Svensk zoologi/Kapitel 30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hummer
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Tagelmasken
Vanlig björn  →


Svensk zoologi vol I 1806 297.jpg

[ 31 ]

N:O 30.

TAGELMASKEN.

GORDIUS Aqvaticus. Onda bettet. På F. Jouhimato. På Fr. Dragonneau des ruisseaux, Chanterelle. På E. Hairworm. På T. Fadenwurm, Zirnwurm, Nervenwurm, Wasserkalb. På D. Vandtarmen, bruun Traadorm. På R. Wodenik.

Kroppen är tjock som ett tagel eller grof tråd, till färgen blek, brun eller svartaktig, och klufven i bakre ändan.

Linn Syst. Nat. ed. Gmel. I. 6. p. 3092. n. I. Cl. 6 Vermes. Ord. I. Intestina. — Faun. Svec. n. 2068. — Syst. nat. ed. 6. p. 71. — Gottl. res. s. 282. — Cuvier Tabl. élém. p. 638. — Ott. fr. Müller Verm. Hist. I. 2. Helminth. p. 30. (Gordius Seta). — Göze Naturgeschcht. der Eingew. wurm. s. 124. — DeGeer Mém. des Ins. 2. p. 554-557. t. 14. f. 12. 13. 14. — Roesel Belust. I. 2. VIII. p. 63. — Pallas Russ. Reise. I. 5. 9. — ejusd. N. Nordisch. Beytr. I. s. 160. — Lepechins Reis. I. 42. — Spielman diss. de Anim. nociv. Alsat. p. 55.




När den forskandes blickar genomlöpa den skapade naturen, hvilken beundransvärd åtskillnad möter dem icke öfverallt i formerne af de lifvade föremålen från Jätten till de för blotta ögat osynliga; hvilken olikhet i deras sammansättning från den konstigaste till det enklaste i organisationen och det liksom nödvändigaste för varelsens bestånd! Detta sednare bevittna maskkräken och ibland dem Tagelmasken, hvilken, äfven hörande till de inhemska alstren, förtjenar att till sitt slägtes märkvärdigheter, redigare än man kanske hittills gjort, kännas och förklaras.

Det hufvudmärke, som v. Linné tillegnade detsamma, en trådlik, enkel, jemtjock och slät kropp, hämtades från. den allmänna arten, hvilken, ehuru litet sällsynt och redan under loppet af flera århundraden anmärkt af Naturforskare, ännu synes af de sednaste ofullkomligt bestämd och beskrifven.

Sextio år tillbaka, då sjette upplagan af Systema naturæ framträdde, finna vi, att dess odödlige författare jemte berörde karakter bifogat den af «en tvåklufven mun och horisontela trubbiga käftar».

Orsaken till uteslutande af detta sednare kännemärke [ 32 ]i de af samma verk följande editioner, kan icke lätt uppgifvas, om icke, att detsamma såsom oriktigt befunnit, icke borde å nyo upprepas.

Likväl som förklaring härå uteblifvit, har man också saknat en afgörande detalj om Tagelmaskens verkliga förhållande, och dessutom icke deraf ägt annat än irriga eller ofullkomliga afbilder.

Detta kräk är bekant öfver hela Europa, befintligt på morasiga ställen, i bäckar, äfven källor och mest der lerbotten finnes, i hvilken, efter v. Linnés uttryck, masken lefver som i sitt naturliga element. Hans trinda, som en gröfre eller finare tråd jemntjocka kropp, förekommer af olika längd, från qvarterets till alnens. Den främre ändan icke mer utvidgad än den öfriga kroppen, slutas trubbig, med en för nakna ögat omärklig rund munöppning, men som, då masken torkar, nästan i trekant hopdrages. Den andra ändan eller stjerten är ytterst klufven i tvenne trubbiga delar, hvilka liksom döljas inom den krökning, som stjerten till någon del hoprullad formerar[1]. Denna af DeGeer först anmärkta egenskap hos masken att vara klufven i stjertändan, har sedermera icke undfallit Göze och Müller, lika litet som det bör numera någon särdeles uppmärksam granskare, och sannolikt finnes i detta förhållande grunden till den fordom föregifna 2klufna munnen, och de horisontela trubbiga käftarne, som i sjelfva verket icke finnas, ty då masken simmar, framskjuter alltid den förstnämda.

