Svensk musikhistoria/12

12. Teater och hovkapell under Gustavianska tiden.

Med Gustaf III blev operan medelpunkten i musikutövningen. Teatermusiken hade inom de stora kulturländerna i Europa alltsedan århundradets begynnelse fått allt större intresse vid furstehoven, och stora summor offrades på praktfulla sceniska representationer. I början nöjde man sig med att inkalla goda teatersällskap men efter hand sökte man få till stånd fasta scener med egen personal. Där ett gott hovkapell fanns, gick det lätt att få musiken ordnad, i det att hovkapellmästaren fick högsta ledningen över såväl de instrumentala som vokala krafterna. Solisterna togos dels utifrån, dels utbildade man egna inom landet. Även föranstaltades en egen balettstab med balettmästare i spetsen. Till en sådan fast teater hörde slutligen, sedan allt annat var färdigt, en egen teaterbyggnad.

Om det således krävde stora kostnader och mycken eftertanke att grunda en egen operascen gav den även en viss behållning i glans åt hovet. Pompösa operor med rikligt instrött furstesmicker utgjorde det tacksägelseoffer en nationalscen kunde skänka en regent som ersättning för all den möda och omtanke han nedlagt.

I de flesta länder var det fursten själv, som ledde [ 164 ]inrättandet av en teater. Furstens eget personliga intresse var således det för sakens utveckling bestämmande. Furstens egna kunskaper på området spelade givetvis även en stor roll. Lyckligtvis funnos sådana furstar mångenstädes i Europa. Intresse saknades nästan aldrig, kunskaper och smak i regel ej heller. Om därför även de minsta tyska småfurstendömen fingo stora, präktiga, lysande hovteatrar, var detta intet att förvåna sig över. Snarare kunde man förundra sig över, att så många större land saknade denna konungslighetens högsta prydnad. Och till dessa land hörde Sverige.

Slottsbacken med Bollhuset.

Såväl Fredrik I som Adolf Fredrik saknade energi och kraft att genomföra ett så stort företag som en stående teater. Den sistnämndes gemål Lovisa Ulrika, Fredrik den stores syster, saknade ej intresse för saken men förfogade ej över makten att genomdriva de nödvändiga medlen för företaget. Hennes son Gustaf hade emellertid av sin moder fått intresset i arv, och ett besök i Paris kort före tronbestigningen hade givit honom nödiga förkunskaper och omdöme i saken. Sedan han därför bestigit tronen, blev grundandet av en kunglig teater ett av hans första åtgöranden.

Man har velat framhäva konung Gustafs stora in[ 165 ]sats genom att låta allt bli ett skapande av intet, och därför förklarat allt som ägde samband med musik och teater under Adolf Fredriks tid för dåligt och oanvändbart för en stor scen. Att så ej varit förhållandet torde ha framgått av föregående framställning av frihetstidens musikliv. Såväl hovkapellet som furstliga kapellet ägde båda många och goda instrumentister, och högst få musiker blevo avskedade, då den nya institutionen kom till stånd. Det under 1760-talet rikligt florerande konsertväsendet gav även åt sångkrafter en nödig förskolning. Bland sådana användbara krafter märkas assessorskan Olin, hovsekreterare Lalin och hovkanslisten Karl Stenborg samt den sistnämndes broder kvartermästaren Nils Stenborg.

Med avseende på stilen hade man sedan gammalt den pompösa italienska allvarliga operan (opera seria), vilken just årtiondet innan genomgått en reningsprocess med avseende på textens och musikens inbördes förhållande till nackdel för koloraturarian och till förmån för recitativet. Då det gällde för Sverige att välja mellan den äldre slentrianmässiga operan och den nya förbättrade formen, valdes redan från början den nya stilriktningen, ehuru man naturligtvis ej genast kunde få kompositörer, som helt behärskade denna nya stil.

Jämte den italienska allvarliga operan hade sedan århundradets mitt även en annan opera trätt fram och vunnit det allmänna intresset, nämligen den komiska operan. Här hade fransmännen gjort den bästa insatsen. Den franska opera comiquen stod redan vid 1770-talets början färdigbildad med sina enkla visartade arier och sin talade dialog. Mitt emellan den italienska opera serian och den franska [ 166 ]opera comiquen stod den deklamatoriska franska hovoperan. Redan under 1770-talet uppgick emellertid denna i den reformerade opera serian.

Sverige ville gå en medelväg mellan alla dessa former. Man ville, för att tala med konung Gustafs förste teaterintendent, Ehrensvärd, “förena det lysande av franska operan med det intagande av den italienska. Sången tycktes förbehålla sig en italiensk stil, recitationerna en förenad smak, på en gång tjänliga till deklamationerna och icke hinderliga för aktionen samt le jeu du Theâtre.“

