Stockholmstyper förr och nu/Vägen till odödlighet
Vägen till odödlighet.
Olika tider, olika seder. Då en romersk
medborgare gjort sig förtjänt af fosterlandet, kunde
det hända att han, i fall han var en stor
fältherre och verklig öfverhetsperson som fört
själfständigt befäl, förlänades rättighet till triumf
eller åt minstone till ovation, och den äran
förhöjdes någon gång genom särskilda
hedersbetygelser, såsom då konsul Duilius efter segern vid
Mylæ fick rättighet att om aftnarne, då han
återvände från gästabud, ledsagas af en
flöjtblåsare och en fackelbärare.
Detta är nu för länge sedan afskaffadt. Store män lära själfve ha funnit hedersbetygelsen alt för uppseendeväckande. Här i landet ha vi på långa tider just icke häller haft anledning till triumfer och ovationer för krigiska bedrifter, och väl är det. Nog är det också förståndigare, att efter en fältmanöver icke ställa till triumftåg genom Stockholms stadsportar, då vi icke mera ha sådane och då de återvändande segrarne lossas ur på centralstationen.
Det är mycket mer i öfverensstämmelse med tidsandan, de lättare förbindelsemedlen och tullgrindarnes borttagande att belöna krigiska bedrifter med svärdsordens kommendörsgrad, till och med om det skulle vara med stora korset, än att skicka en flöjtblåsare, låt vara, om han också bara blåste okarina, med en generalmajor, då han kommer från en glad tillställning på Hasselbacken, och icke behöfver någon lykttändare häller följa honom hem, sedan vi fått både gas och elektriskt ljus.
”Låt oss bara tänka oss, hur det skulle ta sig ut”, sade revisor Andersson i ett sällskap, där frågan dryftades, ”om amiral Haijenflykt, hvilken vi ju för öfrigt önska alla möjliga utmärkelser, ty han är en glad fosterlandsvän, skulle hvar natt han är på hemvägen från en treflig tillställning ha en örlogsmatros med skeppslanterna framför sig och bak om sig en musikant som blåste af alla krafter. Det vore nog en stor och verkligen klassisk hedersbetygelse, men jag tror, att amiralen skulle föredraga att åka i hyrvagn, till och med i åkaredroska utan en enda lykta.”
Man var dock icke så alldeles öfvertygad, tycktes det i detta sällskap, att revisorn själf skulle afslå en lykta och en flöjt, om han med dem kunde få sig ett berömdt namn. Han har i alla sina dagar sträfvat efter att göra sig bemärkt, att man skall tala om honom och säga, när man ser honom på gatan:
”Se där går vår bekante Andersson.”
Ännu hällre kanske har han önskat, att tidningarna skulle skrifva:
”Revisor Andersson, den allmänt kände ...” o. s. v.
Men han hade på länge icke lyckats, och det gjorde honom svårmodig. Inom ämbetsverket har han icke tillfälle att utmärka sig. Han är en rättskaffens tjänsteman som infinner sig regelbundet hvarje dag klockan tio och stannar på sin post åt minstone till klockan två, kanske till och med ända till half tre, då han går från verket och klagar smått öfver tjänstemannens tunga lott. Men därmed varder ingen odödlig. Det är samma förhållande med alla hans kamrater, med undantag af dem som komma först klockan elfva och gå redan half två. Ingen utmärker sig framför de öfriga. Det är jämnstruket, alldeles förtvifladt jämnt.
Vasen kan han ännu icke få. Han har ännu ej ”suttit ut sin tid”, såsom någon uttryckte sig i fråga om berättigande till stjärnan. Men han får vasen. Alla få vasen, blott de ha åren inne, men därför är det icke någon särskild utmärkelse. Det är endast en fullt berättigad befordran.
”Jag skall låta fotografera mig”, sade revisorn, ”och se’n hänger fotografen mig nog i skåp på gatan. Det är en af nutidsvägarne till odödlighet.”
