Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/Ö
| ← Æ |
|
Bihang → |
Ö.
...
Öghlysa, v. a. (Isl. auglýsa, kungöra, förkunna) framställa (i ljuset) för andras ögon, framvisa. VG.*
...
Ökn, f. öken, ödemark. ö æller l. ok almænninger, allitt. U.* VM. II. M. 8. pr.
Ökning, f. tillökning. -gar allar varin af laghþar, ↄ: landbon kan ej fordra tillökning af jord för det som fattas (men däremot minskning af den afrad han hade skolat betala), SM.*
Öknöte, n. en af de två dragare som höra till en ök. VG.*
...
Ölbænker, m. bänk, på hvilken man sitter till bords (eg. för att dricka öl). VG.*
Ölder (dat. pl. öldum), m. (Isl. öldr, gen. -rs, n.) = öl 2. VM.*
Öldrykker (dat. öldyrke för öldrykke), m. (Isl. =) dryckslag. SM.* H. M. 13. fore -ki, inför de i ett dryckslag samlade människorna, U.* SM.*
Öldrykkia, f. = öldrykker. SM. M. 9: pr; ME.* St. B. 22: pr. not. 8. firi -kiu (jfr. Öldrykker), SM. Kk. 15: 3. not. 4; Chr. SVl. 13.
Öleng, se Oling.
Ölfriþer, m. fred vid gästabud (förekommer här i afseende på bröllopp). H.*
Ölgærþ, f. gästabud. ÖG.* ME.* St.* Chr.* gæra ö., n. bröllopp, ÖG.* Jfr. Mungats gærþ.
Ölkonæ, f. krögerska. Sk.* Jfr. Mb. D. Gl. d. o.
Ölqvinnæ, f. = ölkonæ. Sk.*
Ölsala, f. ölförsäljning, krögeri. St.*
Ölstuva, f. hus l. rum där dryckslag l. gästabud hålles. VG.* fori -vu (jfr. Öldrykker), VM.*
...
Öninga, m. pl. = ölænningar. Chr.*
Öpa (opa; ypa, G.; impf. öpte; sup. ypt, G.), v. a. (af op; Isl. æpa) ropa. ÖG.* G.* ö. þry hær op l. niþings op, U.* SM.*
Öpen, se Open.
Öra (oyra, G. pl. örun; öræn, H.), n. öra. VG. II. Þ. 13, 14, 33; ÖG.* U.* SM.* VM. I. M. 17: 3; II. M. 23: 3; 26: 1, 2; H.* Bj.* G.* Sk.*
Öra bot, öris bot, f. böter, som endast utgöra ett l. några öre (men ej en hel mark). U.* SM.* VM. II. M. 18; B. 4: 1; 14: 4; ME.* Chr. B. 7: 1.
Öre (ore; oyri, G. gen. öris, VG. I. K. 15: 1; ÖG. Dr. 21. &c.; U.* SM.* VM.* Sm.; Bj.* Sk.* ME.* St.* jfr. Öra bot, Öres land; acc. öri, öre; dat. acc. oyri, G. pl. örær, örer, öræ, öre), m. 1) en åttondedels mark (vigt). ö. gulls, VG.* öres gul, Sk.* 2) öre, ett mynt, utgörande en åttondedels mark. VG.* ÖG.* U.* SM.* H.* Sm.* Bj.* G.* Sk.* ME.* St.* svensker ö., Chr.* tolf örar, hälften af tre marker, U. Æ. 9: pr; VM.*, tredjedelen af 412 mark, U. M. 23: 4, och tre gånger en half mark, ME. Þg. 35. tolföra, VG.* fulder ö., H.* halver ö., U.* SM.* VM.* H.* Sm.* ME. Egn. 21: pr; B. 32: 1; jfr. Half öre. öre karlgilder, köpgilder, se Karl-, Köpgilder. ö. pænninga (jfr. Pænninger 2, Mark 2, U. Kk. 7: 7. not. 14; 15: 8. n. 36; SM.* VM.* G.* Sk.* St.* halver ö. pænninga, VM.* St.* ö. vaþmala, se Vaþmal. öris bot l. giald, böter &c. af ett öre, ÖG.* Sk.* jfr. Öra bot. öres arf, Sk.* öris mun, Sk.* öris köp, VM. I. B. 32; II. M. 30: 4; Kp. 7: 1. jfr. Köp 2 b. öris flikke, ett köttstycke af ett öres värde, Sm.* sva marghir l. mangir örar, ɔ: så stor summa pänningar, VG.* fulla iorþæghandanum slika öra sum han skulde up taka, ɔ: ö. firi ar hvart som han hade haft gården, ÖG.* aværka til öra ok örtogha, olofligen bruka ett visst jordstycke som tillhör en annan, och hvars värde kan bestämmas i pänningar, U.* öra aværkan ok örtogha, U.* örar hælsinskir, H.