Svenska teatern/Kungliga teatern under Karl Pukes styrelse

←  Del 4

Svenska teatern : några anteckningar 5. Under Karl Johanstiden : 1827-1832 av Nils Personne Grefve Karl Puke

Kungliga teatern under Bernhard von Beskows styrelse  →

Johan Karl Puke. Efter teckning af O. Andersson i Kungl. teaterns porträttsamling.

Grefve Karl PukeDet var icke lätt att finna en passande chef för den kungliga teatern efter en så framstående styresman som Gustaf Lagerbielke. Slutligen hittade man på att den 23 juli utnämna en af de till denna post säkerligen allra olämpligaste nämligen generaladjutanten, förste majoren vid Lifgardet till häst, öfversten i arméen, den trettitvåårige grefve Karl Puke. Han var äldste son till den 1815 aflidne berömde sjöhjälten, generalamiralen och statsrådet grefve Johan Puke. Teaterskvallret visste berätta, att han erhållit direktörsbefattningen genom grefve Brahes bemedling för att sålunda bli betäckt för den förlust han lidit genom en tillsammans med honom för kammarherre von Roxendorff ingången borgensförbindelse, som dessa bägge herrar fått betala. Karl Puke var en litterärt bildad man, mycket teaterintresserad och hade själf uppträdt på hofteatern (se del IV sid. 251). Dessutom var han en utmärkt duglig officer och enligt Crusenstolpes omdöme "en person, som under alla lifvets förhållanden stod som en man bakom sitt ord". Men hans strama hållning och kaserntag blefvo för de ömtåliga artisterna ett alltför häftigt afbrott mot Lagerbielkes ytterst älskvärda umgängessätt, och de kommo snart på spänd fot med honom. I synnerhet bidrog Pukes tillvägagående mot Torsslow att reta stämningen både inom artistvärlden och inom en del af pressen, hvarifrån han alltjämt blef utsatt för ganska hätska anfall.

Under de tre och ett halft år grefve Puke var chef för den kungliga teatern uppsattes därstädes fem nya operor och ett litet sångspel samt inöfvades ånyo en opera och tvenne operetter, dessutom framfördes tre nya baletter och lika många äldre återupptogos. På talscenen gåfvos trettisex nyinstuderade pjäser, af hvilka tjugu uppfördes för första gången och resten tillhörde den forna repertoaren. Bland dem voro tjugunio stycken öfversatta från franskan, men intet enda svenskt original.

Hela spellistan var för öfrigt af en mycket ålderdomlig beskaffenhet. Rydqvist yttrade i en teateröfversikt på nyåret 1829 helt försmädligt, det "man måste göra teaterstyrelsen den rättvisan, att den håller sig tämligen obesmittad af tidens nyhetsbegär, såvida man ej vill antaga, att dessa pjäser äro verkliga nyheter för dem, som äro födda under loppet af detta århundrade". För granskning af de stycken, som uppföras, "hänvisa vi till Stockholmsposten för förra seculum, där de finnas tillbörligen anmälda och recenserade". Och Tegnér skref under riksdagen samma år till sin hustru på Östrabro: "För de små puttorna ber jag, att du ej måtte vara alltför sträng under spektakeltiden. Jag går själf aldrig på spektaklet här i Stockholm, med undantag af plenum och utskott, emedan det är obeskrifligt uselt".

Man talade en gång i ett middagssällskap, kort efter sedan Puke lämnat sin befattning vid teatern, om hans olämplighet för densamma och menade, att det gamla ordspråket "den Gud ger ett ämbete, den ger han också förmågan att sköta det", härvidlag icke hållit streck. En af de närvarande berättade då en anekdot om den namnkunnige Samuel Klingenstierna, Gustaf III:s snillrike informator, känd för sina många kvicka infall. Då prinsen en afton satt i kretsen af sitt lilla hof och roade sig med att utdela höga ämbeten åt de närvarande, yttrade han: "När jag blir kung, skall du bli riksråd, du fältmarskalk, dig tänker jag göra till amiral, o. s. v. Hvad vill du bli?" sade han åt Klingenstierna. "Ack, Ers höghet", svarade denne, "jag är gammal och önskar ingenting mera, men jag har en dräng, en mångårig trotjänare, och ville i underdånighet anhålla, att han måtte få bli Ers höghets morian". "Är han svart då?" frågade prinsen skrattande. "Nej", svarade Klingenstierna, "men han blir väl, bara han får sysslan". Så trodde man äfven, att det skulle gå med Puke, men det lyckades icke — han blef aldrig svart.

Puke afgick från sitt direktörskap vid teatern 1831, blef generalmajor 1843, öfverste och sekundchef för Lifgardet till häst 1846 och afled ogift i Stockholm den 21 december 1847.

*

Kristofer Karsten †Innan teatern hunnit öppna sina portar under det nya spelåret, drabbades den af en stor sorg, ty den 7 augusti 1827 klockan half nio på aftonen afsomnade en af den kungliga scenens främsta prydnader, Kristofer Karsten, träffad af ett slaganfall i sin bostad invid Drottningholm.

I Granskaren för den 10 augusti ägnas den bortgångne sångarkungen följande minnesord: "Den förlust tonkonstens idkare och vänner härstädes gjort genom hofsekreteraren Karstens den 7 dennes timade död är ibland dem, som med skäl kunna kallas oersättliga. En skönare, klarare och starkare karlröst än Karstens har (man kan nästan tryggt våga det uttrycket) Sverige aldrig framalstrat och kanske icke något annat land; och egen i detta fall var han det ännu mer därutinnan, att vid den uppnådda höga åldern af sjuttio år ännu äga kvar nästan hela styrkan, vidden och böjligheten af denna intagande stämma. Hans väl utarbetade metod såsom sångare röjde också, ehuru den måhända erinrade om den äldre skola, där han fick sin bildning, en hög grad af konstfärdighet. Ifrån sin första ungdom fästad vid den lyriska scenen, där man ännu för få år tillbaka med förtjusning hörde honom (vid tillfälle af ett frispektakel den 5 november 1821 i anledning af konung Karl XIII:s staty, som den dagen aftäcktes, hvilket var sista gången då Karsten visade sig offentligen i det Talias tempel, som han 1782 invigde med Atalibas roll i 'Cora och Alonzo', som då gafs för första gången i den nya operasalen), var han därjämte icke allenast i allmänhet en ganska god skådespelare i den högre operagenren, utan jämväl i åtskilliga roller alldeles förträfflig, till och med oupphinnelig. Dessa stora anledningar att beklaga hans frånfälle (det man i anseende till hans starka fysik ännu hade trott långt aflägsnadt) ökas ännu mera vid åtanken af hans i alla tider förda ordentliga lefnad samt den goda och värdiga konduit, som gjorde honom till en aktad medborgare och allmänt afhållen sällskapsman; och länge skola konstens och den goda sällskapstonens vänner med saknad minnas den glada boning, där han jämväl fick sluta sina dagar i en ansedd reträtt och i ett af ingen afundadt lugn, mildt förljufvadt af åtanken på den huldrike konung han därföre hade att tacka." Söndagen den 12 augusti ägde begrafningen rum å Loföns kyrkogård, och Musikaliska akademien har under senare år till den af Karl XIV Johan bekostade minnesvårdens renovering och till underhåll för all framtid af den store sångarens graf anslagit den erforderliga summan.

Elisabet Olin †Ej fullt åtta månader därefter jordades en annan scenisk storhet från den gustavianska tiden, Operans forna primadonna Elisabet Olin, som den 26 mars 1828 vid öfver åttisju års ålder inslumrade i den eviga hvilan. Den 2 april begrofs hon i Tyska kyrkan, i hvars förvar hennes berömde medspelares från dessa sångscenens glansdagar, Karl Stenborgs stoft redan förut blifvit öfverlämnadt.

*

Talscenens repertoar under spelåret 1827—1828Söndagsaftonen den 2 september klockan half sju återupptog den dramatiska scenen sin verksamhet å Stora teatern med Picards gamla femaktskomedi "Marionetterne eller Lyckans ombytlighet och Scribes muntra enaktare "Ett besök på dårhuset". Under de följande veckorna framfördes repriser af "Universalarfvingen", "Bröderna Philibert", "Charlatanerne", "Tyska småstadsboerne", "Brodertvisten", "Sannljugaren", "Numro 777", m. m., där publiken med nöje återsåg sina favoriter Lars Hjortsberg, herr och fru Åbergsson, Charlotte Erikson, Elise Frösslind-Lindström, Sevelin, Berg, herr och fru Almlöf, Torsslow, m. fl. Balettpersonalen fick visa sig i den täcka pantomimen "Kärleken och gracerna" med Sophie Daguin som Venus, den lilla åttaåriga Charlotta Lindmark som Amor, de vackra dansöserna Karolina Brunström, Gustafva Calsenius och Charlotta Alm som de tre gracerna, Erik Wallquist som Apollo och i herdens parti Charles Holm, "herr Carl" såsom han på affischerna kallades. Han var en behaglig och mycket skicklig dansör, som påföljande år afreste till Paris, där han försvann i världsvimlet. Äfven "Hamlet" repriserades i slutet af månaden med Torsslow i titelrollen och Charlotte Erikson som Ofelia. Horatio hade öfvertagits af Almlöf, Polonius af Aman och vålnaden af eleven Vilhelm Svenson.

Den första nyheten för spelåret på den kungliga scenen gafs den 10 september, men befanns vara en för dåtidens stockholmare gammal bekant från föregående århundrade, då den uppfördes ett trettital gånger både på Eriksberg och på Munkbroteatern senast 1794.

Voltaire. Efter Houdons byst i Louvres museum.

Det var femaktsdramen "Skottländskan eller Caffehuset i London", skrifven af Voltaire, ehuru han föregaf, att det var en öfversättning af en viss Jérome Carré från ett engelskt original af Hume. Han ville därigenom försöka maskera sitt anfall på en af sina litterära fiender, den ryktbare kritikern Jean Fréron, som han personifierat i styckets föraktlige parasit, tidningsskrifvaren Frélon. Denne sin hätske motståndare behandlade han för öfrigt ganska illa både i sin satir "Le pauvre diable" och i många giftiga epigram, af hvilka det mest bekanta torde vara följande:

"L'autre jour, au fond d'un vallon,
un serpent mordit Jean Fréron.
Que pensez-vous qu'il arriva?
Ce fut le serpent qui creva!"

Pjäsen är en af författarens obetydligaste scenskapelser, ehuru den för sin tid (1760) hade ett visst värde såsom ett af de första försöken i dramgenren. Under de oroligheter i Skottland, som förorsakades af pretendentens uppträdande därstädes, hade en af hans anhängare, lord Monrose, blifvit genom sin fiende lord Murrays intriger förklarad fågelfri och nödgats öfverge sitt land och sin familj. Tretton år därefter återkommer han okänd till London för att hämnas på sin förföljare genom att döda dennes efterlefvande son. Oförmodadt återfinner han sin dotter Lindane, den enda kvarvarande af hans familj, som i stor fattigdom lefver hos en hederlig kaffehusvärd och till råga på allt älskar hans fiende Murray. Emellertid blir det orsaken till Monroses lycka, ty den unge mannen godtgör sin faders orättvisor, utverkar nåd för Monrose, återinsätter honom i hans forna förhållanden, och pjäsen slutar med en försonings- och förlofningsscen. Monrose återgafs förträffligt af Åbergsson liksom hans dotter af Charlotte Erikson och Murray af Torsslow. Åtskilliga andra personer förekomma i stycket såsom en köpman Freeport, spelad af Lars Hjortsberg, en okonstlad, butter men redlig och välgörande man, som vill hjälpa Lindane ur hennes betryck och själf nästan förälskar sig i henne; den ofvannämnde Frélon, som på ett utmärkt sätt framställdes af Sevelin; och den passionerade, svärmande, excentriska, unga, förnäma och vackra lady Alton, som Lindane utträngt ur lord Murrays hjärta, hvilken roll besynnerligt nog lämnats åt Karolina Bock, som icke alls passade för den. Huset var utsåldt, och publiken mottog det åldriga stycket ganska väl, ehuru det ej kunde ges mer än sex gånger, senast våren 1829. Föreställningen afslutades med en repris af ”Marlboroughs uniform”.

Teaterns nästa ”nyhet” var en annan af många tårar, dygd, heder och kärlek öfverflödande gammal femaktsdram, som man till Gustaf Åbergssons recett den 1 november gräft fram ur arkivets gömmor, Monvels ”Mathilda”, hvilken då icke varit gifven på tjugu år. Innehållet är i korthet, att grefve Orlheim (Åbergsson) lefde i ett lyckligt äktenskap med sin maka och deras dotter Matilda. Hans umgängesvän baron Wollmar skrifver för att hämnas sin försmådda kärlek ett bref, som antyder ett brottsligt förhållande mellan grefvinnan och honom, hvaraf Matilda skulle vara frukten, och låter detta bref, åtföljdt af hennes porträtt, falla i mannens händer. I sitt ursinne förskjuter denne sin maka, som af sorg däröfver snart lägges i grafven, och han vill ej mera se sin dotter, utan upptar i stället sin systerson Fredrik (Lindman) till sin arfvinge. År förflyta. Matilda (Charlotte Erikson) växer upp och får två friare, kusinen och Wollmars son (Almlöf). Matildas far vägrar sitt samtycke till det senare partiet, som i hans ögon skulle vara blodskam. Fredrik, som vunnit hennes hjärta, vågar ej yppa sin böjelse för hennes far, men vägrar mottaga arfvet, som skulle rikta honom på Matildas bekostnad.

Jacques de Monvel. Efter litografi af Lefort.

Wollmar enleverar henne under en resa, men Fredriks mod och rådighet räddar henne, och unge Wollmar förs som fånge till slottet. Där lämnar han grefven ett bref, som han fått af sin far kort före dennes död, men hvilket han hittills undandolt. Brefvet betygar grefvinnans oskuld och hans egen brottslighet. Fredrik och Matilda få hvarandra. Trots allt hvad man kan invända mot stycket, är det onekligen, åtminstone för en naivare publik, sceniskt verkningsfullt och gafs väl, ty just i sådana pjäser lyckades våra dåtida skådespelare bäst. I synnerhet lär Charlotte Erikson ha varit utmärkt i titelrollen.

Till efterpjäs gafs en af stadsmäklaren Åbergsson, en son till recettagaren i hans första gifte, verkställd öfversättning af Kotzebues enaktskomedi på vers "Portraitet". Mormodern vill gifta bort sina barnbarn. Den unge mannen har emellertid förälskat sig i ett porträtt, som han hittat, hvilket föreställer mormodern i hennes unga dagar. Hon låter nu dotterdottern som liknar henne stå bild. Ynglingen tror sig se porträttet förstoradt, gumman tar honom ur hans villfarelse och förenar dem. Det hela är en bagatell, men med en liflig och lätt dialog, späckad med många roligheter. Stycket slog an på publiken och kvarstod länge på repertoaren. Karolina Åbergsson excellerade i mormoderns roll, som hörde till hennes bästa scenskapelser. Äfven Sevelin var lyckad som betjänten. Salongen var utsåld flera dagar i förväg, den kungliga familjen var där, och Åbergsson hyllades hjärtligt af publiken.

På Hjortsbergs recett den 7 februari 1828 annonserades för första gången Andrieux' versifierade treaktskomedi "Den föregifne döde" i en ledigt rimmad öfversättning af Remmer. Vid närmare granskning finner man emellertid, att äfven denna pjäs var en gammal bekant från föregående århundrade, då den under annat namn i en prosaöfversättning af Hjortsberg ett trettital gånger gafs på Arsenalsteatern. Intrigen rör sig kring tvenne ynglingar från landsorten, som ligga i Paris för att studera, men i stället föra ett muntert lif, göra skulder och råka i procentares klor. Då skrifver den ene, sin vän ovetande, ett bref till dennes farbror, berättar för honom att hans brorson dött, att han ombesörjt hans begrafning och skickar räkning på omkostnaderna, bestyrkt af en falsk dödsattest, skrifven af en skälm till betjänt. Farbrodern godtgör icke allenast genast begrafningskostnaderna, utan reser också själf till Paris med sin dotter, den unge herrns fästmö, för att betala hans skulder. Han tar naturligtvis in på det värdshus de bägge ynglingarna bebo, där förhållandet snart upptäckes, och stycket slutar som alla andra komedier med giftermål. För att fylla ut den magra händelsen äro ett par muntrande episoder inflätade, betjäntens frieri till värdshusvärdinnan och farbroderns bemödande att förmå ett par fullfjädrade procentare att nöja sig med halfva beloppet, hvilket omsider lyckas, då den döde visar sig, och de betagas af fasa för himlens vrede. Det roliga stycket gafs med en utmärkt ensemble, som man förstår, då Åbergsson spelade farbrodern, Charlotte Erikson hans dotter, Almlöf och Torsslow de bägge unga männen. Hjortsberg betjänten och Karolina Åbergsson värdinnan. Af de två procentarna hade Sevelin och Deland åstadkommit ett par högst dråpliga figurer. Efteråt gafs Dalayracs förtjusande enaktsoperett "En timmas äktenskap" med Hjortsberg, Lindström, Sällström, Sofia Sevelin och Henriette Widerberg i respektive roller, och till sist baletten "Les marchandes de modes". Huset var fullt, men egendomligt nog blef recettagaren ej mottagen så varmt och så allmänt som hans stora talang förtjänade. Man kunde ej förklara orsaken, säger en berättare. Det föll sig bara så — liksom med väderleken — ibland varmt, ibland kallt.

Etienne Jouy. Efter Biogr. nouv. des Contemp. Paris 1823.

Ändtligen den 18 februari efter nära ett halft års arbete syntes omsider det första verkligt nya programmet på affischen, "Sulla", tragedi på vers i fem akter af de Jouy i öfversättning af Magnus af Pontin. Jouy var pseudonym för Joseph Etienne, född 1764 i byn Jouy nära Versailles. Han var först militär och tjänstgjorde i Guyana och Ostindien, där han upplefde många sällsamma och farliga äfventyr, samt deltog äfven i revolutionskrigen, men lämnade krigstjänsten 1797, ägnade sig uteslutande åt litteraturen och invaldes 1815 i Franska akademien. Jouy författade en mängd operatexter, sorgespel, lustspel och sedeskildringar, för hvilka han vann sin samtids beundran. Förträffliga äro hans libretter till "Vestalen" och "Ferdinand Cortez". Åt Rossini skref han texterna till "Moses" och "Wilhelm Tell". Hans samlade arbeten fylla tjugusju band. Af hans tragedier är i Sverige endast "Sulla" uppförd. På Théâtre français vann den under sexti tätt på hvarandra följande representationer ett kolossalt bifall, beroende på att författaren vid teckningen af den romerske diktatorn tydligen haft för ögonen den då nyss fallne franske världshärskaren, och att Talma i titelrollen på ett förvånande sätt förstod att härma Napoleons hela hållning och sätt att vara. Hos oss kunde däremot pjäsen icke väcka något lifligare intresse, ehuru man beundrade vissa förtjänstfulla ställen såsom de asiatiska konungarnas och sändebudens audiens, den vackra scenen med Sullas son, som för att rädda sin landsförviste vän döljer honom i sin faders palats, hvars lif denne vän skulle taga, den gripande målningen af tyrannens sömn, då denne, som hindrade Rom att sofva, själf plågas af skräckfyllda drömmar, och slutligen den stora teatereffekten med hans afsägelse af diktaturen, som ovillkorligen gör ett öfverraskande intryck. Almlöf vann som Sulla mycket erkännande och ansågs bäst fylla sin roll. Faustus, Sullas son, spelades af Torsslow; hans vän Claudius af Lindman; dennes maka, den ädla och dygdiga Valeria, af Sara Strömstedt; och den ryktbare skådespelaren Roscius, diktatorns gunstling, af Åbergsson. Sista aktens verkan förhöjdes af den vackra till operan "Titus" målade dekorationen, som föreställde Kapitolium.

Jag har redan förut (se del III sid. 182) omtalat Karl XIV Johans närmare kännedom af detta skådespel och hans intresse för Almlöfs riktiga tolkning af den svåra titelrollen.

Nils Almlöf såsom Sulla. Efter samtida teckning.

Konungens slutliga tillfredsställelse med hans talangfulla framställning hade till följd att genom ett kungligt bref af den 30 juni 1828 Almlöf tilldelades "med afseende å den utmärkta talang han såsom skådespelare ådagalagt" af statsmedel ett reseunderstöd af femtonhundra riksdaler, hvilket jämte ett särskilt bidrag af konungen satte honom i tillfälle att under sommaren 1829 uppehålla sig i Paris för sceniska studier, hvarom mera längre fram.

Sista aftonen i februari 1828, som det året räknade tjugunio dagar, hade Elise Lindström sin recett för fullsatt salong. Hufvudpjäsen utgjordes af det ända från 1700-talet kända sångspelet "Fiskaren" med musik af Bruni, där herr och fru Lindström spelade Torbern och Klara, Fredrik Kinmansson Ragwald, Charlotte Erikson Erik, Lindman Ivar och Almlöf Gellina (se del II, sid. 93). Till förpjäs gafs för första gången en liten enaktskomedi af Scribe, "Fredrik och Christine", där titelrollerna utfördes af Elise Lindström och Cederberg samt den ädelmodige dragonen af Lindman. Puke hade själf öfversatt detta stycke liksom en annan enaktare, som gifvits strax på nyåret, "Maskeradintrigen" af baronessan de Bawr, förut gift med den namnkunnige grefve de Saint-Simon. Den sistnämnda pjäsen, hvari rollerna utfördes af Almlöf, Torsslow, Sara Strömstedt och Charlotte Erikson, hade på originalspråket redan 1820 spelats på hofteatern (se del IV, sid. 80).