Konungen utkastade själv planen till den första operan Thetis och Pelée. Rådmannen Johan Wellander fick uppdraget att utarbeta texten, hovkapellmästaren Francesco Uttini att skriva musiken. Den 18 jan. 1773 skedde första uppförandet på det gamla Bollhuset. Verket kröntes med fullständig framgång. Ända till maj månad utfördes stycket under allt jämt lika lycka. Redan samma år uppsattes en ny opera, vars egentliga stomme utgjorde Händels Acis och Galathea. Texten till denna omarbetades helt och hållet; musiken försågs med en del inlagor komponerade av H. F. Johnsen samt andra in- och utländska mästare. Första uppförandet skedde d. 10 maj 1773. Även detta stycke blev mottaget med förtjusning och gavs intill april 1780 9 gånger. En tredje opera för år 1773 blev Glucks Orpheus och Eurydice, vilken uppfördes första gången d. 25 nov. och gavs även den 9 gånger till våren 1780. Införandet av Gluck på svensk scen mötte intet nämnvärt motstånd. Fem år efter Orpheus gjorde man även bekantskap med Glucks Iphigenie i Auliden, vilken uppfördes första gången d. 28 dec. 1778; 1781 följde Alceste; 1783 Iphigenie i [ 167 ]Tauriden samt 1787 Armida. Alla gåvos med framgång. I likhet med förhållandena i Paris gåvos även i Stockholm Piccinis operor omväxlande med Glucks, varvid man ej heller i Nordens Paris kunde undgå de litterära fejderna för och mot reformoperan. Liksom i Frankrikes huvudstad slutade man med att prisa båda men att ge företrädet åt Gluck såsom mest passande “för en upphöjd smak“, Piccinis första opera på svensk scen var Roland, som uppfördes d. 10 dec. 1781 och gavs intill d. 15 mars 1790 12 gånger.

Mycket omtyckta på Stockholmsoperan blevo dessutom den franska opéra comiquen. Kompositörerna Monsigny och Grétry kommo tidigt upp på svensk scen och bibehöllo sig även längst. Monsigny infördes d. 12 maj 1777 med operan Alexis, sedermera d. 13 jan. 1780 kom även operan Arsène, vilken intill d. 26 febr. s. å. gavs ej mindre än 10 gånger. Grétry träffas första gången d. 19 juni 1776, då hans Lucile uppfördes; 1778 d. 19 nov. följde Zemir och Azor.

Ledaren och anordnaren av alla dessa operor var Francesco Antonio Uttini. Uttini hade, som vi veta, 1767 erhållit förordnande om uppehållandet av hovkapellmästaresysslan. Under Gustaf III:s arbete för iståndsättandet av operan hade han kraftigt verkat för upphjälpandet av orkestern samt blivit vald till kapellmästare och orkesterdirigent vid operan. Den lycka hans opera Thetis och Pelée vunnit, bidrog mycket till att göra honom populär i huvudstaden. Han komponerade nu flere nya operor, vilka med framgång gåvos under hans egen ledning. Den 11 jan. 1776 uppfördes för första gången Aline, drottning av Golconda. Till år 1781 gavs den 4 gånger. Samma år 1776 d. 18 mars framträdde för första [ 168 ]gången även hans opera Athalie; 1777 d. 7 april uppfördes Uttinis Iphigenie, som till 1791 gavs 11 gånger. Dessutom skrev han tillsammans med Johnsen musiken till Birger Jarl och Mechtild 1774; författade även delvis musiken till baletten i Gustaf Adolf och Ebba Brahe 1788; tillsammans med Kraus komponerade han 1792 musiken till Oedipe. Även anlitades hans förmåga vid en del festliga tillfällen vid hovet. Så författade han en Prolog till Orpheus med anledning av hertig Karls förlovning d. 25 nov. 1773; för d. 13 juli 1774 skrev han en annan prolog till Silvie, föranledd av kronprinsens födelse; d. 28 dec. 1778 en till Iphigenie i Auliden med anledning av drottningens kyrkotagning. Utanför teatern komponerade han dessutom ett oratorium “La passione di Gesù Cristo Signor Nostro“, som uppfördes på riddarhuset d. 24 mars 1776. Uttini stod kvar som operaledare och hovkapellmästare till 1787, då han d. 24 febr. erhöll avsked med löfte att för livstiden bibehålla sin lön 877 rdr, 37 sk. 4 rst. banko. Han avled d. 25 okt. 1795.

Uttinis operor visade sig ej länge hållbara på scenen. Stilen var något för ålderdomlig. Redan innan sin död fick han höra klagomål häröver. Så skrev Stockholmsposten d. 12 mars 1791 med anledning av återupptagandet av hans opera Iphigenie: “Man hade törhända haft skäl att önska, det musiken till dessa körer i nuvarande stund varit mera lämpad till nuvarande smak, varit mindre lång, mera differentierad, högtidlig, stark uttrycksfull. Ty utan att på minsta sätt vilja förminska den heder, som kompositören i en annan tid tillkommit, lär man dock nödgas medgiva, att den stora välvning, som i dramatiska musiken sig senare tilldragit, vänt även hos oss både öra och omdöme till strängare fordringar." Vad som framför allt förorsakat detta [ 169 ]Uttinis operors föråldrande torde ha varit den Gluckska operareformen. Betonandet av uttrycksfullare körer i ovan- nämnda recension tyder framför allt härpå. Uttini hade, trots instuderandet av Glucks operor, kvarblivit vid den gamla stilen. Man märkte endast i hans sista arbeten några svaga försök att göra recitativen mera melodiska samt att oftare anbringa körer. Längst av alla Uttinis operor höll sig Athalie, vilken ännu under år 1807 upplevde 3 uppföranden.

En ny lyftning erhöll operan, då Dresdenerkapellmästaren Johan Gottlieb Naumann i juni 1777 kallades till Sverige. Naumann fick till uppgift att komponera musikverk för operan samt att leda deras inövning. Han blev en synnerligen välsedd gäst i de svenska hovkretsarna; särskilt erhöll han konungens fullständiga bevågenhet. Den 26 jan. 1778 uppförde han sin opera Amphion, vilken mottogs med allmänt jubel och förtjusning. Naumann måste emellertid redan samma år d. 11 juni resa tillbaka till Dresden, enär han ej kunnat erhålla någon förlängning av sin tjänstledighet som hovkapellmästare därstädes.

