Teaterporträtter

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ plansch ]
Harald Molander.jpg
[ 5 ]

Harald Molander

föddes den 17 Mars 1858 i Stockholm. Fadern var med. doktor J. Molander, modern född Dybeck. M. genomgick Beskowska skolan. Blef student 1877. Studerade 1877—82 vid Upsala Akademi historia och filosofi samt litteratur- och konst-historia, hvilka senare studier 1883 fortsattes i Tyskland, Holland, Frankrike och Italien. Anstäldes 1884 som öfverregissör vid Nya Teatern i Stockholm. Studerade 1885 vid konservatorierna i Wien och Paris samt återtog samma höst sin plats vid Nya Teatern, der han stannade till 1886, då han mottog engagement som intendent vid svenska teatern i Helsingfors. Han har fortsatt sina studier vid utländska teatrar under upprepade resor 1889, 1890, 1891.

Af M. utgifna originalarbeten: Rococo, komedi i 1 akt (1881); Furstinnan Gogol, skådespel i 5 akter (1883); Vårflod, komedi i 4 akter (1884), alla uppförda på K. Dram. Teatern i Stockholm; samt Beatrice, skådespel i 5 akter (1887), uppfördt å sv. teatern i Helsingfors. [ 6 ]

Af M. verkstälda öfversättningar: Horatius och Lydia, komedi i 1 akt på vers af Fr. Pousard (utmärkt af Svenska Akademien 1877); Kungen roar sig, skådespel i 5 akter på vers af V. Hugo (1884); Kyssen, komedi i 4 akter på vers af Ludwig Doczi (1883), alla uppförda å Nya Teatern i Stockholm; Severo Forelli, sorgespel i 5 akter på vers af Fr. Coppée (1885), samt Kärlekens komedi, komedi i 2 akter på vers af Henrik Ibsen (1888), båda gifna på K. Dram. Teatern i Stockholm; har dessutom bearbetat ett större antal operetter och lustspel, bland hvilka de härstädes mest kända torde vara Kejsarens nya kläder, Stackars Jonathan, Mikadon, Sabinskornas bortröfvande och Kumlander.

Dertill komma åtskilliga på olika håll publicerade dikter, noveller, korrespondenser och kritiska uppsatser, bland hvilka en serie artiklar om „Svensk dramatisk konst“ (i Ny Svensk Tidskrift 1884—85) ådrog sig stor uppmärksamhet och väckte mycken ond blod, särskildt inom teaterverlden, samt föranledde direktör Ludvig Josephson att författa en hel bok till försvar för de bestående förhållandena gent emot hans egen lärjunge. Trots detta ha den oppositionela Monsieur de l’Orchestre’s spådomar om den svenska dramatiska konstens och Stockholmsteatrarnas dekadans visat oroande tendenser att slå in på de håll, der de ej redan gått i fullbordan.

Teatervännen, som under de senaste åren följt med verksamheten vid svenska teatern i Helsingfors, måste erkänna, att denna ständigt varit intensiv, att man icke försummat något tillfälle, der det gällt att göra publiken bekant med utlandets förnämsta teaterförfattare, jemte det man låtit våra egna skalders och författares verk komma till heder. Och utförandet, huru jemt, huru [ 7 ]mönstergiltigt har detta ej i de flesta fall varit! Med en personal, sådan som den, öfver hvilken svenska teatern i Helsingfors förfogar, kan också mycket utföras.

Men den noggrannhet, som i minsta detalj gör sig gällande beträffande de sceniska anordningarna, har också mycket att betyda. Ty om någonstädes, så iakttages vid nämnda teater en omsorg i dylikt afseende, som nästan kunde kallas minutiös. Uppsättningen af en del stycken har också varit sådan, att man ej ens i verldsstädernas teatrar kunnat finna en större elegans, en bättre smak utvecklad.

Det torde ej heller vara obekant för våra teatervänner, att äran af att svenska teatern i Helsingfors under de senaste åren förmått presentera sig i ett dylikt mönstergiltigt skick egentligen tillkommer dess intresserade, skicklige intendent, herr Harald Molander. Ja, erkännas måste, att det var en stor vinst för teatern att såsom dess främste ledande man erhålla en person, hvilken med framstående bildning och utmärkta författaregåfvor besitter alla de för en teaters ledande erforderliga egenskaper.

Måtte svenska teatern i Helsingfors i lång tid framåt ega förmonen af intendenten Harald Molanders insigtsfulla ledning!



[ 8 ]

Lydia Molander,

född Wessler, i Gefle, den 22 December 1851, tillhörde 1869—72 K. Musikaliska Akademien och utbildades vidare i sång af fru Fredrika Stenhammar. Anstäldes 1873 vid de K. Teatrarna, hvarest hon utförde några mindre sångpartier och roller, samt mottog 1874 engagement vid svenska teatern i Helsingfors, der hon sedan qvarstannat. Gift 1888 med intendenten Harald Molander.

Bland de mer än två hundra roller, som hon på härvarande svenska teater utfört, kunna nämnas:

Inom operan: Mignon i operan af samma namn, Susanna och Cherubin i „Figaros Bröllop“, Angèle i „Svarta dominon“, Jenny i „Wilhelm Tell“, Nancy i „Martha“ och Irma i „Muraren“.