Edouard Mazères glada komedi i tre akter "Den unga gifta mannen" gafs för första gången den 11 mars med Torsslow i titelrollen, Karolina Bock som hans hustru och Lars Hjortsberg i Duperriers roll. Stycket, som på ett lustigt sätt skildrar missförhållandet mellan tvenne makars ålder, lynnen och vanor, slog an och gick under årens lopp tjugufem gånger. Det blef däremot icke fallet med reprisen af Voltaires strängt klassiska tragedi "Merope", som efter tolf års hvila försöktes på Sara Strömstedts recett i april. Hon spelade själf Kresfontes' änka, Torsslow hennes son, Almlöf tyrannen och Fredrik Kinmansson den gamle Narbas, men det åldriga stycket gjorde numera ingen effekt och gick endast ett par gånger.

Salvator. Samtida kostymbild från Porte St Martin-teatern i Paris.

Så mycket mera jublade den dåtida publiken åt spelårets sista nyhet, Mélesvilles och Scribes hiskliga melodram från Porte Saint-Martin-teatern "De osynlige bröderna", som för första gången gafs den 20 maj. Det var för den stora hopen en riktig läckerbit, fylld af banditer, mord och röfverier, strider, skott och dolkstygn, eldsvådor och kärlek, behörigen sammanblandadt och kryddadt med en mängd småroligheter. Vederbörande, som nogsamt kände publikens smak hade med mycken omsorg iscensatt stycket och försett det med en ny, vacker kyrkointeriör i andra akten. Innehållet är i korthet, att den unge grefve Léonce, hvilken är upptagen i hertigens af Alberti hus, af vissa skäl gjort sig till anförare för de osynliga brödernas röfvarband på Sicilien och under namnet Salvator blifvit en skräck för hela landet. Emellertid blir han kär i hertigen-guvernörens brorsdotter Camilla och ämnar öfverge sitt nesliga handtverk, då hans kärlek besvaras och af hertigen gillas. Men just då han skall förenas med henne, återfordras han af sina forna kamrater och måste hjälpa dem att fly från Sicilien. Planen misslyckas, bandet skingras, stupar eller tillfångatages, och själf undkommer han genom en slump. Utan Salvators vetskap bortröfvas Camilla af bandet för att tjäna som underpant för dess säkerhet mot hertigens anfall. Hon blir vansinnig, då hon af ett blodigt skärp gissar, att Léonce blifvit dödad af banditerna. För att befria sina kamrater intränger Salvator i citadellet, som han låter antända, men tillfångatages jämte de andra. Hans närmaste man, Mordac, stöter nu enligt sitt afgifna löfte sin dolk i hans bröst för att frälsa honom undan afrättningens nesa. Då det flor, hvarmed han betäckt sitt ansikte ryckes bort, tror man sig igenkänna grefve Léonce, och vid detta namn vaknar Camilla ur sin själsdvala, men då hon vill kasta sig i hans armar, säger han: "Nej, det är Salvator!" och därmed slutar härligheten. Almlöf återgaf Léonce med vanlig kraft, och Charlotte Erikson förlänade Camilla allt det intagande, fina och graciösa hon ägde i sitt eget väsen, och hennes klädsel var som vanligt ytterst smakfull. Åskådarna voro öfverförtjusta, och deras belåtenhet gaf sig luft i långa, skallande handklappningar, sedan ridån fallit.

Operans repertoar under spelåret 1827—1828Den lyriska scenen började sina representationer den 9 september, då "Jessonda" uppfördes med Sofia Sevelin, Elise och Karl Lindström, Sällström och Preumayr. Några nyheter uppsattes ej under grefve Pukes första år, endast ett par gamla enaktsoperetter nyinstuderades jämte Paërs opera "Sargines", som återupptogs på Sofia Sevelins recett den 8 januari 1828. Huset var fullt, och den kungliga familjen där. Fru Sevelin sjöng Sofias parti, utförde med stor färdighet de svåra passagerna och inropades efter styckets slut. Lindström, som förut sjungit titelrollen (se del II, sid. 161) hade nu lämnat den till Sällström, hvilken tyvärr den aftonen ej tycktes fullt disponerad. Själf sjöng han Montignys parti. Fredrik Kinmansson var konung Filip August, Fahlgren trädgårdsmästaren och Elise Lindström Isabella. Preumayr som den äldre Sargines och Karolina Bock som Isidor voro de enda, hvilka innehade sina forna roller. För öfrigt utfylldes spellistan af "Barberaren", "Slottet Montenero", "Hvita frun", "Fanchon", "Vestalen", "Vattendragaren", "Richard Lejonhjerta", "Figaros bröllop", "Enleveringen ur seraljen", "Don Juan", "Lilla slafvinnan", "Oedip i Athen", "Min tante Aurore", "Califen i Bagdad", "Friskytten", "Preciosa", "Nunnorna", "Schweiziska familjen", "Ferdinand Cortez", "Turken i Italien", "Romeo och Juliette", "Cendrillon" samt några enaktsoperetter.

Ett par debuter under året kunna antecknas, ehuru de ej medförde någon större konstnärlig vinst för teatern. På sångscenen framträdde mamsell Sofia Milén den 25 november såsom Eriphile i operan "Oedip i Athen". Hon kvarstod sedan som elev till 1830, då hon under ett par år blef anställd vid Djurgårdsteatern, återvände därpå till kungliga scenen, där hon fick tillfälle att vid Henriette Widerbergs inträffade opasslighet ersätta henne i "Califen i Bagdad" samt sjöng bland annat Papagena och Karl Felsheim, men afgick 1836. Den andra debuten ägde rum å talscenen den 19 oktober, då en förutvarande figurantska Gustafva Lindman tilläts utföra Lucies roll i "Sannljugaren". Hon var en i hufvudstaden mycket känd dam på grund af sina allbekanta lätta seder, och hennes framträdande i komedien mottogs med hvisslingar från parterren. Direktionen måtte emellertid icke fäst något af seende därvid, och själf tycktes hon varit alldeles oberörd af den inträffade skandalen, ty den 29 oktober gjorde hon om debuten med gladt mod. En tidningsinsändare ogillar visserligen på det högsta sådana opinionsyttringar, men godkänner därför icke direktionens mindre lyckliga efterlåtenhet. "Det vore önskligt — skrifver han — att, då unga sujetter framträda på scenen, deras renommé ej vore så beskaffadt, att förmän och kamrater måste på deras bekostnad rodna". Tidningen anmärker härtill, att direktionen i så fall torde komma i stor förlägenhet, om den skulle vara nödsakad granska deras dygd och sedlighet. Mamsell Lindman blef efter sina debuter antagen till elev och fick 1831 aktriskontrakt, som hon behöll till 1842, då hon öfvergick till Nya teatern, men återinträdde efter två år vid den kungliga scenen, där hon förblef till 1846. Hon användes rätt mycket i mindre roller, men fick ibland framträda äfven i större uppgifter, till exempel Elmire i "Tartuffe".

Några tilldragelser inom teatervärlden åstadkommo för öfrigt under detta spelår af olika anledning rätt mycken uppståndelse inom hufvudstaden nämligen Angelica Catalanis ankomst till Sverige, Johanna von Schoultz' första framträdande inför offentligheten, teaterskandalen i Kristiania föreningsdagen den 4 november och icke minst det så kallade "Torsslowska bråket".

*

Angelica CatalaniI midten af september inträffade det märkliga, att den världsberömda sångerskan Catalani förirrade sig hit upp till norden och gaf ett par konserter i Ladugårdslands kyrka, hvarefter hon under de följande månaderna äfven uppträdde några gånger på Kungliga operan.

Angelica Catalani, en af de berömdaste och utmärktaste sångerskor konsthistorien känner, föddes i Kyrkostaten 10 maj 1780 och uppfostrades i klostret Santa Lucia utanför Rom. Där utvecklade hon en så utomordentlig sångförmåga, att man när och fjärran betraktade henne såsom ett underbarn. Vid de stora högtidsfesternas mässor strömmade folk till i sådan myckenhet att oordningar uppstodo, och myndigheterna måste slutligen blanda sig i saken och utfärda förbud mot att låta flickan sjunga. Femton år gammal debuterade hon i Venedig och väckte en oerhörd entusiasm. Teatrarna stredo om att få äga henne, särskilda operor komponerades för hennes räkning, och hela Italien genljöd af hennes beröm. 1801 erhöll hon ett lysande anbud från Lissabon, där hon kvarstannade i fem år och gifte sig med en fransk kapten, Valabrègue, anställd vid legationen därstädes. Därefter företog hon konstresor till Madrid, Paris och London, där hon stannade till 1814 mot ett årligt gage af nittisextusen francs och förtjänade oerhörda summor under sina rundfärder i provinsen. Hon stod då på höjden af sitt rykte och sin konstnärliga utveckling och var fullkomligt afgudad af publiken. Af Ludvig XVIII anförtroddes hon under några år ledningen af den Italienska operan i Paris med ett årligt anslag af etthundrasextitusen francs, men företaget bar sig icke, och hon begaf sig 1818 ånyo ut på konstresor genom hela Europa, hvilka artade sig till ett formligt triumftåg. I Berlin överlämnade man till henne Akademiens stora guldmedalj, och i Wien, där reduttsalen, som rymde tretusen personer, hvarje konsert var fylld till sista plats, lät staden slå en särskild medalj till hennes ära.

Catalani var en högst ovanlig företeelse. Hennes röst var en af de mest omfångsrika, klangfulla och böjliga sopraner, som någonsin funnits. Den gick upp ända till trestrukna f. I synnerhet lära hennes drill och hennes kromatiska skala ha varit beundransvärda. Hon var den första, som sjöng den berömde franske violinvirtuosen Pierre Rodes variationer, och ingen har sedan dess gjort det såsom hon, efter hvad kompetenta konstdomare försäkrat. Det uttryck hon förstod att lägga i sin sång ansågs oefterhärmligt.

Angelica Catalani. Efter oljemålning af Ph. von Stubenrauch.

Erik Gustaf Geijer skref till sin faster efter att ha hört Catalani i London 1810: "I Catalanis sång har jag hört prof på människoröstens fullkomlighet, som vida öfverträffar all min föreställning. Hennes röst förenar i högsta grad styrka, vidd och behag. Hennes konst är fullkomnad. Snabbheten och säkerheten af hennes lopp öfverträffas af intet instrument. Jag har hört henne i hopp af två oktavers sträckning slå an toner med den största säkerhet och klarhet och i hastig rörelse löpa kromatiska skalan upp och ned utan minsta skymt af falsk ton. Alla mekaniska svårigheter äro öfvervunna, att man ej märker dem. Man glömmer den mest förvånande konst för känslan, som talar igenom den. Öfvervunnen svårighet är en förtjänst, som Catalani är för förträfflig att berömmas för. Det är anden och lifvet i hennes exekution, som är det förträffliga. Det är ej exekution. Det hon exekverar tycks hon komponera, så fullt hennes egendom blir det, och med en så lefvande originalitet öfverlämnar hon det åt åhörarna. Så uttryckte jag mig ögonblicket efter sedan jag själf första gången varit hennes åhörare, och jag finner intet skäl att ta tillbaka mina ord. Jag har sedermera studerat henne i olika karaktärer såväl i komiska operan som i den allvarsamma: hennes talang tycks vara universell. Hennes aktion och figur äro fulla af uttryck — på nära håll förlorar hennes utseende något, men hennes röst är äfven i tal ovanligt vacker."

I Stockholm gaf hon sin första konsert den 15 september. På grund af sin skönhet och sitt eldiga temperament tycktes konstnärinnan, trots sina fyrtiåtta år, på sin höjd nått trettitalet, och ehuru hennes röst helt naturligt ej ägde kvar ungdomens hela bedårande behag, väckte den dock genom hennes underbara sångkonst en utomordentlig hänförelse. Den andra konserten den 27 september var besökt af tvåtusenfemhundra personer, och hela den kungliga familjen var där. Tidningarna flödade af loford. "I sanning", säger Argus, "aldrig har jämförelsen med serafsröster ägt en skönare verklighet, aldrig någon konstnär sannare rättvisat sitt namn än Angelica Catalani". En annan bedömare yttrar: "Hennes röst är nästan öfvernaturlig, ty den kolossala styrka, den utomordentliga klangfullhet, uthållighet och mjukhet, som utmärka hennes organ, äro så oväntade, så oföreställbara, att man verkligen är frestad tro sig höra någonting från en annan värld än den vanliga". Dessutom hyllades hon i pressen med både franska och italienska verser. När hon så den 3 november, sin vana trogen, gaf ytterligare en kyrkokonsert till förmån för stadens fattiga, blefvo endast sjuhundra biljetter sålda. Man kunde ej utleta orsaken härtill, såvida icke den samma afton inträffade månförmörkelsen bar skulden till denna annars oförklarliga händelse.

Den 16 och 25 oktober samt den 13 november uppträdde hon på Operan. Priserna voro nära tredubblade, på amfiteatern, första raden och andra radens fond kostade biljetten fyra riksdaler banko, och de trenne konserterna inbringade omkring tolftusen riksdaler, en för våra dåtida förhållanden mycket stor recett, af hvilken teaterkassan fick behålla tredjedelen. Puke hade låtit å teaterkansliet försälja de flesta biljetterna i förväg, så att, då biljettkontoret öppnades, fanns endast ett fåtal att tillgå. De lurade spekulanterna uppstämde ett gräsligt oljud i förstugan och öfveröste teaterchefen in contumaciam med de gröfsta okvädinsord. Husen voro emellertid utsålda, sista gången till och med flera dagar i förväg och publiken i extas. Programmet vid de tre föreställningarna utfylldes af en enaktspjäs och ett balettdivertissemang. Själf sjöng "den gudomliga", som Marianne Ehrenström kallar henne, arior ur Rossinis "Sjöfröken", Portogallos "Semiramis", Zingarellis "Klytemnestra", Mozarts "Titus", där Crusell ackompanjerade henne på obligatklarinett, variationer på arior af Paisiello, Paër m. fl. samt en spansk bolero af Sarmiento. Konungafamiljen åhörde alla hennes konserter, och den 13 november sjöng hon till afsked "God save the king", där hon som en artighet mot den gamle kungen utbytte namnet George mot Charles.

Under sin vistelse i Stockholm hade Catalani fått höra, att då ännu fanns i lifvet den från Gustaf III:s dagar berömda operasångerskan Elisabet Olin, och yttrade sin önskan att få träffa henne. Så skedde, och på Catalanis begäran sjöng Elisabet Olin utan tvekan för henne en av sina glansarior. Catalani lär ha häpnat öfver att hos en nära åttisjuårig gumma finna kvar så mycket af röst, utseende och hållning, inbjöd henne i de mest smickrande ordalag till dejeuner och ställde två biljetter till hennes förfogande vid alla sina konserter i Stockholm.

Den kungliga familjen visade madame Catalani mycken artighet. På drottningens födelsedag den 8 november inbjöds hon till en storartad fest på Stockholms slott. Värdskapet utöfvades vid detta tillfälle af kronprins Oskar, och festen beskrifves af en deltagare sålunda: "Denna fest var i alla afseenden lysande, smakfull och angenäm. Allt, i stort som smått, vittnade, att den höge värden omfattade tillfället att ägna en gärd af hyllning åt dagens föremål, drottningen, på samma gång som han förunnade ett vedermäle af sällspord uppmärksamhet åt tidpunktens namnkunnigaste talang. Festen började med konsert. Catalani, som där lät höra sig, beledsagades genom raderna af rum och gäster af chefen för tronföljarparets hof, baron Adelswärd. Samma hänryckning hon väckt vid sina konserter i Ladugårdslandskyrkan och på teatern följde henne nu i kungaborgen. På konserten följde bal. Äfven till danssalen fördes Catalani vid baron Adelswärds arm, där den mest smickrande öfverraskning väntade henne. "La biondina in gondoletta" ^Anm var ett tema med variationer, med hvars afsjungande på Operan hon gjort furor, och som i åratal efter hennes afresa med hågkomstens tjusningskraft upprepades och gnolades vid alla pianon af alla musikälskande. Så snart ceremonidansen var förbi, med hvilken balen öppnades af drottningen och tronföljarparet, spelades en vals, sammansatt af kronprinsen själf på "La biondinas" välkända melodier. Öfverraskningen var lika allmän och liflig som angenäm. Hvad intryck denna smickrande hyllning gjorde och måste göra på madame Catalani är lätt att föreställa sig, men omöjligt att beskrifva. Madame Catalani var bankettens drottning så fullständigt, att hon blef lika bemärkt och nästan lika firad som den verkliga. Hennes höga rang inom konstens område, hennes vandel och umgänge från längre tider tillbaka i den högsta sfären och numera jämväl hennes af åren skyddade rykte, hvilket icke ens förtalet dristat bjuda till att hviskningsvis klandra, gjorde hyllningen berättigad".

Från Sverige afreste Catalani till Berlin och uppträdde sista gången offentligt i Hannover 31 maj 1828. Med man och barn begaf hon sig därifrån till Paris och sedan till Italien. Omkring 1830 bosatte hon sig utanför Florens i en härligt belägen villa, som hon inköpt, och där hon för sitt nöje gratis gaf undervisning i sång åt unga röstbegåfvade flickor. Kommerserådet Wijk från Göteborg och hans fru gjorde 1833 ett besök hemma hos den ryktbara sångerskan. "Hon är oändligt artig och förekommande mot alla svenskar — skref fru Wijk — samt ser dem gärna; förgudar vårt land, där hon sade sig gärna vilja bosätta sig, om hon kunde. Hon är enkel och anspråkslös i sitt sätt att vara samt mycket rättfram". Den 12 juni 1849 föll Catalani ett offer för koleran i Paris, där hon under några dagar uppehållit sig.

En liten erinran om den stora konstnärinnan lefver ännu kvar hos oss i de efter henne uppkallade smakliga Catalanibröden, om de ock nu under världskriget tillfälligtvis försvunnit ur handeln.

*

Johanna von SchoultzDen 3 maj 1828, årsdagen af hertigens af Skåne födelse, gafs en stor konsert i Ladugårdslandskyrkan, besökt af drottningen och kronprinsparet samt för öfrigt omkring tretusen personer. Den var anordnad åt den unga sångerskan Johanna von Schoultz för att skaffa henne medel att vidare utbilda sin sällsynt vackra, silfverklingande och ljufva stämma af stort omfång och af en ovanlig smidighet. Konserten inleddes med en kantat, särskildt för tillfället komponerad af den begåfvade tyske pianisten Karl Schwencke, som vistades mycket i Stockholm, "hvarmed konsertgifverskan tolkade publikens gemensamma känsla i det offer hon åt det älskade föremålet frambar af sin talangs första blommor", som det så vackert heter i ett referat. Hon sjöng vidare en bravuraria af Puccitta, där hon briljerade i kadensen, och "La biondina in gondoletta", som dock låg bättre för Catalanis röst. Programmet utfylldes genom uvertyrer af Gluck och Spohr, Brendlers varationer för tre fagotter, och en förträfflig kör af femti herrar från Harmoniska sällskapet, hvilka på det mest fulländade sätt sjöngo ett nummer ur "Trollflöjten" samt delar af Haslingers mässa.

Johanna von Schoultz. Efter samtida litografi.

Konsertgifverskan var född i Stockholm den 6 mars 1813 och dotter till landshöfdingen i Vasa von Schoultz och hans maka Johanna Gripenberg. Hennes underbart välljudande och intagande röst hade utbildats af förste sångmästaren vid Operan Karl Magnus Crælius med så mycken framgång att hon vid femton års ålder kunde uppträda offentligt och ge konserter, denna första i Ladugårdslandskyrkan på våren och den andra på hösten i Katarina kyrka. Hon fick därigenom medel till en studieresa utomlands, hvarunder hon njöt undervisning af Siboni i Köpenhamn och sedan af Romani och Velluti i Italien. 1829 gaf hon flera konserter i Göteborg och Kristiania. I Stockholm lät hon återigen höra sig 1830 och 1831, hvilket år hon kallades till ledamot af Musikaliska akademien, ty hon var redan då en konstnärinna af första ordningen. Våren 1833 erhöll hon engagemang i Genua för att sjunga på den därvarande Nya operan under karnevalen mot ett arfvode af sextontusen francs, och på hösten samma år debuterade hon på Italienska operan i Paris såsom Anna Bolena vid sidan af Giulia Grisi och rönte det mest entusiastiska mottagande. Hon skördade därefter nya lagrar på flera af de italienska teatrarna såsom la Scala i Milano och San Carlo i Neapel. Sverige besökte hon ånyo 1839 och 1840 och gaf då konserter både på Kungliga teatern och i Ladugårdslands kyrka. 1842 gifte hon sig med landtmätaren Felix Brand i Tavastehus, där hon bosatte sig, och sjöng sedermera endast i privata kretsar i Petersburg och Finland. I Karlskrona uppträdde hon dock på en konsert för välgörande ändamål i september 1850. Hennes omfångsrika, starka röst försvagades under hennes sista lefnadsår af ett bröstlidande, och hon afled i Helsingfors obemärkt och glömd den 28 februari 1863.

*

J. P. Strömberg och teaterskandalen i Kristiania 4 nov. 1827I fjärde delen af detta arbete har jag med några ord omtalat upprättandet af den första offentliga skådebanan i Kristiania 1827 af svensken Strömberg. Då denne icke blott genom omständigheterna fått sitt namn inflätadt i unionsgrälens tidigaste historia, utan äfven spelat en icke obetydlig roll i den svenska landsortsteaterns krönika, vill jag här något utförligare omtala hans öden.

