster, men i dag är det alldeles på tok med honom. Alt se’n han kom hem på eftermiddagen har han pratat bara galenskaper. Jag är riktigt rädd för honom. Söta, go’a kamrern var så innerligt snäll och följ med upp, här bredvid i sjuan. Kamrern kan nog lugna honom och se hvad det är med honom. Jag är så fasligt ängslig, att han skall göra något ondt åt barnen medan jag är ute, och jag kan ju inte dra dem med mig.”
Kvinnan snyftade af ängslan. Kamrern sökte lugna henne och förklarade sig genast benägen att följa med.
”Se så, skall du nu gå upp i det där otäcka huset också”, klagade kamrerskan, men hon ville dock ej afråda mannen att göra hvad han kunde för den stackars kvinnan.
Kamrern satte mössan på sig och följde med maskinistens hustru. Det bar af in åt det stora huset med nummer sju. I portgången stodo några karlar och stängde vägen samt skrålade af full hals. Kvinnan ville bana plats för sig och kamrern, men en af de skrålande karlarne tog tag i henne med mindre höfviska åtbörder. Hon slet sig lös och bad sin följeslagare bara stiga på.
”Det är öfver gården”, upplyste hon.
”Å hå, se på Svensonskan som kommer med herrfolk!” utbrusto karlarne och tillade några mindre vackra ord.
Kamrern förehöll dem det opassande i deras uppförande och sköt en af dem till sidan samt begaf sig, följd af deras skrål och hånande utrop, öfver gården. Maskinistens hustru visade vägen upp för fyra smala trappor, där det luktade vått murbruk och från hvilkas väggar man kände fukten rinna i strida bäckar, men där det var alldeles mörkt. Genom några dörrar trängde ljudet af grälande röster och skrikande barn.
”Hvem bor alt här?” frågade kamrern som fann uppgången mindre inbjudande och med möda trefvade sig fram.
”Åh, inte känner jag alla”, svarade den unga kvinnan. ”Det är två hushåll på hvar förstuga, utom uppe hos oss, där en lägenhet står outhyrd. Nog skvallras här alldeles orimligt, men man känner ändå inte hvarann ... Stig på, herr kamrer! Här är dörren. Vi ha min sann ingen gas i de här trapporna. Det är bara i stora huset åt gatan.”
Skenet och lukten från en osande fotogenlampa slogo emot de inträdande. Rummet var ytterst tarfligt möbleradt, men såg dock tämligen ordentligt ut. I en dålig bädd på golfvet lågo två små barn i djup sömn.
”Hvad fan har du för sällskap?” röt en karl som reste sig från sängen, där han legat fullt påklädd.
Han var en ung och stark karl samt såg icke illa ut, men blicken var vild och kläderna i oordning.
”Käre Svenson”, sade hustrun lugnande, men gråten satt henne i halsen, ”det är kamrer Lamborg som varit så snäll och följt med för att se hur det är med dig.”
”Se hur det är med ... mig? Är kamrern doktor kanske ... eller kommer kamrern med arbetsförtjänst. Var ... var ... då god, herr kamrer och stig fra-am och sitt ned ... ned.”
Vildheten i blicken hade försvunnit, men efterträdts af en fullständig dåsighet, och det lallande målet angaf åt minstone icke, att man hade att göra med någon riktigt ursinnig galning.
Kamrern talade vänligt med maskinisten och fann snart huru det stod till med mannen.
”Kära fru Svenson”, sade han till den unga kvinnan. ”Det är väl inte så farligt som ni fruktat. Har ni aldrig förr sett en öfverlastad person? Det skulle min sann förvåna mig.”
”Öfverlastad? Herr kamrern menar väl inte, att Svensson har druckit? Jag skall säga, att han har blå bandet.”
”Blå bandet!” utropade maskinisten. ”Det har jag haft, Fia lilla. Men nu är det slut ... slut ... riktigt slut.”
”Herre gud, om det vore så väl!” utbrast hustrun.
”Så väl! Hvad menar frun?” sporde kamrern högligen förvånad.
”Jo, jag ville säga, om Svenson inte vore tokig, utan bara på röken, så vore det ju inte obotligt.”
”Det beror huru det behandlas”, menade kamrern. ”Hör nu Svenson, nu skall Svenson gå beskedligt till sängs och så skall Svenson i morgon gå ut och höra efter arbete. Vi kunna ju talas vid se’n.”
”Ar ... bete, sa’s det”, lallade maskinisten. ”Jo fan ock! .. Men ... hör nu herrn som ser gammal och regal ut, kan herrn säga mig hvad so .. socia ... listerne göra för godt?”
Nej, det kunde kamrern icke.