År 1782 betecknar en vändpunkt i operans utveckling. Man hade hittills måst nöja sig med att utföra operorna i Bollhusets gamla teatersal. Att denna i högsta grad var otillräcklig för de nya vidgade fordringarna var naturligt. Konung Gustaf arbetade därför på att få en ny operabyggnad till stånd. Platsen för den nya teatern blev bestämd till Gustaf Adolfs torg. Sedan byggnaden väl blivit färdig, var man även betänkt på att låta uppföra ett särskilt invigningsstycke. Man vände sig för detta ändamål till Naumann. Texten utarbetades av Adlerbeth. Naumann skrev musiken i Dresden och ankom till Stockholm i juli 1782 för att genast börja [ 170 ]inövningen. Den 30 sept. invigdes så den nya teaterbyggnaden med operan Cora och Alonzo. Operan gjorde, liksom Naumanns föregående, stor lycka. Man övertalade nu Naumann att kvarstanna och skriva en ny opera för svensk scen. Efterkonungens plan utarbetade Kellgren texten till operan Gustaf Vasa. Naumann skrev under närmast följande året även musiken till denna. Uppförandet skulle han likväl ej få övervara. Redan i okt. 1783 måste han lämna Sverige och nu för att icke mera återse det. Gustaf Vasa uppfördes först d. 19 jan. 1786.

Andra akten ur Naumanns opera Gustaf Vasa

Med denna opera hade Naumannentusiasmen nått sin kulmen. Många av operans melodier blevo allmänt populära och sjöngos ända in i senare tid. Än i dag är melodien till “Ädla skuggor, vördade fäder“ välbekant. Operan gavs även under senare tid med framgång. Under åren 1786—1823 gavs den ej mindre än 134 gånger. [ 171 ]Senare förnyades uppförandet 1859 och operan gavs sedan under loppet av ett år 12 gånger.

Samma år Naumanns första svenska opera Amphion uppfördes, ankom till Sverige ännu en annan tysk tonsättare Josef Martin Kraus. Han skulle likväl en längre tid vara fästad vid svenska huvudstaden. Sin största och mest betydande tonsättarverksamhet utvecklade han i Sverige och kan därför med skäl räknas bland de svenska mästarna. Som hovkapellmästare kom han även att taga verksam del i operans utveckling.

Kraus föddes i staden Miltenburg vid Main den 20 juni 1756. Efter fullbordade gymnasialstudier kom han 1773 till universitetet i Mainz för att ägna sig åt juridiska studier. Han fortsatte dessa sedan i Erfurt och Göttingen. Samtidigt hade han emellertid begynt flitigt studera musikteorien och gjort flera försök i komposition såväl i symfonistil som kyrkostil. År 1777 hade han även utgivit en skrift “Etwas von und über Musik“, vari han med skärpa klandrar musikteoretikern Forkels pedanteri. I Göttingen stiftade han även bekantskap med en svensk studerande, Karl Stridsberg, och på hans uppmaning lämnade Kraus våren 1778 Göttingen och begav sig till Stockholm, dit han anlände den 3 juni. Kraus hade i början svårt att göra sig gällande i de musikaliska kretsarna, men genom inflytelserika gynnare lyckades han slutligen få i uppdrag att komponera musiken till en opera av Kellgren: Proserpine. Operan gavs sommaren 1781 på Ulriksdal i konungens närvaro. Kraus lyckades genom denna opera så fullständigt vinna konungens bevågenhet, att han sedan den 23 juni s. å. fick kallelse till andre hovkapellmästare med en årlig lön av 500 [ 172 ]rdr specie och inkomsten av den tredje representationen av var ny opera av honom komponerad. Samtidigt erhöll han löfte att året därpå få företaga en utrikesresa “för att än vidare fullkomna sin smak och insikter“, samt förband sig att efter återkomsten förbliva minst 10 år i konungens tjänst och under denna tid ställa i ordning undervisningsverket vid operan.

Under första tiden sysselsatte sig nu Kraus med komponerandet av en opera Æneas i Karthago till text av Kellgren. Operan var först ämnad att givas vid operabyggnadens invigning, men detta hindrades, i det sångerskan K. Fr. Müller i början av år 1782 rymde ur landet. Naumanns opera Cora och Alonzo blev då bestämd till invigningsstycke. Så snart Naumann anlänt till Stockholm, begav sig Kraus d. 7 okt. 1782 på sin utländska resa. Han for först till Tyskland, därefter till Italien, varest han i Florens sammanträffade med konung Gustaf och var honom sedan följaktlig till Rom. Efter en kortare vistelse i Neapel, reste han så över Livorno och Marseille till Paris, dit han anlände i juli 1784. På Gustaf III:s befallning komponerade han här till Molières Amphitrion “Quatre Intermèdes, avec un Divertissement“. Efter någon tids vistelse i London 1785 återvände Kraus till Paris och avvaktade där order om sin hemresa. Någon sådan erhöll han emellertid först 1786. I juni lämnade han Paris och var åter i Stockholm jan. 1787. Redan d. 1 juli s. å. erhöll han förordnande att vara ordinarie kapellmästare och tillträdde denna sin befattning efter Uttinis avgång d. 24 febr. 1788. Han kvarstod som sådan till sin död d. 15 dec. 1792.