Inom skådespelet: Desdemona i „Othello“, Eline i „Fru Inger till Östråt“, Julia i „Ett brillant parti“, Martha i „Faust“, Carlotta i „Beatrice“, fru Heineke i „Äran“, fru Wohlmuth i „Far och dotter“ och Brita Skrifvars i stycket af samma namn.

Inom komedien: Elmire i „Tartuffe“, Abigaël i „Ambrosius“, Maiia i „Familjen Fourchamboult“, Céleste i „Fregattkaptenen“, Mormodern i „Flinta och Stål“, mrs Clarckson i „Främlingen“, Julia i „Kan ej“, Birte i „Strandbyfolk“ och baronessan von Feldheim i „Cornelius Voss“.

Inom operetten: M:lle Lange i „Madame Angots dotter“, Galathéa i „Den sköna Galathéa“, Laura i „Tiggarstudenten“, Prinsessan i „Kejsarens nya kläder“,

Madame Favart i operetten af samma namn, Nitouche i [ plansch ]

[ 9 ]„Lilla Helgonet“, Lili i „Lili“, Jum-Jum i „Mikadon“ och Molly i „Stackars Jonathan“.

Af ofvanstående repertoir framgår tydligt nog, hvilken mångsidig, maktpåliggande verksamhet fru Molander utvecklat under de 17 år hon tillhört Helsingfors svenska scen. Utrustad med en särdeles vacker och välskolad sångröst samt ett älskligt, intagande yttre, eger hon de mest afgjorda anlag för scenens konst. Under hennes vistelse i Finland ha dessa vackra talanger äfven erhållit en utveckling, som lika mycket hedrar konstnärinnan sjelf som den scen hon tillhör.

Att här specielt framhålla någon eller några af hennes mera förtjenstfullt återgifna roler, vore vanskligt, då man vet, att denna skådespelerska alltid samvetsgrant, formfulländadt och ända in i de minsta detaljer väl instuderar och återgifver de henne anförtrodda uppgifterna.

Hennes täcka apparition och ungdomliga liflighet, som aldrig tyckes lemna henne, är en borgen för att vi allt framgent skola få se och höra henne just sådan som vi lärt oss att värdera och högakta denna framstående skådespelerska.


[ 10 ]

Ida Brander,

som allt sedan 1877 tillhört svenska teatern i Helsingfors (utom spelåret 1878—79, då hon var anstäld vid Nya teatern i Stockholm), har under denna tid härstädes förvärfvat sig stora och rättvisa sympatier samt en vidsträckt vänkrets. Det är en gedigen konstnärsnatur inneboende hos henne. Hennes mångsidighet som skådespelerska är förvånansvärd, hennes tolkning af det storslagna skådespelet verkligen mästerlig.

Allt erkännande måste skänkas henne, för det mångåriga, ärliga arbetet vid härvarande svenska teater. Att här uppräkna alla de hundratals roller hon utfört, är ej för oss möjligt, utan omnämna vi endast ett fåtal, hvaruti hon särskildt utmärkt sig. Till exempel: Hjördis i „Kämparne på Helgoland“, „Orleanska Jungfrun“, „Regina von Emmeritz“, Grefvinnan Zicka i „Dora“, Marguerithe i „Cameliadamen“, Gina i „Vildanden“, Borghild uti »Sigurd Jorsala fararen“ och „Hedda Gabler“.

Fru B. är född år 1857. Vännerna af teatern kunna således, ung som hon är, få glädja sig åt att ännu länge få njuta af hennes utmärkta spel.



[ 11 ]

Hilma Bruno.

Om på någon kan tillämpas: „hon har ätit af Idunas äpple“, så är det fru Hilma Bruno, född Schagerlund, hvars fägring och ungdomliga yttre af intet beröres.

Allt detta i förening med ett mildt, älskligt väsen, vacker organ och intelligent uppfattning af sina roller, har gjort att hon lyckats förvärfva sig stora sympatier hos Helsingfors publik, hvars gunstling hon länge varit och fortfarande är.

Ett godt bevis härpå framställdes, då hon i Juni 1889 firade sitt 25-års jubileum vid teatern och dervid publiken, som från golf till tak fylde salongen, genom inropningar, blommor och värdefulla presenter hyllade sin favorit.

Den aftonen utförde hon Cyprienne de Prunelles rol i „Låtom oss skiljas“. År 1882, då stycket första gången gafs i Stockholm, utförde hon samma roll, och en af de förnämsta tidningsrecensenterna på platsen skref då härom:

„Hvad pjesens utförande beträffar, knyter sig största intresset omkring Cypriennes parti, hvilket i fru Bruno fått en representant, som genast tager åskådaren med storm. Vi tro oss ej begå något misstag, då vi påstå, att denna är den af fru B. hittills bäst återgifna roll, vare sig att man fäster sig vid ledigheten och elegansen i hennes uppträdande eller vid hennes såväl om god uppfattning, som om träffande betoning vittnande förmåga att i dialogen inlägga det uttryck, som [ 12 ]den fordrar och att framsäga sina repliker på ett sätt, som tillfredsställer äfven ganska högt ställda fordringar“.

Spelåret 1882—1883 tillhörde hon Dramatiska teatern i Stockholm och spelade då jemte herr Fredriksson uti Otto Benzons spirituella, i lekande dialogform skrifna proverb „Surrogat“.

