Svenska parnassen/II/Svenska sprätthöken/Tredje akten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Andra akten
Svenska Sprätthöken
av Carl Gyllenborg

Tredje akten
Fjerde akten  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 334–348 av Ernst Meyer från 1889.


[ 334 ]

TREDJE AKTEN[1].

Första inträdet.

Champagne (i sina gamla och vanliga kläder).

Champagne. (För sig sjelf.) Låt mig si, hvem skulle jag väl vara nu? (Slänger benen åt den ena sidan af teatern och förställer sin röst något groft.) Utan tvifvel Lars Lustig. (Slänger benen åt den andra sidan och förställer sin röst annorledes.) Min herre Lustig, Ni a juga som en skälm, ma foi. (Slår sig sjelf en örfil och slänger strax derpå åter benen till den andra sidan.) Hör, monsieur Champagne, fast du är fransos, så får du väl veta hut för allt det; der har du din örfil igen! (Slår sig en örfil på an- dra kindbenet, slänger åter benen åt andra sidan och grinar illa.) Aj aj, du vara förbannadt tunghändt, din grymma svenska du! (Sätter sig midt för teatern och talar med sin vanliga röst.) Men hör du, munser Lustig, och du, munser Champagne, jag vill inte veta af något slikt krakel, hör I det! I måste förlikas, era bälghundar,[2] embrassez vous, coquins! (Lägger begge armarne i kors om hvarandra.) Fort bien! (Springer upp igen.) Ni sku veta, kära vänner, att desse två tokar träta och slåss om min hedervärda person, och om hvilkenderas namn jag skall bära; men jag fäller en högrättvis dom i saken och förklarar, det jag vill heldre vara en svensk narr än en utländsk Pickelhäring, samt att hädanefter och i evärdeliga tider mitt namn är, blir och vara skall Lars Larsson Lustig, hvarmed parterna kunna taga deras afträde. (Springer så åt den ena sidan och bugar sig och sedan åt den andra sidan, samt ställer sig sist midt för teatern.) Gå nu era färde, era slynglar. Men jag står så länge och processar här jag, att jag lär få huden full af bannor och ett kok stryk på köpet af min grefve. Efter gamla vanan och à la mode de Paris, så kan han inte se ett nytt flickansigte, förrän hugen leker efter densamma; då ska’ veta Lasse får ränna till att efterspana, hvar den sköna bor, samt göra bekantskap med hennes pigor och drängar, till att utforska hvem hon är, gift eller ogift, rik eller fattig, ja snart sagdt hela hennes slägtregister. Och [ 335 ]när jag således satt min grefve på spåret, då kan tro det blir jagt utaf. Åh, huru han löper, huru han fiker! Men jag vet inte, huru raggen det kommer till, antingen förstår han inte handtverket, eller duga ej hans redskap: vi jaga förbannade ofta fåfängt och komma med lång näsa tillbakars. Ja, jag mins ännu inte, att han fångat något lif, om icke några små djur, som sjelf sprungit på nätet. När vi sist voro hos fru Lotta Enterfelt, såg han der en vacker fröken. Knappt voro vi utkomna, förrän det hette: »Lasse, Lasse, du måste skaffa mig strax att veta, hvem denna hjertungen är; löp eller ...» Jag visste, det eller betydde: »du skall få stryk»; ty tog jag min person i säkerhet och språng, som jag varit viller,[3] kring gator och gränder, till dess jag omsider kommit i tillstånd att på sätt och vis som följer förnöja min grefves nyfikenhet, nemligen: den fröken, som var hos fru Lotta Enterfelt, heter Sophia Gladlynt, är general Gladlynts endaste dotter med baron Stadigs moder, af andra giftet, en mycket rik och lustig flicka, baron Stadigs halfsyster och min grefves köttsliga kusin på mödernet; ja men är hon så.