De verk Kraus skrev för operan efter denna tid voro ej många. För dramat Visittimman (uppf. d. 2⁄6 1787) [ 173 ]komponerade han en aria: “Hör mina ömma suckar klaga“. Samma år utarbetade han även musiken till komedien Soliman II (uppf. d. 22⁄9 1789). Hela hans övriga kompositoriska verksamhet för teatern bestod i smärre musikinlagor för operor. Bland dessa må nämnas: några arier och kupletter till komedien Flintbergs bröllop (uppf. d. 7⁄1, 1788) en aria till dramat De mexikanska systrarna (uppf. d. 13⁄10 1789); ouverture, körer och arier till komedien Äventyraren (uppf. 7⁄10, 1791); musiken till komedien Marknaden (uppf. på hertig Karls födelsedag 1792); slutligen några körer till Adlerbeths tragedi Oedipe (upp. d. 10⁄3, 1792). Sista året av Kraus’ liv blev rikt på stora tonskapelser. Konung Gustafs död gav anledning till två kompositioner i större stil, ett instrumentalverk vid bisättningen i april samt en Kantat för solo, kör och orkester vid begravningen i maj. Denna senare blev hans sista arbete, men även hans största. Renare och djupare kunde han ej ha tolkat sin sorg över sin store välgörares bortgång än här. Såväl samtid som eftervärld ha varit ense om att förklara denna kantat för ett storverk för alla tider. Den 24 maj 1798 anställdes i Riddarhussalen en minnesfest över honom, varvid talet hölls av hans gamle vän Karl Stridsberg. Även uppfördes flera av hans kompositioner.

Ännu en tredje tysk musiker kom under Gustaf III:s regering att stå i spetsen för operan, nämligen Georg Josef Vogler. År 1786 hade han nått Stockholm och s. å. d. 22 sept. blivit anställd som “direktör av musiken” vid operan. De villkor man satte för honom voro ej just svåra att uppfylla. Kontraktet band honom vid Sverige under 10 år, under vilken tid han skulle uppbära i lön 2,000 rdr jämte foder åt två hästar, åtnjutå tjänstledighet 6 månader om året; efter anställningens utgång [ 174 ]skulle han erhålla en livstidspension av 1,000 rdr årligen; dessutom skulle han varje år komponera en ny stor opera för kungl. teatern. Den 10 okt. 1787 fick han dock kontraktet ändrat till 5 års tjänstetid samt endast hälften i pension. Den 1 juli 1791 fick han avsked. Han anställdes likväl ånyo på 4 år d. 1 juli med 1,700 rdr årlig lön och löfte om 500 rdr som pension. Kontraktet förlängdes sedan till 1799, då han för alltid lämnade Sverige.

Vogler.

Voglers verksamhet för svenska operan var ej synnerligen stor. För svensk scen skrev han endast operan Gustaf Adolf och Ebba Brahe efter Gustaf III:s plan bearbetad av Kellgren och uppförd d. 24 jan. 1788; intill d. 24 febr. 1794 gavs den 23 gånger. Dessutom försåg han Uttinis opera Athalie med några nya körer samt var medarbetare vid musiken till skådespelet Eremiten (uppf. d. 3⁄1 1798). Även skrev han en Prolog till Glucks Armide med anledning av konungens födelsedag d. 24 jan. 1787 samt en Prolog vid Gustav IV Adolfs förlovning d. 6 nov. 1795. — Utom operan skrev Vogler flera kyrkomusikverk och kantater. Länge kvarlevde hymnen “Helig är Herran“, och adventsången “Hosianna, Davids son“ har ända in i vår tid bibehållit sin popularitet. Även skrev han en mindre koralbok, bestående likväl endast av 10 koraler i de “gre[ 175 ]kiska“ tonarterna, såsom exempel för unga organister. Voglers stora betydelse för den svenska musiken ligger dock på musikteoriens område, och vi skola i det följande återkomma till detta.

Voglers efterträdare som kapellmästare blev Johan Christian Friedrich Hæffner. Hæffner föddes i byn Oberschönau (Thüringen) d. 2 mars 1759. Under åren 1769—74 studerade han vid Lyceet i Schmalkalden, där han erhöll undervisning i generalbas och orgelspelning av Johan Gottfried Vierling. 1776 blev han student i Leipzig och studerade där till 1778. Han tjänstgjorde sedan som musikdirektör vid en del teatrar, såsom t. ex. i Frankfurt och Hamburg. År 1780 begav han sig på uppmaning av en tysk köpman till Stockholm. Under första tiden synes han här ha saknat anställning. Hösten 1781 började han undervisa kungl. operans sujetter i sång; året därpå fick han biträda Naumann vid inövningen av “Cora och Alonzo“. Under tiden var han även intill 1784 orkesterledare vid Stenborgs teater och komponerade för denna 1785 musiken till en opera comique Sängkammareko, vilken dock ej blev uppförd. Förordnandet till sångmästare vid operan erhöll Hæffner först d. 1 april 1783. Den 5 nov. 1785 blev han tillika organist vid tyska kyrkan efter Christian Fredrik Seliger. 1787 blev han förste sångmästare vid operan och kvarstod som sådan till 1796. Alltsedan 1793 hade han då även skött kapellmästaresysslan under de tider, då Vogler var tjänstledig. År 1794 erhöll han fullmakt som ordinarie kapellmästare, men tillträdde sin plats först d. 24 april 1799 efter Voglers definitiva avgång.

