Svensk zoologi/Kapitel 27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hvassbuk
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Grå ödla
Hummer  →


Svensk zoologi vol I 1806 277.jpg

[ 27 ]

N:O 27.

GRÅ ÖDLA.

LACERTA Agilis. Ödla. Fyrfot. Fyrben. Springorm. På F. Sisiniska. Sikalisko. Sisalisko. På Fr. Lézard gris. Gobemouche. På Sp. Lagartija. Sargatana. På Eng. Little brown Lizard. På T. Graue Eidechse.

Kroppens färg är gråbrun och stjerten trind, lång och ledad (verticillata) med hvassa fjäll, och ett band af större fjäll under halsen.

Linn Syst. Nat. ed. Gmel. I. 3. p. 1070. n. 15. — Faun Svec. n. 284. æ. Cl. 3. Amphibia. Ord. 1. Reptilia. — Retz Faun. Sv. p. 289. La Cépéde Hist. n. des Ampbib. — Bechsteins Uebersetzung 2. s. I. L. cinerea. T. I f. 1. mas. f. 2. fœmina. — d'Aubenton Encycl. Méth. (Lézard gris). — G. Edward's Gleanures 2. 85. t. 225. — Cuvier Tabl. élém. p. 291. — Laurent. spec. p. 160. T. I. f. 5. (Argus Seps) f, 4. (muralis) Tab. 2. f. 3. (Sericeus) T. 3 f. 1. (terrestris). — Blumenb. Handb. p. 250 n. 8. (Kupfer Eydechse). — Sturm. Deutschl. Faun. — Hanow Danzig Erfahr. Aug. 1758. Krüniz Œkon. Encycl. 10. s. 329. — Hist. de la Soc. roy de Médecine 1780. 81. — Arnemann Praktische Arzneymittellehre. I. s. 73. — Veckoskrift för Läk. o. Naturforsk. 5. s. 42.




Naturforskare ha varit nödsakade, som vi förut (N:o 9.) erinrat, att för större redighet indela det stora Ödleslägtet i flera familjer, hvarigenom kännedomen af de till detta förde arter mycket lättas. Den tillförene beskrifna Vattenödlan hör till de så kallade Salamandrer, hvilka äga 3 eller 4 tar på framfötterna och 4—5 på de bakre. Den åter, hvilkens märkvärdigheter här skola anföras, får sin plats jemte flera i en annan familj, hvars arter äro med trind stjert försedde, samt ha alla, utom 5 tår på framfötterna, äfven fjälliga halfringar under buken.

Vår lilla Grå Ödla, gemensam också för alla andra Europeiska Länder och kanske äfven Norra Amerika, blir 5, högst 8 tum lång, fastän stjerten utgör nästan två tredjedelar af hela längden. Hufvudet, trekantigt och något trubbigt mot den nätt rundade nosen, är ofvanpå platt, gråbrunt med dunkelbruna fläckar. Öppningarne för öronen äro temligen vida, käftarne lika långa och med stora fjäll betäckte, samt tänderne af mycken finhet och litet inåt böjde. Under halsen är ett band al 7 större gulgula fjäll. Ryggen på hanen skimrar blekt rödbrun, än kop[ 28 ]parlik, än gul eller grönaktig, efter som grundfärgen är dunklare eller klarare. Hos honan, som ofta är något tjockare om lifvet, är botten deremot snarare rödgrå och stöter i purpur mer än hos hanen. Långs efter ryggen på begge, löper ända till stjerten en dunkelbrun, ibland afbruten rand, som prydes med en eller par rader hvita punkter omgifne med ett mörkare fält, och på ömse sidor af ryggan går ett dylikt blekbrunt band deladt i 4—6 kantiga rutor med en hvit fläck i hvarje. På honan göra de afbrutne ränderne ofta olivbruna flackar i 2 rader för hvar rand, så att ryggen är liksom 6-randad. Från mungiporna ända till anus äro sidorna mer eller mindre gulgröna och glänsande, och denna färg breder sig öfver hela underlifvet, fast något blekare äfven hvitaktig, men med metallisk glans, och öfverallt beströdt med mörka punkter. Om våren finnas likväl Honorna nästan rödbruna under buken. Stjerten, på hvilken något större fjäll formera täta ringar (ofta 30) rundtikring, äger lika färg som ryggen med färre hvita punkter, men med några svarta blandade. Sådane äro också spridde öfver lår och fötter, hvilkas 5 smala spetsiga tår sluta sig med hvassa klor till fördel för det klättrande djuret, som äfven för samma ändamål biträdes liksom alla Ödlor af de längre bakbenen. Längs inre låren sitter en rad af små upphöjda vårtor (20—24). Unga Ödlor likna alldeles sina mödrar ända till 3:dje året, och äro dels gula, röda eller grönaktiga under buken. De årsgamla Hanarne, 3 tum i längden, bli (enligt Bechstein) rödbruna och bronz-skimrande på hufvudet och ryggen, der en mycket dunkelbrun strima löper med några mörka fläckar, och har en bredare vid sidorna med 2 rader svarta punkter. Buken är då gulgrön och stjerten brunaktig och fläckig, men inunder rödare, och deras ögonring, som nu lyser gulgrön, blir hos de äldre guldgul.

