Svenska Akademiens handlingar/Ur nionde sången af Tåget öfver Bält
| På Wikipedia finns en artikel om Gustaf Fredrik Gyllenborg. |
Direktören fortfor:
Att sjelfve frambära ett Skaldeoffer åt den Hjelte, hvars ära vi sökt att genom belöningar utom oss upplifva, har en af Akademiens Ledamöter, Herr Grefve Gyllenborg, lofvat uppläsa ett stycke af sitt Tåg öfver Bält, som föreställer Carl Gustaf mötande Konung Gustaf Adolph i de sällas boningar[1].
Carl den X:de, i det han möter Gustaf Adolph, tilltalar honom sålunda:
Jag ser dig, ropar Carl, du som mig lifvar opp
Hvar gång, af sorger tryckt, jag mattas i mitt lopp.
Hvem utan vördnad hör dig, store Gustaf, nämnas?
Åt dig det främsta rum bland fordna hjeltar lemnas;
Och för tillkommande, på ärans branta stig,
Din bild, till eftersyn, förklarad visar sig.
Du der, af segern krönt med en odödlig lager,
Vår kärlek än i dag och vår förundran drager.
Ditt snilles höga eld och styrka och behag,
Ditt hjerta, tecknadt är i hvart ett anletsdrag.
Min son! är Gustafs svar, ej ljudet hörs härinne
Af segrars toma gny, som plånas ur vårt minne.
Jag blott med glädje mins i detta helga skygd,
Att jag med trohet tjent en älskad fosterbygd.
Du! som mitt ställe fyllt, låt samma kärlek lifva
Ditt hjerta, när du går att lag för norden skrifva.
Gå ej att byta bort, för ett förgängligt namn,
Det rum som väntar dig i Gudars helga famn.
Du skall ännu, min son! i dödligheten lida
Af blinda lustars våld; du har ännu att strida
Mot smickrets falska röst, och mot det öfvermod
Som följer segern åt, i hjeltars stolta blod.
Din lefnadstid är kort, och kortare din lycka.
Låt icke afunds list ur dina händer rycka
Din sanna äras mål, att inom sälla band
Och en befästad gräns förena Svea land.
När Sverge skall en gång på alla sidor plundras,
Och mista segrars skörd, hvars rikdom nu beundras;
Din lager skyddas skall, och evig som ditt namn
Med Sverge lifvas in, och blomstra i dess famn.
Hvad! säger Carl bestört, skall Sverges vunna ära
Förverkas? skall min ätt en maktlös spira bära?
Skall någon af mitt namn... Var nöjd, är Gustafs svar.
Din höga ärelust, det mod du visat har,
Skall ärfvas af din ätt — två Carlar skola sträcka
Sin myndighet för högt, men verldens undran väcka.
I krig den Elfte Carl skall kröna lifvets vår
Med lagrar skördade i tappra fäders spår:
I frid, han på sin thron skall Vasas like blifva,
Och lagar för sin tid och efterverlden skrifva.
Sin rätt han yrka skall med alltför vidsträckt hand,
Men prisas af ett stort, ett sällt och vördadt land.
Den Tolfte... o min son! hans ärelust för vida
Skall föra honom ut, men hvad skall han ej lida!
Förmäten i sin höjd, men hjelte i sitt fall,
Han i barbarers våld sin spira föra skall:
Ifrån en ödemark han öfver verlden ljungar,
Med blixten i sin hand, mot sammansvurna kungar:
Han allt förbättra syns — Jag honom hasta ser,
När ett förrädiskt skott... begär ej veta mer.
I samma stund, att Carl från sorgsna tankar vända,
Går Hoppet, för hans syn att blida strålar tända;
Han ser en tidepunkt i händelsernas lopp,
Der Svea på sin lans sig åter reser opp:
Ett fritt och lyckligt folk, en thron af grannar vördad,
Och lagern än en gång af raska kämpar skördad:
Men tiden var fördold uti den Högstes hand,
Att bli ett täflans mål för kungar i vårt land.
Men, förr än Svea skall den höghet återvinna,
Som henne lofvad syns, hvad tidhvarf ej försvinna?