Fru Bruno har sedan hösten 1883 tillhört svenska teatern i Helsingfors, och bland de många roller hon utfört nämna vi särskildt: Nora i „Ett dockhem“, Sigrid den fagra i „Bröllopet på Ulfåsa“, Regina i „Gengångare“, Hedvig i „Vildanden“, Helga i „Geografi och Kärlek“, Laura i „Tre par“, Gurli i „En räddande engel“, Kadetten Rolf i „Utskott“, Alma i „Äran“ m. fl. m. fl.

En stor gunstling hos Stockholmspubliken, har hon blifvit det ännu mera i Helsingfors.



[ plansch ]
[ 13 ]

Selma Riego

är född den 30:de Maj 1865 i Tammerfors. Fadern, fabriksdisponenten Carl Zuhr, är till börden tysk och hans hustru, född Hasselblatt, finska.

Efter en kortare tids förstudier för intendenten H. Molander samt fru Bertha Tammelin i Stockholm, debuterade hon i December 1887 som Eva i „Ett val“ och har sedan dess vid svenska teatern i Helsingfors bl. a. utfört följande roller:

Almotte i „Hexan“, Agathe i „Fru Örn“, Grefvinnan Rutland i „Grefve Essex“, Martha i „Råttan“, Ida i „Flinta och Stål“, Margaretha i „Kungsämnena“, Jessica i „Köpmannen i Venedig“, Svanhild i „Kärlekens komedi“, Margaretha i „Faust“, Pauline i „Sanning“, Hanna i „En räddare“, Karen Riis i „Det nya systemet“, Mary i „Moln“, Leonore i „Äran“, Dora i „Dora“, Agathe Stern i „Far och dotter“ m. fl.

Denna unga skådespelerska har visat ett allt mera ökadt intresse för den sceniska konsten, hvaruti hon också befinner sig i ett ständigt framåtgående. Hennes Dora, som hon nyligen utförde, var äfven ett tydligt och glädjande bevis härpå.

Hon har allt sedan sin debut 1887 tillhört svenska teatern i Helsingfors.

Med statsunderstöd var hon på våren 1890 i tillfälle att företaga en studieresa till Berlin och Paris.

Hon är sedan den 17 Okt. 1890 gift med den framstående skådespelaren John Riego.


[ 14 ]

Victor Castegren,

född i Stockholm 1861, är af finsk härkomst. Hans farfar var finne. Denne öfverflyttade till Sverige på 1820-talet och bosatte sig i Oscarshamn (då Döderhultsvik), der han egde och dref en större fabriksrörelse, hvilken sonen — Victor Castegrens far — sedermera öfvertog och innehade till sin död 1888.

Med en brinnande håg för teatern, beslöt Castegren att redan som mycket ung egna sig deråt samt började sin teaterbana vid Mindre Teatern i Stockholm 1880, då endast 19 år gammal. Hans egentliga debut försiggick nämnda år på samma teater såsom Modig i „Peder Rank och hans fästmö“, då han genast fäste teatervännernes uppmärksamhet vid sig. Med många af de egenskaper, som äro så nödvändiga för en skådespelare, såsom: naturlig begåfning, fördelaktigt yttre, vacker organ och sångröst, blef han snart mycket använd.

Han öfvergick sedermera till Nya Teatern 1884, der hans begåfning och användbarhet genom en allt mer och mer ökad repertoir snart ställde honom i främsta ledet bland denna teaters verkliga förmågor.

Ludvig Josephson, känd för sin förmåga att kunna spåra den gryende talangen, hade en gång yttrat, då han såg C. uppträda på Mindre Teatern: „Den der unge mannen är något att göra af! Det finns konstnärsgry hos honom!“ — Och senare, under Josephsons

ledning, blef detta yttrande också besannadt. [ plansch ]

[ 15 ]

Om vi ej missminna oss, var Froutignan — äkta mannen — i „Doktorinnan“, den första egentliga rol, hvaruti han vann allmänt bifall. Det var en riktigt uppfattad och konseqvent utförd karaktär, som såväl pressen som publiken voro eniga uti att erkänna och berömma.

Uti operetten har C. ändock haft sin största verksamhet. Under de trenne år han tillhörde Nya teatern i Stockholm, utförde han i främsta rummet: Ossip i „Landsvägsriddaren“, Rip i „Rip von Winkler“, Montedafior i „Frihetsbröderna“, Eisenstein i „Läderlappen“, Markisen i „Cornevilles Klockor“, Mountlandry i „Lilla Hertigen“ m. fl.

På hösten 1887 blef C. engagerad vid svenska teatern i Helsingfors, och har han sedan nämnda tid utfört ett erkännansvärdt vackert arbete, iakttagit en ihärdig sträfvan att på allra yppersta sätt fylla de uppgifter, som blifvit honom tilldelade.

Victor Castegrens stora repertoir hänför sig såväl till sång- som talrollerna. Af de förra kunna vi här endast uppräkna följande:

Favart i „Favart“, Beppo i „Rosenkind“, titelrollen i „Stackars Jonathan“, Koko i „Mikadon“ och Farinelli i „Farinelli“.

Genom sin talang en af publikens gunstlingar, är han äfven genom sin glada, angenäma personlighet afhållen och gerna sedd inom den stora vänkrets han härstädes förvärfvat sig.