Desse åtskillnader i färger och teckning, icke sällan en följd af ålder, kön, årstid och andra kanske mindre bekanta orsaker, äfven olikheten i stjertens längd, har utan tvifvel givit somliga författare anledning till bestämmandet af flera arter, än som verkligen finnas[1].

Von Linné, för hvars klara urskillning naturalstrens [ 29 ]frändskap med hvarannan sällan döljde sig, såg äfven flera af denne Ödlas artförändringar. Ibland dylika som finnas af honom antecknade, var också Aldrovands Lacertus viridis, hvilken han likväl icke sjelf sett. Ray, Gesner, d'Aubenton, Laurenti, la Cépéde och Bechstein hafva dock trott den böra skiljas från den grå arten, icke endast för den gröna färgen, utan för storleken (20 tum) och ett större antal (30—34) af vårtor på låren. Vi våga derföre tro oss berättigade, att anse den för en särskilt art, hvilken, om den verkligen finnes inom Sveriges gränsor, framdeles torde som sådan förtjena en egen afhandling.

Den under våra Polhöjder mer kända grå Ödlan uppehåller sig vanligt i skogstrakter, i synnerhet der stenar finnas, och belägenheten är emot middagssolen. Det är hennes vällust att sola sig, och mellanåt gömma sig i hålor under stenarne eller multnade trädstammar bland löfvet och mossan. Äfven när den kallare tiden af året nalkas, väljer hon der sin boning, i hvilken hon stel och orörlig afbidar vårens ankomst, som åter ger lif åt henne och den öfriga slumrande naturen.

Och just nu när blåsippan och gökmaten och oxläggan pryda lunden, lockar solen och natursdriften henne ur sin fristad. Parningsbegäret gör att makarne nu snart finna hvarandra. Med en hos andra amfibier sällsynt häftighet slingra de sig tillsammans att de knappt skulle kunna åtskiljas.

Honan fortplantar sitt slägte både genom egg och lefvande ungar, alldeles liksom de Salamander-arter som vistas endast på det torra. Eggen, af 5 liniers tverlinie, läggas af den för deras fortkomst sorglösa modren på ett solrikt ställe, till ex. jemte en mur, der de af denna naturliga varma som åtföljer årstiden, snart utkläckas. De träffas också i myrstackar, hvilkas idoga kolonister, som eljest släpa allt, unna dessa lugn och säkerhet. Men naturen skänkte ock kräket förmåga att alstra fullkomnade foster. De Sept-Fontaines öppnade en Hona och fann 12 ungar i henne. De voro af 11—13 lin längd, alldeles utbildade, och af hvilka de fleste redan ägde föräldrarnes hastighet i lopp och rörelser.

Hanows rön visa dock, att ungarne äfven inom modren omgifvas i början af ett egglikt svepe, en tunn och [ 30 ]så genomskinlig hud, att man på ena sidan ser en gul fläck och på den andra något grått i vatten simmande. Vid öppnandet finnes inom hvar en ödla liggande, hopvecklad, men redan helt formerad. Hanow anmärkte derjemte, att gulan hängde liksom med en nafvelsträng last vid ungen, alldeles som på Hajarnes foster. Före parningen ombyter den grå ödlan sin hud, och gör det ännu en gång innan vintern tillstundar.

Daggmaskar, flugor, syrsor och andra yrfän tjena dessa Ödlor till föda. Troligen äro de stundom mera tilltagsne, att äfven sluka sina slägtingar och sin egen afföda. Bechstein fångade en mer än vanligt tjock hona , hvilken han ansåg för eggstinn, men som hyste inom sig, då hon öppnades, en allmän Vatten-Ödla som, ännu vid lif, genast begagnade sin frihet. Även Edward omtalar en annan, som angrep en liten fågel liggande på sina nykläckta ungar i boet. Insekterne beskattas emedlertid mest, och desse fångas med tungan, som med obeskriflig hastighet utskjutes, något bred och i i ändan klufven, till färgen mörk samt betäckt med de finaste knottror (Needham). Likväl behålla de grå Ödlorna, i likhet med större delen af sina fränder, länge lifvet utan någon föda. Seba förvarade sådana i 6 månader utan minsta näringsämne, och de visade icke heller något tecken till uttömning.

Den långa smala stjerten består af ett stort antal knotor, hvilka vid minsta våldsamhet, äfven under Ödlans egna rörelser, lätt kunna åtskiljas, hvarigenom stjerten snart afbrytes emellan fjällringarne. Man har påstått att han kan återvexa, hvilket är på visst sätt sant, om han närmare ändan förkortas. Den återvuxne delen blir dock alltid smalare och får inga knotor som den förut hade; men afgår stjerten nära bålen, blir han knappast längre, utan blott rundar sig.