Han gick till en fotograf på modet, tog en ”heroisk” ställning och fick ett ganska lyckadt porträtt i stort kabinettsformat.
”Om vi skulle göra det ännu större?” föreslog revisorn.
Det gjorde fotografen mycket gärna. Revisorn kom i kroppsstorlek in i skåpet i hörnet. Han tyckte sig se riktigt majestätisk ut och stälde sig på lur för att höra hvad folket skulle säga.
”Nej, du, se på den där grinolle!” utropade ett af gatans barn.
Det var just icke uppmuntrande, men icke behöfde revisorn bry sig om huru en sådan där gatunge uttryckte sig. Han stälde sig hvar dag en stund på lur. De flesta gingo förbi, utan att ens se åt gubben i skåpet. Det var missräkning.
”Det var ett rysligt stort porträtt”, sade ändtligen ett ungt fruntimmer, men fortsatte sin väg utan vidare intresse.
”Man skall vara bra tokig för att låta fotografera sig i kroppsstorlek”, anmärkte en annan.
Revisorn hade först önskat, att fotografen satt ut hans namn. Han kunde icke med skäl begära, att allmänheten skulle veta hvad originalet hette. Men då speglosorna öfver det stora porträttet vordo alt tätare, kände han sig glad öfver att det icke funnes något namn i skåpet. Slutligen tystnade de försmädliga anmärkningarna, och ingen bekymrade sig mer om det stora porträttet. Det var såsom hade det aldrig funnits i skåpet.
”Det är visst värdt att göra sig besvär för en otacksam värld”, klagade revisorn.
”Men”, tillade han, ”om jag skulle låta porträttera mig i olja och sätta mig i konstföreningen, i Blanchs salong eller på själfva nationalmuseet. Då skulle jag väl väcka uppseende.”
Han gick till Peter Maler, ledamot af konstakademien, känd porträttist.
”Har herrn någon grann uniform?” frågade Peter Maler.
”Ne-ej, grann är den just inte.”
”Då kan jag inte hjälpa herrn”, förklarade Peter Maler. ”Jag målar bara granna uniformer, med mycket guld på. Det är min uppgift i konsten. Jag gör dem så, att man måste fästa sig vid dem. Det har jag gått långt uti, skall jag säga.”
”Om jag skulle ta på mig en generalkonsulsuniform. Det är det grannaste jag vet”, sade revisorn, ”men jag är ju inte generalkonsul ännu och blir det nog aldrig. Jag försöker väl min lycka på annat håll.”
Han gick till Karl Matéus, kunglig målare.
”Har inte tid”, förklarade denne. ”Jag har fått beställning på sjutiosju kungliga porträtt att levereras vid första öppet vatten, fritt om bord. De äro alla ämnade för export. Kom igen fram i maj, då vårskeppningen är slutad.”
”Det går inte så lätt, märker jag”, sade revisorn, ”att bli utstäld i olja och på det sättet få sig ett berömdt namn. Jag vill inte låta måla mig af hvem som hälst, skall jag säga. Om jag skulle gå till själfve Gregorius, han som målat Nordenskiöld?”
Det vågade han dock icke. Han kunde komma att ställa Nordenskiöld i skuggan, och det ville han visst icke. Han började nu tänka på några andra utvägar för att uppnå odödligheten här i stockholmslifvet. Om han kunde förmå något rederi att uppkalla ett fartyg efter honom? Det funnes ju fartyg med alla möjliga namn, Tegnér, Runeberg, Tessin, Torstenson, Linné och Ebba Munck, William Lindberg och August Blanche, för att icke tala om Anders Peter, Sofia och Oskar Fredrik.
Hvarför skulle man icke kunna kalla åt minstone en ångslup med namnet Andersson? Det vore ett medel att föreviga namnet. Visserligen skulle ångslupen en gång stöta på grund, men då vardt namnet så mycket mera bekant, och det kunde hända, att man skaffade sig Andersson den andre eller, som det på ångspråk heter, ”Andersson två”, hvilket sedan kunde fortsättas ända långt upp i siffertalen. Så mycket säkrare vore det.
