Svensk zoologi/Kapitel 44
| ← Tumlare |
|
Allmän padda → |
N:O 44.
TORDMULEN.
ALCA TORDA. Tord. Mule. På F. Alli. På D. Alke. På Norsk. Klubalke. Klumbe. På Isl. Svart fugl, Bjargfugl, Klumbunefia; På Grönl. Aversuk. Ferrö. Allicke. På Eng. Razor Bill, Murre. På Skott. Scout. På Franska Pingoin.
Näbben är hopkramad, ryggad, och på tveren med fåror försedd. En hvit rand går från öfra käken till ögonen, och en annan tvers öfver vingarne.
Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. 2. p. 551. Cl. 2. Aves. Ord. 5. Anseres. — Faun. Sv. p. 139. — Gottl .res. s. 286. — Retz. Fann. Sv. p. 139. — Buff. Av. 9. p. 393. t. 27. — Pennant Britt. Zool. 2. p. 509. — Arct. Zool. 2. p. 509. — Edwards Birds. 7. t. 358. f. 2. — Latham. Ind. 2. p. 793. — Ströms Söndm. Beskr. 1. s. 219. — Leems Finmark. s. 280. — Olafs. Isl. I. s. 559. &c. — Debes Ferröa reserr. p. 140. — Crantz Grönl. hist. X. s. 111. — Pontoppid. Norr. Nat. Hist. 2. s. 91-108. — Fischerstr. i Ek. Dict. 1. s. 43. — Ödmann. i K. Vett. Akad. Hand. 1788. s. 205. följ. — Gadd. Akad. Afhandl. om Sjöfågels ans. Åbo. — §. 7.
Beundransvärd är den mångfald som företer sig öfverallt
i naturen. Den kunnige granskaren må väl med få blickar
öfverse det hela, men han finner snart nödvändigheten att
följa någon viss ordning för att icke irra sig under det
närmare skärskådandet af hvar del särskilt, och under
jemförelsen af de föremål han må utvälja såsom
egentligare forskningsämne. Vattenfaglarne, i synnerhet så
kallade, framställa sig bland den fjädrade djurllocken så
talrika, ofta så liknande hvarandra, att vi hafva nödigt,
till deras beqvämare åtskiljande, fästa vår uppmärksamhet
på det skiljakiiga i daningen af fötterna. Dessa äro väl
hos alla med simhinna försedde, men denna är antingen
full (Palmipedes), eller till hälften utskuren (Pinnatipedes),
och det är ibland dem med den förra som Alkslägtet,
hvilket särdeles genom Torden tillegnas vår Fauna, vunnit
sin plats bredvid Gäss, Pingviner, Lomar, Tärnor m. fl.
Få alster äro gemensamma för alla Zoner. Hvart himmelsstreck omfattar merendels sina, hvilka sällan, utan med möda, aflägsna sig utom sin gräns. Då Aptenodyterne skänktes åt Södra Polens Isländer, fick Arktiska Cirkeln, ibland andra, Alkorna på sin lolt, och om än någon af dessa skulle stundom infinna sig under en blidare himmel, så bestrider icke det deras förnämsta tillhåll i Norden. De utmärka sig med en kort, otandad, hoptryckt, kullrig och merendels tfers öfver fårad näbb, smala näsborrar bakom näbben, samt tunga af dess längd; ändtligen äro fötterne trefingrade (med full simhinna förenade) och utan baktå, såsom på Uriæ och Diomedeæ slägten, men från hvilka Alkorna medelst näbbens skapnad äro tillräckligen skilde. Hela slägtet hör, som sagdt är, till Nordens fågelskara. Det bebor det kalla hafvet kring kusterne af Grönland, Spitsbergen, Nova Zembla, Labrador, Island, Ferrö, Norrige och Skottland. Amerika har också flera arter gemensamma med Europa; äfven den kust af Asien som sköljes af Östra Oceanens böljor har sina, allt ifrån grannskapet af Japan upp till Kamschatkas, och den Nordvestra stranden af Columbi verldsdel. Dock, efter naturen Pelagiska fåglar, besöka de kusterna endast kläckningstiden, som infaller olika för särskilta slag. Då den Svartnäbbade Alkan (A. pica) närmar sig redan i Febr. och Mars till Grönland, visar sig Lundan (A. arctica) först i April kring Ferröarne och Island o. s. v. De ödsligaste, ofta de otillgängligaste berg väljas nu af somliga till värpställen. Den kortvingade Alkan (A. impennis) utligger eggen på nakna klippan och underbäddar sig blott med