J. P. Strömberg. Efter oljemålning.

Johan Peter Strömberg föddes 1773 och var son till en förmögen tobaksfabrikör i Stockholm, gift med en dotter till den af Bellman besjungne perukmakaren Bourschell.^Anm I början af 1790-talet ingick han vid Seuerling-Lewenhagens teatertrupp, anställdes 1797 vid Hofflundska sällskapet, där han gifte sig med skådespelerskan och dansösen Maria Ehrnström, och 1799 voro båda engagerade hos Lindqvist i Göteborg. I september 1800 upprättade Strömberg en teater i Nyköping, som ägde bestånd i två år, någonting särdeles ovanligt den tiden. Bland personalen kunna vi lägga märke till fru Maria Rydberg, sedermera anställd vid Kungliga teatern och gift med balettmästaren Louis Deland; mamsell Charlotta Sandberg, gift med teaterdirektören Vilhelm Djurström; samt mamsell Sofia Mosette, gift med teaterdirektören Karl Lönnbom och en af landsortsscenens främsta skådespelerskor. Herrskapet Strömberg kom sedan till Norge, där de bägge gåfvo undervisning i dans, och där han fick privilegium att upprätta en teater i Kristiania och "dertil inddrage sædelige Mennesker af de Indfödte samt med disse give Pantomimer, Operets og saadanne Skuespil i Landets Sprog, der forene Moralitet med Smag og Interesse". Emellertid begagnade han sig icke denna gång af sitt privilegium, utan begaf sig till Göteborg, där han ägnade sig åt sin fars yrke. Men i augusti 1813 lockade honom åter scenen, och han öfvertog som verkställande direktör i ett bolag den gamla teatern vid Sillgatan. Bland personalen finna vi Inga Åberg och den unga Henriette Widerberg. Det var då Strömberg gjorde sig känd äfven som dramatisk författare. Efter fälttåget mot Norge återkom Karl Johan till Göteborg den 16 september, och den 19 gafs å teatern en festrepresentation med en af direktören sammanskrifven prolog, som slutade med ett tal för konungen och drottningen, kronprinsen och arffursten. Därefter uppfördes ett likaledes af Strömberg författadt divertissemang med sång, kalladt "Högtiden eller Svenska lägret vid Leipzig" och slutligen gafs "Amelie och Montrose". Freden med Norge firades den 28 januari 1815, då en af Strömberg hopskaldad prolog, "Föreningen eller Fredsfesten", sju scener på prosa med sång, spelades före "Helmfelt". Teatern föreställer en fjälldal, genom hvilken en gränså flyter mellan Sverige och Norge. Från ena sidan komma norska bönder med sina familjer. Det är söndag, och samtliga äro högtidsklädda. En bonde tackar försynen för fredens välsignelser, och en annan utbringar ett lefve för Karl XIII, hvarefter den förste utropar: "Og den eiegode, vor ven, vor beskytter, vor velgiörer, prinds Karl Johan, han leve!", och så hurras det på nytt. Från svenska sidan inträda nu bondfolk för att höra, hvad som står på. Man svarar, att fred blifvit sluten. "Fred har det alltid varit här", genmäler en svensk. "Ret Nabo!" svarar norrmannen, "Fred har alletider værdt imellem os, skiöndt vores Övrighed har tænkt at stifte Ufred og före os bag Lyset – – nu, Gud skee Tak! det er förbi, vi ere frie og lykkelige, vi ere blevne svenske". Man kommer nu öfverens om att återställa bron öfver ån, hvilken förstörts, och midt på den mötas grannfolken och omfamna hvarandra. Nu inträder en norsk präst och manar sina landsmän att gå hem och genom läsning i bibeln göra penitens "for hele Ugens slemme Synderegister". Man svarar, att man firar Sveriges och Norges förening och vill, att prästen skall i kyrkan bedja för kungen och kronprinsen. Därtill är prästen likvisst alldeles icke hågad, utan urskuldar sig med att han ännu icke fått något formulär för den saken och går sin väg. Bönderna förklara, att härtill behöfs intet formulär, och så ber man för Karl XIII, för Karl Johan och för prins Oskar, alla tre bönerna åtföljda af trefaldiga hurrarop. Därefter tåga allesammans till den svenska herrgården, där godsägaren håller tal, som afslutas med kören:

"Här uti fredens lycksaliga famn
Karl! dina söner prisa ditt namn.
Sjungen i kor:
Mäktig och stor,
nådig och mild
är du, o konung! gudarnes bild!"

Nu skenar författarens fantasi riktigt öfver skaklarna, och han låter trenne sköldmör uppträda, Svea, Nora och Skandinavia. Nora kväder:

"Sjung, Svea! sjung ett klarnadt hopp!
Dig villigt Nora räcker handen
från Tules isgrå silfvertopp
att åter knyta vänskapsbanden!
Och fast som fjällarnas granit
vår vänskap utan svek skall vara,
ty samdräkt, enighet och flit
till systrar skall oss sammanpara."

Och Svea svarar:

"Min själ för dig var ständigt varm,
mitt hjärta ofta för dig blödde.
Kom, Nora! till din Sveas barm,
den aldrig hat och tvedräkt födde.
Så länge än ett trofast ord
från jorden icke bannlyst blifvit,
skall hjälten, som har frälst vår nord,
det handslag trygga, som vi gifvit."

Skandinavia bekräftar detta, hvarefter prologen afslutas med en polska jämte kör. Göteborgsposten försäkrar oss, att "föreställningen var briljant, och aktionen exekverades väl. Huset var talrikt besökt, och alla gingo hem glada öfver hvad de sett och hört hade". Teaterbolagets affärer gingo emellertid dåligt, och i april 1815 gjorde Strömberg cession, hvarefter han återgick till näringarna. Han kunde dock ej betvinga sin okufliga lust att beträda scenen, och spelåret 1820–1821 finna vi honom åter i spetsen för ett litet sällskap på Sillgatsteatern. Därefter försökte han ånyo sin lycka i Norge, och sedan han fått sitt förra privilegium förnyadt, öppnade han den 30 januari 1827 i själfva hufvudstaden en ny teater, som han i egen person låtit uppföra. Den låg vid öfre ändan af Theatergaden, men var dåligt byggd och mycket tarflig både till det yttre och inre, ehuru den rymde omkring sexhundra åskådare.

Den 4 november tänkte Strömberg slå ett stort slag och annonserade å "Nationaltheatret" till föreningsdagens firande uppförandet af sin gamla för Göteborg skrifna "Fredsfest", som han sedermera gifvit äfven i Fredrikshald. Olyckligtvis hade i Kristiania det ryktet spridts, att pjäsen blifvit uthvisslad i Göteborg, och att stycket var ett gräsligt sammelsurium. Man blef ursinnig öfver, att denne svensk, som var om möjligt sämre författare än aktör, vågade i landets hufvudstad uppföra en sådan uselhet, och några hetlefrade ynglingar beslöto att följa exemplet från Göteborg. De gjorde däraf ingen hemlighet. Strömberg fick anonyma bref med varningar.

Strömbergs teater i Kristiania. Efter gammal norsk teckning.

Hvad som tillämnades dunstade ut, och polismästaren befallde den 3 november direktören att lämna honom pjäsen till genomseende. Den höge ämbetsmannen fann stycket skäligen enkelt, galenskapen med de tre på fri hand uppkonstruerade sköldmörna hjälpte icke upp eländet, men i synnerhet stöttes han tillbaka af den norska rotvälskan. Strömberg måste lofva honom att till förekommande af alla obehagligheter i stället för den annonserade föreningspjäsen ge ett annat stycke. Men sedan Strömberg tagit sig en funderare på saken, uppreste sig hans författarfåfänga mot ett så snöpligt aflifvande af hans vittra opus, och i hopp att allt skulle aflöpa lyckligt, om han tog bort de värsta vidunderligheterna, omarbetade han på ett par timmar hela stycket. De uppträdande fingo tala samma språk, och den nyuppfunna sköldmön Skandinavia ströks helt enkelt, hvarpå pjäsen ånyo annonserades. Men direktörens förbättringar tjänade till intet. Så länge talet rörde enbart Norge, höllo åskådarna sig stilla, men så snart brödrabandet vidrördes, läto hvisselpiporna höra sig, och slutligen blefvo dessa så gälla, stampningarna och skriken så våldsamma, att prologen flera gånger måste afbrytas. Några försökte öfverrösta oljudet med handklappningar, och på detta sätt omväxlade hvisselpipor och bifallstecken hela pjäsen igenom, endast slutrepliken: "Lefve konungen och brödrariket!" hälsades af en enhällig applåd. Denna skandalösa teaterföreställning hade emellertid till följd, att grefve Sandels, den mest omtyckte svenske ståthållare Norge haft, måste lämna sin post, emedan han uraktlåtit att inrapportera uppträdet till konungen, som inbillade sig, att man demonstrerat mot själfva föreningen, hvilket en tillsatt undersökningskommission sedermera fann icke vara ådagalagdt.

Stämningen i Stockholm var mäkta upprörd. Tidningarna innehöllo hetsiga artiklar. Dagligt Allehanda skref: "Hvad som i andra bildade konstitutionella stater alltid respekteras var just det, som mest och utan all anständighet misshandlades". Stockholmstidningen talar hotfulla ord: "Vi kunna vara förvissade, att han, som nu innehar de store Gustafvernas och Karlarnas lysande tron, ej lämnar någon förolämpning emot sig eller sitt folk ohämnad – och han skall blifva understödd". Äfven i den ministerielle Argus ondgöres man öfver skandalen: "Med obeskriflig förvåning har man här inhämtat underrättelserna från Norge rörande det uppträde, som nyligen ägt rum i detta rikes hufvudstad. Man hade väl sett flera af nationalrepresentationens beslut under dess sista sammanträde bära vittne om ständigt växande anspråk; man hade förutsett, att detta förhållande ej skulle blifva utan inflytande på den oförståndigare delen af folket; men en smula sansning, en rest af vördnad för det högsta i samhället trodde man sig dock berättigad att vänta. Man var beredd att få höra om excesser, liknande dem som förefalla bland andra vid friheten ovana folkslag, men man hade ej föreställt sig, att Norden skulle blifva vittne till en ursinnighet, som endast finner sin motbild i fransyska revolutionens bedröfligaste tider". I Hamburger Correspondenten meddelas på nyåret 1828: "Kristiania borgerskap har aflämnat till konungen en adress, däruti, med förklarande af borgerskapets underdåniga tillgifvenhet, dess önskan uttalas att upprätthålla allmän ordning och lugn. Hans majestät konungen har därpå nådigst svarat och förklarat, att högstdensamme var öfvertygad, det Kristianias borgerskap, i händelse allmänna lugnet någonsin mera blir stördt, på det kraftigaste skall sätta sig emot dylika uppträden".

Den stackars Strömberg, hvars författarfåfänga var skuld till allt detta rabalder, förlorade alldeles sin popularitet på kuppen, teatern gick allt sämre, och i juni 1828 måste han öfverlämna inrättningen åt en annan entreprenör. Strömberg dog den 20 september 1834, och påföljande år den 5 november brann hans fula teaterlada ned.

*

Torsslowska bråketUnder senare hälften af oktober 1827 inträffade det s. k. "Torsslowska bråket". Dagen efter Catalanis första uppträdande på Operan gafs "Figaros bröllop" och påföljande afton den 18 oktober "De begge Figaro" där Torsslow spelade Cherubin. Föreståndaren för kostymmagasinet, den femtitvåårige f. d. löjtnant Mannerhjerta (se del IV), trasslade vid ombytet ihop de båda pjäsernas kostymer och framlade oriktig dräkt åt Torsslow. Denne, hvilken af naturen hade ett ytterst hetsigt, stolt och envist lynne, som ingalunda mildrats af hans många sceniska framgångar, blef topprasande öfver denna vårdslöshet mot hans person och ställde till ett häftigt uppträde i klädlogen, hvarvid han gaf den tillskyndande magasinsförvaltaren en duktig uppsträckning och kallade honom slutligen för ett fä. Gubben Mannerhjerta fann sin löjtnantsvärdighet högeligen sårad af en dylik titulatur och beklagade sig inför chefen. Torsslow kallades på söndagen till teaterkansliet, där utom grefve Puke och de bägge tvistande äfven andre direktören öfverste Törner och scenens styresman hofsekreteraren Lars Hjortsberg voro närvarande. Puke tillfrågade Torsslow, om han "tillsagt Mannerhjerta ett okvädinsord", hvartill Torsslow svarade ja och tillade, att "han kunde säga det till honom en gång till". Puke förklarade då, att Torsslow hade bort rapportera saken, "men inte tagit själfhämnd", dömde därför Mannerhjerta fri från straff, men ålade Torsslow en plikt af en månads lön. Mannerhjerta fordrade nu, att Torsslow skulle återtaga sitt okvädinsord. "Ja – sade grefve Puke – herr Torsslow bör återtaga det skällsord ni mot löjtnant Mannerhjerta användt". Torsslow lär då, enligt Pukes påstående, ha med trotsighet svarat, att Mannerhjerta vore förtjänt af den oanständiga benämning Torsslow mot honom brukat, och hvilken Torsslow nu upprepat. På grund af denna mot Puke visade vanvördnad ålade han Torsslow att genast träda i arrest, hvarifrån denne utsläpptes först två dagar därefter.

Så snart han blifvit fri, begärde han i en inlaga till teaterdirektionen att få skriftligt utslag jämte besvärshänvisning, men grefven återsände utan vidare hans anhållan. Han skref då den 26 oktober till hofexpeditionen och besvärade sig, i tanke att det var rätt forum, men äfven detta memorial blef honom återställdt. Så mycket vann han emellertid därmed, att han den 27 fick det åstundade skriftliga utslaget från Puke jämte besvärshänvisning till Kungl. Maj:t, i enlighet med hvad k. brefvet af den 22 december 1804 föreskrifver. Med hjälp af redaktören för Argus, den bekante publicisten Johan Johansson, uppsatte han nu en till konungen ställd besvärsskrift, som inlämnades till justitieexpeditionen den 2 november. Torsslow anförde däri klagan öfver grefve Pukes "arbiträra behandling", påstod att talscenens reglemente af 1789 bort mot honom tillämpas, enligt hvilket han skulle bestraffats med endast två riksdaler per lott, men ej operateaterns af 1786, hvarigenom han beröfvades en hel månads lön. Han påstod vidare, att han af chefen "utöfver lagen" blifvit godtyckligt straffad genom att åläggas göra Mannerhjerta afbön, hvilket han naturligtvis nekat verkställa, och beklagade slutligen att ej protokoll blifvit fördt, som kunde bestyrka hans påståenden. Till råga på alltsammans lät han offentliggöra sin besvärsskrifvelse jämte bilagor i Argus, hvilket ökade den förargelse han väckt hos vederbörande. Grefve Puke påpekade i sin förklaring, att teaterchefen, hvilken har att fordra aktning och lydnad af de under hans befäl ställda personer, bör vara fredad för oförtjänta anfall och beskyllningar af dem och vidhöll sin bestraffningsrätt.

Högsta domstolens utslag föll den 3 december och lydde med uteslutande af inledningen: "Kungl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas dessa underdåniga besvär jämte protokollen öfver de i målet hållna förhör; och hvad först angår Torsslows klagan däröfver, att den honom ålagda plikt blifvit bestämd enligt 8 art. 7 § i Kungl. Maj:ts instruktion af den 7 oktober 1786 för styrelsen af Kungl. Maj:ts spektakler och hofkapell, och icke enligt kungl. reglementet för Dramatiska teatern af den 29 maj 1789; så, alldenstund Kungl. Maj:t uti nådig skrifvelse den 8 juni 1813, jämte förordnande att Kungliga operan och Svenska dramatiska teatern skulle sammanslås och förenas till ett enda verk, stadgat, att styrelsen däröfver skulle föras efter de grunder samt med den rätt och myndighet, som Kungl. Maj:ts nådiga instruktion och reglemente för operateatern af den 7 oktober 1786 föreskrefvo, och att således hvad reglemente och andra vidtagna författningar så för det dramatiska som operaspektaklet beträffande styrelsesättet kunna stadga skiljaktigt från berörda instruktion och reglemente af den 7 oktober 1786 samt från Kungl. Maj:ts i berörda nådiga bref meddelade förordnande komme att till kraft och verkan försvinna; fördenskull, och då Torsslow numera jämväl uti den af honom den 1 dennes ingifne skrift, på sätt ofvannämndt är, förklarat sig ej äga skäl till klagan öfver beloppet af de honom ådömda böter, finner Kungl. Maj:t vidare yttrande öfver besvären i denna del icke erfordras.

Beträffande åter frågan om den af grefve Puke Torsslow anbefallda arrest, finnes Torsslow, såsom grund för dess klagan i denna omständighet, hafva uppgifvit, det grefve Puke skall ålagt honom att göra löjtnant Mannerhjerta afbön, till hvilket åläggande Torsslow förmenat grefve Puke icke hafva ägt laglig rättighet, och Torsslow blifvit arresterad, hvilket uppgifna förhållande åter strider emot grefve Pukes förklarande, som innefattar, att Torsslow, hvilken med trotsighet svarat grefven på dess tillsägelse att återtaga det mot Mannerhjerta fällda okvädinsord, för visad vanvördnad blifvit anbefalld att träda i ar- rest; äfvensom vid de inför nedre revisionen anställda förhör hvarken grefve Puke velat medgifva, att han vid den tillsägelse han lämnat Torsslow nyttjat ordet afbön, ej heller de vid tillfället närvarande och såsom vittnen afhörda personer kunnat vitsorda, att grefve Pukes tillsägelse varit sådan som Torsslow uppgifvit; och emedan det är ådagalagdt, att, enär Torsslow af förste direktören för Kungl. Maj:ts spektakler grefve Puke erhållit förständigande om otillbörligheten däraf att med okvädinsord hafva bemött en till Kungliga teatern hörande person, under det denne varit i tjänstebefattning stadd, Torsslow fällt yttranden, som innefattat, att han stode fast vid hvad han sagt, och att han ännu en gång emot Mannerhjerta kunde nyttja det anmärkta uttrycket, och genom ett sådant förhållande icke allenast Torsslow brustit i den vördnad han varit sin förman skyldig, utan ock, i betraktande däraf att grefve Puke, till bibehållande af ordning och skick bland de till teatern hörande personer, borde söka förekomma ytterligare uppträden af den beskaffenhet som det, hvilket då utgjorde föremål för grefvens ämbetes handläggning, skälig anledning för grefven sig företett att uppmana Torsslow erkänna det han felat, och såmedelst emellan honom och Mannerhjerta afböja den fortfarande stridighet, som Torsslows då hafda yttrande syntes utmärka; ty och som grefve Puke medelst den Torsslow för visad vanvördnad anbefallda arrest, hvilken, efter denna uppgift, fortfarit tvenne dagar, icke öfverskridit den makt, som genom Kungl. Maj:ts ofvannämnda instruktion blifvit förste direktören lämnad, finner Kungl. Maj:t icke skäl till ogillande af grefve Pukes i omförmälde måtto vidtagna åtgärder.

Vidkommande slutligen hvad Torsslow anfört därom, att vid det med honom den 21 sistlidne oktober af grefve Puke hållna förhör protokoll ej blifvit fördt, så, enär någon föreskrift om sådant protokolls förande ej visats vara förste direktören meddelad, anser Kungl. Maj:t Torsslow icke härutinnan hafva ägt laglig anledning till klagan; och finner Kungl. Maj:t i öfrigt det å Torsslow yrkade ansvar för det han i detta mål anfört besvär icke äga rum".

O. U. Torsslow. Efter laveradt själfporträtt i Musikhistoriska museet.

Först den 27 december, således efter mer än två månader, fick Torsslow ånyo uppträda på scenen. Man gaf Scribes gärna sedda tvåaktskomedi "Passionen och förnuftet", huset var utsåldt, och Torsslow mottogs och hyllades med de mest stormande bifallsyttringar. Argus skref med anledning häraf : "I trots af allt det stoj och allt det slöseri med dylika hyllningar, hvarmed stockholmska publiken i den senare tiden arbetat på att nedsätta värdet af dem, kunde dock troligen ingen närvarande erinra sig någon teatralisk scen under hela grefve Pukes administration af Kungliga teatern, som i lika hög grad mötts med uttrycken af allmänhetens bifall". Dagligt Allehanda tog däremot publiken i upptuktelse för dess hyllning af Torsslow, som alldeles riktigt erhållit en tillrättavisning, och framdrog ett exempel från Paris, där Talma en afton blef uthvisslad, därför att han dagen förut varit näsvis mot styrelsen och mankerat publiken. Tidningen var öfvertygad om, att "herr Torsslow själf hade för mycket takt och vett för att ej med blygsamhet erinra sig de ärebevisningar han njöt den 27 december och de därtill föranledande skälen".

Följden af det Torsslowska bråket blef, att Puke lät utarbeta ett nytt reglemente, som af Kungl. Maj:t sanktionerades, och att hela personalen innan den 1 april uppsades till den 1 juli 1828 för att då reengageras enligt de nya bestämmelserna. Dessa stadgade icke blott en förändring i aflöningssättet genom borttagande af lottandelarna och införande af fasta löner, utan öfverflödade äfven af ansvars- och straffbestämmelser. En felande kunde ådömas ända till två månaders löneförlust och få arrest för alla möjliga småförseelser. Det berättas, att Puke, mycket förnöjd öfver sin nya strafflag, inför några af personalen yttrat, att han trodde sig icke ha uteglömt någonting. "Nej bevars", utropade då den frispråkiga Henriette Widerberg, "det är bara en sak, som fattas där". – "Hvad då?" frågade grefven förvånad. – "Prygel!" blef svaret.

Fjorton af de förnämsta artisterna vägrade emellertid att förnya sina kontrakt på dessa aflöningsvillkor och uppsatte en protestskrifvelse, daterad den 4 juli och undertecknad af herrarna Lindström, Berg, Lindman, bröderna Kinmansson, Torsslow, Almlöf och Fahlgren, fruarna Erikson, Lindström, Deland, Almlöf och Bock samt mamsell Strömstedt. På hösten, när teatern åter skulle börja sin verksamhet, blef det ett förfärligt väsen i tidningarna, som togo parti för eller emot "dessa jakobiner", såsom Granskaren kallade de protesterande, och hela Stockholm sysselsatte sig knappt med något annat än detta. I början af september ämnade de fjorton hyra Auroraordens lokal i Kirsteinska huset för att där ge privata föreställningar, och Torsslow planlade till och med ett teaterföretag i Göteborg. I skrifvelsen till Auroraorden framhölls, att en skådespelare, som önskade lämna Kungliga teatern, icke kunde under dåvarande förhållanden få någon liknande anställning i hufvudstaden. Härigenom bragtes åter på tal frågan om Kungliga teaterns uteslutande rätt att utöfva offentlig teaterverksamhet i Stockholm.