Maskens yta är hård[2] och nästan hornaktig; till färgen hvit, gulbrun eller svart, så framt icke desse särskilta nyanser utmärka olikhet i arten. Då färgen är ljus eller blekare synes alltid ändarne svarta. Midtigenom hela kroppen tyckes en dunklare linie löpa, hvilken tvifvelsutan är tarmkanalen. Det är troligt, att Tagelmasken är ett ibland de djuren, som föda lefvande ungar. Göze, som uppoffrade så utomordentlig möda för kännedomen af maskkräken, upptäckte äfven hos sådane, som han ansåg hörande till detta slägte, med beväpnade ögon en o[ 33 ]ändlig mängd små egglika kroppar. Men snart fann han, att de åtskildes i lika många maskungar som lågo i snäckform jemte hvarannan i modrens lif. Om vi med fullt förtroende antaga Gözes uppgift, finnes väl intet djur i naturen af större förmåga alt föröka sig, då han säger, att en sådan mask af 6 tums längd hyser 36000 ungar! Vi lemna detta i sitt värde, men förmoda dock verkligheten af maskens förmerings-sätt snarare än den sägen, att tagelmasken, fördelad i oändligt många stycken, skulle från hvarje bit frambringa en ny, som till vanlig längd utvexer. Säkert en ibland dikterne, som icke sällan vanställt de sanna begreppen om naturens alster.

Maskens rörelser i vattnet äro ovanligt liflige. Än slingrar han sig med häftighet och kröker sig på mångfaldigt sätt; än knyter han sig eller hopvecklas som en trådhärfva, och visar ett oupphörligt bemödande att åter intränga i den lermassa som vanligen gömmer honom. Dess bestämmelse är också märkvärdig, att medelst de gångar hvilka han gör i lerbädden, vattnet genom dessa omsider söker utlopp, och det efter utseende svaga djuret blir således första upphofvet till de källor, som på sådana ställen förekomma.

Men det synes också äga natur af Intestinal-kräk. De Geer upptäckte det, då han, för att se den inre byggnaden hos en larv af Sjösländorna (Phryganeæ), som af naturen äro vatten-insekter, öppnade en sådan, hvars kropp hel och hållen uppfylldes af ett hopveckladt tarmlikt knippe. Ehuru han icke var i stånd, att utveckla dessa ovanliga kärl, ansåg han dem för främmande delar, så mycket mer, som larvens egentliga inelfvor kunde urskiljas. Händelsevis blef han sedan varse i det vattenfat, hvari de nämde larverne, inom sina svepen liggande, förvarades, en 3 qvarters lång Tagelmask simmande i vattnet, och hvilken, vid nogare undersökning befans ha utkommit från ett numera tomt skal af en larv, och således börjat sitt lif inom dess kropp, småningom på dess bekostnad tilltagit, och under detta skonat de för larvens lif väsendligaste delar tills den tiden då han, liksom steklar ur fjällvingars larver, uttränger i det element som han bebor, troligen, mera fullkomnad. Det synes icks orimligt, att larven i vattnet med födan upphämtat något i dess första ålder af dessa inhyses kräken, som, efter den i naturen allmänt bekanta ordningen för jemvigtens bibehållande, omsider [ 34 ]blir dens bane, som hyser detsamma[3]. Göze berättar sig äfven sett tagelmaskar hos grodor, och Müller hos flere riskar, hvarjemte Pallas tillägger, att masken inborrar sig i deras gälar, hvaraf fiskarne dö. Också i Tyskland, der masken från längre tider falt namn af Wasserkalb, skall denna benämning härröra deraf, att man trott kalfvar sluka honom med drycken, hvarefter de efter hand aftyna. Dylikt skall, enligt Pallas (N. Nord. Beytr.), ha händt 1777 längs efter Obfloden, der hästar och boskap oförmodligen stupat, och befunnos invertes behäftade med Tagelmaskar (Haarwürmer) som de med vattnet insörplat, och hvilka, sedan de genomborrat magen, inträngt i lefren och lungan. Vi böra icke bestrida dessa uppgifter, och tillika icke förbigå en annan af mycken ryktbarhet, det kanske blott på inbillningen fotade tillmälet, som i somliga landskap göres djuret, att genom styng orsaka fulslag eller en i fingerändarne och nära naglarne uppkommen högst pinsam värk och påföljande bulning (Panaritium, paronychia). Härpå grundar sig det välkända namnet Onda bettet, som man derföre tillagt masken. Man har likväl i sednare tider trott dessa beskyllningar ogrundade, och tillskrifvit blott den hastigt omvexlande kylan eller värman, för hvilken händerne varit insatte, den verkliga orsaken. Men då i synnerhet sådane personer, som nödgas ofta väta händerne, såsom fiskare och tvätterskor, röna ett dylikt missöde, torde icke med fullkomlig säkerhet ännu kunna afgöras, huruvida fågelmasken är alldeles oskyldig. Spielman har dessutom genom sina nyare uppgifter icke betagit oss alla tvifvelsmål[4].

