Hoppa till innehållet

Svenska parnassen/II/Svenska sprätthöken/Fjerde akten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tredje akten
Svenska Sprätthöken
av Carl Gyllenborg

Fjerde akten
Femte akten  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 348–361 av Ernst Meyer från 1889.


[ 348 ]

FJERDE AKTEN[1].

Första inträdet.

Baron Stadig, Junker Torbjörn, Bertil[1].

Baron Stadig. (Sakta till de andra[2]). Hvad kan denne underlige sällen mena med sitt bugande? Jag vill fråga’n. (Till junker Torbjörn.) Vill Ni, min herre, tala med någon af oss?

Junk. Torbjörn. Ja’ är ingen herre, å inte vill jag vara’t; mitt namn är Junker Torbjörn Ränterik, och jag har sextusende daler silfvermynts bonderäntor, å det är mitt herrskap, om Ni vill veta’t.

Baron Stadig. Så mycket bättre för er, junker. Ni lär likväl inte ta illa upp, hoppas jag, att jag frågar, om Ni har något otaldt med någondera af vårt sällskap, efter jag tyckte, att Ni nicka’ till den ena efter den andra af oss?

[ 349 ]Junk. Torbjörn. Den här lymmeln Truls, han ville ändteligen, jag skulle gä in i denna stugan, och sa’, att de dricka te här; jag har nu setat här halfva timmen, snart sagdt, och bugat, men ingen af er, go’ herrar, har vålat er att dricka mej te. Ja’ är likväl så god som någon af er, ska’ ni veta, och vill ingen af er dricka te mej, så kan ja’ väl dricka för mej sjelf.

Baron Stadig. (Till de andra.) Han lär inte ha alla skrufvar fasta, märker jag; han har hört, att man dricker té här, och det har han förstått, som skulle man dricka honom till. Låt oss göra så alla på en gång. (Till junker Torbjörn.) Junker, jag har den äran att dricka er te. (Så göra ock alla de andra och buga sig för honom.)

Junk. Torbjörn. (Bugar sig igen för den ena efter den andra.) Jag kan inte göra mer än en besked i sänder, go’ herrar; men ge Ni mej tid, så ska’ jag svara hvar och en i sin ordning. Jag har ännu aldrig spottat i kannan, vet Ni. Hör, gosse, ge Junker en kopp med!

Bertil. Ja, herre. (Sätter en kopp kaffe för Junker.)

Junk. Torbjörn. Hör, pojke, vet du hva’? Ja’ är inte van att dricka ur fingerborar. I min bygd dricka vi utur röda skålar, kan tro; men jag ser, manéret här uppe i landet är att dricka utur spräckluta:[3] det skall fuller vara förnämare det utan tvifvel. Så ge mej hit en skål, som håller ett halfstop, och äfven det är litet nog för Junker Torbjörn.

Bertil. Det ska’ ske, herre. (Löper ut.)

Baron Stadig. Ni har fuller inte varit länge här, junker?

Junk. Torbjörn. Jag kom hit i måros, och ville jag vore hädan ren. Ingen känner jag, å ingen känner mej. Får ja’ man beställa ett ärende, hvarföre jag reste hit, så hoppas jag aldrig se Stockholm mer, så länge jag lefver. (Bertil kommer in, sätter en stor skål kaffe på bordet för Junker. Junk. Torbjörn ser på skålen.) Jag hoppas, de ha inte lagt pors i detta ölet: det sir så svartbrunt ut; men kanske det är mumma. Ja’ mins, min granne, inspektören på Supnäs, traktera’ mej med slikt, litet före min bortresa. (Tar skålen, dricker hastigt och bränner sig illa, kastar skålen i backen, springer efter gossen att slå honom.) Jag ska’ lära dej, din [ 350 ]ljufunge, att göra narr af folk! Får ja’ fast dej, så ska’ du aldrig glömma, att du har bränt upp munn’ på Junker Torbjörn med ditt trollskap. (Spottar mycket och ofta.)