Allt detta har jag nu berättat min grefve, men måste nu stå här på skyltvakt till att se, när fröken Gladlynt skall komma tillbakars till fru Enterfelt. Det har jag ock nu så vida efterkommit, att jag verkligen och sannfärdeligen sett samma fröken i egen person gå in uti detta huset; jag skall nu löpa allt det jag hinner att gifva min grefve en så hugnelig tidende. då han utan tvifvel lärer strax infinna sig. (Löper till vägs.) Men halt, Lasse! Tänk litet efter, huru din grefve bär sig åt. Ja, har man väl någonsin sett maken? Han inbillar den vackra enkan, att han är kär åt henne; han är ock säker, att hon håller af honom, och med allt det så skall han ändå fjeska efter denna fröken. Grefve, grefve, akta er! I tör på sistone sätta er emellan två stolar; sitter I nu miste, så mins min ord: I tager en sju fanners stöt, fast det ej just blir i ansigtet. Ha ha ... (Vill gå, men ser Amiral Enterfelt och stannar.)




[ 336 ]

Andra inträdet.

Lars Lustig, Amiral Enterfelt.

Amiral Enterfelt. Hå hå! (Står och pustar.) Jag känner, att jag blir gammal. Tänk, jag lemnade min vagn i Norrmalms tull[4] att låta visitera mina koffertar och har inte gått längre än derifrån hit, och likväl är jag trötter. Ja, det är så: mycket trälande och släpande i ungdomen, långa sjöresor och svåra blessurer, men, himmelen vara tack, inga odygder, komma nu efter på min ålderdom, märker jag, det är väl, det är väl. Men här träffar jag en, som tör kunna säga mig, hvar min dotter Lotta bor. — Hör, min vän, får jag fråga, om I till äfventyrs skulle bo på denna gatan, jag menar de kalla henne Nygatan? Göra de icke så, min vän?

Lars Lustig. Jo men, min kära herre, gatan heter Nygatan hon; och jag och min grefve har bott här, låt mig si, jo allt sedan i går.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl; men hvem skulle väl vara er grefve, min vän?

Lars Lustig. Grefve Wilhelm Hurtig heter han, herre.

Amiral Enterfelt. Så tjenar I hos honom? Det är väl, det är väl. Han hade en hederlig och vacker[5] herre till fader, min mycket goda vän; han har ock haft hederliga och stolta förfäder, som alla gjort Sverige stora tjenster, alla gamla uppriktiga svenska män. Er grefve känner jag inte, min vän, men jag hoppas, han vanslägtas inte.

Lars Lustig. Jag hoppas så ock, kära herre; jag önskar, vårt hopp slår oss inte begges felt.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. De ha sagt mig, att han är nyss hemkommen ifrån sina resor; utan tvifvel måste han hafva lärt mycket godt under den tiden: hans slägt har så gjort före honom. Åh, jag mins hans farbror, grefve Claes Hurtig i verlden, vi voro skeppskaptener tillhopa i vår ungdom; han vardt slagen som vice amiral i en sjöbatalj. Det var en man det, käckare drog aldrig värja, och en förståndigare eller ärligare har aldrig trådt på denna gröna jord ... Ja, säger jag, mins, när han kom hem från sina resor, låt mig se, ja ja, det kan fuller vara några [ 337 ]och förtie år sedan det; han förde ett väl uppstädadt förstånd och en sund och i alla ridderliga öfningar tillöfvad kropp samt en makalös höflighet hem med sig, men inga nya moder, flygtiga och visputa åthäfvor, narraktiga discourser och inte ett fräckt uppförande. Det vore skada, min vän, om ej er grefve följde sin farbrors exempel, heller huru? Hva’ säger I?

Lars Lustig. Vet I, herre, det står inte fattigt folk an att döma om fogdekarlar; men som jag hör af andra, så skall min grefve mycket berömmas. — Ljuger du inte, Lasse?

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Han har mycket godt att brås på; skammen blir honom så mycket större, om han uppför sig annars, än att folk ha orsak att berömma honom.

Lars Lustig. Men, min kära herre, tag inte illa upp, att jag frågar, om I har något mer att befalla; jag står här som på nålar, efter jag måste gifva min grefve svar om ett ärende, som han sändt mig på.

Amiral Enterfelt. I gör berömligt, min vän, att I lyder er grefves befallning, det är väl, det är väl; men om I ej har alltför brådt om, skulle jag gerna vilja fråga er, om inte Öfverste-Enka, Fru Lotta Enterfelt bor här på gatan, och hvarest hon logerar.