[ 35 ]Utom den allmänna Tagelmasken anför von Linné i sin Fauna en annan art eller Gordius argillaceus, som skall vara den förstnämde alldeles lik, men något större, nästan gulaktig hel och hållen, äfven som i begge ändarne. Enligt sin natur vistas han också i leran, hvilken han, efter Linnés ord, genomtränger som fisken vattnet; blir derföre lätt synlig när lergropar upptagas, till hvilka, medelst de minor han gör, källsprången ledas liksom genom den förras åtgärd.

Göze och Müller beskrifva flere arter så kallade tagelmaskar, hvilka skola finnas dels utom, dels inom djurens kroppar såsom verkliga Intestinal kräk. Desse sistnämde hafva af somlige blifvit hänförde till ett annat slägte, kalladt Filaria, hvars arter tyckas obetydligt skilja sig i formen från tagelmasken, och endast välja en olika vistelseort inom djurens hud eller, som är sällsammare, i deras inelfvor. Hit har man velat räkna den af v. Linné benämde Gordius medinensis, om hvilken, för frändskapen med den vi nyss beskrifvit, något må i korthet tilläggas. Det var Romarnes Dracunculus, som för allmän hållen i Persien kallades derföre Persarum, och Medinensis såsom funnen vid Medina i Arabien. Nästan otalige skriftställare allt ifrån Avicennas, Æginetas och Galeni tid hafva skrifvit om honom, likväl äga vi än i dag intet fullkomligt begrepp om sjelfva djuret[5]. Sloanes, Kæmpfers, Fermins, Löflers, Bancrofts, Bayons m. fl. uppgifter äro alla i detta hänseende otillräcklige, undantagande om verkningarne på menniskokroppen. Medinensiska trådmasken finnes troligt icke i Europa; han hör till de heta luftstreken, egen för Arabien, Persien, Egypten, Etiopien och i synnerhet Gvineiska kusten, mest i trakten af de Engelska och [ 36 ]Holländska kustbesittningarne i Afrika, der särdeles Negrer och någon gång Européer, som länge vistats ibland dem äro af honom hemsökte. Man har också icke sällan upptäckt honom hos de olycklige, som slafhandeln flyttat till de Europeiska kolonierna, dit han medföljt dem.

Masken liknar en fin fiol-sträng och innästlar sig under huden i tela cellulosa och emellan musklerne på alla bara ställen. Mest träffas han vid de inre delarne ifrån knäet till fötterne, i ljumsken, på ryggen, halsen och armarne och någon gång i scrotum. Ligger han nära ytan af kroppen, kan han kännas med fingrarne; men om han inträngt djupare, märkes han dubbelt mer genom pinan som uppväckes i den icke utan svårighet rörda lemmen. Mångfaldige äro meningarne om upphofvet till detta rysvärda onda; men af alla synes den sannolikast, att kräket i förstone oändligen fint och knappt märkbart, antingen i vattnet eller i stoftet, råkar något blottadt ställe af kroppen, der det intränger och småningom under förloppet af månader och äfven år vinner en längd af ända till sex alnar! Om masken dör inom sitt boställe, retar han som en främmande kropp, och uppväcker efter hela sin längd varflytning. Men merendels, sedan han en obestämd tid vistats under huden, söker han sjelf sin utgång: en bulnad visar sig, midti hvilken en blåsa bildas, som ändtel. brister, och masken utkommer jemte den utsipprande vätskan. För att då befria sig från den besvärliga gästen, bruka Negrerne att klyfva en träpinne till hälften, i klåfvan af hvilken den utträngde maskändan häftas, och masken utvindas tills motstånd märkes. 3 tum ungefär medfölja hvarje gång. Morgon och afton förnyas detta upprullande, till dess masken hel och hållen medföljt, ehuru månader stundom fordras till förrättande häraf. Skulle han olyckligtvis under detta afslitas, blifva fistulösa sår ofta följden, och kallbrand kanske vållar förlust af lemmen och äfven lifvet. Löfler, en läkare som sjelf besökt maskens stamort, berättar likväl, att detta utdragande går mycket lättare hos somliga och utan särdeles plåga, hvilket dock beror af personernes olika tillstånd och retlighet, det angripna stället och af maskens längd. Stundom åtföljas värken af en stark feber. Alla invertes medel såsom van Swietens mercurial-mixtur, aloé, svafvel, kamfert med fl. ha befunnits overksamma, att i förtid utdrifva masken. Säkraste förvarings-sättet för Européer på Afrikanska kuster[ 37 ]ne, är iakttagande af den hufvudregeln, att hålla fötterna rena, aldrig gå barfota eller sofva alldeles oklädd, och alltid nyttja skinnstrumpor.