C. är sedan 1887 gift med Hilda Sjöberg, dotter till skådespelaren Hjalmar Sjöberg.


[ 16 ]

Hilda Castegren,

hvars egentliga begåfning är anvisad till operetten, har, oaktadt hon ej tillhört svenska teatern i Helsingfors längre tid än från hösten 1887, redan härstädes hunnit förvärfva sig de största sympathier, såväl genom sin talang som genom sin älskvärda personlighet. Bland de artister teatern eger, intager hon ett af de mera framstående rummen.

Och detta med rätta. Med sin vackra, skolade röst, sin behagliga apparition och sceniska rutin är hon en förträfflig acqvisition för en teater, der såväl operetten som den dramatiska konsten är representerad.

Redan vid 10 års ålder uppträdde hon i Göteborg i en lång och icke obetydlig rol. Det var i skådespelet „Salamandern“, hvaruti fru Raa då utförde hufvudrollen. Fru C. spelte en pensionsflicka samt förvånade både genom uppfattning och utförande samt ingaf de bästa förhoppningar om, att hon med tiden skulle få räknas bland våra sceniska artister, och dessa löften ha ej heller blifvit svikna.

Hennes egentliga debut var å Tivoliteatern i Kristiania, då hon, endast 16 år gammal, utförde „Giroflés“ roll i operetten med samma namn. Hon tillhörde nämnda scen till 1885. Bland större roller inom operettområdet, som hon der utförde, förtjena „Stella“ och Fiametta i „Boccaccio“ omnämnas. Fru C. engagerades 1885 vid Nya teatern i Stockholm, der en vidtomfattande repertoir blef henne tilldelad. — Bland rollerna nämna vi särskildt: „Lilla Hertigen“, Beppo i „Fågel blå“, [ 17 ]Simon i „Tiggarstudenten“, Valentin i „Fortunios visa“, „Nanon“, Maria i „Vapensmeden“, Amelia i „Pappa Martin“, Dyrsa i „Landsvägsriddaren“, Clariette i „Madame Angot“, Fragoletto i „Frihetsbröderna“.

Af de roller hon vid svenska teatern i Helsingfors utfört, äro de mest betydande: Serpolette i „Cornevilles Klockor“, Bettina i „Rosenkind“, Sven i „Kejsarens nya kläder“, Harriette i „Stackars Jonathan“ och nu senast Manuella i „Farinelli“. — Inom operetten är helt visst Harriette i „Stackars Jonathan“ det bästa hon här i Helsingfors presterat.

Bland talroller nämna vi: Esmeralda i „Ringaren i Notre dame“, Marsa i „Furst Zilah“, Mary i „Den stora obekanta“, Ottilia i „Namnkunniga fruar“ m. fl.

Född den 1 Mars 1864, kan man med skäl kalla fru C. ett „teaterbarn“, då föräldrarna, herr och fru Sjöberg, under många år tillhört åtskilliga teatersällskap. — Fru Sjöberg har lemnat scenen, men herr Sjöberg egnar fortfarande förmåga och krafter deråt vid direktör Collins sällskap i Sverige.

Fru C. är sedan 1887 gift med skådespelaren Victor Castegren.


[ 18 ]

Mathilda Bergström.

Det gifves en art af roller inom teatern, som, om dessa spelas väl, lätt glömmas, men om de utföras illa, bibehålla sig i minnet, och till denna klass höra de så kallade „medelålders fruarna“. Vanligtvis otacksamma roller, men utgörande, äfven de ett nödvändigt kugghjul i teatermaskineriet.

Någon skall äfven ha dem på sin lott, ty det är ej alla förbehållet att tilldelas första klassens repertoir; men den skådespelerska, som fått sig dessa uppgifter anförtrodda, måste ega både intresse och förmåga, om hon skall kunna göra något af hvad som författaren ofta nog ej mycket bekymrat sig om.

Fru Mathilda Bergström, född Wisell, har fått en del af nämnda roller sig ombetrodd, och har man hos henne funnit både lust och vilja att åstadkomma det möjliga bästa, hvad som äfven senterats af en mot henne välvilligt stämd publik.

Hon började som mycket ung sin teaterbana. Vid 16 års ålder debuterade hon hos direktör I. F. Smitt — hvilken fortfarande står i spetsen för eget sällskap — såsom Elin i „Fru Inger till Östråt“.

Hennes egentliga verksamhet började vid Mindre Teatern i Stockholm 1870, der hon utförde de mera framstående rollerna såväl i der gifna sång- som talpjeser. Till 1889 tillhörde hon Nya och Wasa teatern.

Hennes första egentliga roll var Prins Rafael i

„Prinsessan Trebizonde“, hvaruti hon lade grunden till [ plansch ]

[ 19 ]de stora sympathier, som af en tacksam och välvillig publik under en lång följd af år blef henne bevisad.

Vi minnas, hurusom hon den ena dagen för 100:de gången spelte titelrollen i „Fatinitza“ och dagen derpå „Grefvinnan Danicheff“, den ena dagen Bibletto i operetten „Tjufskyttarne“ och den andra Modren i skådespelet „Mor och dotter“, Grefvinnan Ceran i „Sällskap der man har tråkigt“ samt Gavotte, Bergamotte i „Bellevilles mö“, titelrollen i „Seraphine“ och pensionföreståndarinnan i „Lilla Hertigen“, Drottningen i „Sjökadetten“ och Riddar Blåskägg, titelrollen i „Pajazzons hustru“ m. m.

