Thora/2-2
| ← I. |
|
III. → |
II.
Döf för allt omkring honom, lefver snåla
baron på detta sätt, år efter år, och under tiden
växer hans son upp och blir en yngling, hvilken
redan börjar mogna till man. Konrad blir
student, utan att få mera glädje af denna
tilldragelse, än allt annat i lifvet skänkt honom i
hans hem, och när han kommer hem en dag
ifrån Uppsala, förklarar honom fadern, att nu
är det för honom tid att sluta med studierna.
Det han behöfver för att en gång kunna sköta
sitt gods kan han lika väl lära hemma hos
rättaren.
Orsaken härtill var naturligtvis, att unge baron Konrad kostat sin fader penningar, och att fadern ej ville gifva ut mera för hans uppfostran. Unge Konrad tog, så vidt någon kunde märka, saken lugnt. Böckerna ställde han på hyllan. Dagarna tillbragte han med besök på granngårdarna eller ock ströfvade han med bössan på axeln omkring i de stora skogarna, eller låg han ute med båten, fiskade och sköt sjöfågel. Konrad Olthov hörde till dessa, hvilka aldrig gå sysslolösa. Verksamhet var själen i hans tillvaro, och på Granås gick han omkring som hörde han icke hemma där.
När unge Olthov gått hemma ett par månader, inträffade emellertid det egendomliga, att »snåla baron» började lägga märke till, att han hade en son. Hur denna känsla förmådde tränga igenom den hårda skorpan, som växt kring denna olyckliga själ, är svårt att afgöra. Måhända var det någon likhet med hustrun, som blef skönjbarare, allt som sonen växte till och som väckte den slumrande faderskänslan. Visst är, att den gamle, som länge lefvat likgiltig för allt, plötsligt började visa känsla för sonen, och till allt annat, hvad Konrad under en sorglig barndom hade genomlefvat, kom denna faderns nyvaknade kärlek som något främmande och motbjudande, hvilket förde med sig ett nytt tvång, utan att skänka honom någon glädje.
Under hela sin uppväxttid hade Konrad varit van, att ingen lade märke till honom. Detta hade tidigt tvungit fram i hans väsen något af en kärf hårdhet, som emellertid endast låg på ytan. Inom sig var ynglingen vek och varmhjärtad nog, och i obevakade ögonblick lyste detta också fram ur de ovanligt stora, dunkla ögonen, som han ärft från modern. I hans friska, starkt formade anlete, med de fylliga läpparna och det något spotska draget, verkade dessa ögon emellertid på helt annat sätt, än hos modern, där de blickade fram ur ett blekt, litet ansikte öfver hvilket döds skuggan hvilade länge innan befriaren kom. Vanligen gjorde Konrad intryck af en frisk och lefnadsduglig yngling, med ett något kantigt sätt och en blyghet, hvilken lade band äfven på ungdomens liflighet. Lugn, praktisk och företagsam som han var, fann han sig alltid till rätta med lifvet, och vid faderns likgiltighet hade han vant sig som vid något, hvilket icke kunde ändras. Från det han var ett litet barn, hade Konrad varit den födde realisten, och det han icke förstod, ville han helst hålla sig från lifvet. Därför trifdes Konrad bäst utomhus, och just därför att han icke gärna inlät sig på mera, än han rådde med, kunde han vara djärf och våghalsig nog, när det gällde. Oridna hästar kufvade han tidigt genom sin kallblodighet och sitt lugna sätt, och mer än en gång lade hans segelbåt i land med blötta segel, då hans säkra hand räddat den ur Vättervågornas oberäkneliga uppror.
Där han minst kände sig hemma, var i sitt eget hem. Moderns tysta skugglif var honom främmande, och faderns hela tillstånd väckte hos ynglingen en känsla af leda och förakt, hvaröfver han aldrig kunde blifva herre. Starka som den tidens familjeband voro, var dock Konrad bunden vid hemmet med hela den hemlighetsfulla makt, som står öfver det förståndsmässiga. Han gick där som en slags vaken iakttagare, hvilken själf tillhörde det lefvande lifvet och klarsynt såg, hur hemmet omkring honom gled öfver i en skuggvärld, hvilken han betraktade med något af den sunda människans omärkliga smålöje. Brådmogen blef han på detta sätt, stark också, van att lita på sig själf. Ett sällsammare ungdomslif har ingen fört.
Att han en gång skulle bli den, hvilken måste lyfta Granås ur dess förfall, visste han tidigt, men ung och bekymmerslös som han var, tänkte han minst af allt på den framtid, som väntade honom. Blott när modern dog, kom den skugga, som ödslighetskänslan skänker, öfver hans själ. Hon hade dock ägt hans hjärta mera än någon, och när den brådmogne fjortonårs gossen satt vid moderns sista bädd, gick det upp för honom med sällsam styrka, att han nu skulle bli moderlös och ensam i världen. Länge sörjde Konrad också sin mor, men när han efter begrafningen sändes tillbaka till skolan, var han glad att få komma bort. Borta blef honom allting ljusare och lättare. Ung som han var, lekte lifvet för honom, och han längtade att få pröfva det.
När faderns förbud tvang honom att stanna hemma från universitetet, sörjde Konrad Olthov egentligen hvarken kamratlifvet eller de studier, han så plötsligt tvangs att afbryta. I lärdoms staden vid Fyris hade han aldrig känt sig hemmastadd, och kamratlifvet där lockade honom icke, böckernas värld ännu mindre. Af dessa unga män, som skötte sina nöjen, arbetade för något, de kallade sin framtid och utvecklade sig till ämbetsmän, voro honom många sympatiska, men allesammans dock främmande. Deras framtid var icke hans. När Konrad tänkte sig framtiden, var den dimmig nog. Men förbunden med samhällslifvets alla invecklade förhållanden var den icke.