egen träck. Grönländska dufvan (A. Alle) söker bergsskrefvorna nära vattenbrynet, och Lundan härmar Kaninen att gräfva sig flera alnars djupa hålor i jorden, och gör sig äfven stundom mästare af dessa fredliga djurens minor, men värper ock i nödfall på kala berghällen. Knappt lägger någon art mer än ett enda egg, men detta förnyas mer än en gång, om boet plundras. Hvart slag lefver i samhälle, och man måste beundra de talrika skaror de ofta utgöra, oaktadt deras efter utseendet inskränkta fruktsamhet. A. Pica betäcker ofta till tusende en och samma klippa, och, som Debes säger, «genom deras mängd förmörka solen,» då de uppflyga, med ett dun likt ett stormande väder. Ljudet af Grönlands-dufvorna, oräkneliga kring Spitsbergen, betager förmågan att höra allt annat. Lundorna svärma flocktals på Norrska hafsrymden, äfven som TofsAlkorna kring Kamschatkas islupna nejder. Efter kläckningstiden och så snart ungarne kunna följa dem, skynda de alla i Augusti till hafs, på hvars öppna yta de hela vintern hålla sig. Deras föda är dels fisk, dels kräftor och sjökräk, och man ser dem derföre dyka med förunderlig snabbhet på många famnars djup. Huru de för öfrigt äro betydande föremål i menniskans hushållning få vi strax vidare anföra.
Fem arter äro väl i Svenska Fauna antecknade[1], af hvilka dock blott en enda synes äga verkligt burskap, såsom årligen besökande Östersjön. De öfrige, Nordsjöns Åboer, fast de kunna visa sig, kanhända, på våra Vestra kuster, kläcka de säkert icke på Svenska skär.
Det är Torden eller Tordmulen som vi anse för egentligen oss tillhörande af Alkorna, ehuru, utan tvifvel, endast natursdriften nödgar äfven honom , eljest hafsfågel, att på bestämda tider skynda till dem af våra skär, der han finner säkerhet för sig och sin afföda. Länge ansågs stora Carlsön nära Gottland vara hans enda fristad inom vårt land, men sedermera har man också upptäckt honom i Finska Skärgården och på flera ställen af vår egen, såsom på Ön Bonden vid Ångermanland, samt vid yttersta hafsbandet utanför Nämdön åt Södermanlands sidan. Huru vidt han dessutom är känd, visar hans namnlista, och Norra Amerika äger honom äfven tillika med Europa.
Denna fågel är nästan större än en kråka, och af ett par markers vigt, vanligen 18 tum i längden och af 27 tums vidd emellan de utsträckta vingspetsarne. Han är svart till färgen, undantagande på bröstet och buken som äro hvita. De främsta 11 vingpennorna äro svarta, och de 15 af andra ordningen äfven så, men med hvita spetsar, hvaraf den tversöfver vingarne löpande randen formeras. Näbben är ungefär en tum lång och mycket hoptryckt. Den öfre käken är litet längre, ofvanpå kullrig och med nedåt vettande spets, nästan lik falkarnes. Dea undre, lika hopklämd men rätare med en mot den öfre svarande ränna är ock inunder litet kullrig. Fyra och stundom blott två fåror löpa på tveren af den öfra, framom de med svart dun täckta näsborrarna, och två (ibland en) på den undra. De främsta af dessa ränder äro hvita. Käkarne äro skarpa i kanten utan några tänder utom de fintandade blekgula brosken uppe i gommen. Svalget synes par gånger längre än näbben och mrgan köttfull. På ömse sidor af hufvudet löper från ögonen till öfre käkens bakresta tverrand, som är upphöjd, en hvit linie och denna med den ofvannämda tversöfver vingarne, erbjuda det bästa skiljetecknet af Torden från andra arter. Stjerten är viggformig och svart liksom de 11 Styrfjädrarna, af hvilka det medlersta paret är smalast och deras undre täckfjädrar samt under gumpen hvita. Fötterna äro samfota eller sittande bakom jemnvigts punkten, och äga den inre klon kortast.