Gustaf Åbergssons många ansökningar att få i hufvudstaden upprätta en enskild teater hade, såsom i föregående del omtalas, icke ledt till något resultat. Nu ingaf kapten Anders Lindeberg till Kungl. Maj:t en inlaga med samma åstundan, men fick i februari 1828 afslag. I december samma år ingick han till Kungl. Maj:t med begäran att från den 1 juli påföljande år få öfvertaga förvaltningen af Kungliga teatern på vissa villkor. Från staten skulle han få det sedvanliga bidraget af 4,500 rdr. bko och tvåhundra famnar ved; dessutom hyressummorna för uthyrda lokaler i teaterhuset; för de kungliga personernas griljerade loger två tredjedelar af vanliga priser; för stora logen högst 8,000 rdr och för kronprinsens loge på första raden närmast scenen ungefär 1,300 rdr; galaspektakel skulle betalas som för fullt hus; om teatern på grund af hofsorg eller dylikt tillslötes, ersättning för hvarje spektakel med två tredjedels hus; sujetter, orkester och kör skulle tjänstgöra efter befallning på hofvet mot nådig gratifikation; teaterns dåvarande ämbets- och tjänstemän pensioneras af konungen med en summa af 8,825 rdr bko; däremot skulle konungens anslag af 36,000 rdr bko indragas; teaterns styrelse borde utgöras af sex personer, hvaraf två skulle väljas af Svenska akademien, två af Musikaliska akademien och två af Konstakademien; hvad denna styrelse beslutar i konstnärliga och ekonomiska frågor utföres af chefen, biträdd af en utaf styrelsen utsedd medlem af skådespelarkåren såsom scenisk ledare; aflöningen till alla vid teatern anställda personer skulle utgå i lottandelar, äfvensom för skådespelarna i flitpengar, beräknade efter rollernas beskaffenhet, och i högst åtta recetter om året; för egen del önskar han fyra lottandelar, motsvarande de mera framstående skådespelarnas lönevillkor, samt fri bostad i teaterhuset; hans aflöning för första året finge innestå, tills Kungl. Maj:t pröfvat, om styrelsen varit för teatern gagnelig, och af denna summa skulle sujetterna godtgöras för möjligen bristande inkomst; teatern vore skyldig att inrätta en elevskola på bättre grundval än den dåvarande; åt originalstycken och inhemska kompositioner borde alltid lämnas företräde framför öfversättningar och utländska tonsättares arbeten; slutligen skulle för det bästa svenska skådespel hvarje år af styrelsen utsättas ett pris af minst femtio dukater att utdelas af Svenska akademien och, att af Musikaliska akademien hvart tredje år utdelas, ett lika stort pris för en sångpjäs. Om detta förslag, tillägger kaptenen, ej vinner Kungl. Maj:ts bifall, förnyar han sin anhållan att få anlägga en enskild teater. På denna inlaga fick han ej något svar. I ridderskapet och adelns plenum den 18 november 1829 uppträdde friherre Ludvig Boije för friheten i teatrars anläggande såsom medel till smakens bildande, konstens förkofran och den inhemska dramatikens utveckling. Han påpekade, att under de senaste tretti åren, d. v. s. från 1799 till 1829, endast nitton svenska original blifvit gifna, däraf nio tragedier och skådespel (Virginia, Engelbrekt, Valdemar, Blanka, Oden i Svithiod, Svante Sture, Herman von Unna, Claræ kloster, Sulioterna) samt tio komedier (Lycksökaren, Slängkapporna, Doktor Petit, Äfventyraren, Ädelmodige domaren, Andebesvärjningen, Recetten, Skön Kirsti och Matts Hane, Tanddoktorn, Torparen), och dessutom ett par tillfällighetspjäser (Föreningen, Balder, Födelsedagen, m. m.). Nu kom kaptenen genast med en ny ansökan den 24 november, som emellertid ordentligt afslogs den 12 december. Frågan behöfde ännu ett tiotal år för att mogna.

Då grefve Puke icke lyckades få bukt med sina fjorton gensträfviga sujetter, hvilka sammanhöllos och uppmuntrades af Torsslow, som var själen i sammansvärjningen, beslöt han slutligen att börja spelterminen dem förutan. Den 14 september uppfördes Trollflöjten, där Fredrik Kinmansson i Talarens roll ersattes af korsångaren Michal, som nog hade en stor röst, men var skäligen klen som skådespelare. Samma program gafs den 17 och 21 september.

Kungl. Operan. Scen ur andra akten af "Målaren och modellerna". Efter lavering af Gustaf Nyblæus i Nationalmuseum.^Anm

Emedan Hjortsberg, Sevelin, Deland och fru Åbergsson icke vägrade uppträda, kunde man med några smärre kompletteringar den 19 få fram "Landtpresten i Wakefield" och "Numro 777", den 24 "Målaren och modellerna" och "Tillfälle gör tjufven", den 26 "Universalarfvingen" och baletten "Den nya Narcisse", och söndagen den 28 "Målaren och modellerna" samt baletten. I sistnämnda operett fick August Pfeiffer, som den 1 juli antagits till elev, försöka sig i Stålsporres roll. Han var emellertid hvarken lycklig som älskare, ej heller hade han tillräcklig musikalisk bildning för en sådan uppgift, och han blef icke bättre med åren. Jakob Axel Josephson skref om honom från Uppsala den 14 oktober 1839: "Herr Pfeiffer hör jag nästan hellre på sju mils afstånd än från tredje raden, afståndet mildrar alltid".

De fjorton började nu bli oroliga för sin ekonomi, grefvarna Brahe och Wetterstedt medlade, konungen visade sig nådig, Puke gaf så småningom efter, och sammanhållningen började omsider slappas, som man kan se af några biljetter bland de Torsslowska papperen, hvilka af arfvingarna skänkts till musikhistoriska museet. Almlöf skrifver: "Jag är nu engagerad, fru Erikson, Fr. Kinmansson och Berg ha blifvit det förut i dag, grefven väntade Lindström och Lindman och sade, att i morgon skall han kalla de öfriga kamraterna. Jag är tvungen att gå bort, hvarför jag härmedelst underrättar dig om denna nyhet. Hälsa Strömstedt från din vän Almlöf". Samma dag, den 26 september, svarar den hetsige Torsslow: "Jag är ännu ej engagerad; Strömstedt, fru Lindström, Lasse, fru Bock, Fahlgren, Lindman, fru Deland äro det ej ännu. Om dessa, förmodligen betraktade som den uslaste delen af förbundet, blifva i morgon uppkallade till kontraktens underskrift, skola de säkerligen ej som den förmodligen bästa delen däraf underlåta att lämna del af det ounderskrifna kontraktets innehåll och såmedelst uppfylla den heliga förbindelse, hvilken de anse sig ej utan hederslöshet kunna svika. Underrättelsen är för öfrigt angenäm och, ehuru oväntad, dock ej otrolig. Torsslow." Denna biljett återsände Almlöf med följande däri gjorda tillägg: "Jag har i hela denna sak handlat öppet och redligt och gör mig således ingen förebråelse, hvarföre denna biljett var alldeles oväntad. Var för öfrigt öfvertygad att jag föraktar förtalet, när jag har eget medvetande, och önskar som vän, att du måtte komma till sansning. Almlöf". Slutet blef att, sedan de först nämnda skrifvit under, de öfriga blefvo nödsakade följa exemplet, äfven Torsslow, ehuru det skedde "med harm och förtrytelse i hjärtat", efter hvad han själf antecknat.

Den 1 oktober fick publiken nöjet att på scenen återse åtskilliga af de saknade sujetterna. Man gaf "Den unge gifte mannen" och "Kronfogdarne", i hvilket program, Torsslow, Almlöf, Berg, Sara Strömstedt samt fruarna Bock och Almlöf uppträdde. Alla biljetter voro slutsålda redan på förmiddagen, och de återförvärfvade gunstlingarna hälsades med verklig entusiasm. Efter spektaklets slut inropades Almlöf och Torsslow, men det dröjde länge, innan ridån åter höjde sig. Slutligen inträdde Almlöf och förklarade, att Torsslow, "icke anande den ära, som skulle honom vederfaras, redan förfogat sig hem", hvarpå publiken följde hans exempel.

På nyåret 1829 uppvaktade de fjorton "dissenterande artisterna" utgifvaren af Argus, gemenligen "hvalfisken" kallad på grund af hans snörflande läte, med en gåfva till tack för den hjälp han lämnat dem. Den bestod af en stor dyrbar gulddosa, hvars lock var prydt med en eklöfskrans, belagd med en gyllene silfvervattrad penna. I locket var inristad en fjorton raders inskrift, där hvarje rad började med initialbokstäfverna till hvardera af de fjorton artisternas namn.

*

Kungl. teaterns repertoar under spelåret 1828—1829Spelåret 1828–1829 gick sedermera sin jämna gång, icke egentligen sämre, men heller ingalunda bättre än det föregående. Den 10 oktober debuterade Emilie Högquist såsom Lotta i "Brodertvisten", utan att man då af hennes tämligen intetsägande framställning och föga intresseväckande utseende kunde ana den roll hon framdeles skulle komma att spela på bägge sidor om ridån, hvarom i sinom tid utförligt skall berättas.

Den 23 i samma månad gjordes en repris efter tioårig hvila af Dieulafoys treaktskomedi "Michael Cervantes' portrait". Huset var halft, och ej en hand rörde sig, trots att både Lars Hjortsberg och Sevelin medverkade. Men så mycket roligare fick man en annan afton. Pjäsen innehåller en qui-pro-quo-scen, då en målare, som vill porträttera den nyss aflidne Cervantes, omöjligt kan utföra detta på annat sätt än genom att en natt stjäla bort liket och föra det till sin ateljé. En rival har samma idé, och deras betjänter, som skulle utföra stölden, bli genom en dubbelintrig tvungna att själfva föreställa liket. De föras sålunda bägge till samma ateljé, och tro bägge, att den andre är den verkligt döde. Betjänterna spelades af Hjortsberg och Sevelin, och deras förskräckelse för hvarandra var högst komisk att åse. Under denna stumma scen kan Sevelin en afton omöjligt återhålla en stark nysning. Hjortsberg, det andra liket, steg då fram, gjorde en djup bugning och sade med spöklik stämma: "prosit!", hvarefter han återtog sin stela position. Publiken hälsade detta lilla impromptu med handklappningar och bravorop, och brottet mot teaterstatuterna var med detsamma försonadt.

På Sara Strömstedts recett den 31 oktober repriserades en af Voltaires bästa tragedier, "Mahomet", som ej gifvits sedan 1814 den januariafton, då publiken skrattade åt Hjortsbergs Omar (se del IV, sid. 84). Denna roll hade nu öfvertagits af Lindman, som tycks ha missuppfattat dess betydelse och framställt profetens svärmiske förtrogne såsom en liten förnäm, egenkär uppkomling. Mahomet själf utfördes med värdighet af Almlöf, och de bägge slafvarna Seid och Palmir på ett särdeles förträffligt sätt af Torsslow och Sara Strömstedt. Recettagerskan hyllades varmt af publiken och kunde glädja sig åt en fullsatt salong. Den fröjden förunnades däremot icke Henriette Widerberg på hennes recett åtta dagar senare, då "Friskytten" gafs för endast halft hus.

Ytterligare tvenne recetter ägde rum innan årets slut, nämligen Gustaf Åbergssons afskedsrecett den 22 november, som jag utförligt omnämnt i föregående del, då jag förtäljde hans lefnadsöden, och Karl Fredrik Bergs recett den 29 december, hvarvid "De begge kammarpagerne" och "Iphigenie den andra" uppfördes. I den första pjäsen excellerade liksom fordom Hjortsberg i Fredrik II:s roll. Berg spelade värdshusvärden och Emilie Högquist Karolina. Som de bägge pagerna uppträdde Sara Strömstedt och den nyantagna aktriseleven Malla Höök.

Gustaf Åbergsson och Lars Hjortsberg. Efter lavering af O. U. Torsslow i Musikhistoriska museet.

Under den andra pjäsen hade den fullsatta salongen som vanligt ogement roligt åt Iphigenies basröst, de grekiska hjältarnas färd på en ångbåt, kung Thoas' sjubbskinnspäls, Orestes' trekantiga hatt och Pylades' stora smörgås.

På kronprinsens namnsdag den 1 december gafs för första gången Spohrs tvåaktsopera ”Zemir och Azof”, som 1819 haft sin premiär på Frankfurtoperan under kompositörens egen ledning. Hos oss gjorde den icke någon egentlig lycka. De äldre erinrade sig med saknad Grétrys musik till samma ämne, rik på vackra, enkla melodier, och tyckte att Spohrs tonsättning var för lärd och för kall och saknade det geniala drag, som tjusar och hänför. Det finns dock utmärkta saker i hans opera, såsom romansen ”Älskvärda ros” med en ljuf, behaglig stämning, systrarnas trio och första finalen med präktiga motiv och en lysande instrumentering. I andra akten göra sig i synnerhet gällande spegeltrion och Zemirs aria. Titelrollerna uppburos förtjänstfullt af Henriette Widerberg och Sällström. Den persiske köpmannen Sander sjöngs af Fredrik Kinmansson, hans tjänares föga tacksamma parti af Lindström och Zemirs systrar af mamsell Milén och fru Jernberg. Emilie Högquist var alldeles för späd och saknade tillräcklig värdighet i féens korta men rätt viktiga roll. Operan var uppsatt med vackra kostymer och dekorationer, körerna gingo ovanligt väl, och orkestern häfdade sitt gamla rykte. På grund af den kallsinnighet, hvarmed operan mottogs af vår publik — den gafs ej mer än nio gånger till januari 1830 — fullföljdes aldrig de rätt långt framskridna förarbetena till samme kompositörs ”Faust”, utan den nedlades.

Nyåret 1829 utmärkte sig genom en hel följd af misslyckade dramatiska nyheter. På Hjortsbergs recett i januari gafs ”Den gråa mannen” med recettagaren i titelrollen, en pjollrig fransk treaktskomedi, som icke gjorde någon människa glad, och icke mera belåten blef man följande månad på Charlotte Eriksons recett, då det franska treaktsskådespelet ”Antonia eller Milano och Grenoble” uppfördes, oaktadt Hjortsberg, Almlöf, Torsslow, Sevelin och Charlotte Erikson gjorde allt hvad de kunde af sina respektive roller. En för alla teatervänner mycket intressantare tilldragelse, som under en längre tid gaf skvallret riklig sysselsättning, inträffade aftonen därpå hemma i recettagerskans våning en trappa upp vid Fredsgatan midt emot prinsessan Sofias palats, då, under fru Eriksons tjänstgöring på teatern, för uppdragna rullgardiner tjufvar plundrade hennes tillhörigheter och bemäktigade sig hennes kontanta behållning af det utsålda huset dagen förut, ett parti silfver och ett koljéur af guld med rosenstenar. Då polisen icke lyckades uppspåra den fräcke stöldföröfvaren och för att trösta fru Erikson öfver hennes stora förlust, var teaterdirektionen nog välvillig att i slutet af maj tillerkänna henne en ny recett, hvarvid hon spelade kejsarinnans roll i ”Herman von Unna” inför en ganska talrik publik med drottning Desideria i spetsen. Heimdall anmärkte, att då publiken kväll efter kväll uppbyggdes af sådana bildningsmedel som ”Therese”, ”Osynlige bröderna”, ”Coelina”, ”Hittebarnet och mördaren”, ”Två ord”, m. fl., där tjufvar och röfvare innehade hufvudrollerna, var det mindre underligt, om hos en eller annan bland spektatörerna lusten slutligen vaknade att i det verkliga lifvet omsätta hvad de under åratal inhämtat från scenen.

I februari gräfde man fram efter trettifem års hvila en liten komedi af Sedaine ”Det oförtänkta vadet”, som med Hjortsberg, Torsslow, Sevelin och Sara Strömstedt i hufvudrollerna gick endast fyra gånger. Än sämre öde drabbade några dagar förut enaktsoperetten ”Romancen” med musik af Berton, ty den stod blott två gånger på affischen. Fahlgren, Sällström, Henriette Widerberg samt herr och fru Lindström hade haft besväret att instudera den. Slutligen kom spelårets sista nyhet, Remmers versifierade tolkning af Voltaires icke alltför utmärkta treaktstragedi ”Cæsars död”, där Almlöf spelade diktatorn, Torsslow och Cedervall Brutus och Cassius samt Lindman Markus Antonius. Den kunde ej ges mer än tre gånger. Ett helaftonstycke med endast karlroller och af nästan helt och hållet politiskt innehåll var just ingen särdeles smaklig anrättning för Stockholmspubliken. Därtill kom, att de agerande måtte varit något osäkra på sina roller, hvilkas stora svårigheter ovillkorligen fordra ett inträngande, grundligt studium. Hvarken Cesars ärelystnad, parad med hans fosterlandskärlek och ömhet för sin son, eller Brutus’ stormande frihetsglöd och striden inom den oblidklige republikanens bröst, då han upptäcker sig vara son till diktatorn, hvars död han nyss svurit inför gudarna, tycks ha kommit till sin rätt på grund af denna bristfälliga inöfning. Nästan ofattligt är, att Almlöf framställde Julius Cesars välkända drag utstyrda i ett yfvigt mörkt helskägg! Dekarationerna voro vackra, ehuru förut använda i flera pjäser, och kostymeringen god, om ock Cesar bort vara iklädd en lysande krigisk dräkt, då han uppträdde i templet inför hela folket, i stället för den enkla toga, hvari hans vandrade omkring under hela pjäsen. Att Cesar genom sin lyx bländade romarna tycks ha varit alldeles okändt för den dramatiska scenens dåvarande styresman Gustaf Åbergsson,^Anm det framgick tydligt af denna spartanska enkelhet. Det sedvanliga antalet liktorer var inskränkt till två, och den romerska senatens talrikhet åskådliggjordes genom sju eller åtta personer.

I motsats till den lyriska scenens repertoar, som under spelåret hölls på en rätt aktningsvärd höjd, hade man näppeligen förut på vår kungliga scen sett en klenare dramatisk spellista. ”Pjäserna — säger Rydqvist i en öfversikt — äro så gamla, att våra fäder erinra sig dem som barn. Sålunda ha vi sett skymta förbi oss den darrande ’Landtpresten i Wakefield’, de muntra ’Charlatanerne’, den komiska baletten, hvari herr Delands far dansade i sin ungdom, ’Michael Cervantes’ portrait’, måladt för femtio år sedan, o. s. v. Man tror sig vara med på ett gladt guldbröllop, där ingen af gästerna bör vara under sjutti år, och deras sammanlagda ålder utgör många sekler. Det äger visserligen sin riktighet, att åtskilligt klassiskt är gammalt, men däraf följer dock ej, att allt gammalt är klassiskt. En teater är icke ett antikvitetsmuseum. Men jämförda med de nya pjäserna ’Gråa mannen’, ’Antonia’ och ’Osynlige bröderna’, hvilka aldrig bort blifva synliga, äro dessa reliker nästan mästerstycken. På den punkt sakerna nu stå, vore troligen alla nöjda med anciennitetsprincipens genomförande vid repertoarens uppgörande. Alla vunno därvid. De spelande behöfde ej lära något nytt, utan ärfde sina roller son efter far, liksom man i de gamles tempel evigt lärde samma mysterier, och åskådarna påminde sig många af sin barndoms drömmar, då de sågo de gamla välbekanta styckena, som följt dem genom lifvet såsom oskiljaktiga vänner, och som ännu vid grafvens rand kommo gubbarna att dra på mun.”

Sofia Albertina †Trots den underhaltiga repertoaren och trots den kalla väderleken, som nog också inverkade ofördelaktigt på teaterbesöken — från midten af december ända till början af april hade man icke mer än en enda blidvädersdag — lyckades grefve Puke få spelårets affärer att gå ihop och till och med lämna ett öfverskott på 794 rdr, tack vare ett opåräknadt tillskott af 10,000 rdr från kungliga statskontoret såsom ersättning för att teatern måste hållas stängd under sorgetiden efter den goda och glada prinsessan Sofia. Den sista i syskonkedjan af Lovisa Ulrikas så varmt teaterintresserade barn, hade hon haft sorgen se alla sina närmaste dö bort och sin brorson störtas från tronen, innan hon själf den 17 mars ingick i skuggornas värld. Begrafningen ägde rum den 27 april. Hofkapellmästaren Johan Berwald hade komponerat en förträfflig musik till ord af kammarherre Bernhard von Beskow, hvilken troligen för att behaga konungen kallade den bortgångna för ”den sista ättlingen af Vasa”.

Aftäckningen af Bellmans bystInnan teaterföreställningarna den 31 augusti ånyo togo sin början, fingo stockholmarna njuta af några storståtliga gratisnöjen, nämligen aftäckningen af Bellmans byst den 26 juli med tal af Gustaf Åkerhielm, sång af Harmoniska sällskapet och verser af Beskow och Valerius,

Bellmans bysts aftäckning. Efter teckning af Hjalmar Mörner.

samt festligheterna i samband med Drottning Desiderias kröningdrottningens kröning i Storkyrkan den 21 augusti, årsdagen af konungens val till tronföljare.

