Svenska Akademiens handlingar/Gustaf Adolfs anträde till Regeringen
GUSTAF ADOLPHS
Anträde till Regeringen;
ODE
af
Herr Nils Lorentz Sjöberg.
Copist i Kongl. Utrikes Expeditionen.
- Dicam animæ magnæ prodigum.
- Horatius.
En Hjelte träder fram — och verlden räddning vinner —
O Sverge! på din thron du honom upphöjd finner;
Och denna hjeltedygd han fugat vid din barm.
Snart skall hans tappra hand Europens fjättrar lossa;
Den reselika kropp, som höjde sig att krossa,
Skall störta för hans arm.
Så länge Plejades sig öfver norden sträcka;
Och våra frusna fält en tarflig föda räcka;
Och våra nakna berg ge krigare och svärd;
Skall tyranniet ej en hatad hjessa höja,
Ej trampa menskors rätt, ej under oket böja
En värnlös lemnad verld.
Af hämdens suckar följd Carl vandrade ur tiden;
Regeringsjuk tyrann, för Vasa namnet liden,
Despotisk patriot — den thron, som ledig stod,
Förvärfvad var med våld, med tyranni bevakad,
Af inhemsk stridighet och utländsk härsmakt skakad,
Och stänkt med Svears blod.
J hafven, Svear, sett, bestörte och förskräckte,
De mest förtjente män för bilan nesligt sträckte,
På lifvets halfva väg, och midt i ärans lopp;
Och mödrar, enkor, barn, i jemrens tårar dränkte,
Förbannande den hand, som ner i grafven sänkte
De svagas hjelp och hopp.
Men snart, en Skyddsgud lik, till Sverges väl du hastar:
Ett sorgset fosterland uti din famn sig kastar:
Det ser dig — det får hopp; du styr det — det blir sällt.
Så denna vintersol, som efterlängtad dröjer,
Sitt glada anlete för polens granskap höjer,
Och lifvar opp dess fält.
Regenter! märken här hvad dygder egna eder:
Man afskyr faderns namn, man sonens stoft tillbeder:
Så löna mildhetens, så tyranniets bud:
Förtviflans klagorop kring faderns hjessa skalla;
Förtjusta, frälsta folk till sonens fötter falla,
Och helsa honom Gud.
En Skandisk philosoph[1] och tidehvarfvets heder,
Vid thronens trappa född, ifrån sin höjd gick neder,
Att i ett ostördt lugn åt vishet offer ge:
Långt i naturens djup han skarpa blickar sände;
Af himlaklotens gång han prinsars öden kände,
Och rikens skickelse.
I någon rymdens vrå en öde verld han finner:
Der värmer ingen sol: der ingen stjerna brinner:
Der andas intet lif: der ingen ört är närd:
Ett oförmodadt ljus kring horisonten dagas,
De stela massorna församla sig och dragas,
Och bildas till en verld.
O Prins! det var ditt verk: det folk, din anda rörde,
Till lif och sjelfbestånd Europens frihet förde:
Från detta ögonblick hon okullstötlig stod.
Af nordens tröga barn du gjorde hvad du ville,
Medborgare din dygd, och tänkare ditt snille,
Och krigare ditt mod.
Hvad hvälfning är bestämd? hvad stort kan ödet ärna?
Åt Gustaf Adolphs dar det ger en Oxenstjerna:
(En segrare för ut en tänkares förslag):
Han rikens hvälfningar och kungars öden nämde:
Han skänkte fredens lugn, och krigets blixt bestämde,
Och gaf Europen lag.
Han närmast dig, o Prins! i minnets tempel bjuder;
Som ditt, hans stora namn i folkens lofsång ljuder,
Han trampade, som du, odödlighetens stig:
Född med den djerfva själ, som slafveri betydde
För hvarje fosterbygd, han undrade, och lydde,
Blott född att lyda dig.
Hvad ärerika dar! hvad stora skiftens möte!
Hvad hjeltar, fosterland, som danats i ditt sköte:
Så Rom med fägnad slöt den ungdom i sin famn,
Som, född till stora värf, och ammad opp till ära,
Och van vid vapnens bruk, kring jorden skulle bära
Dess fruktansvärda namn.
Förfärlige Baner! du öfver fältens sträcka
Var van att härars hot och slutna leder bräcka,
I full centaurisk fart, och mordiskt majestät:
Så mot en skyhög lund plär åskan vredgad falla,
Och sprängda klippors grus, och klufna granar kalla
Till vittnen af dess fjät.
Hvem du, till kroppen svag, till mod oöfvervunnen,
Och snillrik, som en Gud, och lika verksam funnen,
Och segrare, och sjuk, lik Herkols fosterson?[2]
Ej evigt af er mängd och styrka er förhäfven,
Man segrar ock med vett; Germanske härar bäfven,
Och kännen Torstenson.
