Talismanen/Kapitel 15
| ← Fjortonde kapitlet |
|
Sextonde kapitlet → |
FEMTONDE KAPITLET.
Ren tuppen, stolt i fjäderskrud,
har höjt sin stämma klar
och fört till tidig lantman bud
att dagen randats har.
Kung Edvard såg hur mörkret svann,
för ljusets röda flod,
och hörde korpen spå: »försann,
i dag skall gjutas blod!»
»Rätt har du!» sad' han, »ty därpå
vid himmelns Gud jag svär,
att Baldwin och hans vänner två
dö förr än kväll det är!»
Chatterton.
Samma afton sir Kenneth åtog sig sin post, hade Richard, efter den stormiga tilldragelse, som störde dess lugn, begivit sig till vila i den fulla tillförsikt, som ingavs honom av hans gränslösa mod och av den överlägsenhet, han vid genomdrivandet av sitt åsyftade mål visat i närvaro av hela den kristna hären och dess anförare, av vilka många, såsom han visste, i sin innersta själ ansågo den österrikiska ärkehertigens skymf såsom en seger över dem själva, så att hans högmod kände sig tillfredsställt vid tanken på, att han genom en fiendes nedslående förödmjukat hundra.
En annan monark skulle fördubblat sina vakter aftonen efter ett sådant uppträde och åtminstone hållit en del av sina trupper under vapen. Men Lejonhjerta bortskickade vid detta tillfälle även sin vanliga vakt och lät giva sina soldater en gåva av vin för att fira hans återställande till hälsan samt dricka en skål för sankt Georgs baner, så att den engelska avdelningen av lägret skulle varit alldeles utblottad på vakt och militäriska försiktighetsmått, om ej sir Thomas de Vaux, greven av Salisbury och andra ädlingar vidtagit anstalter för att bibehålla ordning och krigstukt bland dryckesbröderna.
Den saracenske läkaren uppehöll sig hos konungen ifrån det han gick till sängs, till dess midnatten var förliden, samt gav honom under denna tid två gånger medikament, sedan han förut noga givit akt på fullmånens ställning på himlavalvet, vars inflytande han förklarade vara det gynnsammaste eller skadligaste för kraften av hans läkemedel. Först tre timmar efter midnatt gick El Hakim ifrån konungens tält till det, som blivit uppslaget för honom och hans följe. På vägen dit besökte han sir Kenneths tält för att se, huru det stod till med hans första patient i det kristna lägret, gamle Strauchan, som riddarens vapendragare kallades. På förfrågan efter sir Kenneth, erfor El Hakim där beskaffenheten av den tjänstgöring, vartill han var använd, och föranleddes troligen av denna upplysning att gå till sankt Georgs höjd, där han fann den han sökte i de bedrövliga omständigheter, vi i föregående kapitel skildrat.
Det var ungefär vid tiden för solens uppgång som långsamma steg av en väpnad man hördes nalkas konungens tält, och innan de Vaux, som slumrade bredvid sin herres säng lika lätt som någonsin en bandhund, hann mer än stiga upp och fråga: »vem kommer?» inträdde riddaren av Leoparden i tältet, med en djup och undergiven dysterhet vilande på sitt manliga ansikte.
»Hur kan ni taga er denna djärva frihet, herr riddare?» sade de Vaux strängt, ehuru likväl i en ton, som vördade hans herres sömn.
»Håll, de Vaux!» sade Richard, som i detsamma uppvaknade; »sir Kenneth kommer för att som en god soldat göra reda för sin vakt; för en sådan är generalens tält alltid tillgängligt.» — Han reste sig därpå ur sin vilande ställning, och stödjande sig på armbågen, fäste han sitt stora, strålande öga på krigaren. »Tala, herr skotte! Du kommer för att berätta mig om en vaksam, lycklig och hedrande vakt, är det inte så? Prasslet i det engelska banerets veck var tillräckligt att bevaka det, även om det ej beskyddats av en sådan riddare, som man anser dig för.»
»Som man ej mer skall anse mig för», sade sir Kenneth. — »Min vakt har varken varit vaksam, lyckosam eller hedrande — Englands baner har blivit bortrövat.»