Lars Lustig. Jo, hon logerar i det röda huset der; om herren klappar på porten, så lärer strax någon komma och föra honom in.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl.

Lars Lustig. (För sig sjelf.) Allt är väl och väl igen för dig, gubbe; men vass famikatter! det lärer blifva fanders illa för min rygg, om jag dröjer längre. (Till Amiralen.) Farväl, kära herre.

Amiral Enterfelt. Farväl, min vän. Jag tackar er mycket för er tjenstfärdighet. Det är väl, det är väl.




Tredje inträdet.

Amiralen, Sara.

(Amiral Enterfelt klappar på porten. Sara kommer ut.)

Amiral Enterfelt. God dag, god dag, jungfru Sara. Jag hoppas, er fru mår väl?

[ 338 ]Sara. Ja, gör hon så, ers nåd. Hon lärer hjerteligen fägna sig öfver er ankomst.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Men hur står det till med dig, min flicka? Har du fått någon friare här i Stockholm, heller huru?

Sara. Friare hänga inte på hvar buske, ers nåd. Hvem vill hafva en så fattig flicka, som jag är?

Amiral Enterfelt. Om du är dygdig, så är du rik, min dotter; din tid tor komma, när du det minst förmodar. Haf tålamod, min dotter, det är väl, det är väl.

Sara. Det vore ändå bättre, ers nåd, om jag inte behöfde hafva tålamod. Men här kommer min fru.




Fjerde inträdet.

Amiralen, Sara, Fru Lotta Enterfelt, Fröken Sophia Gladlynt.

Fru Lotta. I är hjerteligen välkommen, min kära far! Jag hoppas, I mår väl och har haft en lyckelig resa?

Amiral Enterfelt. Det gläder mig, min Lotta, att jag finner dig vid en god helsa i dessa sjukliga tiderna. Min resa har gått lyckelig och väl, och jag är så frisk och sund, som en man vid mina år det kan förvänta. Men huru har du mått, sedan vi skildes åt?

Fru Lotta. Väl nog, min far, undantagandes min hufvudvärk, som jag nu är så van vid, att jag ej räknar den mer för någon sjukdom.

Fröken Sophia. (Rycker fru Lotta i armen.) Skall jag säga amiralen, hvad för sjuka som nu plågar dig mest, min Lotta?

Fru Lotta. Jag tänker, du är galen, flicka.

Amiral Enterfelt. Ja ja, mitt barn, vi måste alla hafva något att blåsa uppå, den ena det, den andra det, det är väl, det är väl. — Men se, är icke min gudotter fröken Gladlynt här?

Fru Lotta. Äfven hon i lefvandes lifvet, gufar, äfven så galen och äfven så yr, som när I såg henne sist.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Det fägnar [ 339 ]mig att se tvenne så såta vänner tillsammans som I, min fröken, och min dotter.

Fröken Sophia. Kära gufar, kalla mig gudotter! Jag tycker, det namnet är mig så kärt, och fröken låter så flatt, tyckes mig, i er mun.

Amiral Enterfelt. Nå nå, gudotter, när I flickor komma till vissa år, så börjar frökennamnet låta så flatt, så flatt, att I gifva er ingen ro, förrän I fått byta bort detsamma; är icke det så, min Fiken? Men det lärer fuller inte bli långt till, förrän det blir bestäldt också, jag önskar i en lyckelig stund. En så ung, täck och dygdig flicka, och ändå här i Stockholm!

Fröken Sophia. Fy, fy, gufar! Jag hoppas, I kommer inte att sjelf fria till mig, efter I börjar med ingången af alla friaretal: ung, täck och vacker; säg bara dertill, att I dör af kärlek, och jag måste blifva vunnen, om jag icke vore viller.

Amiral Enterfelt. Hade jag några år tillbaka, din skalker du, hvem vet, hvad jag vågade? Men som jag nu är, kommer jag alltid ihåg, att ålderdomen och ungdomen dra ingalunda väl i ett och tillhopa: gammalt folk ha sina krämpor, bli ock gerna knarruge, och unga flickor vilja hafva de nöjen, som äro deras ålder anständiga. Mins, min kära gudotter, tag dig aldrig en gammal man; kom ihåg att din gufar rådde dig så.