O Vrangel! du Neptuns och Martis ynnest njutit,
Du dubble Segrare, som fästen sänkt och brutit,
Försigtig i beslut, och djerf i företag:
Lik denna Romare, som Cesars afund födde,
Du både land och haf med krigets bragder strödde,
Och trotsar glömskans dag.
Till höga ändamål dig Himlen ville bruka,
Men ville ock i dig vårt högmod förödmjuka,
Horn! stor uti ditt fall, som i din medgång stor:
Den fiende du sökt, du ändtlig värdig finner:
Han mäter sig med dig, han bäfvar, och han vinner,
Och knappt sin seger tror.
Prins! det var dessa män du fört på krigets bana,
Som ärft ditt hjeltemod, och dina segrars vana,
Och dina planers vidd, och dristiga beslut:
Din anda följde dem, och styrde deras dater:
Här, voro frälsta folk, der, öfvervundna stater
De värf de förde ut.
När himlen vill en verld till makt och sällhet föra,
Hvad blott en enda man med mod och dygd kan göra!
Du bort odödlig bli, att dina storverk se:
Som ryktet af ditt namn de jemt med tiden vandra,
Som oceanens svall de födas af hvarandra,
Och sprida sig som de.
Men J, som hjeltars lof, och krigens brak fördömmen,
Förstån den mensklighet, hvarför J ädelt ömmen:
Förutan svärdets bruk, som ger despoten lag,
Det döfva tyranni’t sig öfver jorden sträckte,
Och krossade i lugn ett fegsinnt menskoslägte
Med oafvärjda slag.
Nej, ärefulla konst! nej, du ej brottsligt mördar:
Ur dina brända fält och stålbeväxta skördar
Sig resa frid och rätt, och lugn och allmänt väl.
Så från Deukalions hand de stenar fordom sändes,
Som, vexlande natur, i menskoväsen vändes,
Och andades en själ.
Hvad styrka, Prins, hvad konst i dina krig sig para!
Mer mördande än förr de menskoblodet spara,
Och mer förfärande de snarare ge frid:[3]
Likså en vild orkan de svaga motstånd bräcker,
Och verlden öfverfar, och hundra folk förskräcker
På en och samma tid.
Mer öfvad i sin konst, sin styrka krigarn kände;
Med mera färdig hand han dödens redskap vände;
Och viss att segern få han trygg mot faran gick.—
Ej mot en nygjord här du dina stridsmän drager,
Nej, härdad uti fält, och lönt med krigets lager,
Och van vid dödens blick.
Han nämnes icke mer, hans loford har försvunnit,
Den store höfvidsman[4], som hundra segrar vunnit;
och äran öfvergaf hans namns odödlighet.
En ynglings hjeltemod ifrån hans hjessa ryckte
Den välförtjenta krans dess kala hufvud tryckte;
Hvad lyckans flygtighet!
Fly, grymme Wallenstein, och segerfanan lemna;
Din flykt är din triumf; han nalkas som skall hämna:
Din lycka var ditt namn; din grymhet var ditt mod;
Förtviflan följer dig, och fasan för dig träder;
Uppå ett blodstänkt grus af nederbrutna städer
Du rest din ärestod.
Naturen hjeltens själ till storverk dana ville:
Så oförskräckt hans mod, så oinskränkt hans snille:
Hvad hemligt, fint och djupt i styrselkonsten låg,
Nationers sammanhang hvad dolda fjädrar rörde,
Hans snille genomsåg; hans arm med styrka förde
Hvad snillet genomsåg.
O prins! med myndig röst du ropar än ur grafven:
»Förvaren folkens rätt, för friden vördnad hafven;
Förblifven vid den gräns, som er naturen gaf.«
Så hafvets stolta Gud, när vindar vågen häfva,
Förbjuder djupets svall att öfver gränsen sväfva,
Och håller böljan slaf.
Du renare förnuft, du helga Himlalära,
Ett lagligt väldes stöd, det band tyranner bära,
För hvilken hjeltar stridt, och philosopher tänkt!
Din boja krossades, din rättighet bestämdes;
Du blef nationers ljus, sen raseriet tämdes,
Som verlden blodbestänkt.
Från fanatismen frälst, hvad styrka snillet röjde!
Det sig ur vanans krets och fördomsmörkret höjde:
Ett nytt natursystem, en ny moralisk lag,
Ur tingens labyrint, ur hjertats djup det ledde:
Villfarelserne fly, sig öfver jorden bredde
En outsläcklig dag.
Må himlen andra land mer ömma blickar sända,
Och eldigare bröst för känslans utflygt tända:
O Sverge! redlighet och mandom blef din lott:
Den störste dödlige, som kungars thron beklädde,
Som ledde statskonsten, och krigets bana trädde,
Af dig sitt ursprung fått.