»Och du lever för att berätta det?» sade Richard, men med en ton, som röjde spotsk klentrogenhet. — »Bort det, det är ej möjligt! Det finns ej ens en skråma på ditt ansikte! Varför står du så stum? Tala sanningen — det är ej gott att skämta med en konung — men jag skall likväl förlåta dig, om du ljugit.»
»Ljugit, herr konung!» svarade den olycklige riddaren med stolt eftertryck och en eldblick från sitt öga, klar och flyktig, som gnistan ur den kalla flintan. »Men även detta måste fördragas. — Jag har talat sanning.»
»Vid Gud och sankt Georg!» sade konungen, utbristande i raseri, vilket han likväl genast hejdade. — »De Vaux, gå dit och se efter! — Denna feber måste ha förvirrat hans hjärna. — Det kan ej vara möjligt. — Karlens mod är beprövat. — Det kan ej vara möjligt! Gå fort — eller skicka någon, om du ej vill gå själv.»
Konungen blev här avbruten av sir Henry Neville, som andtruten kom för att berätta honom, att baneret var borta, och riddaren, som bevakat det, överväldigad samt troligen mördad, emedan det syntes en blodpöl på det ställe, där banerstången låg söndersplittrad.
»Men vem ser jag här?» sade Neville, då hans ögon plötsligt föllo på sir Kenneth.
»En förrädare», sade konungen, i det han sprang upp och fattade sin stridsyxa, som alltid låg bredvid sängen, »en förrädare, som du skall se dö en förrädares död.» — Och han höjde vapnet bakut, liksom för att slå till.
Blek, men orörlig som en marmorbild, stod skotten framför honom med bart, obetäckt huvud, nedslagna ögon och läppar, som knappt rörde sig, men likväl sannolikt framviskade en bön. Mitt emot honom, på lagom avstånd för ett hugg, stod konung Richard, med sin väldiga gestalt insvept i vecken av sin camescia, eller vida linnerock, utom där våldsamheten av hans rörelse blottat högra armen, axeln och en del av bröstet, vilka gåvo åskådaren ett begrepp om en kroppsbyggnad, som kunnat berättiga honom till en av hans sachsiska företrädares tillnamn, Jernsida. Han stod ett ögonblick färdig att slå till, men lät därpå vapnet sjunka till marken och utropade: »men det var ju blod, Neville — det var blod på platsen. Hör, herr skotte, — tapper har du varit förr, ty jag har sett dig strida — säg, att du slagit två av de hundarna till banerets försvar — säg blott en — Säg blott, att du gjort ett enda gott hugg för vår skull, och begiv dig sedan ur lägret med ditt liv och din vanära.»
»Ni har kallat mig en lögnare, herr konung», svarade skotten med fasthet, »och därutinnan åtminstone har ni gjort mig orätt. — Vet då, att ej något blod utgjutits till standarets försvar, utom en stackars hunds, som, trognare än hans herre, försvarade den post, denne övergivit.»
»Nå, vid sankt Georg!» sade Richard och lyfte åter upp armen; men de Vaux kastade sig emellan konungen och föremålet för hans hämnd samt sade med sin karaktärs barska uppriktighet: »nådig herre, det får ej ske här, ej heller med er egen hand. Det är tillräckligt med dårskap för ett dygn att hava anförtrött ert baner åt en skotte. Sade jag er inte, att de alltid äro hala och falska?»
»Du gjorde det, de Vaux; du hade rätt och jag erkänner det», sade Richard. »Jag hade bort känna honom bättre, jag hade bort ihågkomma, huru den räven Wilhelm bedrog mig i fråga om detta korståg.»
»Herr konung», sade sir Kenneth, »Wilhelm av Skottland har aldrig bedragit; men omständigheterna hindrade honom att hitföra sin armé.»