Men revisorn hade ingen utsigt att få gifva sitt namn åt ett fartyg, ej ens åt den allra minsta kolibri, så vida han icke skaffade sig en själf, men det kostade alltid något, och han var rädd om styfrarne, i fall han ens hade några.
Att icke kunna utmärka sig på tjänstemannabanan — för en revisor lär det vara alldeles omöjligt — och ej hitta på något som förevigar namnet är ganska bekymmersamt för en ärekär son af vårt århundrade.
Ännu för ett par årtionden sedan hette det i Paris, att ingen vore ryktbar hvars namn ännu ej gifvits åt fastlagsoxen, men den utvägen fins ej mer i Paris och vi ha aldrig haft den. Vi ha endast kunnat gifva våra namn åt kapplöpningshästar, prisbelönta tjurar och fargaltar, men utan förhoppning att därmed göra de namnen outplånliga i fosterlandets, mänsklighetens eller ens landtbruksakademiens och kapplöpningssällskapens häfder.
”Vill revisorn ha sig ett namn som ej lätt förgår”, sade en människovän som uppdagat hans bekymmer, ”så tala vid en cigarrfabrikant att han förser en ny cigarrsort eller döper om en gammal med ert namn. Det är osvikligt. Andersson maduro och Andersson collorado komma i hvar mans mun, så vida sorten icke är uslare än vanligt.”
Det var något att tänka på. Revisorn öfvergick till och med från tanke till handling, men det är icke så lätt att få sin bild på en cigarrlåda, då man ej är sångerska, riksdagsfullmäktig för Leksand, Ål och Bjursås eller konstberiderska. Är man icke det, har man ingenting att åberopa sig på, och namnet går ej till eftervärlden i lätta cigarrskyar, utan glömmes som millioner andra.
Det finnes särskildt lyckligt lottade som få sina namn förevigade af hattar och andra klädespersedlar, och en berömd sångerska lefver ännu i de catalani-bröd som bakas af åt minstone några bagare i Stockholm. Men revisor Andersson hade icke förhoppning om att kunna uppnå odödligheten i ens den allra minsta sockerskorpa.
Han var bekymrad. Då fick han höra talas om en alldeles ny inrättning till bevarande af utmärkta personligheters ryktbarhet för all tid. Man skulle i Stockholm sätta upp ett nytt och fint vaxkabinett, icke af det gamla slaget med röfvare och stortjufvar, giftblandare och andra skurkar, utan med hederliga och aktningsvärda människor ur vårt eget samhälle som vi sedan kunde gå och se på i årtionden och ha vår lust åt. Panoptikon skulle det heta, och det tyckte revisorn lät ganska bra.
”Det är något för mig”, utropade han och anhöll om att få vara med.
Man upplyste honom, att panoptikons uppgift vore icke att skapa ryktbarheter, utan att framvisa dem som redan funnos.
”Gör ingenting”, sade revisorn. ”Kommer jag bara med, så skall man nog finna, att jag förtjänar vara där. I början säger man kanske: hvem är det? Men då man får veta namnet och betraktar bilden litet nogare, utropar man säkert: ja så, Andersson i Riksförvaltningen! Och så går man och ser på mig hvar dag, jämför figuren i panoptikon med mig själf, när jag promenerar i torget eller sitter i Lagerlunden. Vill ni sätta mig i Lagerlunden?”
Det ville man icke, ty den lunden vore förbehållen, sade man, åt personer som i verkligheten sällan eller aldrig träffas där, men som man ville föreviga såsom ”konsumenter”.
”Sätt mig då hvar ni vill, bara jag kommer med”, förklarade revisorn som icke ville släppa ur händerna detta ypperliga tillfälle att gå till den stockholmska odödligheten.
Han släpte icke panoptikonsherrarne förr än de lofvade honom, att han skulle få vara med.