En strålande eftermiddagssol belyste den vackra skaldehyllningen, men kröningsdagens högtidlighet stördes betänkligt af vädrets makter. Då ärkebiskopen von Rosenstein och excellensen Rosenblad satte kronan på drottningens hufvud, saluterades från Blasieholmen och Skeppsholmen samt från de i närheten af Gustaf III:s staty förlagda, i rik flaggskrud smyckade svenska och norska krigsfartygen, hvilkas besättningar mannade rå. Kröningsmusiken var skrifven af Johan Berwald och af en briljant effekt. Sofia Sevelin sjöng arian med kör på ett förträffligt sätt, liksom Lindström sitt recitativ. I den lyriska deklamationen var han efter Karstens bortgång den förnämste bland våra sceniska artister. Under ceremonien uppstod ett förfärligt regnväder och den återvändande processionen företedde den mest ömkliga och löjliga anblick, då deltagarna utan minsta ordning, genomblötta sökte, så fort sig göra lät, rädda sig undan ösregnet. Den 23 var stor middag och den 25 bal och supé för åttahundra personer på slottet. Något galaspektakel kunde ej ges, utan festernas rad afslöts söndagen den 30 augusti med ett mycket storartadt fyrverkeri på Drottningholm under det härligaste väder. Sex ångbåtar fullastade med passagerare afgingo dit på lustfärd, och för öfrigt lär större delen af hufvudstadens befolkning åkt eller vandrat ditut. Slottets alla barriärer upplystes på kvällen af lampor och utefter hela vägen ända från Kungsholmstull brunno flera hundra tjärtunnor. Klockan nio afbrändes det i högsta måtto praktfulla fyrverkeriet, hvarunder konstberidaren Baptist Foureaux och hans hustru, hvilka med deras berömda sällskap alltsedan år 1825 brukade om somrarna besöka Stockholm, visade sina konster på tvenne linor, spända tretti alnar öfver marken, belysta af starka bengaliska eldar, så att de tycktes sväfva i eld och rök. Så mycket folk hade vallfärdat ditut, att vid hemfärden vagnarna endast kunde köra i gående och de sista i filen lära ej hunnit åter förrän fram på morgonsidan, efter hvad deltagare berättat mig.

Drottningen var road af teatern, men då hon lika litet som konungen förstod språket, var det hufvudsakligen Operan hon besökte, ehuru hon ansåg sig alltid med sin närvaro böra hedra de dramatiska artisternas recettföreställningar. På grund af sina egendomliga lefnadsvanor kom hon emellertid, åtminstone under de senare åren, sällan på teatern förrän mot slutet af pjäsen. Till sin uppvaktnings förtviflan gick hon nämligen till hvila först vid fyratiden på morgonen och sof större delen af dagen. En gång kom hon så sent in i sin loge, att just då hon sjönk ned i sin fåtölj, föll ridån för sista akten.

Drottning Desideria. Efter oljemålning af Fr. Westin, litogr. af O. Cardon.

För öfrigt lefde hon mest i sina ungdomsminnen, som ju också voro i hög grad märkliga. Sin upphöjelse lär hon icke skattat särdeles högt, utan längtade ständigt tillbaka till sitt hotell vid rue d’Anjou S:t Honoré i Paris ifrån ”ce pays des loups”, såsom hon kallade Sverige. Flera gånger hade hon bestämt sig för att återvända till Frankrike, och en gång hade hon till och med redan gått ombord på den fregatt, som för hennes räkning låg segelfärdig i Karlskrona, men modet svek henne i sista stund, och hon gick i land igen. Den 17 december 1860, hon var då åttitre år, afsomnade hon helt stilla utan föregående sjukdom. Hon hade på aftonen företagit sin sedvanliga utfärd i vagn. På hemvägen ämnade hon besöka Kungliga teatern, där man gaf Calderons härliga skådespel ”Lifvet en dröm”, men kände sig plötsligt illamående och åkte till slottet, där hon bars upp i sina rum och dog i den tillskyndande änkedrottning Josefinas armar.

”Ack, detta lifvets skönsta fröjd försvinner
liksom en dröm — ej något återstår
vid grafvens rand af allt hvad här man vinner.”

Och för Desirée Clary var väl också hela lifvet en vacker dröm, alltifrån de romantiska dagarna i det undersköna Provence, tills hon omsider hamnade i den svenska Riddarholmskyrkans konungagrift.

Kungl. teaterns repertoar under spelåret 1829—1830När teatern öppnades den 31 augusti med ”Optimisten” och ”De löjliga mötena”, varseblef man den förändringen i salongen, att alla de kungliga personernas platser blifvit från sidologerna sammanförda till stora fondlogen. Publiken hade också förändrat sig i så måtto, att man med kraftiga hyssjningar och stampningar nedtystade de välkomsttecken, som ägnades en af de forna favoriterna, fru Karolina Åbergsson, hvilket väckte stor förargelse i vida kretsar. Den som däremot icke förändrat sig var ”Optimisten” själf, Lars Hjortsberg, om hvilken man kunde säga detsamma som om naturen: alltid densamme och ändå alltid ny, och för honom nedtystades minsann icke hälsningsapplåderna.

Strax i början af säsongen gafs den första nyheten, ”Diplomaten”, en af Puke öfversatt välskrifven tvåaktskomedi af Scribe, som visar hur ofta slumpen sätter ett dumhufvud i tillfälle att äfven af förståndigt folk anses för kvick. Publiken mottog stycket kallt, ehuru Torsslow var förträfflig i titelrollen, liksom Hjortsberg som den spanske ministern och Sara Strömstedt i markisinnans obetydliga roll. Emilie Högquist talade ännu för långsamt och entonigt den scribeska dialogen, som hon längre fram skulle komma att så mästerligt behärska.

Vi ha sett, att grefve Puke under sina tvenne första direktionsår med en nästan oförklarlig envishet ur teaterns förråd af 1700-talspjäser plockade fram det ena föråldrade stycket efter det andra, fast publiken icke ville se dem, och de följaktligen icke kunde gifvas mer än ett par gånger. Nu under sitt tredje år hittade han på att dyka ned ända till 1600-talslitteraturen, och se där lyckades han verkligen fiska upp ett par komedier, som rätt länge höllo sig kvar på spellistan. Den ena var Molières ”Den girige”, som ej stått på affischen sedan spelåret 1806— 1807, då Hjortsberg ett par gånger utan framgång försökte sig på att framställa denne med girighetslastens alla synder och löjligheter utrustade figur. Harpagons roll hade nu öfverlämnats åt Sevelin, hvilken till mångas öfverraskning lyckades på ett beundransvärdt sätt lösa den kinkiga uppgiften. I den svåra slutscenen i fjärde akten ansågs han af kritiken rent af mästerlig. Till efterpjäs gafs första aftonen ”Den förmente prinsen”, där unge Hjortsberg fick försöka sig i sin faders roll, men hans Nadel befanns vara endast en mycket klen imitation af ett oöfverträffligt original.

Pukes andra lyckträff var reprisen af Fletchers fyraaktskomedi ”Den förställda enfaldigheten” , som i en tysk bearbetning af Schröder kommit öfver till oss i början af 1800-talet och med de utmärkta artisterna Samuel Ahlgren och Kristina Ruckman, född Franck, gått ett rätt aktningsvärdt antal gånger på Arsenalsteatern, senast 1813. John Fletcher (1579—1625) var en af Shaksperes efterhärmare med en sällspord teknisk färdighet och den yppigaste fantasi, samt sattes trots sitt omåttliga effektsökeri af sina samtida till och med öfver Shakspere. Ifrågavarande komedi, där bl. a. Garrick på 1770-talet firat triumfer, handlar om en rik kokett, som köper sig en fattig man med vacker figur och medgörlig enfaldighet, men som efter bröllopet tar husbondeväldet och tvingar henne afbedja sitt fel och återvända till sina plikter. Torsslow och Sara Strömstedt spelade nu de bägge makarna och hyllades med förtjänt bifall af publiken.

Säsongens första månad, som sålunda tedde sig ganska lofvärd i dramatiskt hänseende fick ett än mera lysande förlopp därigenom att Rossinis »Tankred»Rossinis härliga tvåaktsopera ”Tankred” efter många motigheter för första gången uppfördes den 18 september. Ehuru endast tjuguårig hade Rossini redan hunnit skrifva nio operor, då han med sin ”Tancredi” 1813 ändtligen

David Garrick. Efter oljemålning af J. Reynolds.

blef berömd öfver hela Italien och snart nog äfven i det öfriga Europa. Den egendomliga italienska melodibildningen bragte han däri till en glänsande höjd och öfverflyttade den friskhet och den eld, som redan fanns i Paisiellos och Cimarosas buffaoperor till den stora operan, som förut genom de ändlösa recitativen föreföll uttänjd och tråkig, men nu fick lif och fart i själfva de allvarsamma handlingarna och därigenom oemotståndligt ryckte åhörarna med sig. Henri Beyle, Rossinis spirituelle biograf, som själf var vittne till de triumfer denne skördade på Teatro della Fenice för detta sitt verk, berättar därom följande: ”Själfve Napoleons ankomst var icke i stånd att rycka Venedigs uppmärksamhet från Tancredis kompositör och fästa den på segraren vid Marengo, på Italiens befriare. Det var ett verkligt musikaliskt raseri, hvarmed denna opera emottogs af ung och gammal. Hela Venedig sjöng: ’Mi rivedrai, ti rivedro!’ Mer än en gång sågo sig domarna i domsalarna tvungna att anbefalla åhörarna tystnad, då de ständigt gnolade för sig själfva: ’Ti rivedro, mi rivedrai!’” Hur förunderligt lätt Rossini fann sina melodier framgår bland mycket annat af en anekdot från denna opera. Tankreds parti var enligt dåtida italiensk smak skrifvet för altstämma och maëstron hade för hjältens ryktbara inträde på scenen komponerat en stor aria, som signora Adelaide Malanotte, hvilken då stod på höjden af sin skönhet, sin talang och sina kapriser, aftonen före premiären förklarade, att hon ej ville sjunga. Man kan föreställa sig Rossinis förtviflan. Han visste, att om Tankreds entré misslyckades, skulle hela operan falla. Tankfull går han tillbaka till sitt värdshus och skrifver där den sköna arian ”Tu che accendi”, till hvilken han tog idén ur en grekisk litania, som han ett par dagar förut hört sjungas under aftonbönen i den grekiska kyrkan i Venedig. Där kallas denna aria än i dag för l'aria dei risi, emedan uppassaren, när Rossini helt förtviflad kom hem, frågade honom som vanligt: ”bisogna mettere i risi?” Riset sattes på elden, och emedan det icke behöfver lång tid att koka, var det färdigt på några minuter. Då hade också Rossini i ordning den berömda cavatinan ”Di tanti palpiti”. Trots det hänförande i den nya stilen dröjde det dock åtskilliga år, innan ”Tankred” vann

Marie Malibran. Efter oljemålning af Henri Decaisne.

erkännande i Tyskland, England och Frankrike, men från 1820-talet blef den ett särdeles beundradt repertoarstycke tack vare den fula men röstbegåfvade Rosamunda Pisaroni, den sköna Giuditta Pasta, lika stor skådespelerska som sångerska, för hvilken Bellini komponerade sin ”Somnambula” och ”Norma”, samt den älskvärda Marie Malibran, hvars plötsliga död inspirerade Alfred de Musset till en af hans vackraste sånger. I den engelska tidskriften The montly magazine heter det 1830 i en karakteristik af Rossinis kompositioner: ”Hvarhelst hans operor vunnit insteg i publikens gunst, ha de icke allenast utöfvaf ett underbart inflytande på den musikaliska smaken, utan äfven nästan bannlyst från scenen de mästare, som föregått honom. I Tyskland bibehöllo sig endast Gluck och Mozart vid sidan af honom, och i Frankrike ha Méhul och Boïeldieu steg för steg måst lämna honom plats. Den liflighet, den outtömliga ström af lifskraft och glädtighet, som härskar i alla hans verk, utgör grunden till hans stora popularitet. Hans fantasi lifvas af ständigt solsken. Till hans lekande trioler flyr man som till ett leende landskap från en dyster nejd. Hela hans musikaliska värld synes äga till inskrift orden i den vackra arian Ecco ridente il cielo!”.

”Tankred” spelar under de sicilianska striderna mot saracenerna. Syracusas behärskare Argir ämnar gifta bort sin dotter Amenaid med riddaren Orbassan, men hon älskar Tankred, som hon träffat i Byzantium, och skrifver i hast några rader till honom för att kalla honom till sin hjälp. Tankred, som är landsförvist från Syracusa, har emellertid begifvit sig dit för att såsom okänd riddare erbjuda sitt svärd åt Argir, som med glädje mottager det. Då infinner sig Orbassan med Amenaids bref, som han uppsnappat, och hvilket alla, äfven Tankred, på grund af dess innehåll tro vara skrifvet till en saracen, och Amenaid bortföres till fångenskap och död. Följande akt spelar i fängelset, där Amenaid sitter inspärrad. Orbassan inkommer för att föra henne till döden. Hennes far söker rädda henne. Orbassan inbjuder de närvarande riddarna att strida med honom för att förfäkta hennes oskuld, men mot den oöfvervinnlige Orbassan vågar ingen draga sitt svärd. Då inträder Tankred liksom sänd af himlen och kastar sin handske för Orbassans fötter, hvilken upptager den. Nästa scen spelar på Syrakusas torg. Vid tonerna af en festmarseh blir Tankred, som besegrat Orbassan, af soldaterna inburen på en sköld. Någon förklaring äger dock ej rum mellan de älskande, emedan Tankred löper ifrån Amenaid, så snart hon vill berätta sammanhanget. Tankred blir emellertid utsedd till härens anförare i stället för Orbassan och dödar saracenernas anförare, hvarefter försoning äger rum, och de älskande förenas, i stället för att Tankred i Voltaires tragedi dör. För öfrigt hade, efter hvad den svenske textbearbetaren, stadsmäklaren Åbergsson, i sitt företal till den tryckta pjäsen berättar, den italienske librettförfattaren, då han förvandlade Voltaires tragedi till opera, behandlat ämnet med en planlöshet och brist på sammanhang, som fullkomligt besannar den gamla anmärkningen, att i Italien texten till en opera blott är en förevändning att få ge en konsert. I detta företal säges äfven: ”Tankreds sångparti är besynnerligt nog komponeradt för kontraalt, hvarför ock denna roll utrikes spelas af fruntimmer. Ett förhållande så rakt stridande mot sunda förnuftet skulle säkert hos oss blifva stötande, oberäknadt svårigheten att finna en aktris med nog mycken intelligens för att spela hjälte. Vår förtjänstfulle kapellmästare herr Johan Berwald har lyckligt undanröjt detta hinder för pjäsens uppförande”. Han transponerade nämligen partiet för tenorstämma, och rollen lämnades åt Sällström. Genom denna eftergift åt ”det sunda förnuftet” gick emellertid musikens karaktär förlorad, och både ensemblen och harmonien förfelades genom rösternas omkastning, hvilket först efter ett par år insågs af vederbörande och då ändrades. Sofia Sevelin sjöng Amenaid på ett förträffligt sätt, och denna roll räknades som en af hennes bästa. Orbassan framställdes af Fredrik Kinmansson och Argir af Pfeiffer, som på några dagar måst inlära partiet i stället för Lindström, hvilken plötsligt insjuknade. Till den musikaliska framgången bidrog icke litet den utmärkta orkestern, där i synnerhet Spohrs elev, konsertmästaren Johan Beer, väckte bifall med sitt obeskrifligt vackra fiolackompanjemang till Amenaids aria i andra akten, liksom äfven Kristian Schuncke väckte uppmärksamhet med sitt härliga valthorn. Kostymer och dekorationer däremot lämnade ganska mycket öfrigt att önska på grund af teaterns dåliga finanser. Någon tidstrohet eller lokalfärg i klädedräkten förefanns alls icke, utan den var hopplockad från alla möjliga länder och tidehvarf. De bålda riddersmännen stodo med benen i sextonde seklet, under det att deras öfverkroppar befunno sig i det fjortonde. Hjälm och brynja passa icke riktigt bra ihop med trikåpantalonger och spanska stöflar. Därtill agerade dessa krigsmän framför en fond med en katedral från 1500-talet, ehuru stycket spelar åtskilliga hundra år förut. Bifallet var särdeles lifligt från den fullsatta salongen, där konungen, drottningen och kronprinsparet befunno sig.

Om sålunda september månads spellista visade en om ock svag böjelse till förbättring, dröjde det icke många dagar i oktober, förrän publiken återigen fick stifta bekantskap med ännu en gammal förskräcklig fransk melodram, som grefve Puke letat fram ur arkivdammet. Den var i tre akter ”med divertissement af sång och dans” af Pixérécourt och hade i öfversättning af Lars Hjortsberg några gånger gifvits i början af år 1804 på Arsenalsteatern och sedan under en följd af år på Djurgårdsteatern under namn af ”Två männers hustru”. Reichardt omtalar i sina resebref från Paris 1803, att ”den spelas på Théâtre de l'Ambigu comique till mycken fröjd och gamman för den hop, som älskar ett teatraliskt sus och dus”, och han tror, att den skall öfverensstämma äfven med den stora publikens dåtida smak i Tyskland. ”Du skall själf ej ett ögonblick tvifla därpå — skrifver han — om jag berättar dig, att däri förekommer: kejserliga uniformer; en invalidkorporal, fylld af ifrigaste tjänstenit och ett komiskt raseri att få exercera; en gammal blind gubbe; röfvare och mördare; den fullkomligaste kvinliga dygd, förföljd af den afskyvärdaste last och skyddad af det största ädelmod; en myckenhet bönder och bondflickor, marionetter och lindansare, taskspelare och spåmän, spelare och drinkare; en holländsk marknad; en fullkomlig huslig sällhet förstörd af en beräknande ondska; en mörk skog full med pistolskott; röfveri, enlevering, mord och en slutlig ömsesidig belåtenhet — allt detta sammanhopadt inom en dag och en liten del af natten. Jag frågar med skäl, hvilken af våra modernaste teaterförfattare har väl inom denna riktigt afmätta Aristoteliska tidsrymd och regelrätt inskränkta spelrum kunnat frambringa flera kolsvarta, eldröda och snöhvita beståndsdelar? Detta är därför en pjäs, som jag vill särdeles rekommendera hos våra modiga öfversättare och bearbetare”. På ett kvarts sekel hade emellertid smaken hunnit förändra sig hos oss. Hjortsberg, Torsslow, fru Wennbom, m. fl. försökte göra det omöjliga möjligt, men rysligheten kunde nu ej gå mer än två gånger öfver den Kungliga teaterns tiljor.

Nils Almlöf och hans resa till ParisDen 11 oktober kom Almlöf hem från sin studiefärd till Paris och uppträdde den 15 som Falkland, med liflig glädje återsedd af publiken, hvarom den hjärtliga välkomstapplåden bar vittne.

Nils Almlöf var son till kammartjänaren Nils Almlöf och dennes från Frankrike härstammande hustru Marie Louise Herbelin, af hvilken han ärft sina mörkbruna blixtrande ögon. Född den 24 mars 1799 ämnade han först ägna sig åt läkaryrket, men en obetvinglig lust till scenen dref honom att söka inträde vid Kungliga teatern, där han den 2 november 1818 antogs till elev, redan följande år erhöll sina första roller och 1820 aktörskontrakt. Rikt utrustad af naturen hade han begåfvats med en ståtlig gestalt, en välljudande, kraftig stämma, vackra anletsdrag, eldig blick och ädel hållning. Till dessa ovärderliga yttre företräden kom en brinnande håg och en afgjord fallenhet för teatern. Publiken omfattade honom också, från första stunden han beträdde scenen, med den största välvilja i synnerhet efter hans utförande af Leicester i ”Maria Stuart” samt titelrollerna i ”Falkland” och ”Shakspeare kär”. Genom konungens bevågenhet fick Almlöf, såsom förut omtalats, ett stipendium för att studera sin konst i utlandet.

Nils Almlöf. Efter teckning af M. Röhl.

Försedd med lämpliga rekommendationsbref begaf han sig i slutet af juni 1829 till Paris och blef genast inbjuden af hufvudredaktören för Revue encyclopédien, monsieur Juillien, till en af dennes berömda månatliga banketter, där in- och utländska ryktbarheter brukade mötas. Almlöf ådrog sig de talrika gästernas uppmärksamhet såväl genom sitt utseende som genom sitt älskvärda och blygsamma sätt. Mademoiselle Mars, som deltog i festen, bjöd honom hem på middag till dagen därpå, och vid slutet af måltiden höjde hon sitt glas, vände sig till Almlöf och sade med det utsökta behag, som var henne eget: ”Jag har den äran föreslå en skål för den svenske Talma!” — ett hedersnamn, som han alltsedan dess fick behålla.

Hippolyte Mars. Efter oljemålning af J. L. David.

På en soaré några dagar senare hos svenske ministern grefve Löwenhielm, dit såväl Almlöf som Étienne Jouy voro inbjudna, önskade den senare, som fick veta att Almlöf spelat titelrollen i ”Sulla” höra honom recitera något ur densamma. Uppmuntrad af Löwenhielm utförde han då den stora monologen i fjärde akten med drömsynerna, som börjar sålunda:

”Olycklig, sade han ... Ja, han har rätt, jag är det,
tyngd af den storhets skörd, som hämtas upp med svärdet.”

François-Joseph Talma. Efter litografi af Vignéron.

Eggad af författarens närvaro utförde han scenen på ett sätt, som väckte allmän förtjusning, och kom den af hans spel öfverraskade Jouy att hänförd utropa: ”Jag trodde, att jag icke förstod svenska, men er utomordentliga talang har öfvertygat mig om motsatsen”.

Visserligen fick Almlöf under denna för hans utveckling så betydelsefulla studieresa icke se Talma själf, ty han hade dött några år förut, men Frédérick Lemaître, ”bulevardernas Talma”, hade redan hunnit skapa sin dråplige Robert Macaire på l’Ambigu och på Porte S:t Martin i ”Trettio år af en spelares lefnad” vunnit sin första stora framgång. Han fick också se den gamle talangfulle Joanny, den ende som ännu hade kvar något af Talmas kraft, och Firmin, Théâtre français’ elegante älskare, berömd för sin förmåga att bära upp en habit habillé.