»Tig, skamlöse!» sade konungen; »du orenar en furstes namn blott genom att uttala det, — Och dock, de Vaux, är det märkvärdigt», tillade han, »att se denne karls hållning. Pultron eller förrädare måste han vara, och likväl avbidade han ett hugg av Richard Plantagenet, liksom min arm varit upplyft för att lägga riddarslaget på hans skuldra. Hade han visat det minsta tecken till fruktan — hade blott en led darrat, eller ett ögonlock blinkat, så hade jag krossat hans huvud som en kristallbägare. Men jag kan ej slå till, där jag varken finner motstånd eller fruktan.»
Ett ögonblicks tystnad följde.
»Herr konung», sade Kenneth …
»Ha!» inföll Richard, »har du fått igen målet? Begär nåd av himmeln, men ej av mig; ty England är vanhedrat genom ditt förvållande, och vore du också min egen och enda broder, finnes det ej någon misskund för ditt fel.»
»Jag talar ej för att begära nåd av en dödlig människa», sade skotten; »det står i ers nåds välbehag att giva eller neka mig tid till ett kristligt skriftermål — om människor förvägra mig det, må Gud giva mig den avlösning, som jag eljest skulle begära av hans kyrka. Men antingen jag dör genast eller en halvtimme härefter, bönfaller jag hos ers majestät om ett ögonblicks samtal för att uppenbara något, som på det närmaste angår ert rykte såsom kristen konung.»
»Tala ut», sade konungen, som ej betvivlade, att han skulle få höra någon bekännelse rörande förlusten av baneret.
»Vad jag har att säga», sade sir Kenneth, »rör blott konungen av England och får ej anförtros andras öron än dina.»
»Gån då, mina herrar», sade konungen till Neville och de Vaux.
Den förre lydde; men den senare ville ej avlägsna sig från konungens person.
»Då ni sagt, att jag har rätt», invände de Vaux, »vill jag även bli behandlad, som om jag haft rätt, det vill säga, jag vill ha min egen vilja. Jag lämnar er ej ensam med denna falska skotte.»
»Vad, de Vaux», sade Richard vredgat och stampade sakta på golvet, »vågar du ej lämna oss tillsammans med en förrädare?»
»Det är inte värt, att ni rynkar pannan och stampar, min furste», sade de Vaux. »Jag vedervågar ej en sjuk människa mot en frisk, en naken mot en fullt beväpnad.»
»Det gör ingenting», sade den skotske riddaren; »jag söker ej någon förevändning för att vinna tid. — Jag skall tala i lord Gilslands närvaro. Han är en redlig och rättskaffens man.»
»För blott en halvtimme sedan», sade de Vaux, med en suck, som uttryckte på en gång sorg och förtrytelse, »skulle jag sagt detsamma om dig!»
»Ni är omgiven av förräderi, konung av England», fortfor sir Kenneth.
»Det torde nog vara, som du säger», svarade Richard. »Jag har ett påtagligt bevis därpå framför mig.»
»Ett förräderi, som skadar dig mer än förlusten av hundra baner i ett öppet fältslag. La… la…» sir Kenneth tvekade. men fortfor slutligen med sänkt röst, »lady Edith…»
»Ha!» sade konungen, i det han plötsligt rätade upp sig i en ställning av högdragen uppmärksamhet samt skarpt fäste ögonen på den förmenta brottslingen. »Vad om henne? — Vad om henne? — Vad har hon att göra med denna sak?»
»Mylord», sade skotten, »en stämpling är å bane att förnedra er kungliga släkt genom att giva lady Ediths hand åt den saracenska sultanen och dymedelst köpa en högst vanhederlig fred för kristenheten genom ett för England högst nesligt giftermål.»
Denna underrättelse verkade precis motsatsen av vad sir Kenneth väntat. Richard Plantagenet var en av dem, som, för att tala med Jago, ej skulle vilja tjäna Gud, när djävulen bad dem därom; råd eller underrättelser verkade ofta mindre på honom efter deras verkliga betydelse, än efter den färgskiftning de fingo från de personers karaktär och förmenta avsikter, som meddelade dem. Hans släktings namn påminte honom olyckligtvis om, vad han ansett som den högsta förmätenhet hos riddaren av Leoparden, då denne ännu stod högt på ridderskapets rangrulla, men som i dennes närvarande belägenhet syntes den hetsige monarken vara ex skymf, tillräcklig att driva honom till den ursinnigaste vrede.