Fröken Sophia. Men hvarföre så, gufar? Er dotter stötte sig inte derpå; hon är derigenom blefven en rik enka, en mycket lockande egenskap, min sann, till att sedan få en ung man.

Amiral Enterfelt. Det är väl, och det lyckades så för min Lotta, stackare. Jag så godt som nödgade henne till det giftet, hon gjorde, jag har sett, huru litet nöje hon deri fann, och det har gifvit mig mången sömnlös natt. Hon är nu fuller blefven fri och dermed satt i förmöget tillstånd; men lita inte derpå, gudotter, somliga gubbar äro segslitna.

Fröken Sophia. Får jag en ibland dem, få se, om jag icke skall veta att slita ut honom, gufar.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Du ser då så skalkaktig ut, Fiken lilla. Tänk huru lik du är din far! Gladlynt hette han, och gladlynt var han, så länge han lefde. Han var min trogna vän; vi hade ett lika öde här i verlden: våra föräldrar bragte sig upp med ära, förstånd [ 340 ]och mandom till adelståndet; han och jag hafva tjent oss upp ifrån det aldra ringaste, han till generalmajor af kavalleriet, och jag till amiral. Vi hafva begge varit lyckelige i våra giften, begge lyckelige i våra barn, och begge så lyckelige att lemna dem i godt tillstånd efter oss. Han fick väl inte lefva så länge som jag; men när han dog, så dog ock en så ärlig och redlig patriot, en så brav officerare, en så god och uppriktig vän samt en så lustig och angenäm sällskapsbror som någon i hela Sverige, ta’n hvar man vill.

Fröken Sophia. Min fars endaste dotter tackar er mycket, gufar, för det I talar så väl om honom.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Jag mins, jag var på hans bröllop med er mor, gudotter, som då var Guvernör Baron Stadigs enka. Der var fnysande och snorkande,[6] skall I veta, fast i mjugg. Några af brudens slägt tyckte giftermålet olikt; Gladlynt förstod saken rätt: han satte näsan rätt så högt i vädret som de. Kallsinnigheten emellan honom och dem varade i några år, men när de sågo, huru han på allt sätt gjorde er mor lycklig, hvad noga omsorg han tog om sin styfsons uppfostring och egendom, och huru han i alla måtto älskade honom som sitt eget barn, då vardt allt väl igen. Er goda mor lefde inte så många år, som hennes fromhet och dygdiga lefverne hade varit nödigt till ett exempel för andra här i verlden, och hennes död var orsaken, att min goda bror och vän, er far, ut af sorg snart följde efter.

Fröken Sophia. Men, min gufar, har inte fru Lotta orsak att vara svartsjuk? I talar så mycket med mig, och intet med henne. (Till fru Lotta.) Tänk om grefve Hurtig gjorde så, min Lotta lilla!

Fru Lotta. (Till fröken.) Tig, din fjolla! (Till amiralen.) Ja, min far, Fiken tyckes ha rätt: jag har min sann orsak att vara litet misslynt.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Jag är gammal, flickor, och har sett samt öfverlefvat mycket här i verlden; derföre berättar jag ock gerna, hvad i förra tider sig tilldragit. Jag har gjort det till att roa er begge.

Fru Lotta. Men hvad är det för en friare, som min far har sändt sin dotter neder ifrån landet?