”In ... te jag häller”, förklarade Svenson. ”Jag ble .. ef så arg för att de inte kunde ska ... affa mig arbete och inte hjälpa mig med ett enda öre, att ... att jag gick ut ... och, ja, det gjorde jag. Herrn som är regal ser nog hvad jag gjorde.”
”Åh ja, det är inte svårt, men inte ha socialisterna med den saken att göra.”
”Inte! Det vore väl håken! Var det in ... te di som uppehållit mig med ... med fagert tal kanske, och så ... så gaf di mig ... ja, herrn förstår hvad di gaf mig. Det var ... rakt ingenting ... ingenting als.”
”Är det några socialister här i huset?” frågade kamrern vänd till maskinistens hustru.
”Om det är!” utbrast Svenson som mycket väl fattat frågan. ”Fullt! He ... la huset fullt med ... soci ... alister.”
”Det var de som sa’, att min man skulle ta blå bandet”, förklarade hustrun, ”och det var jag så glad åt, och så gick min man med mig på mötena vid Lill-Jans och på festerna i sta’n och vi tyckte det va’ riktigt vackert, fast det inte var så mycket musik och fanor och annan grannlåt som hos frälsningsarmén. Vi togo barnen med oss, när vi inte kunde gå ifrån dem och hade en smula mat också i fickan ut till Lill-Jans, och så sutto vi i gräset eller sprungo enkleken med de andra. Det var riktigt roligt, skall jag säga kamrern. Och Palm se’n! Åh, hvad jag skrattat åt honom. Han är fasligt kvick. Vill man ha riktigt roligt, skall man höra Palm.”
”Jo, jo”, sade kamrern. ”Men jag tror, att Svenson somnat från alt i hop i kväll. Låt honom vara. Det är ju inte farligt för en gång, bara det inte blir vana ... Hör nu, fru Svenson, hur är det med tillgångarne? Har frun något att köpa mat för i morgon?”
Maskinistens hustru såg förlägen ut, och tårarne kommo henne åter i ögonen.
”Det är hårdt, skall jag säga kamrern. Aldrig kunde jag tro medan föräldrarna lefde, att jag skulle få det så svårt. Hvad en vaktmästare ändå har det bra!”
”Det ledsammaste är”, tillade hon, ”att Svenson i sin galenskap, som jag trodde, eller för att få sig ett rus gått och sålt sin rock för en spottstyfver åt grosshandlar Glansberg i huset åt gatan.”
Hon suckade djupt. Kamrern fumlade med sin portemonnä och stack sedan något i handen på maskinisthustrun som vardt blossande röd och icke kom sig för att tacka, men hon fattade den osande lampan och lyste kamrern på vägen, när han skulle begifva sig utför de otrefliga trapporna.
Genom en dörr trängde ännu starkare ljud än då kamrern gått upp. Man kunde höra, att det var riktigt slagsmål där inne.
”Så är det hvar kväll”, upplyste maskinistens hustru.
När kamrern uppnått portgången åt gatan, fann han å nyo mycket folk där, men det var icke de samma som fört oväsen, när han gick in åt gården. De som nu kommo från gatan voro tysta och ordentliga samt begåfvo sig upp i stora huset.
Kamrern gjorde sig underrättad om hvart alla dessa människor, både män och kvinnor, skulle taga vägen. Man upplyste honom, att där skulle predikas.
”Predikas?” upprepade kamrern. ”Så här dags på kvällen?”
”Ja, arbetarne ha inte tid förr. Det är för resten ett par predikningar i afton, och det är olika slags. Först har pastor Frimanson hållit en uppbyggelsestund. Han håller en hvar lördagskväll här och hvar söndagsmorgon i Florakyrkan. Och så är det herr Ovander som predikar i motsatt anda och bevisar, att läran om gud är bara prat. Frimanson har slutat nu, och af hans åhörare är det nästan ingen kvar i salen. De ha redan gått sin väg. Nu är det Ovanders tur. Skall herrn inte gå upp och höra på?”
Det var en medelålders, tarfligt, men snygt klädd man som lemnade dessa upplysningar. Kamrern följde honom och trädde in i en stor sal, där mycket folk infunnit sig och tagit plats på simpla träbänkar. I salens bakgrund syntes en upphöjning och på den en kateder. Där bredvid förde en dörr till ett inre rum och öfver dörren lästes: Öl, porter och smörgåsar. Genom den öppna dörren syntes några personer vid sina ölbuteljer.
”Det är grosshandlar Glansberg som hyr ut den här salen”, sade han som fört kamrern upp dit. ”Och det är han som håller förtäringen där inne. Det är en riktig affärsman, må herrn tro ... Se där ha vi två detektiver. Åh, jag känner dem. Det är nog pickelhufvor ute på gatan, kan jag tro. Polisen är rädd för Ovander.”