*, kunna ej hafva varit af annat slag än de ören, som annars omtalas i H.; och af de ställen i denna lag, som äro hämtade ur U., t. ex. V. 18: 3. jfr. U. V. 23: 6, kan slutas att ingen skilnad var mällan detta mynt och de i Uppland gångbara ören. Att äfven i Skåne öre varit åttondedelen af en mark finnes däraf, att 10 skelingar svarade mot en mark, och två och en half mot två öre, hvilka således voro lika med en fjerdedels mark (jfr. Skillinger); och af I. 165, 168. synes att 2 öre voro mindre och 6 öre mera än en half mark. Jfr. Almennings-, Bot öre. 3) ö. brukas i några sammansättningar i bem. af en viss pänningsumma i allm. Se Gerninges-, Sak-, Stigh-, Viþerlags öre. 4) pl. örar, pänningar och annan lösegendom, lösören. )( aign, eyga, bol, G.* fore fæ ok fulla öra', se Fæ 2. lösir örar, lösören, VG.* VM.* Sk. I. Add. H. 1. )( eghn, iorþ, VM. Jfr. Halz-, Köp-, Lös-, Værþörar; Feþernis oyrar, Lösöra köp. 5) = öres land. halver ö., U.* ægha l. hava ö. (fullan) i by, U.* SM.* urfiælder ligger til öra ok (l. æller) örtogha, ɔ: är satt till visst örestal (jfr. Markland), U.* skipa (svin) (æptir) örum ok örtoghum (ok markalandum), ɔ: i förhållande till det örestal, som är åsatt de särskilda gårdarne i byn, U.* SM. B. 15: 1; VM. II. B. 7: pr; ME.* Chr. B. 11: pr. skipta skogh l. bryta mylnustaþ til öra ok örtogha, U. SM. B. 21: 1; VM. II. B. 19, 22: pr; ME.* Chr. B. 28. byrþa sik til (n. öþis byar) .. til öra ek örtogha, bevisa sin rätt till del i ödesbyn, tillika med det örestal, hvartill hans andel uppgår (jfr. Byrþa), U.* — Att d. o. ursprungligen hetat örir i likhet med Isl. eyrir (R-t II. 47; S-e, G. U. s. XXI), därpå finnes icke något kändt bevis; dock kan det icke nekas att förhållandet möjligen varit sådant, och att detta varit orsaken därtill att o. öre, hvad dess böjning beträffar, fått utseende af att i sing. vara n., hvilket det ock i nämnda afseende torde hafva varit ansedt att vara, ehuru detta icke verkat på de därmed förenade adj:er, till dess ordet i senare tider alldeles öfvergått till nämnda genus.
Öris bot, se Öra bot.
Öres land (öræs land, oræs land), n. 1) ett stycke åkerjord, som antingen inehöll en viss rymd, 1. var uppskat- tadt till ett visst värde, efter någon nu okänd grund; troligen ett stycke jord så stort, att därpå ett visst mått (öre) säd kunde sås. VG.* Jfr. Halfmarka land, Ortogh 2; WEYLLE, Gloss. jurid. o. or- tug. 2) ett åttondedels markland. U.* VM. II. B. 1: 1; ME.* Chr.* 3) jord af ett öres värde. Annorlunda synes d. o. ej kunna förklaras i Sk.*, om där- med ej menas en åker, hvarpå ett visst mått säd kan sås (jfr. ofvf. under 1). I JutL. III. 12. förekommer mark guls i iorth, tva mark silfs iorth, men detta betyder säkerligen icke annat än jord som är värd en mark guld 1. två mar- ker silfver, och kan därför icke jfs. med de Sv. benämningarne markland 1. öres land.
Öris tal, n. antalet af ören. Se Mar- ka tal.
Örka, se Orka.
Orknaþa fæ, se Yrknaþa fæ.
Örlögh (orlogh; orloff, Sk.), n. örlig, ...
Öxa ol (dat. pl. -olum, ölum), f. en vid yxskaftet fästad skinnrem (jfr. Ol). U.* VM. II. M. 11: 3. Så har d. o. äfven af Ld. blifvit uttydt. Ih. tror att det betyder yxskaft, och härleder dess senare del från ett annat i vårt allmogespråk brukligt ord val l. ol, ett rundt trästycke (t. ex. slagval, handval, l. slagol, handol, de två delarne af en tröskslaga), Isl. vólr, ól, ál,' en tydning som ej kan antagas, då på de anf. ställena talas därom, att bloþ synis undi -lum, hvilket ej kan sägas om yxskaftet.
....