Som kompositör för operan uppträdde Hæffner ej synnerligen ofta. D. 10 dec. 1787 uppfördes hans opera Electra, [ 176 ]vilken ända till den 20 juni 1791 gavs 10 gånger. Operan hade redan d. 22 juli 1787 givits på Drottningholm. Vid dramatiska teaterns invigning d. 11 nov. 1793 uppfördes operan Alcides inträde i världen. D. 2 nov. 1795 uppförde han en Epilog till Lodoiska i anledning av Gustaf IV Adolfs förlovning. Slutligen skrev han operan Renaud, vilken d. 29 jan. 1801 gavs första gången och intill d. 16 dec. 1802 upplevde 11 uppföranden. Härmed äro alla hans egna operaverk nämnda. Inga av dem fingo någon större betydelse. I allmänhet utmärkte de sig för en något torr deklamatorisk stil, vilken ej kunde slå an på publiken.

Efter invigningen av den nya operabyggnaden 1782 hade uppförandet av teaterstycken någon tid fått fortgå ostört. Varje år uppsattes minst ett nytt stycke. 1787 blevo till och med 4 nya instuderade. Året därpå inträdde emellertid någon förslappning. Inga nya operor uppsattes, endast de gamla uppföras ännu för litet publikum. Under förmyndareregeringen fortgingo ännu teateruppförandena, men mera lamt än förut. Den förhärskande smaken var den franska komiska operans och Grètry, Monsigny och Dalayrac de oftast förekommande tonsättarna. Konung Gustaf IV Adolf visade under sina första regeringsår ett visst intresse för teatern och stod tämligen samvetsgrant på dess bästa. Snart inträdde likväl en förändring. De uppförda pjäserna sårade hans begrepp om konungavärdighetens helgd. Under åren 1808—1807 uppsattes därför ej mera än 3 nya arbeten. Ännu så länge fortforo teateranslagen att utbetalas. Den 27 sept. 1806 avlät konungen emellertid från Skåne en förklaring till teaterdirektören, att han, “till vinnandet av en betydlig besparing i sin handkassa, i nåder funnit för gott förklara, det stora operan komme att alldeles indragas samt nu [ 177 ]

Kungl. Operan.

[ 178 ]genast anses såsom upplöst, till följd varav representationerna därstädes instundande höst skulle inställas“. Likväl fortfor ännu en tid små operetter att givas: Kören och balletten upplöstes emellertid helt och hållet och av kapellet kvarstod endast en del. Konungens ovilja blev likväl allt större och d. 16 mars 1807 gav han från Malmö befallning om, att operabyggnaden skulle nedrivas. Lyckligtvis verkställdes ej befallningen, och någon ny skrivelse från konungen kom icke. Byggnaden stod kvar, men ej längre som teater utan som sjukhus. Samma år detta skedde hade Hæffner d. 20 april lämnat hovkapellmästaresysslan och vänt sig till Uppsala för att övertaga dir.-mus.-befattningen vid universitetet. Vi skola under nästa tidevarv återfinna honom där.

Hovkapellet bragtes under Gustaf III:s tid i ypperligt skick. Isynnerhet under Naumann utvidgades orkestern betydligt. Han lät införskriva flera skickliga instrumentister från Tyskland, vilka sedermera utgjorde kapellets förnämsta stöd. 1778 bestod orkesterstaten av 2 kapellmästare (Uttini och Naumann), 2 konsertmästare, 13 violiner, 4 violer, 4 violonceller, 2 kontrabasar, 3 flöjter, 2 oboer, 1 fagott och 2 valdhorn. Året därpå tillkommo klarinetter samt 2 violiner och 2 fagotter. 1785 förstärktes kapellet med 9 “kungl. hovtrumpetare“och 2 “kungl. hovpukslagare“. Korstaten tillväxte betydligt. Den bestod 1783 av över 50 samt, då Gustaf Vasa uppsattes, av närmare 90 personer. Vid uppförandet av Gustaf Vasa (1786) stod teater och orkester på höjden av glans. Hela teaterpersonalen utgjorde då följande antal: 1 “direktör av musiken“ (Vogler), 1 förste kapellmästare (Uttini), 1 andre kapellmästare (Kraus), 4 förste, 10 andre och 3 dubblerande aktörer, 5 förste, 2 andre och 4 dubblerande aktriser, 2 [ 179 ]kormästare, 54 korsångare, 33 korsångerskor, 2 repetitörer, 1 balettmästare, 3 förste och 2 andre dansörer, 4 koryféer, 28 figuranter, 28 figurantskor, 2 konsertmästare, 59 kapellister, 4 dekorationsmålare, 2 maskinister samt 2 lärare i sång, 7 i instrumentalmusik och 4 i dans vid de särskilda skolor, som funnos inrättade för elevers utbildning. Efter Gustaf III:s död minskades denna stat något. 1798, då minnesfesten över Kraus hölls, bestod orkestern och korstaten av vid pass 150 personer.