Amiral Enterfelt. (Ler.) Hvem? Junker Torbjörn? [ 341 ]Hans fader hette som han, Torbjörn. Jag vet inte, hvad tjenst han hade der ute i Polen, vid kommissariatet, men det vet jag, att han bragte en otrolig summa penningar med sig dädan. Med dessa och dem, han sedan fick igenom hvad del han hade i kaperierna i Göteborg, köpte han sig ett af de största godsen i riket, som denne hans son nu besitter; och som han hade hört, att samma gods i gamla tider tillhört en hos oss nu utgången familj, som kallade sig Ränterike, så använde han så väl sina penningar, att han fick någras förbön till att blifva adlad och att få upptaga detta alldeles bortglömda familjenamnet. Han gifte sig derpå med Fru Barbro Getuklöf och ville sedan inbilla alla menniskor, att han var af den gamla Ränterike-familjen, utsatte ock uti sin matsal till bevis deraf ett långt slägtregister, som han låtit ihopflieka. Ja, att så mycket mer visa sig gammalmodig, har han aldrig velat låta kalla sig annat än Junker Torbjörn och äfven förbudit äldste sonen i sin familj, man efter man, att bära annat namn vid förlust af hela hans efterlemnade egendom. Denne glopen hans son är uppfödd endast med högfärd och inbillningar, utan att hafvä lärt något annat hvarken i vett eller lefverne; han har satt sig i hufvudet att vilja ha dig till hustru, och att du inte skulle kunna neka ett sådant tillbud. Jag slapp honom alltså inte, förrän jag skulle skrifva med honom det bref, som han gaf dig. Men hvad tycker du om honom?

Fru Lotta. Det hände sig så lyckligt, att hans tölper af en dräng misstog Sara för mig, hvilket jag nyttjade så väl, att hon äfven fick agera min person emot honom sjelf och således emottaga både hans visit och frieri. Men huru kunde min far sända mig ett sådant kreatur?

Amiral Enterfelt. Huru bar han sig åt då?

Fru Lotta. Jag var så nyfiken att lemna dörren på glänt, så att jag kunde höra och se allt, hvad som gjordes och sades; jag kan inte just minnas allt, men det mins jag, att han rökte tobak, orenade mitt rum och bar sig åt just som ett svin.

Amiral Enterfelt. Gaf Sara honom då korgen?

Fru Lotta. Nej, hon tordes inte göra det heller utan min befallning; hon begärde tid till betänkande och gaf honom något litet hopp. I morgon skall han få svar.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Hvad svar vill du då gifva honom, min Lotta?

[ 342 ]Fru Lotta. Att han må gå och hänga upp sig sjelf, om han vill, den besten.

Amiral Enterfelt. Men han är en riker man, min dotter!

Fru Lotta. Ja, jag tror, vi hörde fuller det; han tog ut sin jordbok och ville ändtligen, Sara skulle se efter by och bonde och alla ränte-persedlar, som han sade.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Men, min Lotta, dåliga hästar kommer man ock till byte med.

Fröken Sophia. Men skinkmärrar, gufar, duga till intet annat än att skänka en kula åt, och sedan till vargmat.

Fru Lotta. Men utan skämt, far: jag hoppas, det var allenast att roa er, att I sände en sådan fåne till mig?

Amiral Enterfelt. Jag vill inte gerna roa mig, min dotter, till att begabba andra. Derföre så böd jag ock till, allt det jag kunde, att afråda junker Torbjörn från sin resa; men som han var envis, gaf jag honom det brefvet, som han träget bedt om, lofvade honom ock, att om han kunde få ditt ja, skulle ock mitt följa. Jag var säker, att han inte skulle få det förra; ty vågade jag inte mycket med min lofven. Men, min Lotta, jag har en annan ting att säga dig.

Fru Lotta. Hvad då, min far?

Amiral Enterfelt. Din gumor, grefvinnan Lotta Hurtig, som hade fått veta, att jag skulle resa hit upp till Stockholm, sände bud till mig och begärde, jag ville i vägen besöka henne, det jag ock så mycket heldre gjorde, som hon är en fru, den der förtjenar allas vördnad och alltid plägat en oafbruten vänskap med mitt hus. Jag vill vara kort, mitt barn, att säga dig hennes och mitt samtal, ty jag känner, att jag behöfver hvila mig. Det gick derpå ut, att hon begärde dig till hustru för sin brorson, grefve Wilhelm Hurtig, och bad, att jag skulle söka att öfvertala dig dertill, när jag kom till Stockholm; hvilken hennes begäran jag ej kunde afslå och framställer den nu som en huld far, som väl skulle önska denna alliancen, hvilken jag ock anser som både mycket hederlig och fördelaktig, men dock lemnar det i ditt eget val. Känner du grefven, mitt barn?

Fru Lotta. (I en sakta röst.) Ja, gör jag så, min far.