”Det är ett original”, sade de sins emellan, ”och sådana äro inte att förakta nu för tiden. Vi ha vicomte Antonio och kolportören Boije, men annars är det just inte godt om originela personligheter. Boulanger är bra främmande för oss ... Skicka revisorn upp till Oskar Berg och låt honom modellera eller ge honom något redan färdigt hufvud. Det gör ingenting.”
Revisorn gick i hänryckning hvar enda dag. Han skulle då ändtligen nå sina önskningars mål. Och på hvilket sätt sedan! Att hänga i fotografens skåp, sitta på nationalmuseum bredvid Nordenskiöld, gå i form af ångslup mellan Räntmästartrappan och Allmänna gränd, förekomma som prisoxe på landtbruksmöte å Ladugårdsgärde, gå upp i rök såsom ”Andersson maduro” och mera sådant, kan ju vara en bekväm väg nog till förevigande af ett aktadt namn. Men hvad förslår något enda af alt detta eller till och med alt sammans mot att stå i panoptikon och beundras af en hel allmänhet, af gamla förståndiga karlar och unga älskvärda fruntimmer hvilka alla utropa:
”Han är som han vore lefvande!”
Revisorn gick till ett ”etablissement” och skaffade sig en ny uppsättning kläder, fina plagg, något extra som kunde vara honom värdigt, och de kläderna skänkte han till sin egen figur i panoptikon.
”Får jag se, hur jag tar mig ut?” sporde han oupphörligt. Han var hvar enda dag uppe i inrättningen och käxade, men erhöll aldrig tillåtelse att taga sin egen figur i betraktande. Han afvisades alltid under någon förevändning.
Han fick sin vanliga sommarledighet i Riksförvaltningen, men for icke till Dalarö såsom han annars brukade, utan satt på en soffa i Kungsträdgården, midt för n:o 18 Kungsträdgårdsgatan, och stirrade upp åt panoptikons fönster i förhoppning att få se sig själf där uppe. Men han såg ingenting. Man var mycket hemlighetsfull, tyckte han.
Ändtligen öppnades panoptikon. Revisorns förtjusning kände inga gränser.
”Hör nu, fru Blom”, sade han till sin gamla städerska, ”i dag skall jag bjuda henne på något riktigt rart.”
”Har revisorn fått hem igen något af det rara portvinet?”
"Hm, hur vet frun att det var så rart? ... Ja, det är inte värdt att se oskyldig ut nu. Det skall jag ta reda på en annan gång. Nu är det min sann något mycket vigtigare.”
”Hvad i alla mina dar kan det vara?” utropade fru Blom, mycket belåten med att hennes kännedom om portvinets förträffliga egenskaper icke åt minstone för tillfället togs i närmare betraktande.
”Fru Blom får väl se. Jag skall bjuda henne på panoptikon.”
Städerskan frågade, om det vore någon ny snussort. Revisorn sökte förklara hvad saken gälde och, efter många utläggningar och tolkningar, utbrast fru Blom:
”Det är ju inte annat än ett vaxkabinett. Så’nt har jag sett i Köping.”
”Vaxkabinett!” skrek revisorn förtrytsamt. ”Visst inte! Det här är något mycket finare och förnämare. Här får man se alla store män i deras verkliga förhållanden och med deras riktiga rockar och byxor. Här äro både Soto Major och Stanley, Carnot, Willman, Hedin och Fredrikson, och fruntimmer se’n, fru Hartman, fröken Ek och fru Schröderheim och sådana där, bara ryktbarheter, hvar enda en.”
Revisorn smålog och såg sig i spegeln. Så där måste han se ut i panoptikon också.
”När fru Blom kommer dit”, fortsatte revisorn, ”skall hon se sig noga omkring och ge väl akt på hvar enda en af gubbarne, ryktbarheterna menar jag. Bli inte förskräckt, om hon upptäcker en gammal bekant ... Ja, jag säger ingenting. Håll ögonen öppna, fru Blom.”