Frédérick Lemaître. Efter litografi al Alex. Lacauhie

Odéon hade nyss öfvertagits af den älskvärde reklammakaren Harel, där hans älskarinna, den ännu vackra Marguérite Georges, var primadonna (se del III sid. 100—104). Sannolikt fick Almlöf tillfälle att besöka hennes förtjusande, trefliga supéer, om hvilka Alexander Dumas berättar oss i sina memoarer. Där träffades nästan alldeles samma personer, som m:lle Mars såg hemma hos sig, men medan umgänget hos henne var litet stelt och afmätt liksom hon själf, härskade det idel uppsluppen munterhet hos den glada m:lle Georges, som med full hals skrattade åt en kvickhet, under det att m:lle Mars endast drog det yttersta af sina läppar till ett småleende.

Redan den 22 oktober framträdde Almlöf i en ny uppgift, titelrollen i ”Salvator Rosa”, en verskomedi i två akter af den tyske dramatikern professor Ludwig Deinhardstein, tolkad i en rätt svag öfversättning af expeditionssekreteraren Bergius. Innehållet är i korthet, att Salvator efter ett olyckligt fall från hästen blifvit vårdad af sin unge vän Bernardo. Målareakademien i Florens har vid denna tid sin prisutdelning, och dess direktör, en löjlig girigbuk och medelmåttig konstnär, vill af Salvator köpa en af hans taflor jämte rätten att anses ha målat den för att bli lagerkrönt vid prisutdelningen och sålunda erhålla sin vackra brorsdotters hand, som fadern lofvat skänka till pristagaren. Salvator upptäcker, att Bernardo älskar denna skönhet, och därjämte det han målat en tafla af så högt värde, att Salvator säger sig aldrig gjort något liknande. Denna tafla säljer Salvator åt den gamle farbrodern såsom sitt arbete. Vid namnsedlarnas öppnande befinnes Bernardo vara segervinnare och gör gällande sina anspråk på den unga flickans hand, och gubben nödgas såsom direktör lagerkrona sin rival. Liksom författarens öfriga pjäser saknar den någon högre originalitet och får sitt enda värde af den poetiska stämning, som hvilar öfver den. Både Almlöf och Sevelin voro förträffliga, men icke en hand rörde sig i den endast till hälften fyllda salongen hvarken under eller efter stycket.

På Fredrik Kinmanssons recett i slutet af månaden gjordes efter tjuguårig hvila en repris af den gamla sentimentala 1700-talskomedien ”Den förtroliga aftonmåltiden”, hvars hufvudroller fordom kreerades af Andreas Widerberg och Fredrika Löf (se del II sid. 64). Den präktige äkta mannen utfördes nu af recettagaren, och hans högfärdstokiga fru af Sara Strömstedt. Såsom de bägge barnen August och Julie debuterade tvenne unga elever, hvilka sedan blefvo prydnader för vår scen, den femtonåriga Matilda Ficker och tolfåringen Fanny Westerdahl.

Till efterpjäs gafs Kexéls under 1700-talet från franskan lokaliserade skådespel ”Folke Birgerson till Ringstad”, som, lifvadt af Dalayracs vackra melodier, fordom var ett gärna sedt stycke och uppförts nära sjutti gånger, men nu icke kunde ges mer än tre, hvarefter det liksom förpjäsen för alltid försvann från Kungliga teaterns spellista.

Sedan man i början af följande månad fått till lifs den efter Coopers roman ”The spy” af ett par fransmän hopkokade femaktsdramen ”Spionen”, som gick några gånger tack vare Almlöfs utmärkta framställning af titelrollen, kom ändtligen på Sara Strömstedts recett den 30 november, hvad publiken länge trängtat efter, ett romantiskt skådespel och därtill en af den dåtida dramatikens skönaste skapelser, ”ein wunderzartes Liebesdrama” såsom tyskarna kallade det, Öhlenslægers tjugu år förut i Paris skrifna femaktstragedi ”Axel och Valborg”. I sin ungdom tänkte författaren själf ägna sig åt teatern och försökte sig på ”det Kongelige” ehuru utan framgång i älskarfacket, men började därefter skrifva vers. Det var på en fest hos bröderna Örsted han fällde det bekanta yttrandet: ”Vel er den danske poesi sunken, men den skal, fanden gale mig, rejse sig igjen”, en spådom som blef sann.

Adam Öhlenslæger. Efter oljemålning af J. V. Gertner.

Öhlenslægers »Axel och Valborg»Samma år ”Axel och Valborg” gafs på Kungliga teatern hade Tegnér i juni lagerkrönt Öhlenslæger vid magisterpromotionen i Lunds domkyrka såsom ”den nordiske sångarkungen”, en hyllning hvilken Öhlenslæger skattade desto högre, som hans popularitet just då var mycket förminskad i Danmark på grund af Heibergs snillrika kritiska angrepp mot honom såsom dramatiker. Stycket vann en storartad framgång och gafs redan under första spelåret tretton gånger för fulla hus på grund af sin inneboende förtjänst, ty iscensättningen var ytterst underhaltig. ”Sparsamheten — säger Heimdall — är nu drifven därhän, att bänken, där Axel uppger andan, är så knappt tilltagen, att han efter döden stannar i en ställning, som strider mot tyngdlagarna. Harald Gylles liksten ser ut som en ohyflad planka. Morgonrodnaden synes genom fönstret under hela de tre första akterna. Belysningen, då spöket inträder, är usel. Det brukar icke spöka på ljusa dagen, således går denna effektscen förlorad. Förvånande är, att man på ett erkändt mästerverk ej offrat det minsta, då man slösat sköna dekorationer på medelmåttiga stycken”. Kostymerna voro däremot vackra, och musiken af hofkapellets skicklige oboist, den ansedde tonsättaren direktör Karl Braun förträfflig, i synnerhet var uvertyren särdeles effektfull. Heimdall kinkar på utförandet af de respektive rollerna: Torsslow var i allmänhet bra som Axel, men man kunde i hans maskering ej igenkänna ”den barske vildman med det sorte skiæg”; Charlotte Erikson hade varit lämpligare till Valborg än Sara Strömstedt; Almlöf hade som Haakon lyckliga ögonblick, men försummade totalt det stumma ansiktsspelet; Hjortsberg var alldeles icke på sin plats som ärkebiskopen, Fredrik Kinmanssons både röst och figur hade passat långt bättre; icke heller Sevelin var lyckad som Knut svartebroder, ty denne är ingen spetsbof eller oförskämd skurk”.^Anm Hur rätt Rydqvist hade i detta sista påpekande visade på sin tid Michael Wiehe, hvilken omskapade den traditionelle teaterbofven till en demoniskt skön fanatiker, hvars glödande lidelse skyldes af det iskalla lugn hans slughet bredde öfver allt hans görande och låtande, en motsättning, som med obetvinglig makt höll åskådarnas uppmärksamhet fången.

Kostymbilder af Valborg och Axel från den dåtida danska scenen.

Öfver dessa Heimdalls anmärkningar ondgjorde sig en insändare, men tidningen svarade mycket förståndigt att, "då själfva lagarna tillåta anmärkningar mot regeringens medlemmar, och denna tillåtelse ofta varit använd till grofva angrepp, vore det besynnerligt, om en teatersujett skulle ensam bland alla offentliga personer vara fridlyst från det allmänna omdömet, hvilket andra artister, författare och teaterns egen chef måste underkasta sig". Öfversättningen, retuscherad af Torsslow, var redan 1811 på trycket utgifven at dåvarande hofpredikanten, sedermera kyrkoherden Johan Dillner, den bekante uppfinnaren af psalmodikon och medlemmen af Götiska förbundet, hvars sammanträden han med sin härliga röst brukade lifva. ”Så som jag — skrifver Erik Gustaf Geijer — hörde förbundsbrodern Johannes Dillner sjunga Idunas första sånger, skall jag ej höra dem mer”. Det framstående Djurströmska sällskapet hade flera år förut i landsorten uppfört skådespelet, tolkadt af direktören själf, hvars betydelsefulla teaterverksamhet vi längre fram få tillfälle att närmare omtala.

För årets sista månad är endast att anteckna en stor konsert Oskarsdagen på slottet, där fru Sevelin, herr och fru Lindström, mamsell Widerberg och herr Sällström uppträdde och sjöngo, samt att en af teaterns elever, den tjugutreåriga mamsell Fredrika Raphaël kort före jul rätt lyckligt debuterade såsom Lisbé i operan ”Zemir och Azor”. Hon var dotter till handlanden Jakob Raphaël och strålande vacker med en behaglig, men mycket liten sångröst. Emellertid blefvo hennes debuter afbrutna, emedan hon den 4 juli följande år gaf lifvet åt vår store sångare Oskar Arnoldson, hvars far var hennes svåger, expeditionssekreteraren Arnoldson, i hvilkens hus den sköna och temperamentsfulla damen vistades, och som måtte ha varit en mycket ståtlig och förförisk man att döma af ett Atterboms bref till Geijer från 1820, hvari han skildrar honom från en kostymbal hos Lorenzo Hammarsköld på dennes födelsedag, där Arnoldson uppträdde som trubadur i en magnifik dräkt och sjöng hela natten tillsammans med sin dåvarande fästmö, Fredrikas syster. Först den 18 mars 1833 fortsatte mamsell Fredrika sina debuter, men uppträdde då blott en enda gång som fru Belmont i ”Den unge arrestanten”. Kritiken påstod, att pjäsen den aftonen gick så illa alltigenom, att det skulle ha varit orättvist att säga, det debutanten skämde bort något, eller att hon icke för aftonen var i nivå med sina medspelande. Om hon således ej lyckades på scenen förvärfva sig någon berömmelse, är hon så mycket mer minnesvärd genom sitt moderskap, och hon lefde tillräckligt länge för att få se den konstnärslager, som blef henne själf förmenad, i rikligaste mått tillfalla den älskade sonen.

Ett par teaternyheter från utlandet, som på nyåret 1830 omtalades i svenska tidningar, voro särskildt ägnade att intressera oss. I Rom hade man under vintern 1829 uppfört icke mindre än tre pjäser, hvilkas innehåll var hämtadt ur Sveriges historia, ”Drottning Kristina”, ”Karl XII i Bender” samt ”Grefvinnan von Fersen”, och i Paris hade Kristofer Karstens dotterdotter Maria Taglioni under mars och april väckt uppseende på Operan, hvars förnämsta dansös hon då ansågs vara.

Den 30 januari 1830 uppträdde på Kungliga teatern ”förste flöjtisten hos konungen af Frankrike” professor Joseph Guillou, en utmärkt konstnär och därtill en högst förtjänstfull kompositör, som befanns vara större än hvad ryktet förkunnat. Han ägde den skönaste ton, den djupaste känsla, en ren smak, en i allt utbildad talang och en grundlig musikalisk kunskap. ”Den som blott hörde honom utan att se honom — säger en bedömare — skulle icke veta, hvad instrument han spelade. Hans ton tillhör honom ensam och ej det trästycke han håller i handen. Den är en sammangjutning af flöjtens mjukhet med klarinettens fullhet, rundning och kraft samt harpans silfverklang. Hans spel anslår själens toner, och gensvar tages ur hjärtats djup”. Konungen, drottningen och kronprinsparet öfvervoro konserten, men salongen var ej fullsatt, troligen beroende på de dubbla prisen. Under sin vistelse i Stockholm uppträdde han flera gånger vid musikaliska tillställningar på hofvet och gaf den 20 februari en afskedskonsert i Börssalen.

Till Lars Hjortsbergs sedvanliga nyårsrecett, som denna gång ej blef färdig förrän den 8 februari, hade han fått tag i ett värdigt motstycke till ”Osynlige bröderna”, ”Hittebarnet och mördaren”, ”Två männers hustru”, m. fl. Det var ett franskt skådespel i tre afdelningar ”Femton år i Paris”, hvilket rikligen tillfredsställde hvad Jean Paul kallar ”der Grässlichkeitskitzel der Zeit”. En ung bonde ärfver en half miljon francs, öfverger sin fästmö, lefver sju år i utsväfningar, de följande åtta i fängelse, elände och landstrykeri, beger sig en natt jämte en inbrottstjuf in i ett rikt hus, är nära att gripas af vakten, men räddas af ägarinnan och erhåller till belöning för en så aktningsvärd lefnadsbana en ung och vacker friherrinna (hans forna fästmö) jämte några egendomar samt flera hundra tusen francs, o. s. v. Hjortsberg, Almlöf, Torsslow, Sevelin, Charlotte Erikson och Elise Lindström hade föga tillfälle att visa någon verklig talang i en dylik pjäs, blottad på all sann karaktärsteckning och scener af dramatiskt värde. I första akten väckte Sevelin mycken munterhet, då han som kypare visade sig i rödt knollrigt hår och gröna sammetsbyxor.

Författaren till ofvannämnda röfvarhistoria, Marie-Emmanuel Théaulon, har äfven skrifvit texten till treaktsoperetten ”De begge talismanerne”, som den 22 februari inför fullsatt salong gafs till förmån för Elise Lindström. Den musik Boïeldieu komponerat till den är nog vacker, men står betydligt under hans mästerstycke ”Hvita frun” och har icke uppförts i Stockholm mer än tolf gånger. Femton år förut hade den i Paris haft en glänsande premiär på Opéra comique under namn af ”Le petit chaperon rouge”, hvars lefnadsöden den förtäljer. För den Pukeska regimen måtte emellertid ”lilla rödlufvan” varit en obekant storhet, ty på de dåtida affischerna läses: ”Rose, kallad den lilla röda hatten (sic!), spelas af fru Lindström”. Sällström lyckades förträffligt som ”vargen” i den lättsinnige baron Rudolfs skepnad, under det att grefve Roger med sitt vackra tenorparti framställdes af Pfeiffer, eremiten af Fredrik Kinmansson, ”rödlufvans” fostermor af Karolina Bock, magister Job af Sevelin och hans fästmö Nanette af konstnärsparet Lindströms dotter Karolina, som visade prof på lofvande anlag. Hon hade äfven året förut på sin mammas recett fått söka vänja sig vid scenen och antogs nu som elev från 1 juli. 1833 fick hon aktriskontrakt och utförde ett par mindre roller samt Anna i ”Don Juan” (se del III, sid. 115), men lämnade teatern följande år och blef hösten 1845 gift med sedermera provinsialläkaren Axel Virgin.

”De begge talismanerne” var mycket väl uppsatt i dekorationer och kostymer. Recettagarinnan blef lifligt applåderad, men man ansåg, att det ej vittnade om god smak hos ”lilla rödlufvan” att föredraga Roger framför Rudolf, ty om också ”vargen” var lättfärdig som Don Juan, var Roger lika tråkig som don Octavio och hade samma brist, som Nanette anmärker hos sin fästman, magister Job, att ”han icke ägde någon talisman”.

Såsom Gustaf II Adolf i ”Siri Brahe” debuterade i början af mars den sjuttonårige Klas Åhmansson, hvilken på hösten året förut blifvit aktörselev. Han var son till en kommissarie i general-assistans-kontoret, som till på köpet blifvit vasariddare och hette Per Isak Åhman. När sonen ej kunde motstå sin håg att ägna sig åt scenen, blef fadern ursinnig, försköt honom och förbjöd honom att bära det stolta namnet Åhman. Det var med den dryge generalassistanskontorskommissarien och riddaren som med en viss hökare, hvilken i min ungdom bodde på Ladugårdslandet. Från att vara en fattig bodpojke hade han genom lyckade kronoleveranser kommit sig upp och blifvit stormrik. Han ägde en med de lyckligaste anlag för scenen utrustad son, som enträget bad sin far att få gå in vid teatern. Men denne svarade ständigt. ”Du får hellre bli Dihlströmare!^Anm Blir du aktör, gör jag dig arflös! Min son får ej beträda tiljan”! Och trots sin förtviflan vågade den arme ynglingen ej sätta sig upp mot sin grötmyndige pappa, utan resignerade inför utsikten att eljest gå miste om det stora arfvet.

Exemplet, som skulle kunna mångfaldigas, visar tydligt, huruledes ännu i våra dagar den gamla fördomen mot skådespelaryrket ingalunda, som man ofta påstått, är försvunnen, utan alltjämt glöder under toleransens tunna askhölje för att litet emellan blossa upp i ganska heta flammor. Om på vissa håll en besinningslös histriondyrkan kan slå öfver ända till osmaklighet, tar å andra sidan oviljan mot scenens folk stundom rent af förhatliga former.

I motsats till den nyssnämnde Ladugårdslandspojken trotsade unge Klas, som sannolikt icke hade någon afsevärd arfslott att förlora, sin faders förbud och kallade sig därefter Åhmansson. Han var för öfrigt en hjärtans beskedlig och hygglig gosse, men litet stolt öfver sitt vackra utseende och sin klangfulla röst, hvarför han af sina kamrater fick skämtnamnet ”bofinken”. Efter femårig elevtid eröfrade han ändtligen sitt aktörskontrakt den 1 juli 1834, men innan det nya spelåret hunnit börja, bortrycktes han den 11 september af koleran. Ett bevingadt uttryck lefver ännu kvar efter honom. Samma natt han dog sutto vännerna och vakade kring hans säng. Plötsligt utropade han: ”Go’ natt me’ er gossar! Nu tar allt hin ve’ bofinken!” hvarefter han insomnade för alltid.

*

Sällskapsordnarnas teaternöjenI andra och tredje delarna af dessa anteckningar har jag omtalat åtskilliga sällskapsordnar, som blomstrade i hufvudstaden under slutet af sjuttonhundratalet och början af det följande århundradet och skänkte sina medlemmar glädje och trefnad genom teatraliska förströelser. Lusten för dessa nöjen tycks under de nästa årtiondena snarare tilltagit än förminskats, och under denna tid bildades bland borgerskapet en stor mängd sällskap, hvilkas enda ändamål var att ”spela teater”. När ”Nytta af enighet” upplöstes 1815 (se del II sid. 182), inträdde dess medlemmar i den på hösten samma år instiftade ”Auroraorden”, hvars förnämsta göromål enligt stadgarna var ”att med glada tidsfördrif vid lediga stunder skingra de bekymmer, som äro oskiljaktiga från dagens mödor”. Dessa tidsfördrif bestodo i att anordna sällskapsspektakler, och ledamöterna voro ovillkorligen skyldiga att på scenen uppträda, när de därom anmodades af teaterföreståndaren. Ordens förste stormästare var författaren August Strindbergs farfar, den mycket uppburne kryddkramhandlaren och stadsmajoren Zakarias Strindberg, under hvilkens styrelse ledamöterna visade stor dramatisk lifaktighet. Han skref själf en mängd inom orden spelade pjäser, bland andra det stycke hvarmed ordensteatern invigdes den 26 februari 1816: ”Namnsdagen”, lustspel i en akt med prolog. När han följande år lät förleda sig att utgifva detta opus på trycket, syntes i Allmänna journalen följande elaka omdöme om detsamma: ”Det är till både innehåll och stil det plattaste, osmakligaste, mest släpande och ledsamma recensenten vet sig någonsin ha sett… Man vill ej nämna, att författaren saknat alla tecken till talang, han synes äfven fullkomligt obekant med hyfsadt folks umgängeston”. Ett annat af hans stycken, som han äfven lät trycka, var ”Auroras fest”, ett divertissemang i en akt, hvarmed ordens högtidsdag 1820 firades. Det är ett herdespel med sång och musik i den gamla naiva stilen och tilldrager sig i Arkadien. Sedan Strindberg dött 1829, firade orden, ”hvars prydnad och hvars lif han var”, följande sommar en vacker minnesfest till hans ära. Auroraordens sammankomster ägde rum i Kirsteinska huset inom Klara församling och voro mycket eftersökta och roliga. August Blanche har i sina Bilder ur verkligheten skänkt oss en högst drastisk skildring af en dylik aftonunderhållning.

När orden upplöstes 1835, uppgick den i ”Nya sällskapet”, hvilket redan följande år i sin tur öfvergick i det på hösten instiftade sällskapet ”Thalia”, som hade sin första sammankomst den 17 november 1836, och under många år roade sina ledamöter med sex à åtta teaterföreställningar för hvarje vinter. Enligt arbetsprogrammet för 1839—1840 var sällskapsspektaklens antal ökadt ända till tjugufyra. Min far, den i August Blanches teaterstycken flera gånger omnämnde, på sin tid mycket bekante sidenkramhandlaren, som hade sin bod i den då nybyggda basaren å Norrbro, var en särdeles flitig medlem af denna teaterorden och vann bland annat erkännande för sitt lyckade återgifvande af den svåra titelrollen i ”Shakespeare kär”.

Samtidigt med Auroraorden instiftades ett annat teatersällskap vid namn ”Polymnia”, hvars medlemmar tillhörde de mera burgna klasserna och hade sina sammankomster i Kirsteinska huset vid Munkbron. Mellan alla dessa teaterordnar uppstodo ofta strider och misshälligheter, hvilket tydligt framgår af den broschyr, som 1828 utkom med titel: ”Polymnia. Denna beryktade Ordens historia från dess början intill närvarande tid. Berättelsen hämtad ur Ordens gamla handlingar”. Smädeskriften, författad af den unge grosshandlaren och pamflettisten Karl David Arfwedson, innehåller en mängd vrängda och ofta rätt plumpa framställningar af mindre honnetta tilldragelser, som skulle ha inträffat inom sällskapet. Detta var emellertid så långt ifrån fallet, att man tvärtom inom denna mycket ansedda orden gjorde allt för att odla och förfina medlemmarnas litterära smak och väcka deras intresse för dramatiska alster af högre värde. Under det man på den offentliga skådebanan oupphörligen gaf gamla franska melodramer af stundom rätt tvifvelaktig halt, spelade man inom Polymnia sådana litteraturens mästerverk som Öhlenslægers ”Palnatoke” och Schillers ”Don Carlos”. När sällskapets frejdade ledamot skalden Leopold den 9 november 1829 aflidit, beslöt man att såsom ett vördnadsoffer åt hans minne fira hans på den tiden förmodade sjuttifemte födelsedag den 2 april 1830 (i verkligheten var han född den 23 november) genom att uppföra hans berömda klassiska tragedi ”Virginia” med biträde af ingen mindre än Sara Strömstedt i titelrollen. Appius utfördes af sällskapets medlem den tjugusjuårige tjänstemannen i riksbanken Anders Collberg. Under årens lopp hade han utfört en mängd maktpåliggande roller och ansågs som hufvudstadens skickligaste amatörskådespelare, hvilken med framgång kunde täfla med den kungliga scenens förnämsta artister. Grefve Puke engagerade honom också vid Kungliga teatern utan förberedande prof med aktörskontrakt från den 1 januari 1831. Festrepresentationen bevistades af drottningen och kronprinsparet. Dagen till ära hade en prolog skrifvits, salongen nydekorerats i hvitt och guld samt en ny, mycket vacker ridå målats af Herman Stahl i imiterad purpursammet, beströdd med guldstjärnor.