Då fågeln endast är årsgammal synes färgen mera gråaktig på halsen, och han saknar ofta tverfårorna på näbben, äfven som den hvita randen från ögonen[2]. Huruvida deremot den svartnäbbade Alkan (A. Pica), som visar föga tecken till någon fåra på käkarne, är en yngre Tord, torde icke ännu med säkerhet kunna bestämmas[3].
Omkring Maj månads början, efter isarnes uppbrott och sedan de till det mesta försvunnit, plär Torden åter infinna sig på de ställen, der hans tillhåll tillförene varit och bereder sig der till eggläggning, fastän detta icke sker, kan hända, förrän efter medlet af månaden. Ett ensamt egg fordrar väl också ingen brådska. Egget är något större än det af en Anka. Storändan är mycket mörk, nästan svart, men ofvanför, samt mot den snarare afrundade än spetsiga lilländan är egget tecknadt med smutsigt hvitgrå figurer och strek utan ordning. Detta egg lägges på bara klippan, utan minsta underbädd, icke sällan fästadt vid hällen genom den sega och klibbiga vätska som omger det vid värpningen, och hvilken hårdnar likt ett cement som förekommer eggets bortrullande. Samhällsvis boende till 100 par inom samma bergsklyfta, allt som rummet tillåter, ligga de hvar på sitt egg och som de lefva i engifte troligen makarne till skiftes, hvilka, sedan ungarne framkommit, föda dem med fisk, tills de vunnit nog styrka att följa med till hafs, förunderligen nedhulpne från höjden af klippan der de blifvit kläckte, på det sättet, att föräldrarne flyga under dem med tätt förenade vingar utan flaxande, men snedt nedåt, så att ungen, hvars ännu korta stjertpennor sätta honom i fara att stupa kullbytta, kan med sin hals hvila på de äldres vingar, under det att han tillika efter förmåga nyttjar sina egna. Nedanför i vattnet är ytan täckt med en svärm af familjen, som varsamt mottager de unga fränderne, att de ej för hastigt nedfalla, och lemna dem småningom plats emellan sig. Det sker inom ganska kort tid, hvarefter de alla bortsimma. Först i Augusti är den vanliga tiden. Gottlandsbonden har annars en sägen, att om man morgonen Larsmessodagen ser klippan betäckt med dessa fåglar, äro de innan aftonen för det året alldeles försvunne.
Ehuru efter utseendet dum och vingarna korta, är Torden hastig och snabb i flygten som en dufva, och det är icke så lätt att med bössa, åtminstone icke framtill, fälla honom, fastän han icke flyger långt bort, utan efter en cirkelrund sväng återkommer, äfven om flera skott lossas, men skriker under allt detta gällt och obehagligt. Besynnerligt är att, oaktadt sällskapslikheten dessa foglar emellan, om en Tord genom skott sårad skyndar tillbaka till nästet, hans fordna vänner gemensamt bemöda sig då att utkasta honom.
Som låren stå långt tillbaka på Alkorna som på Lommen, är deras gång rak och vacklande, hvarifrån det Norrska ordspråket härleder sig: «Han ær saa drucken som en Alk.» Och denna kappraka ställning af kroppen, med den svarta kåpan och hvita underkläderne, samt krokiga näbben med hvita grimman liksom glasögon, ger Torden ett verkligen lustigt utseende. Men om han går mindre väl, så simmar han så mycket bättre och dykar med största snabbhet på mer än 20 famnars botten, der Strömming och Lappsik är hans bästa föda[4]. Stundom spar han sig denna möda, under det han plundrar fiskredskap, hvilken han tillika söndersliter, och är derföre hatad i Skärgården. Ibland händer ock att han sjelf fastnar på skötarne äfven i de nät som brukas för Sjöfogel, ehuru ofta icke nog starka att qvarhålla honom; men i det fallet värjer han sig ifskt med näbben, som icke lätt släpper sitt fäste, och söker icke mindre, då han i boet ofredas, att med djerfhet försvara sig och sina egg, hvilka i synnerhet äro mycket smakliga föremål för de flesta åboer vid Nordsjöns stränder.