O hjelte! som bebor odödlighetens gillen,
Beundrad, dyrkad, följd af hjeltar, statsmän, snillen,
Som stridt för menskors gagn, och tänkt för deras väl,
Se på din thron en Prins, den liksom dig vi dyrka,
Som har ditt snilles höjd, som har ditt sinnes styrka,
Och känslan af din själ.
De svenska namnens lof kring fosterbygden skallar;
Ur grafvens dystra natt han hjeltar återkallar,
Att hugna med sin bild ett tacksamt fosterland;[5]
Och våra fäders dygd, åt glömskan öfverlåten,
I lifvet obelönt, i döden obegråten,
Bekrönes af hans hand.
Men skulle ödets dom den helga friden störa;
En ärelysten Prins förbundens trygghet röra;
En statsman hvälfva opp en jemn och stormfri verld:
O Svea! mins den Prins, den segerrika hjelten,
Som höjt din ärestod på de Germanska fälten;
Och blif din ära värd!
Efter slutad läsning, framfördes Herr Sjöberg,
af Sekreteraren till Direktören, som vid Pris-Medaljens
öfverlemnande utlät sig:
Min Herre!
Det är på Akademiens vägnar, som jag betalar denna skuld åt ert Snille, denna pant af dess aktning. Värdet af Akademiens bifall förblifver detsamma, af hvad hand Priset öfverlemnas. Tillåt mig derföre att anmärka en tillfällighet, som ökar mitt nöje, utan att minska er ära; då jag erinrar, att det i dag är för fjerde gången, som en tidigare lycka frälst mig från faran att vara eder medtäflare, för att lemna mig den hedern att tillställa eder en belöning.
Sedan Herr Sjöberg blifvit förd till det säte, som är utsedt till hedersrum vid Akademiens allmänna sammankomster för dem, som vunnit de högsta belöningar; framkallades Copisten, Herr Nils Gustaf Palin, och emottog af Direktören Accessit eller Silfver-Medaljen, hvilken blifvit tilldömd dess Ode öfver det uppgifna ämnet.
- ↑ Tycho Brahe såg vid denna tid en ny stjerna i Cassiopea, hvilken han uttydde på den nya Konungen i Sverige.
- ↑ Philoktet
- ↑ Gustaf Adolph uppfann en ny taktik. Före hans
tid var Cavalleriet nästan syssolöst och onyttigt. Han
insåg dess rätta ändamål, som är att med värjan eller
sabeln i handen, och med blixtens hastighet rida
omkull sin fiende. Förut brukte det endast eldgevären,
och gjorde föga gagn. Som fienderna efter hans
exempel antogo carrieren, så förekom han vådan deraf för
Infanteriet, innan ännu bajonetten var uppfunnen,
medelst långa pikar eller spjut, som stödda mot marken
presenterades det framrusande fiendtliga rytteriet.
Dessa pikar brukades äfven till anfall, sedan eldgevären
tystnat, och affären kom till handgemäng.
Österrikarnes korta värjor voro alltför svaga mot dylika vapen.
Detta var förnämsta orsaken till slagens lyckliga utgång
vid Lützen, der en och samma här, på en och samma
dag, gjorde tvenne bataljer, och slog tvenne åtskilliga
arméer.
Men det, hvari vår hjelte öfverträffades af ingen,
och hvari endast Cesar kan jemföras med honom, var
den sinnrika disposition han gaf sin krigshär, der alla
troppar, af åtskillig natur, tunga, lätta, till fot, till
häst, voro så ställde, att de helt okonstladt
understödde hvarandra; och att, om en kom i oordning, var
strax en annan till hands, att upptaga striden. En
uttröttad fiende, som med möda tvungit en
Infanteri-Corps att retirera, anfölls i ögonblicket af Cavalleriet,
och fick ej anderum förrän han var på flykten. Det
kunde hända, att Gustaf Adolph ej vann seger; men
det var en mathematisk omöjlighet för honom att blifva
förstörd. Med dessa krigstalanger, om han fått lefva,
hade han kunnat underkufva verlden.Ingen har så noga som han följt den militäriska princip, som Alexander, Jul. Cesar, och i sednare tider Grefven af Saxen, så högligen yrkat, nemligen att en liten, väl öfvad, och väl försedd armé, under en käck General, är oändeligt skickligare till stora företaganden, än en oomfattelig och ovig massa, som man hvarken kan disciplinera, underhålla eller transportera. Vår tids Generaler äro ej annat än härförare för oräkneliga asiatiska horder. De tro sig ej säkra, om de ej äro omgifne af en myckenhet, som hvarken öga eller begrepp kan omfatta. Också stå de nästan alltid på samma ställe. Alexander gick från Macedonien till Indus, Cesar från Tagus till Nilen, och Gustaf Adolph från Mälaren till Rhen, hvardera med omkring 30 tusen man. Om vår tids Generaler med 300,000 kunna avancera 10 mil, så anser man dem för oförlikneliga.
- ↑ Tilly.
- ↑ Gustaf Adolphs Ärestod var då under arbete.