Av alla de sångförmågor, vilka framför allt bidrogo till Operans stora anseende, bör främst nämnas sångerskan Elisabeth Olin, f. Lillström. Hon föddes d. 8 dec. 1740 i Stockholm. Fadern var Peter Lillström, organist i Katarina församling och hovmusiker. Redan 7 år gammal uppträdde Elisabeth på Svenska skådeplatsen i operan Syrinx. Under 1760-talet var hon en högt ansedd sångerska vid Riddarhuskonserterna, och i början av 1770-talet gällde hon redan för landets bästa solosångerska. 1760 hade hon gift sig med dåvarande hovsekreteraren Gabriel Olin och drogs därigenom allt mer och mer ifrån det offentliga uppträdandet. Emellertid hade Gustaf IIT börjat med sina försök att grunda en svensk teater och behövde goda sångförmågor. Efter mycken tvekan lät nu fru Olin anmäla sig vid teatern. Hon var den första solist, som var vunnen, och gav ett gott exempel för de övriga sångförmågorna i staden. I invigningsoperan Thetis och Pelée hade hon Thetis’ roll, och bidrog genom sitt fulländande spel och sin sång i mycket till operans stora framgång. Av senare roller utförde hon Galatheas i “Acis och Galathea“. Athalies i Racines tragedi av samma namn, Zulmas i “Cora och Alonzo“ samt Iphigenies i “Iphigenie i Tauriden“. [ 180 ]Fra Olin hedrades även med flera yttre utmärkelsetecken. Gustaf III utnämnde henne till hovsångerska och Mus. Akad. kallade henne 1783 till ledamot. Av sin samtid överhopas hon av de mest ampla lovord: “Hennes övernaturliga sång, förenad med sällsynt insikt i tonkonsten och den lyckligaste lätthet att fatta det finaste av en musikalisk tanke; hennes förträffliga spel, där behag i åtbörder, styrka och livlighet i deklamation, eld och uttryck i vart ögonkast och i varje rörelse, frambragte en fulländad konstbild.“ Från mitten av 1780-talet uppträdde hon ej längre på scenen, med undantag av år 1797, då hon, efter Gustaf IV Adolfs önskan, utförde Sveas roll i den prolog, som gavs med anledning av konungens förmälning. Emellertid sjöng hon ännu då och då på konserterna. Vid en musikafton på Riddarhuset till förmån för Karl Stenborg d. 27 febr. 1808 sjöng hon, trots sina 67 år, en “aria di bravura“ av Traëtta. Ännu 20 år levde hon; först d. 26 mars 1828 slutade hon sina dagar i sitt 88:e år.

Den mest framstående sångaren under Gustaf III:s regering var Kristoffer Karsten. Han var född i Ystad d. 9 sept. 1756. Redan vid 13 års ålder uppträdde han och sjöng solo i domkyrkan i Lund vid jubileet 1769. Då drottning Lovisa Ulrika 1771 besökte Ystad, fick hon på en till hennes ära anställd konsert höra Karsten sjunga och blev så intagen av hans ovanliga röst, att hon beredde honom tillfälle att komma till Stockholm och erhålla undervisning i musik. Han anställdes sedan i operans kör och kvarstod där till 1776, då han debuterade som Adonis i opera-balletten av samma namn. År 1777 fick han åtfölja konungen till Köpenhamn, varest han under ett års tid tog sånglektioner för [ 181 ]

Elisabeth Olin.

Potenza. Sedan han återkommit, uppträdde han med allmänt bifall i Bores roll i prologen till Naumanns “Amphion“ d. 26 jan. 1778. Samma år företog han en resa till Berlin, där han uppträdde såväl på offentliga konserter som på enskilda musikaftnar hos konungen i Postdam. Han fick här även [ 182 ]tillåtelse att undervisa prinsessan Fredrika och erhöll särskild rekommendation till hertigen av Mecklenburg, vid vars hov han uppehöll sig någon tid. Överallt skördade han det största beröm. De första månaderna efter Gustaf III:s död tillbragte han i London och sjöng där ofta för hertigen av York, vilken hedrade honom med sitt särskilda beskydd. 1810 gjorde han en resa till Paris och blev mottagen i de högsta musikkretsarna med största aktning. Grétry själv uttryckte sin stora beundran över Karstens föredrag av hans sånger.

För svenska sångscenen var Karsten en oumbärlig förmåga. Han utförde en mängd betydande partier, såsom Kristierns i “Gustaf Vasa“, Achilles’ i “Iphigenie i Auliden“ och Oedips i “Oedip i Athen“. Han fick d. 29 mars 1791 hovsekreterares titel och utnämndes sedan till förste hovsångare. Redan 1787 hade han blivit ledamot av Mus, Akad. Vid operans indragning 1806 erhöll han avsked med pension, men uppträdde ej sällan även under senare tid. Den 1 okt. 1817 avgick han definitivt från operan. Sista gången han sjöng offentligt var på en konsert i stora Börssalen 1825. Karsten dog vid Drottningholm d. 7 aug. 1827. Hans röst utmärkte sig isynnerhet för sin styrka, klarhet och sitt stora omfång. Det höga, storslagna passade Karsten bäst, däremot var han något svagare i roller, som krävde mindre storståtlighet.

En av operans värdefullaste sångförmågor var Karl Stenborg. Han var född i Stockholm d. 25 sept. 1752 och son till teaterföreståndaren Petter Stenborg. D. 29 maj 1767 antogs han i marskalksämbetet och befordrades redan d. 14 dec. samma år till ord. kanslist. Som musiker uppträdde Karl [ 183 ]Stenborg redan tidigt. 14 år gammal utförde han vid konsert på Riddarhuset d. 27 april 1766 en aria till oboesolo. Likaså sjöng han under hösten s. å. på två andra konserter “flera italienska arier“. På uppmaning av konung Gustaf III ingick han vid den nybildade teatern 1773 och uppträdde första gången i inledningsstycket som Pelée. Hans bästa roller voro sedermera: Agamemnons i “Iphigenie i Auliden“, Renauds i “Armide“ och framför allt Gustaf Vasas i operan av samma namn. Stenborgs röst (tenor-baryton) utmärkte sig isynnerhet för sin mjukhet och böjlighet. 1782 d. 21 febr. erhöll han titel av hovsekreterare, blev utnämnd till hovsångare och 1783 ledamot av Mus. Akad. Vid operans indragning 1806 erhöll han avsked och dog på Djurgården d. 1 aug. 1813.