»Tig», sade han, »fräcke usling! Vid himmeln skall jag ej låta utslita din tunga med glödande tänger, för det du vågar nämna en ädel kristen jungfrus namn. Vet, vansläktade förrädare, att jag redan förut märkt, huru högt du vågat lyfta dina ögon, och jag fördrog det, ehuru det var en oförskämdhet, även då du narrat oss — ty du är en sammansättning av idel bedrägeri — att tillerkänna dig ett visst anseende och en viss ryktbarhet. Men att du med läppar, sölade av din egen vanära — att du nu vågar nämna vår ädla fränka såsom en, i vars öde du har någon del eller intresse, det är höjden av fräckhet. Vad angår det dig, om hon äktar saracen eller kristen? — Vad angår det dig, om i ett läger, där furstar äro kujoner om dagen och rövare om natten, där tappra riddare bli eländiga överlöpare och förrädare — vad angår det dig, säger jag, eller någon annan, om det skulle behaga mig att genom släktskapsband förena mig med rättskaffensheten och tapperheten i Saladins person?»
»Föga anstår det i sanning mig, för vilken hela världen snart blir detsamma som intet», svarade sir Kenneth dristigt; »men om jag också låge på sträckbänken, skulle jag säga dig, att vad jag nu yttrat i hög måtto angår ditt samvete och ditt rykte. Jag säger dig, herr konung, att om du blott i tanken hyser det uppsåtet att gifta din fränka, lady Edith…»
»Nämn henne ej — och tänk ej ett ögonblick på henne», sade konungen, i det han åter grep om stridsyxan, så att musklerna höjde sig på hans seniga arm, liksom murgrönans stjälk slingrar sig omkring ekens stam.
»Ej nämna — ej tänka på henne!» svarade sir Kenneth, vars av självförödmjukelse dövade livsandar under detta slags tvist började återtaga sin spänstighet, »vid det heliga korset, till vilket jag sätter mitt hopp, skall hennes namn ej bli det sista ordet i min mun, hennes bild den sista tanken i min själ. Pröva din omskrutna styrka på denna nakna hjässa, och se, om du kan hindra min föresats.»
»Han gör mig galen!» sade Richard, som mot sin vilja blev vacklande i sin föresats genom brottslingens oförfärade beslutsamhet.
Innan Thomas av Gilsland hann svara, hördes ett buller utanföre, och drottningens ankomst anmäldes från yttre delen av tältet.
»Uppehåll henne — uppehåll henne, Neville», sade konungen; »detta är ej någon syn för kvinnor. — Fy, att jag låtit en så eländig förrädare så uppreta mig! — Bort med honom, de Vaux», viskade han, »genom bakre utgången av vårt tält — bevaka honom noga och ansvara för hans säkra förvarande med ditt liv. Och hör på, han skall dö strax, låt honom därför få en biktfader, vi vilja ej döda både kropp och själ. — Och håll — hör på — jag vill ej ha honom vanhedrad — han skall dö som en riddare, i sitt skärp och sina sporrar; ty om hans förräderi är svart som helvetet, så kan hans käckhet mäta sig med själva djävulens.»
De Vaux, som sannolikt var rätt glad över, att detta uppträde slutades, utan att Richard förnedrat sig till den föga kungliga handlingen att med egen hand döda en fånge, som ej gjorde motstånd, skyndade att genom en hemlig utgång föra sir Kenneth till ett annat tält, där han avväpnades och för mera säkerhets skull slogs i fjättrar. Med oavlåten och sorgsen uppmärksamhet såg de Vaux på, medan profossens hantlangare, till vilka sir Kenneth nu överlämnades, vidtogo dessa stränga försiktighetsmått.
När de voro fullbordade, sade han högtidligt till den olyckliga brottslingen: »det är konung Richards vilja, att ni skall dö utan att skymfas, utan styckning av er kropp eller vanära för edra vapen, och att ert huvud skall skiljas från kroppen genom skarprättarens svärd.»