Fru B. engagerades 1889 vid Helsingfors svenska teater, och af de roller hon här utfört, kunna vi särskildt omnämna: Fru Renard i „Harun al Raschid“, Fru Gumerus i „Utskott“, Mormodren i „Familjelycka“, Melusina Rigotte i „S:t Andreas fest“, Mamsell Bom i „Nerkingarne“, Qvickly i „Muntra fruarna i Windsor“ m. fl.

Uti fru Bergströms uppträdande spårar man den rutinerade skådespelerskan. Fri från öfverdrift, förlänar hon karaktär äfven åt de obetydligaste roller. Det goda humör och den friskhet, som hvilar öfver hennes uppträdande, ha i betydlig mån bidragit till hennes framgång i operetten. Hon har äfven förmåga att åt „äldre roller“ skänka en viss innerlighet och värma.

I kuplettsången har fru B. visat sig särdeles framstående.


[ 20 ]

Henrietta Wilhelmina Salzenstein,

född Fernholm den 16 Juli 1848 i Stockholm, begagnade sig en tid af undervisningen vid musikaliska akademien i nämnda stad, hvarefter hon d. 26 Maj 1871 debuterade å Mindre (Hammerska) teatern som Fjellrosen i sångpjesen med samma namn. Hennes flärdfria utförande af sagde roll stämde genast teatervännerne till hennes förmon, hvarför hon omedelbart efter debuten blef engagerad hos direktör G. Haqvinius, hvilken då innehade ofvannämnda teater. Här stannade hon till Okt. 1872, då hon öfvergick till W. Åhmans sällskap i Göteborg, med hvilket hon företog den sedvanliga sommarsejouren till Kristiania. I Okt. 1873 lemnade hon Åhmans sällskap och tog engagement vid det Carlberg-Salzensteinska sällskapet. Hon ingick kort derpå äktenskap med herr R. A. Salzenstein. Fru S. innehade de närmast följande åren samma anställning som hennes man och hon öfvergick jemte honom i Okt. 1880 till svenska teatern i Helsingfors, hvilken teater hon ännu tillhör.

Bland de förnämsta roller fru S. utfört, omnämna vi: Regina i „Prinsessan Trebizonde“, Anita i „Debutanten o. hennes far“, Mamsell Bom i „Nerkingarne“, Hertig Adolf Fredrik i „Ett skärgårdsäfventyr“, Diane de Chateau Laussac i „Lilla Hertigen“, Eva Webster i „Den nye bibliotekarien“, Grefvinnan i „Den sedesamma eller Fruntimmerna sinsemellan“, Madam Runnholmen i „De ungas förbund“, Prudence i „Cameliadamen“, Fru Pomuchelskopp i „Lifvet på landet“, Rosa i „Sabinskornas bortröfvande“, Augusta i „Äran“ m. fl.

Med nit och samvetsgrannhet löser hon de uppgifter, som öfverlemnas till henne.


[ 21 ]

Mauritz Svedberg

har under de elfva år han tidigare tillhört svenska teatern i Helsingfors, 1871—1882, dokumenterat sig som en framstående och mångsidig skådespelare.

Född i Stockholm den 20 Okt. 1852, började han sin teaterbana i Febr. 1870 i Upsala, der han debuterade vid direktör Fröbergs sällskap såsom Friedel i „Lilla Sångfogeln“ samt som Josef i „Den ondes besegrare“.

Han engagerades vid svenska teatern i Helsingfors den 1 Juli 1871, der han qvarblef tills han öfvergick till Nya teatern i Stockholm. Han uppträdde sedermera som gäst vid Södra teatern, reengagerades 1889 till Nya teatern samt uppträdde 1890 som gäst hos direktör Arppe i Finland. Han återkom 1 Juli 1891 till Helsingfors svenska teater.

Framför oss ligger en förteckning å de roller S. utfört, och dessa äro i sanning icke få. Man måste skänka beundran och aktning åt den kraft, den intelligens, som en skådespelare måste besitta, hvilken har till uppgift att på scenen framställa alla dessa olika karaktärer samt att åt dem gifva värma och lif.

Endast en ringa del af de mera framstående rollerna och specielt dem han utfört i Helsingfors tillåter oss utrymmet här omnämna: Erik i „Wermlänningarne“, Josef, Damian och Asmodeus i „Den ondes besegrare“, Mopsus i „En vintersaga“, De Bevallan i „En fattig ung mans öden“, Robert de Röckemort i „Onkel Sam“, Benedict och Claudio i „Mycket väsen för ingenting“, [ 22 ]Jaques i „Från Amerika“, Gaspard i „Debutanten och hennes far“, Perdican i „Man skämtar inte med kärleken“, Bengt Lagman i „Bröllopet på Ulfåsa“, Hernani i „Hernani“, Rodolph i „Hedern och penningen“, Knifving i „Advokaten Knifving“, Gustaf Adolf i „Regina v. Emmeritz“, v. Stöbern i „Ur lifvets strid“, „Don Cesar de Bazano“, Jupiter i „Orpheus i underjorden“, „Daniel Hjort“, Favrolle i „Dora“, Nils Lycke i „Fru Inger till Östråt“, Beaumarchais i „Lektion på harpa“, Prosper Block i „En papperslapp“, Jaques i „Gillets hemlighet“, de Narjac i „Falska juveler“, Tholosan i „Många vänner lite vänskap“, Lord Rochester i „Jane Eyre“, Leopold i „Familjen Fourchamboult“, Erik Stenbock i „Kung Martha“, „Ferréol“ m. fl.