Baron Stadig. (De andra gå emellan; men baron Stadig säger:) Gossen rådde min sann inte för er olycka, junker. Ni lär inte vara van vid denna dricken: han bör drickas så het, som man kan det tåla.

Junker Torbjörn. Han skulle ha sagt mej det förut, den slyngeln. Men tvy dej för drick, du gaf mej! Dricka Ni alla sådant tyg, go’ herrar?

(De svara alla ja.)

Junker Torbjörn. Det lär vara sjuklig tid här uppe hos er då, märker jag, efter Ni måste ta denna bäska läkedomen; ty jag mins, när jag var gosse i min dar och hade ondt af flen[4], att farmor min körde i mej just en sådan förbannad mölja. Ja, skam få mej, känner jag icke igen smaken! (Grinar illa och spottar.) Men hör, gosse, ge mej en sup bränvin, så vet ja’, hvad jag dricker. Ni säljer tocke, vet jag?

Bertil. Ja men! Hvad vill herrn ha för slag?

Junker Torbjörn. Kalla mej Junker, din lymmel! Kom ihåg, hur du har skållat truten på mej, du mordbrännare.

Bertil. Men hvad vill junker ha för bränvin?

Junker Torbjörn. Det bästa du har; men lät det vara kallt, det rår ja’ dej, eller vankar det klimpar, mins det.

Baron Stadig. Men får man fråga, junker, hvad angeläget ärende som bragt er hit? Någon ansökning i Kollegierna utan tvifvel?

Junker Torbjörn. Hör, go’ herrar, det kan vara er lika mycket, hvad jag har att göra här. Ni är ingen landtfiskal, hoppas jag, att Ni frågar efter, hvad folket gör. Jag vet inte, hvad Ni menar med kollegier: de kunna vara fisk eller fogel för Torbjörn, de få sitta länge nog i fred för mej, säjer jag.

(Bertil kommer in med ett lagom bränvinsglas och vill gifva’t åt Junker.)

Junker Torbjörn. Dra nu ända till blåkulla, din utbasade[5] tjufpojke du! Kallar du detta en sup? Ja’ kan knappt [ 351 ]väta en tand på mej dermed. Spring i flygande, säjer jag, säjer jag, efter ett större glas, eller, skam få mej, ska’ jag icke så skafva upp öronen på dej, att du aldrig ska’ glömma Junker Torbjörn.

Bertil. (Kommer in med ett tomt ölglas, visar Junker och frågar:) Är detta stort nog, junker?

Junker Torbjörn. I knappesta laget, pojke. Skynda dej hit dermed.

Baron Stadig. Hvad roar Ni er med på landet, junker?

Junker Torbjörn. Ni är förbannade frågvisa, godt folk här i Stockholm, märker jag. Jag äter, dricker och sofver, besöker mina grannar, de besöka mej, vi dricka öl och bränvin tillhopa, ja stundom ett glas vin med, ska’ Ni veta; jag röker min modiga pipa tobak, jagar ibland, stundom fiskar, slår mina drängar, kräfver in mina räntor, och så äter, dricker och sofver jag igen. Hva’ ska’ jag annat göra?

Bertil. (Kommer in med glaset.) Si här, junker.

Junker Torbjörn. (Smakar på bränvinet.) Ja vassfammicken, det är utande[6] godt! Min Ingri der hemma bränner fuller omycke[7] skönt bränvin hon, men det måste likväl skänka in för[8] detta här, kan tro. (Tager små supar. Ropar gossen samt kastar ett sexstyfver-stycke på bordet.)

Bertil. Hvad menar Ni, junker, härmed?

Junker Torbjörn. Att betala hvad jag har tagit, ditt dumma fä du.