Det är en särdeles lycka för Nordens invånare, att icke röna samma illgrepp från ett djur som kommer det Afrikanska så nära, från Tagelmasken. Märkvärdig är emedlertid Fr. Hoffmans berättelse, huru han 16S8 vid Hornhausiska helsovattnen funnit ibland de närvarande sjuka några tiggare, som lindade 5—6 tums långa trådlika maskkräk ur deras vådor. En annan af en Hempel är mycket senare, meddelt af Pallas, om en tre qvarters lång så kallad Gordius som en person i NeuBrandenburg uttagit ofvanpå fotbladet. Gmelin nämner äfven en sjukdom, som i Ukraine kallas Wolosez, hvilken beskrifves lik ett tagel eller hår under huden, hvarifrån det utrullas på halm- eller säfstrån.


Tab. — Fig. 1. Tagelmasken i nat. storlek efter nat. — Fig. 2. en larv af en sjöslända, i hvilken den hopvecklade mysken befinner sig: efter DeGeer. — Fig. 3. en afskuren del af maskens kropp, förstorad. — Fig. 4. 5. hufvudändan. — Fig. 6. stjerten — begge äfven mycket förstorade.




  1. Detta har gifvit Pallas anledning i dess diss. de infestis viventibus etc. p. 10. att till Gordii slägtkarakter föra: Cauda uncinulo terminata.
  2. «Durus est adeo ut vix pede couteri possit». Aldrovand. de Insect. p. 720. C. X. (Bonon. 1638).
  3. Att larver, som vänta deras förvandling under vattenyran, äro för sådana kräk utsatte, är således mindre underligt; men att fullkomnade skal-insekter, hvilka både som larver och utvecklade bebo det torra, kunna herbergera dem, mä icke lika lätt förklaras. Svartz har sett en honom af Herr Schönherr benäget meddelad Gordius, ej olik den vanliga, men något mörkaie och 6 tum lång, hvilken blifvit tagen i en lefvande Carabus latus! Kanske har det händt, att den efter sin natur glupske skalbaggen slukit någon sådan, emedan Göze omtalar att Tagelmaskar blifvit efter regnstormar funne hoptals strödde på jorden.
  4. Vid händelser af denna smärtande krämpa, af hvad orsak den må härkomma, torde följande medel genast i början kunna användas. Ett nyvurpit egg öppnas och hvitan skiljes från gulan, hvartill blandas ett par knifsuddar salt, som, för att väl smälta, med en trädpinne omröres. Detta liniment bredes på linneskaf som svepes om det sjuka fingret, hvilket sedan löst förbindes. Under de följande 2:ne dygnen vidröres icke förbindningen, då man efter den tiden finner bulnaden mogen och varet utflyter, hvarefter såret en par dagar ansas endast med rosenpomada eller dylikt för att läka det.
  5. Ingen gilltig orsak synes ännu att skilja denna mask från Gordierne. A. Modeer, så mycket förtjent af mask-kräkens historia, trodde sig ha skäl enligt Kæmpfers berättelse, (som likväl denne berömde resande icke sjelf haft tillfälle att som ögonvittne bestyrka , neml. att maskens hufvud är färsett med en fin hårig snabel), att föra djuret till slägtet Furie, som med en sådan bland maskkräken utmärktes. (Vett. Akad. Handl. 1795. s. 153. följ.). Men som både grunden till detta hänförande, och till sjelfva Furiæ slägtet är osäker, så må den gamla Vena medinensis tills vidare förblifva en Gordius, i hvilken mening vi styrkas också från den beskrifning och teckning Dr Grundler lemnat på den samma i Commerc. Litt. Norimb. An. 1740. Hebd. 42. p. 329.