I allmänhet anses denna fågel sjelf af mindre värde. Han är sällan fet utom vårtiden då han först inkomme till skären. Köttet är torrt, icke mycket tranigt och skall likna det af skogsfågel, samt späckadt kunna väl användas. Grönländaren äter också köttet med inelfvorna kokt så väl af denna som af andra arter icke ogerna, och stundom halfrutti. Fettet förtäres rått af dem och tarmarne inlagde med Tran och kråkbär. Mörast och bäst anses köttet af den svartnäbbade (A. Pica) och den kortvingade (A. impennis) Alkan. Lundans (A. Arctica) fordom i England under Katolska tiden tillåtit att i stället för fisk få förtäras i fastlagen, saltas och rökes på Island för att bevaras till vinterföda; och Kamschadalerne begagna icke mindre sina (A. cirrhata, psittacula etc), fastän kanske sämre än de föregående.
Skinnet både med och utan dess spänstiga fjäder så af Torden som af andra Alkor brukas också till kläder. På sitt eget sätt beredt bäres det på Grönland och Kamschatka närmast kroppen; och fjäderna hvilka, särdeles de af Lundan, närma sig i godhet till Eiderfågelns, blifva på Island och i Norrige till föryttrande samlade. Tofs-Alkan A. cirrhata) också skänker en af de hufvud-prydnader, hvarmed Kamschatkas skönheter utmärka sig.
Sådana fördelar hämtade af Alkorna, på de trakter der de hafva deras bestämda vistelse, göra dem der icke mindre välkomna än eftersökte. Grönländarne hålla klappjagter efter A. Pica, som han fäller med båge och pilar. På Ferröarne fångas Alkor dels med håfvar på branten af klipporna, dels dödas de med käppslag i deras egna nästen hvilka de ogerna öfvergifva. Så väl der som i Norrige äro små hundar så inöfvade att de uppvädra fåglarnes tillhåll, i synnerhet Lundans underjordiska gömställen, ur hvilka de utsläpa både fåglarne och eggen. Också tillåta dessa Orters författningar blott ett visst antal af sådana hundar för invånarne efter fördelning af Öre och Örtug. Men det är i synnerhet vissa bergstrakter både på Island och i Norrska Nordlanden der fågel-fångsten är mest lönande, men tillika ett med största lifsfara förenadt yrke. De som sköta det, eller så kallade Fågelmän, uppklättra längs efter de brantaste klippor under det de upphjelpa hvarann med stänger, eller låta de nedsänka sig på äfven hundra famnars lina[5] mellan klyftorna, för att ur bergens hålor med jernkrokar framdraga och samla både fåglar och deras egg. Så vågsamma företag måste sysselsätta menniskan till vinnande af sin bergning och föda der naturen synes sparsammare hafva utdelat andra sina håfvor. Slutligen må det ock anföras, att de berg hvarest Alkor mest vistas, blifva småningom af deras träck bördige, för hvilka äfven enligt stadgad Lag en viss skatt på några ställen i Norrige betalas af dem som äro ägare af sådana klippor.
Tab. — Fågeln tecknad efter nat. samt storlek enligt
bifogad skala.
- ↑ Desse äro: Alca impennis, Pica, Arctica, Torda och Alle. Af den vördnadsvärda författaren af upplysningarna hörande till den Heliga Skrift, är redan 1788 i Kongl. Vett. Akad. Handl. s. 205. följ. en skön Afhandling öfver detta fågelslägte förvarad, och hvilken med fördel blifvit äfven nu af oss begagnad.
- ↑ Alca Balthica Brunnich. Ornithol. Dan. är just denna.
- ↑ Latham tror det; men han skall likväl finnas större än Torden.
- ↑ Man har sett honom, der vattnet varit klart, under det samma på djupet förfölja fiskarna med lika hastighet som då han flyger, och vända lika lätt som jagade han i luften, så att rofvet sällan undslipper.
- ↑ En sådan lina eller tåg gjord af 16 Oxhudar, 80 famnar lång, är en af Isländska Biskops-stolens Inventarii-persedlar.