Fröken Sophia. Fy fy, min Lotta, sväfva inte så på målet, tala dristigt, min docka! Vill du, jag skall tala för dig?

[ 343 ]Fru Lotta. (Till fröken.) Vill du inte en gång låta mig vara tillfreds, din leda flicka du?

Amiral Enterfelt. Hvad säger min Lotta?

Fru Lotta. Jag säger, min kära far, att jag har sett grefve Hurtig; han hafver ock gjort mig den äran att en eller annan gång besöka mig; jag finner intet obehagligt i hans väsende. För det öfriga lemnar jag allt i min fars behag och skall med hörsamhet ställa mig hans befallning till efterrättelse.

Fröken Sophia. (Nyper henne sakta i armen.) Tänk likväl, hvad lydigt barn du är!

Fru Lotta. Fiken, Fiken, trå som icke rätt nu slår dig.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Jag gläder mig af allt hjerta, att jag just får en måg utur den familjen, som jag alltid haft en särdeles respekt före. Om du då vill som jag, min Lotta, så, der grefven skulle frambringa sitt ärende, lärer du gifva honom derpå ett nöjaktigt svar. Jag vill i morgon med posten berätta hans goda faster derom.

Fru Lotta. Min fars befallning skall med all lydnad blifva efterkommen.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Men, kära barn, gubben behöfver hvila sig litet. Sedan vill jag gå på kaffehuset, innan aftonmåltiden. Min Lotta, får jag gå i den kammaren, du ämnat mig?

Fru Lotta. Jag har sjelf tillsett, att allt är uti god ordning. Jag önskar min kära far en god ro.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl.




Femte inträdet.

Fru Lotta, Fröken Gladlynt, Sara.

Fru Lotta. Jag tror, du är från vettet, Fiken, till att bry en, som du gör; jag blir min sann ond med allvare.

Fröken Sophia. Låt mig se, huru du ser ut, när du är ond! Jo just som då du sist sände den stackars grefve Hurtig från dig.

[ 344 ]Fru Lotta. Kom, du fjolla, låt oss blifva litet allvarsamma. Jag skall säga dig en underlig sak: tror du, att, rätt så pickhågad som jag var, förrän jag visste, om min far ville samtycka till mitt giftermål med grefve Hurtig, rätt så indifferent kommer mig nu den saken före?

Fröken Sophia. Griller, griller, min vän.

Sara. Grefven är der ute, ers nåd.

Fru Lotta. Bed honom komma in. (Till fröken Fiken.) Jag tillstår, min engel, att, när jag hör, grefven skall komma, jag väl känner återkomsten af min svaghet, men ej på långt när så häftigt som tillförene. Jag svär dig, att det är sant, men kan ej utgrunda, hvad sådant kan hetyda, om icke det, som jag hört, att vi naturligen längta efter, hvad vi tro svårt att bekomma, men att, när svårigheten är borta, längtan minskas, ja omsider stannar. Jag säger intet mer, men få se, hur det går.




Sjette inträdet.

Fru Lotta, Fröken Gladlynt, Grefve Hurtig.

Grefve Hurtig. Ma charmante cousine, jag beder om förlåtelse, att jag inte kände er, sist jag hade den äran att se er, eller visste den lyckan, jag hade, att vara er så när skyld; jag kände dock, att det var något i blodet, som kom mig att känna ett je ne sais quoi, som man säger i Frankriket.

Fröken Sophia. Åh, här i Sverige säger man, grefve, att när man kommer i ett hus, så visar man första höfligheten åt frun deraf; för det öfriga så har jag alltid vetat att, som mig bort, sätta värde på den lyckan att vara ert syskonbarn.

Fru Lotta. (Till fröken.) Jag ser, min engel, att grefve Hurtigs visit var denna gången ämnad först till er och sedan till min spegel.

Grefve Hurtig. Fru Lotta! Min kusin! Två emot en är för mycket. Jag hoppas, min vackra fru kan inte taga illa upp, om min agreabla surprise att hafva en så vacker och af mig härtills okänd kusin, samt att par hazard träffa henne här, kom mig att manquera i de [ 345 ]manières de vivre, som jag eljest är så laggrann uti. Men, min fru, hvarföre var I så otålig sist, när I så godt som visade mig dörren?