Bertil. Ja, jag vore visst dum, junker, om jag tog detta för betalning. Lät mej si: för ett halfstop kaffe en karolin, en sönderslagen porslinskål för två karoliner, ett ölglas, hvari gick sex goda supar ratafia[9] à sex styfver supen, halfannan karolin; gör tillhopa halfsjette karolin. Junker, om er behagar, vill Ni betala mej dem, och sedan ge Bertil stackare er sexstvfver, Ni kasta’ på bordet, till drickspengar, så ska’ Ni ha tack derföre, kära junker.

Junker Torbjörn. (Tar hastigt sexstyfver-stycket tillbaka igen af bordet.) Ja, tacka, när du får något att tacka före, du [ 352 ]samvetslösa skinnare! Halfsjette karolin säjer du? Du tror fuller, du kan inbilla mej, att mån’ är gjord af en vestgötaost. Gå och slicka upp på golfvet der ditt kofä, som du kallar det; der ligger det, och der får du det igen: dermed är en karolin betald. Plocka hop bitarna af din lerpotta och lät limma dem tillhopa, jag vill bestå arbetslönen, och så slår jag af två karoliner af din räkning. Ditt bränvin var fuller godt, det kan jag inte neka; men när jag ger dej en mark supen, så har du intet att klaga: det gör sex mark, efter glaset hölt sex supar, som du säjer. (Tar upp 16 styfver, kastar dem på bordet. Till sin dräng:) Kom, lät oss gå, Truls.

Bertil. (Springer till dörren och ropar till de andra i kaffe- huset.) Kära herrar, Ni har sett, hvad junker här har haft; Ni har ock hört, hvad jag fordrat af honom. Hjelp mej att få min betalning, eller slår husbonn’ armar och ben af mej.

Baron Stadig. (Stiger upp.) Hör, junker, jag ser, Ni är främmande här på orten; men hvarifrån Ni ock kommer, så lär man måst betala, hvad man njutit. Ni har fått, hvad Ni har begärt; det är inte gossens fel, att Ni brände er, eller att Ni begärt en er obekant drick; ha’ Ni varit mindre ifrig, så ha’ Ni inte slagit sönder skålen, som verkligen kostar, hvad han fordrar för henne; och vi betala alla hvar dag så mycket för en sup ratafia, som han begär. (Frågar de öfrige.) Är icke detta allt sant, go’ herrar?

Alla. Jo det är så, herr baron.

Junker Torbjörn. (För sig sjelf.) Tro dej bö’ln, du tör inte vara så god att narras med du. Men hvad tusend pocker hade jag att göra här? Det var ditt upptåg, Truls; du vill alltid näsja[10] i alla hål. (Till baron Stadig.) Ja, det må så vara, herr baron, som jag hör de kalla er; efter en så vacker man som Ni säjer, att jag måste betala halfsjette karolin, så är Junker Torbjörn inte mas heller, att han icke förmår komma ut med de halförarne: jag har fuller betalt så mycket förr en gång och har råd dertill med, om Ni vill veta’t. (Tar utur sin byxsäck en gammal strumpa, hvari han har pengar, och räknar ut halfsjette karolin, gifver åt gossen.)

Bertil. Kära junker, litet drickspengar åt stackars Bertil! Jag får ingen annan lön af husbonn’, än hvad förnäma herrar, som Ni är, förära mej.

[ 353 ]Junker Torbjörn, (Ger honom ett sexstyfver-stycke.) Tag detta sexstyfver-stycket, du din gnäller! Men hör, du måste ge mej en pip tobak på köpet.

Bertil. Mycket gerna, nådige junker.




Andra inträdet[11].

Grefve Hurtig, Junker Torbjörn, Lars Lustig, Bertil.

Grefve Hurtig. (Kommer in och sjunger:)

Tircis, je ne veux point refuser
Ce que vous pourrez demander.
L’amant, qui nous a su toucher,
A droit de tout prétendre.
La la la la la lara la la
La la la lara la lara.