Bland de roller, hvilka han på ett utmärkt sätt återgifvit och som Stockholmspubliken länge kommer att hafva i kärt och tacksamt minne äro: Lycko-Per och Polisministern Shelm i „De landsförvista“.


[ plansch ] [ 23 ]

Adolf Berlin.

Bland svenska teaterns i Helsingfors förmågor, som under loppet af de senaste 6 à 7 åren gått betydligt framåt och här utbildat sig till en skådespelare af rang, är Adolf Berlin en, som verkligen har bevisat hvad vilja och energi kunna åstadkomma i antydt afseende.

Genom ett fint och elegant uppträdande, hvartill ett fördelaktigt yttre äfven bidrager, har han haft sina förnämsta uppgifter att fylla inom älskarefacket, kanske det mest otacksamma vid teatern, då det ställer de största fordringar på en skådespelare.

De evidentaste bevis på herr B:s framsteg på konstnärsbanan äro dessa sjelfständiga skapelser, som af honom framställas och åt hvilka till och med den strängaste kritiker måste skänka erkännande.

Vi anföra här några mera anmärkningsvärda roller ur hans repertoir:

Faust i „Faust“, Eystein i „Sigurd Jorsalafarare“, Finn Hals i „Kung Midas“, Pauli i „Helgonsnidaren“, Martial i „Thermidor“, Rizzio i „Maria Stuart“, Gunnar Herse i „Kämparne på Helgoland“, Fernand i „Denise“, Doktor Rank i „Ett dockhem“, Arthur Hansen i „En Skandal“, Olaus Petri i „Mäster Olof“, Erdzov v. Wiarda i „Hexan“, Leontes i „Kungarne på Salamis“, Wilfac i „Faedra“, Håkon i „ Kungsämnena“, Ernesto i „Galeotto“, Roger i „Sällskap der man har tråkigt“.

B. började sin teaterbana i Stockholm 1879 vid Mindre (då Hammers) teater, men lemnade denna efter par års förlopp och engagerades vid Hillbergs nybildade sällskap i Göteborg 1880. År 1881—82 var B. engagerad vid Södra teatern i Stockholm. 1882—83 vid Aug. Lindbergs sällskap, derifrån han på hösten 1884 öfvergick till svenska teatern i Helsingfors.

B. gjorde förliden sommar en studieresa i utlandet.


[ 24 ]

Ernst August Malmström

är född i Upsala år 1853. Han började sin teaterbana hos fru Elffors 1876 och qvarstod vid sällskapet till 1882, då han tog engagement hos Aug. Lindberg. 1883 öfvergick han till direktör Lindmark. M. blef 1884 engagerad vid Helsingfors svenska teater, och har han derstädes utvecklat sina utmärkta skådespelareanlag på ett berömvärdt sätt.

Framstående isynnerhet genom sin maskeringskonst och sin starka, sonora talorgan, har M. i allmänhet fått egna sig åt framställandet af karaktärsroller, och har han på ett förtjenstfullt sätt löst uppgifter, sådana som: snickaren Engstrand i „Gengångare“, Jägmästaren Gerle i „Flinta och Stål“, General v. Brinck i „Affärer“, Guldstad i „Kärlekens Komedi“, Lundestad i „De ungas förbund“, Ornulf i „Kämparne på Helgoland“, Labussière i „Thermidor“, Justitierådet i „Familjelycka“.

Vid en teater, sådan som den i Helsingfors, der man är nödsakad att mycket ofta byta om program, måste truppen — såsom det heter på militärspråket — ständigt vara i elden; det fordras en ovanlig arbetskraft härtill. Och M:s namn finnes nästan alltid upptaget på affischen.


[ 25 ]

John Riego

är född den 30 April 1852 i staden Moss i Norge — fadern af spansk nationalitet och modren norska. R. kom i unga år till Sverige, och bestämde sig slutligen, efter att hafva pröfvat på litet af hvarje, för teaterbanan. Han erhöll 1871 anställning hos Zetterholm, hvilken då innehade Södra teatern i Stockholm. Här qvarstannade han dock ej längre än till våren 1872, då han blef engagerad i landsorten hos „gubben Fröberg“, hvarest han qvarblef tills denne 1876 upphörde med sin verksamhet.

R. öfvergick samma år till Elfforsska sällskapet och qvarstod der i egenskap af skådespelare samt senare såsom regissör och scenisk ledare, tills fru Elffors 1881 upplöste sällskapet. R. öfvertog då detta men nödgades af ekonomiska skäl upplösa sitt sällskap året derpå. Han antog nu engagement hos Aug. Lindberg och qvarstannade hos denne ett år samt senare hos Ranft, sedan den sistnämnde öfvertagit sällskapet.