Hur många blida sken ej svika hennes hopp?
Hvar enda gång hon ser sin himmel dagas opp,
Och till sin fordna höjd begynner tankan sträcka;
Hvar enda gång i moln, som hennes utsigt stäcka,
Hon åter svepes in, förlorad för den hand
Som blifvit henne räckt, och stängd i nya band.
Hvars stämma, frågar Carl, hörs Svea ljufligt kalla,
När vid en hjeltes död hon syns förtviflad falla?
Hvad styrka i det ljud med mildhet blandadt är?
Ej Vapenlyckan mer till henne kransar bär;
Men hennes hjessa syns, utaf en ny Gudinna
Med egen rikdom krönt, ej mindre prydnad vinna.
Du Sverges Frihet ser: är himla-hjeltens svar,
Hon är med Svea född, hon lika ålder har.
I tjugo stilla år syns Svea återhämta
Sin kraft i hennes famn, när hjertat börjar flämta,
Och Sveas hjeltemod, i alla ådror väckt,
På ärans fordna ban har hennes kosa sträckt.
Af lyckan aldrig än ett fält har öppnadt blifvit,
Som hopp om större skörd åt Svenska vapnen gifvit.
Du fröjdas, tappre Carl; men se! hvar Sveas mod
Af Afund är förrådt, i hennes eget blod.
Se! hvar mot samma troll hon mera lyckligt strider,
I fridens sälla lugn och mellan yrans tider,
I välmakt, slöjd och vett förkofras dag från dag,
Af frihetshjeltar styrd, som vårda hennes lag,
Men äfven denna skörd till slut af Afund härjas,
Emot hvars spridda gift hon fåfängt längre värjas.
Hvad dimma stiger opp! men åter, hvad för sken
Har skingrat detta moln! — En stråle, mera ren,
Har aldrig Svea väckt och hennes himmel dagat —
En hjelte reser sig, och trollet är förjagadt.
Nu ändtlig, säger Carl, må Svea glad och nöjd
Sitt öga lyfta opp till en förlorad höjd.
Hon af sin sälla tid, sin fordna äras minne,
Ett frö i hjertat bär, som gror ännu derinne,
Och väntar blott den dag, då himmelens beslut
Dess önskan gynna täcks att åter spridas ut.
Må ändtlig denna gång en öppnad utsigt renas!
Ja! svarar himlens drott: när kung och folk förenas
Till ett gemensamt mål, är Svea mäktig än
Att jaga fruktan in hos sina afundsmän:
Ja! Svea än en gång skall sig ur skuggan draga.
Jag hennes kungar ser, som oss till mönster taga:
En tacksam efterverld skall vörda våra spår.
Jag målet uppfyllt har; men du som ännu går
I spetsen för ett folk; ej endast för din ära,
Ej endast för din tid du har att spiran bära;
Men för den eftersyn du kungar lemna bör,
Och för ett fosterland, der minnet aldrig dör.
Hvad glans kring Sverges thron! Hvad sälla dagar bådas!
En Gustaf Adolph der och en Carl Gustaf skådas:
Två späda telningar af Sveas kungastam.
Ett gyllne tidehvarf syns åter skrida fram.
Emellan dessa två, förtjusta ögon sväfva.
Din lycka är för stor, o Svea! — rys och bäfva!
Kring thronen dödens moln sin skugga utbredt har.
Ur famnen af en mor, från hjertat af en far
En gudason är ryckt — Hvi har han ej fått njuta
Vår kärlek, endast väckt att saknads tårar gjuta?
Men sorgedagar flyn! ett hopp oss återstår:
En Prins till thronen född oss lofvar glädjeår.
O du, vår sällhetspant! den Himlen täckts bevara,
Du blir oss dubbelt kär, du skall för båda svara;
Och med en Gustafs namn, och danad af hans själ,
Fullkomna hjeltars verk och stadga Sverges väl.
- ↑ Ehuru detta kan läsas i Tåget öfver Bält, Nionde Sången, har Akademien dock här velat införa det samma, dels i anseende till skedde förbättringar, men i synnerhet för den tilläggning, hvars innehåll ej annat kan än blifva rörande och angenäm för Allmänheten.