Junker Torbjörn. (För sig sjelf.) Nog rosar du ditt matöl, kan tro. Jag vågar, du går inte med nykter mage, der du går du.

Grefve Hurtig. Pojke, hvar är din husbonde?

Bertil. Han är utgången, herr grefve.

Grefve Hurtig. Verte bleu, låter han göra en ölkrog af sitt kaffehus här, eller vill han, att gens de qualité sku gå hit till att lukta tobaksrök och att bära den ut med sig i deras kläder? Fy! Hör, pendard que tu es, säg åt din husbonde, att jag aldrig mer sätter min fot inom hans kaffehus på detta sättet, ma foi.

Bertil. Junkern här begärte att få röka en pip tobak, herr grefve. Grefve Hurtig. Junker mej hit, och junker mej dit! Den som vill röka tobak, så har han väl tid att gå och söla i ett annat rum. Ack, hur litet folket veta att lefva i detta landet!

Junker Torbjörn. (För sig sjelf.) Trå dej för ölsinne du har. Det lär inte vara af det bästa slaget, märker jag. Jag vill inte lägga mej i slänger med honom heller, fast han just inte ser så ut, som skulle han lura många. Nå si, hur han sprätter! (Lägger pipan ifrån sig på bordet och ser [ 354 ]noga på grefve Hurtig, som emellertid går och hvisslar, men hastigt sätter sig vid bordet utmed Junker Torbjörn, som dervid stiger upp och ställer sig häpen.)

Grefve Hurtig. (Tar Junker hastigt i hand, rycker honom ned igen på bänken.) Asseyez vous, mon ami.

Junker Torbjörn. Hör Ni, om Ni vill ta folk i hand, så ta på ärlig svenska: jag förstår inte ert utländska språk, och inte vill jag förstå’et, det är mer det.

Grefve Hurtig. (Sätter handen under sitt kindben och beskådar Junker.) Har Ni rest, min vän?

Junker Torbjörn. Jag är hvarken er vän eller ovän, och ingendera vill jag vara. Junker Torbjörn heter jag; vill Ni tala med mej, så kalla mej så, hvar och icke, så kan Ni ha rätt så litet otaldt med mej, som jag har med er.

Grefve Hurtig. Låt så vara då, jag vill kalla er Junker; men säg: har Ni rest?

Junker Torbjörn. Ja, dit jag velat, och så mycket jag behöft; har I nu svar på er fråga?

Grefve Hurtig. Monsieur le Junkar, je vous apprendrai à vivre, ma foi.

Junker Torbjörn. Antingen tala, så jag förstår, eller farväl!

Grefve Hurtig. Ja, jag ska’ tala, så Ni ska’ förstå mej. Säg då: skäms Ni inte, junker, att gå så sluskut klädder, som Ni gör? Kom väss,[12] er rock var gjord i kung Orres tid. Fy, hvad för flottiga hår, orena lintyg, lapputa strumpor, tjocka, plumpa bondskor med remmar uti, storkragiga handskar, som Ni glaserat under näsan, en värja, som jag tror Ni brukar till stekspett, när Ni är hemma! Säg, junker: är allt detta en kläddrägt för en adelsman på köpet, som Ni är? Ni måste min sann resa ut till att lära både lefva och kläda er. Talar jag nu, så att Ni förstår?

Junker Torbjörn. Ja, nu talar I ren svenska, och nu förstår jag er. Och efter jag ändteligen ska’ göra er besked för mina kläder, så lät mej säja er, att min rock är gjord efter min kropp, och inte efter andras tokuta griller; att jag brukar honom, så länge han håller; att jag bär mina hår sådana, som de äro, utan att antingen mjöla dem fulla eller binda dem upp bakom öronen; att jag tar rent lintyg, när jag det behöfver, och inte för syns skull; att jag lappar mina slumpor och betalar min gäld; att jag brukar [ 355 ]skor, som täcka mina fötter, starka och stadiga att gå uppå, och inte att sprätta med; att jag knyter dem rätt så väl igen med remmar, som Ni spänner igen era; att mina handskar hålla mina händer varma, hvilket är allt jag håller dem vara nödiga före; och att sist, hvad mitt stekspett här angår, så har jag satt tocka kramsfoglar derpå förr, som Ni är. Säj mej också nu, min fromma herre, om Ni förstår mej?