R. blef på hösten 1885 anställd vid svenska teatern i Helsingfors, och der har han egt ett vidsträckt fält för sin verksamhet inom den komiska genren. Han har nu i flera år varit en stödjepelare för teatern, omtyckt och hyllad som han är både såsom godmodig, vänsäll menniska och framstående konstnär.

Några af hans förnämsta roller anföra vi här:

Ole Rass i „Strandbyfolk“, Poirier i „Klädeshandlaren och hans måg“, Fromont i „Fregattkaptenen“, Daniel Heire i „De ungas förbund“, Jakobsen i „Ett [ 26 ]handelshus“, Etatsrådet i „En skandal“, Adjunkten i „Flinta och Stål“, Bourganeuf i „Duvals Skiljsmessa“, Hömfling i „Guldspindeln“, Onkel Bräsig i „Lifvet på landet“, Falstaff i „Muntra fruarna i Windsor“, Klapproth i „Tokerier“, Gamle Heinecke i „Äran“, Generaldirektör Riis i „Det nya systemet“, Strisse i „Sabinskornas bortröfvande“, Kumlander i pjesen med samma namn. Bland hans roller i operetter nämna vi Ollendorf i „Tiggarstudenten“, Teaterintendenten i „Nanon“, Kejsar Måns i „Kejsarens nya kläder“, Guvernören i „Favart“, Qvickli i „Stackars Jonathan“, Furst Lorenzo i „Rosenkind“ samt titelrollen i „Mikadon“.

Det hvilar öfver R:s uppfattning och spel detta „lagom“, som endast den tänkande och reflekterande skådespelaren förmår åstadkomma och som skapar den trygghet och den godmodighet, som måste senteras på andra sidan om ridån.

Då R. på hösten 1889 utförde onkel Bräsigs roll i „Lifvet på landet“, hade vi några månader förut i Stockholm sett en af Sveriges förnämste skådespelare göra samma roll, men vi nödgas ställa R:s återgifvande framom dennes. R. var den onkel Bräsig, som förstod att vara rolig — „utan ansträngning“.

R. har under de år han varit här engagerad gjort studieresor i Tyskland och Österrike.

Han är gift sedan den 17 Oktober 1890 med skådespelerskan Selma Zuhr.


[ plansch ] [ 27 ]

Eduard Wilhelmson

är född i Stockholm 1853. W. är son till literatören A. E. Wilhelmson och S. Ch. Sjöstrand. År 1874 debuterade W. vid Södra teatern i Stockholm som brukspatron Dahl i „Jernbäraren“. Var derefter anställd vid flera landsortssällskap och tog år 1877 engagement vid Djurgårds- samt sedermera vid Södra teatern i Stockholm. På hösten 1880 kom han med Sandbergska sällskapet till Finland. År 1882 tog W. anställning vid sv. teatern i Helsingfors.

De äro icke få, dessa roller, som han härstädes utfört, för det mesta uti farsen eller i de tyska lustspelen, hvars roliga typer i W. haft en ypperlig framställare. Han har också i temligen stor grad fått tillgodoräkna sig publikens afgjorda bevågenhet.

Vi erinra oss W. som Reif von Reiflingen, En parisare, Rocco i „Rosenkind“, Trapp i „Kejsarens nya kläder“, Celestin i „Lilla Helgonet“, de unga sprättarne i „Gasparon“ och „Nanon“, Anatole i „Niniche“, m. fl., m. fl.

Det blefve för vidlyftigt att här uppräkna alla hans välutförda roller.

De äro äfven snart sagdt otaliga, dessa folkkonserter och välgörenhetstillställningar, dervid W. medverkat. „Det drar folk att ha W. på programmet“, hörde vi en gång en arrangör af en dylik tillställning yttra. Och bifallet, som kommit honom till del, har verkligen också varit frenetiskt, då han visat sig på estraden. Kretsen af W:s beundrare och vänner har derför äfven i Helsingfors antagit rätt ansenliga dimensioner.

W. har under flera somrar företagit studieresor i utlandet.


[ 28 ]

John Wahlbom

är född i Stockholm år 1858. W. begynte sin teaterbana år 1877 vid Djurgårdsteatern i Stockholm. Utom vid nyssnämnda teater har han i Sverige varit engagerad vid I. F. Smits, C. J. Fröbergs, Aug. Lindbergs samt fruarna Elffors’ och Stjernströms teatersällskap. Vid svenska teatern i Helsingfors blef W. anställd år 1889. Han har visat sig vara en mycket användbar skådespelare, som med ifver och intresse vinnlägger sig om instuderandet af sina resp. roller. W. är i besittning af en lycklig och god maskeringsförmåga.

Bland roller, för hvilka W. verkligen varit „som skapad“, är Mefistofeles roll uti „Faust“ en af hans allra lyckligast återgifna.

Användbar, såsom W. är, såväl i skådespelet som i operetten, har han haft en ganska aktningsvärd repertoir. Ur denna vilja vi framhålla: Doktor Rank i „Ett dockhem“, Urbain i „Markis de Willemer“, Pietro i „Frihetsbröderna“, Dun-ca-schin i „Théblomma“, Knut Algotson i „Bröllopet på Ulfåsa“, Grefve Corniski i „Niniche“, Passepartout i „Jorden rundt på 80 dagar“, Registratorn i stycket med samma namn, Blomvall i „Stabstrumpetaren“, Paneno i „Farinelli“, Häradshöfding Wahrman i „Affärer“, Horatio och Polonius i „Hamlet“.