Revisorn var egentligen litet förnärmad för att man icke inbjudit honom till den enskilda öppningsfesten dagen förut, men han tröstade sig dock med, att man väl ej kunde bjuda alla. Hvarken Carnot, Stanley eller Boulanger voro inbjudna, efter hvad han hört.
Med klappande hjärta trädde han in i bottenvåningen. Han kastade en likgiltig blick på gruppen där. Hvarken Bellman, Sergel eller Gustaf den tredje intresserade honom den gången, icke ens fru Schröderheim. Han rusade upp för trappan, stötte mot gamle Boije, tidningskolportören, ilade genom alla rummen, men kunde icke få sigte på sig själf. Soto Major, Stanley och alla de andra fick han reda på, till och med de döde kejsarne. Vid kejsar Wilhelms likbädd stodo några herrar och damer som utropade:
”Det är som vore han lefvande!”
”Men hvad vill det här säga?” utbrast revisorn för sig själf. ”Hvart har jag tagit vägen?”
Han ville icke fråga någon, men efter att ha sökt igenom alla rummen både en och två trappor upp, måste han dock göra sig underrättad, om det icke funnes några flera.
”Jo, i källarn”, upplyste man honom.
Skulle man ha skickat honom ned i källaren? Det hade han aldrig kunnat förlåta panoptikon. Han mötte en god vän. Denne stannade och samtalade om hvad han sett, men nämde icke ett ord om någon figur som skulle föreställa revisor Andersson.
Det var alt för besynnerligt och ganska oroande.
”Har du varit i källarn?” frågade vännen. ”Dit måste du genast gå. Det är intressant, må du tro.”
Vännen smålog och såg så hemlighetsfull ut.
”Ni skall få se, att man satt mig i källarn!” mumlade revisorn och rusade dit.
”Det var ena fasliga skurkar”, sade man i ett sällskap som just kom från källarvåningen.
”Det är då nedrigt”, jämrade revisorn för sig själf. ”Man har gjort mig till skurk.”
”Likplundrare!” utropade ett fruntimmer som tittat in genom gluggen. ”Hu, så ohyggligt!”
Revisorn vågade icke se in i öppningen på muren. Slutligen tog han mod till sig och lät blicken tränga in. Det var verkligen otäckt, men icke kunde man påstå, att någon af de där bofvarne skulle föreställa revisor Andersson. Icke såg han ut på det sättet.
Nej, man hade icke skickat honom ned i källaren, man hade icke gjort honom till bof af värsta slag. Han andades lättare. Men hade man då, tvärt emot de försäkringar man gifvit, alldeles uteslutit honom från hela panoptikon? Det vore också en dålig handling. Skulle han verkligen aldrig få sig ett odödligt namn?
När han kom upp från den ohyggliga källaren, stötte han på en af de herrar som uttryckligen lofvat honom att få vara med.
”Nå?” sade revisorn och såg strängt på mannen.
”Nå”, svarade denne, ”är revisorn inte nöjd?”
”Hvad skall jag vara nöjd med?”
”Med den lyckade figuren, vet jag.”
”Inte har jag sett någon lyckad figur, åt minstone inte någon som liknar mig.”
Det fann panoptikonherrn vara besynnerligt och tog revisorn med sig en trappa upp.
”Titta åt den där gluggen!” uppmanade han revisorn.
”Det har jag försökt flere gånger redan”, förklarade revisorn, ”men den där herrn tycks aldrig vilja gå därifrån.”
Panoptikonmannen skrattade:
”Den herrn är ju revisorn själf, vet jag. Känner ni inte igen edra egna kläder?”
Det var verkligen revisorns rock och byxor. Herrn vid gluggen var en panoptikonfigur och icke en lefvande varelse. Och den skulle således föreställa Andersson i Riksförvaltningen? Det fann revisorn vara ett dåligt skämt. Den som stod där med ryggen vänd åt hela församlingen och hvars ansigte man ej kunde se skulle göra namnet Andersson bekant för alla tider! Hvem kunde ana, att det skulle vara på det sättet revisorn skulle finna vägen till odödligheten?
——♦——