Ingen Ödla bär med mera skäl sitt tillnamn (agilis) än denna. Hennes kropp, smal och rund, saknar väl många andra Amfibiers mera lysande yta, men äger deremot den sällsyntaste smidighet. Man ser henne den sköna vårdagen, uppkrälande vid en sluttande vägg eller bergsida, under slingrande af stjerten njuta de solstrålar som här få dubbel styrka. Med lifliga blänkande ögon ser hon omkring sig, än för att med pilens fart fånga den fluga som nalkas henne, eller för att ombyta sin plats. Knappt skyr [ 31 ]hon för menniskor, men det minsta buller, äfven det fallande löfvet stör hennes säkerhet; hon spritter, rusar af och till, gömmer sig, framkommer åter, gör otaliga krökningar och försvinner tills rädslan omsider öfverger henne. Ju varmare luften är, ju lifligare hennes rörelser, och detta besannas mest i de under blidare luftstrek belägna länder. Hennes snabbhet gör merendels alla försök fåfänga att fånga henne, men någon gång gripen, använder hon icke minsta förmåga att försvara sig. På många orter, i Portugal, Spanien, Frankrike och Tyskland är hon ofta barnens tidsfördrif, stundom misshandlad, stundom smekt, och man har sett henne tam inom få timmar, äfven läppja saliven ur munnen på dem som hylla henne[2]. De gamle kallade henne derföre menniskornas vän[3], och man hade fordom en sägen, att det lilla menlösa djuret, af en naturlig ovilja till ormar, varnade de personer som händelsevis somnat på marken, medelst krälande på halsen och i ansigtet, från lifsfaran atl af sådana ovänner öfverraskas.

Således, långt ifrån att anses för giftig, en fördom sannolikt härledd från färgen af ytan, eller från idén om slägtskapen med andra fotlösa Amfibier, som vanligtvis förfära, har denna Ödla anspråk på en gynnsam medfart, att äfven förunnas tillhåll i trägården, der ett öfverlägset antal af maskar och insekter och äfven snäcksniglar, blifva hennes begärliga byte.

Snus af tobak är deremot ett gift för henne. Det minsta som kommer i munnen, uppväcker krampaktiga ryckningar, och hon dör genast derefter.

Laurenti tror att dessa Ödlor kunna ätas kokta eller stekta, så väl som flera slag hvilka man i Amerika torkar i solen, eller steker sakta öfver eld, hvilket der [ 32 ]kallas bukanera. Legvanens (L. Igvana) kött täflar också med kycklingens i finhet och smak.

Som läkemedel ha Ödlor varit länge bekanta på somliga orter af Spanska Amerika, i Mexico, Gratimala etc. mot kräfta, veneriska sår, spetälska, värk och lamhet. Man flår ödlorna, och sedan de blifvit sönderskurne i bitar, intagas 2—3 deraf i sender, ju varmare ju bättre, då svett, diarré eller salivation uppkommer, allt efter den sjukas naturliga fallenhet, och sjukdomen botas. Detta har gifvit anledning att äfven i Spanien använda samma medel, och som det berättas, med fördel i sådana krämpor, der vätskornes rening genom bruket åsyftas. Man har också anmärkt, att en särdeles stark hetta föregår i hela kroppen innan svettningen börjar. Två timar efter intagningen drickes buljong. Emot skrofler säges medlet också visat mycken verksamhet; och har man föregifvit hufvudkraften ligga i djurets flygtiga Alkaliska delar.

Tab. — Fig. 1. föreställer en hona af denna art i naturlig storlek. — Fig. 2. densamma sedd på undra sidan. — Fig. 3. en hane, äfven efter naturen tecknad,




  1. Således anser Bechstein Laurentis Seps sericeus för en ung årsgammal grå ödla. Hans Seps Argus med runda ögonlika fläckar för en ännu yngre; Seps muralis för en hona i andra året; och Seps terrestris för en vanlig 3—4-årig hona.
  2. Emellan Tropikerne finnas flere arter små ödlor allmänt krinda för sin sällskapslikhet. Svartz såg på Jamaica och St. Domingo två slag, Lacerta bullaris och strumosa, begge vanligt anolis kallade, som äro mycket utmärkta för den röda blåsan de utdrifva under strupen vid åsynen af något oväntadt föremål. De inkomma genom de öppna fönstren i boningsrummen, förnöja sig åt blicken af menniskor, se liksom uppmärksamt på allt, löpa på bordet, och emottaga en fångad fluga som bjudes dem ur sjelfva handen.
  3. Homini amicus est conjunctissimus. Erasmus. Aldrovand. de quadr. digit. ovip. I. p. 629.