Polymnia var den tiden för Kungliga teatern nästan hvad Odéon är för Théâtre français, en öfningsscen för vinnande af inträde vid den senare. Utom Collberg hade Fredrik Habicht och Henrik Hyckert, innan de blefvo anställda vid Kungliga teatern, där skördat beröm för sitt talangfulla återgifvande af åtskilliga betydande uppgifter. Äfven den blifvande kunglige teaterchefen Per Westerstrand var en flitig deltagare i sällskapets sceniska förströelser, om han än icke ådagalade någon vidare samvetsgrannhet i inlärandet af sina läxor. Då han en gång utförde titelrollen i Lindegrens bekanta komedi ”General Eldhjelm”, i hvilken de Broen och sedan Hjortsberg excellerade, måste han oupphörligt luta sig ned till den sufflerande registrator Hasselström och fråga: ”hva’ sa’ du?”

*

Mozarts »Cosi fan tutte»Mozarts treaktsopera ”Cosi fan tutte”, som han 1790 komponerat för Italienska operan i Wien, stod den 14 maj för första gången på Kungliga teaterns affisch. I Wien hade den härliga musiken visserligen rönt mycket erkännande, men operan vann ingen popularitet på grund af Dapontes dåliga text, som är ett cyniskt förhånande af kärleken, utfördt på ett högeligen talanglöst sätt. Endast Mozarts nödställda belägenhet hade tvungit honom att utan betänkande kasta sina toners glans öfver denna erbarmliga smörja. Kanslirådet af Wetterstedt öfverflyttade efter den tyska behandlingen detta mackverk till vårt språk under namn af ”Troheten på prof”. Heimdall skrifver rent ut, att någon eländigare dramatisk produkt än denna hittills aldrig flutit ur någon gåsfjäder. ”Den är att anse som dumhetens Herkulesstoder i dikten, bortom hvilka ingen dödlig kan komma. Öhlenslæger har för danska scenen skrifvit en ny text till Mozarts musik under namn af Flykten från klostret. Den är inget mästerstycke, men man nästan hissnar af beundran, då man jämför den med den nuvarande. Det hade varit ett barmhärtighetsverk att byta”. På Köpenhamns kungliga teater introducerades Mozart 1798 genom detta arbete, som där gjorde ett komplett fiasko. Personalen var ovan vid de nya musikaliska tankarna och den fylliga harmoniseringen, hvilken kräfde hela deras uppmärksamhet, så att de försummade spelet. Artisterna kände sig osäkra, och på premiärkvällen uppstod en sådan förvirring, att ridån måste gå ned midt i första akten, hvarpå pjäsen togs om från början. Detta väckte publikens både löje och förargelse och stämde den ogynsamt mot hela operan, under hvilken man både hyssjade och skrattade, och ridån föll under starka yttringar af misshag.^Anm Pjäsen kunde ej ges mer än den enda gången, och först 1807 kom Mozart åter upp på ”det Kongelige”, då ”Don Juan” uppfördes med Du Puy i titelrollen. Emellertid frestade ”Cosi fan tutte’s” vackra musik Öhlenslæger att skrifva ny text till densamma, ett kinkigt företag, hvars resultat heller icke motsvarade den möda det kostade, ty den nya libretten är svag, och det musikaliska intrycket fördärfvades till en del genom musiknumrens framträdande i en från originalet afvikande följd. 1909 utgaf hofoperasångaren Karl Scheidemantel i Dresden en omarbetning af operan, som uppfördes därstädes, men icke heller detta försök lyckades vinna någon varaktig framgång. Musikens höga värde har erkänts bland många andra af Gunnar Wennerberg i hans dagboksanteckningar från München 1851, där han säger: ”På aftonen gafs Cosi fan tutte. Jag var oändligt road. Det sjöngs så musikaliskt, och den lilla pjäsen är så fint och nyanseradt komponerad af den ’erkändt störste’, att jag är villrådig, om jag ej skall sätta honom öfver Figaro”. 1875 yttrar Eduard Hanslick, att mästaren framträder i synnerhet i första finalen, som är förtjusande i melodien, måttfull och snillrik i ackompanjemanget, liffull i uttrycket. Den lilla kvintetten i F-dur och tersetten ”Soave sia il vento” äro musikaliska pärlor af vårlig glans, men ariorna och duetterna svaga i jämförelse med de större ensemblerna, och han anser, att operan, trots enstaka nummer som i konsertsalen verka rentaf bedårande, numera måste förefalla föråldrad på scenen.

Costanzas och Dorabellas roller sjöngos hos oss af Sofia Sevelin och Henriette Widerberg, kammarjungfruns af Elise Lindström, Fernandos och Guglielmos af Sällström och Cederberg, don Alfonsos af Preumayr. Operan kunde här ej ges mer än tre gånger.

* Ett af den nyromantiska skolans ledsammaste

snedsprång äro de beryktade ödestragedierna, som i Tyskland sköto fram likt svampar om hösten, alltsedan Zakarias Werner 1810 uppfört sin verkningsfulla, men hemska enaktare "Der vier und zwanzigste Februar", hvilken upprullar de gräsligaste olyckor och brott såsom följder af en faders förbannelse. Det gemensamma draget hos alla dessa "Schicksaltragödien" är det förutbestämda, obönhörliga, oundvikliga, illvilliga ödets tillintetgörande ingripande i människolifvet, vare sig dess offer förtjäna det eller icke, hvilket ger lika omotiverade som oupphörligt återkommande anledningar att hopa den ena rysligheten på den andra. Bland de otaliga "fatemanufacturers", såsom Coleridge kallat dem, framstod i synnerhet Adolf Müllner, hvars dystra Müllners »Skulden»fyraaktssorgespel från 1812 "Die Schuld" väckte stort uppseende i Tyskland. Det var skrifvet i en bländande versform, som han lånat från Calderon, och man ställde det i början vid sidan af Schillers bästa stycken. Under ett årtionde behärskade det de större tyska teatrarna, men har sedan blifvit nedsatt långt under dess verkliga värde. Ännu 1829 skref Svensk litteraturtidning i minnesorden öfver den då nyss aflidne dramatikern, att "sedan Byrons död skaldekonsten ej lidit en större förlust".

På Charlotte Eriksons recett den 17 maj gafs det välskrifna, om ock beklämmande dramat i en af Valerius förträffligt gjord öfversättning i originalets trokaiska versmått. Innehållet är i största korthet, att don Valeros, grand af Kastilien, är fader till tvenne söner, Carlos och Otto. En gammal zigenerska, som blifvit vredgad öfver en nekad allmosa, spår modern kort före den senares födelse, att han skall bli sin äldre broders mördare. För att omintetgöra denna spådom anförtror modern den nyfödde till en familj i Norge, där han växer upp under namn af grefve Hugo af Örindur.

Adolf Müllner. Efter litografi.

Sedan han blifvit man, reser han utrikes och fattar i Spanien en lidelsefull kärlek till doña Elvira, utan att ana att hennes make är hans bror. Denne mördar han under en jakt, gifter sig med Elvira och återvänder med henne till Norge. Där lefva de äkta makarna flera år i fullständig tillbakadragenhet från världen, skenbart lyckliga, men utan inre frid. Årsdagen af brodermordet, då pjäsen begynner, sitter Elvira ensam vid sin harpa. En sträng, som springer sönder, väcker minnena till lif. Hugo återvänder från en jakt, man talar om svunna tider, och den mördades blodiga bild förfärar dem bägge. ”Om han nu syntes…” utbrister Hugo. I detsamma bultar det på dörren, och don Valeros inträder, en teatereffekt som är af stor verkan. Han har under en följd af år ströfvat världen omkring för att finna sin sons mördare, och genom sammanträffandet af en mängd omständigheter upptäcker han, att Hugo är hans son och sin broders baneman, hvilket blir tydligt äfven för Hugo. Under ett utbrott af de dittills dämpade samvetskvalen erkänner han med fasa sin förbrytelse och dödar sig med samma dolk, som Elvira nyss stött i sin barm.

Händelsen utvecklar sig så sinnrikt, karaktärerna äro så väl hållna och dialogen så lefvande, att åskådaren med verklig spänning afvaktar slutet. På framställningen af Hugos roll hvilar hela styckets öde, och det afgjordes hos oss på ett sätt, som blef en triumf både för författaren och för Almlöf. Heimdall yttrar, att den senare måhända aldrig spelat så väl som den aftonen. ”Rollen syntes vara skrifven för honom och kan svårligen spelas bättre. Gesterna voro lifligt målande, osökt omväxlande och mimiskt fulländade. Elviras roll spelades förträffligt af mamsell Strömstedt. I starka, bestämda, passionerade karaktärer är hennes framgång alltid gifven, och sedan man sett dem i dessa roller, skulle det vara intressant att se dem i Macbeth, Wallenstein och Jungfrun från Orleans”. Charlotte Erikson, recettagerskan, utförde fröken Berta Örindurs mindre framträdande roll och var som vanligt utmärkt smakfullt klädd, men saknade tillräcklig värma och lyftning, liksom Fredrik Kinmansson som Valeros borde visat mer kraft och värdighet. ”Stycket gafs med en fulländning, hållning och samspel, som öfverträffar hvad man i något sorgespel åtminstone i senare tider hos oss funnit”. Recensenten ogillar den grund, på hvilken Müllner byggt sitt arbete, men finner den tekniska behandlingen utförd med mästarhand, och att stycket försvarar sin plats på hvilken scen som helst. Det rönte också en afgjord framgång. Trots den framskridna årstiden blefvo alla de bättre platserna redan tidigt utsålda de dagar ”Skulden” hann gifvas, innan säsongen afslutades.

Att det äfven i våra dagar, trots en mera individualistisk uppfattning af personligheten, kan finnas resonans för ödesmotivets dramatiska betydelse, se vi t. ex. hos Strindberg och Ibsen (”Kejser og Galilæer”, ”Fru Inger til Östråt”). Professor Klas Lindskog har i Athena, den nyligen utkomna boken om Greklands kulturvärld, påvisat, huruledes ”Rosmersholm” först ter sig som ett skulddrama, sedan som ett släktdrama, för att slutligen visa sig vara ett rent ödesdrama. Han utreder analogien mellan den tragiska skulden hos konung Oidipus, som ovetande blef sin faders mördare och sin moders make, och hos Rebecka West. I hennes ord till Rosmer i sista akten: ”Ja, for du skal vide det, Rosmer, at jeg har en — fortid bag mig” ser Lindskog en bekännelse om ett kärleksförhållande till hennes fosterfader doktor West, hvilken i föregående akt till hennes förfäran af rektor Kroll afslöjats såsom hennes köttslige fader. Att Ibsen verkligen menat något sådant, säger professor Lindskog, synes framgå af ett yttrande, som Ibsen själf en gång fällt. I denna scen med Kroll störtar allting samman för henne. ”Det är dramats höjdpunkt, det är denna fasansfulla upptäckt, som drifver Rebecka fram till bekännelsen och till katastrofen”.

*

Kungl. teaterns ekonomiFinanserna befunno sig vid spelårets slut i ett allt annat än glädjande tillstånd. Den lilla behållningen från föregående år hade förvandlat sig till en brist af icke mindre än tiotusen rdr bko. Orsakerna härtill förklarade Puke i sitt till konungen ingifna memorial bero på förhöjningar i löneförmånerna och ökade omkostnader för kostymer och inventarier. ”Aflöningsstaten har stigit — säger han — och skall än ytterligare göra det, så länge direktionen icke kan afsluta kontrakt på längre tid med artisterna; hvar och en, som finner sig nödvändig, begagnar sig däraf för att med hvarje år uppdrifva sina villkor, utan att fästa afseende däruppå, att inkomsterna icke ökas i jämförelse mot utgifterna”. Dessutom klagar han öfver, att han under pågående riksdag icke kunnat ge några maskerader, emedan landtmarskalken disponerade öfver en del af de därför erforderliga lokalerna i operahuset. Två maskerader, ehuru gifna så sent som i april lämnade en behållning af tvåtusen rdr bko. Åtta maskerader under vintern hade sålunda med säkerhet täckt bela balansen.

Operabyggnaden blef under sommaren till det yttre välbehöfligt uppfiffad, men hela tomten tedde sig ändå allt annat än prydlig, belamrad som den var med materialbodar och dekorationsupplag, riktiga träruckel, som stodo kvar långt in på 1860-talet. Och öfver allt detta och salustånden på Jakobstorg reste sig det bristfälligt pålappade Ekebladska huset. Det var icke vackert och bidrog ingalunda till hufvudstadens förskönande.

Efter schismen 1828 mellan chefen och artistpersonalen tillsatte konungen en kommitté för utarbetande af ett nytt teaterreglemente. Ledamöter voro grefvarna Fleming och af Wetterstedt, friherre Åkerhielm och föredraganden af hofärendena, lagman Georgii. Sommaren 1830 inlämnade de sitt förslag, där de föregående stränga bestämmelserna blifvit betydligt mildrade och arreststraffet för fruntimmerspersonalen alldeles upphäfdt.

*

Delavignes »Giftermål på gamla dagar»I början af grefve Pukes sista spelår uppfördes en af de mest betydande pjäserna under hela hans styrelsetid, en verklig prydnad för spellistan, Casimir Delavignes femaktskomedi på vers ”l’École des vieillards”, kallad ”Giftermål på gamla dagar” i en af Herman Kullberg verkställd öfversättning, som dock, enligt en i manuskriptet gjord anteckning af Puke, blifvit öfversedd och förbättrad af Remmer. Delavigne var på den tiden näst Béranger och Lamartine, Frankrikes mest omtyckte skald och skref under 1820- och 1830-talen flera dramatiska arbeten af framstående värde. Det nu omtalade räknar sin tillvaro från 1823 och anses vara hans bästa komedi. Skeppsredaren Danville i Havre har blifvit rik och öfverger affärerna för att på gamla dagar slå sig till ro. Trots att han är sexti år och änkling, har han ändå kvar sin ungdoms hela värma och liflighet och förälskar sig i den unga, kvicka och älskvärda Hortense, med hvilken han gifter sig och bosätter sig i Paris.

Casimir Delavigne. Efter litografi.

Vid ridåns uppgång träffa vi dem där i en präktig bostad, i hvilken Danvilles gamle vän Bonnard besöker honom. Ormen i paradiset representeras af den unge, elegante grefve d’Elmar, som gör Hortense sin kur. De skola träffas samma afton på ministerns lysande bal. Men Danville önskar, att Hortense stannar hemma med Bonnard, hvilket ger anledning till en huslig scen. Emellertid försonas de bägge makarna. Danville tillåter sin hustru fara till balen, men hon afstår därifrån och lofvar bli hemma. Nu kommer grefven, och Hortense låter öfvertala sig att fara, hvarom Danville underrättas i en biljett. Utom sig af raseri skyndar han efter henne till ministern. Under tiden hemkommer den ångerfulla Hortense, men uppsökes af grefven, som gör henne en kärleksförklaring. Danville höres utanför, och grefven gömmer sig i ett kabinett. Danville vet att han finnes där, och, sedan Hortense gått, utmanar han honom, vid hvilket möte den gamle blir afväpnad. Under en följande scen affordrar Danville sin hustru en biljett, som han ser att hon har. Då den är adresserad till grefven, tror han sig bedragen, men den innehåller i stället en bön från henne, att grefven måtte upphöra med sina besök af aktning för hennes rykte och för hennes man, som hon älskar. Lyckan och lugnet le mot dem igen, och Hortense yrkar bestämdt på deras skyndsamma afresa från Paris tillbaka till Havre, dit hon längtar åter.

Komedien är en förträffligt gjord sedemålning från det samtida Paris med fint och säkert tecknade karaktärer och med en liflig dialog i en elegant samtalston, som blifvit lyckligt återgifven i den svenska öfversättningen. Det ungdomligt obetänksamma och lefnadsglada hos Hortense framträdde i Charlotte Eriksons framställning, liksom Hjortsberg och Torsslow med framgång utförde vännen Bonnard och grefven. Danvilles roll är en mycket svår uppgift. Talma, för hvilken den var skrifven, blef i Paris klandrad för sitt spel, hur beundransvärdt han än utförde många scener, och Lafon har enligt franska tidningar nästan fördunklat honom genom den naturliga lätthet, hvarmed han framställde den. Då Almlöf var i Paris, måtte han icke haft lyckan att få se den senares tolkning, ty han röjde här liksom ofta inom komedien en benägenhet att ställa sig på den höga koturnen, helt naturligt för öfrigt för en tragisk skådespelare, men bonhommien försvann därigenom ledsamt nog från figuren, och dessutom talade han för långsamt och monotont, hvilket icke passar för denne liflige sextiåring. Intrycket af den angenäma pjäsen förhöjdes genom en nymålad högst elegant rumsdekoration.

Sara TorsslowEn under åratal väntad ceremoni försiggick den 17 oktober, då Olof Ulrik Torsslow genom hymens band förenades med Sara Fredrika Strömstedt. Fyra dagar därefter, den 21 oktober, stod det nya namnet fru Torsslow för första gången på teaterns affisch, då hennes bröllopsrecett annonserades. Man gaf ”Maria Stuart” med ”Den lilla matrosen” såsom efterpjäs, och ”i anseende till spektaklets längd” — det räckte i fyra timmar — gick ridån den aftonen upp så tidigt som klockan sex inför en fullsatt salong, som tilljublade recettagerskan sin varma lyckönskan. Sara Torsslow föddes den 11 juni 1795 i Stockholm, där fadern var kryddkramhandlare, och kom vid tolf års ålder i elevskolan. Till en början ansågs hon sakna alla dramatiska anlag och fick tjänstgöra i kören. Men hennes klara förstånd och sunda omdöme, en brinnande kärlek till konsten och en ädel ärelystnad utvecklade henne småningom till en högst framstående skådespelerska, och med åren blef hon en bland de största aktriser, som prydt vår svenska scen. Af naturen var hon utrustad med en särdeles välformad gestalt. Anletsdragen voro icke vidare vackra, men hon hade själfulla ögon, och hänförde åskådaren genom sin talang.

Sara Strömstedt. Litografi efter oljemålning af J. G. Sandberg.

Lätt, skälmskt och muntert spelade hon karl, och ingen page, ingen ung löjtnant kunde vara en farligare hjärtetjuf än hon, då hon uppträdde i blå dräkt med silfver i ”De begge kammarpagerne” eller i en näpen officersuniform som ”Den nya öfversten”. Då hon utförde kvinnoroller var hon majestätisk, sublim, och såsom Elisabet af England i Schillers ”Maria Stuart”, såsom Hugos maka i ”Skulden”, såsom änkehertiginnan i ”Strozzi och Martino” och som Gudule i ”Ringaren i Nôtre-Dame” är hon hos oss oöfverträffad. ”Hon var en charmant Tilda i ’Oden’ — säger Marianne Ehrenström — värdig Leopolds vers och förtjänt att blifva applåderad”. Sara Torsslow, ”den svenska Rachel” som hon kallats, var sin mans jämlike i talang och i kärlek till konsten. Ett större konstnärspar än de voro, torde vara svårt att uppleta. Då Torsslow 1834 afgick från den kungliga scenen, följde hon honom först till Djurgårdsteatern och sedan till Mindre teatern, där hon bland annat utförde Lady Macbeth, Lucrezia Borgia, m. fl. framstående skapelser. Genom det förfärliga draget på teatrarna den tiden och genom den tunna klädsel hon ibland anlade (se del IV, sid. 195 o. 248) ådrog hon sig svåra giktkrämpor, hvaraf hon i många år led, och hvilka slutligen blefvo så ihållande, att hon måste lämna scenen och omsider fjättrades vid sjuksängen under ständiga plågor. Hon dog den 18 juni 1859.

Gabriel ÅmanDen nära sextiårige teaterveteranen Gabriel Åman, hvilken efter fyrtiårig tjänstetid den 1 juli 1828 dragit sig undan till privatlifvet, beviljades afskedsrecett den 6 november 1830. Född den 1 augusti 1772 blef han elev 1794 och aktör 1797. Han hörde till de s. k. utiliteterna, d. v. s. han spelade allt möjligt ifrån Kristian tyrann i ”Gustaf Vasa” till älskaren i ”Kronfogdarne.” Med en berömvärd själfförsakelse att åtaga sig roller, som ingen annan ville ha, uppträdde han i tragedien, operan, dramen, vådevillen, komedien och farsen. Öfverallt, där det fanns en lucka att fylla, satte man in honom, och han skötte sin uppgift redligt och samvetsgrannt, om också skäligen talanglöst. Till belöning för sitt nit erhöll han 1821 titel af hofkamrerare och är för öfrigt märkvärdig genom att vara den förste aktör, som innehaft ett kommunalt förtroendeuppdrag. Han var nämligen i flera år ända till sin död 1834 medlem af Storkyrkoförsamlingens fattigvårdsnämnd.