”Är han så farlig då?” frågade kamrern.
”Puh! Inte har han någon egentlig förmåga, må herrn tro. Bara prat och fraser, men det går i de här stackarne.”
”Stackare tyckas de inte vara”, menade kamrern. ”De se ganska ordentliga ut.”
”Jag kallar dem för stackare för att de gå och höra på så’nt strunt.”
”Nå, herrn själf då?”
”Jag själf ja, och herrn se’n. Vi äro också här, det är nog sant, men se jag går hit för att studera mänskligheten. Hvad skall jag dess utom göra om kvällarne? Jag läser i en skola hvar dag, och när jag kommer hem, för jag bor här — schlecht und billig, sa’ tysken — så tycker jag, att jag lika gärna kan fördrifva en stund med att höra på gudliga anföranden och gudsförnekande föredrag som att dricka toddy med grosshandlarn eller hänga där nere hos cigarrfröken i elfvan. Eller hvad säger kamrern, för det är ju kamrern i lilla trähuset? Jag tror ... se så, där är Ovander.”
Föredragaren hälsades af bifallstecken, steg upp i talarestolen och bockade sig.
”Orimligt populär, se’n han satt på Långholmen”, hviskade kamrerns granne.
Ovander, en ung man med fromt utseende och något teologiskt i hela kroppen, kastade sig genast midt i sitt ämne och hade inom en handvändning hunnit göra gudsbegreppet löjligt. Hans åhörare gapskrattade och klappade händerna, hvilket tycktes inverka så uppmuntrande på föreläsaren, att denne oupphörligt upprepade hvad han yttrat inom de första fem minuterna. Handklappningarna upprepades också. Slutligen hurrade man och ropade ”lefve Ovander!”
”Ja, nu är det väl på fullt allvar slut med vår herre”, anmärkte skolläraren, när föredraget var till ända.
”Dumheter!” sade kamrern.
”Skall inte kamrern komma hit i morgon också? Då är det söndagsuppbyggelse hela dagen? Pietister, baptister, socialister om hvarandra. Det sägs, att vi få mormoner hit i salen också och en ny afdelning goodtemplare. Glansberg gör affärer med alle samman, förtjänar plumpt. Men nu lär frälsningsarmén börja konkurrera. Armén har hittils bara haft några utposter här, men skall nu slå upp ett nytt högkvarter i elfvan. Då blir det ännu lifligare ... Tack för i afton, herr kamrer!”
När kamrern kom in till sig, förklarade kamrerskan sig ha varit i den största oro för hans långa uteblifvande. Hon hade icke vågat gå till sängs, ehuru det redan var så långt lidet på natten.
Kamrern talade om hvad han sett och hört.
”Gud bevare oss!” utropade gumman Lamborg. ”Hvilken faslig babylonisk förbistring! Och det går du, gamle man, och blandar dig uti, du en statens pensionstagare och riddare af vasaorden! Åh, du borde skämmas!”
Gubben Lamborg skrattade och förklarade, att i de där stora nutidshusen föreginge saker och ting som en gammal människa icke kunde drömma om.
Dagen därpå kom ingeniör Lamborg på besök till föräldrarne.
”Hör du Ture, du!” sade kamrern. ”Vill du hjälpa mig med något? Här i de nya husen ser det rätt kuriöst ut med både lefnadsförhållanden och åsigter. Jag skulle ha lust att blanda mig i leken litet. Ännu är jag ju arbetsför och gör likväl inte en smul för min pension. Om du vill som jag, ska’ vi ordna om en föreläsningskurs här, skaffa oss goda föreläsare och låta folket få veta något mer praktiskt och äfven mer sinneslifvande än hvad den där Frimanson och den där Ovander bjuda på. Inte är det polisen som skall uppträda, utan det är medborgarne själfva. Är det ingen annan än polisen som motsäger en Ovander, så tror folk naturligtvis, att han har rätt. Nej du, vi ska’ ta i tu med saken. Är du med om det?”
”Pappa vet ju, att en ingeniör aldrig har tid med något”, invände unge Lamborg. ”Låt för öfrigt hvar och en sköta sig själf.”
”Käre gubben min, hvarför skall du bråka med det du inte har med att göra?” förmanade kamrerskan och såg missnöjd ut.
”Har jag inte med att göra!” skrek gubben något hetsigt. ”Det skall jag visa er, jag. Men som jag inte vill ha något att göra med den där Glansberg, trasgrosshandlaren, så öppnar jag en kurs här i vår egen sal. Och vi ska’ skaffa folket några nöjen också. Det gamla trähuset skall visa hvad det förmår.”
”Du är då för tokig”, sade gumman.
——♦——