Grefve Hurtig. Junker, junker, hade Ni rest, så förstode Ni bättre, än Ni gör, att slika ord och manér kunna lätt bringa er en händel[13] på halsen. Ja, jag säger ännu en gång, att det är skada, att Ni inte reser utomlands. Tänk huru det naturliga förståndet, som Ni har, skulle derigenom bli upphyfsadt och er galla litet utspädder: vous brilleriez, par ma foi.

Junker Torbjörn. Har I då rest, herre?

Grefve Hurtig. Ja; kan Ni inte se det, junker? Betrakta alla mina manér, huru fria och otvungna de äro; se, hur snyggt jag kläder mig; i hvad skick allt sitter. Med ett ord, junker, det är omöjligt att vara i allt behaglig och artig utan att hafva varit i det söta, det kära Frankriket.

Junker Torbjörn. Är det möjeligt, herre? Lät mej si! Ja, jag måste fuller resa, hvad det lider. Är det långt till Frankriket?

Grefve Hurtig. Inte längre, än att Ni uti en månads tid kan vara framme, om Ni eljest inte uppehåller er någonstans på vägen, det Ni dock ej behöfver göra; ty utom Frankriket, men särdeles den ljufliga staden Paris, är ingenting värdt att se uppå resan.

Junker Torbjörn. Ja, jag måste min sann resa. Men är främmande välkomna der ute? Grefve Hurtig. Så välkommen, junker, att de kyssa och famnta er, hvar Ni kommer. Alla fägna er; Ni äter och dricker bättre än på någon ort i verlden, har bättre sällskap, mera nöje, njuter mer höflighet; med ett ord, allt öfvergår både er väntan och er önskan.

Junker Torbjörn. Det må gå huru det vill då, resa måste jag. Dock säj mej, herre: har man allt detta utan penningar?

Grefve Hurtig. Kan Ni någonstäds ha något utan [ 356 ]penningar? Men här förtär Ni era pengar med lust och ibland angenäma tidsfördrifver, operor, komedier, maskerader och baler.

Junker Torbjörn. Det lärer fuller vara allt mycket förnämt utländskt folk, som Ni nämnde der. Ja, jag känner på mej, att jag måste resa, och ändå i morgon.

Grefve Hurtig. Var inte så bråd på gröten heller, junker! Töfva litet, till dess jag får tid att undervisa er, huru Ni ska’ vara välkommen, hvar Ni ska’ gästa, hvad folk Ni ska’ söka att umgås med, hvad skräddare och skomakare Ni ska’ bruka, af hvad mästare Ni bör betjena er. När Ni vet detta förut, förstår Ni mig, så har Ni redan lärt, hvad andra måste med största besvär och tidspillan söka att göra sig kunnige om, sedan de kommit till Paris.

Junker Torbjörn. Det hjelper inte, säjer jag: resa vill jag, och resa måste jag, i morgon ändå på köpet, och ämnar inte stanna eller uppehålla mej någonstans, förrän jag kommer tillbaka till mitt söta och kära Stollebo. Der får jag klä’ mej, som jag vill, kamma mitt hår, som jag vill, spotta och snyta mej, som jag vill, och skratta, så mycket jag vill, åt alla era resor och all er hembragta artighet.

Grefve Hurtig. Så har du stått och gycklat med mig hela tiden, din plumpa bondlymmel! Det är din lycka, att du är adelsman, och att jag fördenskull inte törs röra dig på ett allmänt hus. Men gå strax ut härifrån, säger jag, eller ska’ jag fola[14] dig hädan, så du skall aldrig glömma mig!