Fru Lotta. Examinera ert eget hjerta, grefve, och er egen tunga! Tror I, att, fast ett dygdigt fruntimmer haft den svagheten att tillstå, det hon hade något tycke för en kavaljer, hon derföre utan förtret kan höra, att sådant allestädes uttrumlas, ja torde äfven snart komma i avisorna?

Grefve Hurtig. Min fru, min kusin Stadig var min confident och den endaste, jag förtrott mig till; någon måste jag ju hafva till att öppna mitt hjerta för. Om han varit indiscret, är det mitt fel?

Fröken Sophia. Grefve, grefve, om I har så många kusiner, som jag vet att I hafver confidenter i detta målet, så har er slägt vackert tagit till och förökat sig på dessa fjorton dagar. Min bror Stadig vet att tiga och tala med, det försäkrar jag er på.

Grefve Hurtig. Åter två emot en igen! Ma foi, il n’y a pas moyen. (Kastar ögonen åt fröken Sophia.)

Fru Lotta. Dessutan så skulle jag tro, grefve Hurtig, att vissa samqväm, som I frequenterar, och vissa nöjen, som I tager, ej vore anständige för en person af ert stånd, och som pretenderar så mycket, som I gör, att älska ett fruntimmer, som i allt håller sig så god som I.

Greve Hurtig. Jalousie, ma foi! Men huru har hon kunnat få veta sådant, min fru? Jag ser, Stockholm är fullt med afund och baktal. Tacka vill jag Paris: der frågar inte den ena efter den andra; folket löpa inte der med sqvaller till att skilja tvenne älskande hjertan ifrån hvarandra. Men det må vara huru det vill, min skönaste fru: om jag något felat, hvilket jag dock inte vet, så beder jag här på knä om förlåtelse.

Fröken Sophia. Grefve, grefve, I glömmer er! Fru Lotta står inte bakom spegeln. Vänd er hit, om I skall be henne om förlåtelse.

Fru Lotta. Kom, kom,[7] grefve! Det ser så ut, som vore spegeln eller snarare I sjelf, som I ser uti spegeln, hvad I älskar mest. Jag vill dock vara så charitable att tro det vara mer en ovana än egenkärlek hos er; jag är fromsint och vill derföre denna gången förlåta er allt, men [ 346 ]svär derjemte vid min ära, att det skall blifva sista gången. Jag måste nu lemna er; men I skall vara välkommen hos mig till aftonmåltids.

Grefve Hurtig. Jag skall lyda er befallning. (Bugar åter djupt för fröken Sophia och går ut.)




Sjunde inträdet.

Fru Lotta, Fröken Sophia.

Fru Lotta. Det är så, min Fiken: en stor ändring är skedd i mitt sinne. Tänk, jag börjar nu allt mer och mer se grefve Hurtigs fel, som jag tillförene dels inte märkte, dels tyckte vara behagliga. Du mins ju, hvad min far gaf mig tillstånd att säga honom? Jag hade detsamma åtskilliga gånger på tungan, men kunde inte ha hjerta att gifva honom det nöjet. Ja, min hjertans Fiken, ännu ett starkare tecken, att jag ej älskar din kusin, är det, att jag ej är jalouse, fastän jag nogsamt märkte, att hans ögon mer lupo och fäste sig, der du stod, än sågo mig an. Tillförene hade sådant kunnat förstöra vår såta vänskap, min engel; men jag säger dig med min vanliga uppriktighet, att jag nu anser allt, hvad grefven gör, talar eller tänker, med största kallsinnighet i verlden.

Fröken Sophia. Ligger inte till äfventyrs under denna lilla och, jag tör säga, ogrundade misstanke en hemlig kärlek begrafven, som snart torde tända sig igen?

Fru Lotta. Aldrig, aldrig, min vän.

Fröken Sophia. Men hvarföre försäkrade min Lotta grefven då, att hon ville förlåta honom allt, hvad han felat?