Av andra sånförmågor må nämnas Lovisa Sofia Augusti (anställd vid k. op. 1773—90), som i synnerhet utmärkte sig som Eurydice i “Orpheus“, som Astrid i “Silvie“ och som Sällheten i “Amphion“; Sofia Franciska Stading (anställd vid k. op. 1780—1806), som hade att uppbära Coras roll vid Naumanns operapremiär samt sedan sjöng bl. a. Iphigenie i “Iph. i Auliden“, Andromaque i Grétrys opera, Antigone i “Oedip“; Johan Samuel Lalin (son av L. 8. Lalin, anställd vid k. op. 1782—95) m. fl.

Av svenska kompositörer för operan finna vi av hovkapellets medlemmar följande:

Kristian Friedrich Müller, f. Brandenburg d 28 dec. 1752; gift med sångerskan K. F. Müller; blev andre konsertmästare i juni 1780 och förste konsertmästare 1787; kvarstod som sådan till d. 1 okt. 1817. Han vistades på konsertresor 1782—maj 1783 och bar någon tid titeln “direktör av instrumentalmusiken“ ; död i Stockholm d. 21 dec. 1827. [ 184 ]Müller var “en förträfflig violinspelare, synnerligen uti adagio och långsamma satser i allmänhet. I briljant och snabbt spel var han ej alltid lycklig“. Som kompositör uppträdde han första gången genom musiken till en Epilog till Atys, given på operan d. 1 nov. 1784 i anledning av Gustaf III:s återkomst från Italien. Till Drottning Kristina, herdedrama av Kellgren (uppf. 1785 på Gripsholm) komponerade Müller musiken. Dessutom medverkade han vid operetterna Eremiten och Maskeraden, båda givna på Stenborgs teater, den förra d. 3 jan. 1798, den senare d. 11 dec. 1788.

Johan Fredrik Grenser (f. i Dresden; oboist i hovkapellet 1773—83; flöjtist 1783—95; död i Stockholm d. 17 mars 1795) komponerade musiken till komedien Slädpartiet (uppf. d. 25⁄3 1790) samt tillsammans med Uttini musiken till baletten i Gustaf Adolf och Ebba Brahe (uppf. d. 21⁄1 1788); dessutom skrev han ouverturerna till Helmfelt (uppf. d. 12⁄6 1788), Maskeraden (uppf. d. 11⁄12 1788), Tillfället gör tjuven (uppf. d. 23⁄2 1788).

Pierre Josef Lambert (f. 1747; violinisti hovkapellet; tit. konsertmästare 1795; kvarstod i hovkapellet till sin död, d. 26 juni 1807) var isynnerhet bekant som lycklig balett-kompositör. Han skrev musiken till baletterna i operorna: Frigga (uppf. d. 31⁄5 1787), Deucalion och Pyrrha (uppf. d. 21⁄10, 1790), Drottning Kristina (uppf. d. 21⁄1 1791), Fiskaren (uppf. 1799). Dessutom författade han musiken till pantomimbaletten Le rendez-vous comique uppf. på operan d. 3 och 8 maj 1793 samt musiken till komedien Gyckelmakaren, uppf. å Djurgårdsteatern d. 10 aug. 1803.

Mathias Daniel Böritz (f. d. 24 nov. 1753; violinist i hovkapellet 1773—91; förste repititör vid operan; död d. 24 dec. 1791) komponerade musiken till herdespelet Philemon och Doris, uppf. på Humlegårdsteatern d. 29 sept. 1777.

[ 185 ]Av skickliga instrumentister må framför allt nämnas violoncellisten Kristoffer Pihlman. Född 1749 blev han 1773 violoncellist i hovkapellet och kvarstod där till sin död d. 21 mars 1780. Philman var en högt ansedd mästare på sitt instrument. “Han var den störste virtuos på violoncell Sverige ägt, och som i ton, delikatess och sann expression överträffade alla de utrikes ifrån kommande mästarne, som här låtit höra sig.“ Ett åminnelsetal över honom hölls av C. J. Hallman.

Av huvudstadens teatrar erhöll jämte kungl. operan blott Stenborgska teatern större musikalisk betydelse. Den gamle teaterledaren Petter Stenborg hade år 1772 bildat en till större delen ny trupp och inrättat en skådeplats på Humlegården, som under namn av “Svenska teatern“ öppnades sommaren 1773. Denna teater var huvudsakligen av folklig art och drog isynnerhet de lägre klasserna till sig. Det övervägande antalet pjäser var parodier och lustspel. De mest omtyckta textförfattarna voro Israel Hallman och Karl Envallson. Man spelade på Humlegården under månaderna maj, juni och juli till oktober eller november ända till år 1780, då en vändpunkt inträdde i teaterns verksamhet. Petter Stenborg efterträddes som ledare av sin son Karl.