Junker Torbjörn. Om jag inte redan, och förrän du kom hit in, hade mig ämnat bort, så skulle vi nappas om dörren begge. Men nu kan du gå och sprätta här helt allena, så mycket dej lyster: det ska’ vara dej gerna undt. Men när du blir nykter igen, så tänk likväl efter, att det vill mer än tu ord till, att visa en ärlig karl gå på dörren, och att slikt ovett kostat mången åtminstone ett blått öga. Farväl! (Går ut.)




[ 357 ]

Tredje inträdet.

Grefve Hurtig, Lasse, Amiral Enterfelt.

(Amiral Enterfelt kommer in, just när Junker går ut, och hör lians sista ord; gref Hurtig ser honom inte, utan talar vid sig sjelf.)

Grefve Hurtig. Lasse, lofva’ icke kusin Stadig att möta mig här?

Lasse. Jo, herre.

Grefve Hurtig. Hvad dröjer han så länge då? Jag har nu en god timme, tror jag, väntat på honom i denna svinstigan. Fy, hvad liderligt sällskap kommer hit! Se, hur här ser ut! Du mins våra kaffehus i Paris, Lasse, huru rena, huru propra de voro, och att inte annat än folk af kondition torde visa sig der ibland oss? Vive Paris, vive la France! Ack att jag vore der igen! Men hvem ha vi här?

Amiral Enterfelt. (Helsar på honom.) Er tjenare, herre. Gosse, ge mig en kopp kaffe och de nyaste svenska avisorna. (Sätter sig vid bordet.)

Grefve Hurtig. Je suis votre tres humble serviteur, monsieur. (Sätter sig utmed honom.)

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. (Börjar att läsa avisorna, men lägger strax dem frän sig.) Jag kan fuller se och höra, att Ni är utländsk, herre; men får jag lof att fråga, hur länge Ni varit här i landet, efter Ni förstår så väl vårt språk, som jag märkte med den man, som just nu gick ut?

Grefve Hurtig. Jag har till min olycka varit här alltför länge, ja alltför länge.

Amiral Enterfelt. Men hur länge då, herre?

Grefve Hurtig. Jo, allt se’n jag vardt född, har jag jemt och stadigt varit i detta ledsamma landet, förutan de tvenne lyckliga åren, som jag tillbragte utomlands.

Amiral Enterfelt. Hvad, herre? Född här i Sverige, och således en svensk?

Grefve Hurtig. Ja, inte mer och inte mindre, herre.

Amiral Enterfelt. Men ursäkta att jag frågar er då, herre, huru Ni kan ha samvete att skatta er olycklig för det, Ni bör räkna som en ära? Född en svensk säger Ni, och derföre beklagar Ni er olycka? Herre, herre, vet, att vårt goda, gamla Sverige är och blir uti det anseende i hela verlden, att ingen bör skämmas för att kalla det sitt fäder[ 358 ]nesland; ja, det har ock bragt sådane män i dagsljuset, som knappt haft sina likar i några länder. De ha så pampa’s kring,[15] kan tro, och varit sådane kämpar, att de äfven i grafven blott med deras namn ännu skrämma vissa nationer.

Grefve Hurtig. Ni förstår mig inte rätt, herre: jag skäms inte, för det jag är svensk; ja, jag tillstår mig äfven alltid hafva haft derföre mycken heder och distinktion i främmande länder; jag vill ock inte beta mina landsmän den hedern att ha med framgång fört eld och svärd kring hela Europa: ja, jag har sett många beklagliga tecken deraf på åtskilliga orter, dem jag besökt; men kroppens styrka och ett friskt gå på är ju inte allt, som fordras hos stora män?