[ 29 ]

Robert Alfred Salzenstein

föddes i Stockholm den 10 Mars 1851. Han började redan vid 10 års ålder sin teaterbana i Selinders skola samt qvarstannade der till 1863, då han öfvergick till Kongl. teaterns elevskola, under balettmästaren Martins ledning. Under fem år idkade S. sång- och musikstudier samt antog 1869 ånyo anställning, nu som skådespelare, hos Selinder, hvilken förenat sig med direktör Roos och innehade Ladugårdslandsteatern.

I Mars 1870 trädde han i förbindelse med Södra teatern, som då egdes af Zetterholm. Spelåret 71—72 var S. engagerad vid Mindre teatern. I Okt. 1872 bildade S. i förening med skådespelaren Carlberg eget operettsällskap. 1876 tog han anställning hos direktörsfirman Bergström & Haqvinius och fortfor att medverka vid Södra teatern, som då innehades af dem, till Okt. 1878. S. uppträdde sommaren 1879 som gäst på Djurgårdsteatern hos Victor Holmqvist i badaren Gregoires parti, som förut spelats af Fritz Arlberg.

S. tillträdde i Okt. 1880 engagement vid svenska teatern i Helsingfors, den han lemnade 1886, då han deltog i bildandet af „Svenska Praktiska teaterskolan i Helsingfors“. Nämnda skola upphörde dock på våren 1887, hvarefter S. åter inträdde vid Helsingfors svenska teater.

Under sin långa teaterbana har en temligen stor repertoir blifvit S. tilldelad. Han har också varit och är en arbetsam tjenare i Thalias tempelgårdar. Begåfvad med en vacker tenor, hvilken tyckes ega den [ 30 ]fenomenela egenskapen att vinna i styrka och färg ju äldre sångaren blifver, har hans verksamhet varit vidsträckt såväl i operan som operetten. Några af dessa sångpartier, som särskildt förtjena omnämnande, äro: Grenicheux i „Cornevilles klockor“, Loriot i „Lilla Helgonet", Tonio i „Regementets dotter“, Nanki-Poo i „Mikadon“, Hans i „Per Svinaherde“, Sylvain i „Villars dragoner“, Vandergold i „Stackars Jonathan“, samt George i „St. Andreas fest“.

Men äfven på det dramatiska området har S. skördat triumfer. Ett dylikt tillfälle gafs t. ex. då han den 28 Mars 1888 å svenska teatern i Helsingfors firade sitt 25-åriga konstnärs-jubileum, hvarvid synnerligen smickrande ovationer kommo honom till del. Det var som Robert i „Den nye bibliotekarien“, en af hans allra bästa roller, han nämnda dag uppträdde.

Bland de roller såväl på skådespelets som farsens och operettens områden, i hvilka han med framgång uppträdt, omnämna vi: Josef i „Den ondes besegrare“, Erik i „Wermlänningarne“, Paul Gerstel i „Doktor Klaus“, Henri d’Albert i Drottning „Margarethas sagor“, Aslaksen i „De ungas förbund“, Madinier i „Fruarna Montaubrèche“, Gotthelf Knope i „Flyttfoglarne“, Gottlieb Haspe i „Guldspindeln“, Michel Krauser i „Glada gossar“, Mathurin i „Perichons resa“, Loriot i „Lilla Helgonet“, Ange Pitou i „Madam Angots dotter“, Paul Hofmeister i „Krig i fred“, Prins Kasimir i „Prinses- san af Trebizonde“, Henri de Kernoisin i „Resan till Kina“, Sylvain i „Villars dragoner“, Ivan i „Tiggarstudenten“, Cournalois i „En förmyndare“, Hans i „Per Svinaherde“.


[ plansch ] [ 31 ]

Hjalmar Meissner.

Musikdirektör Carl Hjalmar Meissner är född i Helsingfors den 1 Mars 1865. Antogs som elev vid musikkonservatoriet i Stockholm 1876 och uppträdde offentligt som pianist redan vid tretton års ålder — å sin faders symfonikonsert den 14 April 1878.

Lemnade konservatoriet 1879, studerade i Paris vintrarne 1880—82 för Ritter (piano) och Durand (harmonilära). Blef kapellmästare vid operan i Kristiania 1884 samt derefter vid Nya teatern i Stockholm 1885—87.

M. engagerades som kapellmästare vid svenska teatern i Helsingfors 1887 och tillhör fortfarande denna teater, der han inöfvat och dirigerat följande musikpjeser:

„Kronofogdarne“, „Cornevilles klockor“, „Per Svinaherde“, „Kejsarens nya kläder“, „Lilla Hertigen“, „Rosenkind“, „Stackars Jonathan“, „Mikadon“, „S:t Andreas fest“, „Farinelli“ m. fl.

I besittning af gedigen musikalisk bildning och egande ett gladt och angenämt sätt, har han gjort sig omtyckt och värderad såväl inom teaterverlden som utom densamma. Icke minst afhållen är han genom sin beredvillighet att medverka, då det gäller anordnandet af tillställningar för välgörande ändamål.

Herr Meissner blef 1888 utnämnd till musikdirektör vid Kalmar regemente, hvilken befattning han fortfarande innehar.