Fru Lotta. Jag gjorde så; men mins min ed, att det skulle blifva för sista gången! Jag är så försäkrad, att han lärer snart igen begå någon galenskap, att jag så godt redan håller mig vara befriad ifrån en tillsägelse,[8] som var så vilkorlig. Men, min Fiken, vill du vara så god och gå litet i matsalen, medan jag går att tillse, om min far hvilar sig ännu. (Är på vägen att gå, men stannar litet och säger:) Men, [ 347 ]min hjertans du, lär inte din bror komma hit i afton? I allt fall sänd strax och bed honom på mina vägnar göra oss sällskap.




Åttonde inträdet.

Fröken Sophia Gladlynt.

Fröken Sophia. (För sig allena.) Jag har lust att se, huru detta lyktas. Fru Lotta Enterfelt är, som hennes far, uppriktig i allt sitt väsende: hvad hon menar, så säger hon, och när hon beslutit något, så ändrar hon sig icke gerna; så att grefve Hurtig är ofelbart slagen utur skolan der, det är jag försäkrad om; men huruvida min bror deraf kan profitera, står derhän. Nog tyckte jag, att fru Lotta rördes något af de ord, han sade, när han sist gick bort ifrån henne; den enständighet, hvarmed hon ock begärade just nu af mig, att jag skulle i hennes namn sända efter honom, skulle ock synas gifva något hopp; men huru hon lärer på godt manér bringa gubben att komma på andra tankar i anseende till grefve Hurtig, det vet jag inte: han är äfven så beständig i sina resolutioner som hon och måste hafva goda skäl, innan han dem ändrar. Men hvad nya skäl kan fru Lotta anföra, som skulle hafva bragt henne, sedan hon sist talte med gubben och viste sig så lydig att efterkomma hans befallning, att alldeles afslå grefve Hurtigs frieri? Der ligger knuten. Men ändå ... Ni skall veta, vår Lotta lilla, fars endaste dotter och ögonsten på köpet, har inte så särdeles svårt för heller att inbilla den goda gubben, hvad hon vill, om hon tar sig det före. Med allt det så säger jag än en gång, att jag undrar, huru detta lärer lyktas. Emellertid så har jag inte varit så blind, att jag ju sett grefvens åtbörder i anseende till mig. Jag tillräknar dem ungdomens, men besynnerligen vår bereste ungdoms, vanliga ostadighet; men hade de ock gått uppriktigt af hjertat, så är jag ändå alltför mycket fru Lottas trogna vän till att söka förleda ett hjerta, som hon åstundar att äga. Dock jag tillstår derjemte, att, oaktadt alla grefve Hurtigs fel, hvilka äro i sanning mera affekterade än honom medfödde, jag nogsamt kan märka alla de egenskaper, som ifrån så långliga tider ha [ 348 ]gjort hans familj älskad och vördad i riket. Några flera år, bättre umgänge och mognare eftertanke, ja kanske ock en försigtig hustru, lära utan stor svårighet sätta allt till rätta hos honom. Blefve jag densamma, så tör jag svärja på, jag skulle reussera: jag skulle så hyfla dig, så hyfla dig, grefve, att du skulle ... hvad då? Jo, älska mig så mycket, som jag fruktar att jag redan finner hos mig böjelse att älska dig. Men jag skulle bygga slott i vädret nu, och det skulle blåsa bort? Pytt, hvad då igen! Jo, trå den Fiken, som derföre skulle sörja sig ihjel, säger jag; och deri skall jag vara far lik, hoppas jag, så länge jag lefver. En ung och vacker flicka, som gufar min kallade mig rätt nunnas,[9] och rik på köpet, sans vanité, måste vara en förbannad toka, om hon inte kan välja sig en man, just som hon vill ha’n.




  1. Scenen är under denna akts tre (eller fyra) första inträden platsen utanför fru Lottas bostad; sedan det inre deraf.
  2. Bälghund = fähund.
  3. Viller = vild, tokig.
  4. Norrmalms tull = nuvarande Norrtull.
  5. Vacker = präktig.
  6. Fnysa och snorka = yttra sin ovilja och sin missaktning.
  7. Kom, kom = nå, nå.
  8. Tillsägelse = förbindelse, löfte.
  9. Nunnas — nyss.