Gabriel Åman. Efter teckning af O. Andersson i Kungliga teaterns porträttsamling.

Till sin recett hade han letat fram en fransk femaktsdram från sin ungdomstid, som Samuel Ahlgren öfversatt, och som hade sin premiär 1805, ”Natur och skyldighet”. Han spelade där en gammal man, nedtryckt af lidande och olyckor, hvilken först uppträder i tredje akten. Publiken visade honom sitt erkännande för hans plikttrogna arbete genom en utsåld salong och genom flera gånger förnyade bifallstecken. Han framkallades äfven efter pjäsens slut, då han i några få, men väl valda ord tolkade sin tacksamhet för den välvilja och det öfverseende, hvarmed han under sin fyrtiåriga tjänstgöring blifvit bemött, hvarefter ridån sänktes under kraftiga applåder.

Bland de Skjöldebrandska papperen i Statens historiska museum har jag påträffat Åmans kontrakt från början af 1800-talet, och då ordalydelsen möjligen kan intressera en eller annan, meddelas det här in extenso och med dåtida stafsätt: ”Directionen öfver Kongl. Maj:ts Spectacler antager härmedelst Herr Gabriel Åman at såsom acteur i Operan och Opera Comiquen spela alla de Rôler, som honom af Directionen tilldelas, åliggande det honom at sina skyldigheter med nit och åhåga fullgjöra samt i öfrigt ställa sig Theaterns Reglementen och Directionens befallningar till efterrättelse. Häremot kommer han at af Kongl. Operans Fond i årlig Lön åtnjuta En Summa af Tvåhundra Femtio Riksdaler i gångbart mynt. Herr Åman skall äfven såsom Acteur vid Kongl. Dramatiska Theatern därstädes gjöra tjenst så ofta han därom Directionens befallning undfår. Kommandes han därföre at i årligt Arfvode erhålla Sex Attondedels Lott jemte Flitpenningar enligt det för sistnämnda Theater utfärdade Reglemente. Uti Operan och Opera Comiquen skall Directionen bestå Acteuren Åman de för han tjenstgjöring nödiga Kläder, Skor, Strumpor m. m. Vid Dramatiska Theatern skall han äfven med Kläder ur den Theaterns Magasin förses; dock bör han vid nämnda Theater sjelf bestå sig allt hvad till Les petits ajustements hörer. Directionen försäkrar härjemte Acteuren Åman at framdeles njuta tillökning såväl i den Lön han af Kongl. Opera Fonden erhåller som i Lott Talet vid Dramatiska Theatern, när han genom ökad flit och skickelighet förtjenar ytterligare uppmuntran och belöning. Detta Contract skall taga sin början från nedanstående dag och vara i Fem år och Ett halft eller till den 1 Juli 1806. Om det ej Sex Månader före förfallotiden varder uppsagdt, gäller det, till det å någondera sidan uppsäges. Till yttermera visso äro häraf tvenne lika lydande Exemplar författade och underskrefne, som skedde i Stockholm den 2 Januari 1801.

Hugo Hamilton”.

På drottningens födelsedag den 8 november gafs på slottet en stor konsert, vid hvilken hofkapellet och lyriska scenens artister medverkade, och dit hofvet, diplomatiska kåren, högre ämbetsmän och ledamöter af borgerskapet voro befallda. Den inleddes med uvertyren till Rossinis ”la Gazza ladra”, hvarefter fru Sevelin, mamsell Widerberg, herr och fru Lindström samt herr Isak Berg sjöngo kompositioner af Mozart, Rossini och Fioravanti, mellan hvilka nummer violinisten Elwers, valthornisten Schunke och den utmärkte harpisten Bernhard Fatscheck läto höra sig.

Pixérécourts spännande skådespel ”Den polska grufvan”, hvarom utförligt talats i andra delen (sid. 209 o. följ.), uppfördes ånyo på Sevelins recett den 29 november. Flickan Angela, som vid premiären 1809 spelades af en liten dotter till Lars Hjortsberg, utfördes af den tioåriga Jenny Lind, hvilken den 1 september blifvit antagen till elev och nu för första gången fick pröfva sina krafter, hvilket utföll särdeles lyckligt.

Af artighet mot Charlotte Erikson uppträdde Gustaf Åbergsson ännu en gång såsom Tartuffe på hennes recett den 9 december. Hans hustru spelade Dorine och recettagerskan själf Elmire. Mariannes roll var anförtrodd åt Emilie Högquist, om hvars utförande af densamma en kritiker skref: ”Hon må ej föreställa sig, att det är med tonvikten i vers som med bandrosetter, dem man kan anbringa hvar som helst. Då man har ett så ömt utseende och så ömma roller som mamsell Högquist, bör man äfven ha ett hjärta för det lidande, som vederfares publikens öron af sönderhackade alexandriner.”

På Karl Fredrik Bergs recett den 27 december uppfördes ”Figaros bröllop” med Berg som Bartholo, Torsslow och Charlotte Erikson spelade Figaro och Susanna, Almlöf och Karin Wennbom det grefliga paret, Elise Lindström Cherubin alternerande med Karin Almlöf, Deland Bazil, Sevelin Bride-Oison, Karolina Bock Marcellina och Emilie Högquist Fanchette. Komedien gafs särdeles väl, och Aftonbladet påstod, att publiken icke på länge haft en så njutningsrik afton. Till efterpjäs bjöd recettagaren på ”Savoyardgossarne” med honom själf såsom den lustige fiskalen och eleverna Karolina Lindström och Johanna Enbom i titelrollerna. Den sistnämnda hade förut under hösten fått försöka sig som Isidor i ”Sargines” och Isaura i ”Tankred”, innehade aktriskontrakt under spelåret 1834—1835, blef gift med teaterföreståndaren Lars Elffors och dog 1846 i Gefle.

Fru Vilhelmina Enbom, som under sitt fyraåriga äktenskap med kapten Anders Lindeberg öfvergifvit teatern, återvände dit den 1 oktober, sedan giftermålet blifvit lagligen upplöst. Hon debuterade den 14 november i ”Vestalen” såsom den äldsta jungfrun, förut sjungen af fru Sevelin; såsom en af de unga damerna i ”Herr Des Chalumeaux”, när denna gamla roliga fars gafs till efterpjäs på fru Eriksons recett den 9 december med Sevelin i titelrollen och Lars Hjortsberg som hans jockej; och slutligen såsom kammarjungfrun Nerine i ”l’Irato” med musik af Méhul sista gången den uppfördes på Kungliga teatern den 29 december. Denna lustiga enaktsoperett, som hos oss upptogs på spellistan redan 1808, har en särskild historia att tacka för sin tillkomst. Bonaparte, som gärna omgaf sig med konstnärer och lärde, såg äfven Méhul ofta vid sitt bord. Flera gånger påstod han i dennes närvaro, att endast italienare kunde med lyckligt resultat åstadkomma en verklig opera buffa. Slutligen erbjöd sig Méhul att i italiensk stil komponera en fransk komisk opera för Feydeauteaterns sångare. Marsollier försåg honom med en librett, hvari han införde den italienska buffans hufvudpersoner signore Pandolfo, signore dottore, Scapin, en affekterad, söt Lysander i skarp motsats till den bråkige onkeln, den senares koketta och listiga nièce med sin muntra kammarjungfru, och slutligen en svärm drumliga betjänter, med hvilka den hetlefrade Pandolfo för ett hiskeligt väsen. Hela tillställningen utgör en högst löjlig karikatyr öfver den italienska buffan, hvars stil Méhul lyckligt efterhärmat och på flera ställen åstadkommit en dråplig parodi. I en komisk rondo, en särdeles originell monolog, har han med mycken kvickhet användt de italienska kompositörernas orimligheter, hvilka ofta för ett ljufligt klingklang uppoffra musikens dramatiska karaktär. Den gamle onkeln har stängt in niècen i sitt hus, sedan han ryckt henne ifrån hennes

François Elleviou. Efter teckning af Riesener grav. af Pierre Audouin.

tillbedjare, och Lysander står kvar ensam och snopen. Han håller då denna roliga monolog under omväxlande tal och sång, som lifligt erinrar om ett glansnummer i variétésångaren Polains repertoar i våra dagar. När han funderar, om han skall dränka sig, eller i stället dö af sorg, ackompanjeras han af en vanlig italiensk slagdänga, sådan som dessa kompositörer ofta bruka använda vid allvarliga ställen i sina operor. Méhuls operett gjorde mycken lycka, hvartill en af Opéra comiques ryktbaraste artister François Ellevious mästerliga parodiska framställning af den fantastiskt känslosamme älskaren Lysander icke litet bidrog. Vid premiären var Bonaparte närvarande och komplimenterade kompositören. Denne utbad sig förste konsulns tillåtelse att få tillägna honom operetten, hvilket bifölls, och Bonaparte tog emot sitt exemplar. Emellertid måtte den höge herrn betraktat den lyckade musiken såsom en retsam vederläggning af sitt påstående, ty Méhul blef aldrig mera inbjuden till honom.

Sevelin spelade nu den argsinte gubben, hans hustru Isabella, Berg doktorn, Lindström Lysander och Cederberg Scapin. Då vi sett, hur klen Lindström esomoftast var i dramatiskt afseende, torde hans utförande af den ömme tillbedjaren icke varit så värst muntrande i synnerhet för dem, som erinrade sig Du Puys briljanta återgifvande af rollen.

1831 års första nyhet var Vials enaktskomedi ”De begge svartsjuke” med musik af Sophie Gail, född Garre 1776. Redan i sitt tolfte år en berömd klaverspelerska och sångerska ingick hon vid aderton års ålder äktenskap med en af dåtidens lärdaste franska hellenister, professor Jean Gail, hvilket dock efter några år upplöstes. 1813 uppförde Théâtre Feydeau hennes operett ”Les deux jaloux”, hvars musik där gjorde lycka på grund af en viss naturfriskhet hos densamma. Friherrinnan Åkerhielm öfversatte pjäsen för Kungliga teatern 1820 (se del IV, sid. 80), men då man här befarade, att musiken, som föreföll vederbörande skäligen tråkig och hvardaglig, skulle försvaga den lifliga dialogen, uteslöts den, och den roliga komedien gick utan musik ett fyrtital gånger och kvarstod på Kungliga teaterns spellista ända till 1854. Grefve Puke hade emellertid en annan åsikt om musiken och ville jäfva den förra direktionens omdöme, men publiken ville icke vara med om det. Den mottog m:me Gails musik med största kallsinnighet, och den uppfördes icke mer än två gånger. Den teaterbesökande allmänheten var för öfrigt i de dagarna just ej så välvilligt stämd mot den ädle grefven, ty denne hade på ett ridderskapets och adelns sammanträde under då pågående riksdag förklarat, att ”han för Stockholms publik måste ge pjäser, som han ej skulle kunna låta uppföra på teatern i Södertelje”.

På konungens födelsedag, onsdagen den 26 januari, ämnade teaterchefen såsom galaspektakel framföra Righinis tvåaktsopera ”Det befriade Jerusalem”. Vincenzo Righini var född i Bologna 1756. I sin ungdom var han en utomordentlig tenorsångare, men då han ej under målbrottet skonade rösten, förlorade den sin charme, och han vände sig då till kompositionen. Efter kapellmästareanställningar i Wien och Mainz blef han af Fredrik Wilhelm II utnämnd till kapellmästare vid Italienska operan i Berlin 1793, hvilken plats han bibehöll ända till katastrofen 1806. Sorgen öfver en älskad sons plötsliga död påskyndade hans egen, som inträffade 1812. Han har skrifvit omkring tjugu operor, hvaribland ”Det befriade Jerusalem”, första gången uppförd i Berlin 1803, längst bibehållit sig på scenen. Den var på sin tid mycket berömd, men är skrifven så fullkomligt i den dåtida långsläpiga operaseriastilen med ändlösa recitativ, att den i våra dagar är totalt förgäten.

Grefve Pukes avskedstagandeDet var under en af de sista repetitionerna till den operan, som grefve Puke ramlade ned från sin kommendantsbefattning vid teatern. Lördagen den 22 januari var scenrepetition med dekorationsuppställning.

Vincenzo Righini. Efter teckning af S. W. Zollinger 1803.

Maskinmästare och dekoratör var den tiden konduktören vid öfverintendentsämbetet Per Gustaf Zelander, som lär ha varit mycket skicklig på sin plats, men också ganska munvig och trilsk mot den, som han ansåg icke äga någon sakkunskap inom hans fack. På grund af att några dekorationsdelar icke i rätt tid blifvit färdiga, uppkom vid början af andra akten en ordväxling mellan grefven och maskinmästaren, som slutade med att grefven med sin käpp utan vidare omständigheter klådde upp honom. Olyckligtvis träffade ett af rappen Zelander i ansiktet och skadade honom rätt svårt. Man kan tänka sig, hvilken oerhörd uppståndelse skulle bli af en sådan tilldragelse, där den illa tålde grefven spelade den obehagliga hufvudrollen, och hvartill hela teaterpersonalen, orkestern och flera utomstående voro vittnen. Historien spred sig som en löpeld öfver hela staden och omtalades i måndagens Aftonblad, som undrade om ”denna vackra episod äfven skulle uppföras på den snart stundande högtidsdagen och inför ett större publikum”. Kanslirådet Wetterstedt, som var närvarande, då skandalen inträffade, rusade genast upp till sin bror statsministern och berättade hvad som händt. Bägge kommo öfverens om, att Puke ej kunde kvarstanna på sin post, och att ingen vore lämpligare att efterträda honom än just kanslirådet, hvarpå statsministern åkte upp till konungen, för att rapportera tilldragelsen. Han tillade, enligt baron Nauckhoffs skildring af förloppet, att hela personalen vore i fullt uppror, och att detta upphetsningstillstånd möjligen kunde störa galaföreställningen, ja, kanske rentaf föranleda dess inställande. Enda utvägen att lugna stormen vore att genast skilja Puke från direktörsbefattningen och tillsätta en ny chef. Gamle kungen blef naturligtvis högeligen upprörd, så snart det talades om uppror. Han såg massorna i rörelse och tumult uppstå i staden, och han som till på köpet skulle fara på spektaklet! Han biföll statsministerns visa råd och befallde honom att skriftligen förständiga grefve Puke att genast inlämna sin afskedsansökan. Samtidigt uppdrog han åt excellensen Lagerbielke att ”tills vidare hafva högsta uppsikten öfver teatern”. Så skedde, och på festrepresentationen var det teaterns forne chef Gustaf Lagerbielke, som mottog den kungliga familjen vid dess ankomst till operan. Grefve Puke var däremot ej synlig.

I en af Göteborgspostens dåtida versifierade krönikor lästes i början af februari följande redogörelse för det förargelseväckande uppträdet:

”På hufvudstadens stora scen
nyss händt ett verkligt fenomen
förmedelst en uppstudsig drake,
som — hvilken fräckhet utan make! —
har vägrat göra les honneurs
åt scenens förste direktör,
ity att han, den tredske skurken,
ej sprutade nog eld på turken,
då kristna härens tappre män
togo Jerusalem igen.
Vår direktör, förfärligt retad
och af en billig harm förtretad,
till käppen tog, försannt och visst,
och pryglade sin maskinist.
Talia täcktes skymfen hämna
och tog af händelsen humör;
herr grefven måste platsen lämna
och blef ej mera direktör.
Således ur betänklig våda
befriades på en gång båda:
Jerusalem blef åter fritt
och Talia sin mentor kvitt.”

Righinis opera var uppsatt med den största lyx i kostymer och dekorationer, kanske för att godtgöra den klandrade torftiga utrustningen af Rossinis ”Tankred” spelåret förut, och rollerna voro, i betraktande af tillgängliga krafter, bra besatta med Fredrik Kinmanssons mjuka basröst i Gottfrid af Bouillons konungsliga gestalt, Lindströms präktiga stämma såsom Tankred och Sällströms smäktande tenor i Rinaldos parti. Kalifen af Egypten utfördes af Lars Kinmansson, och i Armidas roll glänste Henriette Widerberg. Få operor lära dittills hos oss gått så bra som denna. I synnerhet utmärkte sig Lindström och Widerberg, och deras duett i första akten hörde till det bästa man den tiden fick lyssna till på teatern. Armida räknades både i afseende på sång och spel till en af Widerbergs allra förnämsta uppgifter. Liksom Tankreds parti i Rossinis nyssnämnda opera är äfven Rinaldos skrifvet för kontraalt, och genom att sjungas af en tenor förstörs effekten i de ensemblestycken, hvari han deltar. Oaktadt de spelande gjorde sitt bästa, hördes ganska få applåder, och publiken mottog operan rätt kyligt. Den är icke heller mycket dramatisk, och, som förut nämnts, de utdragna recitativen verka tröttande.

*

BalettenBaletten förde under den Pukeska regimen en ganska tynande tillvaro. På grund af bristande penningmedel kunde några nya större arbeten icke uppsättas, utan man nöjde sig med att då och då framföra de gamla utslitna pantomimerna ”Komiska baletten”, ”Stråtröfvarne”, ”Marchandes de modes”, ”la Fille mal gardée”, ”Nya Narcisse”, och hvad de allt hette. Endast under de månader (februari—juni) år 1828, då Kungliga teaterns forne balettmästare Ledet återuppträdde i Stockholm, utvecklades en något lifligare verksamhet. Kort efter sin ankomst framförde han den 17 februari ett ”Romerskt divertissement” i en akt, hvari hela balettkåren deltog, och samma afton pantomimbaletten ”Lucas och Laurette eller Den afskedade fästmannen” likaledes i en akt, där Sophie Daguin framställde den kvinnliga titelrollen, Ledet den afskedade fästmannen och Wallquist den lycklige tillbedjaren Lucas. Den sistnämnde, hvilken tjänstgjorde såsom tillförordnad balettmästare, sedan Ambrosiani den 1 juli året förut lämnat denna befattning, ansågs vara en särdeles skicklig dansör. Heimdall yttrar 1828 om honom, att ”han innehar den högsta punkt af konstfärdighet någon svensk dansör ännu innehaft”. Ingen af dessa Ledetska baletter slog emellertid an och uppfördes endast tvenne gånger. Något mera lycka gjorde en tredje komposition af honom, enaktspantomimen ”Den ädelmodige fursten”, som dansades fem gånger under vårens lopp med författaren i titelrollen, och där äfven hans son August Ledet och dotter Constance uppträdde. Fursten Maleks son Ely utfördes af Wallquist, Menaida och Zulma af Sophie Daguin och Karolina Brunström. Den gamla Delandska tvåaktsaktspantomimen ”Jenny eller Engelska inbrottet i Skottland” (med musik af Du Puy), som ånyo inöfvades i midten af april, rönte däremot samma framgång som fordom. Titelrollen utfördes af Sophie Daguin, systern Fanny af Karolina Brunström, soldaten John, i hemlighet gift med Jenny, af Wallquist och deras son Charles af den lilla Charlotta Lindmark.

Den 1 juli 1830 lämnade den vackra Karolina Brunström teatern. Född nyårsdagen 1803 blef hon balettelev, innan hon fyllt tio år, och premiärdansös 1820.

Kostymbild ur ”Jenny”. Efter teckning af Colin på 1820-talet.

Hon var en af publikens förklarade gunstlingar och mycket firad såväl för sin skönhet som för sitt framstående konstnärsskap, men midt i sina triumfer öfvergaf hon scenen för att ägna sina återstående dagar åt vården af de barn hon hade med den rike och elegante grefve Hans von F., ägare till Ljung och Steninge. Femtitvå år gammal dog hon i Stockholm i mycket goda omständigheter.

Då Wallquist ogärna fortsatte med sin under dåvarande omständigheter skäligen otacksamma syssla såsom balettmästare, engagerade grefve Puke den 1 oktober 1830 en fransman, m:r Rhénon, hvilken i samma egenskap varit anställd vid Porte St Martinteatern i Paris. Vid sin hitkomst befanns han emellertid vara en gammal stelbent femtiåring och blef vid spelårets utgång afskedad af Pukes efterträdare.

*

Kungl. teaterns ekonomi 1831Teaterns skuldsumma hade vid grefve Pukes afgång växt till 21,274 rdr bko. Hvad grefven själf ansåg vara orsaken till denna ogynnsamma ställning framgår af hans till Kungl. Maj:t den 7 februari 1831 afgifna förvaltningsberättelse, som han sålunda afslutar: ”Det resultat, som i finansiellt afseende nu finnes, är icke det jag åsyftat och hoppats, men då jag icke ägt fritt att handla efter egen öfvertygelse, frikallar mig mitt samvete från all förebråelse. Finansernas försämring började redan 1828 om sommaren; den schism, som då uppstod inom Kungliga teatern i anledning af det samma år nådigst utfärdade reglementet, grundlade den sedan med hvarje år tillväxande balansen. Detta reglemente, som då af mig underdånigst föreslogs, och som Ers Maj:t täcktes sanktionera, var ämnadt att befästa Kungliga teaterns bestånd i alla afseenden. Att det med nedsatta och mera bestämda straffbestämmelser hufvudsakligen var grundadt på det existerande nådiga reglementet af 1786, därom öfvertygas en och hvar, som vill jämföra dessa bägge reglementen. Lottandelar, som aldrig existerat vid Kungliga operateatern, men hvilka kvarstodo som en lämning från den upplösta Kungliga dramatiska teatern, ansåg jag skadliga.

Min fasta öfvertygelse är, att om jag år 1828 fått sätta Kungliga teatern i det skick och den ordning jag åsyftade, hade jag nu kunnat framlägga en berättelse, hvad finanserna beträffar, alldeles motsatt emot den jag afgifvit.

Bättre vilja än min att befrämja Kungliga teaterns bestånd och fördel kan icke finnas. Bättre förmåga finnes visserligen, men kanske hade äfven denna fått vika för ett motstånd sådant som det jag erfarit.”

⁎              ⁎
⁎