Amiral Enterfelt. Nej, det fordras visst mer, och det mera har funnits i så stor fullkomlighet hos våra svenska, att ingen nation understått sig att dem sådant disputera: käck värja och en klok penna, mandom och försigtighet ha varit egenskaper, som uti vårt kalla, aflägsna Sverige stått i ett jemnare och varaktigare flor än uti alla öfriga länder uti Europa. Och ehuruväl vi aldrig förr än nu på några år, tyvärr, slagit oss på en främmande frihet, så ha vi dock med vår redlighet och varsamhet så begått, att man bå’ trott oss väl och inte saklöst understått sig att bedra oss.

Grefve Hurtig. Jag vill medge allt detta, herre; men består allt det nöje, vi böra önska oss, deri att antingen kunna slåss och rifvas, eller ock att bry vår hjerna med djupsinniga anläggningar uti statssaker? Är inte menniskan också född till ett angenämt umgänge, innocenta tidsfördrif, inbördes politesse och en viss artighet i allt sitt väsende? Hvar finnes allt detta här i Sverige?

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl; men allt kommer derpå an, herre, hvad ni menar med de namn, Ni nu uppräknat. Kallar Ni ett angenämt umgänge, der hjertat och mun följs åt, der en oförfalskad vänskap, åtminstone en uppriktig välvilja, söker att uppfinna och åstadkomma allt, hvad som kan lända till inbördes ro och nöje, så ha vi haft det här i Sverige mer än på några orter i verlden, ja äfven så inom mannaminne, att man ock finner ännu några fot spår deraf hos oss hos gammalt folk; och ehuru detta umgänget är nu så godt som försvunnet hos oss, så lär Ni dock fåfängt resa till utrikes orter, Ni må nämna hvilka Ni vill, att det igenfinna. Räknar Ni åter för innocenta tids[ 359 ]fördrif allt, hvad som tillika lättar och förbättrar sinnet samt med detsamma förfriskar och stärker kroppen, så ha de gamla svenska bå’ uppfunnit och nyttjat så många och så tillräckliga sådana tidsfördrif, att uti forna tider det hade blifvit räknadt för en dårskap att söka andra och flera på främmande orter. Om politesse består uti höflighet så uti tal som svar, uti blygsamma och ingen förtörnande utlåtelser och uti en sky för att skäligt vilja misshaga någon, så har man. åtminstone i min ungdom, ej behöft kasta bort pengar på långliga resor, till att förvärfva sig denna egenskapen. Och sist, så framt den artigheten i allt ens väsende, som I nämnt om, består uti hvad som tillika bâ’ anstår och pryder begge könen, samt grundar sig på en manlig, fryntlig och vördsam åtbörd hos det ena, och ett fromt samt ärbart och dock gladlynt uppförande hos det andra; så var Sverige i forna tider derföre namnkunnigt, och om det nu mer ej är sig deruti likt, så har det att tacka sådane herrar som Ni derföre, hvilka med era utifrån införda artigheter gjort här en sådan blandning, att man har svårt för att mer skilja det goda från det onda.

Grefve Hurtig. Håll, gubbe, håll! Jag märker, när gammalt folk få lof att tala, så veta de inte, när de skola tiga igen.

Amiral Enterfelt. Unge man, vet, att gubben inte begär någons tillstånd att tala, ej heller ska’ Ni lära honom, när han bör tiga. Har ja’ rört er på qvickan?[16] Eller tror Ni än, att Ni har till er olycka varit för länge i det ledsamma Sverige? r

Grefve Hurtig. Åtminstone har ja’ varit för länge i ert ledsamma sällskap.

Amiral Enterfelt. Ha’ Ni fört så mycke’ förstånd hem med er, som Ni har lastat er hjerna med fåfänga, så skulle ni skatta för en förmon att vara i sällskap med gammalt folk, som ha sett mycket och mycket förfarit. Ser Ni dessa grå håren, yngling?

Grefve Hurtig. Ja, ja’ ser. De skulle vara goda att blanda ibland andra, till att göra en vacker toupet med.