Därtill var Konrad Olthovs hela väsen för enkelt och hans natur för kraftig, osammansatt och glad. En människa fanns, vid hvilken denne unge man fäst sitt hjärta . Och denna enda var Thora.
Så lätt som hon hade Konrad ej glömt minnena från de somrar, då han gästat kaptens gården. Fri och lycklig som aldrig hade han känt sig där. I den enkla kaptensgården hade han för första gången i sitt lif kommit i ett hem, och hvad detta innebar, hade ynglingen före den dagen aldrig vetat. Där hade han lärt sig, hvad han aldrig förmått hos föräldrarna, att tala fritt och öppet om allt och erfara den obeskrifliga känslan, att äfven äldre kunde lyssna till hans tal och känna trefnad, när han var närvarande. Fru Dorthas rynkiga ansikte lyste alltid af glädje, när den vackre gossen trädde in genom hennes dörr och själfva kaptenen gladdes åt den gryende manligheten i hans väsen, berättade för den unge sina bästa historier och berömde hans raskhet i allt hvad idrotter hette. Beröm af äldre behöfver ungdomen, och aldrig förr hade Konrad vetat att någon kunde vilja berömma honom, eller att sådant kunde göra godt. Värmen, som kom af bifallet, gjorde honom hemmastadd och lärde honom bättre än någonsin att lita på sig själf. När han gick i sitt verkliga hem, var det städse till kaptensgården, han kände sig längta.
Thora var det dock, som framför allting annat drog honom dit, och aldrig var Konrad gladare, än när han endast fick vara i hennes närhet och höra hennes röst. Att följa Thora i skog och mark och känna sig ensam med henne, var den högsta lycka, han någonsin er farit. Ibland talade han icke ens, gick bara stum bredvid henne och gladdes åt hennes närhet. Att han skulle kunna förklara den sjuttonåriga flickan sin kärlek, föll honom icke ens in, knappast tjugu år fyllda som han själf var. Blotta tanken på, att han skulle komma till fadern och tala om giftermål, kom honom att le åt sig själf. Och att förlofva sig i hemlighet, vågade han icke.
I en dröm lefde Konrad, vare sig Thora och han följdes åt, eller han gick hemma på den förfallna gården och bevakades af sin fader. Naturligt som han tog själfva lifvet, föreföll det honom, att Thora förstod allt, hans trägna uppmärksamhet och den glädje hon skänkte honom, hela det jubel, hvarmed hennes varelse fyllde hans själ. Försagd kunde han ibland blifva i hennes närhet. När skogen slöt sig om dem båda, eller Vätterns vida yta blänkte framför dem, då undrade nog Konrad ibland öfver, att Thora kunde tala så obesväradt och lätt, och att den beklämning, han själf kände, aldrig meddelade sig åt henne. Men just därför beundrade han henne så mycket mer. Förälskad som han var, drömde han sin kärlek besvarad, och aldrig var han lyckligare, än när Thora stannade inför en glänta i skogen eller en vik af sjön och tyst stod där, speglande i sitt skiftande ansikte all naturens skönhet. Då fick Konrad betrakta henne riktigt af hjärtans lust. Glädjedrucken och tyst, stod han och njöt af hennes skönhet, medan hans ögon simmade i ungdomens soliga lyckotårar. I sådana ögonblick kunde Konrad inbilla sig, att Thora märkte och förstod alltsammans, och att det ljusa uttrycket i hennes ansikte kom däraf, att hon gladde sig åt hans kärlek och delade den. Då steg honom blodet som yrsel åt hufvudet. Han hörde sång i luften, och framtidsdrömmarna dansade till luftens sång.
Så gick Konrad i två år och drömde sig älskad. När underrättelsen om Thoras förlofning träffade honom, ville han först icke tro att den var sann. Att skrifva till Thora själf och fråga henne, vågade han ej. Inte kunde han skrifva till en ung flicka sådan som Thora var. Han visste ju, att hans bref voro torra och intetsägande, omöjlig att uttrycka sig i skrift som han själf alltid varit. Någon annan att skrifva till hade han ej heller. Därför gick han i Uppsala, där nyheten träffat honom som ett rykte, ända till dess att våren kom, gick där i en besynnerligt blandad känsla midt emellan oro och hopp. Hemkommen fick han veta, att ryktet höll i sig, och när verkligheten slutligen blef honom klar, kände sig Konrad bedragen, och den framtid han drömt sig, sjönk samman. För första gången skymdes hans unga ögon af den tunga slöja, som beröfvar lifvet dess rätta färg.
Förrän Thora väl var gift och borta, besökte Konrad icke kaptensgården. När detta skedde, var redan det första sårets sveda läkt, och Konrad satt ensam mellan de båda gamla och undrade öfver, att han nu kunde känna sig så mycket äldre än förr.
Ett år senare var det, som kaptenen började tala med den unge mannen om kriget, som brutit ut, och om Sveriges plikt att hjälpa brodern, hvilken kommit i nöd. Efter detta samtal satt Konrad länge vaken uppe på det lilla gästrummet, där han sofvit så mången natt under de dagar, hvilka nu oåterkalleligen voro förbi.