»Det är milt», sade riddaren i en låg och nästan undergiven ton, liksom en, vilken erhållit en oförväntad ynnest; »min familj skall då förskonas från det värsta av berättelsen. O, min far, min far!»
Detta halvhöga utrop undföll ej den slöa, men godsinta engelsmannen, och han strök avigsidan av sin stora hand över sina grova drag, innan han kunde fortfara.
»Det är vidare konung Richards vilja», sade han slutligen, »att ni får tala med någon helig man, och jag har under vägen hit träffat en karmelitermunk, som kan bereda er till er färd. Han väntar utanför, till dess ni är i det sinnestillstånd, att ni kan mottaga honom.»
»Låt det ske strax», sade riddaren. »Även härutinnan är Richard huld. Jag har aldrig varit mer beredd att tala med den fromma patern än just nu; ty livet och jag ha tagit avsked av varandra, såsom tvenne resande, vilka anlänt till korsvägen, där deras kosa åtskiljes.»
»Det är gott», sade de Vaux långsamt och högtidligt; »ty det grämer mig något, att framföra slutet av mitt budskap. Det är konung Richards vilja, att ni bereder er på en snar död.»
»Guds och konungars vilja må ske», svarade riddaren tåligt. »Jag varken bestrider rättvisan av domen eller begär uppskov i verkställigheten.»
De Vaux började avlägsna sig ur tältet, men mycket långsamt; han stannade i dörren och såg sig om på skotten, från vars ansikte alla världsliga tankar syntes bannlysta, liksom han hållit på att samla dem till djup andakt. Den käcke engelska baronens känslor voro i allmänhet ej de livligaste; men likväl överväldigades han vid detta tillfälle av en ovanlig grad av medlidande. Han gick hastigt tillbaka till den rörknippa, varpå fången låg, tog en av hans fängslade händer och sade med så mycken mildhet, som hans sträva röst kunde uttrycka, »sir Kenneth, du är ännu ung, du har en far. Min Ralph, som jag lämnade ridande på sin lilla Gallowayklippare vid Irthings stränder, skall en dag bli vid dina år — och give Gud, att jag finge se hans ungdom giva så gott hopp om sig, som din, om jag undantar den sista natten! — Kan ingenting sägas eller göras för ditt bästa?»
»Ingenting!» var det sorgsna svaret. »Jag har övergivit min post, det baner, som var mig anförtrott, är förlorat. När skarprättaren och stupstocken äro tillreds, äro huvudet och kroppen färdiga att skiljas.»
»Nå, må Gud då vara dig nådig!» sade de Vaux. »Likväl önskar jag, att jag själv tagit den vakten, om det också skulle kostat mig min bästa häst. Det måste vara någon hemlighet här, yngling, vilket en okonstlad man kan begripa, fast han ej kan genomskåda den. — Feghet? bah! Nej, ingen pultron har någonsin slagits, som jag sett dig göra. — Förräderi! Jag kan ej föreställa mig, att någon skulle kunna dö så lugnt 1 sitt förräderi. Du har blivit narrad från din post genom någon fint anlagd snara — någon väl uttänkt list; någon nödställd flickas skrik har träffat ditt öra, eller någon glättig skönhets blick fängslat ditt öga. Rodna icke för det; vi ha alla blivit förda på avvägar genom dylika frestelser. Se så, jag ber dig, lätta ditt samvete för mig, i stället för att bikta dig för prästen. — Richard är barmhärtig, när sinnet brusat ut. Har du ingenting att anförtro mig?»
Den olycklige riddaren vände sitt ansikte från den godsinte krigaren och svarade: »ingenting.»
De Vaux, som uttömt sin övertalningsförmåga, steg nu upp och lämnade tältet med korslagda armar och i djupare svårmod, än han tyckte saken förtjänte, samt till och med förargad på sig själv, för det han kunde låta en så obetydlig sak, som en skottes död, gå sig så djupt till sinnes.
»Men», sade han för sig själv, »fastän de klumpfotade skälmarna äro våra fiender i Cumberland, anser man dem likväl i Palestina nästan som bröder.»