Amiral Enterfelt. (Stiger upp, sätter hatten på sig och griper till sitt värjfäste.) De orden ska’ du betala dyrt, din vetvilling! (Grefve Hurtig slår ock handen på sitt värjfäste.)

[ 360 ]Baron Stadig (som kom just in vid grefve Hurtigs sista ord, springer och ställer sig emellan dem och säger:) Herr amiral, grefve Hurtig, detta skämt går för vida och torde på detta stället vara er begge äfventyrligt.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Är det grefve Hurtig? Ja’ var på vägen, min sann, att få en vacker måg: en ertz[17] sprätthök, ser ja’, och en öfversittare på köpet. När ja’ kom in i kaffehuset, börja’ han händel med junker Torbjörn, och nu hade han inte försyn att skymfa en så gammal och grahårig man, som ja’ är. Stackars Lotta, du hade, på min ära, bli’t väl gift, mycket väl gift, min flicka, om inte denna händelse röjt din friares rätta kynne.




Fjerde inträdet.

Grefve Hurtig, Baron Stadig, Lasse.

Baron Stadig. Så, kusin, nu har Ni väl bestält er sak.

Lasse. Ja, kära grefve, vi ha förplumpat oss nu i sju fanders måtta.

Grefve Hurtig. Hvem skulle ha tänkt, att den gamle gubben var fru Lottas far? Men det är lik mycke! Jag vågar, min lilla fru sätter allt till rätta igen; ja, jag är säker på, hon släpper inte farsgubben, förrän han blir god igen. (Sjunger ...) Men säg nu, kusin, uppriktigt: bedröfvar icke denna händelsen er öfvermåttan? (Ler.)

Baron Stadig. Jag vore en skrymtare, om jag ej tillstod, det jag missunnar er af allt hjerta er lycka; men inte skulle jag just ha önskat, om Ni genom denna er oförsigtighet gick miste om henne.

Lasse. Det är till sägandes, min nådiga herr baron, att om min grefve vore hängd, så skulle det inte just göra er så särdeles ondt heller, men att I derföre inte vill, att han skall hänga sig sjelf?

Grefve Hurtig. Hör, kusin, är Ni icke buden till fru Lotta i afton?

Baron Stadig. Jo, kusin, är jag så.

Grefve Hurtig. Vill Ni då fara förut; ty jag måste [ 361 ]hem och laga mitt hår igen, som kommit i temmelig désordre i mina tvenne bataljer, som jag haft här. Adieu. (Går ut.)

Baron Stadig. Adieu, min kusin. (Går ut.)

Lasse. (För sig sjelf.) Adieu, monsir Lasse. Din grefve spelar ett tusende pockers högt spel. Jag fruktar, han sätter bet på slute’, å då lär han slå trumf på mina örlappar, så att de’ hvisslar efter. (Löper ut.)




  1. 1,0 1,1 Scenen är ett kaffehus, Bertil uppassaren på stället.
  2. Åtskilliga andra gäster måste, utom de nämnda, tänkas närvarande.
  3. Spräcklut = spräcklig, brokig.
  4. Flen = ett slags magsjukdom.
  5. Utbasad = inpiskad.
  6. Utande = oändligt, ofantligt.
  7. Omycke = mycket.
  8. Skänka in för = stå tillbaka för.
  9. Ratafia = ett slags krvddadt bränvin.
  10. Näsja i = sticka näsan i, nosa i.
  11. Baron Stadig (och öfriga gäster) måste före denna scens början tänkas hafva lemnat rummet.
  12. Vädas = slå vad.
  13. Händel = tvist.
  14. Fola = affärda, skicka.
  15. Pampas kring = mödosamt ströfva omkring (i härnad).
  16. Qvickan = det inre ömma hornet på hästhofven; röra någon på qvickan = träffa en ömtålig punkt hos någon.
  17. Ertz = erke, äkta.