Vi ha redan i det föregående lärt känna Karl Stenborg som en framstående sångare vid operan. Det var naturligt, att han som teaterledare särskilt skulle giva stort utrymme åt de lyriska pjäserna. Förut hade talpjäserna varit de övervägande. Karl Stenborg bringade i hop en särskild orkester och arbetade även själv som kompositör för sin scen. Som tonsättare uppträdde han redan tidigt. Vid [ 186 ]knappt fyllda 20 år hade han satt musiken till parentationen över den i sept. 1772 avlidne Samuel Olof Tilas. Året därpå skrev han bl. a. en högtidssång på årsdagen av Gustaf III:s kröning samt en aria i stor stil till minne av det föregående årets statsvälvning. För sin faders teater hade han komponerat musiken till: Kaspar och Dorothea (uppf. d. 31⁄9 1775): Konung Gustaf Adolfs jakt (uppf. d. 25⁄6 1777); Kärlek utan strumpor (upp. d. 17⁄10 1777); Skeppar Rolf och Gunhild (uppf. d. 6⁄7 1778); Petis och Thelée (uppf. d. 27⁄9 1779). Sångspelet och den franska opéra comiquen blevo nu under Karl Stenborgs ledning de stående styckena. För musiken verkade han även genom att ofta mellan akterna uppföra instrumentalmusik, dels för orkester dels för solo-instrument. Dessutom gåvos ej sällan konserter på aftnar, då inga stycken uppfördes. Av utländska mästares arbeten uppfördes mest av Grétry, Monsigny, Duni, Pergolese, Philidor, Piccini, Sacchini, Dezède. Men även svenska kompositörers arbeten saknades ej. De bästa voro av Karl Stenborg själv. Redan första året av sin teaterverksamhet, d. 11 aug. 1780, uppförde han operetten Don Micco och Lesbina med egen musik; 1782 komponerade han musiken till Envallsons opéra comique Så blevo alla nöjda (uppf. d. 27⁄8 1783 skrev han tillsammans med Zander musiken till Donnerpamp (uppf. d. 21⁄6). — Karl Stenborg hade under vintermånaderna huvudsakligen spelat på Eriksberg nära Humlegården. Platsen visade sig emellertid mindre lämplig, och man lät därför uppbygga en särskild teater vid Munkbron. Denna invigdes d. 29 okt. 1784 med Gustaf Eriksson i Dalarne, drama med sång i 3 akter, text av Envallson, musik av Stenborg. Sten[ 187 ]borgs musik utmärker sig isynnerhet för enkelhet, klarhet och melodirikedom. Teatern vid Munkbron erhöll d. 4 juni 1788 namnet “Svenska komiska teatern“. Av Stenborgs senare musikarbeten för teatern kunna nämnas: ett Divertissement till “Michel Wingler på amerikanska ön“ (uppf. d. 1⁄11 1789); en karaktärsbalett, divertissement av L. Deland, musik av K. Stenborg (uppf. d. 23⁄11 1796); samt slutligen några musikinlagor i “Eremiten“ (uppf. d. 3⁄1 1788). Stenborgs musik är i ordets bästa mening folklig. Särskilt ofta använde han svenska folkmelodier. Så t. ex. i “Skeppar Rolf“ styckena “Daldansen“ och “Vingåkersdansen“ samt den pjäsen avslutande Polskan; vidare i Gustaf Vasa Olas visa “Vi daldrängar unga“, vilken utgör en mycket lycklig imitation av folkvisan.

Som orkesteranförare verkade under Karl Stenborgs första tid Chr. Fr. Hæffner. Han avgick redan 1784. För teatern hade han 1785 komponerat musiken till Sängkammareko. Detta stycke kom likväl ej till utförande. Hæffner efterträddes av konsertmästaren Johan David Zander, vilken kvarstod som orkesterdirigent till sin död.

Johan David Zander var son av kapellisten J. D. Zander. 1772 blev han violinist i hovkapellet; 1787 tredje, 1788 andre konsertmästare och bibehöll denna plats till sin död d. 21 febr. 1796. Zander var en betydande virtuos på violin och alt-viol samt medverkade ofta vid konserter i huvudstaden. 1781 utkom i tryck av honom Två soli för violin. Vid Stenborgs teater verkade han med stort nit. Han uppträdde ej sällan som violin- och altviolspelare mellan akterna.

[ 188 ]

Som kompositör blev han mycket anlitad. Så skrev han 1781 musiken till Kopparslagaren (uppf. d. 8⁄12); 1783 tillsammans med Stenborg musiken till Donnerpamp (uppf. d. 21⁄6); 1784 musiken till Herregårdshögtiden (uppf. i anl. av konungens återkomst från Italien d. 4⁄8); s. å. Njugg spar, fan tar (uppt. d. 17⁄2); 1788 Landstigningen (uppf. i anl. av drottningens födelsedag d. 22⁄7); 1789 Lizette (uppf. d. 25⁄1); 1790 förändrad musik till Syrinx (uppf. d. 20⁄1); 1791 Den tokroliga natten (uppf. d. 28⁄10); 1792 Kvinnorna och förtroendet (uppf. d. 11⁄6); 1793 Den förförda flickan (uppf. d. 19⁄11). Dessutom skrev han ouverturen till Kronofogdarne (uppf. d. 12⁄9 1787), slutkören till Maskeraden (uppf. d. 11⁄12 1788) samt delar av musiken till Tillfallet gör tjuven (upp. d. 23⁄3 1788).

Av alla dessa är otvivelaktigt musiken till Kronofogdarne den bästa. Zander visar sig i alla sina arbeten som en synnerligen talangfull kompositör. Hans förebilder äro de franska komiska operorna, men han följer dem ej slaviskt utan omsätter dem efter sin egen individualitet.

Efter Zanders död gick musiken tillbaka vid teatern. Stenborg fick själv övertaga ledningen av musiken så gott sig göra lät. Även teaterns hela verksamhet visade tendens till upplösning. Karl Stenborg hade så småningom ådragit sig en skuld på 15,000 rdr och kunde ej på något sätt återbetala denna summa. Konung Gustaf IV Adolf ingrep därför och förordnade d. 3. nov. 1798, att beloppet skulle gäldas genom ett ur hans kassa upptaget lån, mot villkor att “Svenska komiska teatern“ jämte privilegiet därpå upphörde följande året. Den 16 april 1799 gavs även sista föreställningen.